Nyhetsbrev
Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
ENG
Swisha ett valfritt belopp till
123 24 060 72Tack för ditt stöd!
20 januari räckte Felix Tshisekedi upp handen och lovade att fullgöra sina skyldigheter som nyvald president på en fullsatt nationalstadion i Kinshasa. Exakt en månad tidigare hade 18 miljoner människor tagit sig till valurnorna för att lägga sin röst i Afrikas näst största land. De första resultaten, som senare bekräftades av författningsdomstolen, visade att Felix Tshisekedi vunnit en jordskredsseger med 73,5 procent av de avgivna rösterna.
Det fanns aldrig riktigt tvivel om vinnaren. Valet 2023 hade 26 presidentkandidater, varav de mest kända, förutom den sittande presidenten Félix Tshisekedi, var Moise Katumbi, gruvmagnat och tidigare guvernör i den mineralrika provinsen Haut Katanga, den mångårige demokratikämpen Martin Fayulu och den mycket hyllade Nobelpristagaren Denis Mukwege, som har minimal politisk erfarenhet. Även de tre tillsammans lyckades inte få mer än 25 procent av rösterna. Precis som tidigare lyckades oppositionen inte samla sig bakom en enda presidentkandidat.
Dessutom har den sittande presidenten och hans parti UDPS, sedan de bröt med Kabilakoalitionen (F CC) 2020, skapat en ny solid koalition. Här ingår även vissa kontroversiella personer.
Bland dem är Jean-Pierre Bemba som försvarsminister, en tidigare rebelledare som fängslats för krigsbrott av ICC Haag, och Vital Kamerhe, som ekonomiminister. Den senare frigavs från fängelset i december 2021 efter en förskingringsskandal på 50 miljoner USD av offentliga medel.
Oppositionen befann sig därför redan i en svår situation när Demokratiska republiken Kongo gick till val.
Sedan Félix Tshisekedi tog makten i ett mycket omstritt val 2018 har han påbörjat den monumentala uppgiften att få tillbaka Demokratiska republiken Kongo på ett mer demokratiskt och stabilt spår. Det är rimligt att säga att det inte har varit någon lätt resa.
Den nu omvalde presidenten lyckades först ta sig ur en svår regeringskoalition med den tidigare presidenten Kabilas parti UPRD 2020, för att sedan bilda en ny koalition 2021, kallad l’ Union Sacreé de la Nation (den heliga unionen).
Utöver detta har han inlett en populär kampanj för gratis grundskoleutbildning, utlovat infrastrukturprojekt och försökt säkra stabiliteten inom landets militära led. Det som har applåderats mest av befolkningen är hans mycket hårda hållning till konflikten i öst, vilket ledde till att han bröt banden med grannlandet Rwanda.
Slutligen har han också försökt att omförhandla några av de tvivelaktiga gruvavtal som hans föregångare Joseph Kabila ingick med internationella företag när han satt vid makten.
Trenden med korruption och avtal med tveksamma partners verkar dock ha fortsatt. I rubrikerna finns inga större prestationer, men det verkar ha varit tillräckligt för att få honom omvald.
När valåret 2023 påbörjades var hela valcykeln redan kraftigt försenad, inte minst på grund av förseningar i utnämningarna till den avgörande valkommissionen – CENI. I kombination med utmaningar kring logistik och väljarregistrering tvivlade många på att valet ens skulle kunna genomföras.
När valdagen inföll 20 december skickade flera nationella och regionala observationsorgan, däribland den inflytelserika nationella biskopskonferensen (CENCO), ut tusentals valobservatörer över hela landet.
Även om valdagen i stort sett var fredlig, präglades den av logistiskt kaos och människor som köade i timmar och åter timmar. Observatörer rapporterar nästan enhälligt om betydande oegentligheter, i allt från saknad utrustning, brist på röstlängder, dåligt utbildad personal etcetera. Carter Center rapporterade fel eller oegentligheter vid nästan 20 procent av de vallokaler de besökte.
Trots stora oegentligheter, förseningar och långa köer väntade många tålmodigt i timmar på sin tur att få lägga sin röst. Här vid en vallokal i huvudstaden Kinshasa. Foto: Martin Buch Larsen
Valkommissionen CENI har erkänt fall av bedrägeri, bristande distribution av material, utrustning som hittats i privata hem och har försökt att ta itu med några av utmaningarna. Till exempel återkallade CENI 82 kandidater som hade valts, med hänvisning till massivt och avsiktligt fusk på valdagen. Slutresultatet verkar dock stå fast. Felix Tshesikedi vann valet med 73,5 procent.
Så varför applåderar alla? Svaret finns i den rika underjorden – och i behovet av stabilitet.
DR Kongo är både välsignat och fördömt med enorma fyndigheter av mineraler – landets främsta exportinkomst. DR Kongo har världens största koboltreserver, enorma kopparfyndigheter och småskaliga och kommersiella aktörer utvinner guld och diamanter i provinserna.
Inte oväntat vill alla ha en bit av kakan. I årtionden har mer än hundra väpnade grupper härjat i de mineralrika provinserna och gjort anspråk på tillgångarna under jorden – vilket utgör ett allvarligt hot mot fred och stabilitet i landet.
Konflikterna är särskilt utbredda i öst, där den nationella armén har misslyckats med att slå ut väpnade grupper – som misstänks få stöd från grannländerna Rwanda och Uganda.
De flesta kommersiella gruvverksamheterna finns i de mer stabila provinserna Lualaba och Haut-Katanga, där de utländska gruvföretagen är aktiva. Även om det statligt ägda Gecamines är partner i all verksamhet, förvaltas de flesta gruvorna av företag som ägs av eller har kopplingar till Kina, men även Storbritannien, Kanada, Belgien, Indien, Sydafrika är stora aktörer. Gemensamt för både utländska investerare och politikerna i Kinshasa är att de inte har något intresse av förändringar här. Rikedomarna och riskerna är helt enkelt för stora.
Redan före valdagen krävde en grupp oppositionskandidater att valet skulle göras om, och hävdade att valet inte skulle vara giltigt eftersom hela valprocessen hade varit icke-transparent och odemokratisk.
