Nyhetsbrev
Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
Den smala trappan upp till Eren Keskins advokatkontor i Istanbul ger en känsla av déjà-vu. Om jag inte missminner mig satt hon i samma lokaler när jag intervjuade henne redan för två decennier sedan. Det lilla skrivbordet, högarna med dokument på hyllorna, den låga takhöjden och advokatens engagemang – allt känns bekant. Det gäller även hennes skarpa hållning. Nyheten i denna miljö är en kattlåda och en skål med mat på golvet, avsedd för en tilltufsad gatukatt som Eren Keskin förbarmat sig över.
Lika osentimental som förr om åren – jag stötte på henne en första gång redan på 1990-talet – konstaterar hon att hennes roll som tillfällig ansvarig utgivare för den prokurdiska tidningen Özgür Gündem år 2016 kan kosta henne sammanlagt 26 år och nio månaders fängelse. Domstolens utslag, som hon överklagat, rör bland annat att hon skulle ha propagerat för en terroristorganisation och varit medlem i en väpnad terroristorganisation. Mellan raderna avses PKK.
– Jag delar inte statens uppfattning. Jag har agerat för att försvara yttrandefriheten, kommenterar Eren Keskin, som var förhindrad att komma till Stockholm i februari för att ta emot Palmepriset. Ett utreseförbud är kopplat till hennes tillfälliga publicistiska gärning.
Hennes försvar drivs av andra advokater medan hon själv ägnar sig åt mål som främst gäller våldsutsatta flickor och kvinnor. Men även hbtqi-personer.
– Och så driver jag mål rörande de ”försvunna”, varav de flesta fallen är från 1990-talet. Men det förekommer också nutida försvinnanden.
Eren brukar delta i en tyst protest som går under benämningen Lördagsmödrarna, Cumartesi Anneleri. Utanför Galatasaray, en legendarisk gymnasieskola i Istanbul, har flanörer i många år kunnat se anhöriga till spårlöst försvunna sitta samlade med porträtt av sina saknade i famnen. Deras tysta protest påminner om de statligt organiserade dödspatruller, Jitem, som tros ha mördat kurdiska aktivister på 1990-talet och röjt undan kropparna på hemlig plats.
– Enligt turkisk lag kan dessa demonstrationer inte förbjudas. Men de förbjöds ändå 2018. Turkiet är inte en rättsstat, säger Eren Keskin illusionslöst.
Föreningen för mänskliga rättigheter i Turkiet, (İHD-İnsan Hakları Derneği), som hon är en ledande profil av, har överklagat förbudet till Högsta domstolen. När jag träffar henne i maj har Lördagsmödrarnas demonstration varit formellt tillåten i några veckor. Men strax före valet ställdes den in. Uppemot 30 personer brukar delta i manifestationen.
– Trots att det strider mot lagen har vi blivit frihetsberövade. Polisen brukar sätta handfängsel på oss. Poliser har misshandlat deltagare. De har föst in oss i polisbussar där vi hållits kvar i timmar.
Efter Erdogans seger i vårens president- och parlamentsval har han påbörjat sitt tredje decennium som Turkiets starke man och med ett allt hårdare grepp över makten. I ett land där det tidigare hölls årliga Prideparader, tills de totalförbjöds 2015, har presidenten och hans maktparti anammat en hatretorik mot hbtqi-samhället som påminner om högernationalismen i andra länder.
Eren Keskin konstaterar att denna retorik gagnat Erdogan i valrörelsen. När oppositionen utmålades som hbtqi-kramare och familjens förstörare var det en skrämselpropaganda som gick hem i många kretsar.
– Många trodde på Erdogan och det har skapat en farlig atmosfär för hbtqi-personer.
Turkiet är mångårig medlem av Europarådet. Eren Keskin vill att dess Europadomstol tar upp fler turkiska mål och att medlemsstaterna sätter press på Ankara så att domstolens utslag efterlevs. Men i stället tycker hon sig se europeiska stater göra allt för stora eftergifter gentemot Turkiet.
– Om man inte pressar Turkiet att följa Europadomstolen kommer det här landet att bli som Turkmenistan, varnar hon.
