Nyhetsbrev
Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
ENG
Swisha ett valfritt belopp till
123 24 060 72Tack för ditt stöd!
Att Sverige ska föra en politik som på alla områden bidrar till genomförandet av Agenda 2030 är beslutat både i Sveriges riksdag och av EU. Riksdagen har sagt att all svensk politik – nationell och internationell – ska bidra till en ekonomiskt, socialt och miljömässigt hållbar utveckling. Det innebär bland annat att de Globala målen aldrig kan vara en angelägenhet för enbart en minister eller ett departement.
Därför har vi i rapporten Barometer 2024, som presenteras idag, granskat deklarationer, strategier, regleringsbrev, budgetar och regeringens officiella kommunikation inom 24 politikområden, bland andra miljö och klimat, jämställdhet, fred och säkerhet och internationell handel. Bara på ett enda område har regeringen fört en politik som tydligt bidragit positivt.
Inom övriga områden har politiken antingen bidragit direkt negativt eller utgjorts av en kombination av beslut som både främjar och hämmar global utveckling. Sammantaget är det en försämring jämfört med senaste granskningen (2020), inte minst på miljö- och klimatområdet och när det gäller finansiering av de Globala målen.
En förutsättning för att tackla de globala utmaningarna är att skapa synergier mellan olika politikområden. Regeringsföreträdare lyfter till exempel vikten av relationen mellan bistånd och handel. Men för att följa riksdagsbeslutet om att ”ingen ska lämnas utanför” måste de människor som lever i störst fattigdom och utsatthet prioriteras genomgående. Det gäller även när det uppstår målkonflikter med svenska handels- eller migrationspolitiska intressen.
Vi befinner oss i något som liknar en perfekt storm av sammanlänkade kriser. Klimatkrisen med torka och översvämningar leder till hunger och fattigdom. Tillbakagången för demokratin och jämställdhet globalt, att allt fler människor lever under förtryck, leder till krig och konflikter som tvingar människor på flykt. Det behövs krafttag av sällan skådat slag för att vända utvecklingen. Och vi behöver mer än någonsin göra detta i ett gränsöverskridande samarbete. Sverige kan bidra på många sätt, bland annat på FN:s toppmöte i september där världens länder måste ta sats för att accelerera arbetet framåt.
Trots att vi är en liten nation har Sverige länge spelat en viktig roll genom att leda och driva på en hållbar och rättvis global utveckling. Ett positivt exempel från vår granskning är hur Sverige använder sin röst för att lyfta kvinnors och flickors sexuella och reproduktiva hälsa och rättigheter globalt. Goda exempel tenderar att sprida sig och plockas upp av fler.
Vårt bidrag är rapportens 90 rekommendationer, både för enskilda politikområden och till hjälp för ett kraftfullt och effektivt genomförande av hela samstämmighetspolitiken.
Regeringens samtliga ministrar är bundna av beslut i EU och riksdagen att bidra till en hållbar och rättvis utveckling. När kommer regeringens plan för hur det ska gå till?
Debattartikeln publicerades i Altinget den 13/6-2024.
Utan kärnvapengarantier blir DCA ett existentiellt hotVi lever i en alltmer orolig värld. Ryssland invasion av Ukraina och det skoningslösa kriget i Gaza skrämmer oss och ökar de globala spänningarna. De globala militärutgifterna ökar i rasande takt. Kärnvapenstaterna utökar och förnyar sina arsenaler. Allt fler länder överger demokratin och går i auktoritär riktning.
De försämrade säkerhetsläget fick Sverige och Finland att överge sin långa tradition av militär alliansfrihet, och man är idag medlemmar av Nato. Nu är både Sverige och Finland på väg att sluta avtal med USA om att tillåta amerikansk militär och lagring av vapen i respektive land. Men medan Finland har en lag som förbjuder att kärnvapen förs in på finskt territorium så saknas liknande lagstiftning i Sverige.
DCA (Defense cooperation agreement) är inte en del av Nato-samarbetet utan ett separat avtal med USA. Det ger dem möjlighet att upprätta militärbaser på 17 platser i Sverige. På de amerikanska baserna ska amerikansk militär, civilanställda och anhöriga kunna leva vid sidan av de regelverk som annars gäller i Sverige. Amerikansk militärpolis ska kunna ingripa även i samhällen i närheten av basen.
USA ges även möjlighet att lagra militär utrustning i Sverige. På det området finns avtalets största risk, då det inte i texten hänvisas till något uttryckligt förbud mot att föra in kärnvapen i Sverige.
I Finland finns, som nämnts, en lag som förbjuder att kärnladdningar förs in i landet. Även Danmark är på väg mot ett DCA-avtal och Norge har sedan tidigare ett avtal med USA. I båda dessa texter görs tydliga hänvisningar till policys som förbjuder införsel av kärnvapen i fredstid. I det svenska avtalet finns bara vaga hänvisningar till svensk suveränitet. Vi kan inte se att Sverige har något att vinna på att ha ett upplägg som skiljer sig från det våra grannländer har.
Det är sparsamt med offentlig debatt kring DCA-avtalet. Vi menar att svenska folket har rätt att få veta att Sverige inom kort kan ta beslut om ett långtgående försvarsavtal som innebär att kärnvapen kan komma att lagras på svenskt territorium. Riksdagen borde därför inte fatta beslut om DCA-avtalet innan ett tydligt förbehåll finns inskrivet i avtalet mot införsel av kärnvapen i Sverige. Sverige bör annars snarast lagstifta mot detta som Finland gjort.
