Nyhetsbrev
Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
– Den 23 juli 2021 kallar vi i Belarus för den ”svarta fredagen”, säger Julia Mickiewicz, en av de ledande belarusiska demokratiaktivisterna och förbundssekreterare för ABF Belarus.
Det var det avgörandet datumet då regimen i ett bräde beslutade att 200 centrala civilsamhällesorganisationer skulle betraktas som olagliga. Efter den svarta fredagen har motståndet gått under jorden. Som demokratiaktivist i Belarus kan du inte längre demonstrera öppet på gator och torg – risken är för stor. I dag sitter 884 personer i fängelse som politiska fångar. Otaliga aktivister har lämnat landet. Men de flesta har tystats och pressats tillbaka.
– I Belarus finns inga fria dagar. Sedan den svarta fredagen kan motståndet inte längre visa sig. Deras koppling till begreppet Black Friday står i skarp konstrast till vår högtid för konsumtion, säger Anna Sundström, generalsekreterare på Olof Palmes Internationella Center.
De eventuella pengar du sparar genom att köpa rabatterade varor under Black Friday i år kan du skänka till Palmecentrets arbete för att stötta Belarus demokratikämpar. De motkrafter vi arbetar med riskerar sin frihet för att fortsätta verka för ett demokratiskt samhälle, och de behöver stöd för rättegångskostnader, strejkkassor, fortsatt organisering och kamp i exil. Även små bidrag gör skillnad.
Swisha till 123 240 60 72 – märk betalningen med Black Friday.
I dag bor Olga Karach i Vilnius och driver därifrån sitt arbete med organisationen Nasj Dom (Vårt hem). Palmecentret fick chansen att träffa henne under ett besök till Stockholm.
Hur har det senaste året varit för dig?
Överväldigande och hoppfullt. Trots allt hemskt som skett har händelserna i Belarus fått folk att lyfta blicken, i synnerhet de belarusiska kvinnorna. Att leva i en diktatur är fruktansvärt, men att leva som kvinna i en patriarkal diktatur är något helt annat. De samhällsproblem kvinnor nu fått upp ögonen för kan diktatorn Lukasjenko inte sudda bort.
Hur arbetar Nasj dom idag?
Några av oss som jobbar med organisationen har behövt fly från Belarus, jag driver nu mitt arbete från Litauen. Men majoriteten av våra anställda befinner sig fortfarande i landet och försöker jobba under extremt hård press. Lukasjenko vill tysta civilsamhället men vi ska inte låta honom lyckas.
Hur fortsätter frihetskampen?
Folk är för rädda för att protestera öppet på gatorna nu. Vi visste att vi skulle bli bemötta med våld och trakasserier av staten men inte att det skulle vara på denna nivå, och så ihållande. Men aktivismen fortsätter på andra sätt, digitalt, i mindre rum. Belarusierna använder sin svarta humor för att överleva, vid varje middagsbord skämtas det om Lukasjenko.
Ett år av protester, men Julias hopp lever än
Det var under en resa till Sverige i november förra året som Julia Mickiewicz bestämde sig. Hon kunde inte återvända till Belarus. Hon bjöds in till Sverige av Palmecentret och ABF, och väl på plats kunde hon öppet diskutera sin situation. Som förbundssekreterare för ABF Belarus och aktiv i protesterna mot Lukasjenka blev situationen i landet ohållbar.
– Jag var tvungen att ringa min man och säga att jag inte skulle komma hem, och att jag inte visste när vi kunde ses igen. Risken för fängelse var för stor, därifrån hade jag inte kunnat fortsätta mitt arbete, säger Julia som nu bor och driver ABF Belarus i exil från Litauen.
Idag är det precis ett år sedan den där valdagen, då Alexandr Lukasjenka, även kallad Europas sista diktator, utropade sig till ”segrare” i det val han riggat. Enligt hans egna utsago hade han fått 80 procent av rösterna. Sedan 1994 har han suttit på presidentmakten, och nu rann folkets bägare över. Protesterna började i Minsk och spred sig sedan över hela landet. Oppositionspolitiker, fackliga aktivister, civilsamhällesengagerade. Men också vanliga människor, arbetare och studenter som fått nog. Alla stod enade bakom ett enkelt budskap: Lukasjenka är inte vår ledare.