Även de inflytelserika katolska och protestantiska kyrkorna ifrågasatte processen, men krävde dock inte att valet skulle ogiltigförklaras. Vissa hävdar att oegentligheter i samband med val är förväntade och oundvikliga i ett land som Kongo, vilket innebär enorma logistiska utmaningar, men många unga vill inte ha det så:
”Om vi accepterar att valprocessen bara var dåligt organiserad och full av oegentligheter och accepterar att detta är det bästa resultat vi kan få, kommer vi att sänka ribban för alla kommande val och våra demokratiska ambitioner. Det handlar inte om huruvida Felix vann valet och/eller med hur stor marginal. Det handlar om att hela processen har komprometterats. På så sätt kommer vi inte att komma åt grundorsaken till problemet (…). Det handlar om politisk vilja och om bättre planering”, säger Mino Bopomi, ledare för medborgarrörelsen Filimbi.
Mino Bopomi, från medborgarrörelsen Filimbi (som får stöd av Palmecentret), var själv observatör för valobservatörsgruppen Kapita, Han är inte imponerad av valprocessen. Foto: Filimbi/Kapita
Det råder ingen tvekan om att det är en monumental uppgift att organisera val på ett professionellt sätt i ett land som DR Kongo, men det är inte omöjligt om viljan och finanserna finns tillgängliga, och om man planerar ordentligt. Under åren 2021–2023 stod Demokratiska republiken Kongo till exempel värd för flera viktiga statsbesök, däribland den belgiska kungafamiljen, Frankrikes premiärminister Emmanuel Macron och hans delegation samt påven Franciskus och hans påvliga följe.
Alla var enorma evenemang som krävde att DRKs makthavare levererade säkerhet och logistik till perfektion.
Trots alla rapporter om att valet inte uppfyllde regionala standarder, spekulationer om valfusk och oegentligheter, verkar slutresultatet vara detsamma. Även skeptiker erkänner att Felix förmodligen skulle ha vunnit, även om valet hade varit bättre organiserat.
Resultatet verkar också ha godkänts av de flesta ledare i södra och centrala Afrika. Inte mindre än tolv statschefer, fyra tidigare statschefer samt delegationer från Kina, USA och flera EU-länder var närvarande när presidenten installerades 20 januari. Många är angelägna om att förbli vänner med makthavarna i DR Kongo.
Valstandarder och demokratiska principer läggs på hyllan när alla har ögonen på mineralerna.
Artikeln publicerades i Aktuellt i Politiken den 30/1-2024.
Vi kan inte låtsas som om vi inget visste”Om världen reagerat tidigare hade den fullskaliga invasionen aldrig hänt, varför reagerade man inte? Frågan ställs av den ukrainska regissören Roman Liubyi i ett samtal om hans film Iron Butterflies i samband med Sverigepremiären. Filmen handlar om Malaysia Airlines Flight 17 som sköts ner av ryska styrkor över östra Ukraina den 17 juli 2014. Alla 298 personer ombord på planet omkom. Tidigare samma år hade Ryssland i strid mot internationell rätt annekterat Krim-halvön och genom pro-ryska separatister tagit kontroll över de ukrainska regionerna Donetsk och Luhansk. Omvärlden svarade genom fördömanden men ville inte tro på Putins vidare krigsplaner.
”Varför är våra palestinska barns liv inte lika mycket värda?” Frågan ställs av vännen i Palestina som nu förlorat så många släktingar, vänner och bekanta att han faktiskt inte vet hur många som har dött. Sorgen i hans ögon blandas med frustration över att omvärlden låter det ske. Årtionden av ockupation, bosättarvåld, och högernationalistisk regering i Israel har haft som mål att omintetgöra varje möjlighet till en tvåstatslösning. På TV och radio talar man om status-quo men det enda som varit konstant är omvärldens ovilja att agera. Nu står vi på randen till folkmord och ser de överlevande i Gaza svälta. Från Tidöregeringen är tystnaden öronbedövande.
”Vad har ni emot oss som jobbar för fred?” Frågan ställs av ett antal civilsamhällesorganisationer på Aftonbladets debattsida efter regeringens beslut att slopa stödet till svenska fredsorganisationer. Sammanlagt rör det sig om drygt 20 miljoner kronor årligen. En droppe i budgethavet jämfört med till exempel försvarsanslagen som på kort tid nästan har fördubblats till 119 miljarder. Det kan knappast vara pengarna det handlar om.
Och fredsorganisationerna är långt ifrån ensamma. Sedan tidigare har regeringen beslutat att helt slopa bidragen till de etniskt baserade organisationerna, de har kapat studieförbundens medel med en tredjedel, minskat medlen till konsumentorganisationerna med hälften, för att helt dra in stödet 2025. På det kommer det slopade informations- och kommunikationsbidraget till de svenska biståndsorganisationerna och tydliga indikationer på att den del av biståndet som kanaliseras genom svenska civilsamhället ska göras om i grunden till nästa år.
Frågan är varför regeringen inte verkar vilja ha ett starkt civilt samhälle? Civilsamhället har en nyckelroll i ett demokratiskt samhälle, och är de som ifrågasätter, protesterar och organiserar människor. De som reagerar.
Frågorna måste ställas. Vi måste kräva svar. Vi kan i alla fall inte låtsas som om vi inget visste.
Krönikan publicerades i Norrländska Socialdemokraten den 7/2-2024.
Tre år sedan militärkuppen i Burma
Det har redan gått tre år sedan militärkuppen i Burma (Myanmar) den 1 februari 2021. Massdemonstrationerna som bröt ut svarades på med brutalt våld och systematiska övergrepp mot demokratirörelsen, fackföreningar, människorättsaktivister och oberoende media.
Trots militärens våld har motståndet vuxit sig starkare och tagit olika former. Bland annat har en civil olydnadsrörelse växt fram. Hur ser utvecklingen och situationen ut när krisen nu går in på sitt fjärde år?
På tre år har mer än 4400 människor dödats och över 25 000 frihetsberövats av juntan. Hundratusentals har förlorat sina hem på grund av flygattacker och bombningar mot ett stort antal byar. FN beräknade i slutet av 2023 att det finns omkring 2.6 miljoner internflyktingar i landet.
Landet är också i en ekonomisk kris, och osäker livsmedelsförsörjning och arbetslöshet är utbrett. Mer än 70 procent av Burmas befolkning bor på landsbygden och är beroende av jordbruk för överlevnad. Men en stor del av landsbygdsbefolkningen lever numera som internflyktingar och har inte längre tillgång till sin åkermark. Bönder kan inte odla på grund av strider och minor. Samtidigt lämnar många industrier och företag på grund av ekonomiska sanktioner och instabilitet.
