Nyhetsbrev
Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
Palmecentrets partnerorganisation Institute of Politics and Governance (IPG) har etablerat initiativet Women Power Hub för att stärka kvinnors roll i politiken. Tidigare kände sig många politiskt aktiva kvinnor ensamma och utsatta. De arbetade isolerat med begränsade resurser och små personliga nätverk – vilket gör det svårt att påverka politiska beslut i Filippinerna som präglas av utbredd korruption. Särskild på lokal nivå fattas beslut ofta genom gentjänster och ekonomiska beroenden snarare än demokratiska processer.
Men i sex lokalsamhällen har kvinnliga politiker och kvinnoorganisationer nu börjat samarbeta på nya sätt, där kvinnor organiserar sig gemensamt för att stärka sitt inflytande och bidra till mer öppna och demokratiska beslutsprocesser.
Foto: VozEs
I flera av Colombias mest utsatta regioner – Amazonas, Chocó och Sierra Nevada – hotas naturen av avskogning, gruvdrift och klimatförändringar. Samtidigt saknar unga ofta möjligheter att påverka de politiska beslut som avgör deras framtid.
Palmecentrets partnerorganisation VozEs arbetar för att förändra detta. De har startat ett utbildningsprogram i samarbete med regionala myndigheter och Colombias pedagogiska universitet för att utbilda unga miljöledare och stärka ungas möjligheter att demokratiskt påverka utvecklingen i sina samhällen. Under 2025 deltog 800 ungdomar från åtta landsbygdskommuner i Chocó.
I regioner präglade av fattigdom, konflikt och organiserad brottslighet bidrar arbetet både till att skydda Amazonas och till att stärka demokratin genom att fler unga engagerar sig i samhällsbeslut.
För kolberoende lokalsamhällen i Serbien riskerade den gröna omställningen att bli alltför teknisk och toppstyrd, utan tillräcklig hänsyn till arbetstillfällen och de människor som påverkas mest. Men Palmecentrets partnerorganisation Democratic Dialogue Network (DDN), tillsammans med andra organisationer i civilsamhället, bidrog till att förändra detta och skapa en mer inkluderande process med ökade möjligheter för befolkningen att kunna påverka sin framtid (dvs. en mer rättvis klimatomställning).
Det afrikanska frihandelsavtalet AfCFTA omfattar över en miljard människor och kan få stor betydelse för sysselsättning och arbetsvillkor. Trots detta stod fackföreningar länge utanför både förhandlingar och genomförande av avtalet.
Genom stöd från Palmecentrets partnerorganisation Labour Research Service (LRS) har situationen nu börjat förändras. Fackliga organisationer i nio afrikanska länder har stärkt sin organisering. I både Rwanda och Namibia har man fått plats i nationella kommittéer som ansvarar för implementeringen av frihandelsavtalet. Det innebär att arbetstagarnas perspektiv för första gången finns representerat i viktigt beslut om handel och ekonomisk politik.
Tillsammans stärker vi människors möjligheter att organisera sig för att ta makten över sina liv. Läs mer om framsteg för demokrati och rättvisa som ditt stöd har bidragit till i vår verksamhetsberättelse:
📅 Tisdag 23 juni kl 8:00
📍 LO:s scen, Donners Eventhall på Mellangatan 9 + online.
Svenskt bistånd genomgår just nu omfattande förändringar. Beslut och metoder har genomförts som urholkat Sveriges trovärdighet internationellt och ersatt demokratisk förankring med toppstyrda beslut utan förankring i forskning eller verklighet. På kort tid har en rad beslut fattats som påverkar prioriteringar, arbetssätt och relationer till civilsamhället och de länder där Sverige verkar. Kritiker menar att utvecklingen innebär ökad politisk detaljstyrning och minskat utrymme för långsiktighet, kunskap och lokal förankring, medan regeringen framhåller behovet av tydligare styrning, effektivitet och nya prioriteringar.
Vad innebär dessa förändringar i praktiken? Vilka konsekvenser får de för människor och organisationer i samarbetsländer? Och var går gränsen mellan legitim politisk styrning och odemokratiska beslut som riskerar att undergräva biståndets långsiktighet, trovärdighet och oberoende?
