Nyhetsbrev
Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
ENG
Swisha ett valfritt belopp till
123 24 060 72Tack för ditt stöd!
2019 var klimatstrejkernas år. Hundratusentals personer samlades på Europas gator. Den gröna opinionen färgade av sig på den EU-strategi som då skrevs – klimatomställningen blev ett av EUs prioriterade mål. EU tog fram sitt reformpaket, den gröna given, och har stiftat en ström av lagar för att skydda klimat och miljö. Trots att det skulle behövas mycket mer för att EUs omställning ska bli tillräcklig och rättvis, så har klimatet och naturen i dag en central plats på agendan.
Att EU har drivit på har varit en viss tröst då Tidöpartierna lagt Sveriges klimat- och miljöpolitik på huggkubben. Cirka 80 procent av vår miljölagstiftning påverkas trots allt av beslut på EU-nivå. Men högervindarna blåser i fler delar av Europa och risken finns att EU nu kommer att överge många av sina gröna ambitioner.
I en läckt skiss för EUs strategi för de kommande fem åren som ministerrådet har tagit fram har klimatet strukits från listan över de viktigaste frågorna. Vissa medlemsländer, däribland Sverige, uppges vilja pausa EUs miljöarbete.
Även från den internationella utvecklingspolitiken blinkar varningslamporna. I stället för att exempelvis öka stödet till de länder som drabbas av klimatkrisen, tycks fokus nu skifta till att främja unionens ekonomiska intressen. I ytterligare ett läckt dokument, denna gång inifrån EUs ”regering”, Europakommissionen, avfärdas den ”traditionella, smala synen på utveckling”. Framöver bör utvecklingspolitiken handla om att säkra tillgången till råmaterial, rikta in sig på tillväxtmarknader och stärka Europas ställning i världen.
Att grunden för EUs klimatpolitik och internationella ansvarstagande nu skakar har förstås att göra med att Europas höger alltmer använder klimatpolitiken som slagfält. Den konservativa gruppen EPP i Europaparlamentet, dit M och KD hör, har anklagats för att tvinga medborgarna att välja: Klimatet eller en trygg ekonomi? Miljöpolitiken eller jordbruket?
Det är förstås en falsk motsättning. Men det är upp till Europas socialister och gröna att förklara för väljarna att vi behöver hantera den planetära krisen för att ha en chans att leva i säkerhet framöver. Det är också bråttom att berätta hur omställningen ska göras på ett sätt som kan minska klyftorna och ge oss ett bättre liv – eftersom rättviseperspektivet i EUs klimat- och miljöpolitik hittills lämnat en del att önska.
Tre områden är avgörande för att EU ska ta sitt globala ansvar för klimatkrisen: takten, pengarna och de globala relationerna.
Takten. Det är ingen liten uppgift med tanke på att högern motarbetar EUs befintliga klimatplan, men det styre som nu tar över rodret behöver inte bara hålla kursen utan dessutom höja hastigheten. Parisavtalet är tydligt med att rikare länder ska minska klimatutsläppen snabbare.
I dag är EUs långsiktiga klimatmål att våra utsläpp ska vara netto noll år 2050. Problemet är att vi inte håller koll på hur mycket vi släpper ut på väg dit, eller om världens sammanlagda klimatplaner räcker för att hålla planetens version av Pandoras box stängd. (Spoiler alert: Det gör de inte. Med nuvarande politik passerar vi 1,5 grader inom kort och är på väg mot en cirka 2,7 grader hetare värld under detta århundrade.)
Med mål i form av en rättvis europeisk koldioxidbudget skulle man i stället utgå från hur mycket mer koldioxid som världen kan släppa ut för att ha en rimlig chans att hålla oss under 1,5 grader. Det är kakan, som tillhör alla människor. EU bör hålla sig inom sin beskärda tårtbit. Där behöver även utsläppen som européernas konsumtion orsakar utomlands bakas in.
Pengarna. 29 procent av de utsläpp som skapat klimatkrisen beräknas ha kommit från EU-länderna. Det är en god anledning till att EU behöver öka stödet till länder i det Globala Syd som drabbas av konsekvenserna. Dessa länder ska nu utveckla sina ekonomier – med mycket mindre utsläpp än när vi gjorde det – för att ge sina invånare tillgång till grundläggande rättigheter, som sociala trygghetssystem. Samtidigt behöver de stöd för att hantera de allt högre kostnader som klimatkrisen leder till. Det här klimatstödet behöver vara nya pengar och av bra sort – i form av gåvor, inte dyra lån. En effektiv form av stöd vore att EU ser till att skriva av skulder som håller många låginkomstländer i en tvångströja och förhindrar klimatsatsningar. EU behöver också fylla på den nya fond som skapats för att ersätta länder som drabbas av klimatkatastrofer.
De globala relationerna. Det är knappast en rättvis omställning om mineralerna i europeiska elbilar grävs fram av arbetare som riskerar livet i trånga tunnlar i Demokratiska Republiken Kongo. EU behöver ställa om utan att bygga på Europas historia av att exploatera människor och natur på andra platser.
Det kräver till exempel att EU skriver handelsavtal som följer internationella konventioner kring biologisk mångfald, mänskliga rättigheter och klimat, och uppmanar länder vi handlar med att skärpa sina klimatmål.
Att få fler europeiska företag att ta ansvar för sin påverkan på miljö, arbetare och samhällen runtom i världen är en pågående strid. EU-direktivet om företagsansvar var ett försök, som Tidöregeringen nyligen höll på att stjälpa. Det gick igenom, men berör nu bara cirka 0,05 procent av företagen. Kommande EU-politiker bör ålägga företagen att ta fram planer för hur de ska ställa om i dialog med facken, och se till att anställda i alla led har fackliga rättigheter, trygghet och möjligheter när arbetet förändras.
Progressiva krafter behöver också bryta nedmonteringen av asylrätten och svara på hur EU solidariskt ska möta de människor som tvingas lämna sina länder på grund av den klimatkris som vi varit med och utlöst.
• EU och Storbritannien är tillsammans världens tredje största utsläppare av koldioxid, efter Kina och USA.
• EU är världens andra största ekonomi. Unionen har handelsavtal värda över 1000 miljarder euro varje år.
• Om alla i världen levde som en EU-medborgare hade jordens resurser för hela året tagit slut den 3 maj.
Källor: ”Under lupp: Svenska EU-parlamentarikers agerande i globala frågor”, Concord, 2023; Equal Times; WWF
Klimatet är den viktigaste frågan för svenska väljare i EU-valet. Här kan du få reda på mer om hur dina favoritkandidater driver den:
• I en serie lunchsamtal svarar de svenska partiernas kandidater till Europaparlamentet på vad de vill göra kring klimat och miljö och hur de ska hantera rättvisefrågorna. Först ut är Heléne Fritzon (S) 16 maj. Samtalen arrangeras av Allians för Rättvis Klimatomställning och går att följa på plats i Stockholm eller online.