Under hösten 2023 har det väpnade motståndet intensifierats och stridigheter eskalerat, och många ungdomar har tagit upp vapen för att slåss mot juntan. Väpnade grupper har slagits mot juntan i mer än 60 år, men sällan tidigare har de arbetat tillsammans eller skapat allianser sinsemellan. De har lyckats trycka tillbaka militären på många håll i landet under det senaste halvåret.
Juntan har dock svarat på den inledda motståndsoffensiven med att attackera civilbefolkningen i allt högre utsträckning. I slutet av november rapporterades minst 244 riktade attacker mot civila i fem regioner och FN rapporterade i början av december att en halv miljon människor fördrivits sedan striderna intensifierats i oktober.
Samtidigt är fredliga protester minst lika viktigt för motståndet. Efter statskuppen 2021 initierades en civil motståndsrörelse av ungdoms- och arbetarrörelser i landet. Efter ett par dagars tyst chock började människor protestera. En massrörelse växte snabbt och det blev startskottet på den massiva demonstrationsvågen i landet, där Rangoon och många andra städer helt paralyserades av demonstrationer och strejker. Utmärkande var också att kvinnor klev fram och till stor del utgjorde den drivande kraften.
En central metod för demokratirörelsen är civil olydnad och på årsdagen arrangeras exempelvis en tyst strejk – den femte i sitt slag. Gatorna gapar tomma under dagen eftersom människor runt om i landet stannar inomhus i sina hem och på sina arbetsplatser.
Ytterligare exempel på protestaktioner är den så kallade ”White Campaign”. Människor protesterar mot militärdiktaturen genom att klä sig i vitt – ett vitt armband, en vit t-shirt eller annat plagg. Det kan även människor runt om i världen göra som vill stötta Burmas demokratirörelse och uttrycka sin solidaritet genom att dela på sociala medier. Kampanjen är inte enbart begränsad till årsdagen utan sker varje måndag.
Ett annat exempel är att höja upp tre fingrar i luften. Gesten började användas av demonstranter i Thailand efter militärkuppen 2014 och spred sig bland demonstranter i Burma efter kuppen 2021. Symbolen är inspirerad av bok- och filmserien Hungerspelen där den används som ett motstånd mot makthavarna. Gesten är ett ytterligare sätt att visa solidaritet med Burmas demokratikämpar.
Palmecentret har samverkat med folkrörelser i Burma under många år som arbetar för demokrati och mänskliga rättigheter. De var tidigt involverade i att organisera motståndet efter kuppen.
Stötta demokratikämpar i Burma och runt om i världen. Swisha en gåva till 123 24 060 72.
Hör journalisten Axel Kronholm rapportera om nuvarande situation i Burma i P1 Morgon:
Burma: Fackliga ledare måste gömma sig (2022)
Gränsöverskridande bistånd krävs för att hindra humanitär katastrof i Burma (2022)
Palmecentrets partners centrala i Burmas demokratirörelse (2022)
Öppet brev till regeringen: Äventyra inte civilsamhällets möjligheter att verka
Brevet skickades till biståndsminister Johan Forssell, den 16 januari 2024
Regeringens reformagenda avser att bidra till ett starkt civilsamhälle och stödja organisationer, demokratirörelser, aktörer och nätverk som står upp för mänskliga fri- och rättigheter, samt bevakar och slår vakt om demokrati och rättsstatens principer. Regeringen säger sig också vilja öka stödet till människorätts- och demokratiförsvarare. Signaler vi får om kommande beslut kring “Strategin för stöd genom svenska organisationer i det civila samhället” (“CSO-strategin”) påvisar nu motsatsen.
CSO-strategin är den enda strategin som huvudsakligen fokuserar på civilsamhället i sin egen rätt, och som utgår från att långsiktigt bygga ett hållbart och oberoende civilsamhälle som ett fundament för demokratisering och människors förutsättningar att ta sig ur fattigdom och förtryck. Strategin möjliggör ett anpassat och pluralistiskt stärkande av civilsamhället i utsatta kontexter, genom att jobba med, och inte för, civilsamhället utifrån olika perspektiv, kunskaper och erfarenheter. Anslaget utgör en ekonomisk grundsten för de samarbetspartners som utför ett långsiktigt svenskt utvecklingssamarbete, genom lokal förankring och närvaro. Ändringar i CSO-strategin kommer direkt beröra verksamheten och villkoren för ett stort antal civilsamhällsorganisationer, globalt och i Sverige.
I regleringsbrevet 2024 till Sida konstateras att beslut om CSO-strategin ska tas i januari 2024. Enligt de Gemensamma Åtaganden (GÅ) ska regeringen samråda med berörda civilsamhällesorganisationer inför övergripande och principiella beslut om den svenska biståndspolitiken, och inför förestående förändringar i politiken som direkt berör civilsamhällsorganisationernas verksamhet och villkor. Dessutom står det uttryckligen i GÅ att regeringen ska samråda med berörda civilsamhällesorganisationer i ett tidigt skede när strategier ska utarbetas. Konsultationer kring CSO-strategin skedde med den tidigare regeringen under 2021, men sedan den nya regeringen tillträdde med en ny biståndspolitik har inget samråd skett. Detta är ett allvarligt avsteg från den överenskomna arbetsordning som regeringen och civilsamhällets organisationer enats om.
I det samråd som skedde 2021 bidrog civilsamhället med många inspel till förbättring av CSO-strategin. Dessa inspel förblir relevanta och vi hoppas att regeringen tagit del av dessa i framtagandet av en ny strategi. En fråga som inte diskuterades närmare då, och som enligt uppgift diskuteras nu är förändringar i egeninsatsen. I gällande CSO-strategi krävs en egeninsats på 5, respektive 10 procent, som ska utgöras av kontanta medel insamlade i Sverige. Enligt information som vi har fått ta del av, i brist på dialog direkt med regeringen, diskuteras en egeninsats på 20 procent. Utan att ha haft tillgång till regeringens motivering och konsekvensanalys av ett sådant förslag kan vi snabbt konstatera att det skulle få allvarliga konsekvenser för civilsamhällesorganisationers och Sidas arbete, och därmed för genomförandet av strategin.