I en värld där Sverige snart kan ha både Putin som styr i öster och Trump i väster, krävs att vi är tydliga och säger ifrån att vi inte önskar bli en måltavla i en möjlig kärnvapenkonflikt, och därför inte tillåter kärnvapen på vårt territorium. Det handlar om vår säkerhet och överlevnad. Likaså är det viktigt att Sverige på det globala planet fortsätter arbeta och utmärka sig som en kraft som motverkar spridningen av kärnvapen.
I arbetarrörelsen ska vi fortsätta att vara stolta över att över att vi genom historien tydligt stått upp och arbetat för fred och nedrustning. Säkerhetsläget tvingar nu Sverige och andra länder att lägga mer resurser på militära ändamål. Men detta får inte skymma sikten för de existentiella hot Sverige och världen står inför, och det långsiktiga målet att helt få bort massförstörelsevapnen.
Vi får inte utsätta vårt Sverige för ökad risk att dras in i en kärnvapenkonflikt eller bidra till ökad spridning av kärnvapen. Därför ska vi inte skapa osäkerhet kring Sveriges inställning till kärnvapen på svensk mark.
Margot Wallström, ordförande Olof Palmes Internationella Center
Anna Sundström, fd. generalsekreterare Olof Palmes Internationella Center
Debattartikeln publicerades i Dagens ETC den 31/5-2024.
Upprop till regeringen: Bryt tystnaden! Skydda civilbefolkningen i Palestina!Netanyahu har visat att han inte lyssnar på omvärldens krav. Sverige behöver därför sätta tydligare politisk, ekonomisk och juridisk press på honom.
Om du känner som vi: Skriv på vårt upprop och sprid det!
Vi behöver agera tillsammans för att Sverige ska stå upp för internationell rätt och att skydda civilbefolkningen i Palestina!
Över 35 000* människor har hittills dödats, varav en majoritet är barn och kvinnor. Nästan två miljoner människor är på flykt utan skydd mot de urskillningslösa bombningarna. Ingen plats är säker och civilbefolkningen tvingas gång på gång fly. Den illegala israeliska blockaden av mat, mediciner och andra förnödenheter leder till att människor svälter och dör av sjukdomar. Sjukvården är slagen i spillror och nödhjälp hindras och beskjuts. Civilbefolkningen för en desperat kamp för sina liv.
Den israeliska regeringens brott mot internationell rätt och mänskliga rättigheter är väldokumenterade. Det har föranlett att chefsåklagaren på den Internationella brottmålsdomstolen ICC begärt att domstolen ska utfärda en arresteringsorder mot premiärminister Benjamin Netanyahu och landets försvarsminister för brott mot mänskligheten.
Redan i januari kom också den internationella domstolen ICJ:s utlåtande att det finns en rimlig risk för folkmord på Gazaremsan. Domstolen beordrade därför den israeliska regeringen att omedelbart vidta åtgärder för att förhindra folkmord och säkra att humanitär hjälp kommer fram. Ett domslut som den israeliska regeringen tydligt ignorerat. För en vecka sedan kom ICJ:s nya dom där man beordrar Israel att stoppa sin offensiv mot Rafah-området på Gazaremsan, som riskerar att bli en oöverblickbar humanitär katastrof. Domstolen kräver också att Israel öppnar gränsövergången mellan Rafah och Egypten för humanitär hjälp.
Men redan dagen efter dödades minst 45 människor i en israelisk flygräd mot ett tältläger utanför Rafah. Efter attacken har situationen ytterligare förvärrats med fortsatt bombardemang och strider i området med israeliska trupper inne i Rafah. Humanitära organisationer försöker få tillträde till området för att hjälpa de drabbade, men tillgången är mycket begränsad.
Det är bra att regeringen varit tydlig mot terrororganisationen Hamas brott mot mänskligheten och internationell rätt, men man måste nu också börja agera för att hålla den israeliska regeringen ansvarig för sina brott mot folkrätten.
Alla stater har enligt 1949 års Genèvekonventioner skyldighet att säkerställa att parter i en väpnad konflikt respekterar internationell humanitär rätt. Den svenska regeringen passivitet har under de senaste månaderna lett till man undvikit att tydligt kritisera den israeliska regeringen för deras krigsföring och brott mot internationell rätt. Man har dessutom stoppat stödet till UNRWA, den viktigaste hjälporganisationen i området, under en extremt kritisk period. Än idag håller regeringen inne Sveriges utlovade kärnstöd till organisationen.
Regeringen måste göra allt i sin makt för att skydda den palestinska civilbefolkningen! Skriv under och sprid uppropet!
Ge en gåva för att hjälpa civilbefolkningen genom våra lokala samarbetsorganisationer.
Situationen i Palestina är katastrofal. Stöd Palmecentrets insamling för att hjälpa civilbefolkningen genom våra lokala samarbetsorganisationer.
När fredsvänner från Israel och Palestina stod tillsammans på scenen i ABF-huset i Stockholm behövdes ingen polisbevakning. Vid ingången till den stora Z-salen satt en ensam vakt. Han såg sysslolös, närmast uttråkad, ut. Det var en slående upplevelse för palestinska och israeliska deltagare som annars är vana vid att se kontroller och vapen överallt, och vid en israelisk poliskår som blivit alltmer brutal efter det att extremhögerns Itamar Ben-Gvir blivit polisminister.
