Nyhetsbrev
Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
ENG
Swisha ett valfritt belopp till
123 24 060 72Tack för ditt stöd!
Ett land som Putin inte ens behövde attackera, är Belarus. Så här i efterhand, kan man se mönstren och taktiken bakom.
Diktatorn Lukasjenka, som blev vald i det första och sista demokratiska presidentval som genomförts i landet, 1994, släppte efter litet på förtrycket under åren 2016-2019. Mycket på grund av en medveten charmkampanj från EU:s sida, som gav lån och annat stöd mot små förbättringar – lite mer frihet för civilsamhället, lite mer tolerans för protester och regimkritik.
Inget omstörtande, men fönstret mot Europa, sa många, ”stod på glänt”.
När Putinryssland annekterade Krim 2014, var Lukasjenkas inställning avståndstagande. Han verkade försvara mindre länders integritet – läs: han ville ha kvar sitt eget kungadöme – och ställde sig på Ukrainas sida i konflikten. 2018 började han dock tala alltmer om ett närmande till Ryssland, och flera lagförslag med detta tema lades fram. Det fick många belaruser att protestera, demonstrationer anordnades till exempel. Man kan säga att detta var en generalrepetition för det som komma skulle.
Vad som sedan hände 2020, inför, under och efter presidentvalet i Belarus, är känt. Det belarusiska folket mobiliserade alla krafter för att utmana Lukasjenka i valet. Motdraget från diktatorns sida var att stänga igen det ”gläntade fönstret” med en smäll, sätta upp galler för det och sedan i princip också spika en stor lucka för.
Motkandidater, presumtiva och reella, fängslades. Ändå vann Svetlana Tsichanovskaja enligt alla bedömare, men det hade inte Lukasjenka för avsikt att acceptera. Protesterna mot det fejkade valresultatet som utbröt, ledde till ännu hårdare förtryck. Efter hösten 2020, då belaruserna gick man ur huse för att demonstrera mot diktaturen och kräva fria val, har civilsamhället förlamats av brutala arresteringar, långa fängelsestraff och upplösande av organisationer i en sällan skådad omfattning.
I nuläget är 1096 belaruser erkända som politiska fångar(källa: Vjasna) – men många fler sitter också i fängelse. ”Vi vet att fängelserna är fulla”, berättade en belarusier för mig för några dagar sedan – ”men domstolarna är numera inte öppna för allmänheten, lagarna följs inte, de gör som de vill. Det finns inget sätt att kolla vem som sitter i fängelse, eller hur de behandlas.”
Sedan valet har belarusierna fortsatt att protestera på alla upptänkliga fredliga sätt. Strax efter krigsutbrottet genomfördes den folkomröstning, som Lukasjenka planerat, och som ingen i Belarus tog på allvar. Den handlade om en ny konstitution för landet, en konstitution som innebär att Belarus inte längre anser sig vara neutrala/alliansfria, att man tillåter placering av kärnvapen på belarusisk mark. En de facto union med Ryssland, som efter krigsutbrottet (tre dagar före folkomröstningen) ser ut som ett genomtänkt drag från Putins och Lukasjenkas sida.
Efter presidentvalet 2020, har pengarna från EU till Belarus upphört, och Lukasjenka är helt beroende av stöd från Moskva. Putin har helt enkelt köpt tillbaka Belarus.
Lukasjenkas märkliga beteende de senaste två åren får en förklaring. Flygkapningen av ett Ryan Air plan för att kidnappa en regimkritisk journalist och hans flickvän, som fick väst att stänga sina luftrum för det belarusiska flygbolaget Belavia. Lukasjenkas ”listiga” idé att flyga in mängder av flyktingar från Irak och Syrien och sedan släppa iväg dem över gränsen till Polen och Litauen, för att, som det verkade, ge igen för sanktioner och ställningstaganden för den belarusiska frihetsrörelsen.
Nu kan man se Putinrysslands ”alternativa” verklighetssyn också bakom dessa aktiviteter.
Jag har många gånger sedan 2020 fått frågan om inte Putin skulle kunna ”hjälpa till” med att få Lukasjenka på bättre tankar, kanske t om få honom att släppa de politiska fångarna? Den senaste tidens utveckling visar hur fåfäng den tanken var. Snarare så ser man ett mönster. När belarusiska journalister sa upp sig en masse i protest mot våldet efter det fejkade presidentvalet, skickade Putinryssland över villiga ersättare som såg till att de statliga TV-kanalerna fortsatte att fungera. Snarare verkar det som om händelserna i Belarus och hur de hanterades var synkroniserade med Putin, genomförda med hjälp av hans propagandamaskin. De övade sig i repression.