Insamlingsinsatser är resurskrävande och framgången beror på många faktorer som inte nödvändigtvis kopplar till organisationens resultat i relation till biståndsmålet. Insamlingsinsatser tar lång tid att bygga upp och resultatet är oförutsägbart inte minst i ekonomiskt utmanande tider som dessa. Med varje procent som egeninsatsen ökas, riskerar antalet organisationer som klarar att möta den att krympa. En kraftig höjning av egeninsatsen skulle innebära att många små samarbetspartners slås ut helt, medan större samarbetspartners drastiskt skulle behöva begränsa sin insats inom CSO-strategin. Ju snabbare denna förändring fasas in, desto större blir konsekvenser för demokratiarbetet och den omfattande och viktiga delen av svenskt utvecklingssamarbete som utförs med civilsamhället som aktör.
Med detta brev vill vi härmed understryka vikten av att utreda konsekvenserna av en förändrad egeninsats innan några eventuella förändringar beslutas.
Anna Sundström, generalsekreterare Olof Palmes Internationella Center
Erik Lysén, chef Act Svenska kyrkan
Louise Lindfors, generalsekreterare, Afrikagrupperna
Brian Kelly, generalsekreterare, Artikel2
Martina Hibell, generalsekreterare, Barnfonden
Catherine Isaksson, generalsekreterare, CIS – Centerpartiets Internationella Stiftelse
Farhad Mazi Esfahani, generalsekreterare, Clowner utan Gränser
Mattias Brunander, generalsekreterare, Diakonia
Ulrika Strand, generalsekreterare, Fonden för mänskliga rättigheter
Anna Stenvinkel, generalsekreterare, ForumCiv
Sonja Markovic, ordförande, Framtidsjorden
Malin Nilsson, generalsekreterare, Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet, IKFF
Johanna Davén, generalsekreterare, IOGT-NTO Movement
Alexander Clemenson, generalsekreterare, KFUM Sverige
Lotta Sjöström Becker, generalsekreterare, Kristna Fredsrörelsen
M.fl. Hela listan med undertecknande organisationer hittar du här.
Hur funkar EU – och vad handlar EU-valet om?Den 9 juni är det val till EU-parlamentet. EU:s klimatpolitik blir allt viktigare för den svenska klimatpolitiken. Allians för rättvis klimatomställning vill ge aktiva medlemmar i civilsamhällets organisationer ökad kunskap om EU och våra möjligheter att påverka i riktning mot en ambitiös och rättvis klimatpolitik som uppfyller Parisavtalets mål. Under våren arrangeras därför fyra seminarier på temat.
Plats: Europahuset (Regeringsgatan 65, Stockholm) eller online.
Tid: Tisdag 20 januari kl. 11.30-14.00.
11.30 Registrering och lunchsmörgås.
12.00 Inledning.
Johan Wullt, EU-kommissionens representation i Sverige
Ida Ragnarsson, Concord
13.50 Summering och avslut.
Seminariet kan följas online. Länk skickas ut innan evenemanget till de som anmält sig.
Anmäl dig senast den 23 januari för fysiskt deltagande. För att delta digitalt går det fortfarande bra att anmäla sig.
Palmecentret har varit initiativtagare till en allians med många aktörer för rättvis klimatomställning. Alliansen samlar fackförbund, miljöorganisationer, feministiska organisationer, kulturaktörer, fredsorganisationer m.fl. ARK riktar en kraftfull uppmaning till Sveriges riksdag och regering att under den här mandatperioden agera för en heltäckande och rättvis omställning.
Kanske måste texten ta sin början 1993? På det där skoldiskot som jag aldrig kommer glömma. Inlåst på en toalett med kompisen från en annan skola, som kommit för en fest men i stället jagades av nynazister för att hon var judinna. Tillsammans tog vi skydd. Hon gråtandes, jag i ett tafatt försök att trösta. Båda livrädda där inne på toaletten medan killar med rakade huvuden bankade på dörren. Ett tydligt hatbrott men som i 90-talets Sverige inte fick någon konsekvens. Det var i alla fall min början. Början på mitt engagemang mot rasism och nationalism. Och för alla människors lika värde.
Eller ska jag inleda i vår politiska samtid? På många sätt så lik den tid som formade mitt politiska engagemang. När vänner tvingas känna oro över barnen vars judiska skola nu vaktas av polis, eller för barnens framtid när hatet och misstänksamheten mot muslimer ökar. Intoleransen växer igen, oavsett om du bär hijab eller davidsstjärna.
Är det i mina tankar på de många israeler som jag efter år av samarbete kommit att kalla vänner jag bör ta avstamp? Alla de som nu förenats i en ny kollektiv sorg efter Hamas terrorattack? Eller i den kollektiva rädslan hos de palestinska vänner som dagligen tvingas till underkastelse enligt ockupationspolitikens motbjudande logik? I sorgen hos de vänner som frågar; ”varför är våra palestinska barns liv inte lika mycket värda?”
Men om jag börjar med konflikten vilket årtal ska jag i så fall välja?
Kanske måste min text ändå börja med konflikten? Ockupationen, bosättarvåldet, förnedringen som palestinierna lever med varje dag. Politiska ledare som använder konflikten för egna politiska syften, och högerextrema ministrars tal om fördrivning av palestinier. Kvar är människorna med otryggheten, berövade sina grundläggande rättigheter och sin framtid.
På TV och radio talar man om många år av status-quo. Men det enda som varit konstant är omvärldens ovilja att agera. Trots mer våld, fler bosättningar, ökad repression och en alltmer negativ demokratisk utveckling.
Men om jag börjar med konflikten vilket årtal ska jag i så fall välja? År 722 före vår tideräkning när kungariket Israel erövrades av assyrierna? Romarrikets övertagande? Det turkiska imperiets? Det brittiska? Eller 1917 då Storbritannien lovade bistå den sionistiska rörelsen med att upprätta ett judiskt nationalhem? Är den naturliga startpunkten kanske november 1947 när FN:s generalförsamling beslutade att dela området i två delar, en arabisk och en judisk del? Kanske i maj 1948 när staten Israel utropades, i fördrivningen av palestinierna och de olika krig som därefter följt och utvidgat Israels gränser? Eller bör utgångspunkten vara fredsavtalet 1993 som aldrig kom att förverkligas? Allt detta reducerar dock människors lidande till årtal, gränser och politiska misslyckanden.