I detta seminarium presenterar vi en genomgång av 50 konkreta beslut och förändringar inom svensk biståndspolitik. Vi diskuterar vad som står på spel – för biståndets effektivitet, Sveriges internationella roll och förtroendet för politiken.
När Palmecentret pratar med Sameer Amro befinner han sig i ett nedstängt Jerusalem på grund av kriget mellan Israel/USA och Iran.
– Raketmissilerna exploderar i himmelen, som regnfall. Restdelar faller överallt, berättar han.
Särskilt utsatta är palestinier på Västbanken, som lämnas helt oskyddade utan möjligheter att ta sig till skyddsrum.
– Fragment landar på hus, bilar och till och med människor. För några dagar sedan slog de ner i en skönhetssalong och dödade flera palestinier. Alla hotas, palestinier och israeler.
Sameer är verksamhetsledare för Old City Youth Association (OCYA), en av Palmecentrets samarbetsorganisationer i Palestina och vars verksamhet just nu riskerar att behöva slå igen på grund av akut finansieringsbrist.
LÄS MER: Palmecentrets solidaritetsarbete hotas på grund av snabba nedskärningar.
OCYA har sedan 1990 fungerat som en träffpunkt för unga som ofta bor trångt i det överbefolkade östra Jerusalem. I lokalerna kan ungdomarna mötas, lära sig om sina rättigheter och utbyta erfarenheter. Många av dem har tunga sådana, och har blivit utsatta för våld och trakasserier av israelisk militär, bosättare och polis.
Sedan organisationens start har verksamheten vuxit och man arbetar i dag också med barn och kvinnogrupper.
En plats för unga palestinier i östra Jerusalem att mötas och samlas på. Många har tunga erfarenheter av att ha blivit utsatta för våld och trakasserier av israelisk militär, bosättare och polis. Hos OCYA kan de exempelvis få samtalsstöd och delta på utbildningar eller fritidsaktiviteter.
Östra Jerusalem är isolerat från övriga Västbanken, vilket påverkar befolkningen. Sedan oktober 2023 (Hamas terrorattacker i södra Israel och starten på folkmordet i Gaza) har det blivit allt svårare att röra sig fritt, särskilt i gamla stan där organisationen ligger. Det finns checkpoints – israeliska militärkontroller – vid varje ingång och övervakningskameror överallt. Det är inte en enkel plats att verka på.
Sameer berättar exempelvis att andra organisationer i stadsdelen har stängts ner av israelisk polis. De är de enda som ha kunnat ha verksamhet i gång fram till nu.
Just nu har OCYA inte heller några fysiska aktiviteter i gång, eftersom det är för stora risker i och med med kriget och hårdare restriktioner. I stället håller de kontakten med ungdoms- och kvinnogrupperna online.
– Vi ber dem att inte ta sig hit eftersom det inte är säkert, säger Sameer.
Organisationen är beroende av Palmecentrets stöd och riskerar just nu att tvingas stänga ned, eller åtminstone att bara kunna ha kvar viss ideell verksamhet.
– Vi försöker nu hitta sätt att kunna hålla i gång aktiviteter, också med hjälp från Palmecentret, berättar Sameer.
Det handlar även om att täcka grundläggande kostnader, som för elektricitet.
– Vi riskerar att inte bara förlora framtiden, men också det som har åstadkommits, säger Sameer, om vad de abrupta nedskärningarna får för effekter.
Innan 1990 hade östra Jerusalem stora problem med droger, brottslighet och våld. Kvinnor och unga var särskilt marginaliserade och fler än hälften av alla ungdomar valde att hoppa av skolan i förtid. OCYA startades som en reaktion på detta.
Enligt Sameer var det också under 90-talets fredsprocess viktigt att bygga upp ett starkt palestinskt civilsamhälle för att etablera en självständig palestinsk stat. Och då behövde de sociala problemen i samhället adresseras.
Nu är han orolig för att om verksamheten stänger ner kommer det lämna plats för extremistiska krafter, vilket kan nedmontera allt det som har byggts upp genom åren.
– Det finns de som motarbetar oss. Som motsätter sig jämställdhet och demokrati. De kommer hitta möjligheter att ta över det här utrymmet. Det kommer ha negativa effekter för samhället i östra Jerusalem, säger Sameer.