– Europeiska länder borde sända fler delegationer till Turkiet, sätta kränkningarna av mänskliga rättigheter högt på agendan, införa embargon av olika slag och uppmärksamma fler rättsfall än Selahattin Demirtaş och Osman Kavala, säger Eren Keskin. Hon syftar på en tidigare kurdisk partiledare, som sitter fängslad sedan 2016, och en affärsman och filantrop som är dömd till livstid. Båda är grundlöst frihetsberövade enligt Europadomstolen som kräver deras villkorslösa frigivning.
Hon menar också att Sverige har böjt sig för utpressning från Ankara under Natoprocessen. Hon tar utvisningen av Mahmut Tat, som i december skickades från Migrationsverkets förvar till turkiskt fängelse, som exempel.
– Han har blivit misshandlad i Turkiet, säger Keskin om den utvisade som sägs vara cancersjuk och avtjänar ett långt straff för påstått samröre med PKK.
Hon påpekar att västerländska ambassader är välinformerade om situationen i Turkiet men ligger lågt. Inte minst av rädsla för att Turkiet ska öppna slussarna för de snart fyra miljoner syriska flyktingar som lever i landet med tillfälliga uppehållstillstånd. Syrierna har blivit slagpåsar i det rådande turkiska samhällsklimatet.
Utgången i det turkiska valet kom som en chock för oppositionen men bekräftade insikten att konservatismen, religiositeten och turknationalismen sitter djup hos många väljare. Eren Keskin fruktar att det kommer att leda till ökad rasism mot de medborgare som inte är sunnimuslimska turkar. Vad tycker hon att oppositionen ska göra i rådande läge?
– Det är mycket svårt, svarar Eren Keskin som dock hoppas på den unga generationen.
– Och så måste europeiska länder sätta press på Turkiet!
Av: Bitte Hammargren, journalist, analytiker och författare, senast av Drama utan slut: Turkiet 100 år (Bokförlaget Atlas).
Ge ditt stöd till människor och folkrörelser som kämpar för demokrati, fred och mänskliga rättigheter. Bli månadsgivare till Palmecentret eller swisha en gåva till 123 24 060 72.
Obs! Beskrivning av självskadebeteende förekommer i artikeln.
***
Föreningen för Noll Diskriminering. Så står det på turkiska på det kontor i Istanbul där Elmas Arus har sin bas. Föreningen, som hon leder, har till syfte att förbättra levnadsvillkoren för romer i Turkiet. Republiken tros ha Europas största romska befolkning.
Efter att ha verkat inom civilsamhällsorganisationer i två årtionden ställde Elmas Arus upp i årets val som parlamentskandidat för CHP, det Republikanska folkparti som grundades av Atatürk. Under denna valrörelse stod det klart för henne hur vanligt det är att turkiska väljare lägger sina röster på någon de kan identifiera sig med snarare än ett politiskt budskap. Hon kallar dessa väljarpreferenser för hemşehri, ett uttryck som kan översättas med ”folk som oss”.
– Det gäller för hela Turkiet, också i Istanbul, framhåller hon.
I denna megastad bor inflyttade från hela republiken. De flesta söker sig till sina gelikar, sina hemşehri, när de letar efter en bostad. Samma sak händer i politiken. Elmas Arus, som ofta kampanjade bland småföretagare, beskriver ett möte med en grönsakshandlare. När hon ville ha hans röst höll han fram en lökväxt och förklarade: ”Om du kan säga vad den här växten heter kommer du att få min röst”. Elmas Arus kunde.
– Det kanske verkar som en bagatell. Men det visar att politiker som inte förstår hur människor lever sina liv inte kan få deras röster.
Denna insikt ger också en förklaring till varför president Erdogan och hans maktparti AKP lockade så många konservativa sunnimuslimer, trots landets ekonomiska kris, korruptionen och ett trögt statligt hjälparbete efter jordbävningarna i februari, vilka skördade minst 50 000 dödsoffer.
Läs om Palmecentrets insamling till stöd för drabbade
För att förstå vidden av vad Elmas Arus har åstadkommit måste man ta del av hennes levnadshistoria. Hon växte upp i en stor romsk släktgemenskap som räknar till totalt 1 500 familjer. Hon kallar den inte klan utan använder hellre ordet ”dynasti”, sulale på turkiska. Bland de många tusen i denna ”dynasti” var hon den första flickan som fick börja skolan. Hon växte upp som enda dotter i en fembarnsfamilj. Hon var sin pappas ögonsten och han lärde henne tidigt att läsa. Det bara ökade Elmas aptit på mer kunskap. När hon var sex år rymde hon hemifrån till skolan.
