Krönika-arkiv

För första gången på över två decennier ökar den extrema fattigdomen i världen. I veckan varnade FN för att 235 miljoner människor kommer att behöva akut stöd nästa år i spåren av pandemin – en ökning med 40 procent från förra året. Samtidigt minskar det sammanlagda biståndet till låginkomstländer och ländernas skuldbörda ökar.

Att dra sig ur internationellt samarbete, stänga gränser och minska bistånd är del av den högerpopulistiska trend som påverkat hela det politiska landskapet sedan början på 2000-talet.

Denna trend kan antas ligga till grund för att Europaparlamentet nyligen röstade igenom ett förslag om att villkora bistånd med krav på att mottagarländerna samarbetar med EU i migrationsfrågor.

Vid första anblick kan det verka rimligt; att samarbeta är självklart och själva grunden för allt bistånd.

Problemet blir dock att den typen av villkor riskerar att snedvrida biståndet och dess syfte. Istället för att bekämpa fattigdom och bidra till hållbar utveckling i de länder som behöver stödet allra mest, riktas det till de länder som hörsammar krav på gränspoliser eller används för att kompensera länder för att de tar tillbaka sina medborgare från EU:s medlemsländer.

Fattiga människor lämnas att ta notan för utmaningar och misslyckanden inom andra politikområden.

Högern driver på utvecklingen

Föga förvånande röstades förslaget om att villkora biståndet igenom av den samlade europeiska högern. Tidigare i höstas hade ett liknande initiativ röstats ned i parlamentets utskott för utvecklingsfrågor (DEVE) men genom ett ändringsförslag i sista minuten inför omröstningen i parlamentet lyckades moderaten Tobias Tobé kuppa igenom skrivningen med stöd av partigruppen EPP.

Som svar på kritiken säger Tobé att vi måste inse att det finns andra politiska mål för biståndet än att bekämpa fattigdom och bidra till hållbar utveckling. Svar på vilka dessa andra politiska mål är och hur de lirar med biståndets mål och syfte uteblev.

Den socialdemokratiska partigruppen, som röstade emot förslaget, har varit mycket tydliga i kritiken. Evin Incir, svensk europaparlamentariker och socialdemokrat, slår fast att migrationshanteringen inte hör hemma i biståndspolitiken och att det riskerar att underminera utvecklingsbiståndet i en tid av växande behov och utmaningar.

Brist på långsiktighet

Moderaterna har med stöd av extremhögern visat att stödet till de länder med allra störst behov snarare är en bricka i det nationalistiska samhällsbygget.

Populistisk retorik om att sätta det egna landets intresse först går hem hos många väljare som ser ojämlikheten öka på hemmaplan. Den poäng man då missar helt är att vi genom utvecklingssamarbete minskar fattigdom, förebygger konflikter och hanterar klimatförändringarnas påverkan på sårbara samhällen – så att människor inte ska behöva fly.

Att öka biståndet, ta större ansvar för gemensam säkerhet och utveckling samt att stärka internationell samverkan är vår bästa investering mot kommande kriser.  Och vårt gemensamma ansvar.

”Lär av överlevarna, det är tur”, svarar Bernt Hermele. I ett av sextiotalet seminarier och samtal som genomförts på Globala Torget i samband med årets Bokmässa medverkade journalisten och författaren Bernt Hermele i ett samtal om de över hundra vittnesmål han samlat in från förintelsens överlevare i Sverige.

På frågan hur det kommer sig att just de överlevde svarar nämligen nästintill alla ”tur”. De var inte smartare, rikare eller bättre. De hade tur. Genom att lyssna till överlevarna kan vi förhoppningsvis uppskatta vår egen smala lycka. Turen att tillhöra de 13 procent som lever i vad som rankas en fullvärdig demokrati. Turen att bo i Sverige som trots sin litenhet är världens 15:de rikaste land, med en befolkning som tillhör världens fem procent rikaste.

