Demokrati & Mänskliga Rättigheter-arkiv

Putins orättfärdiga krig mot Ukraina har nu pågått i lite drygt en månad. Lidandet är oerhört. De bilder och berättelser vi får ta del av hur civila drabbas är ofattbara. Ett invasionskrig i Europa skakar oss i grunden.

Vi välkomnar att EU aktiverat sitt massflyktsdirektiv för första gången. Det är bara ett av de många sätt på vilka Ukrainas grannländer och Sverige visar sitt stöd och solidaritet med de drygt 10 miljoner ukrainare som flytt sina hem de senaste veckorna.

Den blixtsnabba och sammansvetsade solidaritetsrespons som länderna i Europa och omvärlden visat prov på sedan 24 februari inger hopp. Återigen mobiliserar hela Sverige för att ta emot människor på flykt och det svenska folkets vilja att bistå visar tydligt – Ukrainas sak är vår!

Sverige och svensk socialdemokrati har en stolt tradition av solidaritet och internationell samverkan. Den svenska biståndsviljan är generellt hög, detta visar Sidas återkommande undersökningar.

Sverige är ett av få rika länder som fortsatt står upp för ett generöst bistånd som sätter fattigdomsbekämpning först.

Vi socialdemokrater är stolta över att vi lägger en hundradel av vårt växande välstånd i Sverige på utveckling i andra delar av världen. Det har vi definitivt råd med och skapar en säkrare värld för alla.

Utspel om att sänka biståndet eller att villkora detsamma med krav på återvandring har kommit från olika partier under lång tid.

Därför var det glädjande att höra utrikesminister Ann Linde i utrikesdeklarationen, bara dagar innan Putin invaderade Ukraina, klargöra att ”svenskt bistånd ska användas till att minska fattigdomen och orättvisorna i världen. Det handlar om solidaritet – men också om en övertygelse om att en bättre värld ger ett tryggare Sverige”.

Vi välkomnar naturligtvis att regeringen nu tillskjuter kommunerna och regionerna medel för att hantera det ökade antal flyktingar som anländer i Sverige.

Dock oroas vi av svaret på frågan från Aftonbladets reporter under regeringens presskonferens som antyder att finansieringen kommer ske genom så kallade avräkningar på Sveriges bistånd. Pengar från biståndsbudgeten som varit avsedda att minska fattigdomen och främja demokratiutveckling i en mängd länder runt om i världen

Vi vill därför påminna den socialdemokratiska regeringen om att på vår partikongress i höstas slog fast att avräkningar från biståndet ska hanteras restriktivt. Vår uppmaning lyder; lämna inte världens fattiga med notan för solidariteten med Ukraina. Sverige kan bättre. Sverige har råd att både ta ansvar för Europa och världen.

I skuggan av Putins krig mot Ukraina pågår fler kriser. Jemen, Syrien och Etiopien är bara tre exempel på andra konfliktsituationer som orsakar stort mänskligt lidande.

I spåren av coronapandemin har fattigdomen ökat och miljontals barn berövats möjligheten till utbildning. Redan utsatta grupper har blivit ännu mer utsatta inte minst barn och unga, kvinnor och hbtq+personer.

Kriget mot Ukraina bidrar till ökade livsmedels- och drivmedelspriser vilket ytterligare ökar utsattheten för världens fattiga.

Klimatförändringarnas effekter accelererar, den biologiska mångfalden minskar med stora konsekvenser för vår gemensamma överlevnad. Värst drabbas världens fattiga.

Ett minskat bistånd kommer ytterligare öka fattigdom och hunger. Minska möjligheterna att förebygga kriser och konflikter som driver fler människor på flykt.

Det primära målet för biståndet är att minska fattigdom och bidra till hållbara och demokratiska samhällen.

Läget för demokratin är allvarligt. I dag lever 87,3 procent av jordens befolkning – 6,4 miljarder människor – i mer eller mindre inskränkta samhällen.