– Det orsakade skandal i släkten. Andra familjer trodde att jag skulle få dåligt inflytande på deras flickor, som ofta blir bortgifta när de är 13–14 år.
Pappan lät henne gå klart de första årskurserna på villkor att hon skulle sluta skolan när hon kom upp i puberteten. När hon med tiden togs ur skolan fick hon först lära sig ett hantverk, broderi. Som trettonåring tilldelades hon också en häst och en kärra som hon använde för att samla in skrot för återvinning.
– Jag var duktig på att brodera, laga mat och dra in pengar. Jag lärde mig också att bli en skicklig dansare och det har hög status bland romer.
Friarna stöd snart i kö. Hon sågs som en idealisk äktenskapspartner. Men Elmas Arus ville inte fastna i romska kvinnors traditionella livsstil.
– Jag ville inte spilla bort mitt liv och leva som min mamma, förklarar hon.
I dag är Elmas stolt trebarnsmor. På bilden är döttrarna Lal och Asya. Foto: Bitte Hammargren
Elmas ville ta jobb på en fabrik, men hennes pappa lät inte dottern arbeta utanför släkten. I hemlighet skrev hon dock in sig i en fortsättningsskola där elever fick plugga på egen hand fram till examen. Hon tvingades smussla med sina läroböcker, vilket var svårt i en familj där alla sov i samma rum. När hennes pappa hittade henne sovande med en skolbok på magen tog han boken och brände upp den i vredesmod. Elmas Arus blev desperat. Hon ville till varje pris läsa till sin examen – eller göra slut på sitt liv.
– Så jag skar mig i handleden, säger hon och visar ett ärr under armbandet.
Självmordsförsöket slutade med att pappan lät henne gå ytterligare tre år i skolan. Men därefter skulle det vara slut på studierna. Sen måste hon gifta sig. Men efter grundskolan skrev hon in sig på gymnasiet utan föräldrarnas vetskap. Hon började klä sig i skoluniform. Andra romska flickor retade henne för att hon började se ut som en gajé, ett romskt uttryck för majoritetssamhället.
– Men jag brydde mig inte. Jag räckte ut tungan åt dem.
Elmas gick ut gymnasiet som en av skolans bästa elever och skaffade sig därefter en akademisk journalistutbildning. Men hon nöjde sig inte med den. Varje gång hon gick förbi Istanbuls universitet brukade hon tänka att ”en dag ska jag gå in genom den porten också”. Även den drömmen blev med tiden verklighet. Nu har hon två universitetsexamina, är gift med en man av egen fri vilja och stolt trebarnsmor.
– Ändå betraktas jag ofta som ”bara en zigenare”.
Men hinder i livet är till för att övervinna. Hennes nästa projekt blev att tillsammans med sin man göra en dokumentärfilm om romer runt om i Turkiet, den prisbelönta filmen Buçuk. Filmens titel, som betyder ”halva”, bygger på ett talesätt där det brukar heta att Turkiet består av ”72 och en halv” nationaliteter. Halvan syftar på romerna.
”Föreningen för Noll Diskriminering” står det på en skylt på turkiska på Elmas kontor. Foto: Bitte Hammargren
År 2010 lanserade Recep Tayyip Erdogan, då premiärminister, ett turkiskt roma-initiativ. Elmas Arus var en av talarna under invigningsceremonin.
– Men Erdogans utlovade satsningar på romerna har aldrig förverkligats, konstaterar hon.
Utöver hennes engagemang i Föreningen Noll Diskriminering, som stöds av Palmecentret, leder hon också nätverket Roda, i vilket 45 romska civilsamhällesorganisationer ingår.
Framför sig ser hon fler stängda dörrar som hon vill ta sig in genom.
– En dag ska jag gå in genom porten till det turkiska parlamentet som folkvald, säger hon beslutsam.
***
Av: Bitte Hammargren, journalist, analytiker och författare av bland annat ”Drama utan slut: Turkiet 100 år”.
Ge ditt stöd till människor och folkrörelser som kämpar för demokrati, fred och mänskliga rättigheter. Bli månadsgivare till Palmecentret eller swisha en gåva till 123 24 060 72.
Tre exempel på ett krympande demokratiskt utrymme
När vi pratar om hot mot demokratin är det kanske inte ovanligt att föreställa sig våldsamma militärkupper, säkerhetspoliser som slår ner demonstranter, och politiska motståndare, människorättsaktivister och journalister som fängslas, förföljs och riskerar sina liv.
