Nyhetsbrev
Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
ENG
Swisha ett valfritt belopp till
123 24 060 72Tack för ditt stöd!
Över ett decennium har passerat sedan antagandet av FN:s vägledande principer för företag och mänskliga rättigheter. Ändå visar studier att en majoritet av företag fortfarande inte tar aktivt ansvar för negativ påverkan på mänskliga rättigheter och miljö i sina globala värdekedjor.
Det är bland annat därför som EU-kommissionen år 2020 inledde ett arbete med att ta fram ett direktiv som reglerar företags ansvar och introducerar harmoniserade regler inom EU. Direktivet, Corporate Sustainability Due Diligence Directive (CSDDD), har förhandlats sedan dess, med alla möjligheter att introducera förändringar och hitta kompromisser. I december nåddes till slut en överenskommelse mellan medlemsländernas regeringar och Europaparlamentet. Den slutgiltiga omröstningen för att godkänna lagtexten, vanligtvis en ren formalitet, skulle ske i februari i år.
Men en omröstning har ännu inte hållits eftersom några länder i sista stund börjat vackla. Sverige är dock det enda landet som tidigare meddelat att man tänker rösta nej. Detta samtidigt som regeringen utmålar Sverige som ett föregångsland för hållbart företagande.
För oss, undertecknande organisationer, fackförbund och akademiker, är detta både djupt olyckligt och förvånande. Inte minst då det i Sverige och övriga Europa finns ett starkt stöd för direktivet från en bred grupp intressenter, däribland stora och små företag och flera näringslivs- och civilsamhällesorganisationer. Dessutom visar undersökningar att över 80 procent av befolkningen i EU vill se tydliga krav när det gäller företags ansvar för mänskliga rättigheter och miljö.
Utöver stödet från företag och civilsamhälle, publicerade flera FN-organ nyligen ett gemensamt brev för att uppmana EU:s regeringar att anta direktivet. Även svenska myndigheter, såsom Statskontoret och Institutet för mänskliga rättigheter, har påpekat bristen i svensk lagstiftning och därmed behovet av den här typen av direktiv.
I stället för att agera utifrån detta breda stöd, har Sverige valt att motarbeta en unik chans att introducera gemensamma spelregler för att hantera några av vår tids viktigaste utmaningar. När ett reviderat förslag nu ligger på bordet är det dags att regeringen visar kompromissvilja och handlingskraft. Det finns fortfarande en chans att få till ett direktiv som kommer spela stor roll för mänskliga rättigheter, miljö och sund konkurrens mellan ansvarsfulla företag. Vi uppmanar regeringen att ta den och rösta ja till direktivet.
Olof Palmes Internationella Center
Swedwatch
Fairtrade Sverige
Naturskyddsföreningen
ForumCiv
Oxfam Sverige
Act Svenska Kyrkan
Union to Union
Diakonia
Amnesty Sverige
ActionAid Sverige
Plan International Sverige
Fonden för mänskliga rättigheter
Kristna Fredsrörelsen
Svenska FN-förbundet
IM, Individuell Människohjälp
PMU
Right Livelihood
Operation 1325
Kvinna till Kvinna
Barnfonden
Afrikagrupperna
IOGT-NTO Movement
Östgruppen
Svenska Västsaharakommittén
Jordens Vänner
Artikel2 (tidigare Emmaus Stockholm)
Latinamerikagrupperna
WaterAid Sverige
Fair Action
Erikshjälpen
Läkarmissionen
Ekobanken medlemsbank
Organisationen Fair Trade Återförsäljarna
Vänsterns Internationella Forum
KFUM Sverige
Praktisk Solidaritet
Svalorna Latinamerika
Svalorna Indien Bangladesh
Framtidsjorden
IF Metall
Finansförbundet
Vårdförbundet
Byggnads
SACO
Handels
Vision
Akademikerförbundet SSR
Fackförbundet ST
Lin Lerpold, docent, Handelshögskolan i Stockholm
Cecilia Solér, Docent i marknadsföring vid Handelshögskolan, Göteborgs universitet
Örjan Sjöberg, professor, Handelshögskolan i Stockholm
Deniz Kellecioglu, Universitetslektor vid Göteborgs Universitet
Frans Prenkert, professor, Handelshögskolan vid Örebro universitet
Shruti Kashyap, universitetslektor, Handelshögskolan vid Örebro universitet
Irene Molina, professor, Uppsala universitet
Emilene Leite, Universitetslektor, Handelshögskolan vid Örebro universitet
Vojtech Klézl, Universitetslektor, Handelshögskolan vid Örebro universitet
Lars-Gunnar Mattsson, professor em., Handelshögskolan i Stockholm
Karen da Costa, Universitetslektor vid Göteborgs Universitet
Håkan Rodhe, universitetslektor, Lunds universitet
Beatrice Crona, Professor, Stockholms Resilienscenter, Stockholms Universitet och Global Economic Dynamics & the Biosphere Academy Programme, Kungliga Vetenskapsakademin
Andréas Litsegård, universitetslektor vid Göteborgs universitet
Erik Andersson, docent, Göteborgs universitet
Eric Boyd, senior lecturer, Göteborgs Universitet
Duncan Levinsohn, universitetslektor, Handelshögskolan vid Jönköping University
Mikela Lundahl Hero, universitetslektor vid Göteborgs universitet
Parul Sharma, människorättsjurist och hållbarhetsexpert
Theo Jaekel, människorättsjurist
– Det var uppskattat att vi var där och visade solidaritet. Men det fanns också en stor frustration och besvikelse gentemot Sverige. Över att regeringen har valt att frysa bistånd till det palestinska civilsamhället och tills nyligen UNRWA. De känner sig övergivna, berättar Palmecentrets generalsekreterare Anna Sundström som var med på resan.
Det finns en stor känsla av hjälplöshet bland samarbetspartners över det som händer i Gaza, fortsätter Anna.
Men också på Västbanken är situationen mycket allvarlig. Sedan i oktober förra året har attackerna från israeliska bosättare och säkerhetsstyrkor ökat kraftigt. Människor är rädda för sina liv.
– Förtrycket har alltid skapat någon slags latent rädsla, med det är på en helt annan nivå nu.
