Nyhetsbrev
Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
ENG
Swisha ett valfritt belopp till
123 24 060 72Tack för ditt stöd!
Hur kan vi bäst stödja människor i Iran i deras kamp för frihet och demokrati? Under lång tid har befolkningen levt i en diktatur där grundläggande mänskliga rättigheter saknats. Kvinnor har drabbats extra hårt.
Den senaste tidens händelser i Mellanöstern väcker både hopp och fruktan. Finns möjligheten att regimen faller och ersätts av ett demokratiskt styre, och i så fall vilket slags styre? Vilka krafter i Iran kan skapa den positiva förändring som krävs? Hur stöder vi demokratisering i Iran samtidigt som vi värnar den internationella folkrätten? Vad krävs för att även kvinnor och alla befolkningsgrupper i landet får vara med och utforma framtiden? Sverige har en tradition av aktiv utrikespolitik och internationell solidaritet, hur bör en kommande regering utforma politiken gentemot Iran?
Seminariet består av två delar. I den första delar tre Irankännare med sig av sin kunskap och analys. I en andra del diskuterar företrädare för Olof Palmes Internationella Center, Socialdemokraterna och LO hur de ser på situationen och hur vi bygger solidariteten med befolkningen i Iran.
Panel 1. Kunskap och analys
Sara Recabarren, journalist och författare
Idris Waysi, lektor i statsvetenskap vid Karlstad universitet
Azadeh Rojhan, riksdagsledamot (S)
Panel 2. Arbetarrörelsen agerar – politiskt och fackligt
Margot Wallström, tidigare utrikesminister och ordförande för Olof Palmes Internationella Center
Alexandra Völker, riksdagsledamot (S), ledamot i utrikesutskottet
Leif Isaksson, internationell ombudsman på LO
Moderator: Jesper Bengtsson, chefredaktör på Dagens Arena
I den senaste ansökningsprocessen till Sidas program för stöd till civilsamhället internationellt uteslöts plötsligt politiska folkrörelser från att vara samarbetspart i uppdraget. Det officiella skälet som angavs var att man inte kan vara en partinära organisation, helt eller delvis, och samtidigt vara en del av civilsamhällesstödet.
Det var ett helt nytt perspektiv som presenterades. Tvärtom har flera av de svenska partinära organisationerna i omgångar haft Sida-uppdrag inom ramen för regeringens civilsamhällesstrategi. Det har inte heller funnit någon exkludering av någon av de berörda organisationerna att ansöka utan man har antingen valt att göra det eller inte.
Om man bortser från de politiska motiven till beslutet visar detta också på ett revolutionerande skifte i synen på civilsamhällets struktur och uppbyggnad. Kunskapen om folkrörelsernas, och de politiska folkrörelsernas, avgörande betydelse för Sveriges utveckling och demokrati verkar ha fallit i glömska, eller aktivt förträngts.
Det svenska samhället, med sina starka demokratiska institutioner, höga sociala tillit och utbyggda välfärdsmodell, är i grunden en produkt av folkrörelsers envisa och långsiktiga arbete. I decennier innan allmän rösträtt, välfärdsstat eller ens partiväsende formellt var på plats, växte det fram ett myller av självorganiserade människor som tillsammans skapade det som vi i dag ser som kärnan i den svenska demokratin. De var nykterister, arbetare, bönder, frikyrkliga, kvinnor och ungdomar – människor som organiserade sig för att förändra sina liv och sitt samhälle.
De tidiga folkrörelserna – nykterhetsrörelsen, frikyrkorörelsen, den liberala frihetsrörelsen och arbetarrörelsen – utmanade inte enbart sociala och ekonomiska orättvisor, utan också själva maktfördelningen i samhället. De skapade rum för bildning, debatt och inflytande där människor lärde sig tala, argumentera, välja representanter och ta ansvar – kort sagt, där medborgarna lärde sig demokrati i praktiken långt innan den var lagstadgad.
Folkrörelsernas institutioner och verksamheter blev genom detta viktiga grundpelare för samhällets utveckling. I dessa miljöer utvecklades både en praktisk samhällskunskap och en moralisk kompass – en uppfattning om att samhällsutvecklingen är något människor själva kan och bör påverka.