Autokratiseringen av Ryssland stannar inte där. Indien, Turkiet, Brasilien är exempel på andra länder där demokratiska fri- och rättigheter begränsas. Effekterna av en auktoritär och totalitär samhällsutveckling leder alltför ofta till krig och konflikt.

Genom att bidra till demokratisk utveckling bygger vi världen, och därigenom Sverige, säkrare.

Socialdemokratins svar i ambitionen om en bättre värld kan inte vara att ta pengar för fattigdomsbekämpning till att bistå flyktingar undan ett krig i vårt närområde. Det är både kortsiktigt och dumt.

Vi måste höja blicken och arbeta långsiktigt. Globalt utvecklingssamarbete och bistånd är en investering för framtiden. Genom att ta ansvar för världen, tar vi ansvar för Sverige.

Lisa Nåbo, förbundsordförande SSU
Diyar Cicek, förbundssekreterare SSU
Christopher Lindvall, internationellt ansvarig SSU
Sara Kukka-Salam, förbundsordförande Socialdemokrater för tro och solidaritet
Hélène Sevastik, förbundssekreterare Socialdemokrater för tro och solidaritet
Thomas Hammarberg, styrelseledamot Socialdemokrater för tro och solidaritet
Emma Fastesson Lindgren, förbundsordförande S-studenter
Henrik Svensson, förbundssekreterare S-studenter
Lara Badinson, internationellt ansvarig S-studenter
Daniel Andersson, förbundsordförande HBT-socialdemokrater
Andreas Saleskog, biträdande förbundssekreterare HBT-socialdemokrater
Emelie Stark, internationell ledare HBT-socialdemokrater
David Loveday, ordförande s-föreningen Internationalisterna
Marita Ulvskog, ordförande Olof Palmes Internationella Center
Anna Sundström, generalsekreterare Olof Palmes Internationella Center

När regimen i Eswatini tog bort möjligheten att lämna in medborgarförslag till parlamentet, exploderade missnöjet. Ett upprop för demokrati skickades till parlamentsledamöter, vilket var aktioner som uppmuntrades av bland annat Eswatinis textilarbetarfack, ATUSWA. Men i respons mot de fredliga protesterna exploderade också polisvåldet.

Efter att en student dödats i maj 2021 anordnades stora demonstrationer mot polisens brutala metoder. Ett 70-tal människor dödades, 500 skadades och 800 greps av polis.

– Nu rör sig soldater och polis på gatorna och vi har utegångsförbud nattetid. Det har blivit svårt för vanliga medborgare att göra något för att förbättra sina liv och för arbetare att organisera sig, säger Wander Mkhonza, generalsekreterare och en av grundarna av ATUSWA.

Fackrörelsen som politisk opposition

Wander Mkhonza berättar att fackföreningarna i praktiken fungerar som opposition eftersom politiska partier är förbjudna, om än fortsatt verksamma. I november anordnade ATUSWA ett möte med strejkande arbetare när polisen utan förvarning dök upp och kastade tårgas på deltagarna.

Polisen förklarade senare sitt agerande med att de trodde att det rörde sig om ett politiskt parti. De bad om att få information om möten i förväg, men agerade ändå på samma sätt vid nästa träff. Sedan dess har ATUSWA inte kunnat anordna fler massmöten.

En kung med all makt

– Problemet är inte namnet, utan hur det kom till. I vår konstitution står fortfarande Swaziland och ingen person borde kunna vakna upp på morgonen och ändra det. Kungen ska inte vara större än nationen.

Konstitutionen från självständigheten från 1968 garanterar politiska rättigheter och politisk pluralism. Men 1973 förbjöd kungen politiska partier och organisering och sedan dess är det svårt för fackföreningar att verka.

– Arbetares frihet är inte på något sätt garanterad, säger Wander Mkhonza som själv tidigare arbetade i en textilfabrik.