Tvåstatskoalitionen företräder 30 organisationer från civilsamhället, däribland israeliska Peace Now, Combatants for Peace (som grundats av före detta stridande på båda sidor) och EcoPeace, en miljöorganisation med israeler, palestinier och jordanier. När koalitionen höll sitt årsmöte i Stockholm den 2–3 maj kändes det som en fläkt från mer hoppfulla tider eller som en glimt om en bättre framtid.
Under seminariet i ABF-huset lyftes att den enda verkliga rösten för en tvåstatslösning just nu finns i civilsamhället, och det är av högsta vikt att stötta och stärka deras röster. På scenen (fr.v) är Anna Sundström (Palmecentret), Nidal Foqaha, Göran Rosenberg, Nivine Sandouka, Zehava Galon, Annika Söder, Eran Nissan och Hiba Qasas.
Årsmötet i Sverige, som möjliggjordes genom stöd från Palmecentret, var deras första fysiska sammanträffande sedan Hamas blodiga attack i södra Israel den 7 oktober och Israels storskaliga och dödliga invasion av Gaza vilken, när detta skrivs, har pågått i sju månader och kostat oräknelig förstörelse och lidande för civila. I Stockholm mötte fredskoalitionen rader av svenska företrädare, allt från Riksdagens utrikesutskott till företrädare för UD och Regeringskansliet. De höll välbesökta rundabordssamtal med svenska civilsamhällesorganisationer och arbetarrörelsen. Stockholmsvistelsen avslutades av märkbart nöjda deltagare.
– I vår del av världen är det inte möjligt för denna grupp palestinier och israeler att mötas fysiskt. Först och främst på grund av bristen på tillstånd att resa till respektive sida. Men också på grund av alla fysiska, logistiska och psykologiska barriärer som måste övervinnas, sade Nidal Foqaha. Han leder Palestinska fredskoalitionen och är ordförande för den palestinska grenen av Genèveinitiativet, vilket bildades 2018 i syfte att lägga fram en realistisk fredsplan.
I februari mötte jag Nidal Foqaha i ett kyligt Ramallah, efter att ha passerat israeliska avspärrningar på väg till denna palestinska stad på den ockuperade Västbanken. Men nu satt han i Stockholm, där körsbärsträden stod i blom, tillsammans med israeler som Gadi Baltiansky, tidigare talesperson för premiärminister Ehud Barak och ordförande för den israeliska sidan av Genèveinitiativet. Här fanns också Zehava Galon, före detta knessetledamot och partiordförande för vänsterpartiet Meretz. Hon var både rörd och upprymd efter dagarna i Stockholm och poängterade att det krävts en hel del av de palestinska deltagarna.
– För att komma hit tvingas de övervinna både logistiska problem och det faktum att de lever under ockupation. De är så utsatta när att de deltar med israeler i möten till stöd för en tvåstatslösning. Så jag beundrar mina palestinska kolleger som kommit hit. Och jag vill tacka Palmecentret som gjort detta möjligt. Det är inte självklart, särskilt inte efter den 7 oktober.
När fredskoalitionen talade inför ett samlat svenskt utrikesutskott var det ingen riksdagsledamot som ställde några kritiska frågor. Det var verkligen intressant, påpekar Zehava Galon.
– De ville bara veta mer, förstå bättre.
Men varken hon eller Nidal Foqaha döljer sin besvikelse över att den svenska regeringen har slopat ordet ”ockupation” i sin nya biståndsstrategi för Palestina.
– Ockupationen är ett faktum. Palestinierna kommer inte att försvinna. Folk i Sverige och andra EU-länder måste förstå att tvåstatskoalitionen behöver deras stöd. Vi är medvetna om den nuvarande svenska regeringens sammansättning. Men det borde inte användas som ursäkt för att slopa ordet ockupation i biståndsstrategin, kommenterar Zehava Galon. Det, betonar hon, är inte bara stötande för palestinier utan även för israeler som vill se ett slut på ockupationen.
– Så jag hoppas att Nidal och Gadi [Baltiansky] inte talade för döva öron i utrikesutskottet och i mötet med svenska regeringsföreträdare.
Den första tiden efter den 7 oktober var israelerna i chock.
– Många, dessvärre även i mitt parti, sade att fred inte är möjlig med palestinierna. Men nu känns det som om en ny fas har inletts.
Riksdagsseminarium. Zehava Galon kramar om Nivine Sandouka från palestinska Alliance for Middle East Peace. Foto: Mathias Mekonnen.
Tvåstatskoalitionens medlemsorganisationer har delade meningar i åtskilliga sakfrågor. Men om nödvändigheten av en tvåstatslösning kan de enas. För att driva kampanjer krävs emellertid resurser. Pengar, pengar, pengar, som Zehava Galon uttrycker det.
Inte minst de palestinska medlemsorganisationerna är helt beroende av utländska bidrag. Nidal Foqaha beklagar att Sida höll inne biståndsmedel till palestinska civilsamhällesorganisationer under några månader efter den 7 oktober.
– Det kom som en dödsstöt för de organisationer som är beroende av stöd från Sverige.
Inte heller Zehava Galon kan förstå varför Sverige frös biståndet till organisationer som söker en fredlig lösning.
– Det finns fortfarande folk på den palestinska sidan, och jag behöver inte tala i deras namn, som motsätter sig de grymheter som Hamas begick. De behöver utländskt bistånd.