Hela tiden möts vi av sådana horribla vittnesmål från modiga människor och motkrafter. Men det är inte bara dessa uppenbara attacker som hotar demokrati och frihet. Ofta bryts demokratin ner gradvis. Viktiga institutioner för en fungerade demokrati attackeras – som fria medier, ett oberoende rättsväsende och civilsamhället. Det kan ske subtilt och dikteras av mer eller mindre demokratiskt valda ledare.
Vi berättar om några exempel från samarbetspartners ute i världen från de senaste åren:
I Zimbabwe möts modiga aktivister av våld, men också av tonvis med administration. Det är sammantagna strategier för att succesivt strypa folkets rättigheter att tala, agera och röra sig fritt.
”För mig är självcensuren en av de allvarligaste konsekvenserna av det krympande demokratiska utrymmet.”
– Du börjar tänka på vad du säger – hur du säger det. Plötsligt säger du inte att vitt är vitt och blått är blått, utan du säger att blått är lite småvitt… För mig är den här självcensuren som vi lever med i Zimbabwe en av de allvarligaste konsekvenserna av det krympande demokratiska utrymmet för civilsamhällets organisationer.
Det berättar Daniel Maposa, grundare för teatergruppen Savanna Trust som är en av Palmecentrets samarbetsorganisationer i Zimbabwe.
Han beskriver en subtil strategi för att strypa det demokratiska utrymmet. Säkerhetstjänsten ”hälsar på” hos organisationer för att tysta dem. Organisationerna förbjuds inte officiellt, men makthavarna sätter så komplicerade administrativa käppar i hjulen för dem att de till slut inte kan arbeta. Och en ny lagstiftning har gjort det möjligt för staten att öka kontrollen ytterligare.
I Turkiet har situationen för mänskliga rättigheter försämrats kraftigt. De som drabbas värst är människorättsaktivister, journalister, oppositionspolitiker och de som arbetar för kurders rättigheter.
– Vår organisation arbetar för att ge kurdiska akademiker en röst. Vi har nyligen åtalats för något som stått i vår tidning, trots att den inte är politisk. Det dyker upp okända människor som ställer frågor när vi har aktiviteter.
Det berättar Ayşe Tepe Doğan vid en intervju i höstas. Då representerade hon organisationen Ismail Besikci Foundation, vars verksamhet har blivit allt svårare att bedriva.
– Vi tillämpar självcensur. Innan vi till exempel går ut med ett pressmeddelande eller publicerar en rapport så skickar vi den till en jurist som går igenom innehållet. Vi kan bli anklagade för att sprida ”terroristpropaganda” och då kan myndigheten stänga organisationen.
– Oppositionspartierna har systematiskt tryckts ner. Deras finansiering stryps och finansiärer hotas och förföljs, berättar demokratiaktivisten Tamara Tripić.
I Serbien har det demokratiska utrymmet minskat undan för undan. Det oberoende rättsväsendet har attackerats, media kontrollerats och oppositionen har tidigare stängts ute från parlamentet. I dag har oppositionen dock lyckats ta en plats efter det senaste parlamentsvalet 2022.
”Vi försöker uppmuntra medborgarna att vara aktiva.”
Som en motreaktion mot inskränkningar av demokratin grundade Tamara forumet Democratic Dialogue Network 2018. De anordnar seminarier och möten för att bygga allianser samt för att öka delaktigheten och medborgarnas förtroende för politikerna. De har gjort stora framsteg de senaste åren. Inför valet 2022 bidrog de till att skapa en allians mellan oppositionspartier.
– Regimens strategi är att utestänga alla nya krafter från politiken. Alla som är kritiska skräms till tystnad. Vi försöker uppmuntra medborgarna att vara aktiva, sa Tamara vid intervjutillfället.
Ge ditt stöd till människor och folkrörelser som kämpar för demokrati, fred och mänskliga rättigheter. Bli månadsgivare till Palmecentret eller swisha en gåva till 123 24 060 72.
Den 9 mars 2023 greps fackföreningsledaren Elizabeth Tang av civilklädd säkerhetspolis i Hongkong. Misstankarna mot henne handlar om brott mot den nationella säkerheten. Elizabeth är nu försatt på fri fot mot borgen medan hennes fall utreds av de lokala myndigheterna.