Ja, det är nog ändå om människorna texten ska handla om. Alla de palestinier och israeler jag mött genom åren. Haya som bor med sin familj i Bethlehem. ”Jag och min lillebror blir inte så rädda när vi hör hur det smäller, berättade hon, men vi går alltid hem till mamma när det händer”. Ayham, som drömmer om att spela fotboll på en riktig gräsplan, men i flyktinglägret där han bor finns bara dammiga gator och gränder. Den gamle mannen i byn Beit Mirsim som hört att det var svenskar i byn och kom för att tacka. Byn som totalförstördes av israelisk militär 1967 byggdes upp igen med stöd från Sverige. Dov, den israeliska politikern som lämnat Knesset då han inte längre ville legitimera vad han kallar ”Israels så kallade demokrati” och i stället engagerar sig i civilsamhället. Den före detta soldaten Avner som blivit fredsaktivist och nu guidar på ockuperad mark. Och alla de många representanterna för israeliska progressiva partier och organisationer som under många år vädjat till omvärlden att öppna ögonen och se vad Netanyahu och högern gör med deras land.
Men jag tvekar, min text kommer inte kunna inrymma alla de levnadsöden jag mött. Kanske måste jag ändå börja i det sönderbombade Gaza?
På drygt två månader har Gaza förvandlats till helvetet på jorden. En kyrkogård. Som svar på ett fruktansvärt terrordåd mot civila israeler har Israels urskillningslösa bombningar förvandlat städer och byar till småsten. Över 20 000 människor har enligt de senaste uppgifterna dödats. Utan att räkna alla de som ej återfunnits under husruinerna. Den absoluta majoriteten är civila. 40 procent är barn. Står vi på randen till ett folkmord? Inte sedan Vietnam-kriget har så tunga bomber använts i tätbefolkade områden.
Olof Palmes ord från det berömda jultalet 1972 känns otäckt aktuella; “Man bör kalla saker och ting vid deras rätta namn. Det som nu pågår i Vietnam är en form av tortyr. Det man gör är att plåga människor, plåga en nation för att förödmjuka den, tvinga den till underkastelse inför maktspråk. Och därför är bombningarna ett illdåd. Och av det har vi många exempel i den moderna historien. Och de är i allmänhet förbundna med ett namn: Guernica, Oradour, Babij Jar, Katyń, Lidice, Sharpeville, Treblinka. Där har våldet triumferat. Men eftervärldens dom har fallit hård över dem som burit ansvaret.”
Nu fogas ett nytt namn till raden: Gaza, julen 2023.
Texten publicerades i Dagens Arena den 24/12-2023.
Mung Sie Tat har ett pris på sitt huvudUnder hösten var Mung Sie Tat åter igen i Sverige. Han var på besök här också i början av året. Under den tid som gått sedan dess har han blivit ännu mer bekymrad.
När de nya säkerhetslagarna infördes 2020 i Hongkong ändrades villkoren för det civila samhället i ett slag. Det blev i princip omöjligt för oberoende organisationer och medier att verka fritt. Många personer fängslades och anklagades för uppvigling och för att underminera staten. Bland de fängslade fanns ett 50-tal personer från demokratirörelsen, men också flera ledande fackliga företrädare och journalister.
Under 2022 beslöt ledningen för den oberoende fackliga rörelsen HKCTU att lägga ner organisationen. Då hade de centrala personerna i ledningen antingen flytt landet eller fängslats. En av dem som flydde till England var Mung Sie Tat. Där har han varit med och byggt upp organisationen Hong Kong Labour Rights Monitor (HKLRM). Nu reser han runt och träffar fackliga företrädare för att skapa opinion mot repressionen i Hongkong.
– Styret i Hongkong gör allt för att skrämma och tysta kritiker. Jag är en av åtta aktivister som idag är efterlyst. På offentliga platser i Hongkong finns affischer uppsatta med våra porträtt. Polisen erbjuder en miljon Hongkong-dollar (1,4 miljoner svenska kronor) till den som kan komma med information som leder till att någon av oss grips. Av de efterlysta personerna är jag den enda med facklig bakgrund. Övriga är MR-aktivister, advokater och oberoende politiska kommentatorer.
Av de efterlysta personerna är jag den enda med facklig bakgrund.– För en tid sedan pratade jag vid ett möte i Frankrike organiserat av den franska fackföreningsrörelsen CFDT. Efter mitt inlägg fanns deltagare som ropade ”Liberate Hongkong, revolution of our time”, det vill säga demokratirörelsens välkända slagord. Jag lade ut det hela på Facebook och det använder myndigheterna i Hongkong som bevis för att jag skulle vilja ha ett oberoende Hongkong, en åsikt som inte tolereras. Det är uppenbart att de i detalj bevakat vad jag gör.
– Ja, många. Det har varit mycket rabalder om några barnböcker och en film som bygger på böckerna. Historien är att det kommer vargar till en by och att fåren går samman för att försvara sig. Myndigheterna förbjöd både böckerna och filmen. Det blev till och med olagligt att ha boken hemma. I myndigheternas ögon fanns ett dolt budskap om relationen mellan Fastlandskina och Hongkong. Ett annat exempel är sången ”Glory to Hongkong”. Den användes av demokratirörelsen, men texten är ganska harmlös. Myndigheterna uppfattar emellertid sången som ett hot och har försökt få den förbjuden i domstol. Men det visade sig inte vara fullt så enkelt. Domstolarna brukar följa makten, men i detta fall ansåg de att anklagelserna vara lite väl vaga.
– Nej, den senaste utvecklingen har gjort att det blivit väldigt svårt. Risken är att jag utsätter personer där för fara. Det är till och med känsligt att ha kontakt med släktingar. Mina fastrar och mostrar har blivit kallade till polisförhör bara för att de är släkt med mig.
– Totalt är 12 fackliga företrädare fängslade eller häktade i väntan på rättegång. Bland de fängslade finns Lee Cheuk-yan, tidigare generalsekreterare för HKCTU och Carol Ng, tidigare ordförande i HKCTU.