Populister tävlar i signalpolitiska förslag

I det sammanhanget blir det bara futtigt att som Moderaterna ställa ett fungerande rättsväsende i Sverige mot målet om att använda en procent av Sveriges BNI till internationellt utvecklingssamarbete. Cyniskt att som Kristdemokraterna vilja använda biståndsmedel för att bygga fängelser i andra länder och därmed låta världens allra mest fattiga och utsatta människor stå för notan.

Kanske kommer inspirationen från 1700-talets straffkolonier, när fångar skeppades till Australien för att avlasta trängseln i Storbritanniens överfulla fängelser? Förslaget hör i alla fall hemma i ett annat århundrade, då samspelet mellan världens länder och folk inte reglerades av folkrätt och internationella konventioner.

Vi lever i en tid när populister tävlar om att lägga signalpolitiska förslag och bryr sig mindre om vad som faktiskt är rimligt och genomförbart. Allt för att signalera handlingskraft.

Att man samtidigt urholkar internationella överenskommelser och ställer svaga grupper mot varandra verkar inte bekomma dem det minsta.

Nu krävs handlingskraft för att nå Agenda 2030

Det har nu gått fem år sedan världens regeringschefer slöt upp bakom Agenda 2030 och de 17 gemensamma globala målen om att avskaffa extrem fattigdom, minska ojämlikheter och orättvisor i världen, främja fred och att lösa klimatkrisen. Med knappt 10 år kvar, behövs det mer handlingskraft. Alltför få länder har genomfört de omställningar som krävs för att hålla sina löften.

I sitt inledningstal till den 75:e sessionen i FN:s generalförsamling vädjade generalsekreterare António Guterres därför till global solidaritet. ”I en sammanlänkad värld är det dags att erkänna en enkel sanning; solidaritet är egenintresse. Om vi inte förstår detta enkla faktum, förlorar alla, sa Guterres.”

Så genom att på allvar lyssna till överlevarna (inte bara låtsas som moderatledaren gjorde under sitt möte med överlevaren Hédi Fried inför valet 2018), visa lite ödmjukhet inför den tur vi haft i livets lotteri och med insikten om solidaritetens egenintresse borde till och med den samlade högern i kommande politiska utspel snarare försöka bräcka varandra i att visa internationell solidaritet istället för nationalistisk oginhet.

Tiden går som bekant fort. Efter sommaren började ”plötsligt” min äldsta son högstadiet. Terminen i nya skolan sparkades igång med projektet ”Framtidens stad”. Med fantasi och kreativitet ska eleverna under läsåret bygga framtidens hållbara stad. Med hjälp av spelet Minecraft blir sedan staden ”verklighet”.

Men projektet handlar lika mycket om att lära eleverna att de kan påverka utvecklingen. Att deras val och agerande gör skillnad.

Föreställa oss framtiden borde vi vuxna göra oftare. Låta fantasin och kreativiteten flöda, våga drömma och utmana invanda tankemönster. Studier visar nämligen att tankens kraft är så stark att den faktiskt hjälper oss att förverkliga våra mål och drömmar. Inte minst när målen ter sig ouppnåeliga.

Mänskligheten står just nu inför sin största kris någonsin. De pågående miljö- och klimatförändringarna hotar vår existens. Vi talar om den nödvändiga omställningen men har svårt att föreställa oss den. Tvivlar kanske på om det ens är möjligt.

En hållbar värld är ingen utopi men kräver nytänkande, kreativitet och tilltro. Författaren och aktivisten Naomi Klein har sagt ”att fantasin är det enda vi har kvar som är – eller kan vara – radikalt nog att ta oss igenom den här krisen, förutsatt att den åtföljs av mod och handling”. Politiken har varken levererat tillräckligt visionära samhällslösningar, eller modet att genomföra dem. Bara genom att släppa lös kreativitet och innovation och sedan vara modiga nog att förverkliga de nya idéerna kan vi möta den kris vi står inför, menar Klein.