• Naturskyddsföreningen har tittat på hur parlamentarikerna har agerat och på hur mycket partierna lovar för miljön.
Den 30 juni ska regeringen redovisa hur Sverige tänker leva upp till EUs lagar kring klimat och energi. Kruxet är bara att vi inte gör det.
Både Klimatpolitiska rådet, Naturvårdsverket och Energimyndigheten har konstaterat att Sverige är på väg att missa i princip alla EUs klimatkrav. Det gäller till exempel krav på att minska energianvändningen.
EU-experten Magnus Nilsson pekar på det demokratiska problemet med att Sverige nu struntar i regler som svenska regeringar och Europaparlamentariker nyligen varit med och infört. Sveriges svar på frågan om hur vi ska efterleva EUs klimatlagstiftning beskriver han som “ett långfinger”.
Att bryta mot EU-lagar kan leda till dryga böter – som de svenska medborgarna får betala.
Publicerad i Aktuellt i Politiken den 10/5-2024.
Varför ska jag rösta i EU-valet?Skåne-turné med författaren Lars Jederlund:
Välkommen på föreläsning med Lars Jederlund i Malmö, Trelleborg och Svedala!
EU:s medlemsländer samarbetar i en rad frågor, exempelvis inom handel, klimat, miljö, jämställdhet och arbetsmiljö. I juni 2024 är det dags för EU-val igen. Parlamentets viktigaste roll är att tillsammans med ministerrådet stifta lagar inom EU. Det antar också EU:s budget tillsammans med rådet. I EU-parlamentsvalet 2024 röstar vi om hur Sveriges 21 ledamöter i parlamentet ska fördelas mellan olika partigrupper. Ju fler som röstar på ett specifikt parti, desto fler mandat tillfaller dem.
Lars Jederlund är författare och opinionsbildare. Innan valet till EU-parlamentet 2019 skrev han boken ”Ödesvalet: en orosanmälan om ett brunt Europa” och i år är han aktuell med boken ”Hela Europas krig: vår framtid avgörs i Europa”.
Föreläsning 21 maj i Malmö: Mer information.
Föreläsning 22 maj i Trelleborg: Mer information.
Föreläsning 22 maj i Svedala: Mer information.
1. Valet påverkar både dig och andra
När du röstar väljer du de representanter som varje dag ska fatta beslut som påverkar dig såväl som andra människor i allt från stora, globala frågor till vad som ska hända i ditt lokalsamhälle. Vilket typ av samhälle vill du skapa?
2. Om vi inte röstar får vi beslutsfattare som inte representerar oss
Om flera av oss stannar hemma istället för att rösta låter vi andra fatta besluten åt oss, med risken att vi får ledare som inte alls representerar oss.
3. Att rösta är ett sätt att ta ställning i de frågor du bryr dig om
Om du har ett engagemang för en viss fråga är valet ett toppentillfälle att ge uttryck för det engagemanget och bidra till att frågan lyfts mer i politiken.
4. Rätten att rösta har inte alltid varit självklar
Du vet antagligen redan att människor har kämpat hårt och länge för rätten att rösta, i Sverige och resten av världen, men det kan inte understrykas nog. I Sverige infördes allmän och lika rösträtt för kvinnor och män för kommunalvalen år 1918, och för riksdagsvalet 1919, som en följd av den intensiva kamp som förts av rösträttsrörelsen. Vi blev en demokrati tack vare att många människor kom samman och kämpade för allas rätt att bestämma och göra sin röst hörd.
5. Att folk faktiskt röstar är grundstenen för en stabil demokrati
Gå och rösta för att se till att vår demokrati – och därmed vår makt att påverka i både små och stora frågor – står stark och stabil, idag och i framtiden!
Klicka för att läsa hela broschyren.
I år gäller det. Aldrig tidigare har så många människor samtidigt gått till val som i år, 2024. ”Supervalåret” kan komma att ha en avgörande roll i att antingen vända den antidemokratiska utvecklingen i världen, eller i att ytterligare förvärra den.
För på många håll i världen kommer auktoritära och populistiska ledare till makten genom mer eller mindre demokratiska val med löften om att sätta den egna nationens intressen först. För att sedan långsamt bryta ner demokratiska institutioner – som fria medier, ett oberoende rättsväsende eller civilsamhälle.
Det får också effekter på internationellt samarbete och i att tackla globala utmaningar som klimatkrisen och krig och konflikter.
Den 3:e maj markerade EU:s ”Overshoot Day”. Det betyder att om hela världens befolkning levde och konsumerade som i EU skulle mänskligheten redan ha förbrukat planetens tillgängliga naturresurser för året (Sveriges ”Overshoot Day” var redan den 21 april).
I fredags undertecknade 317 organisationer i det civila samhället ett öppet brev där vi uppmanar stats- och regeringscheferna, ordföranden i EU-kommissionen, rådet och parlamentet samt Europaparlamentets ledamöter att göra ett politiska åtagande för att tackla de trefaldiga planetära kriserna av klimatförändringar, förlust av biodiversitet och miljöföreningar.
Under de kommande månaderna har EU:s ledare en möjlighet och ett ansvar att vända utvecklingen. EU lanserade ”European Green Deal” 2019, vilket representerade en central förändring i EU:s beslutsfattande. Men under de senaste månaderna har politiker över hela Europa börjat bryta mot sina löften till förmån för kortsiktiga intressen och populism, vilket ytterligare undergräver trovärdigheten för EU. Att avskaffa befintligt miljöskydd eller stanna upp arbetet med att införa nya gröna lagar kommer bara föra vår planet närmare randen av kollaps, tillsammans med våra ekonomier.
Turkiet går till lokalval 31 mars 2024 med en opposition som är mer splittrad än någonsin. Detta tio månader efter president- och parlamentsvalet i maj förra året då landet fick sitt mest nationalistiska och konservativa parlament någonsin.
Med marginell skillnad mellan oppositions- och regeringsblocket fick ytterlighetspartierna en avgörande roll. Det är också deras retorik som tydligt får utrymme inför lokalvalen. Än en gång står nationalismen och konservatismen i centrum, starkare än någonsin. Anklagelser som ”DEM-partiet är terrorister” och ”där moralen saknas finns i stället HBTQI-organisationer” hörs allt högre.
President Recep Tayyip Erdogan och hans Rättvise- och utvecklingsparti (AKP), som har styrt Turkiet sedan 2002, har blivit alltmer auktoritärt, och konsoliderat betydande makt genom både konstitutionella förändringar och fängslandet av motståndare och kritiker.
Parlaments- och presidentvalet 2023, och den fördjupade ekonomiska krisen som regeringen borde ha ställts till svars för, har gett regeringen inte bara nya incitament att undertrycka oliktänkande, men också att befästa sin makt ytterligare.