Redan under krigets prolog – när den ryska militären anlände i stora mängder för att genomföra en gemensam ”övning” med sina belarusiska kollegor – fick man känslan av att en flod höll på att skölja över landet. En oundviklig, putinrysk flod av militärfordon och soldater. En ockupation i det tysta.
Efter tre veckors anfallskrig i Ukraina har den ryska militären mer eller mindre tagit över de områden i Belarus som gränsar till landet. Staden Homels sjukhus är fyllda med sårade putinryska soldater, bårhusen fyllda med döda. Längs gränsen finns också ett antal fältsjukhus, dit rullande sjukhusbussar levererar skadade och döda från striderna, dag och natt. Man har börjat lasta de döda som ska fraktas hem till Ryssland nattetid, i skydd av mörkret, för att inte dra så mycket uppmärksamhet till sig. En uppskattning från sjukhusen i Homel säger att man skickat hem c:a 2.500 döda ryska soldater hittills.
I Baranavichy, där den ryska militären i Belarus är som mest koncentrerad, har det de senaste dagarna genomförts husrannsakningar och man har beslagtagit datorutrustning samt gripit folk och tagit in dem för förhör.
Det har också bekräftats av Ukraina, att de är tacksamma för den hjälp de fått av belarusiska järnvägsarbetare, som effektivt sinkat ryska transporter av utrustning till fronten. Ytterligare ett bevis för att de facto ockupationen av Belarus mötts av aktivt motstånd från belaruserna.
Under lördagen den 19 mars lämnade Belarus diplomater Ukraina. Truppförflyttningar noterades i Belarus av belarusiska trupper, till gränsområdet vid Brest, på gränsen till Polen. Putinryssland har också under dagen påstått att Ukraina planerar attacker på västdiplomater i Lvyv – en bisarr tanke. Tecknen tyder på att belarusiska och ryska trupper kommer att gå till anfall mot de områden i Ukraina som gränsar till Polen, för att stoppa vapen- och humanitära leveranser från väst.
Den stora frågan är vilka trupper det är som Belarus kommer att använda. Är det värnpliktiga soldater från en befolkning som de senaste två åren plågats av myndigheterna? Kommer de i så fall att villigt slåss mot ukrainare, som tvärtom stött frihetsrörelsen i Belarus? Eller är det Lukasjenkas siloviki, hans brutala översittarpolis, som hittills bara misshandlat och plågat fredliga demonstranter? I så fall kommer de att bli överraskade över de högt motiverade ukrainska försvararna.
I nuläget verkar Putinryssland slåss med det ”sista skrapet” av militära resurser, både vad gäller soldater och utrustning. En del tror inte att det konventionella kriget kan hålla på mer än ett par veckor till. Beroende på krigets utgång, avgörs också Belarus öde.
Om Putinryssland vinner, och införlivar Belarus, Ukraina och antagligen även Moldavien, kanske också Georgien – då uppfylls Putins dröm om ett nytt storryskt imperium. Troligen finns det då ingen plats för Lukasjenka – Putin har aldrig riktigt gillat honom, han uttalade ju 1999 att han skulle kunna ställa upp i det presidentval som Putin sedan vann, och få stöd nog att bli president i hela Ryssland.
Om Putin förlorar kriget, kommer sanktionerna att sänka honom som president. Faller Putin, faller Lukasjenka – för utan Putins pengar, kan han inte hålla sin regim på fötter. Då finns en möjlighet till frihet och demokrati också för Belarus folk.
Krönikan är en del av en serie för Blankspot, publicerad den 22/3-2022.
Ukrainas folkliga motstånd kan Putin aldrig knäckaNågon postar en inspelning på Facebook, gjord i ett skyddsrum i Mariupol. I mörkret sitter barn och vuxna och sjunger. De sjunger en kärlekssång till sin hemstad, på ryska, om hur man kan åka därifrån, men alltid komma tillbaka. Hur man alltid minns Azovska havets vågsvall och solen.
Mariupol är en viktig hamnstad i östra Ukraina, i Donetskregionen.