Redan vid den första miljökonferensen i Stockholm i juni 1972 sa Olof Palme i sitt öppningstal: ”Jag är övertygad om att vi kan finna lösningar, men det är absolut nödvändigt att vi samarbetar internationellt. Det är verkligen mycket, mycket bråttom. Lösningar kommer att kräva långtgående förändringar i attityder och samhällsorganisation.”

Snart 50 år senare kan vi konstatera att nödvändiga förändringar uteblivit och att tiden nu är än mer knapp. FN:s klimatpanel slår fast att vi behöver ”snabba, långtgående och ojämförliga förändringar i alla aspekter av samhället” för att stoppa den globala uppvärmningen. För att kunna föreställa oss dessa samhällsförändringar behöver vi släppa loss fantasin.

Arbetarrörelsen behöver mobilisera all vår kraft för att bidra i kampen mot miljö- och klimatförstörelsen.

Hur ser vår globala gröna framtidsdröm ut? Det är kärnan i vårt politiska projekt. Släpp lös kreativiteten och modet att agera. Vår gemensamma framtid hänger på det.

I över ett år har slaget om Hongkongs frihet utspelat sig på stadens gator och torg. Välbekanta platser förvandlade till frihetens slagfält. Miljontals människor som protesterat av rädsla för att deras frihet genom ny nationell säkerhetslagstiftning skulle komma att inskränkas.

”Friheten är hotad. Försvara den med allt du har. Kämpa för frihet. Stå upp för Hongkong”, löd ett av många plakat som förevigats i nyhetsrapporteringen.

Ändå blev mardrömmen verklighet. Den 28 maj fick den omstridda säkerhetslagen grönt ljus i den kinesiska folkkongressen.

Dagen går till historien som den dag friheten i Hongkong avskaffades. Den dag då löftena om ett land, två system visade sig vara tomma ord. Ett oförlåtligt svek från kommunistregimen på fastlands-Kina. Men också ett svek från världssamfundet. Som valde att lita på en diktatur. Som inte följde plakatets uppmaning om att stå upp för Hongkong.

Det är hög tid att på allvar reagera. I land efter land ser vi just nu hur friheten är i fara. Fler människor lever i länder med auktoritära tendenser än i länder som gör demokratiska framsteg. Och i kölvattnet av corona-pandemin ser vi ännu mer auktoritär politik.

Det är slutsatsen i den rapport Palmecentret publicerar inom kort. När ett land tar steg i auktoritär riktning ökar legitimiteten för andra att följa efter. Det som tidigare var en illavarslande snålblåst har förstärkts till en orkan, konstaterar rapportförfattarna. Detta är en av vår tids ödesfrågor. Då räcker inte ord. Att stjäla frihet måste kosta.

En historisk slump – eller cynism? Den omstridda säkerhetslagen antogs bara dagar innan årsdagen av ”4 juni”, som man i Kina kallar massakern på Himmelska Fridens torg.

Vi ser bilden framför oss. Det världsberömda fotot på den okände demonstranten som möter raden av pansarfordon – redo att offra sitt liv i kampen för friheten.

Om trettio år, kommer vi att minnas bilderna på miljontals människor som samlats på Hongkongs gator för att försvara densamma?

Olof Palmes bevingade ord om att folkens längtan efter frihet inte kan slås ned med våld fyller mig med en gnutta hopp.

Längtan efter frihet kommer att överleva och den kommer till sist att segra. Men bara om vi alla väljer att stå upp för den.

Krisens effekter är ännu omöjliga att överblicka. Men krisens faser är lättare att få grepp om. En kris brukar nämligen delas in i fyra faser; chockfas, reaktionsfas, bearbetningsfas och nyorienteringsfas.