2003 gick han med i och blev senare vice ordförande för det socialdemokratiska partiet PUDEMO, sedan 2008 terroriststämplat av regimen. Idag satsar han främst sin kraft på fackföreningsrörelsen och där ser han en dubbel utmaning: Regeringen motsätter sig fackens existens och arbetsgivarna respekterar inte rätten till organisering och kollektivförhandlingar.

Bara att få ATUSWA registrerad av den statliga instansen Arbetskommissionen innebar tre års kamp. Konflikter tas till domstol av arbetsgivarna och även om ATUSWA nästan alltid vinner, blir det långdragna och därmed kostsamma processer.

Arbetsgivarna är väl medvetna om att det suger ut fackföreningens ekonomiska resurser, säger Wander.

Fackligt engagemang straffas

18 000 personer jobbar inom textilindustrin i Eswatini. Alla företag utom ett är utlandsägda, antingen av taiwaneser eller sydafrikaner. Wander Mkhonza vittnar om arbetsvillkoren inom den eswatinska textilindustrin. Produktionsmål som inte nås tvingar arbetare till obetald övertid. En symaskin som går sönder leder till reducerade arbetstimmar. Anslutning till ett fackförbund innebär förlorad möjlighet till lån och risk att avskedas för bagatellartade fel. Som textilarbetare var Wander Mkhonza med om just det senare.

– Men jag gick till rätten och vann. Arbetsgivaren medgav då att jag avskedades för mitt engagemang i fackföreningen.

Ändå ökar ATUSWA:s medlemsantal ständigt. Den viktigaste frågan är minimilöner. Kravet är motsvarande knappt 10 kr i timmen eller drygt 1800 kr i månaden (45 timmars arbetsvecka), 700 kronor mer än dagens genomsnittslön. ATUSWA har bara kollektivavtal med det största sydafrikanska företaget.

– Där är arbetsförhållandena bättre och arbetarna tjänar mer per timme. Med dem sitter vi ned och löser konflikter. Det är ett bra exempel, men det intresserar ingen.

Wander Mkhonza har arresterats två gånger och år 2018 tappade han hörseln i en vecka efter att ha attackerades av säkerhetspersonalen vid Montigny investment, ett textilföretag ägt av finansministern.

– Vi är ständigt bevakade. Visst är jag rädd, ibland hör jag hur någon knackar på dörren till mitt hem. Men jag vet också vad arbetarna går igenom, för jag har varit där med dem. Jag vet att utan kamp kommer situationen inte att förbättras.

Palmecentret stödjer fackföreningsrörelsen i Eswatini

Fackförbundet ATUSWA (The Amalgamated Trade Union of Swaziland) har 4000 medlemmar, de flesta inom textilindustrin. 65 procent är kvinnor. ATUSWA är anslutet till TUCOSWA (Trade Union Congress of Swaziland), som får stöd av Palmecentret tillsammans med svenska LO. I projektet genomförs utbildningar, seminarier och studiecirklar i syfte att öka kunskap om och stärka det gemensamma arbetet för de anslutna fackföreningarnas medlemmars rätt till goda arbetsvillkor, rimlig ersättning och jämställdhet i arbetslivet.

I land efter land tar auktoritära krafter över makten och demokratin får stå tillbaka. Folkrörelser över hela världen vittnar om hot och förföljelse. 84 miljoner människor befinner sig på flykt. Adderar vi pandemi och klimatkris till detta befinner världen sig i ett läge där internationellt samarbete och solidaritet är viktigare än någonsin. Ändå minskar det globala biståndet, gränser stängs och rika länder vänder sig inåt som om de vore isolerade öar som inte påverkas av den globala utvecklingen.

Hur ser dagens hot mot demokratin ut – och varför är den så viktig att slå vakt om? Vad betyder egentligen solidaritet – och är den ens möjlig?

Seminariet sänds live på torsdag kl. 14:45 här på hemsidan eller på plats i Umeå.