– Det här året har varit extremt tufft, men också otroligt inspirerande. Jag är så imponerad av det belarusiska folket. Vi har stått enade, stöttat varandra och visat på den solidaritet jag innerst inne visste fanns där, säger Julia som åter igen är på besök i Sverige för att träffa sina svenska ABF-kollegor.
Men trots att kämpaglöden inte släckts hos det belarusiska folket har situationen förändrats i landet. Våldet, trakasserierna, gripandena och morden har blivit så många och omfattande att människor inte längre vågar sig ut på gatorna menar Julia. Över 600 personer sitter som politiska fångar. Nu drivs de flesta civilsamhällesorganisationer under jorden. ABF Belarus har ingen öppen verksamhet.
Men Julia har inte gett upp hoppet.
– Lukasjenka har på ett sätt redan förlorat, han kan inte vinna tillbaka de människor vars åsikter om honom nu ändrats. Det kommer aldrig bli som det var förr i Belarus. Det är den viktigaste delen av den här revolutionen.
Ett år av protester i BelarusIdag är det ett år sedan det illegitima val som inledde protestvågen i Belarus. Under året som gått har vi tillsammans med er visat vår solidaritet med det belarusiska folkets strävan efter demokrati, yttrandefrihet en fungerande rättsstat och på en mängd vis protesterat mot den brutala repression som regimen i landet riktat och fortsätter rikta mot det egna folket. Enbart de senaste dagarnas chockerande nyheter om regimens försök att kontrollera sina OS-idrottare samt mordet på aktivisten Vitaly Shishov visar på att Lukasjenkos maktapparat inte skyr några medel för att behålla makten.
Vi på Palmecentret har bildat opinion genom debattartiklar och genom att berätta om vad som skett via vittnesmål från våra partners på plats. Vi har också samlat in väl behövda medel som gått till de som kämpar för sina grundläggande rättigheter i Belarus, och haft utbyten med socialdemokratiska partiet BSDP Hramada och ABF Belarus.
Här kommer några av de vittnesmål från personer som fått stöd från Palmecentret och den svenska arbetarrörelsen under året som gått.
Mitt namn är Julia. Jag tvingades lämna Belarus på grund av förföljelsen kopplat till min aktivism. Jag talar för mig, medlemmarna i min organisation, och alla de vi kunde hjälpa tack vare stödet från Palmecentret och den svenska arbetarrörelsen. När våra medlemmar och ledamöter har arresterats har pengarna gjort att alla fått juridisk hjälp och advokater. Tack för att ni tror på vår kamp, vi ska vinna.
Vi heter Ksenija och Dmitrij. Vi vill tacka er för möjligheten att anlita en advokat och flytta från Belarus. Vi fick information att staten höll koll på oss och vår aktivism, och började få oroande samtal. Det var inte längre säkert för oss att stanna i landet och vi är tacksamma för att vi gavs förutsättningarna till att flytta.
Mitt namn är Nastja. Jag är en belarusisk civilaktivist och har behövt fly från landet för att skydda mig och mina barn. Härifrån försöker jag hjälpa andra belarusier att fly utomlands. I maj tog jag emot tre barn till en kvinna som flytt till Grekland för att de skulle kunna återförenas. Tack för ert stöd, för det har jag kunnat köpa mat, resehandlingar och flygbiljetter. Belarusiska barn har kunnat återförenas med sin mamma.
Mitt namn är Valentina. Jag är 68 år gammal. Tillsammans med andra pensionerade kvinnor blev jag arresterad på tåget, bara på grund av att jag läste en bok med ett röd-vitt omslag – samma färg som oppositionens flagga. Jag blev dömd, och tackar för stödet jag fick av den svenska arbetarrörelsen genom ABF Belarus. Ert stöd betyder oerhört mycket för oss vanliga belarusier som endast vill leva i ett fritt land.
Mitt namn är Vladimir, jag är 22 år gammal. Jag var bara ett litet barn när Lukasjenka blev president, jag har aldrig kunnat ana att en annan värld är möjlig. Men som medlem i ABF Belarus lärde jag mig vad en demokrati är. Trots att vi levde i en diktatur var ABF som en frizon för alla oss som längtade efter ett rättvist och demokratiskt samhälle. Nu har läget blivit sämre, och jag är ledsen över all orättvisa. I dessa mörka tider är ert stöd ett ljus i tunneln.