De politiska folkrörelserna, främst arbetarrörelsen och den liberala rörelsen, men också delar av bonderörelsen, var de främsta drivkrafterna bakom det demokratiska genombrottet och i samhällsbygget av det moderna Sverige. Den frikyrkliga rörelsen kom senare också att organiseras i en mer tydlig politisk rörelse. Sammantaget representerade dessa rörelser olika samhällsgrupper och intressen, men man förenades i övertygelsen om att samhällsförändring sker bäst genom organisering, folkbildning och reformer.
De var breda och idéburna rörelser som skapade partier med rötter i lokalsamhället som var mer än maktmaskiner. De lade i stället grunden för en inkluderande demokrati, där politiskt deltagande inte begränsades till val vart fjärde år utan som var en del av människors vardag i föreningar, studiecirklar och lokala initiativ.
De byggde också sina egna institutioner: studieförbund, fackföreningar, kooperativ, tidningar, ungdoms- och kvinnoförbund – och genom dessa blev demokratin vardag för ännu fler människor i hela landet. Tillsammans formade de den svenska demokratins särskilda karaktär: en folkförankrad, reforminriktad och socialt förankrad parlamentarism.
Deras samspel, och ofta också konflikter, kom att forma den politiska kultur som under lång tid präglade Sverige: förhandlingsvilja, respekt för institutioner och strävan efter breda lösningar. De gjorde politiken till ett gemensamt samhällsprojekt, inte ett nollsummespel mellan vinnare och förlorare. Tillsammans bidrog man till att skapa det som ofta kallas ”den svenska modellen” – ett samhälle byggt på kompromisser och samarbete mellan stat, arbetsmarknadens parter och civilsamhället.
De bredare politiska folkrörelserna har fortfarande en unik och nödvändig roll i främjandet av demokratin. Både här hemma och i världen. Att de nu trängts undan i civilsamhällesstödet, genom att klassas att vara något väsensskilt från civilsamhället, är oroväckande. Inte bara för vårt eget lands utveckling utan det vittnar också om en okunskap om deras centrala roll i främjandet av demokrati, folkligt deltagande och civilsamhället internationellt.
De har varit och är en självklar och oskiljbar del av civilsamhället som vuxit fram ur människors organisering och som bär upp demokratin genom att omvandla engagemang, erfarenheter och idéer till politiskt inflytande. Oftast i nära samarbete med övriga delar av civilsamhället. Deras roll i biståndet går därför utöver att representera enbart en partiorganisation och stå för mer avgränsande partiorganisatoriska samarbeten.
Regeringen och Sida bör i stället ta vara på de politiska folkrörelsernas särskilda roll i det internationella civilsamhällestödet. En bred folklig och samhällelig organisering är antagligen den främsta kraft som vi har för att kunna vända demokratins kris och stå emot den alltmer auktoritära utvecklingen.
Thomas Carlhed
Policy- och engagemangschef Olof Palmes Internationella Center
Debattartikeln är tidigare publicerad i Global Bar Magazine.
Palmecentret har 26 medlemsorganisationer som representerar en stor och viktig del av det svenska civilsamhället, arbetarrörelsen. Vi har tillsammans nyckelkompetenser som är centrala för främjandet av demokrati, mänskliga rättigheter och det civila samhället internationellt. Inte minst inom gräsrotsorganisering, folkbildning och facklig organisering. Vi har stora globala nätverk inom fackföreningsrörelsen, folkbildningen och med sociala rörelser som finns på plats även i de mest repressiva miljöerna runt om i världen.
Sedan 1997 driver Association of Legal Aid Against Sexual Violence Turkiets första och enda juridiska mottagning som erbjuder kostnadsfritt rättsligt stöd till kvinnor och transpersoner som utsatts för sexuellt våld och tortyr av statliga aktörer. De hjälper även kvinnor i allmänhet som utsatts för våld – i fängelser, polisförvar, på gatan, i skolan eller i hemmet. Utöver juridisk representation för de som vill vidta rättsliga åtgärder ser de också till att våldsoffer vid behov får tillgång till samtalsstöd och sjukvård.
Verksamheten grundades efter att Eren Keskin, människorättsadvokat och Palmepristagare, själv suttit fängslad på grund av en artikel som hon hade skrivit (hon använde ordet ”Kurdistan”). Hon bevittnade då de sexuella övergrepp och tortyr som kvinnor i häkten och fängelser utsattes för.