Lena Berggren, historiker, verksam vid Institutionen för idé- och samhällsstudier, Umeå universitet. Lena är en av Sveriges mest kunniga experter på fascism och har länge arbetat med demokratifrågor ur ett idéhistoriskt perspektiv.

Hans Lagerberg, författare, aktuell med boken Gå tillsammans (Ordfront förlag).

Anna Sundström, generalsekreterare för Olof Palmes Internationella Center.

Asmira Malkočević och Vedrana Dautović arbetar på Palmecentrets partnerorganisation Agora Center i Tuzla, en medelstor stad i nordöstra Bosnien och Hercegovina. Den som besöker staden kan omöjligt missa monumentet för Tuzlamassakern som hedrar de 71 personer som 1995 dödades av en granatattack av den bosnienserbiska armén. Ändå är Tuzla känt för sin tolerans och sin historia av socialdemokratiskt styre, något som inte tillhör vanligheterna i landet där nationalistiska ledare brukar röstas fram baserat på etnisk tillhörighet.

Hos Agora Center, som kan liknas vid ett studieförbund, finner Tuzlas ungdomar någonting som den traditionella utbildningen sällan tillåter – en möjlighet att pröva tankar, uttrycka åsikter, och väcka initiativ. Vissa lär sig om fackliga rättigheter, genom ett samarbete med Fastighetsanställdas förbund, andra skriver motioner om förbättrad källsortering till stadsdelsförvaltningen. Asmira och Vedrana drar i alla trådar för att förverkliga ungdomarnas visioner och träffar dagligen på unga eldsjälar, såväl som den politiskt ointresserade majoriteten – men aldrig ungdomar som ger uttryck för den nationalism som vädras i de bosniska medierna varje dag.

Tvärtom bidrar nationalismen till att många unga vill flytta därifrån, menar de. Det är ett växande problem i Bosnien och Hercegovina att kvalificerad arbetskraft lämnar landet, oftast till förmån för grannländerna i EU. Sedan 1991 har landets folkmängd sjunkit med nästan en miljon. Detta förklaras ofta med hög arbetslöshet men också att många väljer att lämna Bosnien och Hercegovina på grund av en bristande rättvisa.

– Jag tror att Bosnien och Hercegovina inom en överskådlig framtid kommer att vara helt utan unga människor. En genomsnittlig ung person kan få bättre livskvalitet i nästan vilket annat europeiskt land som helst, säger Slaven Ostojić.

Ena Karadžin påpekar det absurda i att landet har tre presidenter men att ingen av dem får någonting gjort.

I Transparency Internationals senaste korruptionsindex skattas Bosnien och Hercegovina som det tredje mest korrupta landet i Europa. Medan nödvändiga politiska reformer låtit vänta på sig, har de styrande politikernas handlingskraft fokuserat på att öka rikedomen åt sig själva och sina partier. Enligt en lokal representant för organisationen har landet hamnat i händerna på en ”etno-nationalistisk kartell”, exempelvis kan det vara svårt att hitta ett vanligt jobb utan rätt politiska kontakter. Många anser att de nationalistiska ledarna iscensätter etniska motsättningar just för att distrahera sina väljare från det pågående maktmissbruket.

– Det är en kuliss skapad för att avleda från den brottsliga verksamheten och till ett billigt pris köpa väljare inför valet, säger Dino Hukić.

– Nationalismen är mindre representerad bland de yngre, men de som växt upp med sådan retorik har större möjligheter att få sin röst hörd genom de styrande partierna, säger Berina Avdić.

På Agora Center märker man dessutom av pandemins effekter på samhällsklimatet. Inte nog med att psykisk ohälsa redan är stigmatiserad, de långa perioderna av social distansering har gett mer utrymme för partistyrda medier att sprida hatretorik och annan vilseledande information. Nu upplevs ungas oro som värre än någonsin.

– Risken för en ny konflikt skrämmer mig, fortsätter Berina Avdić. Jag tycker att landet drivs av inkompetenta och kriminella människor som borde fatta beslut som gynnar medborgarna, men i stället använder sin position för att dölja sin brottslighet.