Totalt ställer 36 politiska partier upp under lokalvalen som ser ut att bli ännu ett tillfälle att stärka denna makt. Både för oppositionen och regeringskoalitionen kommer valet att handla om makten om storstäderna, inte minst om Istanbul där huvudoppositionskandidaten Ekrem Imamoglu är borgmästare sedan 2019 då ett maktskifte skedde till oppositionens fördel.
Samtliga oppositionspartier vill nu visa upp den egna styrkan, vilket de gör genom att ställa upp med egna kandidater i stället för att stödja huvudoppositionspartiet, det socialdemokratiska CHP. En genomgående intern kritik för samtliga oppositionspartier efter den senaste valförlusten var just detta: att de inte ställde upp med egna presidentkandidater, utan villkorslöst enades bakom CHPs huvudkandidat.
Huvudoppositionspartiet CHP leds sedan juni 2023 av en ung och till synes progressiv partiledare från Imamoglu-lägret inom partiet. Den nye ledaren har ännu inte lyckats hålla ihop och mobilisera sitt parti inför lokalvalen. Interna strider tar fokus. Samtidigt utmanas CHP av det prokurdiska och socialdemokratiska DEM (som ersatte tidigare HDP efter hot om nedstängning), som ställer upp med en egen stark kandidat i Istanbul, och vars stöd har varit avgörande för oppositionens seger i Istanbul vid senaste lokalvalet 2019.
Trots att oppositionen inte enats bakom Imamoglu har han en förhoppning om en koalition på gräsrotsnivå, vilket inte är omöjligt. Med statens enorma resurser i handen visar regeringspartiet AKP utåt sett ett större självförtroende än vad oppositionen gör.
Det kan också bli en så kallad Imamoglu-effekt. Enligt vissa bedömare har den sittande Istanbul-borgmästaren från CHP ändå en avgörande chans att behålla makten i Istanbul efter 31 mars. Detta även utan ett direkt stöd från DEM och IYI-parti.
Lyckas han med det kommer alla dörrar öppnas för honom i den turkiska politiken. Med sin bakgrund inom center-högern har Imamoglu förmågan att attrahera betydande röster från Iyi Parti, MHP och AKP. Även DEM-partiet som har en stor kurdisk väljarbas i Istanbul kan förlora röster till Imamoglu, då han betraktas som ett starkt motstånd, om inte det enda, mot president Erdogan och hans AKP.
Den kurdiska regionen har å andra sidan en egen dynamik. Med knappt en månad kvar till lokalvalen ramlar det in klagomål från de mindre kurdiska distrikten där DEM-partiet vanligtvis är i majoritet. Statstjänstemän, såsom militärer, som egentligen har sitt huvudsäte i en annan region men som kommer att få rösta i de mindre distrikten där de är placerade, kan komma att avgöra valutgången negativt för oppositionen.
Andra klagomål har handlat om att det i vissa röstlängder upptäckts 80 röstberättigade i ett enda hushåll, vilket skulle vara högst osannolikt.
En annan huvuddiskussion i de storstäder där DEM-partiet traditionellt är starkt är huruvida regeringen återigen kommer att tvångsförvalta de kommuner där DEM-partiet kommer att vinna. HDP-kommuner har nu tvångsförvaltats i två mandatperioder, med anklagelser om samröre med terrorism, trots att inga bevis har framkommit efter revisioner som stödjer detta. Hittills har AKP inte berört frågan om tvångsförvaltarsystemet efter valet, men risken för detta är stor.
Samtidigt har misstankar om korruption ökat i de kurdiska kommuner där staten utsett förvaltare. Upphandlingar av stora infrastrukturprojekt tenderar att gå till företag utanför regionens gränser, vilket väcker befolkningens misstro. En tillbakablick på den senaste mandatperioden visar att av uppemot 61 HDP-kommuner är det endast fem stycken som staten inte har tvångsförvaltat. Frågan är om detta kan påverka valdeltagandet i den kurdiska regionen negativt.
Oavsett om tvångsförvaltning kommer att ske eller inte tror bedömare inom DEM-partiet inte att valdeltagandet kommer att sjunka i de traditionellt starka DEM-kommunerna. Det blir fortsatt viktigt för den traditionella kurdiska väljaren att gå till valurnorna, trots att de flesta kurdiska kommunerna sannolikt kommer att tvångsförvaltas. Ännu viktigare blir det då att gå och rösta och visa vad man står för.
Situationen inom DEM-partiet, efter oppositionens valförlust för tio månader sedan, har också varit turbulent. Det tidigare HDP framstod för många endast som ett stödparti som gav ett ovillkorligt stöd till CHP. Partiet har sedan dess genomgått förändring, ordförandena har bytts ut, och majoriteten av partiets kadrer är nya. I nuläget finns dock fortfarande en intern kritik mot att partiet återigen fokuserar alltmer på den fängslade PKK-ledaren Abdullah Öcalans fleråriga isolation i fängelset på ön Imrali där han hållits sedan 1999. Men partiets kärnväljare kommer att vara partiet trogen.
I flera storstäder som Istanbul, Adana och Mersin har DEM-partiet en avgörande roll i valresultatet. Även i Ankara där sittande borgmästaren från CHP förväntas ha kvar makten. I en stad som Antalya där CHP och AKP ser ut att vara jämnstora kan DEM-partiet återigen få en vågmästarroll. Nu när DEM har en egen kandidat i Antalya så kommer sannolikt AKP att komma ut som valvinnare även här.
Vad händer med civilsamhället? I takt med AKPs alltmer auktoritära styre har också utrymmet för civilsamhället krympt avsevärt. Många har tystats genom att fängslas. Andra är försiktiga för att undgå godtyckliga terrorstämplingar och därmed avstängning eller långa fängelsestraff.
Endast ett par organisationer med lång historia i arbetet för mänskliga rättigheter, såsom Human Rights Association, talar öppet om de grova kränkningarna av mänskliga rättigheter.
Civilsamhället har också anpassat sin verksamhet till ett humanitärt bistånd, och är ständigt beredd på att hantera katastrofer av olika slag. Både ekonomiska kriser med skyhöga inflationssiffror, och naturkatastrofer som närsomhelst kan drabba landet. Som bekant drabbades Turkiet av jordbävning i februari 2023, en av de värsta naturkatastroferna i landets historia.
Civilsamhällets roll var central i organiseringen och distribueringen av hjälpen. Det kommer vi att se än mer av, det vill säga ett civilsamhälle som snarare arbetar humanitärt än rättighetsbaserat, också i ljuset av minskat bistånd för arbete med mänskliga rättigheter och demokrati.
Som Eren Keskin, ordförande för en organisation som arbetar med att bekämpa sexuellt våld mot kvinnor, och 2023 års Palmepristagare, har sagt: ”vårt enda hopp är president Erdogans godtycklighet – det kan även komma gott ur det!”
