Kapitalet känner inga gränser – valet avgör om solidariteten gör det

Fyra år med Tidöregeringen visar ett tydligt vägval. Internationell solidaritet har fått stå tillbaka för en allt tydligare Sverige först-politik.

Biståndet har skurits ned och i högre grad gjorts till ett verktyg för svenska intressen, bland annat genom migrationspolitiken.

Samtidigt har arbetstagarnas rättigheter fått mindre utrymme. Där fackliga rättigheter och ILO:s agenda för anständigt arbete, Decent Work-agendan, tidigare hade en tydligare plats ligger regeringens tyngdpunkt nu på jobbskapande, marknader och handel.

Men det räcker inte att främja marknaden och skapa jobb. Frågan är vilka jobb.

Kan arbetare organisera sig, förhandla om sina löner och kräva en säker arbetsmiljö?

Kan de strejka utan att riskera att fängslas eller förlora jobbet?

Finns fungerande samhällsfunktioner, välfärd och demokrati?

Strejkrätten kränks i nästan nio av tio länder

Kursändringen sker samtidigt som världen blir farligare och mer ojämlik. Krig och väpnade konflikter blir fler. Den globala fattigdomsminskningen har nästan stannat av.

Demokratin pressas tillbaka, och fackföreningar och folkrörelser hör ofta till de första som angrips.

Enligt världsfacket ITUC:s Global Rights Index 2026 kränks strejkrätten i 87 procent av de granskade länderna, och i 75 länder har arbetare gripits eller frihetsberövats.

Det här är ingen abstrakt världsutveckling. När rätten att organisera sig försvagas minskar människors makt över löner och arbetsvillkor.

Utvecklingen stannar inte heller vid Sveriges gräns.

När marknaden kan spela ut arbetare och länder mot varandra ökar pressen på löner och villkor även här hemma.

Därför behövs internationell solidaritet mer än på länge. Sverige behöver nu byta kurs.

Fyra krav på nästa regering

• Återupprätta enprocentsmålet. Biståndets främsta uppgift ska vara att bekämpa fattigdom och stärka demokrati och mänskliga rättigheter – inte att maximera kortsiktiga svenska egenintressen och genomföra tvivelaktiga migrationsåtgärder.

• Sätt fackliga rättigheter och anständiga jobb i centrum. Sverige ska aktivt stärka föreningsfriheten, kollektivavtalen och rätten till säkra arbetsplatser och löner som människor kan leva på. ILO:s Decent Work-agenda måste åter bli central. Sverige bör också använda sin erfarenhet av organisering och förhandling för att stärka fria fackföreningar och samtal mellan fack, arbetsgivare och regeringar.

• Ställ krav på handel och investeringar. Swedfund, Business Sweden och svensk handelspolitik ska bidra till bra jobb och respekt för arbetstagares rättigheter genom hela värdekedjan. Facken måste finnas med när politiken utformas.

• Gör klimatomställningen rättvis. Den gröna omställningen kommer att förändra jobb, produktion och hela branscher. Arbetare och fack måste få reellt inflytande över omställningen. Klimatinvesteringar ska både minska utsläppen och skapa anständiga jobb och trygghet.

Solidariteten måste sträcka sig över gränserna

Det här handlar ytterst om makt: om människor ska kunna gå samman och kräva sin del av det välstånd de själva är med och skapar.

Den kampen förs på svenska arbetsplatser, men också i fabriker, gruvor och på byggen över hela världen.

Kapitalet känner inga nationsgränser.

Det kan inte arbetarnas solidaritet heller göra.