Oavsett vilken folkgrupp de tillhör, är Agora Centers medlemmar lika drabbade av svårigheterna som Bosnien och Hercegovinas unga tampas med. Deras berättelser är påfallande lika. Därför är organisationens viktigaste uppgift att fånga upp den upplevda hopplösheten och omvandla den till en ung gemenskap och drivkraft. De som får hjälp att påverka sin egen situation har också anledning att stanna kvar i Bosnien och Hercegovina och bygga ett samhälle som de vill leva i.

– Jag vill tro att unga människor kommer att förstå sin egen styrka och att det kan skapas ett utrymme för dem att förbättra landet. Bara så kan visionen om utveckling och välfärd bli möjlig, säger Suana Huremović.

– Jag är en av få unga som inte vill lämna landet jag är född i för att hitta min framtid och säkerhet någon annanstans. Jag har fortfarande hopp om att det går att hitta en lösning på de problem som växer varje dag.

”Jag har talat för de utsatta och kämpat för demokrati. Om jag för det måste gå i fängelse, så är det så”.

Detta pläderade den fackliga ledaren Lee Cheuk Yan i rätten när han dömdes till ett 20 månader långt straff för att ha ”talat vid illegala möten”. I december förra året låstes han in och idag, 12 februari, fyller den modiga aktivisten 65 år. Han kan inte fira den med sina nära och kära, men vi vill låta honom veta att han inte är ensam.

Cheuk Yan är den före detta generalsekreteraren för Hongkongs fria fackliga centralorganisation HKCTU som i slutet av förra året var tvungna att stänga ner all sin verksamhet på grund av de nya säkerhetslagarna i landet.

Du kan skicka en hälsning till Cheuk Yan och visa ditt stöd för honom, och hans kamp för fackliga och mänskliga rättigheter i Hongkong. Hälsningen kan du maila till Cheuk Yans vän Mung Siu Tat som numera lever i exil i Storbritannien.

Brutal militärdiktatur utan skrupler, eller subtila strategier för att succesivt strypa folkets rättigheter att tala, agera och röra sig fritt – två sidor av samma mynt. I Zimbabwe möts modiga aktivister av våld – och tonvis med administration.

– Du börjar tänka på vad du säger – hur du säger det. Plötsligt säger du inte att vitt är vitt och blått är blått, utan du säger att blått är lite småvitt.. För mig är den här självcensuren som vi lever med i Zimbabwe en av de allvarligaste konsekvenserna av det krympande demokratiska utrymmet för civilsamhällets organisationer.

Teatern som verktyg för samhällskritik

Det säger Daniel Maposa, grundare och chef för teatergruppen Savanna Trust som är en av Palmecentrets samarbetsorganisationer i Zimbabwe. Savanna Trust har sedan starten för femton år sedan använt teater som ett sätt att skapa dialog och väcka medvetenhet om frågor som demokrati och mänskliga rättigheter. För det är i de frågorna som orsaken till den stora fattigdomen finns, menar Daniel Maposa.

– Jag har aldrig varit intresserad av att spela Shakespeare. För mig har teatern alltid handlat om att hantera samhällsfrågor, ett sätt att vara aktivist.

Föreställningarna berör aktuella teman, och publiken bjuds in att agera, eller att delta i samtal efter föreställningen.

– Teatern är ett verktyg för att plocka ner stora frågor som demokrati till människors vardagsliv, förklarar Daniel Maposa.

Kortlivat hopp med Mugabes efterträdare

Lätt att arbeta har det aldrig varit, varken för Savanna Trust eller för någon annan organisation som försvarar yttrandefrihet och mänskliga rättigheter i Zimbabwe. Under Robert Mugabes mångåriga regim drabbades regimkritiker konstant av hot, försvinnanden, misshandel eller mord. Men när Mugabe tvingades bort från makten 2017 var förväntningarna om en ny tid höga. Efterträdaren Emmerson Mnangagwa lovade att landet skulle bli mer öppet och pressfriheten skulle stärkas.