Det bekräftar också den bild som även andra civilsamhällsorganisationer återger, nämligen att regeringen närmar sig EU försiktigt – ett EU som är upptagen av egna utmaningar såsom hotet från Ryssland, den växande högerextremismen, och inte minst ett EU som Turkiet fortfarande bakbundit genom flyktingavtalet.
De progressiva krafterna får än en gång förlita sig på sin egen kraft och den egna övertygelsen är att demokrati och mänskliga rättigheter kan endast åstadkommas inifrån – även utan omvärldens stöd.
Artikeln publicerades i Aktuellt i Politiken 11/3-2024
Allt starkare demokratisk organisering i ThailandThailand har under flera decennier pendlat mellan bräcklig demokrati och militärstyre. För närvarande råder ett mellanting. Parlamentets representanthus, med 500 ledamöter, utses genom allmänna val, men de 250 ledamöterna i senaten utses av armén. Den grundlag som antogs 2017 ger både militären och kungahuset ett starkt inflytande.
Thailand har en nedtryckt arbetarrörelse och en låg facklig organisationsgrad. Trots detta är Kunthida Rungruengkiat, ledare för Progressive movement Foundation, hoppfull.
– Min bild är att den finns ett växande stöd för en demokratisering och för en välfärd som kommer alla till del. Vi får ett starkt gehör för vårt arbete.
Kunthida Rungruengkiat nämner att den samlade demokratiska oppositionen fått stort genomslag i media, vilket fått många människor att engagera sig. Däribland försöker många få stopp på korruption och mygel inom statsapparaten. Efter valet 2023 var det många som övervakade valmyndigheterna och kontrollerade att det inte förekom valfusk.
Progressive movement Foundation är en självständig rörelse som både driver ett socialt arbete och försöker påverka politiken. Rörelsen är närstående det socialdemokratiska ”Move Forward Party”, men Kunthida Rungruengkiat understryker att hon inte företräder partiet.
Progressive Movement Foundations gör sociala insatser inom bland annat barnomsorg, utbildning och vattenrening. Framför allt är man engagerad inom den offentliga sektorn och bistår med kurser, konsultationer och chattgrupper. Tanken är att påverka och förbättra välfärden i lokalsamhället. Verksamheten är spridd till flera delar av Thailand, men basen finns runt större städer som Bangkok och Chang Mai och i regioner med många industrier. Rörelsen är svagare i fattiga jordbruksområden, som i den nordöstra delen av landet.
I valet 2023 fick Move Forward Party 38 procent av rösterna och 151 ledamöter i representanthuset. Tillsammans med sju andra samarbetspartier räckte det för att få stöd av en majoritet av ledamöterna representanthuset. Problemet var att det också krävs ett stöd från senaten för att få bilda regering och den kontrolleras av armén. Trots det goda valresultatet fanns inget annat val för ”Move Forward Party” än att bli oppositionsparti.
Kunthida Rungruengkiat säger att hon har särskilt goda kontakter med ”arbetarfalangen” inom Move Forward Party där flera har en facklig bakgrund. Bara två procent av landets löntagare är idag fackligt anslutna. Samtidigt finns hyfsat framgångsrika fackliga organisationer inom vissa branscher, som inom textil- och bilindustri.
En orsak till den låga anslutningsgraden är att många arbetsgivare hotar och avskedar fackligt aktiva. Vid två svenska företag i Thailand har det tidigare varit strejker och hårda konflikter med arbetsgivaren. Det handlar om Mölnlycke Health Care och Electrolux. Vid Mölnlycke Health Cares fabrik utanför Bangkok finns fortfarande en fackklubb kvar, men vid Electrolux fabrik i provinsen Rayong slogs den fackliga verksamheten sönder efter att 122 fackliga företrädare avskedades för tio år sedan.
Kunthida Rungruengkiat berättar om flera likande dragkamper om anställdas arbetsvillkor. En uppmärksammad konflikt som nyligen fick sitt slut utspelade sig på underklädersföretaget Victoria’s Secrets leverantörsfabrik. Arbetare strejkade och demonstrerade mot uteblivna löneutbetalningar. När protesterna växte beslöt arbetsgivaren att stänga hela fabriken och avskeda samtliga 1 388 anställda.
– Historien fick stor publicitet och många blev upprörda. Det har bidragit till att öka medvetenheten om fackliga rättigheter.
En annan fråga som engagerat Progressive Movement Foundation och Kunthida Rungruengkiat är förhållandena för de omkring 5000 thailändska bärplockare som varje år reser till Sverige för att plocka blåbär, lingon och hjortron. Förre säsongen kom många bärplockare tillbaka till Thailand med minimala inkomster eller till och med skulder.
Bärplockarna är anställda av thailändska bemanningsföretag som hyrt ut arbetskraften till svenska bärföretag. Efter förra säsongen kritiserade 153 bärplockare bemanningsföretaget Star Royal Services för att man inte betalat ut den utlovade lönen. Kritiken ledde till att bemanningsföretaget stämde bärplockarna för förtal och att plockarna i sin tur stämde företaget.
Brottsärenden behandlades i en regional domstol, men ärendet lades ner. Det betyder emellertid inte att fallet är avslutat. Nu ska lönetvisten även behandlas av Thailands motsvarighet till Arbetsdomstolen.
Kunthida Rungruengkiat berättar att Move Forward Party också lyft frågan om villkoren för thailändska bärplockare i parlamentet. Under session diskuterades frågan. Kunthida Rungruengkiat var på plats och lyssnade till både arbetare och företrädare de thailändska bemanningsföretagen.
– Ett av bemanningsföretagen erkände öppet att man använde dubbla kontrakt, vilket innebär att arbetarna inte får lön enligt kollektivavtal utan bara en ersättning grundat på hur många kilon bär de plockar. Det slår mot plockare som plockar bär till ett värde som understiger nivån i kollektivavtalet. De får inte ut den ersättning som de har rätt till.
Samtidigt understryker Kunthida Rungruengkiat att frågan om de thailändska bärplockarna är komplex. De flesta är fattiga bönder som letar efter möjligheter att tjäna pengar.
– Om villkoren blev bättre skulle de inte ha något emot att arbeta med bärplockning i Sverige.
För att stötta de som utnyttjats har Olof Palmes Internationella Center genom Solidaritetsfonden stöttat bärplockare i det juridiska efterspelet i Thailand.
I februari 2024 ägde en unik dom rum, då ägaren till ett thailändskt bemanningsföretag dömdes att betala övertidsersättning i en domstol i Thailand. Det var första gången det skett!
Move Forward Party är ett socialdemokratiskt parti i Thailand. Partiet motsätter sig det kvarvarande inflytandet från militärjuntan som styrde landet från 2014 till 2019. Partiet grundades 2014. År 2020 förbjöds partiet och fick starta om sin verksamhet. Det skedde genom att formellt starta ett nytt parti och ändra namn från Future Forward Party till Move Forward Party. I Thailand styr idag partier med nära band till militären.