Hon hoppas att omvärlden inser hur den olösta israelisk-palestinska frågan triggar andra krafter i Mellanöstern.
– Kärnfrågan för USA, Gulfstaterna, Jordanien och Egypten är en lösning av konflikten mellan israeler och palestinier.
Zehava Galon vill se eldupphör i Gaza, frigivning av den israeliska gisslan och massiva insatser för humanitär hjälp och återuppbyggnad i Gaza.
– Men det måste kopplas till ett politiskt ramverk som kan garantera trygghet, säkerhet och fred för både palestinier och israeler. I en sådan kontext måste regionala och internationella aktörer medverka. Annars kommer Gaza åter att bli ett drivhus för oro, våld och extremism.
När några arabstater år 2020 normaliserade sina relationer med Israel ignorerades den palestinska frågan som luft. Men terrordådet den 7 oktober visar att försöken att behandla Palestinafrågan som luft bara gör saken värre. När det nu skickas signaler om att även Saudiarabien är berett att normalisera med Israel ställer därför många sina förhoppningar till att det villkoras med en konkret plan för bildandet av en palestinsk stat. Zehava Galon hör till dem som hoppas på det.
Hon, som har kämpat för mänskliga rättigheter och fred i 40 år, har många gånger genom åren tänkt att avgörandets punkt varit nådd.
– Men i dag känns det mer än någonsin. Vi måste få ett slut på ockupationen, göra palestinierna fria och befria oss israeler från Netanyahus regeringsinnehav.
Two State Coalition, Tvåstatskoalitionen, är ett unikt palestinsk-israeliskt fredsnätverk som samlar 30 civilsamhällesorganisationer från båda länderna. Det bildades av Genéveinitiativet, som i sin tur utgörs av palestinska Palestinian Peace Coalition (PPC) och israeliska H. L. Education for Peace.
Palmecentret har ett mångårigt samarbete med PPC, och har även tidigare samarbetat med den israeliska delen av Genéveinitiativet samt med människorättsorganisationen Zulat – där Zehava Galon är ordförande – inom ramen för Folke Bernadotteakademins (FBA) stöd till civilsamhällesorganisationer som arbetar med fredsfrämjande insatser. FBA:s civilsamhällesstöd har numera dragits in av regeringen.
Möt fredsrörelsen i Israel och Palestina på Sverigebesök
Two State Coalition (TSC) är ett unikt israeliskt-palestinskt nätverk med 30 civilsamhällesorganisationer som arbetar för fred och en tvåstatslösning på konflikten i Palestina och Israel. För sitt femte årliga möte (efter Rom, Bryssel, Paris och Berlin) har Palmecentret bjudit in nätverket till Stockholm för att möta regeringsrepresentanter, parlamentariker, civila samhället och den svenska allmänheten.
Årets möte blir nätverkets viktigaste hittills med tanke på den allvarliga utvecklingen sedan 7 oktober 2023. Syftet med Sverigebesöket är att stärka det internationella arbetet för fred och stödet för en tvåstatslösning. Med detta öppna seminarium vill TSC informera om läget i området och öppna upp för diskussion med det svenska civilsamhället och engagerade medborgare. Frågor som kommer stå i fokus:
En delegation med 17 representanter från Two State Coalition kommer på besök till Stockholm. Dess ledning består av högt uppsatta politiska profiler såsom Yossi Beilin, f.d. justitieminister i Israel och Yasser Abed Rabbo, f.d. generalsekreterare för PLOs exekutivkommitté.
I delegationen ingår bland andra Nidal Foqaha (från palestinska Palestinian Peace Coalition, partnerorganisation till Palmecentret och part till Geneveinitiativet) och Gadi Baltiansky (från israeliska sidan av Geneveinitiativet) som båda är medordförande i Two State Coalition. Medverkar gör även Zehava Galon; israeliska människorättsorganisationen Zulats ordförande och f.d. partiledare för Meretz, liksom Niveen Sanduqa, styrelseordförande för palestinska organisationen Our Rights.
Ytterligare medverkande:
Ms. Hiba Qasas är en erfaren ledare av utvecklings- och fredsbyggande arbete. Hon är verkställande direktör vid Principles for Peace Foundation, som strävar efter att utveckla nya principer för fred och inkludering. Qasas har mer än 16 års erfarenhet från Förenta nationerna (FN) där hon har arbetat för kvinnors rättigheter och jämställdhet i krisdrabbade områden och innehaft ledande befattningar inom UN Women och UNDP. Utöver detta är hon verkställande medlem i IDEAL Society och framstående gästföreläsare vid University of Sydney och European School for Advanced Studies in International Development
Annika Söder har haft en lång och mångsidig karriär inom Utrikesdepartementet och FN, där hon innehaft flera ledande positioner med fokus på utrikespolitik, utvecklingssamarbete och kommunikation. Hon har även tjänstgjort som statssekreterare för utvecklingssamarbete och humanitära frågor samt som undergeneraldirektör för FAO, med ansvar för samordning av verksamhet och FN-samarbete. Söder var kabinettssekreterare på Utrikesdepartementet fram till december 2019 och tidigare har hon även varit hon verkställande direktör för Dag Hammarskjölds minnesfond.