– Saker och ting blev så mycket bättre under det första året. Så här i efterhand kan jag se att det där bara var ett sätt av makthavarna att testa oss, säger Daniel Maposa.

Mord, hot och våld av de som protesterar

För inget av Mnangagwas löften har infriats. Tvärtom är det nya styret lika obenäget att tåla kritik som den tidigare statsledaren. Detta stod klart 2019 när människor demonstrerade mot höjda bensinpriser. Protesterna bemöttes av våld från säkerhetstjänsten. Enligt Human Rights Watch sköts 17 personer ihjäl och tusentals greps. Sedan dess har förtrycket mot det civila samhället ökat i snabb takt. Människors rätt att organisera sig kränks gång på gång.

– Hot är vardagsmat för oss. Vi får dem genom telefonsamtal eller indirekt kommunicerat genom massmedia. Men lika allvarligt är att vi nekas vissa privilegier, att som kulturorganisation till exempel inte bjudas in till offentliga plattformar och samtal där vi borde få närvara, säger Daniel.

Administrativa hinder gör arbetet svårt

Han beskriver en subtil strategi att strypa det demokratiska utrymmet. Säkerhetstjänsten ”hälsar på” hos organisationer för att tysta dem. Organisationerna förbjuds inte officiellt, men makthavarna sätter så komplicerade administrativa käppar i hjulen för dem att de till slut inte kan arbeta. En ny lagstiftning har gjort det möjligt för staten att öka kontrollen ytterligare.

– Vi tvingades att göra en ny ansökan för varje provins i landet som vi arbetar i. Det tog tre månader att göra om ansökningarna, och under den perioden var vi förbjudna att bedriva någon form av verksamhet. Det här är ett sätt för dem att övervaka oss och kontrollera vilka aktiviteter vi genomför, menar Daniel.

Kravet på omregistrering och en ekonomisk mycket detaljerad redovisning gäller alla organisationer som har offentlig eller utländsk finansiering. Ett stort antal organisationer med finansiärer som inte passar staten, har sedan stämplats för ”terroristverksamhet”.

Nya metoder under pandemin

2020 låg Savanna Trusts teaterverksamhet nere av samma skäl som för resten av världens kulturevenemang – pandemin. Savanna Trust kunde med bland annat Palmecentrets stöd relativt snabbt ställa om sin verksamhet och i stället börja producera föreställningar för radio.

– Vi bestämde oss för att skapa ett radiodrama om den nya lagstiftningen som gör det möjligt för en minister att utefter eget tycke och smak bestämma om en organisation ska få verka eller inte. Vi hann sända tre episoder och var på väg att spela in fler, men så klart förbjöds radiostationerna att sända föreställningen.

Zimbabwe har öppnat upp och Savanna Trusts skådespelare är tillbaka ute i byar och samhällen.

Ny föreställning med mångbottnade budskap

Daniel berättar om den nya föreställningen ”Death bed”, till synes en föreställning om covid-19, en dödssjuk mamma och en pappa som sviker sin familj.

– Men det är egentligen en satir som handlar om hur människor kontrollerar varandra. För publiken har den väckt frågor om hur man håller ihop, inom den lilla familjen – men i förlängningen om hur vi som folk ska hålla ihop mot den odemokratiska utveckling vi lever under.

70 regimkritiker fördes bort och torterades under 2020 i Zimbabwe. Att säga att blått är lite småvitt kan i bästa fall därför också vara en smart strategi för att nå ut med viktiga budskap och samtidigt klara livhanken.

Den första februari 2021 tog militären brutalt tillbaka makten i Burma/Myanmar genom en statskupp. Ett år senare har juntan 400 000 flyktingar och tusentals döda demokratiaktivister och civila på sin nota. Landets tidigare ledare Aung San Suu Kyi sitter fängslad för flera olika brott, bland annat att hon ska ha brutit mot pandemirestriktioner.