Hatobjekt för Putinryssland då den stått emot försöken att göra hela regionen till utbrytarrepublik sedan 2014. Huvudsakligen ryskspråkig befolkning som vill fortsätta leva i det fria Ukraina, och inte ingå i Putinryssland. Nu omringad, belägrad, sönderbombad – går staden förmodligen mot samma öde som Cherzon, som de putinryska ockupanterna tog över för några dagar sedan.
I de städer som Putinryssland lyckats ockupera, kräver man underkastelse av de politiskt valda företrädarna. Ryska lagar ska införas och följas, inklusive lagar om censur.
I Cherzon förbereder man nu enligt uppgift en ”folkomröstning” efter mönster från Krim om upprättande av ännu en ”folkrepublik” och anslutning till Ryssland. Vad som händer med de modiga protesterande ukrainare vi sett på bilder från Cherzon, återstår att se.
I Melitopol har borgmästaren Ivan Fedorov förts bort med en säck över huvudet, och blir enligt uppgift från Zelenskyjs kontor torterad i detta nu för att underkasta sig ockupanterna och samarbeta med den putinryska regimen.
Under de senaste åtta åren har ukrainarna kunnat följa den politiska diktatur som införts på Krim, med politiska mord och försvinnanden som vanlig företeelse. Man har kunnat ta del av de berättelser som flyende belarusier delat med sig av, om den totala diktatur som råder i Belarus, med Putins välsignelse och medverkan. (När de flesta journalister vid belarusiska TV och andra Lukasjenkastyrda media sa upp sig i protest efter de fejkade presidentvalresultatet 2020, skickade Moskva raskt över ryska regimlojala ersättare som tog över TV-sändningarna.)
Ukrainarna vet vad som väntar.
Det är ingen slump att de är motiverade att försvara sitt land, sin demokrati och sin frihet.
I åtta år har det kommit flyktingar från Donetsk och Luhansk till mellersta och västra Ukraina. För några år sedan beräknades antalet till över två miljoner. Är det inte ganska märkligt att de invånare som Putin hävdar vill bli befriade från de ”ukrainska nazisterna” flyr västerut, bort från Ryssland?
Landet har tidigare varit uppdelat mellan olika stormakter och västra Ukraina ligger väsentligt närmare Europa än Moskva. Jag besökte Lvyv på 1990-talet och tog tåget tillbaka till Moskva – det tog 24 timmar. Hade jag åkt till Wien istället, hade det tagit åtta.
Man kan jämföra ukrainarnas strävan efter en nationell identitet, ett eget språk och en egen statsbildning med Finlands. Också ett ungt land, som bröt sig loss efter den ryska revolutionen. De var dock mer lyckosamma än Ukraina, som brutalt tvingades in i Sovjetunionen efter en kort tid av självständighet. Sovjetunionen, och senare Putins Ryssland har alltid propagerat kraftigt mot ett självständigt Ukraina.
Ingen har nu gjort mer för att ena Ukraina än Putin.
Ukraina är ett stort land, med 44 miljoner invånare – före Putins anfallskrig. Med ett parlament med 450 platser, hundratals partier, många åsikter. Ukrainskspråkiga med olika dialekter – ryskspråkiga, en grupp som inte bara består av etniska ryssar, utan av alla möjliga folkslag med ryska språket som gemensam nämnare. Ukrainarna uppgick till 77,2 procent enligt folkräkningen 2001.
2014, när Euromajdan tvingade fram ett regimskifte, putinmarionetten Janukevich flydde och Ryssland som direkt svar annekterade Krim och de så kallade folkrepublikerna Donetsk och Lugansk uppstod, fanns det kanske fortfarande en möjlighet för Putin att spela på inre motsättningar inom landet.
Sedan dess har de ryska propagandakampanjerna mot Kyiv istället svetsat samman Ukraina mer än någonsin tidigare.
Som vi har sett de senaste veckorna är ukrainarna enade i sin vilja att försvara landet – och beredda att göra det till varje pris. Även om Putin skulle lyckas ockupera hela Ukraina, kommer de att fortsätta att kämpa – som partisaner. Den ukrainska militären har redan utbildade partisankrigare som intar sina positioner när områden blir ockuperade.
Om det nuvarande anfallskriget inte hittills har gått efter Putins planer, så kommer han att bli varse att vid en ockupation av hela eller delar av Ukraina kommer det att bli hans Afghanistan. Ett krig som gick uselt för Sovjetunionen, trots stort militärt övertag, och som i längden var en faktor som bidrog till Sovjetunionens upplösning.