Legal Aids arbete har varit avgörande för att synliggöra sexuellt våld som annars tystas ner, och har uppmärksammats och prisats internationellt.
– Vår organisation är i dag allmänt erkänd i Turkiet som ett center där offer kan ansöka om stöd. Därför kontaktar många kvinnor och transkvinnor oss direkt, berättar Eren Keskin.
Om åtal i nationella domstolar inte ger resultat driver de också fall till författningsdomstolen och den europeiska domstolen för mänskliga rättigheter.
Men trots sitt avgörande arbete riskerar organisationen nu att tvingas stänga på grund av akut finansieringsbrist eftersom de är beroende av stöd från Palmecentret. Ett stopp skulle innebära att några av de mest utsatta i Turkiet lämnas utan juridiskt skydd och stöd.
– En stor andel av de vi hjälper är kvinnor som lever under svåra ekonomiska förhållanden, har överlevt våld och är i behov av hjälp. Om vår organisation inte kan fortsätta sin verksamhet kommer dessa kvinnor att bli helt utan stöd.
LÄS MER: Palmecentrets solidaritetsarbete hotas på grund av snabba nedskärningar.
Turkiet är ett land där människorättsförsvarare, journalister och regimkritiker hotas, övervakas och fängslas.
Organisationer i civilsamhället verkar under ständig press. De kan behöva tillämpa självcensur för att undvika anklagelser som gör att myndigheter kan stänga ner verksamheten. Och polis närvarar regelbundet vid protester och presskonferenser – inte för att skydda, utan för att skrämma.
– Även om vår förening anses vara en respekterad institution, utsätts även vi ibland för liknande former av påtryckningar, berättar Eren Keskin.
Eren är själv en måltavla för Erdoganregimen på grund av sitt arbete för yttrandefrihet och mänskliga rättigheter, och har hotats många gånger. Med fler än hundra politiskt motiverade stämningar mot sig riskerar hon kanske resten av livet i fängelse, men hon vägrar trots det att lämna landet.
– Jag vill vara kvar här och kämpa, sa Eren när Palmecentret träffade henne i början av året i Istanbul.
För henne – och för alla som arbetar för Legal Aid – har kampen för mänskliga rättigheter blivit vad de kallar “en livsstil”.
Internationell solidaritet handlar inte om att välja mellan Ukraina och världen
Palmecentret ser med stor oro på hur regeringen steg för steg prioriterar bort de länder där behoven är som störst och det demokratiska handlingsutrymmet är som minst. Stöd till Ukraina är nödvändigt – men det får inte finansieras genom att man överger människor i det globala syd. När Sverige lämnar sina utsatta samarbetspartners försvagas inte bara det konkreta arbetet för demokrati, mänskliga rättigheter och social rättvisa. Vi lämnar också en politisk och moralisk tom plats som snabbt fylls av auktoritära krafter.
I länder som Zimbabwe är civilsamhällets utrymme redan kraftigt begränsat. Att dra tillbaka långsiktigt stöd och närvaro riskerar att lämna demokratirörelser, kvinnorättsorganisationer och oberoende fackförbund utan skydd, resurser och internationella allierade. Vi vet av erfarenhet att svenska partnerskap ofta varit livlinor för människor som kämpar för frihet och värdighet med stora personliga risker. Att beskriva att dessa samarbeten inte gjort någon nytta är därför provocerande. Goda villkor för ökad företagsamhet och handel kan dessutom endas skapas genom ökad stabilitet och rättssäkerhet som utvecklingssamarbetet är med och stöder.
Sverige har under decennier byggt ett internationellt anseende som pålitlig, solidarisk och demokratiförsvarande partner. Den positionen håller nu snabbt på att försvinna i samband med regeringens stegvisa nedmontering av det svenska utvecklingssamarbetet. Nedskärningarna innebär också att Sverige tar ett steg bort från internationella åtaganden – samtidigt som konflikter, förtryck och klimatkrisen ökar globalt. Palmecentret uppmanar därför regeringen att:
Internationell solidaritet handlar inte om att välja mellan Ukraina och världen.
Sverige måste kunna göra både och.