Elizabeth har en flera decennier lång bakgrund av facklig organisering och kamp för fackliga rättigheter, i Hongkong och i världen. Sedan 2009 har hon engagerat sig för hushållsanställdas rättigheter vilket bidrog till att ILO 2011 antog den banbrytande konventionen 189 om hushållsarbetares rätt till anständiga jobb och villkor (decent work). Idag har konventionen ratificerats av 36 länder.
2013 grundades International Domestic Workers Federation och Elizabeth valdes till organisationens första och hittills enda generalsekreterare. Under sina tio år som IDWFs ledare har 88 fackliga organisationer från 68 länder anslutit sig som medlemmar. Sammantaget representerar IDWF och deras medlemmar idag 670 000 hushållsanställda, varav de allra flesta kvinnor, runtom i världen.
IDWF har tillbakavisat alla anklagelser som har riktats mot deras generalsekreterare – en av världens mest framträdande kvinnliga fackföreningsledare. Olof Palmes Internationella Center står i solidaritet med Elizabeth Tang, IDWF och deras arbete för att försvara fackliga rättigheter.
I februari gick vi ut med en uppmaning till myndigheterna i Hongkong att upprätthålla sina internationella åtaganden och frige de fackföreningsledare som har suttit fängslade sedan september 2021 under den nationella säkerhetslagen.
Rätten att få yttra sig och att fritt få organisera sig i oberoende fackföreningar är universell och okränkbar. Det är en grundläggande mänsklig rättighet som måste försvaras.
Anna Sundström,
Generalsekreterare Olof Palmes Internationella Center
Valet i Turkiet äger rum den 14 maj. Det pro-kurdiska och socialdemokratiska partiet Folkens demokratiska parti (HDP) – det tredje största partiet i det turkiska parlamentet – vet fortfarande inte om de kommer kunna delta. Partiet står i centrum för en rättsprocess som hotar att förbjuda dem strax före valet. HDP ses allmänt som kungamakaren i presidentvalet som skulle kunna avsluta Erdoğans två decenniers styre. Rättegången är ett försök att ta bort partiets och deras väljares demokratiska rätt att delta i valet.
HDP som representerar både kurder, turkar och olika minoriteter, arbetar för ett demokratiskt och pluralistiskt Turkiet, liksom för kvinnors frigörelse och etniska och religiösa minoriteters rättigheter. Ett stort antal av partiets demokratiskt valda företrädare har tidigare fängslats eller förbjudits att verka politiskt. Den systematiska förföljelsen och den pågående rättegången visar tydligt på den turkiska regimens oro inför det kommande valresultatet.
Den turkiska författningsdomstolen har nu skjutit upp den sista domstolsförhandlingen till den 11 april. Att förbjuda HDP skulle vara ett förödande beslut för Turkiets demokrati och det turkiska folket. Det skulle också vara ett allvarligt brott mot den europeiska konventionen om mänskliga rättigheter.
Det är av avgörande betydelse att det internationella samfundet och alla dess demokratiska krafter nu kliver fram och kräver en oberoende rättsprocess och fria val.
Vi i Olof Palmes Internationella Center uttrycker vår solidaritet med HDP och fördömer de odemokratiska försöken att förbjuda partiet. Vi fördömer den politiska och rättsliga förföljelsen av partiet, såväl som av oppositionen, människorättsorganisationer och enskilda aktivister.
Vi kräver en oberoende och rättvis rättsprocess som kan säkerställa ett demokratiskt och fritt Turkiet där alla demokratiska politiska partier har rätt verka.
Vi uppmanar det internationella samfundet att visa stöd för HDP och den svenska regeringen att trycka på för att få ett slut på förföljelsen för att säkerställa fria och demokratiska val i Turkiet.
Anna Sundström,
Generalsekreterare, Olof Palmes Internationella Center
Christopher Siu-tat Mung, kanslichef för Hong Kong Labour Rights Monitor, har nyligen varit på besök i Sverige för första gången någonsin, trots många års kontakt med den svenska fackföreningsrörelsen. Han lever i exil i England sedan september 2021, då han var tvungen att lämna Hongkong med sin familj för att undvika att bli fängslad.