Göran Rosenberg, en av landets mest uppskattade journalister och författare kommer att sitta med i en samtalspanel tillsammans med fredskoalitionen TSC. Under snart fyra årtionden har Göran arbetat med press och media. Han har bland annat arbetat på SVT i drygt femton år, där han bland annat varit programledare för Magasinet och utrikeskorrespondent i USA. Han har även varit kolumnist och skribent i flera av de största svenska tidningarna samt chefredaktör för tidskriften Moderna Tider. I början av 2000-talet blev han också filosofie doktor vid Göteborgs universitet. Genom åren har Göran vunnit flera prestigefyllda priser så som Stora journalistpriset, Publicistklubbens stora pris och Augustpriset i skönlitteratur
Samtalet kommer att ledas av Anna Sundström, Olof Palmes Internationella Centers generalsekreterare.
NÄR: 2 maj, kl. 17:30.
VAR: Zätasalen, ABF-huset Sveavägen 41. Fri entré men föranmälan krävs.
ARRANGÖRER: Olof Palmes Internationella Center, Socialdemokraterna i Stockholm, ABF Stockholm.
OBS! Samtalet hålls på engelska.
För eventuell uppdaterad information, kika på ABF Stockholms evenemangssida.
Freden förblir vårt ansvar
Frasen”vill du ha fred, rusta för krig” har genom århundraden använts för att legitimera avskräckningens enkla logik. Men under 1980-talet utmanade en internationell kommission, ledd av Olof Palme, denna förenklade sanning genom idén om att den internationella säkerheten måste vila på samarbete för gemensam överlevnad i stället för på hot om ömsesidig förintelse. Kalla krigets ständigt närvarande hot om krig och kärnvapenkapprustning drev fram insikten om att ena partens säkerhet inte kan bygga på den andres osäkerhet.
Lösningen måste vara att sätta den gemensamma säkerheten i fokus, att vända misstro och upprustning till samarbete för nedrustning. Lite förenklat; vill du ha fred måste du rusta för fred.
Svensk utrikes- och säkerhetspolitik har under decennier baserats på folkrätten och främjandet av fredlig samexistens. Vi har haft en lång tradition av att gå i täten för nedrustning, medling och fredsbevarande insatser som kompletterats med ett aktivt arbete för demokrati och mänskliga rättigheter. Vårt medlemskap i Nato får inte förändra detta. Freden måste förbli vårt yttersta ansvar.
Vi lever dessutom i en tid då de gemensamma globala utmaningarna kräver betydligt mer samarbete och dialog för att vi ska kunna möta ökande internationella spänningar, hotet mot demokratin och de mänskliga rättigheterna, liksom klimatförändringarnas och kärnvapnens existentiella hot mot vår överlevnad. Samtidigt ökar misstron mellan länder som då väljer militär avskräckning i stället för samarbete. De militära utgifter slog under 2022 nya rekord då 2 240 miljarder USD spenderades på upprustningen globalt, 2023 väntas bli ett nytt rekordår.
Sedan Rysslands invasion av Ukraina har den säkerhetspolitiska diskussionen alltför ensidigt kommit att handla om Nato-medlemskap och ett förstärkt militärt försvar. För att bygga hållbar fred och säkerhet räcker det inte långt.
”Låt oss visa att Sverige och svensk arbetarrörelse fortsatt fokuserar på att förebygga konflikter.”
När nu Nato kräver av oss att vi ska lägga två procent av vår BNP på militärt försvar bör vi avsätta minst lika mycket för att bygga en bättre värld. Vapen är till för att användas när kriget väl brutit ut.
Låt oss visa att Sverige och svensk arbetarrörelse fortsatt fokuserar på att förebygga konflikter. Det gör vi genom att aktivt bidra till en demokratisk och hållbar utveckling samt nödvändiga insatser för att motverka den globala uppvärmningen. Den nedskärning som regeringen just nu genomför på utvecklingsbiståndet är enögd, kortsiktig och kontraproduktiv.
Palmekommissionen varnade redan på 1980-talet för att ekonomisk ojämlikhet och fattigdom var stora hot mot säkerheten, och betonade att “fred och välfärd är två sidor av samma mynt”. 40 år senare bidrar skenande inkomstskillnader till ökad polarisering och till framväxten av högerpopulism, nationalism och främlingsfientlighet.
Med ökad politisk polarisering och fler stater som styrs av auktoritära och extrema ledare ökar risken för våldsamma konflikter. I en allt mindre demokratisk värld riskerar folkrätten och freden bli en omöjlighet. Det ser vi inte minst i Ryssland och i det efterföljande resultatet i vårt närområde.
Vi måste bedriva ett än mer aktivt utvecklingssamarbete. Att som Tidöregeringen sänka ambitionen, rikta udden mot civilsamhället och slopa stödet till organisationer som verkar för fred är en farlig väg.
Samtidigt har dagens konflikter ändrat karaktär. Invasionskrig är trots kriget i Ukraina ovanliga och inomstatliga konflikter och så kallade proxykrig, att två stater strider mot varandra på en tredje stats territorium, allt vanligare. Strider kring kontrollen över informationssfären definierar vår tid lika mycket som strider över territorium definierade 1900-talet.
Det gör medlingsinsatser och fredsförhandlingar alltmer komplicerade, vilket riskerar leda till mer långdragna krigssituationer och förvärrat mänskligt lidande. Mer resurser måste satsas på prevention i syfte att förebygga väpnad konflikt.