Oscar Ernerot
Generalsekreterare Olof Palmes Internationella Center
Sedan Assads fall i december har Syrien stått vid ett vägskäl mellan en fredlig transition eller fortsatt instabilitet. Efter 14 år av konflikt och fem decennier av brutalt diktatoriskt styre vill syrierna se en inkluderande och fredlig politisk övergång. För att en sådan övergång ska vara möjlig och hållbar måste den fullt ut spegla och återskapa Syriens mångfacetterade samhälle. Detta innebär bredare deltagande i beslutsprocesser, ökad politisk lyhördhet och stärkt representation i styrande strukturer både lokalt och nationellt.
Workshopen samlade deltagare från olika politiska bakgrunder för att gemensamt utforska vägar mot ett fredligt och inkluderande Syrien. Dialog, deltagande och gemensamma nämnare har varit tre värdeord som lyfts fram. Fokus låg på frågor som konstitutionsbyggande, fredlig samexistens, koalitionsskapande och jämställd representation mellan kvinnor och män. Genom att dela erfarenheter från andra länder i transition och att identifiera gemensamma utmaningar stärktes samsynen kring hur Syriens mångfald kan speglas i framtida styrelseskick.
– Det är glädjande att det finns ett framtidshopp och en så tydlig efterfrågan på fortsatt dialog kring en folklig och fredlig övergång i Syrien, kommenterade Palmecentrets generalsekreterare efter konferensen.
Målet är att skapa ett nätverk och att utrusta deltagarna med kunskap, verktyg och idéer. Från svensk sida deltog också riksdagsledamöterna Johan Büser (S) och Joar Forsell (L).
Demokratirörelsen kämpar på i MyanmarDen 11 september meddelade regeringen att de fasar ut det svenska utvecklingsbiståndet till Myanmar till mitten av 2026. En av anledningarna de uppger är att inbördeskriget och militärjuntans förtryck skapar svårare förutsättningar att bedriva utvecklingssamarbete. Regeringen missar däremot att Myanmars demokratirörelse sällan har varit så enade och starka som nu. Miljontals människor, tusentals organisationer och nätverk, kämpar aktivt för demokratin. Just därför är stödet till Myanmars demokratikämpar så viktigt.
Demokratirörelsen har haft många framgångar i motståndet mot juntan. De arbetar för att förse befolkningen med samhällstjänster och viktig information. Lokala organisationer i civilsamhället var dessutom livsviktiga för att förse nödhjälp när den katastrofala jordbävningen drabbade landet i våras och juntan försvårade räddningsarbetet.
Win Min är en ledande person i den burmesiska demokratirörelsen som idag verkar i exil i Thailand. Som de flesta demokratiaktivister eller fackliga ledare som tvingats fly är han svartlistad av militärjuntan. Sedan militärkuppen i februari 2021 har demokratirörelsen mötts av systematiska övergrepp. I dagsläget är fler än 22 000 människor frihetsberövade.
Efter militärkuppen flyttade Win Min först från hus till hus för att hålla sig gömd. Han arbetade med att stötta det politiska ledarskapet för motståndsrörelsen och i att forma en inkluderande politisk koalition. Men efter några månader hade hotbilden mot honom vuxit så pass mycket att han tvingades fly tillsammans med sin fru och son för att fortsätta arbetet utanför landets gränser.
– Vi lämnade allting, berättar han när Palmecentret träffar honom i Stockholm i juni.
Föräldrarna är fortfarande kvar i Myanmar. De har tvingats fly flera gånger, berättar Win Min. När militären gör räder måste man lämna till dess att det är säkert att återvända igen.
Även om militärjuntan är i underläge i markstriderna – de har förlorat kontrollen över flera stora städer – pågår konstanta flygattacker. Civila platser är ofta måltavlor. Sjukhus, skolor och till och med högtidsceremonier som bröllop har attackerats. Hela byar har bränts ner till den grad att inget av människors hem eller minnessaker finns kvar.
– Min familj är jordbrukare. Vi sparar alltid de fröer vi ska odla till nästa säsong. Men nu finns ingenting kvar. En livsmedelskris är nära förestående, berättar Win Min sorgset.
Han visar exempel på chattmeddelanden. Varje dag i fyra års tid får han uppdateringar i form av bilder eller videor från sitt hemland. Ibland är det på döda kroppar.
– Så många människor dödas varje dag. Ingenstans är säkert. Ingen är säker. Bombningarna sker varje dag.