– Vi kommer göra vad vi kan för att inte behöva stänga ner.
Sverige överger världens mest utsatta
För det första ser vi hur Sverige har prioriterat bort världens fattigaste och mest utsatta.
Sverige har frångått sitt långvariga åtagande att minst 0,2 procent av BNI ska gå till de minst utvecklade länderna (MUL). Istället har stödet fallit till 0,11 procent – nästan en halvering sedan 2021. Detta är inte en tillfällig avvikelse, utan en medveten nedprioritering av Tidö-regeringen. Inte minst minskar biståndet till Afrika söder om Sahara kraftigt, med över 26 procent globalt enligt OECD, vilket särskilt drabbar regioner som södra Afrika där behoven är som störst.
För det andra sker denna utveckling i ett mycket allvarligt geopolitisk läge.
I en tid då antalet väpnade konflikter ökar och fler civila dör än på decennier, försvagas samtidigt det internationella stödet till fattigdomsbekämpning och mänsklig säkerhet. Utvecklingen skapar också ett farligt vakuum där auktoritära aktörer som Ryssland och Kina snabbt kan stärka sitt inflytande. Sverige har länge varit en stark röst för demokrati, mänskliga rättigheter och fred – men den rollen urholkas nu snabbt när politiken inte längre utgår ifrån och prioriterar dessa värden.
För det tredje är utvecklingen oroande ur ett effektivitetsperspektiv.
Biståndets grundläggande mål är att bekämpa fattigdom och förtryck, men inget i OECD:s analys tyder på att det svenska biståndet har blivit mer effektivt i att uppfylla det uppdraget. Tvärtom pekar utvecklingen mot minskad transparens, försämrad styrning och ökade risker för att biståndsmedel används på sätt som inte når de mest utsatta. Regeringens ambitioner om ökad effektivitet och minskad korruption motsägs av de faktiska resultaten.
Sammantaget visar OECD:s statistik att Sverige är på väg bort från sin traditionella roll som en solidarisk och pålitlig samarbetspart för global utveckling.
Det får allvarliga och verkliga konsekvenser – för utsatta människor som lever under förtryck och i fattigdom – och för Sveriges röst i världen.
Solidaritet med frihetskampen i Iran – vägar framåt för demokratisk förändring?
Hur kan vi bäst stödja människor i Iran i deras kamp för frihet och demokrati? Under lång tid har befolkningen levt i en diktatur där grundläggande mänskliga rättigheter saknats. Kvinnor har drabbats extra hårt.
Den senaste tidens händelser i Mellanöstern väcker både hopp och fruktan. Finns möjligheten att regimen faller och ersätts av ett demokratiskt styre, och i så fall vilket slags styre? Vilka krafter i Iran kan skapa den positiva förändring som krävs? Hur stöder vi demokratisering i Iran samtidigt som vi värnar den internationella folkrätten? Vad krävs för att även kvinnor och alla befolkningsgrupper i landet får vara med och utforma framtiden? Sverige har en tradition av aktiv utrikespolitik och internationell solidaritet, hur bör en kommande regering utforma politiken gentemot Iran?
Seminariet består av två delar. I den första delar tre Irankännare med sig av sin kunskap och analys. I en andra del diskuterar företrädare för Olof Palmes Internationella Center, Socialdemokraterna och LO hur de ser på situationen och hur vi bygger solidariteten med befolkningen i Iran.
Panel 1. Kunskap och analys
Sara Recabarren, journalist och författare
Idris Waysi, lektor i statsvetenskap vid Karlstad universitet
Azadeh Rojhan, riksdagsledamot (S)
Panel 2. Arbetarrörelsen agerar – politiskt och fackligt
Margot Wallström, tidigare utrikesminister och ordförande för Olof Palmes Internationella Center
Alexandra Völker, riksdagsledamot (S), ledamot i utrikesutskottet
Leif Isaksson, internationell ombudsman på LO
Moderator: Jesper Bengtsson, chefredaktör på Dagens Arena
I den senaste ansökningsprocessen till biståndsmyndigheten Sidas program för stöd till civilsamhället internationellt uteslöts plötsligt politiska folkrörelser från att vara samarbetspart i uppdraget. Det officiella skälet som angavs var att man inte kan vara en partinära organisation, helt eller delvis, och samtidigt vara en del av civilsamhällesstödet.