Mänskligheten står inför fler existentiella hot än någonsin tidigare. Hot från kärnvapenkrig, klimatförändringar och pandemier gör freden och överlevnaden till vår tids viktigaste politiska frågor.
En politik för fred handlar om att försvara folkrätten, stärka respekten för de mänskliga rättigheterna, hantera klimatförändringarnas effekter och ständigt sträva efter fredliga lösningar på konflikter. Vi måste forma en världsordning som ger ökad säkerhet för alla. Säkerhet kan inte långsiktigt bygga på ökad militarisering och hotet om massförstörelse.
Sverige har varit en nation som drivit på för fred och nedrustning, och bidragit till fredliga lösningar på väpnade konflikter. Folke Bernadotte, Dag Hammarskjöld, Raoul Wallenberg, Alva Myrdal, Olof Palme och Anna Lindh, raden av svenska fredshjältar kan göras lång.
Natomedlemskapet får inte innebära att vi inte längre rakryggat törs stå upp för freden. Ska fler namn läggas till raden måste vi fortsatt bära med oss den insikt som också utgör kärnan i Olof Palmes politiska arv; ”när vi arbetar för fred och internationell solidaritet, arbetar vi också för att trygga vår egen framtid.”
Publicerad i Aktuellt i Politiken den 27/3-2024.
Svår situation för civilsamhället i krigsdrabbat Palestina– Det var uppskattat att vi var där och visade solidaritet. Men det fanns också en stor frustration och besvikelse gentemot Sverige. Över att regeringen har valt att frysa bistånd till det palestinska civilsamhället och tills nyligen UNRWA. De känner sig övergivna, berättar Palmecentrets generalsekreterare Anna Sundström som var med på resan.
Det finns en stor känsla av hjälplöshet bland samarbetspartners över det som händer i Gaza, fortsätter Anna.
Men också på Västbanken är situationen mycket allvarlig. Sedan i oktober förra året har attackerna från israeliska bosättare och säkerhetsstyrkor ökat kraftigt. Människor är rädda för sina liv.
– Förtrycket har alltid skapat någon slags latent rädsla, med det är på en helt annan nivå nu.
Rörelsefriheten har ytterligare begränsats och man avstår idag att förflytta sig mellan olika platser. Man håller sig hemma och många har inte träffat familjemedlemmar från andra delar av Västbanken sedan den 7 oktober.
Det är också svårare för palestinier att resa in i Jerusalem. Mellan 200 000 och 300 000 palestinier som vanligtvis arbetar i Israel har fått sina arbetstillstånd indragna, vilket drabbar ekonomin i såväl Palestina som Israel.
På Västbanken har militärkontroller också blivit mer slumpartade och oberäkneliga. Befolkningen kallar dem för ”flying checkpoints” då de kan dyka upp lite var som helst. Dessa är ofta bemannade av väpnade bosättare och det finns alltid en stor osäkerhet hur de kan komma att agera. Det förekommer trakasserier och fall där människor skjuts när de ska passera.
Dessutom kan människor stoppas på gatan och få sina telefoner genomsökta. Om man till exempel har gillat något på sociala medier som kritiserar Israel riskerar man att få telefonen konfiskerad och att arresteras.
Allt detta gör det också svårt för Palmecentrets samarbetspartners att arbeta och att samla människor på Västbanken.
Hania som leder organisationen PYALARA pekar på en bosättning som växer sig allt större. För några år sedan brändes en palestinsk ungdom till döds av en bosättare i området. 2023 var antalet fall av bosättarvåld det högsta som någonsin dokumenterats.
Palmecentrets samarbetsorganisation PYALARA arbetar med att bevaka situationen för mänskliga rättigheter i Palestina samt att stärka ungdomars roll i offentligt beslutsfattande och i arbetet för självständighet och fred. De har bland annat kampanjat för att sänka åldersgränsen för att tillåtas ställa upp som kandidat i lokalvalen.
PYALARA arbetar både på Västbanken och i Gaza. Men i Gaza har personalen det extremt tufft. Deras hem har bombats och de är konstant på flykt.
Meddelande från en anställd hos PYALARA. Majoriteten av Gazas befolkning har flytt till Rafah. Nära 1,5 miljoner människor befinner sig där i dagsläget. Samtidigt ökar de israeliska flygattackerna i området.
Verksamhetschefen i Gaza, Alaa, har dessutom suttit fängslad i över 40 dagar. Han arresterades godtyckligt vid en israelisk checkpoint när hans syster transporterades med ambulans till sjukhus. Organisationen hade ingen information om vad som hade hänt honom eller var han hölls fängslad tills han släpptes i januari. Först då kunde han kontakta organisationen från en telefon som tillhörde en anställd på Röda halvmånen, eftersom hans egen mobil och ID-handlingar konfiskerats.
Alaa torterades i fängelset och har kommit ut helt nedbruten. Enligt hans kollegor går det knappt att känna igen honom. När han släpptes fick han också det tunga beskedet att hans föräldrar dödats i de israeliska flygattackerna.
En av organisationens anställda har också dödats i bombningarna: Nermeen. Hon dödades tillsammans med sin dotter och mamma i sitt familjehem där hon hade sökt tillflykt.
– Alla palestinier har förlorat någon eller känner någon som har drabbats, berättar Anna.
Bland PYALARA:s anställda på Västbanken känner man också skuld över att inte kunna stödja sina kollegor i Gaza mer. Men de är på många sätt bakbundna i sin verksamhet på Västbanken.