Faserna följer sällan i kronologisk ordning utan överlappar varandra. Just nu pendlar vi mellan chockfas och reaktionsfas. Men vetskapen om den bearbetningsfas och nyorienteringsfas som komma skall känns trösterik.

Det finns så många viktiga lärdomar att dra; ensam är inte stark, marknaden löser inte allt, den svenska välfärdsstaten är fantastisk, fakta och transparens är fullständigt ovärderligt.

Virus gör inte skillnad på människor, de känner inga gränser och tar heller inte politisk hänsyn.

I bearbetningsfasen kan den här krisen förhoppningsvis lära oss att se andra kriser. Ge oss mod att fortsätta agera. Möta klimatförändringarna som hotar hela vår planets framtid. Att ställa om ter sig inte längre lika svårt och ouppnåeligt.

Våga ifrågasätta det meningslösa med krig och konflikt som driver människor på flykt. Se de drygt 130 miljoner människor som är beroende av humanitär hjälp för sin överlevnad. Ofta som direkt konsekvens av väpnad konflikt. Påminna varandra om den internationella solidaritetens betydelse. Om nödvändigheten av humanitärt bistånd och nyttan med långsiktigt utvecklingssamarbete som skapar förutsättningar för en bättre framtid för människor runt om i hela världen och bygger motståndskraft inför nästa kris.

Använda insikten om att det var ett virus som fick hela vår värld att gunga och se det fullständigt absurda i att de samlade försvarsutgifterna ökar och att kärnvapenarsenalerna moderniseras. Låta vetskapen om den kapprustning som hotar väcka engagemanget för hela världens fred.

De utmaningar vi står inför – klimatförändringar, migration, pandemier – kan inte mötas med kulor.

Den nödvändiga nyorienteringen kräver helt andra satsningar. På fred och fattigdomsbekämpning. På grön teknik och stärkt välfärd. Och inte minst på solidaritet och globalt samarbete. Bättre försäkring mot framtida kriser finns inte.

Nyss var tiden när vi chockades över att ett parti med rasistiska och högerextremistiska rötter fått så många röster att det tagit plats i Sveriges riksdag. Nu balanserar de på gränsen till att bli Sveriges största parti.

Och tills nyligen trodde väl de flesta av oss att Europa med sin mörka historia var vaccinerat mot fascism, högerpopulism och svulstig nationalism. Och att demokratiseringen av världen bara var en tidsfråga. Nu växer antidemokratiska krafter och för fjortonde året i rad går den demokratiska utvecklingen i världen bakåt.

Den auktoritära och nationalistiska retoriken smittar. Uttalanden som vore omöjliga för bara några år sedan blir till folkmun. Vi får ett samhälle där ytterhögerns världsbild är allmänt accepterad. Ett anpassningens samhälle.

Allt fler börjar betrakta det som nyss var otänkbart som det nya normaltillståndet. Det borde vi inte göra. Nu mer en någonsin behövs en progressiv rörelse som inte viker ner sig, och som formulerar en tydlig alternativ berättelse till den som auktoritära ledare och extrema nationalister för fram.

Olof Palmes Internationella Center och andra svenska organisationer som globalt arbetar för att stödja demokratikämpar och progressiva rörelser ser hur deras rörelsefrihet minskar. I land efter land sker en utveckling som försvårar för de som står upp för mänskliga rättigheter och rättvisa. Nu mer än någonsin behöver de vårt stöd.

De auktoritära ledarna är inte bara ett demokratiskt problem. De hotar vår överlevnad. Den världsomfattande mobilisering som krävs för att minska den globala uppvärmningen blir en omöjlighet när ledare som Trump, Bolsonaro och diktatorer som inte påverkas av folkviljan saboterar det globala samarbetet.