Julia i Belarus: Fängelsetiden gjorde vår solidaritet starkare
– Fängelsetiden är en form av tortyr. Ljuset är på hela tiden och det finns ingen riktig toalett. Deras idé är var att ingen därefter skulle våga protestera, men tvärtom så har människor här i Belarus blivit än mer övertygade om hur viktigt det är med demokrati och frihet.
Julia Mickiewicz är förbundssekreterare för ABF i Belarus. Hösten 2020 dömdes hon till 15 dagars fängelse för deltagande i ”olagliga massmöten”. Trots det har varken hon eller någon annan av de som suttit fängslade några planer på att ge upp:
– Fängelsetiden gjorde vår solidaritet starkare. Tiden i fängelset blev som en enda studiecirkel – vi skapade ett kvinnligt systerskap och vi har fortfarande kontakt med varandra, efter att vi släppts. Vi är helt enkelt trötta på att vara rädda!
Under mer än 20 år har Belarus styrts av Lukasjenkas regim. Till skillnad från grannländerna Polen och Ukraina finns ingen tidigare erfarenhet av att protesterat mot makten. Och rädslan var stor. Men så började något hända. Stegen var små, men med tiden blev de många.
– I början var många vilsna, de var inte vana vid att göra saker själva. Men med tiden blev våra studiecirklar allt mer populära. Människor har lärt sig engelska och polska, pratat filosofi, arbetat med hantverk. Vi har skapat en säker plats baserad på värderingar om solidaritet, demokrati och tolerans och jämställdhet. Alla ska känna sig välkomna, alla delar kunskap med varandra och alla har något att bidra med. På så sätt bryter vi igenom rädslan, fortsätter Julia Mickiewicz.
En annan viktig del har varit arbetet för jämställdhet och ömsesidig respekt mellan män och kvinnor.
– Belarus är ett väldigt patriarkalt samhälle. Lukasjenka respekterar inte kvinnor. Därför blev det en chock för honom att vi var så eniga mot honom. Och den slutliga förnedringen för honom var nog när en kvinna vann presidentvalet. Han hade nog aldrig tänk sig att hon, som var en stand-in för sin man, skulle kunna bli ett hot mot honom.
När människor började protestera slog regimen tillbaka med våld. Och ännu mer våld.
– Många chockades över det som hänt. Men våldet fick också många att engagera sig. För första gången gav sig vanliga människor ut på gatorna – fabriksarbetare, äldre kvinnor, lärare, tusentals människor som aldrig tidigare deltagit i en demonstration. Dessutom så är vi ett litet land och vid det här laget finns det nog inte en enda familj som inte har någon medlem som misshandlats eller fängslats, konstaterar Julia Mickiewicz.
Själv fördes Julia bort när hon var på väg in för ett möte på ABF:s kontor. På polisstationen var det kaosartat och hon fick känslan av att de som förhörde henne hela tiden behövde rapportera till en person som satt i ett annat rum. Julia flyttas sedan till ett fängelse utanför huvudstaden Minsk där hon delade cell med en filosof, en poet och en kvinnlig barägare.
– Fängelsetiden gjorde vår solidaritet starkare. Vi ordnade seminarier och tiden i fängelset blev som en enda studiecirkel och alla de drygt tjugo kvinnor som suttit där tillsammans med oss fick ett certifikat på att de varit med om kursen. Idag är Belarus är som enda stor studiecirkel. Människor börjar ta ansvar för sina egna liv och de gör det utan ledare – i det som nu sker är vi alla ledare.
Hur länge protesterna kommer att fortsätta och vad som i slutänden kommer att krävas för att Belarus ska bli ett demokratiskt land, vet varken Julia eller någon annan. Men hon är säker på att protesterna inte kommer att upphöra:
– Folk har den styrka som krävs för att fortsätta. Belarus kan aldrig gå tillbaka och bli det land det var innan protesterna började. Människor vill leva ett annat sorts land, ett demokratiskt land.
Svik inte Belarus!
I över en månad har gatorna i Belarus fyllts av människor som fått nog. Nog av Lukasjenka, nog av repression, nog av maktens dövhet inför folkets röst. Av människor som vill ha frihet och möjlighet att påverka sin egen och landets framtid.