– Förut var vi glada när ungdomar som kanske fanns i riskzonen för radikalisering sökte sig till oss, och vi ville inkludera dem och arbeta med dem. Men nu blir vi rädda, för vi vet inte hur det kommer tas emot, berättar en representant.
Det är en effekt av omvärldens ifrågasättande och misstänkliggörande av hela den palestinska befolkningen.
En av Palmecentrets samarbetsorganisationer i Jerusalem som arbetar med barn- och ungdomsaktiviteter, Old City Youth Association, har fått ställa in sina aktiviteter för ungdomar. Föräldrarna vågar inte låta barnen delta på grund av trakasserier från bosättare eller soldater på vägen till och från aktiviteter.
Al Mortaqa är en annan partnerorganisation som beslutade att lägga ner sin verksamhet redan innan 7 oktober på grund av den svåra politiska situationen.
Förutom att besöka samarbetspartners, var Palmecentret även på besök hos UNRWA:s kontor i Jerusalem. Under besöket berättar även de att många av deras medarbetare inte kan ta sig till jobbet, trots att de fortfarande har beviljade arbetstillstånd.
De berättar också att de i tjugo års tid har lämnat ut listor på sin personal till de israeliska myndigheterna. Aldrig tidigare har de fått en kommentar kring dessa.
Möte med UNRWA i Jerusalem. Med på resan var Helin Sahin, regionchef för MENA, generalsekreterare Anna Sundström, Otto Widmark, handläggare för det partianknutna biståndet i MENA-regionen, samt Johan Büser, socialdemokratisk riksdagsledamot.
Det var i januari som Israel anklagade tolv UNRWA-anställda för att ha medverkat i Hamas blodiga attack den 7 oktober. Flera givarländer fryste då omedelbart biståndet till FN-organet, däribland Sverige. De första beskeden om fryst bistånd kom dagen efter att den Internationella domstolen (ICJ) bedömde det som sannolikt (plausible) att Israel kan begå folkmord i Gaza.
UNRWA initierade genast en FN-utredning och avskedade de anklagade medarbetarna innan resultatet av utredningen fastställts. Idag har organisationen ännu inte blivit presenterade någon bevisföring för anklagelserna från Israel. Även amerikansk underrättelsetjänst uppger att uppgifterna som delgetts USA inte kan verifieras av oberoende källor.
– Det är en absurd situation. Det bedrivs en smutskastningskampanj mot dem. Anklagelserna från Israel är synnerligen allvarliga men det är inte proportionerligt att kräva att hela organisationen stänger ner när så många människors liv står på spel, säger Otto Widmark, MENA-handläggare på Palmecentret.
Sida meddelade den 30 januari att svenskt humanitärt bistånd till UNRWA pausas i väntan på FN:s utredning och att andra humanitära hjälporganisationer skulle erbjudas ökat stöd istället som kompensation. Men flera organisationer tackade nej till att ta emot stödet med hänvisning att ingen annan aktör kan ersätta UNRWA, samt att biståndet till FN-organet genast borde återupptas. 80 procent av all humanitär hjälp i Gaza levereras av UNRWA och även andra organisationer förlitar sig på FN-organisationen för att distribuera deras hjälpleveranser.
Det svenska biståndet till UNRWA återupptogs den 9 mars och Sverige samarbetar åter med organisationen.* Processen har dock varit kostsam. För var dag som går ökar hungersnöden, bristen på läkemedel och annan humanitär hjälp.
Den 27 mars rapporterade Sida att även utvecklingsbiståndet till Palestina kan återupptas. Det har varit fryst sedan mitten av oktober förra året och även det har varit kostsamt för organisationer. Sedan januari i år har exempelvis Palmecentrets samarbetsorganisation Democracy & Workers’ Rights Center (DWRC) inte kunnat betala ut löner till sina anställda. DWRC arbetar normalt med att försvara arbetares rättigheter på både Västbanken och Gazaremsan.
* I slutet av 2024 drar man in stödet till FN-organisationen efter den israeliska regeringens beslut att förbjuda UNRWA.
Stöd Palmecentrets insamling för att hjälpa civilbefolkningen på Gazaremsan och Västbanken genom våra lokala samarbetsorganisationer i Palestina.
Vi kan inte låtsas som om vi inget visste
”Om världen reagerat tidigare hade den fullskaliga invasionen aldrig hänt, varför reagerade man inte? Frågan ställs av den ukrainska regissören Roman Liubyi i ett samtal om hans film Iron Butterflies i samband med Sverigepremiären. Filmen handlar om Malaysia Airlines Flight 17 som sköts ner av ryska styrkor över östra Ukraina den 17 juli 2014. Alla 298 personer ombord på planet omkom. Tidigare samma år hade Ryssland i strid mot internationell rätt annekterat Krim-halvön och genom pro-ryska separatister tagit kontroll över de ukrainska regionerna Donetsk och Luhansk. Omvärlden svarade genom fördömanden men ville inte tro på Putins vidare krigsplaner.
”Varför är våra palestinska barns liv inte lika mycket värda?” Frågan ställs av vännen i Palestina som nu förlorat så många släktingar, vänner och bekanta att han faktiskt inte vet hur många som har dött. Sorgen i hans ögon blandas med frustration över att omvärlden låter det ske. Årtionden av ockupation, bosättarvåld, och högernationalistisk regering i Israel har haft som mål att omintetgöra varje möjlighet till en tvåstatslösning. På TV och radio talar man om status-quo men det enda som varit konstant är omvärldens ovilja att agera. Nu står vi på randen till folkmord och ser de överlevande i Gaza svälta. Från Tidöregeringen är tystnaden öronbedövande.