I början av 1930-talet förlorade monarkin sin absoluta makt i Thailand. Sedan dess har 13 militärkupper genomförts i landet. Den senaste kuppen skedde 2014. Grundlagen har ändrats många gånger, ofta i syfte att ge militären mer makt. Den senaste förändringen kom 2017, då fick militären straffrihet för brott begångna under kuppen 2014. Därtill fick militären rätt att utse de 250 ledamöterna i senaten. Efter fem år av krigslagar hölls ett val 2019 och därefter ett nytt val 2023.
Progressive Movement Foundation bedriver både social arbete och politisk påverkan.
Sverige måste rösta ja till lag om företags ansvar för mänskliga rättigheter, miljö och klimat!
Över ett decennium har passerat sedan antagandet av FN:s vägledande principer för företag och mänskliga rättigheter. Ändå visar studier att en majoritet av företag fortfarande inte tar aktivt ansvar för negativ påverkan på mänskliga rättigheter och miljö i sina globala värdekedjor.
Det är bland annat därför som EU-kommissionen år 2020 inledde ett arbete med att ta fram ett direktiv som reglerar företags ansvar och introducerar harmoniserade regler inom EU. Direktivet, Corporate Sustainability Due Diligence Directive (CSDDD), har förhandlats sedan dess, med alla möjligheter att introducera förändringar och hitta kompromisser. I december nåddes till slut en överenskommelse mellan medlemsländernas regeringar och Europaparlamentet. Den slutgiltiga omröstningen för att godkänna lagtexten, vanligtvis en ren formalitet, skulle ske i februari i år.
Men en omröstning har ännu inte hållits eftersom några länder i sista stund börjat vackla. Sverige är dock det enda landet som tidigare meddelat att man tänker rösta nej. Detta samtidigt som regeringen utmålar Sverige som ett föregångsland för hållbart företagande.
För oss, undertecknande organisationer, fackförbund och akademiker, är detta både djupt olyckligt och förvånande. Inte minst då det i Sverige och övriga Europa finns ett starkt stöd för direktivet från en bred grupp intressenter, däribland stora och små företag och flera näringslivs- och civilsamhällesorganisationer. Dessutom visar undersökningar att över 80 procent av befolkningen i EU vill se tydliga krav när det gäller företags ansvar för mänskliga rättigheter och miljö.
Utöver stödet från företag och civilsamhälle, publicerade flera FN-organ nyligen ett gemensamt brev för att uppmana EU:s regeringar att anta direktivet. Även svenska myndigheter, såsom Statskontoret och Institutet för mänskliga rättigheter, har påpekat bristen i svensk lagstiftning och därmed behovet av den här typen av direktiv.
I stället för att agera utifrån detta breda stöd, har Sverige valt att motarbeta en unik chans att introducera gemensamma spelregler för att hantera några av vår tids viktigaste utmaningar. När ett reviderat förslag nu ligger på bordet är det dags att regeringen visar kompromissvilja och handlingskraft. Det finns fortfarande en chans att få till ett direktiv som kommer spela stor roll för mänskliga rättigheter, miljö och sund konkurrens mellan ansvarsfulla företag. Vi uppmanar regeringen att ta den och rösta ja till direktivet.
Olof Palmes Internationella Center
Swedwatch
Fairtrade Sverige
Naturskyddsföreningen
ForumCiv
Oxfam Sverige
Act Svenska Kyrkan
Union to Union
Diakonia
Amnesty Sverige
ActionAid Sverige
Plan International Sverige
Fonden för mänskliga rättigheter
Kristna Fredsrörelsen
Svenska FN-förbundet
IM, Individuell Människohjälp
PMU
Right Livelihood
Operation 1325
Kvinna till Kvinna
Barnfonden
Afrikagrupperna
IOGT-NTO Movement
Östgruppen
Svenska Västsaharakommittén
Jordens Vänner
Artikel2 (tidigare Emmaus Stockholm)
Latinamerikagrupperna
WaterAid Sverige
Fair Action
Erikshjälpen
Läkarmissionen
Ekobanken medlemsbank
Organisationen Fair Trade Återförsäljarna
Vänsterns Internationella Forum
KFUM Sverige
Praktisk Solidaritet
Svalorna Latinamerika
Svalorna Indien Bangladesh
Framtidsjorden
IF Metall
Finansförbundet
Vårdförbundet
Byggnads
SACO
Handels
Vision
Akademikerförbundet SSR
Fackförbundet ST
Lin Lerpold, docent, Handelshögskolan i Stockholm
Cecilia Solér, Docent i marknadsföring vid Handelshögskolan, Göteborgs universitet
Örjan Sjöberg, professor, Handelshögskolan i Stockholm
Deniz Kellecioglu, Universitetslektor vid Göteborgs Universitet
Frans Prenkert, professor, Handelshögskolan vid Örebro universitet
Shruti Kashyap, universitetslektor, Handelshögskolan vid Örebro universitet
Irene Molina, professor, Uppsala universitet
Emilene Leite, Universitetslektor, Handelshögskolan vid Örebro universitet
Vojtech Klézl, Universitetslektor, Handelshögskolan vid Örebro universitet
Lars-Gunnar Mattsson, professor em., Handelshögskolan i Stockholm
Karen da Costa, Universitetslektor vid Göteborgs Universitet
Håkan Rodhe, universitetslektor, Lunds universitet
Beatrice Crona, Professor, Stockholms Resilienscenter, Stockholms Universitet och Global Economic Dynamics & the Biosphere Academy Programme, Kungliga Vetenskapsakademin
Andréas Litsegård, universitetslektor vid Göteborgs universitet
Erik Andersson, docent, Göteborgs universitet
Eric Boyd, senior lecturer, Göteborgs Universitet
Duncan Levinsohn, universitetslektor, Handelshögskolan vid Jönköping University
Mikela Lundahl Hero, universitetslektor vid Göteborgs universitet
Parul Sharma, människorättsjurist och hållbarhetsexpert
Theo Jaekel, människorättsjurist
– Det var uppskattat att vi var där och visade solidaritet. Men det fanns också en stor frustration och besvikelse gentemot Sverige. Över att regeringen har valt att frysa bistånd till det palestinska civilsamhället och tills nyligen UNRWA. De känner sig övergivna, berättar Palmecentrets generalsekreterare Anna Sundström som var med på resan.
Det finns en stor känsla av hjälplöshet bland samarbetspartners över det som händer i Gaza, fortsätter Anna.
Men också på Västbanken är situationen mycket allvarlig. Sedan i oktober förra året har attackerna från israeliska bosättare och säkerhetsstyrkor ökat kraftigt. Människor är rädda för sina liv.
– Förtrycket har alltid skapat någon slags latent rädsla, med det är på en helt annan nivå nu.