Frågan om Ukraina kan hålla ihop vid ett nederlag kan besvaras med ja. Men kan Putinryssland hålla ihop om man förlorar det här skamliga kriget, det är kanske den verkligt kluriga frågan?
Krönikan är en del av en serie för Blankspot, publicerad den 13/3-2022.
Vi krokar arm och går tillsammans in i 202220-talet har inte fått den blomstrande start som 1900-talets föregångare stoltserar med i historieskrivningen. Utöver en fortsatt hälsokris genom pandemin har vi under 2021 fått bevittna hur de auktoritära ledarnas grepp hårdnat ytterligare. Kanske tydligast i Belarus där protesterna mot diktatorn nu är inne på sitt andra år – men få vågar sig längre ut på gatorna. Eller i Burma där militärkuppen nu utvecklats till ett blodigt inbördeskrig.
De auktoritära ledarnas hårda respons mot sin egen befolkning är en förtryckares svar mot starka folkrörelsers kraft, mod och vilja. Det är motkrafterna i Belarus, Burma, Turkiet, Hongkong, Zimbabwe som ses som hotet. Demokratiaktivister, progressiva politiker, klimataktivister och fackföreningar. De är Palmecentrets partners och det är dem vi i den svenska arbetarrörelsen stöttar genom vårt internationella engagemang.
Men 2021 har även bjudit på hopp och framsteg. Inte minst i Sverige där vi efter 100 års parlamentarisk jämställdhetskamp till slut fick en kvinnlig statsminister i Magdalena Andersson. Och både i Tyskland och Chile har progressiva politiska krafter röstats fram av människor som vill se ett annat slags samhälle – rättvist, jämlikt och grönt. Vi med dessa visioner måste fortsatt kroka arm, var vi än befinner oss i världen. Bara så kan vi åstadkomma förändring.
Så tack för att du varit med oss under 2021. Tack för att du tagit ställning för demokrati, jämlikhet och fred. Tack för att du engagerat dig, bidragit med en gåva och spridit kunskap. Nu går vi in i 2022 med kamplust och ny energi.
Gott nytt år!
Anna Sundström, Palmecentrets generalsekreterare
R.I.P HongkongAvsändaren är Hongkong Congress of Trade Unions, den fria fackliga centralorganisationen med bas i Hongkong. Tidigare i höstas kom beskedet om att organisationen beslutat upplösa sig. Att vara fackligt aktiv är alltför farligt med de nya säkerhetslagarna i Hongkong. Med avskedsmejlet tackar de för sig efter tre decennier av facklig och demokratisk kamp.
”Jag har talat för de utsatta och kämpat för demokrati. Om jag för det måste gå i fängelse, så är det så”, pläderade Lee Cheuk-yan inför domaren. Som generalsekreterare i HKCTU har han en lång historia av facklig och politisk kamp bakom sig. I våras dömdes han till fängelse för att ha talat vid möten som klassificerats som illegala. Ytterligare rättegångar pågår och straffen kan skärpas
HKCTUs tidigare ordförande, Carol Ng, riskerar också fängelse. Hon sitter häktad och även för henne väntar en rättegång efter anklagelser om ”omstörtande verksamhet”. Mung Siu Tat, organisationschef inom HKCTU tvingades lämna sitt uppdrag och fly till Storbritannien.
Trots protester från omvärlden har Kina de senaste åren strypt Hongkongs demokrati och självständighet. Det fria Hongkong som en gång utlovades finns inte längre. Den fria fackföreningsrörelse som har varit kärnan i demokratikampen finns inte längre.
Inte bara i Hongkong, utan i stora delar av världen har utrymmet för civilsamhället trängts tillbaka. 87,3 procent av jordens befolkning, 6,4 miljarder människor, lever i dag i mer eller mindre inskränkta samhällen – vissa är utsatta för repression och hotas, misshandlas och fängslas för att de organiserar sig. Andra lever i fullkomligt stängda samhällen där civilsamhället måste verka under jorden, med risk för att bli fängslade eller mördade. Den gemensamma nämnaren är att udden är riktad mot den folkliga och fackliga organiseringen, det fria ordet och möjligheten att protestera.