Rörelsefriheten har ytterligare begränsats och man avstår idag att förflytta sig mellan olika platser. Man håller sig hemma och många har inte träffat familjemedlemmar från andra delar av Västbanken sedan den 7 oktober.
Det är också svårare för palestinier att resa in i Jerusalem. Mellan 200 000 och 300 000 palestinier som vanligtvis arbetar i Israel har fått sina arbetstillstånd indragna, vilket drabbar ekonomin i såväl Palestina som Israel.
På Västbanken har militärkontroller också blivit mer slumpartade och oberäkneliga. Befolkningen kallar dem för ”flying checkpoints” då de kan dyka upp lite var som helst. Dessa är ofta bemannade av väpnade bosättare och det finns alltid en stor osäkerhet hur de kan komma att agera. Det förekommer trakasserier och fall där människor skjuts när de ska passera.
Dessutom kan människor stoppas på gatan och få sina telefoner genomsökta. Om man till exempel har gillat något på sociala medier som kritiserar Israel riskerar man att få telefonen konfiskerad och att arresteras.
Allt detta gör det också svårt för Palmecentrets samarbetspartners att arbeta och att samla människor på Västbanken.
Hania som leder organisationen PYALARA pekar på en bosättning som växer sig allt större. För några år sedan brändes en palestinsk ungdom till döds av en bosättare i området. 2023 var antalet fall av bosättarvåld det högsta som någonsin dokumenterats.
Palmecentrets samarbetsorganisation PYALARA arbetar med att bevaka situationen för mänskliga rättigheter i Palestina samt att stärka ungdomars roll i offentligt beslutsfattande och i arbetet för självständighet och fred. De har bland annat kampanjat för att sänka åldersgränsen för att tillåtas ställa upp som kandidat i lokalvalen.
PYALARA arbetar både på Västbanken och i Gaza. Men i Gaza har personalen det extremt tufft. Deras hem har bombats och de är konstant på flykt.
Meddelande från en anställd hos PYALARA. Majoriteten av Gazas befolkning har flytt till Rafah. Nära 1,5 miljoner människor befinner sig där i dagsläget. Samtidigt ökar de israeliska flygattackerna i området.
Verksamhetschefen i Gaza, Alaa, har dessutom suttit fängslad i över 40 dagar. Han arresterades godtyckligt vid en israelisk checkpoint när hans syster transporterades med ambulans till sjukhus. Organisationen hade ingen information om vad som hade hänt honom eller var han hölls fängslad tills han släpptes i januari. Först då kunde han kontakta organisationen från en telefon som tillhörde en anställd på Röda halvmånen, eftersom hans egen mobil och ID-handlingar konfiskerats.
Alaa torterades i fängelset och har kommit ut helt nedbruten. Enligt hans kollegor går det knappt att känna igen honom. När han släpptes fick han också det tunga beskedet att hans föräldrar dödats i de israeliska flygattackerna.
En av organisationens anställda har också dödats i bombningarna: Nermeen. Hon dödades tillsammans med sin dotter och mamma i sitt familjehem där hon hade sökt tillflykt.
– Alla palestinier har förlorat någon eller känner någon som har drabbats, berättar Anna.
Bland PYALARA:s anställda på Västbanken känner man också skuld över att inte kunna stödja sina kollegor i Gaza mer. Men de är på många sätt bakbundna i sin verksamhet på Västbanken.
– Förut var vi glada när ungdomar som kanske fanns i riskzonen för radikalisering sökte sig till oss, och vi ville inkludera dem och arbeta med dem. Men nu blir vi rädda, för vi vet inte hur det kommer tas emot, berättar en representant.
Det är en effekt av omvärldens ifrågasättande och misstänkliggörande av hela den palestinska befolkningen.
En av Palmecentrets samarbetsorganisationer i Jerusalem som arbetar med barn- och ungdomsaktiviteter, Old City Youth Association, har fått ställa in sina aktiviteter för ungdomar. Föräldrarna vågar inte låta barnen delta på grund av trakasserier från bosättare eller soldater på vägen till och från aktiviteter.
Al Mortaqa är en annan partnerorganisation som beslutade att lägga ner sin verksamhet redan innan 7 oktober på grund av den svåra politiska situationen.
Förutom att besöka samarbetspartners, var Palmecentret även på besök hos UNRWA:s kontor i Jerusalem. Under besöket berättar även de att många av deras medarbetare inte kan ta sig till jobbet, trots att de fortfarande har beviljade arbetstillstånd.
De berättar också att de i tjugo års tid har lämnat ut listor på sin personal till de israeliska myndigheterna. Aldrig tidigare har de fått en kommentar kring dessa.
Möte med UNRWA i Jerusalem. Med på resan var Helin Sahin, regionchef för MENA, generalsekreterare Anna Sundström, Otto Widmark, handläggare för det partianknutna biståndet i MENA-regionen, samt Johan Büser, socialdemokratisk riksdagsledamot.
Det var i januari som Israel anklagade tolv UNRWA-anställda för att ha medverkat i Hamas blodiga attack den 7 oktober. Flera givarländer fryste då omedelbart biståndet till FN-organet, däribland Sverige. De första beskeden om fryst bistånd kom dagen efter att den Internationella domstolen (ICJ) bedömde det som sannolikt (plausible) att Israel kan begå folkmord i Gaza.
UNRWA initierade genast en FN-utredning och avskedade de anklagade medarbetarna innan resultatet av utredningen fastställts. Idag har organisationen ännu inte blivit presenterade någon bevisföring för anklagelserna från Israel. Även amerikansk underrättelsetjänst uppger att uppgifterna som delgetts USA inte kan verifieras av oberoende källor.
– Det är en absurd situation. Det bedrivs en smutskastningskampanj mot dem. Anklagelserna från Israel är synnerligen allvarliga men det är inte proportionerligt att kräva att hela organisationen stänger ner när så många människors liv står på spel, säger Otto Widmark, MENA-handläggare på Palmecentret.