Våldet för att skrämma och tysta motståndet blir allt mer skoningslöst. Hela samhällen töms på nu på folk genom luftangrepp med stridsflyg eller rena massakrer. Tusentals människor som försöker fly in i Thailand blir tillbakaskickade.

Trots brutaliteten har en bred demokratirörelse stått enad i kampen mot diktaturen. Fackföreningsrörelsen har spelat en viktig roll och tagit ut tusentals arbetare i strejk. Palmecentret, som tillsammans med svensk arbetarrörelse har samverkat med folkrörelser i Burma under många år, fortsätter att stödja ett civilsamhälle som nu arbetar under extremt farliga förhållanden.

Välkommen att följa ett livesamtal om Burma – ett år efter kuppen. Vi får träffa:

Tin Tin Nyo; chef för nyhetsbyrån Burma News International (BNI) och tidigare en av ledarna i Burmese Women´s Union.

Debbie Stothard; grundare av Alternative Asean Network on Burma (Altsean-Burma), ett viktigt nätverk som arbetar från Thailand för demokrati och mänskliga rättigheter i Burma.

Samtalsledare: Axel Kronholm; prisbelönt frilansjournalist som bevakar Burma/Myanmar för svensk och internationell media.

On February 1, 2021, the military brutally seized power in Burma / Myanmar through a coup. One year later, the junta has 400,000 refugees and thousands of dead democracy activists and civilians on its conscience. In addition, the country’s former leader Aung San Suu Kyi is imprisoned for crimes such as violation against the pandemic restrictions.

The Burmese Army shows extreme cruelty and conduct gross atrocities on human rights. During the holidays, the Burma Army whipped out entire villages using airstrikes against civilians, or even pure massacres. Thousands of people trying to flee into Thailand are sent back.

Despite this brutality, the democracy movement stands united in the resistance to the dictatorship. The trade union movement has played an important role and thousands of workers have been taken on strike. The Palme Center, which together with the Swedish labor movement has collaborated with popular movements in Burma for many years, continues to support a civil society that now works under extremely dangerous conditions.

Welcome to follow a live talk about Burma – one year after the coup. You will meet:

Tin Tin Nyo; Head of the Burma News International (BNI) news agency and a leading member of the Burmese Women’s Union.

Debbie Stothard; Founder of the Alternative Asean Network on Burma (Altsean-Burma), an important network working from Thailand for democracy and human rights in Burma.

Conversation leader: Axel Kronholm; award-winning freelance journalist who covers Burma / Myanmar for Swedish and international media.

Avsändaren är Hongkong Congress of Trade Unions, den fria fackliga centralorganisationen med bas i Hongkong. Tidigare i höstas kom beskedet om att organisationen beslutat upplösa sig. Att vara fackligt aktiv är alltför farligt med de nya säkerhetslagarna i Hongkong. Med avskedsmejlet tackar de för sig efter tre decennier av facklig och demokratisk kamp.

”Jag har talat för de utsatta och kämpat för demokrati. Om jag för det måste gå i fängelse, så är det så”, pläderade Lee Cheuk-yan inför domaren. Som generalsekreterare i HKCTU har han en lång historia av facklig och politisk kamp bakom sig. I våras dömdes han till fängelse för att ha talat vid möten som klassificerats som illegala. Ytterligare rättegångar pågår och straffen kan skärpas

HKCTUs tidigare ordförande, Carol Ng, riskerar också fängelse. Hon sitter häktad och även för henne väntar en rättegång efter anklagelser om ”omstörtande verksamhet”. Mung Siu Tat, organisationschef inom HKCTU tvingades lämna sitt uppdrag och fly till Storbritannien.

Trots protester från omvärlden har Kina de senaste åren strypt Hongkongs demokrati och självständighet. Det fria Hongkong som en gång utlovades finns inte längre. Den fria fackföreningsrörelse som har varit kärnan i demokratikampen finns inte längre.