– När hon kom ut på gården utanför fängelset Stanley var polis och säkerhetstjänst på plats. De arresterade henne och hon anklagades för att fått ekonomiskt stöd från utlandet, något som inte är tillåtet enligt de nya säkerhetslagarna. Ett bevis, enligt polisen, var att hon suttit med i ledningen för Asian Monitor Reseource Center (AMRC), en oberoende NGO som bevakar fackliga frågor och villkor i arbetslivet i Asien. Myndigheterna påstår att AMRC drivit projekt som fått stöd utifrån. Företrädare för AMRC har svarat att de inte tagit emot något ekonomiskt stöd efter att säkerhetslagarna trädde i kraft. AMRC har för övrigt lämnat Hongkong och flyttat sitt kontor till Seoul i Sydkorea. Tang blev emellertid frisläppt mot borgen på 200 000 Hongkong-dollar (280 000 svenska kronor). Men hennes pass, ID-kort och kreditkort har beslagtagits och hon får inte lämna Hongkong. Polisen har också gripit och förhört hennes advokat och syster.
– Styret i Hongkong stödjer sitt agerande på en gammal brittiska koloniallag. Britterna var rädda för vänsterinriktade och kommunistiska fackföreningar och antog en lag under 1950-talet som innebar att fackliga organisationer inte fick engagera sig i ”politiska” frågor och inte heller finansiera ”politisk” verksamhet. Lagen föll i glömska, men avskaffades aldrig. Nu används den igen för att tysta de få lokala fackföreningar som fortfarande finns kvar. De måste ligga lågt för att överleva.
– Framför allt försöker vi påverka fackliga organisationer. Målet är att få den globala fackliga rörelsen att ställa krav på fackliga rättigheter i Hongkong. Jag ägnar en stor del av min tid åt att resa runt och prata med fackföreningar i andra länder. Men jag undviker att åka till länder som har nära band till Kina och där det finns risk för att jag skulle bli gripen och utlämnad.
– Framför allt Thailand, Malaysia, Kambodja och i viss mån även Indonesien. I Thailand greps den svenske medborgaren, författaren och förläggaren Gui Minhai 2015. Under en tid var han försvunnen. Sedan uppdagades det att han hade förts till Kina. Samma sak skulle fackliga aktivister från Hongkong kunna råka ut för. Ja, ett annat land med nära kontakt med Kina som det är omöjligt att resa till är förstås också Burma.
Människor har inte slutat demonstrera för att de har ändrat uppfattning, utan för att de är rädda.– Förhållandena i Hongkong har blivit mer lika villkoren i Fastlandskina, men samtidigt finns tydliga skillnader. Under en lång period existerade en akademisk, journalistisk och politisk frihet i Hongkong. Det var någonting som medborgarna vande sig vid och som de uppskattade. När myndigheterna började begränsa friheterna uppstod därför en stark proteströrelse. De demonstrationer som genomfördes i Hongkong var de största i regionen sedan protesterna på Himmelska Fridens Torg 1989. Sedan blev repressionen hårdare och demokratirörelsen och andra oberoende politiska och fackliga organisationer slogs sönder. Men under ytan finns människors inställning kvar. Människor har inte slutat demonstrera för att de ändrat uppfattning, utan för för att de är rädda.
– Det finns en annan faktor som gör att Hongkong intar särställning. Till stora delar utgör Hongkong en självständig ekonomisk och finansiell enhet inom Kina. Det är något som Kina tjänar på. Genom Hongkong kommer kapital och investeringar till Fastlandskina. Det innebär att regeringen i Peking tvingas till en dubbel inställning. Å ena sidan vill man kontrollera Hongkong. Å andra sidan vill man låta Hongkong behålla ett visst ekonomiskt oberoende. Problemet, ut mitt perspektiv, är att ekonomisk frihet verkar gå att förena med politisk repression. Det är en lärdom som man kan dra både från utvecklingen i Hongkong, men också från utvecklingen i Kina i stort.
Problemet, ur mitt perspektiv, är att ekonomisk frihet verkar gå att förena med politisk repression.– Det är förstås lätt att bli frustrerad och det är svårt för alla som varit tvungna att gå i exil. Just nu är det också lätt att bli pessimistisk. Men kanske inte om man analyserar utvecklingen i längre perioder. På sikt tror jag att diktaturen får svårt att överleva. Inte bara på grund av människors opposition, utan också för att diktaturen göder korruption. I det perspektivet är det också avgörande att grupper som HKLRM fortsätter att verka. Det kan låta som ett slitet uttryck, men på sikt kan droppen urholka stenen.
Den så kallade paraplyrevolutionen startade i Hongkong under hösten 2014. Demonstranterna ställde krav på ett demokratiskt styre av Hongkong. Den oberoende fackliga rörelsen HKCTU var inte med och arrangerade protesterna, men många fackliga medlemmar deltog i demonstrationerna. Protesterna fortsatte fram till att de nya säkerhetslagarna antogs 2020. Därefter har staten slagit ner motståndet.
En intervju med Mung Sie Tat publicerades i Dagens Arena i samband med hans tidigare besök i Sverige. Se här.
Öppet brev till utrikesminister Tobias BillströmSedan den 7 oktober har vi med fasa bevittnat hur tusentals civila har dödats i Palestina och Israel, och dödssiffran stiger för varje timme. Hamas och andra väpnade grupper utförde urskillningslösa och olagliga attacker mot Israel och dödade omkring 1 200 personer och tog över 200 personer som gisslan. Gisslan som omedelbart och villkorslöst måste friges. Israel har svarat med urskillningslösa och olagliga motangrepp som hittills har dödat minst 18 000 personer, varav över 6 000 barn, i Gaza. Tusentals fler har skadats. Minst 1.9 miljoner människor, över 85 procent av befolkningen, har tvingats på flykt i Gaza.
Vi får inte glömma att bakom dessa siffror befinner sig människor: barn, unga och vuxna som en gång delat minnen och erfarenheter med sina nära och kära.
Situationen är akut och den humanitära katastrofen i Gaza är ofattbar. Israels 16-åriga olagliga blockad har intensifierats och hindrat människors tillgång till basala förnödenheter, så som gas, mat, vatten och medicin. Att straffa civila i Gaza för handlingar som de inte ansvarar för utgör kollektiv bestraffning och är en krigsförbrytelse. Flera internationella oberoende människorätts- och humanitära organisationer, FN-organ och FN:s oberoende människorättsexperter har rapporterat om folkrättsbrott i Gaza.