Kombinationen av flygattacker och den förödande jordbävningen tidigare i år gör att de humanitära behoven är stora. Utöver Win Mins politiska arbete har han arbetat med att koordinera nödhjälp till lokala organisationer efter jordbävningskatastrofen.
– Oavsett om det gäller humanitär hjälp eller politik så handlar det om människor.
Ju fler utmaningar och svårigheter desto mer motiverade är folket att få ett slut på förtrycket och militärdiktaturen, säger Win Min. Demokratirörelsen i landet arbetar hårt för att informera civilbefolkningen hur man bäst skyddar sig och med att förse dem med samhällstjänster. De fokuserar också på en framtida återuppbyggnad. Men varken i Myanmar eller i Thailand är det helt säkert att ha politiska möten.
Win Min önskar att se mer handling från det internationella samfundet, i att markera mot den oacceptabla situationen i Myanmar och ett ökat stöd till det burmesiska folket. Alltifrån humanitärt stöd och att skapa trygga platser för demokratirörelsen att kunna diskutera framtiden, till uppmärksamhet i media och i EU om situationen skulle göra stor skillnad.
– Varje liten handling har betydelse, menar han.
Win Min var på besök i Stockholm i juni och träffade representanter från det svenska civilsamhället och riksdagen för att belysa den politiska utvecklingen i Myanmar, demokratirörelsens hårda arbete, samt effekten av den förödande jordbävningskatastrofen och arbetet med att nå ut med humanitär hjälp till befolkningen. Bild från möte i riksdagen.
Biståndsministern stoppar Palmecentrets Sida-uppdrag att främja civilsamhället internationellt. Det kommer slå hårt mot våra samarbetspartners runt om i världen. Vi behöver nu din hjälp att möta regeringens riktade angrepp och stötta våra modiga partnerorganisationer. Vi kommer jobba hårt att försöka hitta ny finansiering för att kunna säkra deras viktiga arbete.
Gapwuz, som främjar lantarbetares rättigheter i Zimbabwe, är en av alla Palmecentrets samarbetspartners vars framtid nu är mycket osäker. De delar med sig av vad det innebär för deras verksamhet:
”Stödet från Palmecentret har försett oss med viktiga resurser och träningsmöjligheter. Program för påverkansarbete, tolkning av arbetslagstiftning och kollektivförhandling har etablerat en stark grund för att förespråka lantarbetares rättigheter.”
”Förlusten av stöd från Palmecentret hotar viktiga aktiviteter, såsom utbildning i socialförsäkring och tvistlösningsmekanismer, vilket undergräver vår förmåga att förespråka arbetstagares rättigheter. Detta kan lämna många utsatta individer utan det stöd de desperat behöver.”
”Indragen finansiering påverkar inte bara GAPWUZ utan äventyrar även försörjningen och framtiden för 48 730 lantarbetare i Zimbabwe.”
Ytterligare en organisation som drabbas är Savanna Trust, som använder teater som ett sätt att skapa dialog och väcka medvetenhet om frågor som rör demokrati och mänskliga rättigheter. Ett arbete som inte är lätt i Zimbabwe där det civila samhällets möjligheter att verka är begränsade. Människors rätt att organisera sig kränks gång på gång. Därför är teater ett kraftfullt verktyg för att informera och mobilisera bland många grupper som annars är svåra att nå ut till.
”Detta partnerskap är inte bara värdefullt utan också livsviktigt. I Zimbabwes krympande utrymme för civilsamhället, där samhällspolitiskt engagemang ofta är känsligt, har detta partnerskap gett Savanna Trust ekonomisk stabilitet, tekniskt stöd och den solidaritet som behövs för att genomföra transformativt arbete i svåråtkomliga och traditionellt stängda samhällen”, skriver organisationen på Facebook om betydelsen av stödet från Palmecentret.
Masakhaneni Projects Trust arbetar med att organisera fredskommittéer på lokal nivå. Deras insatser har främjat sammanhållning och tolerans, även vid politiska spänningar. Exempelvis bidrog MPT:s fredsbyggande insatser till att det rapporterade valrelaterade våldet minskade med en tredjedel, från 70 fall 2022 till 45 fall 2023.
Partnerskapet med Palmecentret har bland annat inneburit stöd för inkludering av kvinnor, unga och andra marginaliserade grupper i lokalt beslutsfattande rum – röster som länge varit exkluderade.