Från Olof Palmes Internationella Center gör vi vad vi kan för att stödja motkrafter runt om i världen; människor och rörelser som står upp för demokrati och rättvisa. Nutida och framtida ”oauktoritära” ledare inom civila samhället, fackföreningsrörelsen och politiska partier. Kvinnor och män som vet att en annan värld är möjlig. Och helt nödvändig. För vår gemensamma framtid. Inom arbetarrörelsen är vi stolta över vårt historiska engagemang för den internationella solidariteten. Det ankommer på oss alla att se till att den också är en del av vår nutid och framtid. Jag räknar med dig!

Anna Sundström
Generalsekreterare, Olof Palmes Internationella Center

Ännu ett år läggs till handlingarna. Slutet av 2019 har på många sätt präglats av uppror, bland annat i Chile och Hongkong, men också i Irak och Libanon. Människor har gått ut på gatorna för att protestera mot orättvisor och politiker som inte lyssnar.

I Chile handlar protesterna dels om att få ett slut på nedskärningspolitiken, men också för att få en ny grundlag. Den nuvarande härstammar från Pinochetdiktaturen.

Människor är missnöjda. Och saknar tilltro till politiska institutioner. Vad gör vi i arbetarrörelsen för att möta dem?

På Palmecentret arbetar vi med att stötta organisering eftersom det är nyckeln till förändring. Genom att organisera oss kan vi förändra världen. Oavsett om det handlar om att organisera sig på arbetsplatsen för att få bättre villkor eller om att bygga upp ett parti som ska kunna vinna val och få regeringsmakten.

Ibland behövs det stora ord. Men minst lika viktigt är det med konkreta reformer för jämlikhet, jämställdhet, rättvisa och allas lika värde. Ernst Wigforss, som var socialdemokratisk finansminister, skrev i en valskrift 1948:

”Socialdemokratin har aldrig lagt fram ritningar till ett färdigt lyckorike. Den gör det lika lite nu. Men den vill samla största möjliga flertal bland folket för en ekonomisk politik som innebär att man prövar sig fram till bättre bärgning och större likställighet med ständig hänsyn till den frihet, som inte är fåtalets, inte bara borgerlig frihet, utan den lika frihet för alla, som har sin grund i tron på ett för alla gemensamt människovärde.”

Ernst Wigforss är inte arbetarrörelsens mest kända ledare och han finns sällan på bild på arbetarkommunernas expeditioner. Men han är en av förgrundsgestalterna i det socialdemokratiska välfärdsbygget. Under 2000-talet har det uppstått ett nytt intresse för Ernst Wigforss, med bland annat nyutgåvor av hans tal och texter.

Det finns mycket i världen som går åt fel håll. Antalet auktoritära ledare ökar, demokratiska fri- och rättigheter kränks, med militär kapprustning växer hotet om ett kärnvapenkrig. Sociala trygghetssystem nedmonteras, ojämlikheten växer och rasism och fördomar biter sig fast.

Men motståndet är starkt. Människorna som går ut på gatan i Santiago de Chile och Beirut gör det för att de har fått nog. De vill ha något bättre, inte bara för sig själva utan för kommande generationer och hela planeten. De drömmer om en annan värld.

Kan vi ge dessa människor hopp om en bättre framtid? Det är frågan som den globala arbetarrörelsen måste ställa sig. Svaret måste bli: Ja, det kan vi.

Men det är inte så enkelt att vi bara kan vänta på att de komma till oss. Vi måste komma till dem, samla största möjliga flertal och tillsammans skissa på ritningarna för den bättre värld vi vet är möjlig.

Ändå växer inskränkta nationalistiska krafter som vill sätta sin egen nations intressen framför planetens bästa. Den demokratiska utvecklingen i världen går bakåt. Förtrycket ökar, liksom orättvisorna. Till och med i Europa, trots vår mörka historia, växer de extrema partierna.

Men hoppet finns. Jag möter de människor som får stöd genom Palmecentret och våra medlemsorganisationer. De som förvandlar orden kamp och solidaritet till praktisk verklighet. En del av dem riskerar sina egna liv som motkrafter mot förtryck och orättvisor, för att göra tillvaron bättre för sina medmänniskor.