Det var ett av hans livs mest smärtsamma och svåraste beslut med en stor lojalitetskonflikt. Vilket märks när Christopher, som kallas Tat, berättar om vad som hände. Men de fattade beslutet tillsammans i gruppen av fackliga ledare för HKCTU i Hongkong. Mot vetskapen att de som skulle vara kvar med allra största sannolikhet skulle bli fängslade, vilket de också blev.
Hongkongs fackföreningsledare, Carol Ng, Lee Cheuk-yan och Winne Yu sitter fortfarande i fängelse på obestämd tid. I december fick Lee Cheuk-Yan avslag på frihet mot borgen i väntan på nästa rättegång. Anledningen till att han inte släpptes, är att det anses som överhängande risk att han begår nya ”brott” eller lämnar Hongkong.
Varför anses fackliga organiseringar så hotfulla för sittande regeringar och makthavare?
– Därför att det samarbetet tillsammans blir så starkt och hotfullt.
Tat uppmanar till att det fackliga globala nätverket nu måste mobilisera och hålla i 150 års kamp och lång historia mot förtryck. Arbetarrörelsen måste ta sig an hoten, som är nu och växer med ökad fattigdom och minskade demokratier.
Tat har gjort till sin livsuppgift att arbeta fackligt. Det började redan på universitet runt 1989 och studier i filosofi. Det ledde honom fram till att fackligt arbete är ett verktyg för lösningar och livsfrågor på alla nivåer:
– Snarare än att ”politisera fackföreningar” handlar kampen för demokrati mer om att implementera idén om den oberoende arbetarrörelsen och återställa politiken till dess själva rötter: mänsklig värdighet.
Mänsklig värdighet har under åren varit ledord för HKTCU. De såg de maktlösa arbetarna och att arbetarrörelsen var nyckeln till att resa sig och bli starkare. Arbetsgivarna försummade de mest fundamentala grundläggande sociala rättigheterna, som att ge betalt alls för utfört arbete.
Vändpunkten var den stora 30-dagarsstrejken 2007. Arbetarna var helt desperata över sina löner och långa arbetsdagar. De arresterades då, men det var inte alls så farligt som nu. Efter det kom kollektiva förhandlingar på plats och ett antal arbetsliga rättigheter.
Som mest har HKTCU haft över 100 000 medlemmar, vilket var 20 procent av arbetsstyrkan. Kanske inte en stor siffra för oss i Sverige, men stort med tanke på uppförsbacken i att fackföreningar för många Hongkong-bor, var förknippade med det kommunistiska partiets politiska förtryck och kontroll, liksom det har varit för ukrainare och före detta Sovjet.
– Att frigöra de fackligt fängslade! Och sprida information om hur regeringen använder lagstiftning som vapen och förtryck. Vi måste ”läka våra tumörer” och fortsätta kämpa. Regimen kan förstöra en organisation, men den kan inte förstöra de övertygelser och värderingar som organisationen representerar, avslutar Tat.
HKCTU: Den fackliga federationen i Hongkong för arbetare, jämför LO i Sverige. I september 2021 blev det i praktiken omöjligt att arbeta fackligt då myndigheterna tystar medlemmarna genom att fängsla de fackliga ledarna. De använder sig av en kombination av den nya Nationella säkerhetslagstiftningen och gammal kolonial lagstiftning som förbjuder ”uppror”. Trots det fortsätter f d fackliga medlemmar att ”ta informella samtal” med arbetsgivare på vissa arbetsplatser, för att kunna påverka i arbetsrelaterade frågor. De fortsätter även att ha kontakt med media, men demonstrationer och strejker som förr är numer förbjudna.
Hong Kong Labour Rights Monitor: Det fackliga nätverket internationellt, som fortsätter att påverka och sätta press på de kinesiska myndigheterna.
Carol Ng, före detta ordförande för HKCTU och British Airways Hong Kong Cabin Crew Union, Winne Yu, sjuksköterska och före detta styrelseledamot av det nu upplösta fackförbundet the Hospital Authority Employees Alliance och Lee Cheuk-yan, generalsekreterare för HKCTU, sitter fängslade i Hongkong anklagade för att ha stört den allmänna ordningen.
Vi kräver frigivning av fackliga ledare i Hongkong
Hongkongs fackföreningsledare, Carol Ng, Lee Cheuk-yan och Winne Yu sitter fortfarande i fängelse sedan september 2021, för att ha stått upp för fackliga och andra grundläggande mänskliga rättigheter.
Vi uppmanar myndigheterna i Hongkong att upprätthålla sina internationella åtaganden och omedelbart frige dem.