”Tillsammans har vi gjort verkliga framsteg när det gäller att bygga demokratiska, fredliga och motståndskraftiga samhällen – framsteg som inte får tillåtas att upplösas”, skriver Paul Themba Nyathi, chef för organisationen.
Han delar att förlorat stöd från Palmecentret bland annat skulle sätta stopp för nyckelaktiviteter och försvaga de framsteg som gjorts i konfliktbenägna områden. Även påverkansinitiativ för ansvarsutkrävande skulle tvingas avstanna.
”Utan detta stöd skulle MPT ställas inför en mycket reell risk att läggas ned”, fortsätter han.
”Förlusten av en sådan organisation skulle innebära att en betrodd röst för social rättvisa, mänskliga rättigheter och inkluderande samhällsstyrning i Zimbabwe tystas. Det skulle markera slutet för en viktig institution som konsekvent har förespråkat marginaliserade medborgares egenmakt och byggandet av fredliga, inkluderande samhällen”.
Noll Diskriminering – här får minoriteter i Turkiet andrumBiståndsministern stoppar Palmecentrets Sida-uppdrag att främja civilsamhället internationellt. Det kommer slå hårt mot våra samarbetspartners runt om i världen. Vi behöver nu din hjälp att möta regeringens riktade angrepp och stötta våra modiga partnerorganisationer. Vi kommer jobba hårt att försöka hitta ny finansiering för att kunna säkra deras viktiga arbete.
Pride är förbjudet i Istanbul och hbtq-personer i Turkiet diskrimineras. Även kurders rättigheter motarbetas. Samtidigt lever romer och flyktingar från inte minst Syrien i Turkiet under fattiga förhållanden. I den miljön verkar vår partner Zero Discrimination Association.
Under 2024 organiserade de bland annat volontärgrupper i Istanbul där romska, kurdiska och hbtq+-ungdomar kan samlas och få stöd. Zero Discrimination Zero Discrimination har som syfte att förbättra levnadsvillkoren för romer i Turkiet och hjälper utsatta grupper att få tillgång till rättigheter som utbildning och vård samt stärker dem så att de kan göra sina röster hörda i samhället. De driver också opinionskampanjer för att öka stödet för minoriteters rättigheter.
Turkiet vid ett avgörande vägskäl19 mars fängslades Istanbuls borgmästare Ekrem İmamoğlu och flera andra borgmästarkollegor som representerar det socialdemokratiska partiet CHP – vårt systerparti. De anklagas för korruption och terrorism, men fängslandena framstår allt tydligare som en del i ett grymt politiskt spel.
Folkets reaktion har varit omfattande och flera massprotester har genomförts runtom i hela Turkiet. Regeringen har svarat med ökad repression. Massgripanden, tortyr, sexuella trakasserier och misshandel har rapporterats av Palmecentrets partners och andra människorättsorganisationer. Särskilt utsatta är unga aktivister som saknar tidigare politisk erfarenhet, och kvinnor. Amnesty Turkiet har nu begärt en oberoende utredning kring dessa uppgifter.
Civilsamhällsorganisationer, däribland Palmecentrets samarbetspartners, dokumenterar dessa brott och erbjuder juridiskt stöd till de drabbade. Men civilsamhällets möjligheter att agera begränsas av en allt hårdare lagstiftning och minskat internationellt stöd, samtidigt som landet befinner sig i en djup ekonomisk kris.
Gripandet av İmamoğlu är ett tydligt tecken på den djupa politiska kris som Turkiet befinner sig i. Protesterna som inleddes som en reaktion mot gripandet har snabbt utvecklats till en bredare rörelse med det största oppositionspartiet CHP i spetsen. Att oppositionen samlas mot utvecklingen inger hopp. Men för många känns det som landet nu står vid en avgrund och ett vägskäl.
Vi åkte därför nyligen till Ankara, med en delegation från det europeiska socialdemokratiska partiet, PES, för att uttrycka vårt starka stöd till CHP och de fängslade partiföreträdarna. Partiledaren Özgür Özel som tog emot oss var tacksam över alla internationella ansträngningar som görs för att sätta strålkastarljuset på det som nu sker i Turkiet. När omvärlden skakar i sina grundvalar är det lätt att den illavarslande utvecklingen i Turkiet förvinner från dagordningen och faller i glömska.