Sida meddelade den 30 januari att svenskt humanitärt bistånd till UNRWA pausas i väntan på FN:s utredning och att andra humanitära hjälporganisationer skulle erbjudas ökat stöd istället som kompensation. Men flera organisationer tackade nej till att ta emot stödet med hänvisning att ingen annan aktör kan ersätta UNRWA, samt att biståndet till FN-organet genast borde återupptas. 80 procent av all humanitär hjälp i Gaza levereras av UNRWA och även andra organisationer förlitar sig på FN-organisationen för att distribuera deras hjälpleveranser.
Det svenska biståndet till UNRWA återupptogs den 9 mars och Sverige samarbetar åter med organisationen.* Processen har dock varit kostsam. För var dag som går ökar hungersnöden, bristen på läkemedel och annan humanitär hjälp.
Den 27 mars rapporterade Sida att även utvecklingsbiståndet till Palestina kan återupptas. Det har varit fryst sedan mitten av oktober förra året och även det har varit kostsamt för organisationer. Sedan januari i år har exempelvis Palmecentrets samarbetsorganisation Democracy & Workers’ Rights Center (DWRC) inte kunnat betala ut löner till sina anställda. DWRC arbetar normalt med att försvara arbetares rättigheter på både Västbanken och Gazaremsan.
* I slutet av 2024 drar man in stödet till FN-organisationen efter den israeliska regeringens beslut att förbjuda UNRWA.
Stöd Palmecentrets insamling för att hjälpa civilbefolkningen på Gazaremsan och Västbanken genom våra lokala samarbetsorganisationer i Palestina.
Sverige måste öppna stödet till Unrwa igen
DEBATT. Sverige bör omedelbart häva sin frysning av biståndsmedel till FN:s organ för de palestinska flyktingarna, Unrwa. Organisationen är helt avgörande för att det ska vara möjligt att ge hjälp åt de miljoner palestinier som drabbats av Israels krigföring på Gazaremsan efter Hamas terrorattack den 7 oktober.
Det handlar om liv och död för hundratusentals människor.
Civilbefolkningens lidande kan inte ha undgått någon. Från luften, havet och land har Gaza bombarderats i snart fem månader. 30 000 palestinier har hittills dödats och 70 000 skadats enligt FN:s rapportering. Sjukvården är slagen i spillror och nödhjälp hindras och beskjuts. Civilbefolkningen tvingas fly gång på gång. Ingen plats är säker.
Det nu pågående kriget har också föregåtts av en över 16 år lång blockad och Gaza har återkommande drabbats av krig. Ett eldupphör måste till och hjälpen måste få nå fram.
Det är under dessa enorma humanitära lidanden som Sverige och andra viktiga givare fryser sitt stöd.
Unrwa varnar nu för att dess livsviktiga hjälp bara kan fortsätta några veckor till om frysningen fortsätter. Det skulle innebära att matpaket, medicin och annan nödhjälp inte skulle nå fram till de behövande. Den pågående hungersnöden riskerar övergå i fullskalig svält.
Alla stora humanitära organisationer har varit tydliga med att de inte klarar att hjälpa befolkningen i Gaza utan att kunna dra nytta av Unrwas infrastruktur.
Också utrikesminister Tobias Billström konstaterade i riksdagens utrikespolitiska debatt den 14 februari att Unrwa är unik i sin roll. Organisationen har tusentals anställda i området och de faciliteter som är nödvändiga för att bidra till att husera internflyktingar och distribuera nödhjälp.
Det finns i dag inte några alternativ till Unrwa.
Den svenska frysningen kommer efter att Israel pekat ut ett dussin av totalt 13 000 anställda på Gazaremsan som medverkande i Hamas avskyvärda terrorattack. Det är allvarliga anklagelser som måste följas upp.
Vi menar dock att det är både oansvarigt och oproportionerligt att dra in stödet i detta katastrofala läge.
Unrwas ledning har dessutom agerat resolut på de israeliska anklagelserna. De lät genast säga upp de utpekades kontrakt och inleda utredningar. FN utreder också hur Unrwa kan stärka sin kontroll av sina anställda så att man kan förhindra att något liknande, om det visar sig stämma, händer igen.
Det är också viktigt att känna till att Unrwa årligen lämnar listor med alla sina anställda till både Israel och den palestinska myndigheten.
De som nu utpekas har stått med i dessa. Ändå har Israel aldrig varnat för några av personerna på dessa listor förrän nu.
När det kommer till Israels bevis för sina anklagelser har ett fåtal amerikanska medier, men inte Unrwa och FN, fått ta del av vissa uppgifter.
Nyhetsbolaget Sky News menar att de israeliska uppgifterna är otillräckliga för att stödja de israeliska anklagelserna. Enligt amerikanska medier tvivlar nu också amerikanska underrättelsetjänster på de israeliska uppgifterna. De konstaterar att Israel inte är objektivt i sin presentation av sin underrättelseanalys.
Frysningsbesluten ska alltså ha fattats utan någon bevisning som underlag. Att Sverige bidrar till att försvåra situationen för civilbefolkningen på Gazaremsan samtidigt som Israel utreds för folkmord i ICJ är synnerligen anmärkningsvärt. Sverige riskerar i samband med detta att bli medskyldigt till de folkrättsbrott som Israel begår.
Unrwa bildades för att ge stöd och skydd till de palestinier som blev flyktingar i samband med staten Israels bildande. Eftersom Unrwa är en påminnelse om att flyktingfrågan är olöst är Israel kritiskt till organisationen.
Just nu är Israel framgångsrikt i sin kampanj att misskreditera FN-organet. Man måste dock fråga sig vad som skulle hända om man lade ner Unrwa.
Vad tror man sig åstadkomma genom att ta bort utbildning för den cirka halv miljon skolbarn som går i organisationens skolor? Eller tar bort sjukvård, yrkesutbildning eller stöd till företagande för de palestinska flyktingarna?
Det brutala krig som nu pågår visar en gång för alla att omvärlden måste arbeta för en lösning snarare än minska sitt engagemang.
Frysningen av vårt bistånd och vår nödhjälp i denna kritiska period riskerar inte bara att drastiskt försämra situationen för civilbefolkningen på marken. Det skadar också Sveriges trovärdighet och därmed vår möjlighet att medverka till en hållbar fred i denna långvariga konflikt.
