Den 13 september kan vi välja en ny väg för Sverige

Efter fyra år med Tidöregeringen har Sveriges röst har tystnad. Biståndet har skurits ned. Långvariga samarbeten har avslutats. Sverige har dragit sig tillbaka från länder där fattigdomen är djup, konflikterna svåra och människor som kämpar för demokrati och mänskliga rättigheter behöver omvärldens stöd som mest.

Samtidigt har själva idén om bistånd förändrats. Från att i första hand handla om fattigdomsbekämpning, demokrati och människors rättigheter har det främst gjorts till ett redskap för svenska intressen. Bistånd har kopplats till migration och används för att pressa andra länder.

Det här är större än biståndspolitiken. Det är en värderingsförskjutning i Sveriges förhållande till omvärlden.

Från gemensamt ansvar till nationellt egenintresse.
Från långsiktiga relationer till kortsiktiga transaktioner.
Från övertygelsen att Sverige kan påverka världen till föreställningen att vi främst ska se om vårt eget hus.
Från internationell solidaritet till Sverige först.

Olof Palmes Sverige byts mot ett Sverige som tittar bort, och enögt ser till sina egna kortsiktiga intressen.

Och denna reträtt sker vid värsta tänkbara tidpunkt – när behovet av internationellt samarbete ökar dramatiskt.

Antalet väpnade konflikter ligger på historiskt höga nivåer. Demokratin pressas tillbaka i land efter land. Fattigdomsminskningen har bromsat in, ojämlikheten växer och klimatkrisen blir allt svårare att stoppa. Samtidigt angrips de institutioner som världen byggt upp för att hantera gemensamma problem. FN befinner sig under hård politisk och ekonomisk press och respekten för folkrätten utmanas av mäktiga stater.

För ett litet land som Sverige är detta särskilt farligt. Folkrätten och det multilaterala samarbetet är inte uttryck för naiv idealism. De är en del av vår säkerhet. När den starkes rätt ersätter gemensamma regler blir små länder alltid förlorare. Det behövs en tydlig och konsekvent svensk linje för FN-stadgan, internationell humanitär rätt och stärkta multilaterala institutioner.

Här finns också något viktigt att hämta ur Olof Palmes politiska arv. Han verkade i en annan tid, men hans grundläggande insikt är högaktuell: Sverige blir inte starkare av att tiga eller dra sig undan. Vår säkerhet är beroende av andras säkerhet. Ett mindre land kan göra skillnad genom att försvara folkrätten, stödja människor som organiserar sig mot förtryck och bygga internationella samarbeten även när stormakterna väljer konfrontation.

Det är kärnan i tanken om gemensam säkerhet och att hållbar säkerhet byggs genom diplomati, konfliktförebyggande, nedrustning, fungerande samhällen, social rättvisa och ett klimat människor kan leva i.

Och konsekvenserna av Tidöregeringens politik når också oss. När demokrati och fackliga rättigheter försvagas kan makthavare och starka kapitalintressen lättare spela länder och arbetare mot varandra. När krig och klimatkris förvärras påverkas jobb, priser, migration och trygghet i Sverige. Internationell solidaritet är därför inte välgörenhet. I en sammanlänkad värld är den också ett uttryck för gemensamma intressen.

Vi kan bättre
Sverige behöver en internationell politik för vår tid – byggd på solidaritet, demokrati, jämlikhet och hållbarhet – och med ett globalt perspektiv på de problem vi delar.

Vi behöver återupprätta enprocentsmålet och att biståndet ska gå till världens mest utsatta. Sverige ska finnas kvar också där arbetet är svårt – i konfliktländer och auktoritära samhällen där demokratiska rörelser, fria fack och människorättsförsvarare behöver stödet som mest.

Vi behöver åter göra fred, diplomati och gemensam säkerhet till centrala delar av utrikespolitiken. Sverige ska tydligt stå upp för FN, folkrätten och internationella domstolar konsekvent – oavsett vem som bryter mot reglerna.

Klimatomställningen måste bli en politisk prioritet – och den måste vara rättvis. Medborgare, arbetare och fack måste ha inflytande över förändringen, handel och investeringar måste skapa anständiga jobb och företag måste ta ansvar genom hela sina värdekedjor.

Och Sverige behöver en feministisk utrikespolitik. I en tid av global backlash mot kvinnors och flickors rättigheter räcker inte enstaka projekt. Jämställdhet måste genomsyra utrikes-, säkerhets- och utvecklingspolitiken.

Valet den 13 september handlar därför om mer än vem som bildar regering. Det handlar om vilket Sverige vi vill vara.

Ett Sverige som gör sig mindre när världen blir farligare. Som sätter kortsiktigt egenintresse framför solidaritet och gemensamt ansvar.

Eller ett Sverige som åter använder sin röst för internationellt samarbete i en tid när det behövs mer än någonsin.

Vi behöver inte fortsätta på Tidöregeringens väg. Den 13 september kan vi välja en annan.

Oscar Ernerot
Generalsekreterare Olof Palmes Internationella Center