Och det ser dessvärre ut som att historien upprepar sig, 2016 fängslades den kurdiske oppositionsledaren Selahattin Demirtaş. Han hade då lyckats nå en växande väljarskara. Trots upprepade domar från Europadomstolen om att han bör friges sitter han fortfarande efter nio år fängslad. Fängslandet av Demirtaş följdes sedan av en systematisk nedmontering av det socialdemokratiska prokurdiska partiet HDP. Vid lokalvalen 2019 vann de makten i 65 av landets kommuner. 48 av dem kom sedan att tvångsförvaltas av staten.
Nu riktas samma metoder mot det största oppositionspartiet CHP och dess populäre ledare İmamoğlu som nyligen utsetts till partiets presidentkandidat i det kommande presidentvalet. Han har lyckats samla en bred väljarskara och är ett tydligt hot mot president Erdoğans makt.
Samtidigt som det politiska förtrycket hårdnar pågår en lika systematisk nedmontering av det fria ordet.
Samtidigt som det politiska förtrycket hårdnar pågår en lika systematisk nedmontering av det fria ordet. 90 procent av de nationella medierna ligger under statlig kontroll. Enligt V-Dem-institutet vid Göteborgs universitet är Turkiet en valautokrati. Det innebär att det fortfarande hålls val men att grundläggande demokratiska friheter som yttrandefrihet, pressfrihet och rättsstatens oberoende är kraftigt undergrävda.
Landet ligger på 149:e plats av 180 på Reportrar utan gränsers 2024 års pressfrihetsindex. En av de nyligen fängslade journalisterna är svenske Joakim Medin som försökte resa in i landet för att bevaka protesterna. Han anklagas för att ha förolämpat presidenten Erdoğan och för terrorism. En vanlig anklagelse för att gripa och tysta kritiska röster och journalister.
Civilsamhället och universiteten i landet möter samma behandling. Länge har de varnat för en alltmer tilltagande auktorisering. Men trots att Turkiet under längre tid visat upp denna negativa utveckling säger många i landet att Turkiet nu står vid ett avgörande vägskäl: återgång till demokrati, eller mot en fullständig autokrati. Folkmassornas protester och oppositionens beslutsamhet att fortsätta ta upp kampen mot regeringen inger dock hopp.
Men de behöver hjälp, nu mer än någonsin. Det finns fortfarande en optimism och framåtanda hos CHP, ett självförtroende som vilar i det breda stödet i samhället, inte minst bland ungdomar. Men de klarar det inte ensamma. Det behövs internationell solidaritet.
Vi står inför en ny tid. Vilken väg Turkiet väljer att gå kommer också att prägla utvecklingen i Europa och vårt närområde. Stora högerauktoritära strömningar i världen och krig visar hur snabbt instabilitet kan spridas. Som Natomedlem är Turkiets demokratiska utveckling nödvändig. Är det något vi lärt oss genom historien är det att auktoritära regimer och grannar varken för med sig fred eller stabilitet. Tvärtom.
Men det behöver inte bli så, det turkiska folket och dess demokratiska opposition har inte förlorat slaget. Långt ifrån. Det är den progressiva rörelsen i landet som är garanten för ett demokratiskt Turkiet, men de behöver vårt stöd. Därför måste Sverige och EU i alla de viktiga samarbeten vi har med Turkiet fortsätta att lyfta vikten av demokrati och yttrandefrihet. Sverige och EU måste också fortsätta att ge aktivt stöd till de demokratiska krafterna i landet som vågar försvara yttrandefrihet, jämställdhet och rättssäkerhet.
Vi socialdemokrater kommer fortsätta att stå vid våra turkiska systerpartiers sida i deras kamp så länge som det kommer att behövas.
Orginal artikeln publicerades i AiP.
Oscar Ernerot
generalsekreterare Olof Palmes Internationella Center
Paula Carvalho Olovsson
internationell sekreterare Socialdemokraterna
Palmecentret stödjer kvinnorättsorganisationer runt om i världen samt arbetar med att stärka kvinnors politiska organisering och öka deras makt och inflytande i samhället och på arbetsmarknaden. Läs mer om vårt arbete för ökad jämställdhet globalt.