Det var ett helt nytt perspektiv som presenterades. Tvärtom har flera av de svenska partinära organisationerna i omgångar haft Sida-uppdrag inom ramen för regeringens civilsamhällesstrategi. Det har inte heller funnit någon exkludering av någon av de berörda organisationerna att ansöka utan man har antingen valt att göra det eller inte.
Om man bortser från de politiska motiven till beslutet visar detta också på ett revolutionerande skifte i synen på civilsamhällets struktur och uppbyggnad. Kunskapen om folkrörelsernas, och de politiska folkrörelsernas, avgörande betydelse för Sveriges utveckling och demokrati verkar ha fallit i glömska, eller aktivt förträngts.
Det svenska samhället, med sina starka demokratiska institutioner, höga sociala tillit och utbyggda välfärdsmodell, är i grunden en produkt av folkrörelsers envisa och långsiktiga arbete. I decennier innan allmän rösträtt, välfärdsstat eller ens partiväsende formellt var på plats, växte det fram ett myller av självorganiserade människor som tillsammans skapade det som vi i dag ser som kärnan i den svenska demokratin. De var nykterister, arbetare, bönder, frikyrkliga, kvinnor och ungdomar – människor som organiserade sig för att förändra sina liv och sitt samhälle.
De tidiga folkrörelserna – nykterhetsrörelsen, frikyrkorörelsen, den liberala frihetsrörelsen och arbetarrörelsen – utmanade inte enbart sociala och ekonomiska orättvisor, utan också själva maktfördelningen i samhället. De skapade rum för bildning, debatt och inflytande där människor lärde sig tala, argumentera, välja representanter och ta ansvar – kort sagt, där medborgarna lärde sig demokrati i praktiken långt innan den var lagstadgad.
Folkrörelsernas institutioner och verksamheter blev genom detta viktiga grundpelare för samhällets utveckling. I dessa miljöer utvecklades både en praktisk samhällskunskap och en moralisk kompass – en uppfattning om att samhällsutvecklingen är något människor själva kan och bör påverka.
De politiska folkrörelserna, främst arbetarrörelsen och den liberala rörelsen, men också delar av bonderörelsen, var de främsta drivkrafterna bakom det demokratiska genombrottet och i samhällsbygget av det moderna Sverige. Den frikyrkliga rörelsen kom senare också att organiseras i en mer tydlig politisk rörelse. Sammantaget representerade dessa rörelser olika samhällsgrupper och intressen, men man förenades i övertygelsen om att samhällsförändring sker bäst genom organisering, folkbildning och reformer.
De var breda och idéburna rörelser som skapade partier med rötter i lokalsamhället som var mer än maktmaskiner. De lade i stället grunden för en inkluderande demokrati, där politiskt deltagande inte begränsades till val vart fjärde år utan som var en del av människors vardag i föreningar, studiecirklar och lokala initiativ.
De byggde också sina egna institutioner: studieförbund, fackföreningar, kooperativ, tidningar, ungdoms- och kvinnoförbund – och genom dessa blev demokratin vardag för ännu fler människor i hela landet. Tillsammans formade de den svenska demokratins särskilda karaktär: en folkförankrad, reforminriktad och socialt förankrad parlamentarism.
Deras samspel, och ofta också konflikter, kom att forma den politiska kultur som under lång tid präglade Sverige: förhandlingsvilja, respekt för institutioner och strävan efter breda lösningar. De gjorde politiken till ett gemensamt samhällsprojekt, inte ett nollsummespel mellan vinnare och förlorare. Tillsammans bidrog man till att skapa det som ofta kallas ”den svenska modellen” – ett samhälle byggt på kompromisser och samarbete mellan stat, arbetsmarknadens parter och civilsamhället.