Vi har också ett egenintresse. Sverige är beroende av att folkrätten respekteras – rätt går före makt. Om vi vill ha världens stöd för att lag och folkrätt ska gälla i Europa måste vi stå upp för dessa värden för alla länder och folk.
Att återuppta stödet till Unrwa är en fråga om liv och anständighet.
Margot Wallström, ordförande Olof Palmes Internationella Center och tidigare svensk utrikesminister
Jan Eliasson, tidigare vice generalsekreterare för FN och svensk utrikesminister
Anna Sundström, generalsekreterare Olof Palmes Internationella Center
Debattartikeln publicerades i Aftonbladet den 2/3-2024.
Belarus: På söndag sker ett ”val” som varken är rättvist, fritt eller demokratisktSöndagen den 25 februari ”väljer” belaruserna nytt parlament. Trots att valet formellt kallas en valprocess, är det i själva verket en teaterföreställning där makten ligger koncentrerad hos diktatorn Lukasjenka.
Det belarusiska parlamentet består av två kamrar: överhuset, ”Republikens Råd”, bestående av 64 ledamöter som inte väljs av folket utan utses av de sju olika regionerna och representanthuset, underhuset, med 110 platser. Trots att det finns 130 kandidater till de 110 platserna i detta val, är det värt att notera att valet inte erbjuder en verklig valmöjlighet. I parlamentsvalet 2016 utsåg Lukasjenka ut två representanter från oppositionen som fick delta, men inte ens den möjligheten finns nu längre kvar. Inga genuina oppositionspartier tillåts delta; de har alla förbjudits och deras medlemmar tvingats i fängelse eller i exil. Den enda meningsfulla reaktionen är bojkott från dem som värnar om demokratiska principer, då valet endast syftar till att ge Lukasjenkas auktoritära regim någon form av legitimitet. Men Lukasjenka har även begränsat denna möjligheten då man kan straffas med böter om man väljer att inte delta i ”valet”.
Detta står i skarp kontrast till Belarus historiska ögonblick då landet antog sin första demokratiska konstitution i modern tid år 1994. Konstitutionen undertecknades bland annat av den dåvarande talman i parlamentet, Vjatjeslav Grib, en framstående socialdemokrat. År 1996 manipulerade Lukasjenka konstitutionen för att säkra total kontroll över makten, inklusive parlamentet och presidentämbetet. Sedan dess har diktatur varit styrande i landet.
Det belarusiska ”parlamentsvalet” år 2024 genomförs utan närvaro av internationella eller inhemska valobservatörer som av Lukasjenka förbjudits. Denna brist på övervakning understryker det pågående bristfälliga demokratiska tillståndet i landet. Nästa presidentval planeras år 2025, men utsikterna för en verklig demokratisk process ser lika dystra ut.
Samtidigt sitter över 1400 politiska fångar fängslade i Lukasjenkas fängelser. Det är tydligt att människorna i Belarus fortsatt saknar rättvisa, demokrati och frihet under Lukasjenkas auktoritära styre.
I december 2020 skrev Ihar Lednik en artikel till tidningen Position (Pasitzia), publicerad av det belarusiska socialdemokratiska partiet (BSDP Hramada). Det var artikeln som senare skulle bli ursäkten till att han blev en politisk fånge.
Artikeln handlade om Budapestavtalet från 1994 – det avtal som garanterade säkerheten för Ukraina, Kazakstan och Belarus, i vilket de avstod från de kärnvapen som blivit placerade på det belarusiska territoriet i utbyte mot dessa säkerhetsgarantier. Den handlade om Belarus självständighet och om hur den var en förutsättning för Europas säkerhet.
Under några år mellan 2016-2020 var det möjligt att delta i BSDP Hramada-anordnade aktiviteter i själva Belarus: jag hann vara med på flera partikongresser, några styrelsemöten, lokala partigruppsmöten, även seminarier och kurser. Men BSDP har nu blivit avregistrerade av de belarusiska myndigheterna. De kan därför inte längre verka legalt inom landet.
Partiet grundades 1991 och hade ett nära samarbete med den svenska socialdemokratin under dess uppbyggnad. Flera lokalavdelningar har haft vänföreningar i Sverige. Varje gång jag deltog i aktiviteter kom det fram medlemmar och bad mig hälsa till deras vänner i Sverige. Samma sak hände också när jag medverkat på möten inom den svenska socialdemokratin. Samarbetet började redan tidigt 90-tal.
Trots det hårda förtrycket kunder partiet fortsätta finnas, tack vare den formella registreringen som gav dem möjlighet att ha lokaler och ordna sammankomster. Givetvis inte utan övervakning – vid ett styrelsemöte där jag var med på en i övrigt tom konferensanläggning, satt den obligatoriska KGB-representanten i svart läderjacka lagom nära vid lunchen och kaffet.
BSDP-aktivisterna skämtade om det och berättade anekdoter om liknande tillfällen. De lät sig inte bli skrämda till tystnad. De arbetade vidare med politiska kampanjer – mest på internet, men så mycket de kunde också i verkliga livet.
De ställde upp med kandidater i de olika ”valen” i Belarus. Inte för att de hade förhoppning om att få in någon, med Lukasjenkaregimens totala kontroll över räkningen av rösterna, men för att det gav en möjlighet att få lite tid och plats i medierna att berätta om sitt partiprogram, sina förslag för ett bättre framtida Belarus.
Och de gav ut tidningar, som Position.
BSDP Hramada finns nu i exil. Ytterligare ett tiotal medlemmar sitter i Lukasjenkas fängelser. Många har blivit tvingade till landsflykt. Att bli politisk fånge är normen för de som blir påkomna med ”felaktig” politisk åsikt. Belarus är i praktiken ockuperat av Ryssland.
Ihar Lednik blev gripen 2022 och dömd till tre års fängelse för den där artikeln i Position. Enligt domstolen innebar artikeln ”förtal av Lukasjenka”.
En medfånge, Aliaksei Haloukin, berättar:
”Jag träffade Ihar på sjukvårdsenheten. Vi blev vänner. Han var en underbar person, mycket smart, intressant. Hans hälsotillstånd var redan då fruktansvärt. Ihar väntade och hoppades att han skulle bli förd till ett vanligt sjukhus, där han åtminstone skulle få någon form av vård.”