Du och jag tillhör de ringa 3,4 procent av världens befolkning som lever i ett öppet samhälle där det råder frihet att bilda föreningar och att arrangera offentliga möten. En liten minoritet. Ändå tar vi friheten för given.
Vi organiserar partimöten, är ombud på distriktsårskongresser, arrangerar torgmöten och knackar dörr. Bär partinålen på kavajen. Aktiviteter för vilka våra kamrater runt om i världen fängslas. När deras kamp hårdnar måste vårt stöd öka. Tänk på, och agera för, den internationella solidariteten.
Krönikan publicerades i Aktuellt i Politiken 6/12
Allt blodigare i Filippinerna”Vi är i gott sällskap”, messar vännen med en länk till CNN:s topplista på världsledare som flitigast använder sig av falska nyheter.
Den filippinska presidenten Rodrigo Duterte flankeras av Syriens diktator Bashar al-Assad och Venezuelas president Nicolás Maduro. Sällskapet är naturligtvis inte smickrade och jag ser min väns ironiska leende framför mig.
Ironin är en överlevnadsstrategi, tänker jag. Han har vigt sitt liv åt kampen för frihet och demokrati och har under sin livstid sett hemlandet Filippinerna gå från hårdför diktatur till demokrati. Och sedan Duterte tog makten 2016 i rasande fart utvecklats mot autokrati igen.
Journalisten Maria Ressa har åtalats och riskerar upp till sex års fängelse efter att ha granskat president Dutertes maktutövning.
Hans så kallade ”krig mot drogerna” har skördat tusentals liv. Människor med verkliga eller påstådda kopplingar till droghandeln dödas av vad som bäst beskrivs som dödspatruller som drar runt på gatorna och skjuter de som är inblandande i droghandeln. Eller som råkar vara på fel plats vid fel tillfälle.
Senatorn Leia de Lima, sitter i fängelse för narkotikabrott efter att ha utrett Dutertes kopplingar till en dödspatrull. Det utomrättsliga mördandet fortsätter trots att både FN:s människorättsråd och Internationella brottsmålsdomstolen ICC har inlett utredningar av övergreppen.
Någon dag senare skickar min vän ett nytt sms. ”Det blir allt blodigare”, läser jag och klickar på länken han bifogat.
Söndagen den sjunde mars dödades nio aktivister i sina hem av polis och militär och ytterligare ett antal har fängslats. Myndighetsföreträdare påstår att attacken syftade till att eliminera beväpnade rebeller men de nio var aktivister från lokala fackföreningar och bondeorganisationer.
Det är ingen tillfällighet, konstaterar Human Rights Watch, att attacken kom två dagar efter att president Duterte beordrat polis och militär att döda alla ”kommunister” och att ”ignorera mänskliga rättigheter”.
FN kritiserar den filippinska regeringen för ”rödmärkning” av människorättsförsvarare. Systematiskt stämplas alla som kritiserar kränkningar av mänskliga rättigheter eller kämpar för fackliga rättigheter som kommunister i syfte att legitimera övergreppen.
Mellan 2016 och 2020 mördades minst 43 fackliga aktivister, andra har arresterats och många lever under dödshot. Det gör Filippinerna till ett av världens farligaste länder för fackligt aktiva.
Två av dem som dödades under den blodiga söndagen var Ariel och Chai Evangelista som arbetade för fiskares och bönders rättigheter i provinsen Batangas. ”Skjut dem igen för att kontrollera att de är döda”, löd presidentens uppmaning dagarna innan attacken, ”det är min order”.
Parets 10-åriga son överlevde genom att gömma sig under sängen. Ännu en gång har fackligt aktiva hamnat i skottlinjen för en despot. Ännu en gång har ett barn förlorat sina föräldrar i kampen för en bättre värld för framtida generationer.
Ingen är fri förrän alla är friaNär kris är det nya normala måste arbetet för jämställdhet inte bara försvaras, det måste prioriteras. Det auktoritära, det konservativa, det stängda och det passiva har aldrig gynnat kvinnors rättigheter. Snarare syftar dessa till att förneka och förringa de hinder och de glastak kvinnor möter. Både individuella vittnesmål och all form av forskning visar att vi inte på något håll i världen lyckats röja dessa hinder och det håller kvinnor tillbaka.
Att skriva policydokument med vackra visioner tycks inte vara problemet. Däremot stöter många på patrull när de gör en ansats att förändra eller förnya. Övertygelse om att verklig förändring endast kan ske om alla inkluderas driver oss framåt men arbetet går för långsamt fram.