De bredare politiska folkrörelserna har fortfarande en unik och nödvändig roll i främjandet av demokratin. Både här hemma och i världen. Att de nu trängts undan i civilsamhällesstödet, genom att klassas att vara något väsensskilt från civilsamhället, är oroväckande. Inte bara för vårt eget lands utveckling utan det vittnar också om en okunskap om deras centrala roll i främjandet av demokrati, folkligt deltagande och civilsamhället internationellt.
De har varit och är en självklar och oskiljbar del av civilsamhället som vuxit fram ur människors organisering och som bär upp demokratin genom att omvandla engagemang, erfarenheter och idéer till politiskt inflytande. Oftast i nära samarbete med övriga delar av civilsamhället. Deras roll i biståndet går därför utöver att representera enbart en partiorganisation och stå för mer avgränsande partiorganisatoriska samarbeten.
Regeringen och Sida bör i stället ta vara på de politiska folkrörelsernas särskilda roll i det internationella civilsamhällestödet. En bred folklig och samhällelig organisering är antagligen den främsta kraft som vi har för att kunna vända demokratins kris och stå emot den alltmer auktoritära utvecklingen.
Debattartikeln är tidigare publicerad i Global Bar Magazine.
Palmecentret har 26 medlemsorganisationer som representerar en stor och viktig del av det svenska civilsamhället, arbetarrörelsen. Vi har tillsammans nyckelkompetenser som är centrala för främjandet av demokrati, mänskliga rättigheter och det civila samhället internationellt. Inte minst inom gräsrotsorganisering, folkbildning och facklig organisering. Vi har stora globala nätverk inom fackföreningsrörelsen, folkbildningen och med sociala rörelser som finns på plats även i de mest repressiva miljöerna runt om i världen.
Sedan 1997 driver Association of Legal Aid Against Sexual Violence Turkiets första och enda juridiska mottagning som erbjuder kostnadsfritt rättsligt stöd till kvinnor och transpersoner som utsatts för sexuellt våld och tortyr av statliga aktörer. De hjälper även kvinnor i allmänhet som utsatts för våld – i fängelser, polisförvar, på gatan, i skolan eller i hemmet. Utöver juridisk representation för de som vill vidta rättsliga åtgärder ser de också till att våldsoffer vid behov får tillgång till samtalsstöd och sjukvård.
Verksamheten grundades efter att Eren Keskin, människorättsadvokat och Palmepristagare, själv suttit fängslad på grund av en artikel som hon hade skrivit (hon använde ordet ”Kurdistan”). Hon bevittnade då de sexuella övergrepp och tortyr som kvinnor i häkten och fängelser utsattes för.
Legal Aids arbete har varit avgörande för att synliggöra sexuellt våld som annars tystas ner, och har uppmärksammats och prisats internationellt.
– Vår organisation är i dag allmänt erkänd i Turkiet som ett center där offer kan ansöka om stöd. Därför kontaktar många kvinnor och transkvinnor oss direkt, berättar Eren Keskin.
Om åtal i nationella domstolar inte ger resultat driver de också fall till författningsdomstolen och den europeiska domstolen för mänskliga rättigheter.
Men trots sitt avgörande arbete riskerar organisationen nu att tvingas stänga på grund av akut finansieringsbrist eftersom de är beroende av stöd från Palmecentret. Ett stopp skulle innebära att några av de mest utsatta i Turkiet lämnas utan juridiskt skydd och stöd.
– En stor andel av de vi hjälper är kvinnor som lever under svåra ekonomiska förhållanden, har överlevt våld och är i behov av hjälp. Om vår organisation inte kan fortsätta sin verksamhet kommer dessa kvinnor att bli helt utan stöd.
LÄS MER: Palmecentrets solidaritetsarbete hotas på grund av snabba nedskärningar.
Turkiet är ett land där människorättsförsvarare, journalister och regimkritiker hotas, övervakas och fängslas.
Organisationer i civilsamhället verkar under ständig press. De kan behöva tillämpa självcensur för att undvika anklagelser som gör att myndigheter kan stänga ner verksamheten. Och polis närvarar regelbundet vid protester och presskonferenser – inte för att skydda, utan för att skrämma.
– Även om vår förening anses vara en respekterad institution, utsätts även vi ibland för liknande former av påtryckningar, berättar Eren Keskin.