”Ihar hade en stomi, till vilken en speciell påse blev fäst så att han kunde gå på toaletten. Det som upprörde mig mest av allt var att kolonipersonalen inte tillät Ihar att duscha, även om sjukvårdsenheten hade en normal dusch med varmt vatten. Han var tvungen att konstant bråka med fångvaktarna varje gång han gick till duschen, det var en mardröm. ”
”Ihar fick inte handla i fängelseaffären. Han bad mig till och med säga till chefen för avdelningen (16:e avdelningen av straffkoloni #2, där personer med funktionsnedsättning hölls) att ta honom till affären, eftersom han redan hade slut på allt. Ihar uppträdde med värdighet, han var en riktig man. Samtidigt sa han till mig att han med största sannolikhet skulle dö där, i fängelse. Han sa att hans hälsotillstånd ständigt blev allt sämre, och om han inte fick kvalificerad medicinsk hjälp i tid, skulle han helt enkelt inte fysiskt överleva till det att han blivit släppt”.
Ihar dog för sin övertygelse om ett framtida, fritt och demokratiskt Belarus.
Vi glömmer inte Ihar.
Ihar Lednik, medlem i BSDP, död i belarusiskt fängelse.
Idag, den 20 februari 2024, avled medlemmen av BSDP (Hramada) Ihar Lednik på ett fängelsesjukhus i Minsk-regionen, dit han fördes akut från fängelset i Babrujsk.
Ihar Lednik var också journalist och aktiv i försvaret för mänskliga rättigheter.
Han var bara 64 år gammal.
Han greps i april 2022 för en artikel som publicerats i partitidningen ”Position”.
Det var en artikel om Budapestmemorandumet som gav Ukraina m.fl. tidigare Sovjerepubliker säkerhetsgarantier 1991. Denna artikel ansåg regimen i Minsk vara ”förtal av Lukasjenka”.
Han blev dömd till tre års fängelse.
I fängelset försämrades hans hälsa.
Hans hjärta stannade på morgonen idag, den 20 februari.
Ihar Lednik var officiellt erkänd som politisk fånge av de belarusiska människorättsorganisationerna.
När mineraltillgångar står på spel väger stabilitet tyngre än demokrati
20 januari räckte Felix Tshisekedi upp handen och lovade att fullgöra sina skyldigheter som nyvald president på en fullsatt nationalstadion i Kinshasa. Exakt en månad tidigare hade 18 miljoner människor tagit sig till valurnorna för att lägga sin röst i Afrikas näst största land. De första resultaten, som senare bekräftades av författningsdomstolen, visade att Felix Tshisekedi vunnit en jordskredsseger med 73,5 procent av de avgivna rösterna.
Det fanns aldrig riktigt tvivel om vinnaren. Valet 2023 hade 26 presidentkandidater, varav de mest kända, förutom den sittande presidenten Félix Tshisekedi, var Moise Katumbi, gruvmagnat och tidigare guvernör i den mineralrika provinsen Haut Katanga, den mångårige demokratikämpen Martin Fayulu och den mycket hyllade Nobelpristagaren Denis Mukwege, som har minimal politisk erfarenhet. Även de tre tillsammans lyckades inte få mer än 25 procent av rösterna. Precis som tidigare lyckades oppositionen inte samla sig bakom en enda presidentkandidat.
Dessutom har den sittande presidenten och hans parti UDPS, sedan de bröt med Kabilakoalitionen (F CC) 2020, skapat en ny solid koalition. Här ingår även vissa kontroversiella personer.
Bland dem är Jean-Pierre Bemba som försvarsminister, en tidigare rebelledare som fängslats för krigsbrott av ICC Haag, och Vital Kamerhe, som ekonomiminister. Den senare frigavs från fängelset i december 2021 efter en förskingringsskandal på 50 miljoner USD av offentliga medel.
Oppositionen befann sig därför redan i en svår situation när Demokratiska republiken Kongo gick till val.
Sedan Félix Tshisekedi tog makten i ett mycket omstritt val 2018 har han påbörjat den monumentala uppgiften att få tillbaka Demokratiska republiken Kongo på ett mer demokratiskt och stabilt spår. Det är rimligt att säga att det inte har varit någon lätt resa.
Den nu omvalde presidenten lyckades först ta sig ur en svår regeringskoalition med den tidigare presidenten Kabilas parti UPRD 2020, för att sedan bilda en ny koalition 2021, kallad l’ Union Sacreé de la Nation (den heliga unionen).
Utöver detta har han inlett en populär kampanj för gratis grundskoleutbildning, utlovat infrastrukturprojekt och försökt säkra stabiliteten inom landets militära led. Det som har applåderats mest av befolkningen är hans mycket hårda hållning till konflikten i öst, vilket ledde till att han bröt banden med grannlandet Rwanda.
Slutligen har han också försökt att omförhandla några av de tvivelaktiga gruvavtal som hans föregångare Joseph Kabila ingick med internationella företag när han satt vid makten.
Trenden med korruption och avtal med tveksamma partners verkar dock ha fortsatt. I rubrikerna finns inga större prestationer, men det verkar ha varit tillräckligt för att få honom omvald.
När valåret 2023 påbörjades var hela valcykeln redan kraftigt försenad, inte minst på grund av förseningar i utnämningarna till den avgörande valkommissionen – CENI. I kombination med utmaningar kring logistik och väljarregistrering tvivlade många på att valet ens skulle kunna genomföras.
När valdagen inföll 20 december skickade flera nationella och regionala observationsorgan, däribland den inflytelserika nationella biskopskonferensen (CENCO), ut tusentals valobservatörer över hela landet.
Även om valdagen i stort sett var fredlig, präglades den av logistiskt kaos och människor som köade i timmar och åter timmar. Observatörer rapporterar nästan enhälligt om betydande oegentligheter, i allt från saknad utrustning, brist på röstlängder, dåligt utbildad personal etcetera. Carter Center rapporterade fel eller oegentligheter vid nästan 20 procent av de vallokaler de besökte.