Rörelsefriheten har ytterligare begränsats och man avstår idag att förflytta sig mellan olika platser. Man håller sig hemma och många har inte träffat familjemedlemmar från andra delar av Västbanken sedan den 7 oktober.
Det är också svårare för palestinier att resa in i Jerusalem. Mellan 200 000 och 300 000 palestinier som vanligtvis arbetar i Israel har fått sina arbetstillstånd indragna, vilket drabbar ekonomin i såväl Palestina som Israel.
På Västbanken har militärkontroller också blivit mer slumpartade och oberäkneliga. Befolkningen kallar dem för ”flying checkpoints” då de kan dyka upp lite var som helst. Dessa är ofta bemannade av väpnade bosättare och det finns alltid en stor osäkerhet hur de kan komma att agera. Det förekommer trakasserier och fall där människor skjuts när de ska passera.
Dessutom kan människor stoppas på gatan och få sina telefoner genomsökta. Om man till exempel har gillat något på sociala medier som kritiserar Israel riskerar man att få telefonen konfiskerad och att arresteras.
Allt detta gör det också svårt för Palmecentrets samarbetspartners att arbeta och att samla människor på Västbanken.
Hania som leder organisationen PYALARA pekar på en bosättning som växer sig allt större. För några år sedan brändes en palestinsk ungdom till döds av en bosättare i området. 2023 var antalet fall av bosättarvåld det högsta som någonsin dokumenterats.
Palmecentrets samarbetsorganisation PYALARA arbetar med att bevaka situationen för mänskliga rättigheter i Palestina samt att stärka ungdomars roll i offentligt beslutsfattande och i arbetet för självständighet och fred. De har bland annat kampanjat för att sänka åldersgränsen för att tillåtas ställa upp som kandidat i lokalvalen.
PYALARA arbetar både på Västbanken och i Gaza. Men i Gaza har personalen det extremt tufft. Deras hem har bombats och de är konstant på flykt.
Meddelande från en anställd hos PYALARA. Majoriteten av Gazas befolkning har flytt till Rafah. Nära 1,5 miljoner människor befinner sig där i dagsläget. Samtidigt ökar de israeliska flygattackerna i området.
Verksamhetschefen i Gaza, Alaa, har dessutom suttit fängslad i över 40 dagar. Han arresterades godtyckligt vid en israelisk checkpoint när hans syster transporterades med ambulans till sjukhus. Organisationen hade ingen information om vad som hade hänt honom eller var han hölls fängslad tills han släpptes i januari. Först då kunde han kontakta organisationen från en telefon som tillhörde en anställd på Röda halvmånen, eftersom hans egen mobil och ID-handlingar konfiskerats.
Alaa torterades i fängelset och har kommit ut helt nedbruten. Enligt hans kollegor går det knappt att känna igen honom. När han släpptes fick han också det tunga beskedet att hans föräldrar dödats i de israeliska flygattackerna.
En av organisationens anställda har också dödats i bombningarna: Nermeen. Hon dödades tillsammans med sin dotter och mamma i sitt familjehem där hon hade sökt tillflykt.
– Alla palestinier har förlorat någon eller känner någon som har drabbats, berättar Anna.
Bland PYALARA:s anställda på Västbanken känner man också skuld över att inte kunna stödja sina kollegor i Gaza mer. Men de är på många sätt bakbundna i sin verksamhet på Västbanken.
– Förut var vi glada när ungdomar som kanske fanns i riskzonen för radikalisering sökte sig till oss, och vi ville inkludera dem och arbeta med dem. Men nu blir vi rädda, för vi vet inte hur det kommer tas emot, berättar en representant.
Det är en effekt av omvärldens ifrågasättande och misstänkliggörande av hela den palestinska befolkningen.
En av Palmecentrets samarbetsorganisationer i Jerusalem som arbetar med barn- och ungdomsaktiviteter, Old City Youth Association, har fått ställa in sina aktiviteter för ungdomar. Föräldrarna vågar inte låta barnen delta på grund av trakasserier från bosättare eller soldater på vägen till och från aktiviteter.
Al Mortaqa är en annan partnerorganisation som beslutade att lägga ner sin verksamhet redan innan 7 oktober på grund av den svåra politiska situationen.
Förutom att besöka samarbetspartners, var Palmecentret även på besök hos UNRWA:s kontor i Jerusalem. Under besöket berättar även de att många av deras medarbetare inte kan ta sig till jobbet, trots att de fortfarande har beviljade arbetstillstånd.
De berättar också att de i tjugo års tid har lämnat ut listor på sin personal till de israeliska myndigheterna. Aldrig tidigare har de fått en kommentar kring dessa.
Möte med UNRWA i Jerusalem. Med på resan var Helin Sahin, regionchef för MENA, generalsekreterare Anna Sundström, Otto Widmark, handläggare för det partianknutna biståndet i MENA-regionen, samt Johan Büser, socialdemokratisk riksdagsledamot.
Det var i januari som Israel anklagade tolv UNRWA-anställda för att ha medverkat i Hamas blodiga attack den 7 oktober. Flera givarländer fryste då omedelbart biståndet till FN-organet, däribland Sverige. De första beskeden om fryst bistånd kom dagen efter att den Internationella domstolen (ICJ) bedömde det som sannolikt (plausible) att Israel kan begå folkmord i Gaza.
UNRWA initierade genast en FN-utredning och avskedade de anklagade medarbetarna innan resultatet av utredningen fastställts. Idag har organisationen ännu inte blivit presenterade någon bevisföring för anklagelserna från Israel. Även amerikansk underrättelsetjänst uppger att uppgifterna som delgetts USA inte kan verifieras av oberoende källor.
– Det är en absurd situation. Det bedrivs en smutskastningskampanj mot dem. Anklagelserna från Israel är synnerligen allvarliga men det är inte proportionerligt att kräva att hela organisationen stänger ner när så många människors liv står på spel, säger Otto Widmark, MENA-handläggare på Palmecentret.
Sida meddelade den 30 januari att svenskt humanitärt bistånd till UNRWA pausas i väntan på FN:s utredning och att andra humanitära hjälporganisationer skulle erbjudas ökat stöd istället som kompensation. Men flera organisationer tackade nej till att ta emot stödet med hänvisning att ingen annan aktör kan ersätta UNRWA, samt att biståndet till FN-organet genast borde återupptas. 80 procent av all humanitär hjälp i Gaza levereras av UNRWA och även andra organisationer förlitar sig på FN-organisationen för att distribuera deras hjälpleveranser.
Det svenska biståndet till UNRWA återupptogs den 9 mars och Sverige samarbetar åter med organisationen.* Processen har dock varit kostsam. För var dag som går ökar hungersnöden, bristen på läkemedel och annan humanitär hjälp.