+ Vår akutinsamling för civilbefolkningen i Palestina pågår fortfarande: Läs mer här.
Palmecentrets partnerorganisation Health Development Information and Policy, HDIP, är en tidigare hälsoinriktad organisation som i dag arbetar med kvinnor på landsbygden på Västbanken, Palestina. De stöttar kvinnorna att själva ta makten över sina liv och påverka sina lokala samhällen – exempelvis genom att driva på för politiska eller juridiska förändringar, eller för att öka kvinnor och ungas representation i beslutsfattande.
Nida och Latife är två kvinnor som har stärkts med hjälp av HDIP:s aktiviteter och ledarskapsutbildningar.
Nida Adra kommer från byn Bani Naim i Hebron och arbetar som fotograf. Hon har tagit del av HDIP:s projekt ”Women Can Change the Society” sedan 2021. I dag opinionsbildar hon aktivt om ILO-konventionen C190 om våld och trakasserier på arbetsplatsen och är också invald som styrelsemedlem i kvinnocentret i byn.
– Jag är en frånskild kvinna och mamma till två barn. Min berättelse började när jag gjorde ett misstag och gifte mig med fel person, berättar hon.
Nidas man isolerade henne från familj och vänner. Hon beskriver det som att ha varit fast i en bur och att hon var utmattad. När Nida försökte lämna sin man krävde han att hon gav upp vårdnaden om barnen i utbyte mot frihet. Alla runt henne protesterade mot beslutet. Men efter ett år har hon kunnat återta sina och barnens rättigheter i enlighet med lagen och de är återförenade.
– Genom projektet har jag fått styrkan och beslutsamheten att kräva mina fulla rättigheter utan någons inblandning, säger hon.
Latife Amro är 22 år gammal från Hebron och har tagit del av projektet sedan 2022. Hon fick reda på HDIP:s aktiviteter genom Samira, som är invald i den lokala församlingen. Samira tillsammans med Fadiwa, en fältkoordinator hos HDIP, var också de som övertygade Latifes pappa att låta henne delta i projektet när han först motsatte sig idén.
– Jag kommer ihåg att under första träffen skämdes jag för att jag inte hade kommunikationsfärdigheter och inte visste hur jag skulle uttrycka mina känslor. Jag lyssnade på de unga kvinnor som tog del av programmet för att stärka kvinnor och såg deras personliga utveckling. Men det var en utmaning för mig, säger Latife.
– Vid slutet av träffen beslutade jag mig för att jag ville vara som dem, en rättfram och stark kvinna som kan stå upp för sina rättigheter och utmana samhället.
Innan Latife blev aktiv i HDIP:s projekt kände hon sig isolerad och olycklig. Hon hade mobbats i skolan till den grad att hon misslyckades med sina sluttentor. Hon såg ingen annan väg framåt i livet än att gifta sig eller att dö.
I dag känner hon sig som en del av gruppen och stark nog att tala framför andra och förespråka sina rättigheter, berättar hon.
– Kvinnogruppen fortsätter att uppmuntra mig att gå tillbaka och göra klart gymnasieskolan. Min plan för 2025 är att återvända för att göra klart de sista tentorna.
Utöver HDIP:s arbete med att stärka kvinnliga ledare på landsbygden har de varit del av en kampanj för att stoppa våld mot kvinnor – bland annat genom att delta i arbetet med att ta fram skuggrapporter till FN.
HDIP stöds av Socialdemokraterna i Östergötland och Akademikerförbundet SSR genom Palmecentret.
Samira som hjälpte till att se till att Latife kunde delta i HDIP:s aktiviteter, blev själv invald i den lokala församlingen i Hebron några år tillbaka. Att flera kvinnor kandiderade och vann utmanade det normalt konservativa och patriarkala lokala styret och var ett resultat av att HDIP och flera andra organisationer tålmodigt arbetat med att öka ungas och kvinnors politiska representation.
Som lokal ledare arbetar Samira i sin tur med att stärka och mobilisera kvinnor. Varje lokal ledare skapar grupper med omkring 20-25 kvinnor som träffas regelbundet i det egna samhället. De lokala ledarna i olika distrikt träffas också månadsvis för att gemensamt med civilsamhällesorganisationer organisera påverkansplaner och aktiviteter. Även ett nationellt nätverk har bildats.