Eren är själv en måltavla för Erdoganregimen på grund av sitt arbete för yttrandefrihet och mänskliga rättigheter, och har hotats många gånger. Med fler än hundra politiskt motiverade stämningar mot sig riskerar hon kanske resten av livet i fängelse, men hon vägrar trots det att lämna landet.
– Jag vill vara kvar här och kämpa, sa Eren när Palmecentret träffade henne i början av året i Istanbul.
För henne – och för alla som arbetar för Legal Aid – har kampen för mänskliga rättigheter blivit vad de kallar “en livsstil”.
Internationell solidaritet handlar inte om att välja mellan Ukraina och världenPalmecentret ser med stor oro på hur regeringen steg för steg prioriterar bort de länder där behoven är som störst och det demokratiska handlingsutrymmet är som minst. Stöd till Ukraina är nödvändigt – men det får inte finansieras genom att man överger människor i det globala syd. När Sverige lämnar sina utsatta samarbetspartners försvagas inte bara det konkreta arbetet för demokrati, mänskliga rättigheter och social rättvisa. Vi lämnar också en politisk och moralisk tom plats som snabbt fylls av auktoritära krafter.
I länder som Zimbabwe är civilsamhällets utrymme redan kraftigt begränsat. Att dra tillbaka långsiktigt stöd och närvaro riskerar att lämna demokratirörelser, kvinnorättsorganisationer och oberoende fackförbund utan skydd, resurser och internationella allierade. Vi vet av erfarenhet att svenska partnerskap ofta varit livlinor för människor som kämpar för frihet och värdighet med stora personliga risker. Att beskriva att dessa samarbeten inte gjort någon nytta är därför provocerande. Goda villkor för ökad företagsamhet och handel kan dessutom endas skapas genom ökad stabilitet och rättssäkerhet som utvecklingssamarbetet är med och stöder.
Sverige har under decennier byggt ett internationellt anseende som pålitlig, solidarisk och demokratiförsvarande partner. Den positionen håller nu snabbt på att försvinna i samband med regeringens stegvisa nedmontering av det svenska utvecklingssamarbetet. Nedskärningarna innebär också att Sverige tar ett steg bort från internationella åtaganden – samtidigt som konflikter, förtryck och klimatkrisen ökar globalt. Palmecentret uppmanar därför regeringen att:
Internationell solidaritet handlar inte om att välja mellan Ukraina och världen.
Sverige måste kunna göra både och.
Oscar Ernerot
Generalsekreterare Olof Palmes Internationella Center
Sedan Assads fall i december har Syrien stått vid ett vägskäl mellan en fredlig transition eller fortsatt instabilitet. Efter 14 år av konflikt och fem decennier av brutalt diktatoriskt styre vill syrierna se en inkluderande och fredlig politisk övergång. För att en sådan övergång ska vara möjlig och hållbar måste den fullt ut spegla och återskapa Syriens mångfacetterade samhälle. Detta innebär bredare deltagande i beslutsprocesser, ökad politisk lyhördhet och stärkt representation i styrande strukturer både lokalt och nationellt.
Workshopen samlade deltagare från olika politiska bakgrunder för att gemensamt utforska vägar mot ett fredligt och inkluderande Syrien. Dialog, deltagande och gemensamma nämnare har varit tre värdeord som lyfts fram. Fokus låg på frågor som konstitutionsbyggande, fredlig samexistens, koalitionsskapande och jämställd representation mellan kvinnor och män. Genom att dela erfarenheter från andra länder i transition och att identifiera gemensamma utmaningar stärktes samsynen kring hur Syriens mångfald kan speglas i framtida styrelseskick.
– Det är glädjande att det finns ett framtidshopp och en så tydlig efterfrågan på fortsatt dialog kring en folklig och fredlig övergång i Syrien, kommenterade Palmecentrets generalsekreterare efter konferensen.
Målet är att skapa ett nätverk och att utrusta deltagarna med kunskap, verktyg och idéer. Från svensk sida deltog också riksdagsledamöterna Johan Büser (S) och Joar Forsell (L).