Samtidigt som situationen i Gaza saknar motstycke pågår det även människorättskränkningar på ockuperade Västbanken där israeliska myndigheter kraftigt ökat användningen av godtyckliga frihetsberövanden, tortyr och omänsklig behandling mot palestinier. Ansvaret vilar på oss alla att aldrig någonsin rättfärdiga eller normalisera folkrättsbrott.
Nyligen kom parterna överens om frigivande av gisslan och fångar, samt en humanitär paus för att tillåta humanitärt bistånd till Gazas civilbefolkning. Detta var ett första steg, men det krävs betydligt fler ansträngningar för att få slut på det pågående lidandet. Ett eldupphör som omfattar hela Gaza och som är tillräckligt långvarig för att stoppa den humanitära katastrofen. För detta krävs större politiska insatser av världens länder.
Sverige har historiskt sett haft en viktig röst i globala sammanhang när det kommer till att försvara mänskliga rättigheter. Som en del av det internationella samfundet bör Sveriges regering nu göra allt i sin makt för att agera för en politisk lösning för hållbar fred.
Vi kräver att regeringen agerar för:
Vi undertecknade organisationer kräver att ni, den svenska regeringen, agerar för att skydda civila.
Anna Sundström, Generalsekreterare Olof Palmes Internationella Center
Anna Johansson, Generalsekreterare Amnesty International Sverige
Anna Stenvinkel, Generalsekreterare ForumCiv
Elin Wernquist, Generalsekreterare Barnrättsbyrån
Jennifer Vidmo, Generalsekreterare ActionAid Sverige
Kerstin Bergeå, Ordförande Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen
Martin Nihlgård, Generalsekreterare, Individuell Människohjälp
Mattias Brunander, Generalsekreterare Diakonia
Petra Tötterman Andorff, Generalsekreterare Kvinna till Kvinna
Shahab Ahmadian, Förbundsordförande MÄN
Farhad Mazi Esfahani, generalsekreterare Clowner utan Gränser
Det öppna brevet, inklusive referenser finns att läsa här.
Världen har inte råd med dubbelmoral
När FN:s kommissionär för mänskliga rättigheter Volker Türk nyligen besökte gränsövergången till Gaza var budskapet tydligt; Hamas massdödande av civila den 7 oktober var avskyvärda krigsbrott, liksom att man fortfarande håller gisslan. Israels kollektiva bestraffning av palestinska civila är också krigsbrott, liksom den olagliga tvångsevakueringen av civila.
Men den svenska regeringen fortsätter vara tyst. Sverige väljer att lägga ner sin röst när FN:s generalförsamling röstar om omedelbart eldupphör, regeringen vägrar kritisera de urskillningslösa israeliska bombningarna trots att FN konstaterat att de är oproportionerliga och bryter mot krigets lagar. Och som ett av två länder i hela EU fryser Tidöregeringen biståndet till det palestinska civilsamhället och använder sig därmed själva av kollektiv bestraffning.
När jag besökte judiska församlingen i Stockholm nyligen var det hjärtskärande att se barnen från skolan i samma byggnad som bläddrade bland fotografier med rubriken “kidnappad”.
Och hjärtat brister när en palestinsk vän med familj i Gaza samtidigt berättar att barnen inte vågar sova eftersom de inte vet om de någonsin vaknar igen. På sina kroppar skriver de föräldrarnas namn i hopp om att få begravas tillsammans.
På mindre än en månad har fler barn dödats i Gaza än i alla världens konflikter sedan 2019. “Gaza håller på att bli en kyrkogård för barn”, konstaterar FN:s generalsekreterare António Guterres.
I sin första utrikesdeklaration inför Sveriges riksdag slog utrikesminister Tobias Billström fast att Sverige ska verka för en tvåstatslösning baserad på internationell rätt. De senaste veckornas agerande står tyvärr i bjärt kontrast till detta. Tvärtom underminerar regeringen nu respekten för internationell rätt genom att acceptera att den inte följs av Israel. Man spär genom detta också på bilden av att väst bara åberopar internationell rätt när det passar sina egna syften.
Eller som Volker Türk så kärnfullt uttryckt det: “Låt mig vara tydlig – världen har inte råd med dubbelmoral.” Ett budskap Billström och världen gör klokt i att lyssna till.
Den svenska regeringen måste verka för omedelbar vapenvila och respekt för internationell rätt. Kräva att gisslan släpps och att humanitärt tillträde säkras så att hjälp kan nå de miljontals behövande. Man måste också aktivt arbeta för att den internationella domstolen inte ska hindras från att utreda de krigsbrott som begåtts.
Fredsförhandlingar måste sedan återupptas och den israeliska ockupationen få ett slut. Allt annat förvägrar både israeliska och palestinska barn deras självklara rätt till en framtid i fred och säkerhet.
Krönikan publicerades i Norrländska Socialdemokraten (NSD) den 16/11-2023.
Inför valet 2023 gick Move Forward Party (MFP) och Pheu Thai Party (”För Thailand”) in i ett samarbete för att bilda en gemensam regering om valresultatet skulle tillåta det. Pheu Thai lanserade Paetongtarn Shinawatra, yngsta dotter till den tidigare premiärministern och mångmiljardären Thaksin Shinawatra som också grundade partiet, som en av sina främsta kandidater i valet. Partiet har stort stöd på grund av sin populistiska och företagsvänliga agenda. Ett av Pheu Thais stora vallöften är att ge alla medborgare över 16 år ett bidrag på motsvarande 10 000 baht (SEK 3 000) i kryptovaluta.
I opinionsundersökningarna inför valet sågs Pheu Thai, som var det större av de två oppositionspartierna, som den mest sannolika vinnaren. På valdagen överträffade dock MFP förväntningarna och blev valets vinnare med 151 av de 500 folkvalda mandaten i representanthuset samtidigt som Pheu Thai fick 141 mandat. Tillsammans hade de med andra ord en klar majoritet i representanthuset.