Trots stora oegentligheter, förseningar och långa köer väntade många tålmodigt i timmar på sin tur att få lägga sin röst. Här vid en vallokal i huvudstaden Kinshasa. Foto: Martin Buch Larsen
Valkommissionen CENI har erkänt fall av bedrägeri, bristande distribution av material, utrustning som hittats i privata hem och har försökt att ta itu med några av utmaningarna. Till exempel återkallade CENI 82 kandidater som hade valts, med hänvisning till massivt och avsiktligt fusk på valdagen. Slutresultatet verkar dock stå fast. Felix Tshesikedi vann valet med 73,5 procent.
Så varför applåderar alla? Svaret finns i den rika underjorden – och i behovet av stabilitet.
DR Kongo är både välsignat och fördömt med enorma fyndigheter av mineraler – landets främsta exportinkomst. DR Kongo har världens största koboltreserver, enorma kopparfyndigheter och småskaliga och kommersiella aktörer utvinner guld och diamanter i provinserna.
Inte oväntat vill alla ha en bit av kakan. I årtionden har mer än hundra väpnade grupper härjat i de mineralrika provinserna och gjort anspråk på tillgångarna under jorden – vilket utgör ett allvarligt hot mot fred och stabilitet i landet.
Konflikterna är särskilt utbredda i öst, där den nationella armén har misslyckats med att slå ut väpnade grupper – som misstänks få stöd från grannländerna Rwanda och Uganda.
De flesta kommersiella gruvverksamheterna finns i de mer stabila provinserna Lualaba och Haut-Katanga, där de utländska gruvföretagen är aktiva. Även om det statligt ägda Gecamines är partner i all verksamhet, förvaltas de flesta gruvorna av företag som ägs av eller har kopplingar till Kina, men även Storbritannien, Kanada, Belgien, Indien, Sydafrika är stora aktörer. Gemensamt för både utländska investerare och politikerna i Kinshasa är att de inte har något intresse av förändringar här. Rikedomarna och riskerna är helt enkelt för stora.
Redan före valdagen krävde en grupp oppositionskandidater att valet skulle göras om, och hävdade att valet inte skulle vara giltigt eftersom hela valprocessen hade varit icke-transparent och odemokratisk.
Även de inflytelserika katolska och protestantiska kyrkorna ifrågasatte processen, men krävde dock inte att valet skulle ogiltigförklaras. Vissa hävdar att oegentligheter i samband med val är förväntade och oundvikliga i ett land som Kongo, vilket innebär enorma logistiska utmaningar, men många unga vill inte ha det så:
”Om vi accepterar att valprocessen bara var dåligt organiserad och full av oegentligheter och accepterar att detta är det bästa resultat vi kan få, kommer vi att sänka ribban för alla kommande val och våra demokratiska ambitioner. Det handlar inte om huruvida Felix vann valet och/eller med hur stor marginal. Det handlar om att hela processen har komprometterats. På så sätt kommer vi inte att komma åt grundorsaken till problemet (…). Det handlar om politisk vilja och om bättre planering”, säger Mino Bopomi, ledare för medborgarrörelsen Filimbi.
Mino Bopomi, från medborgarrörelsen Filimbi (som får stöd av Palmecentret), var själv observatör för valobservatörsgruppen Kapita, Han är inte imponerad av valprocessen. Foto: Filimbi/Kapita
Det råder ingen tvekan om att det är en monumental uppgift att organisera val på ett professionellt sätt i ett land som DR Kongo, men det är inte omöjligt om viljan och finanserna finns tillgängliga, och om man planerar ordentligt. Under åren 2021–2023 stod Demokratiska republiken Kongo till exempel värd för flera viktiga statsbesök, däribland den belgiska kungafamiljen, Frankrikes premiärminister Emmanuel Macron och hans delegation samt påven Franciskus och hans påvliga följe.
Alla var enorma evenemang som krävde att DRKs makthavare levererade säkerhet och logistik till perfektion.
Trots alla rapporter om att valet inte uppfyllde regionala standarder, spekulationer om valfusk och oegentligheter, verkar slutresultatet vara detsamma. Även skeptiker erkänner att Felix förmodligen skulle ha vunnit, även om valet hade varit bättre organiserat.
Resultatet verkar också ha godkänts av de flesta ledare i södra och centrala Afrika. Inte mindre än tolv statschefer, fyra tidigare statschefer samt delegationer från Kina, USA och flera EU-länder var närvarande när presidenten installerades 20 januari. Många är angelägna om att förbli vänner med makthavarna i DR Kongo.
Valstandarder och demokratiska principer läggs på hyllan när alla har ögonen på mineralerna.
Artikeln publicerades i Aktuellt i Politiken den 30/1-2024.
Vi kan inte låtsas som om vi inget visste”Om världen reagerat tidigare hade den fullskaliga invasionen aldrig hänt, varför reagerade man inte? Frågan ställs av den ukrainska regissören Roman Liubyi i ett samtal om hans film Iron Butterflies i samband med Sverigepremiären. Filmen handlar om Malaysia Airlines Flight 17 som sköts ner av ryska styrkor över östra Ukraina den 17 juli 2014. Alla 298 personer ombord på planet omkom. Tidigare samma år hade Ryssland i strid mot internationell rätt annekterat Krim-halvön och genom pro-ryska separatister tagit kontroll över de ukrainska regionerna Donetsk och Luhansk. Omvärlden svarade genom fördömanden men ville inte tro på Putins vidare krigsplaner.
”Varför är våra palestinska barns liv inte lika mycket värda?” Frågan ställs av vännen i Palestina som nu förlorat så många släktingar, vänner och bekanta att han faktiskt inte vet hur många som har dött. Sorgen i hans ögon blandas med frustration över att omvärlden låter det ske. Årtionden av ockupation, bosättarvåld, och högernationalistisk regering i Israel har haft som mål att omintetgöra varje möjlighet till en tvåstatslösning. På TV och radio talar man om status-quo men det enda som varit konstant är omvärldens ovilja att agera. Nu står vi på randen till folkmord och ser de överlevande i Gaza svälta. Från Tidöregeringen är tystnaden öronbedövande.