Den 27 mars rapporterade Sida att även utvecklingsbiståndet till Palestina kan återupptas. Det har varit fryst sedan mitten av oktober förra året och även det har varit kostsamt för organisationer. Sedan januari i år har exempelvis Palmecentrets samarbetsorganisation Democracy & Workers’ Rights Center (DWRC) inte kunnat betala ut löner till sina anställda. DWRC arbetar normalt med att försvara arbetares rättigheter på både Västbanken och Gazaremsan.
* I slutet av 2024 drar man in stödet till FN-organisationen efter den israeliska regeringens beslut att förbjuda UNRWA.
Stöd Palmecentrets insamling för att hjälpa civilbefolkningen på Gazaremsan och Västbanken genom våra lokala samarbetsorganisationer i Palestina.
Sverige måste öppna stödet till Unrwa igen
DEBATT. Sverige bör omedelbart häva sin frysning av biståndsmedel till FN:s organ för de palestinska flyktingarna, Unrwa. Organisationen är helt avgörande för att det ska vara möjligt att ge hjälp åt de miljoner palestinier som drabbats av Israels krigföring på Gazaremsan efter Hamas terrorattack den 7 oktober.
Det handlar om liv och död för hundratusentals människor.
Civilbefolkningens lidande kan inte ha undgått någon. Från luften, havet och land har Gaza bombarderats i snart fem månader. 30 000 palestinier har hittills dödats och 70 000 skadats enligt FN:s rapportering. Sjukvården är slagen i spillror och nödhjälp hindras och beskjuts. Civilbefolkningen tvingas fly gång på gång. Ingen plats är säker.
Det nu pågående kriget har också föregåtts av en över 16 år lång blockad och Gaza har återkommande drabbats av krig. Ett eldupphör måste till och hjälpen måste få nå fram.
Det är under dessa enorma humanitära lidanden som Sverige och andra viktiga givare fryser sitt stöd.
Unrwa varnar nu för att dess livsviktiga hjälp bara kan fortsätta några veckor till om frysningen fortsätter. Det skulle innebära att matpaket, medicin och annan nödhjälp inte skulle nå fram till de behövande. Den pågående hungersnöden riskerar övergå i fullskalig svält.
Alla stora humanitära organisationer har varit tydliga med att de inte klarar att hjälpa befolkningen i Gaza utan att kunna dra nytta av Unrwas infrastruktur.
Också utrikesminister Tobias Billström konstaterade i riksdagens utrikespolitiska debatt den 14 februari att Unrwa är unik i sin roll. Organisationen har tusentals anställda i området och de faciliteter som är nödvändiga för att bidra till att husera internflyktingar och distribuera nödhjälp.
Det finns i dag inte några alternativ till Unrwa.
Den svenska frysningen kommer efter att Israel pekat ut ett dussin av totalt 13 000 anställda på Gazaremsan som medverkande i Hamas avskyvärda terrorattack. Det är allvarliga anklagelser som måste följas upp.
Vi menar dock att det är både oansvarigt och oproportionerligt att dra in stödet i detta katastrofala läge.
Unrwas ledning har dessutom agerat resolut på de israeliska anklagelserna. De lät genast säga upp de utpekades kontrakt och inleda utredningar. FN utreder också hur Unrwa kan stärka sin kontroll av sina anställda så att man kan förhindra att något liknande, om det visar sig stämma, händer igen.
Det är också viktigt att känna till att Unrwa årligen lämnar listor med alla sina anställda till både Israel och den palestinska myndigheten.
De som nu utpekas har stått med i dessa. Ändå har Israel aldrig varnat för några av personerna på dessa listor förrän nu.
När det kommer till Israels bevis för sina anklagelser har ett fåtal amerikanska medier, men inte Unrwa och FN, fått ta del av vissa uppgifter.
Nyhetsbolaget Sky News menar att de israeliska uppgifterna är otillräckliga för att stödja de israeliska anklagelserna. Enligt amerikanska medier tvivlar nu också amerikanska underrättelsetjänster på de israeliska uppgifterna. De konstaterar att Israel inte är objektivt i sin presentation av sin underrättelseanalys.
Frysningsbesluten ska alltså ha fattats utan någon bevisning som underlag. Att Sverige bidrar till att försvåra situationen för civilbefolkningen på Gazaremsan samtidigt som Israel utreds för folkmord i ICJ är synnerligen anmärkningsvärt. Sverige riskerar i samband med detta att bli medskyldigt till de folkrättsbrott som Israel begår.
Unrwa bildades för att ge stöd och skydd till de palestinier som blev flyktingar i samband med staten Israels bildande. Eftersom Unrwa är en påminnelse om att flyktingfrågan är olöst är Israel kritiskt till organisationen.
Just nu är Israel framgångsrikt i sin kampanj att misskreditera FN-organet. Man måste dock fråga sig vad som skulle hända om man lade ner Unrwa.
Vad tror man sig åstadkomma genom att ta bort utbildning för den cirka halv miljon skolbarn som går i organisationens skolor? Eller tar bort sjukvård, yrkesutbildning eller stöd till företagande för de palestinska flyktingarna?
Det brutala krig som nu pågår visar en gång för alla att omvärlden måste arbeta för en lösning snarare än minska sitt engagemang.
Frysningen av vårt bistånd och vår nödhjälp i denna kritiska period riskerar inte bara att drastiskt försämra situationen för civilbefolkningen på marken. Det skadar också Sveriges trovärdighet och därmed vår möjlighet att medverka till en hållbar fred i denna långvariga konflikt.
Vi har också ett egenintresse. Sverige är beroende av att folkrätten respekteras – rätt går före makt. Om vi vill ha världens stöd för att lag och folkrätt ska gälla i Europa måste vi stå upp för dessa värden för alla länder och folk.
Att återuppta stödet till Unrwa är en fråga om liv och anständighet.
Margot Wallström, ordförande Olof Palmes Internationella Center och tidigare svensk utrikesminister
Jan Eliasson, tidigare vice generalsekreterare för FN och svensk utrikesminister
Anna Sundström, generalsekreterare Olof Palmes Internationella Center
Debattartikeln publicerades i Aftonbladet den 2/3-2024.
Belarus: På söndag sker ett ”val” som varken är rättvist, fritt eller demokratisktSöndagen den 25 februari ”väljer” belaruserna nytt parlament. Trots att valet formellt kallas en valprocess, är det i själva verket en teaterföreställning där makten ligger koncentrerad hos diktatorn Lukasjenka.
Det belarusiska parlamentet består av två kamrar: överhuset, ”Republikens Råd”, bestående av 64 ledamöter som inte väljs av folket utan utses av de sju olika regionerna och representanthuset, underhuset, med 110 platser. Trots att det finns 130 kandidater till de 110 platserna i detta val, är det värt att notera att valet inte erbjuder en verklig valmöjlighet. I parlamentsvalet 2016 utsåg Lukasjenka ut två representanter från oppositionen som fick delta, men inte ens den möjligheten finns nu längre kvar. Inga genuina oppositionspartier tillåts delta; de har alla förbjudits och deras medlemmar tvingats i fängelse eller i exil. Den enda meningsfulla reaktionen är bojkott från dem som värnar om demokratiska principer, då valet endast syftar till att ge Lukasjenkas auktoritära regim någon form av legitimitet. Men Lukasjenka har även begränsat denna möjligheten då man kan straffas med böter om man väljer att inte delta i ”valet”.