Sedan slutet av 1990-talet har den svenska arbetarrörelsen samarbetat med demokratiska krafter i landet. Genom stöd till den fria fackföreningsrörelsen, genom folkbildningsinsatser, genom erfarenhetsutbyten med politiska systerpartier. Redan år 2000 manade vi omvärlden att reagera mot Alexander Lukasjenkas auktoritära regim i kampanjen StopLuka.nu. Omvärlden har reagerat med sanktioner, försökt att påverka genom både dialog och frysta relationer men diktatorns grepp om landet och folket har bara hårdnat. Oförtröttligt har vi och andra, både svenska och internationella civilsamhällesorganisationer arbetat vidare. I visshet om att människors längtan efter frihet till sist kommer att segra.
Den fredliga folkliga resning vi nu bevittnar är fantastisk. Den visar att förändring är möjlig. Och att längtan efter frihet är så stark att ingen diktator kan sova gott om natten. En ledare som barrikaderar sig mot sitt eget folk kan knappast överleva på sikt. V ibevittnar troligen början på slutet för Lukasjenka men vägen dit blir knappast enkel. Oavsett hur det slutar finns ett Belarus före och ett efter den nionde augusti 2020.
Med avsky har vi bevittnat övervåld och orättfärdiga arresteringar. Omvärldens fördömanden har varit tydliga. Men nu måste trycket på Lukasjenka öka. Genom riktade sanktioner, men det räcker inte. Sverige och EU bör utöka stödet till oppositionen, civilsamhället och den fria fackföreningsrörelsen. Stärk samarbetet med landets universitet, ge fler studenter möjlighet att studera i Europa. Främja kultursamarbete och ge människor möjlighet att resa visumfritt till EU. Vi måste visa det belarusiska folket vårt stöd – i både ord och handling.
Demokrati tar lång tid att vinna. Men ännu längre tid att bygga. Vårt stöd behövs idag, imorgon men också under lång tid framöver. Det belarusiska folkets resning visar att förändring är möjlig men också betydelsen av långsiktighet och tillförsikt i utvecklingssamarbetet. Demokratins frö har slagit rot i Belarus – det är omvärldens skyldighet att ge den förutsättningar att växa.
Debattinlägget publicerades 10/9 på Dagens Arena.
Lina från ABF mötte hopp och oro i Belarus
– Jag kände inspiration, mötte stort hopp men också oro, säger Lina Jäderberg.
Lina Jäderberg arbetar som ombudsman i ABF Västra Hälsingland, som genom Palmecentret, och tillsammans med ABF Gästrikebygden och SSU-distriktet i Gävleborg, samarbetar med en organisation i Belarus som passande nog har namnet ABF. Förra helgen hade ABF i Belarus sitt femte årsmöte.
–Det var inspirerande att se hur ABF:arna i Belarus nu omsätter i praktiken det vi tillsammans pratat om under alla år. Vi har pratat om ledarskap, om mötesteknik och att man ska lyssna till andras åsikter och inte bara hävda sin ståndpunkt, säger Lina Jäderberg.
– Alla i ABF Belarus var otroligt hoppfulla. För dem fanns inget annat än att Lukasjenko kommer att försvinna. Samtidigt fanns en oro, inte så mycket för vad regimen och Putin kan tänkas göra, utan för vilket samhälle som Belarus kan komma att bli i framtiden. Kommer det att bli ett demokratiskt land där alla får vara med och bestämma.
I Sverige består ABF av ett antal medlemsorganisationer, men i Belarus kan man bli individuell medlem i ABF. För de som råkat illa ut i kampen mot diktaturen kan stödet från andra medlemmar i organisationen vara livsviktigt. En kille som gripits av myndigheterna vittnade under årsmötet om hur ABF:are över hela landet gett sig ut och letat i listor över gripna för att ta reda på var han befann sig.
Lina Jäderberg reste med ytterligare en kollega från ABF. På flygplatsen blev de bryskt förhörda och allt bagage genomsöktes noga. Men väl inne i huvudstaden Minsk var allt lugnt och stilla till dessa att kravallpoliser började dyka upp, och snart kom också människor som demonstrerade.
–Det finns ingen egentlig organisation. Människor bara dyker upp. Men demonstrationerna är fredliga, människor sjunger, berättar Lina Jäderberg.
I demonstrationstågen eller på möten bryr sig ingen om corona. Dels är fallen få i Belarus, och dels anser människor att corona är sekundärt i jämförelse med diktaturen.
–För alla vi träffade berättade vi att stödet för belarusierna är starkt i omvärlden. ”Hela världen pratar om er”. Det blev väldigt emotionellt. Många började gråta när de fick höra det, säger Lina Jäderberg.