Inte bara i Hongkong, utan i stora delar av världen har utrymmet för civilsamhället trängts tillbaka. 87,3 procent av jordens befolkning, 6,4 miljarder människor, lever i dag i mer eller mindre inskränkta samhällen – vissa är utsatta för repression och hotas, misshandlas och fängslas för att de organiserar sig. Andra lever i fullkomligt stängda samhällen där civilsamhället måste verka under jorden, med risk för att bli fängslade eller mördade. Den gemensamma nämnaren är att udden är riktad mot den folkliga och fackliga organiseringen, det fria ordet och möjligheten att protestera.

Du och jag tillhör de ringa 3,4 procent av världens befolkning som lever i ett öppet samhälle där det råder frihet att bilda föreningar och att arrangera offentliga möten. En liten minoritet. Ändå tar vi friheten för given.

Vi organiserar partimöten, är ombud på distriktsårskongresser, arrangerar torgmöten och knackar dörr. Bär partinålen på kavajen. Aktiviteter för vilka våra kamrater runt om i världen fängslas. När deras kamp hårdnar måste vårt stöd öka. Tänk på, och agera för, den internationella solidariteten.

– En vanlig jul i Belarus ser nog ungefär ut som i resten av Europa. Man träffar sin familj, går på marknad, ger presenter till barnen – men inget är som vanligt längre, säger Julia Mickewicz som numera bor i Litauen och därifrån driver ABF Belarus.

Lukasjenka har förbjudit julens färger. Eller i Belarus är de inte sedda som juliga färger utan färger för motstånd, opposition och frihet. Rött och vitt signalerar att du är en motståndare mot förtrycket och diktaturen. De signalerna vill diktatorn inte se på stadens gator.

Gripen för fel färg på naglarna

Julia har för vår intervju målat sina naglar i rött och vitt och visar stolt upp dem på skärmen.

– Om jag hade gått runt med dessa naglar i Minsk hade jag blivit gripen. Kanske hade jag fått böter, eller i värsta fall fängelse. Lukasjenka kallar det för fiendens färger, han vägrar att ens benämna oss som en opposition.

Det kan låta komiskt säger Julia och ler uppgivet, men det är på riktigt farligt att bära färgerna. Lukasjenka har helt och fullt tappat greppet om verkligheten.

Minsk gator ekar tomma

Protesterna har pågått sedan augusti 2020 då Lukasjenka utsåg sig själv till vinnare i ett fullkomligt riggat val. Människor som aldrig tidigare protesterat mot diktaturen gick ut på gator och torg, hundratusentals människor varje vecka visade sitt motstånd och krävde förändring. Nu är Minsk gator tomma igen.

– Folk vågar inte protestera längre. Då och då hålls små hemliga aktioner men det är poliser överallt, många också civilt klädda. Att bara samlas några människor i grupp kan vara tillräckligt misstänksamt, säger Julia.

En jul i exil

I år kommer Julia fira jul i Vilnius tillsammans med en annan belarusisk vän i exil, aktivisten Olga som hon för första gången träffade i fängelset. Det är vår nya tradition säger Julia, som hoppas att hennes man kommer kunna hälsa på henne över nyår, han bor numera i Ryssland.

Belarus folk behöver vårt fortsatta stöd för att nästa år kunna fira julen tillsammans och i alla dess färger. Stöd Julia och hennes kamrater genom att köpa årets jul-gåvokort.

Nyhetsbrev

Fackrörelsen som politisk opposition

En kung med all makt

Fackligt engagemang straffas

Teatern som verktyg för samhällskritik

Kortlivat hopp med Mugabes efterträdare

Mord, hot och våld av de som protesterar

Administrativa hinder gör arbetet svårt

Nya metoder under pandemin

Ny föreställning med mångbottnade budskap

Gripen för fel färg på naglarna

Minsk gator ekar tomma

En jul i exil