Detta står i skarp kontrast till Belarus historiska ögonblick då landet antog sin första demokratiska konstitution i modern tid år 1994. Konstitutionen undertecknades bland annat av den dåvarande talman i parlamentet, Vjatjeslav Grib, en framstående socialdemokrat. År 1996 manipulerade Lukasjenka konstitutionen för att säkra total kontroll över makten, inklusive parlamentet och presidentämbetet. Sedan dess har diktatur varit styrande i landet.
Det belarusiska ”parlamentsvalet” år 2024 genomförs utan närvaro av internationella eller inhemska valobservatörer som av Lukasjenka förbjudits. Denna brist på övervakning understryker det pågående bristfälliga demokratiska tillståndet i landet. Nästa presidentval planeras år 2025, men utsikterna för en verklig demokratisk process ser lika dystra ut.
Samtidigt sitter över 1400 politiska fångar fängslade i Lukasjenkas fängelser. Det är tydligt att människorna i Belarus fortsatt saknar rättvisa, demokrati och frihet under Lukasjenkas auktoritära styre.
I december 2020 skrev Ihar Lednik en artikel till tidningen Position (Pasitzia), publicerad av det belarusiska socialdemokratiska partiet (BSDP Hramada). Det var artikeln som senare skulle bli ursäkten till att han blev en politisk fånge.
Artikeln handlade om Budapestavtalet från 1994 – det avtal som garanterade säkerheten för Ukraina, Kazakstan och Belarus, i vilket de avstod från de kärnvapen som blivit placerade på det belarusiska territoriet i utbyte mot dessa säkerhetsgarantier. Den handlade om Belarus självständighet och om hur den var en förutsättning för Europas säkerhet.
Under några år mellan 2016-2020 var det möjligt att delta i BSDP Hramada-anordnade aktiviteter i själva Belarus: jag hann vara med på flera partikongresser, några styrelsemöten, lokala partigruppsmöten, även seminarier och kurser. Men BSDP har nu blivit avregistrerade av de belarusiska myndigheterna. De kan därför inte längre verka legalt inom landet.
Partiet grundades 1991 och hade ett nära samarbete med den svenska socialdemokratin under dess uppbyggnad. Flera lokalavdelningar har haft vänföreningar i Sverige. Varje gång jag deltog i aktiviteter kom det fram medlemmar och bad mig hälsa till deras vänner i Sverige. Samma sak hände också när jag medverkat på möten inom den svenska socialdemokratin. Samarbetet började redan tidigt 90-tal.
Trots det hårda förtrycket kunder partiet fortsätta finnas, tack vare den formella registreringen som gav dem möjlighet att ha lokaler och ordna sammankomster. Givetvis inte utan övervakning – vid ett styrelsemöte där jag var med på en i övrigt tom konferensanläggning, satt den obligatoriska KGB-representanten i svart läderjacka lagom nära vid lunchen och kaffet.
BSDP-aktivisterna skämtade om det och berättade anekdoter om liknande tillfällen. De lät sig inte bli skrämda till tystnad. De arbetade vidare med politiska kampanjer – mest på internet, men så mycket de kunde också i verkliga livet.
De ställde upp med kandidater i de olika ”valen” i Belarus. Inte för att de hade förhoppning om att få in någon, med Lukasjenkaregimens totala kontroll över räkningen av rösterna, men för att det gav en möjlighet att få lite tid och plats i medierna att berätta om sitt partiprogram, sina förslag för ett bättre framtida Belarus.
Och de gav ut tidningar, som Position.
BSDP Hramada finns nu i exil. Ytterligare ett tiotal medlemmar sitter i Lukasjenkas fängelser. Många har blivit tvingade till landsflykt. Att bli politisk fånge är normen för de som blir påkomna med ”felaktig” politisk åsikt. Belarus är i praktiken ockuperat av Ryssland.
Ihar Lednik blev gripen 2022 och dömd till tre års fängelse för den där artikeln i Position. Enligt domstolen innebar artikeln ”förtal av Lukasjenka”.
En medfånge, Aliaksei Haloukin, berättar:
”Jag träffade Ihar på sjukvårdsenheten. Vi blev vänner. Han var en underbar person, mycket smart, intressant. Hans hälsotillstånd var redan då fruktansvärt. Ihar väntade och hoppades att han skulle bli förd till ett vanligt sjukhus, där han åtminstone skulle få någon form av vård.”
”Ihar hade en stomi, till vilken en speciell påse blev fäst så att han kunde gå på toaletten. Det som upprörde mig mest av allt var att kolonipersonalen inte tillät Ihar att duscha, även om sjukvårdsenheten hade en normal dusch med varmt vatten. Han var tvungen att konstant bråka med fångvaktarna varje gång han gick till duschen, det var en mardröm. ”
”Ihar fick inte handla i fängelseaffären. Han bad mig till och med säga till chefen för avdelningen (16:e avdelningen av straffkoloni #2, där personer med funktionsnedsättning hölls) att ta honom till affären, eftersom han redan hade slut på allt. Ihar uppträdde med värdighet, han var en riktig man. Samtidigt sa han till mig att han med största sannolikhet skulle dö där, i fängelse. Han sa att hans hälsotillstånd ständigt blev allt sämre, och om han inte fick kvalificerad medicinsk hjälp i tid, skulle han helt enkelt inte fysiskt överleva till det att han blivit släppt”.
Ihar dog för sin övertygelse om ett framtida, fritt och demokratiskt Belarus.
Vi glömmer inte Ihar.
Ihar Lednik, medlem i BSDP, död i belarusiskt fängelse.
Idag, den 20 februari 2024, avled medlemmen av BSDP (Hramada) Ihar Lednik på ett fängelsesjukhus i Minsk-regionen, dit han fördes akut från fängelset i Babrujsk.
Ihar Lednik var också journalist och aktiv i försvaret för mänskliga rättigheter.
Han var bara 64 år gammal.
Han greps i april 2022 för en artikel som publicerats i partitidningen ”Position”.
Det var en artikel om Budapestmemorandumet som gav Ukraina m.fl. tidigare Sovjerepubliker säkerhetsgarantier 1991. Denna artikel ansåg regimen i Minsk vara ”förtal av Lukasjenka”.
Han blev dömd till tre års fängelse.
I fängelset försämrades hans hälsa.
Hans hjärta stannade på morgonen idag, den 20 februari.
Ihar Lednik var officiellt erkänd som politisk fånge av de belarusiska människorättsorganisationerna.