”Vad har ni emot oss som jobbar för fred?” Frågan ställs av ett antal civilsamhällesorganisationer på Aftonbladets debattsida efter regeringens beslut att slopa stödet till svenska fredsorganisationer. Sammanlagt rör det sig om drygt 20 miljoner kronor årligen. En droppe i budgethavet jämfört med till exempel försvarsanslagen som på kort tid nästan har fördubblats till 119 miljarder. Det kan knappast vara pengarna det handlar om.
Och fredsorganisationerna är långt ifrån ensamma. Sedan tidigare har regeringen beslutat att helt slopa bidragen till de etniskt baserade organisationerna, de har kapat studieförbundens medel med en tredjedel, minskat medlen till konsumentorganisationerna med hälften, för att helt dra in stödet 2025. På det kommer det slopade informations- och kommunikationsbidraget till de svenska biståndsorganisationerna och tydliga indikationer på att den del av biståndet som kanaliseras genom svenska civilsamhället ska göras om i grunden till nästa år.
Frågan är varför regeringen inte verkar vilja ha ett starkt civilt samhälle? Civilsamhället har en nyckelroll i ett demokratiskt samhälle, och är de som ifrågasätter, protesterar och organiserar människor. De som reagerar.
Frågorna måste ställas. Vi måste kräva svar. Vi kan i alla fall inte låtsas som om vi inget visste.
Krönikan publicerades i Norrländska Socialdemokraten den 7/2-2024.
Tre år sedan militärkuppen i Burma
Det har redan gått tre år sedan militärkuppen i Burma (Myanmar) den 1 februari 2021. Massdemonstrationerna som bröt ut svarades på med brutalt våld och systematiska övergrepp mot demokratirörelsen, fackföreningar, människorättsaktivister och oberoende media.
Trots militärens våld har motståndet vuxit sig starkare och tagit olika former. Bland annat har en civil olydnadsrörelse växt fram. Hur ser utvecklingen och situationen ut när krisen nu går in på sitt fjärde år?
På tre år har mer än 4400 människor dödats och över 25 000 frihetsberövats av juntan. Hundratusentals har förlorat sina hem på grund av flygattacker och bombningar mot ett stort antal byar. FN beräknade i slutet av 2023 att det finns omkring 2.6 miljoner internflyktingar i landet.
Landet är också i en ekonomisk kris, och osäker livsmedelsförsörjning och arbetslöshet är utbrett. Mer än 70 procent av Burmas befolkning bor på landsbygden och är beroende av jordbruk för överlevnad. Men en stor del av landsbygdsbefolkningen lever numera som internflyktingar och har inte längre tillgång till sin åkermark. Bönder kan inte odla på grund av strider och minor. Samtidigt lämnar många industrier och företag på grund av ekonomiska sanktioner och instabilitet.
Under hösten 2023 har det väpnade motståndet intensifierats och stridigheter eskalerat, och många ungdomar har tagit upp vapen för att slåss mot juntan. Väpnade grupper har slagits mot juntan i mer än 60 år, men sällan tidigare har de arbetat tillsammans eller skapat allianser sinsemellan. De har lyckats trycka tillbaka militären på många håll i landet under det senaste halvåret.
Juntan har dock svarat på den inledda motståndsoffensiven med att attackera civilbefolkningen i allt högre utsträckning. I slutet av november rapporterades minst 244 riktade attacker mot civila i fem regioner och FN rapporterade i början av december att en halv miljon människor fördrivits sedan striderna intensifierats i oktober.
Samtidigt är fredliga protester minst lika viktigt för motståndet. Efter statskuppen 2021 initierades en civil motståndsrörelse av ungdoms- och arbetarrörelser i landet. Efter ett par dagars tyst chock började människor protestera. En massrörelse växte snabbt och det blev startskottet på den massiva demonstrationsvågen i landet, där Rangoon och många andra städer helt paralyserades av demonstrationer och strejker. Utmärkande var också att kvinnor klev fram och till stor del utgjorde den drivande kraften.
En central metod för demokratirörelsen är civil olydnad och på årsdagen arrangeras exempelvis en tyst strejk – den femte i sitt slag. Gatorna gapar tomma under dagen eftersom människor runt om i landet stannar inomhus i sina hem och på sina arbetsplatser.
Ytterligare exempel på protestaktioner är den så kallade ”White Campaign”. Människor protesterar mot militärdiktaturen genom att klä sig i vitt – ett vitt armband, en vit t-shirt eller annat plagg. Det kan även människor runt om i världen göra som vill stötta Burmas demokratirörelse och uttrycka sin solidaritet genom att dela på sociala medier. Kampanjen är inte enbart begränsad till årsdagen utan sker varje måndag.
Ett annat exempel är att höja upp tre fingrar i luften. Gesten började användas av demonstranter i Thailand efter militärkuppen 2014 och spred sig bland demonstranter i Burma efter kuppen 2021. Symbolen är inspirerad av bok- och filmserien Hungerspelen där den används som ett motstånd mot makthavarna. Gesten är ett ytterligare sätt att visa solidaritet med Burmas demokratikämpar.
Palmecentret har samverkat med folkrörelser i Burma under många år som arbetar för demokrati och mänskliga rättigheter. De var tidigt involverade i att organisera motståndet efter kuppen.
Stötta demokratikämpar i Burma och runt om i världen. Swisha en gåva till 123 24 060 72.
Hör journalisten Axel Kronholm rapportera om nuvarande situation i Burma i P1 Morgon:
Burma: Fackliga ledare måste gömma sig (2022)
Gränsöverskridande bistånd krävs för att hindra humanitär katastrof i Burma (2022)
Palmecentrets partners centrala i Burmas demokratirörelse (2022)
Öppet brev till regeringen: Äventyra inte civilsamhällets möjligheter att verka
Brevet skickades till biståndsminister Johan Forssell, den 16 januari 2024
Regeringens reformagenda avser att bidra till ett starkt civilsamhälle och stödja organisationer, demokratirörelser, aktörer och nätverk som står upp för mänskliga fri- och rättigheter, samt bevakar och slår vakt om demokrati och rättsstatens principer. Regeringen säger sig också vilja öka stödet till människorätts- och demokratiförsvarare. Signaler vi får om kommande beslut kring “Strategin för stöd genom svenska organisationer i det civila samhället” (“CSO-strategin”) påvisar nu motsatsen.