Vi står upp för våra kamrater i Hongkong och kommer alltid att stödja deras kamp för demokrati och mänskliga rättigheter. Rätten att få yttra sig och att fritt få organisera sig i fackföreningar är universell och okränkbar!
– Olof Palmes Internationella Center, LO och Kommunal.
Carol Ng, före detta ordförande för HKCTU och British Airways Hong Kong Cabin Crew Union, Winne Yu, sjuksköterska och före detta styrelseledamot av det nu upplösta fackförbundet the Hospital Authority Employees Alliance och Lee Cheuk-yan Generalsekreterare för HKCTU sitter fängslade i Hongkong anklagade för att ha stört den allmänna ordningen.
De sitter fortfarande fängslade på obestämd tid. I december fick Lee Cheuk-yan avslag på frihet mot borgen i väntan på nästa rättegång. Anledningen till att han inte släpptes, är att risken att han begår nya ”brott” eller lämnar Hongkong anses som överhängande.
Situationen i Burma är mycket allvarlig. Militärjuntan håller nästan 14 000 politiska fångar inspärrade under vidriga förhållanden och har dödat 2 900 mänskorättsförsvarare. FN bedömer att 17,6 miljoner människor är i behov av humanitär assistans (34% av befolkningen).
Burma befinner sig i skarp nedåtgående våldsspiral med systematiska övergrepp mot demokratirörelsen, enskilda rättighetsförsvarare och oberoende media.
– Det kan vara svårt att föreställa sig hur djup kris Burma befinner sig i. För att sätta det i perspektiv kan man nämna att under perioden februari till november 2022 genomförde den burmesiska militären 374 luftangrepp med stridsflyg mot civila mål, inlusive sjukhus och skolor. Enligt ACLED (Armed Conflict Location & Event Data) är Burma klassad som den allvarligaste konflikten i världen, säger Michael Hauer, Asienchef på Palmecentret.
Militärjuntan planerar att genomföra allmänna val under 2023. För att säkerställa en valvinst kommer endast partier som ställer sig bakom konstitutionen från 2008 att tillåtas, vilket utesluter i princip opposition. Oppositionen kallar det kommande valet Sham Elections för att understryka att detta på inget sätt kan betraktas som ett öppet och fritt val.
– Militären vill använda valet för att legitimera sitt maktövertagande. Risken är stor att valet kommer att fungera som ytterligare bränsle på elden. Det är viktigt att omvärlden är eniga i sitt fördömande av valet och att ensidigt stödja Burmas oppositionsarbete för demokratisk federalism.
I årets regleringsbrev till Sida skär regeringen ner biståndsbudgeten för Burma med 60 %, från 250 miljoner årligen till 100 miljoner.
– Att regeringen väljer att drastiskt minska stödet till Burma mitt under pågående kris är helt obegripligt. Dessutom går minskningen stick i stäv med statsministerns regeringsförklaring där civilsamhälle och demokratiaktivister skulle vara prioriterade. Med sitt beslut blottar regeringen sin okunskap om situationen i Burma och vilket mervärde Sverige och svenska aktörer kan bidra med i denna svåra situation, säger Michael Hauer.
Stötta de modiga motkrafterna och demokratikämparna i Burma. Swisha en gåva till 123 24 060 72. Märk gåvan med ”Burma”.
Nu gör vi mer demokratiVi lämnar ett år bakom oss som har varit mer omvälvande än på länge. Under 30 år har demokratin ökat i världen, för att nu sjunka drastiskt. Och i 30 år har Olof Palmes Internationella Center funnits. Låt oss fokusera på hoppet och lösningarna, som finns i världen genom alla de modiga motkrafter som kämpar för fred, demokrati och säkerhet, med risk för sina rättigheter och liv. Det är vi som tillsammans skapar en hållbar framtid.
I Sydamerika ser vi en våg för demokrati växa. Under året har Colombia och Brasilien röstat fram progressiva och demokratiska ledare och regeringar efter årtionden av högerauktoritärt styre. Olof Palmes Internationella Center stödjer fredsprocessen i Colombia och ett stort nätverk för kvinnliga politiker över hela Sydamerika, som utgör grogrund för demokratisk organisering.
Demokrati behövs också för att rädda världen från en klimatkatastrof. Kartläggningar slår fast att demokratier är mer ambitiösa i sina klimatåtaganden och har konsekvent högre ambitioner än auktoritära stater.