Jämställdhet måste genomsyra allt. Att aktivt arbeta med att förändra attityder, krossa glastak och öka representationen målas ofta upp som en moralisk fråga. Jämställdhet får dock aldrig reduceras till en fråga om godhet och om att vara medveten. Jämställdhet handlar om makt; den ekonomiska, den sociala och den politiska. Målet måste vara likvärdiga förutsättningar att tillskansa sig dessa.
Och representation är viktigt. Att kvinnor tar plats i beslutsfattande organ, dialog- och förhandlingsbord och erkänns som kapabla politiska aktörer må låta som en grundläggande princip. Men i många delar av världen kämpar fortfarande kvinnor med de barriärer som genom sociala konventioner och förväntningar innebär. Och de möter motstånd i form av trakasserier och våld.
Ingen är fri förrän alla är fria – och på den internationella kvinnodagen måste vi orka se hela världens kvinnor.
Mer än kastruller krävs för att driva ut onda andarFilmklippet min kollega skickar visar en mörk och tom gata i Burmas största stad Rangoon. Men ljudet är ögonbedövande. Från öppna fönster och dörrar visar människor sin avsky mot militärkuppen genom att slå på grytor och kastruller. Vi känner igen protestaktionen. Den har använts av allt från Stockholms krögare som är missnöjda med hur Coronarestriktionerna påverkar restaurangbranschen till demonstrationer mot president Salvador Allende i diktaturens Chile. I Burma har protestaktionen en mycket symbolisk betydelse då metoden sedan urminnestider använts för att skrämma bort onda andar.
Växande krav på en ny konstitution, inte minst efter NLD:s storseger i valet i november 2020, tros vara en av anledningarna till den statskupp som nu kastat Burma tillbaka till militärdiktatur. I ett slag har årtionden av kamp för demokrati och mänskliga rättigheter i landet raderats ut. Men människor låter sig inte nedslås. De bankar på kastruller nattetid. De samlas på gatorna och demonstrerar dagtid. I nattliga räder grips demonstranter. En ny cybersäkerhetslag förbereds som kommer göra det möjligt för militärjuntan att åtala alla som kritiserar kuppmakarna och visar stöd för Aung San Suu Kyi. Minst 23 000 fångar har släppts ur landets överfulla fängelser vilket tolkats som ett sätt att skapa plats för massgripanden.
Också på gatorna i Belarus har demonstranterna slagit på kastruller och grytor för att visa sitt missnöje med Alexander Lukasjenkos regim. Fler än 30 000 har gripits i de omfattande protester som pågått i landet sedan det förfuskade valet i augusti förra året. Även om kylan och pandemin gör att allt färre protesterar öppet i Belarus samlas människor fortfarande för att demonstrera.
Burma och Belarus två länder som just nu förenas i folkens kamp för frihet och demokrati. Två länder där repressiva regimer kontrollerar både ekonomin och politiken. Två länder där kraven på sanktioner växer men också på utländska företag att sätta handling bakom fina policyer om socialt ansvarstagande.
I Belarus planerar IKEA just nu att utöka verksamheten. Trots vetskapen om att företagets inköp av virke ger regimen stora intäkter. Sedan förra året kan du köpa belarusiskt mousserande vin på Systembolaget. Lanseringen ägde ironiskt nog rum i augusti, nästan samtidigt som det val som utlöst protesterna. H&M var ett av de första svenska företagen på plats efter att sanktionerna mot den tidigare militärregimen i Burma lyftes 2013 och som nu kommer tvingas samarbeta med militärjuntan. Redan förra året kritiserades Ericsson för sitt samarbete med ett telekombolag kopplat till Burmas militär.
Ska diktaturens onda andar kunna drivas bort krävs mer än kastrullprotester. Världssamfundet måste agera tillsammans till stöd för demonstranterna och företagen sluta fylla förtryckande regimers fickor med pengar.
Krönikan publicerades i februari 2021 i Aktuellt i Politiken.
Högern lämnar världens fattiga med notanFör första gången på över två decennier ökar den extrema fattigdomen i världen. I veckan varnade FN för att 235 miljoner människor kommer att behöva akut stöd nästa år i spåren av pandemin – en ökning med 40 procent från förra året. Samtidigt minskar det sammanlagda biståndet till låginkomstländer och ländernas skuldbörda ökar.