CSO-strategin är den enda strategin som huvudsakligen fokuserar på civilsamhället i sin egen rätt, och som utgår från att långsiktigt bygga ett hållbart och oberoende civilsamhälle som ett fundament för demokratisering och människors förutsättningar att ta sig ur fattigdom och förtryck. Strategin möjliggör ett anpassat och pluralistiskt stärkande av civilsamhället i utsatta kontexter, genom att jobba med, och inte för, civilsamhället utifrån olika perspektiv, kunskaper och erfarenheter. Anslaget utgör en ekonomisk grundsten för de samarbetspartners som utför ett långsiktigt svenskt utvecklingssamarbete, genom lokal förankring och närvaro. Ändringar i CSO-strategin kommer direkt beröra verksamheten och villkoren för ett stort antal civilsamhällsorganisationer, globalt och i Sverige.
I regleringsbrevet 2024 till Sida konstateras att beslut om CSO-strategin ska tas i januari 2024. Enligt de Gemensamma Åtaganden (GÅ) ska regeringen samråda med berörda civilsamhällesorganisationer inför övergripande och principiella beslut om den svenska biståndspolitiken, och inför förestående förändringar i politiken som direkt berör civilsamhällsorganisationernas verksamhet och villkor. Dessutom står det uttryckligen i GÅ att regeringen ska samråda med berörda civilsamhällesorganisationer i ett tidigt skede när strategier ska utarbetas. Konsultationer kring CSO-strategin skedde med den tidigare regeringen under 2021, men sedan den nya regeringen tillträdde med en ny biståndspolitik har inget samråd skett. Detta är ett allvarligt avsteg från den överenskomna arbetsordning som regeringen och civilsamhällets organisationer enats om.
I det samråd som skedde 2021 bidrog civilsamhället med många inspel till förbättring av CSO-strategin. Dessa inspel förblir relevanta och vi hoppas att regeringen tagit del av dessa i framtagandet av en ny strategi. En fråga som inte diskuterades närmare då, och som enligt uppgift diskuteras nu är förändringar i egeninsatsen. I gällande CSO-strategi krävs en egeninsats på 5, respektive 10 procent, som ska utgöras av kontanta medel insamlade i Sverige. Enligt information som vi har fått ta del av, i brist på dialog direkt med regeringen, diskuteras en egeninsats på 20 procent. Utan att ha haft tillgång till regeringens motivering och konsekvensanalys av ett sådant förslag kan vi snabbt konstatera att det skulle få allvarliga konsekvenser för civilsamhällesorganisationers och Sidas arbete, och därmed för genomförandet av strategin.
Insamlingsinsatser är resurskrävande och framgången beror på många faktorer som inte nödvändigtvis kopplar till organisationens resultat i relation till biståndsmålet. Insamlingsinsatser tar lång tid att bygga upp och resultatet är oförutsägbart inte minst i ekonomiskt utmanande tider som dessa. Med varje procent som egeninsatsen ökas, riskerar antalet organisationer som klarar att möta den att krympa. En kraftig höjning av egeninsatsen skulle innebära att många små samarbetspartners slås ut helt, medan större samarbetspartners drastiskt skulle behöva begränsa sin insats inom CSO-strategin. Ju snabbare denna förändring fasas in, desto större blir konsekvenser för demokratiarbetet och den omfattande och viktiga delen av svenskt utvecklingssamarbete som utförs med civilsamhället som aktör.
Med detta brev vill vi härmed understryka vikten av att utreda konsekvenserna av en förändrad egeninsats innan några eventuella förändringar beslutas.
Anna Sundström, generalsekreterare Olof Palmes Internationella Center
Erik Lysén, chef Act Svenska kyrkan
Louise Lindfors, generalsekreterare, Afrikagrupperna
Brian Kelly, generalsekreterare, Artikel2
Martina Hibell, generalsekreterare, Barnfonden
Catherine Isaksson, generalsekreterare, CIS – Centerpartiets Internationella Stiftelse
Farhad Mazi Esfahani, generalsekreterare, Clowner utan Gränser
Mattias Brunander, generalsekreterare, Diakonia
Ulrika Strand, generalsekreterare, Fonden för mänskliga rättigheter
Anna Stenvinkel, generalsekreterare, ForumCiv
Sonja Markovic, ordförande, Framtidsjorden
Malin Nilsson, generalsekreterare, Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet, IKFF
Johanna Davén, generalsekreterare, IOGT-NTO Movement
Alexander Clemenson, generalsekreterare, KFUM Sverige
Lotta Sjöström Becker, generalsekreterare, Kristna Fredsrörelsen
M.fl. Hela listan med undertecknande organisationer hittar du här.
Hur funkar EU – och vad handlar EU-valet om?Den 9 juni är det val till EU-parlamentet. EU:s klimatpolitik blir allt viktigare för den svenska klimatpolitiken. Allians för rättvis klimatomställning vill ge aktiva medlemmar i civilsamhällets organisationer ökad kunskap om EU och våra möjligheter att påverka i riktning mot en ambitiös och rättvis klimatpolitik som uppfyller Parisavtalets mål. Under våren arrangeras därför fyra seminarier på temat.
Plats: Europahuset (Regeringsgatan 65, Stockholm) eller online.
Tid: Tisdag 20 januari kl. 11.30-14.00.
11.30 Registrering och lunchsmörgås.
12.00 Inledning.
Johan Wullt, EU-kommissionens representation i Sverige
Ida Ragnarsson, Concord
13.50 Summering och avslut.
Seminariet kan följas online. Länk skickas ut innan evenemanget till de som anmält sig.
Anmäl dig senast den 23 januari för fysiskt deltagande. För att delta digitalt går det fortfarande bra att anmäla sig.
Palmecentret har varit initiativtagare till en allians med många aktörer för rättvis klimatomställning. Alliansen samlar fackförbund, miljöorganisationer, feministiska organisationer, kulturaktörer, fredsorganisationer m.fl. ARK riktar en kraftfull uppmaning till Sveriges riksdag och regering att under den här mandatperioden agera för en heltäckande och rättvis omställning.