För att bilda regering måste dock MFPs ledare Pita Limjaroenrat som premiärministerkandidat bli vald av en majoritet i båda kamrarna, inklusive senaten vars 250 delegater är utsedda av landets militär. Som befarat vägrade de konservativa senatorerna rösta för Pita. Partiets progressiva agenda var för kontroversiell för den politiska eliten att acceptera. För att vidare koppla sitt grepp om situationen användes en obskyr lag för att diskvalificera honom som parlamentsledamot. Han anklagades för att vara delägare i ett medieföretag, vilket parlamentsledamöter inte kan vara, och har suspenderats från sin post i avvaktan på beslut.
Efter fyra månaders politisk kohandel bakom lykta dörrar bytte Pheu Thai sida och allierade sig med partier som står militären nära. Efter förhandlingar kunde man enas om Srettha Thavisin, en affärsman inom fastighetsbranschen utan någon större politisk erfarenhet som premiärministerkandidat. Med senatens stöd kunde Pheu Thai bilda en koalitionsregering bestående av elva partier, ledd av Srettha Thavisin.
Ända sedan Thailand 1932 gick från absolut till konstitutionell monarki har landets politiska historia präglats av instabilitet. Nationen har genomgått inte mindre än tolv militärkupper (och ännu fler kuppförsök) och haft inte mindre än 20 olika konstitutioner. Många kommer säkert ihåg när ”gulskjortor” och ”rödtröjor” drabbade samman för 15 år sedan. Dessa protester speglade Thailands djupa sociala klyftor mellan de mer urbana eliterna och den fattiga, men alltmer politiskt medvetna landsbygdsbefolkningen. Historiker har beskrivit en ”ond cirkel av thailändsk politik”, där instabila demokratiskt valda civila regeringar alternerar med militära styren, under förevändning att återställa ordningen.
Sedan 2014 års militärkupp har thailändsk politik präglats starkt av det militära inflytandet. Omedelbart efter kuppen formades en så kallad expeditionsregering under ledning av den tidigare generalen Prayut Chan-o-cha. Det skulle sedan dröja fram till 2019 innan thailändarna fick möjlighet att rösta igen, då under en ny konstitution som garanterar militären ett stort politiskt inflytande. Prayut Chan-o-cha blev då vald till premiärminister med ett nybildat pro-militärt parti.
MFP har rötter i den ungdomsaktivism som utmanade det thailändska etablissemanget genom protester 2020–21. Demonstrationer utlöstes när författningsdomstolen beordrade upplösningen av MFPs föregångare, Future Forward Party. Demonstranterna såg domstolens beslut som politiskt motiverat och krävde att premiärminister Prayuth Chan-o-cha skulle avsättas, att en ny konstitution utarbetades och att alla de rättsprocesser som riktades mot aktivisterna skulle få ett slut. Eftersom många aktivister anklagades för brott mot majestätslagarna växte även krav på reformer av monarkin fram inom rörelsen.
MFPs politiska agenda skiljer sig från andra partiers. Partiet gick bland annat till val på att reformera välfärdssystemen, avveckla monopol, avskaffa obligatorisk värnplikt, decentralisering och legalisering av samkönade äktenskap. Men den fråga där MFP särskiljer sig mest är dess radikala hållning gentemot monarkin och militären.
Det överraskande valresultatet väckte optimism bland den thailändska allmänheten, där MFP ingav hopp om förändring. Men valets efterspel visar på ytterligare ett land där den demokratiska tillbakagången sker inför öppen ridå.
Precis som i grannlandet Burma har militären utformat konstitutionen för att bevaka sina intressen och inflytande snarare än att erbjuda ett demokratiskt ramverk. Frågan är om Thailands progressiva rörelse kan förlita sig på det politiska systemet om man vill uppnå transformativ förändring?
MFP och dess föregångare, Future Forward Party (FFP), har med sina budskap lyckats nå grupper som tidigare känt sig marginaliserade eller underrepresenterade i thailändsk politik. Partiets valplattform fick starkt stöd framför allt hos unga väljare.
Valplattformen bygger på tre teman. Till att börja med förespråkar MFP reformer av Thailands sociala välfärdssystem för att ta itu med ojämlikhet. För det andra vill partiet avveckla flera monopol eller oligopol där förmögna familjer använder sina nätverk och politiska kopplingar, exempelvis inom bryggeriindustrin, för att åstadkomma en mer rättvis ekonomi. Slutligen och mest anmärkningsvärt tar MFP tydlig ställning mot auktoritärt styre, och vill reformera militären och monarkin. MFPs valframgångar innebär inte bara en utmaning av monarkins auktoritet utan också av djupt invanda sociala normer och traditioner inom familjer och på arbetsplatser.
I sitt avslutningstal i parlamentet sa MFP-ledaren Pita Limjaroenrat att Thailand redan har förändrats. Det är inte samma land som det var innan 14 maj. Författningsdomstolen har beordrat honom att lämna sin parlamentsplats.
Nu anklagas han för att ha brutit mot majestätslagarna. Även partiet står anklagat för att störta monarkin och riskerar att upplösas, vilket också skedde efter valet 2019. Det konservativa etablissemanget ser ut att segra på kort sikt, men frågan är om de häller bränsle på elden.
Kriangsak Teerakowitkajorn, vd på Just Economy and Labor Institute menar att trots att MFP lyckats ge en röst åt tidigare marginaliserade politiska och sociala strömningar i Thailand, domineras partiet fortfarande av en urban, utbildad medelklass. MFP behöver bygga tydligare social bas som inkluderar alla segment i samhället. Som rörelse är detta helt nödvändigt för att komma bort från medelklassens dominans och skapa mer utrymme för ledare från underrepresenterade samhällsklasser.
För uppnå förändring i ett odemokratiskt system behöver den progressiva rörelsen analysera hur man även kan arbeta utomparlamentariskt. Ett alltför ensidigt fokus på parlamentarisk politik och lagstiftning kommer inte att räcka för att överkomma de konstitutionella hindren och åstadkomma transformativ förändring.
Thailand är av stort geopolitiskt intresse, ett av få länder i regionen som är välvilligt inställt till väst. Även regionalt har Thailand en plats för sig med en viktig ekonomi. Både progressiva och konservativa aktörer i regionen följer utvecklingen i Thailand noga.
Därför är det extra viktigt att vi inom den internationella arbetarrörelsen visar vårt tydliga stöd för MFP och den vidare rörelsen. MFP, med alla sina styrkor och svagheter, är ett parti som kommer att fortsätta sträva efter förändring och hoppas att SAP kommer att prioritera att bygga upp en relation.