Att dra sig ur internationellt samarbete, stänga gränser och minska bistånd är del av den högerpopulistiska trend som påverkat hela det politiska landskapet sedan början på 2000-talet.
Denna trend kan antas ligga till grund för att Europaparlamentet nyligen röstade igenom ett förslag om att villkora bistånd med krav på att mottagarländerna samarbetar med EU i migrationsfrågor.
Vid första anblick kan det verka rimligt; att samarbeta är självklart och själva grunden för allt bistånd.
Problemet blir dock att den typen av villkor riskerar att snedvrida biståndet och dess syfte. Istället för att bekämpa fattigdom och bidra till hållbar utveckling i de länder som behöver stödet allra mest, riktas det till de länder som hörsammar krav på gränspoliser eller används för att kompensera länder för att de tar tillbaka sina medborgare från EU:s medlemsländer.
Fattiga människor lämnas att ta notan för utmaningar och misslyckanden inom andra politikområden.
Föga förvånande röstades förslaget om att villkora biståndet igenom av den samlade europeiska högern. Tidigare i höstas hade ett liknande initiativ röstats ned i parlamentets utskott för utvecklingsfrågor (DEVE) men genom ett ändringsförslag i sista minuten inför omröstningen i parlamentet lyckades moderaten Tobias Tobé kuppa igenom skrivningen med stöd av partigruppen EPP.
Som svar på kritiken säger Tobé att vi måste inse att det finns andra politiska mål för biståndet än att bekämpa fattigdom och bidra till hållbar utveckling. Svar på vilka dessa andra politiska mål är och hur de lirar med biståndets mål och syfte uteblev.
Den socialdemokratiska partigruppen, som röstade emot förslaget, har varit mycket tydliga i kritiken. Evin Incir, svensk europaparlamentariker och socialdemokrat, slår fast att migrationshanteringen inte hör hemma i biståndspolitiken och att det riskerar att underminera utvecklingsbiståndet i en tid av växande behov och utmaningar.
Moderaterna har med stöd av extremhögern visat att stödet till de länder med allra störst behov snarare är en bricka i det nationalistiska samhällsbygget.
Populistisk retorik om att sätta det egna landets intresse först går hem hos många väljare som ser ojämlikheten öka på hemmaplan. Den poäng man då missar helt är att vi genom utvecklingssamarbete minskar fattigdom, förebygger konflikter och hanterar klimatförändringarnas påverkan på sårbara samhällen – så att människor inte ska behöva fly.
Att öka biståndet, ta större ansvar för gemensam säkerhet och utveckling samt att stärka internationell samverkan är vår bästa investering mot kommande kriser. Och vårt gemensamma ansvar.
Krönikan publicerades i Norrländska socialdemokraten 10/12 2020
Solidaritet är egenintresse”Lär av överlevarna, det är tur”, svarar Bernt Hermele. I ett av sextiotalet seminarier och samtal som genomförts på Globala Torget i samband med årets Bokmässa medverkade journalisten och författaren Bernt Hermele i ett samtal om de över hundra vittnesmål han samlat in från förintelsens överlevare i Sverige.
På frågan hur det kommer sig att just de överlevde svarar nämligen nästintill alla ”tur”. De var inte smartare, rikare eller bättre. De hade tur. Genom att lyssna till överlevarna kan vi förhoppningsvis uppskatta vår egen smala lycka. Turen att tillhöra de 13 procent som lever i vad som rankas en fullvärdig demokrati. Turen att bo i Sverige som trots sin litenhet är världens 15:de rikaste land, med en befolkning som tillhör världens fem procent rikaste.
I det sammanhanget blir det bara futtigt att som Moderaterna ställa ett fungerande rättsväsende i Sverige mot målet om att använda en procent av Sveriges BNI till internationellt utvecklingssamarbete. Cyniskt att som Kristdemokraterna vilja använda biståndsmedel för att bygga fängelser i andra länder och därmed låta världens allra mest fattiga och utsatta människor stå för notan.
Kanske kommer inspirationen från 1700-talets straffkolonier, när fångar skeppades till Australien för att avlasta trängseln i Storbritanniens överfulla fängelser? Förslaget hör i alla fall hemma i ett annat århundrade, då samspelet mellan världens länder och folk inte reglerades av folkrätt och internationella konventioner.