Sedan Rysslands anfallskrig mot Ukraina inleddes 24 februari har Putin gjort allt för att slå ner kampviljan och motståndet hos ukrainarna, men misslyckas. Den ”fackliga livlinan” har snabbt organiserat sig på plats och sett till att rätt hjälp kommer fram med stöd av oss fackliga kamrater här i Sverige.
Domedagsklockan för en kärnvapenattack står på fem i tolv igen, precis som under kalla krigets mest anspända dagar. Och detta redan innan Ryssland invaderade Ukraina. Här måste ned-och avrustningen skyndas på. Inte som kärnvapenstaterna gör idag och ökar investeringarna i massförstörelsevapnen och kapprustar arsenalerna.
Vi har fått en regering som säger att utrikespolitiken i första hand ska främja Sveriges intressen. Som om vi inte redan har fått mer än nog av ledare som satt sin egen nations intresse framför vad som är bäst för planeten. Ett första och allvarligt tecken på att regeringen är på fel spår är beslutet att slopa enprocentmålet för utvecklingsbiståndet. I stället ska treåriga budgetramar bestämma biståndets storlek. Med Tidöavtalet bryter Kristerssons gäng en 60-årig svensk tradition på det biståndspolitiska området. Nedskärningen av biståndet sker dessutom i en tid när världen går i fel riktning och behovet av samverkan över gränserna är större än någonsin.
Ett andra och lika allvarligt tecken på att regeringen drar åt fel håll är skrotandet av den feministiska utrikespolitiken, som infördes 2014 av dåvarande utrikesminister Margot Wallström, numer ordförande för Olof Palmes Internationella Center. Genom den feministiska utrikespolitiken har Sveriges officiella hållning varit att i alla sina utrikesrelationer jobba för att stärka flickor och kvinnors mänskliga rättigheter. Flera länder har tagit efter. Det visar på farlig tondövhet att skrota den feministiska utrikespolitiken samtidigt som våld och övergrepp har ökat under och efter pandemin, kvinnor i Iran är beredda att offra sina liv för att uppnå frihet och flickor i Afghanistan inte tillåts att gå i skolan.
Det finns hopp! I land efter land har människor fått nog. Med risk för sina liv protesterar folket i Burma, Belarus, Turkiet, Kina och nu senast Irans kvinnor mot förtryck och vanstyre. Tillsammans står vi upp för alla människors lika rätt.
Där gör vårt arbete skillnad. För det är avgörande att stödja motkrafterna i civilsamhällen och i politiska oppositioner. Och de som organiserar sig fackligt. Vägen till fria och demokratiska samhällen har aldrig varit enkelriktad eller spikrak. Det är uppenbart att demokratifrågan inte kan frikopplas från frågan om hållbarhet, ekonomisk och social rättvisa, fattigdom, jämlikhet och jämställdhet.
”Den svenska arbetarrörelsens sekellånga kamp för demokrati och rättvisa har därför också varit historien om internationell solidaritet” sa Olof Palme;
I vår sammankopplade värld kan vi inte blunda för det som sker utanför våra egna gränser. I solidariteten, i det ömsesidiga beroendet av varandra, ryms även en självbevarelsedrift. Tillsammans gör vi mer demokrati.
Gott nytt år!
This year, in occasion of the International Day of Solidarity with Palestinian People, SOLIDAR and EuroMed Rights host an online public event dedicated to the topic of Shrinking Space for Civil Society Organisations in Palestine.
Civil society organizations and human rights defenders have been the target of strong restrictions and repression. Such as the employment of counter-terrorism legislation and military orders, arbitrary arrests and criminal prosecutions to reduce the space in which these organisations operate.
All these actions are resulting in serious infringements of Palestinian people’s rights to freedom of association, opinion and expression as well as the right to participate in public and cultural affairs. Among the most recent examples of this, there is the October 2021 Israeli Government designation of six Palestinian civil society organisations as “terrorist”. The purpose of this event is to raise awareness and bring testimonies on the situation of civil society in Palestine and also to highlight ongoing initiatives and actions by NGOs and Trade Unions to promote and defend human rights.
The event will be held online on Tuesday 29th November 2022, 13:30 – 15:30 CET.
Anna Sundström, Secretary General of Olof Palme International Center, will give closing remark at 15:20.