Demokratirörelsen kämpar på i MyanmarDen 11 september meddelade regeringen att de fasar ut det svenska utvecklingsbiståndet till Myanmar till mitten av 2026. En av anledningarna de uppger är att inbördeskriget och militärjuntans förtryck skapar svårare förutsättningar att bedriva utvecklingssamarbete. Regeringen missar däremot att Myanmars demokratirörelse sällan har varit så enade och starka som nu. Miljontals människor, tusentals organisationer och nätverk, kämpar aktivt för demokratin. Just därför är stödet till Myanmars demokratikämpar så viktigt.
Demokratirörelsen har haft många framgångar i motståndet mot juntan. De arbetar för att förse befolkningen med samhällstjänster och viktig information. Lokala organisationer i civilsamhället var dessutom livsviktiga för att förse nödhjälp när den katastrofala jordbävningen drabbade landet i våras och juntan försvårade räddningsarbetet.
Win Min är en ledande person i den burmesiska demokratirörelsen som idag verkar i exil i Thailand. Som de flesta demokratiaktivister eller fackliga ledare som tvingats fly är han svartlistad av militärjuntan. Sedan militärkuppen i februari 2021 har demokratirörelsen mötts av systematiska övergrepp. I dagsläget är fler än 22 000 människor frihetsberövade.
Efter militärkuppen flyttade Win Min först från hus till hus för att hålla sig gömd. Han arbetade med att stötta det politiska ledarskapet för motståndsrörelsen och i att forma en inkluderande politisk koalition. Men efter några månader hade hotbilden mot honom vuxit så pass mycket att han tvingades fly tillsammans med sin fru och son för att fortsätta arbetet utanför landets gränser.
– Vi lämnade allting, berättar han när Palmecentret träffar honom i Stockholm i juni.
Föräldrarna är fortfarande kvar i Myanmar. De har tvingats fly flera gånger, berättar Win Min. När militären gör räder måste man lämna till dess att det är säkert att återvända igen.
Även om militärjuntan är i underläge i markstriderna – de har förlorat kontrollen över flera stora städer – pågår konstanta flygattacker. Civila platser är ofta måltavlor. Sjukhus, skolor och till och med högtidsceremonier som bröllop har attackerats. Hela byar har bränts ner till den grad att inget av människors hem eller minnessaker finns kvar.
– Min familj är jordbrukare. Vi sparar alltid de fröer vi ska odla till nästa säsong. Men nu finns ingenting kvar. En livsmedelskris är nära förestående, berättar Win Min sorgset.
Han visar exempel på chattmeddelanden. Varje dag i fyra års tid får han uppdateringar i form av bilder eller videor från sitt hemland. Ibland är det på döda kroppar.
– Så många människor dödas varje dag. Ingenstans är säkert. Ingen är säker. Bombningarna sker varje dag.
Kombinationen av flygattacker och den förödande jordbävningen tidigare i år gör att de humanitära behoven är stora. Utöver Win Mins politiska arbete har han arbetat med att koordinera nödhjälp till lokala organisationer efter jordbävningskatastrofen.
– Oavsett om det gäller humanitär hjälp eller politik så handlar det om människor, säger han.
Ju fler utmaningar och svårigheter desto mer motiverade är folket att få ett slut på förtrycket och militärdiktaturen, säger Win Min. Demokratirörelsen i landet arbetar hårt för att informera civilbefolkningen hur man bäst skyddar sig och med att förse dem med samhällstjänster. De fokuserar också på en framtida återuppbyggnad. Men varken i Myanmar eller i Thailand är det helt säkert att ha politiska möten.
Win Min önskar att se mer handling från det internationella samfundet, i att markera mot den oacceptabla situationen i Myanmar och ett ökat stöd till det burmesiska folket. Alltifrån humanitärt stöd och att skapa trygga platser för demokratirörelsen att kunna diskutera framtiden, till uppmärksamhet i media och i EU om situationen skulle göra stor skillnad.
– Varje liten handling har betydelse, menar han.
Win Min var på besök i Stockholm i juni och träffade representanter från det svenska civilsamhället och riksdagen för att belysa den politiska utvecklingen i Myanmar, demokratirörelsens hårda arbete, samt effekten av den förödande jordbävningskatastrofen och arbetet med att nå ut med humanitär hjälp till befolkningen. Bild från möte i riksdagen.