Världen behöver inte mer av välgörenhet. Inte mer av välmenande klappar på huvudet. Utan istället stöd till människor och rörelser som gör skillnad på riktigt.

Så ska du bara ge en organisation ett extra bidrag inför jul, låt den gåvan gå till Palmecentret.

Tack för ditt stöd, och hoppas att du får en riktigt God Jul och ett Gott Nytt År!

I land efter land protesterar människor mot sociala orättvisor, bristande demokrati och maktfullkomliga politiska ledare.

Samtidigt samlades det socialdemokratiska nätverket Progressive Alliance i Stockholm för att diskutera globala utmaningar, gemensamma svar och hur vi tillsammans formar en hållbar framtid.

Det var en imponerande samling människor från hela världen, som tillsammans visade på att det finns hopp och konkreta lösningar på de globala utmaningarna.

Men bristen på tillit och förtroende för politiska ledare och institutioner oroar och måste tas på allvar. Demonstranterna på gatorna i Santiago och La Paz och Beirut förenas i kraven på social rättvisa, men också i en misstro mot hela det politiska systemet.

För den globala arbetarrörelsen är det hög tid att ställa sig sida vid sida med demonstranterna.

”Tillsammans, om vi håller ihop, kan vi bygga en ljus framtid. Utvecklingen är inte ödesbestämd”, sa Olof Palme 1985, i samband med Tage Erlanders bortgång.

Vi måste våga ta ställning och visa stöd. Folkens uppror är en möjlighet till gemensam handling.

När jag besökte Istanbul i maj vibrerade staden av hopp inför det kommande turkiska valet. Den socialdemokratiska oppositionen gick mot en historiskt viktig seger. När jag mötte Canan Kaftancioglu lyste hennes engagemang, tro på demokrati och kamp för rättvisa i ögonen. För det har hon dömts till 10 års fängelse. Omvärldens fördömanden kan inte vänta.

Canan Kaftancioglu tillhör CHP som är ett av Socialdemokraternas två turkiska systerpartier. Det andra är HDP, som vi tidigare uppmärksammat. HDP:s partiledare Selahattin Demirtaş sitter fängslad sen 2016. I början av september friades han från vissa anklagelser och många hoppades på ett frisläppande. Men andra anklagelser finns kvar och det har också tillkommit nya.

Kontakterna med våra turkiska kamrater är oerhört viktiga. När grundläggande demokratiska fri- och rättigheter hotas måste arbetarrörelsen höja rösten.

Jag är också väldigt glad och stolt över Palmecentrets arbete i Turkiet. Vi arbetar med en förening för romers rättigheter och en organisation som kartlägger brott mot mänskliga rättigheter i den kurdiska delen av Turkiet. Tillsammans med Marieborgs folkhögskola driver vi ett projekt för att arbeta mot sexuellt våld och förbättra kvinnors och flickors situation i de syriska flyktinglägren i Turkiet.

Om du blir månadsgivare till Palmecentret är du med och stöttar frihetskämpar i Turkiet och på många andra ställen.

I september månads nyhetsbrev kan du läsa om ett annat av våra spännande projekt: det globala hushållsarbetarfacket. Det finns också information om våra seminarier på Globala Torget på Bokmässan i Göteborg.

Och apropå Palmecentret: Grattis Ann Linde till utnämningen som utrikesminister! Ann Linde satt under tiden som Socialdemokraternas internationella sekreterare i Palmecentrets styrelse och känner verksamheten väl. Vi ser fram emot fortsatt samarbete i hennes nya roll.

Nyhetsbrev

Stöd oss

Högern driver på utvecklingen

Brist på långsiktighet

Populister tävlar i signalpolitiska förslag

Nu krävs handlingskraft för att nå Agenda 2030