Hjälp Palmecentret att fortsätt stödja frihetskämparna i Belarus. Swisha en gåva till 123 240 60 72
Palmecentret och den svenska arbetarrörelsen har under 25 års tid arbetat med progressiva motkrafter från både politiken och civilsamhället i Belarus och har en unik inblick i den rådande situationen.
I 26 år har Belarus president Alexander Lukasjenko styrt Europas sista diktatur och systematiskt förtryckt all politisk opposition och aktivitet inom civilsamhället – nu har folket fått nog efter ytterligare ett riggat val och kräver att Lukasjenko ska avgå!
Palmecentrets generalsekreterare Anna Sundström leder ett samtal mellan utrikesminister Ann Linde, som varit tydlig med Sveriges position i frågan och den socialdemokratiska partiledaren Ihar Barysau, som utgör en del av oppositionen i Belarus.
Belarus: Motkraften Ihar Barysau blickar framåt
Intresset för valen i Belarus är lågt. De flesta vet att allt är uppgjort på förhand.
– Många av de som röstar gör det för att de känner sig tvingade. Om du exempelvis är i militären, bor på ett studentboende, är polis, eller arbetar för kommunen – då måste du rösta, säger Ilar.
Varken Ihar Barysau eller någon av partiets övriga kandidater valdes in i parlamentet. Det gjorde ingen oppositionell – och valet har underkänts av internationella observatörer. I Belarus står dekret från presidenten över lagar och domstolar. Landet styrs närmast enväldigt och medier kontrolleras hårt. Men motkrafterna har med risk för sin egen säkerhet nått flera framgångar. Förra året vann fackföreningar, oppositionspartier och arga medborgare en seger mot regimen då omfattande protester ledde till att en lag som gjorde det straffbart att vara arbetslös, den så kallade ”parasitlagen”, drogs tillbaka och skrevs om.
– Vårt parti samlade in 10 000 namnunderskrifter och organiserade det första rundabordssamtalet om lagförslaget. Efter protesterna tvingades Lukasjenko ändra lagen. Motståndet blev för stort för i varje familj går det att hitta någon som är arbetslös, säger Ihar Barysau.
Sedan landets självständighet 1991 har inte ett enda val bedömts som fritt eller rättvist. I augusti är det val igen och redan har en ledande oppositionspolitiker och 140 aktivister gripits. Förra veckan straffades Ihar Barysau ännu en gång för att ha protesterat mot regimen med president Lukasjenko i toppen. Den här gången blev det bara böter, inte fängelse.
För trots det till synes hopplösa läget vågar den 37-årige partiledaren blicka framåt. Inför presidentvalet har ett antal oppositionspartier beslutat sig för att samlas kring en gemensam kandidat och genomföra ett primärval. Genom primärvalskampanjen hoppas oppositionen få uppmärksamhet och nå ut. Ihar Barysau kommer dock inte att ställa upp som kandidat den här gången, bland annat för att partiet har väldigt knappa resurser. Politiska partier i Belarus får inte ta emot pengar från utlandet och de får heller inga partibidrag från staten.
– Just nu är vi mer som volontärer än som professionella politiker, säger Ihar Barysau.
Inför framtiden hoppas han kunna bygga allianser med andra partier på vänstersidan, bland annat det gröna partiet. För det är mot 2025 socialdemokratiska BSDP Harmada siktar. Det år som spås bli det sista med Aleksandr Lukasjenko som president.
– Då måste vi ha nått en bättre demokratisk organisering och kunna presentera hållbara förslag för hur vi kan förändra Belarus, säger Ihar Barysau.
Internationella kontakter är avgörande för landets framtid, säger han. Hans parti har vid flera tillfällen varit på utbyten i Sverige, inbjudna av Socialdemokraterna och Palmecentret. Bland annat har de varit med på partikongresser och valseminarium.
– För oss är det avgörande att det finns diskussioner i det svenska parlamentet om Belarus, och att många skaffar sig kunskap om situationen här. Det är väldigt viktigt för oss att bli inbjudna till Sverige, inte bara vårt parti, utan även andra demokratiska belarusiska partier. Det är en solidaritetsgärning att bjuda in oss så att vi kan visa den verkliga situationen i Belarus.
Fler människor lever i ofria länder än i demokratier - och utvecklingen går åt fel håll. Palmecentret har tagit fram rapporten Frihet i fara! som beskriver på den oroande auktoritära utvecklingen. Läs mer här.