Vi lever i en tid när populister tävlar om att lägga signalpolitiska förslag och bryr sig mindre om vad som faktiskt är rimligt och genomförbart. Allt för att signalera handlingskraft.
Att man samtidigt urholkar internationella överenskommelser och ställer svaga grupper mot varandra verkar inte bekomma dem det minsta.
Det har nu gått fem år sedan världens regeringschefer slöt upp bakom Agenda 2030 och de 17 gemensamma globala målen om att avskaffa extrem fattigdom, minska ojämlikheter och orättvisor i världen, främja fred och att lösa klimatkrisen. Med knappt 10 år kvar, behövs det mer handlingskraft. Alltför få länder har genomfört de omställningar som krävs för att hålla sina löften.
I sitt inledningstal till den 75:e sessionen i FN:s generalförsamling vädjade generalsekreterare António Guterres därför till global solidaritet. ”I en sammanlänkad värld är det dags att erkänna en enkel sanning; solidaritet är egenintresse. Om vi inte förstår detta enkla faktum, förlorar alla, sa Guterres.”
Så genom att på allvar lyssna till överlevarna (inte bara låtsas som moderatledaren gjorde under sitt möte med överlevaren Hédi Fried inför valet 2018), visa lite ödmjukhet inför den tur vi haft i livets lotteri och med insikten om solidaritetens egenintresse borde till och med den samlade högern i kommande politiska utspel snarare försöka bräcka varandra i att visa internationell solidaritet istället för nationalistisk oginhet.
PS. Se alla samtal från årets Globala Torget här!
Krönikan publicerades 1/10 i Norrländska Socialdemokraten.
Vi måste formulera vår globala gröna framtidsdrömTiden går som bekant fort. Efter sommaren började ”plötsligt” min äldsta son högstadiet. Terminen i nya skolan sparkades igång med projektet ”Framtidens stad”. Med fantasi och kreativitet ska eleverna under läsåret bygga framtidens hållbara stad. Med hjälp av spelet Minecraft blir sedan staden ”verklighet”.
Men projektet handlar lika mycket om att lära eleverna att de kan påverka utvecklingen. Att deras val och agerande gör skillnad.
Föreställa oss framtiden borde vi vuxna göra oftare. Låta fantasin och kreativiteten flöda, våga drömma och utmana invanda tankemönster. Studier visar nämligen att tankens kraft är så stark att den faktiskt hjälper oss att förverkliga våra mål och drömmar. Inte minst när målen ter sig ouppnåeliga.
Mänskligheten står just nu inför sin största kris någonsin. De pågående miljö- och klimatförändringarna hotar vår existens. Vi talar om den nödvändiga omställningen men har svårt att föreställa oss den. Tvivlar kanske på om det ens är möjligt.
En hållbar värld är ingen utopi men kräver nytänkande, kreativitet och tilltro. Författaren och aktivisten Naomi Klein har sagt ”att fantasin är det enda vi har kvar som är – eller kan vara – radikalt nog att ta oss igenom den här krisen, förutsatt att den åtföljs av mod och handling”. Politiken har varken levererat tillräckligt visionära samhällslösningar, eller modet att genomföra dem. Bara genom att släppa lös kreativitet och innovation och sedan vara modiga nog att förverkliga de nya idéerna kan vi möta den kris vi står inför, menar Klein.
Redan vid den första miljökonferensen i Stockholm i juni 1972 sa Olof Palme i sitt öppningstal: ”Jag är övertygad om att vi kan finna lösningar, men det är absolut nödvändigt att vi samarbetar internationellt. Det är verkligen mycket, mycket bråttom. Lösningar kommer att kräva långtgående förändringar i attityder och samhällsorganisation.”
Snart 50 år senare kan vi konstatera att nödvändiga förändringar uteblivit och att tiden nu är än mer knapp. FN:s klimatpanel slår fast att vi behöver ”snabba, långtgående och ojämförliga förändringar i alla aspekter av samhället” för att stoppa den globala uppvärmningen. För att kunna föreställa oss dessa samhällsförändringar behöver vi släppa loss fantasin.
Arbetarrörelsen behöver mobilisera all vår kraft för att bidra i kampen mot miljö- och klimatförstörelsen.
Hur ser vår globala gröna framtidsdröm ut? Det är kärnan i vårt politiska projekt. Släpp lös kreativiteten och modet att agera. Vår gemensamma framtid hänger på det.