”Vad har ni emot oss som jobbar för fred?” Frågan ställs av ett antal civilsamhällesorganisationer på Aftonbladets debattsida efter regeringens beslut att slopa stödet till svenska fredsorganisationer. Sammanlagt rör det sig om drygt 20 miljoner kronor årligen. En droppe i budgethavet jämfört med till exempel försvarsanslagen som på kort tid nästan har fördubblats till 119 miljarder. Det kan knappast vara pengarna det handlar om.
Och fredsorganisationerna är långt ifrån ensamma. Sedan tidigare har regeringen beslutat att helt slopa bidragen till de etniskt baserade organisationerna, de har kapat studieförbundens medel med en tredjedel, minskat medlen till konsumentorganisationerna med hälften, för att helt dra in stödet 2025. På det kommer det slopade informations- och kommunikationsbidraget till de svenska biståndsorganisationerna och tydliga indikationer på att den del av biståndet som kanaliseras genom svenska civilsamhället ska göras om i grunden till nästa år.
Frågan är varför regeringen inte verkar vilja ha ett starkt civilt samhälle? Civilsamhället har en nyckelroll i ett demokratiskt samhälle, och är de som ifrågasätter, protesterar och organiserar människor. De som reagerar.
Frågorna måste ställas. Vi måste kräva svar. Vi kan i alla fall inte låtsas som om vi inget visste.
Krönikan publicerades i Norrländska Socialdemokraten den 7/2-2024.
Israel/Palestina: Upprop för fred grundat i internationell rätt
Inför helgens utrikesministermöte i Bryssel har 100 framstående personer – tidigare ministrar, diplomater, advokater, akademiker och fredspristagare – skrivit under ett öppet brev till EU och det belgiska ordförandeskapet, med uppmaning till unionen att göra mer för att upprätthålla internationell rätt i Gaza och för att skapa fred i Palestina och Israel. Uppropet inkluderar nio rekommendationer som EU bör implementera för att bidra till att lägga grunden för hållbar fred och rättvisa. Bland annat genom att alla medlemsstater avbryter vapenleveranser till stridande parter, mobiliserar för att öka det humanitära stödet, samt erkänner staten Palestina.
“Vi är djupt besvikna över bristen på ledarskap från Europa och förskräckta över den svaga reaktionen från det internationella samfundet gällande det extrema våldet i Gaza och Israel”.
“Vi fördömer Hamas horribla attacker mot Israel den 7 oktober och efterföljande tagande av gisslan som fortfarande hålls i dag, såväl som de israeliska styrkornas oproportionerliga militära attacker, vilka har orsakat massförstörelse i Gaza och ett dödande av civila palestinier som saknar motstycke. EU kan inte vänta med att agera.”
Professorn Olivier De Schutter, medinitiativtagare, säger i ett pressmeddelande:
“Europa har ett unikt historiskt ansvar gentemot både israeler och palestinier. Trots detta sviker vi dom. Européer måste kliva fram och uppmana parterna att avsluta konflikten för att rädda liv, och ta uti med uppenbara och systematiska brott mot internationell humanitär rätt.”
Palmecentrets ordförande Margot Wallström och generalsekreterare Anna Sundström finns bland de 100 personer som har undertecknat initiativet. Bland de svenska undertecknarna finns även:
1. Officiellt och offentligt begära att Schweiz brådskande kallar till en konferens för de höga fördragsslutande parterna av den fjärde Genèvekonventionen gällande skydd av civila i tider av krig.
2. Mobilisera för att garantera en omedelbar ökning av humanitärt bistånd som faktiskt levereras på marken, säkert och utan restriktioner, samt att effektivt skydda humanitära biståndsarbetare och deras insatser i Gaza.
3. Omedelbart avbryta försändelser av vapen från medlemsstater till parter i konflikten, som är ett brott mot den fjärde Genèvekonventionen.
4. Omedelbart frysa handeln av israeliska produkter från ockuperade områden i Palestina. Israels bosättningspolitik bryter mot internationell lag enligt artikel 49 i den fjärde Genèvekonventionen, som förbjuder en ockupationsmakt att ”tvångsförflytta eller överlåta delar av sin egen befolkning till det territorium som den ockuperar”.
5. Stärka en kärngrupp av EU-medlemmar aktiva inom ett fredsinitiativ – med Spanien, Irland och andra stater som delar en liknande vision – för att tillsammans med arabländerna bidra till att lägga grunden för ett hållbart fredsinitiativ. Till en början med civila grupper som är villiga att diskutera fred.
6. Stärka de diplomatiska insatserna för ett ovillkorligt frigivande av alla 129 kvarvarande israeliska gisslan som hålls av Hamas och andra väpnade grupper, liksom för frigivningen av de runt 2000 palestinier som är olagligt frihetsberövade i Israel.
7. Erkänna Palestina som en stat i linje med FN:s resolution från 1947.
8. Finansiera Internationella brottmålsdomstolen (ICC) och försäkra ansvarsutkrävande för att de som är ansvariga för allvarliga internationella brott, vilket nödvändiggör utfärdande av arresteringsorder mot ansvariga som står anklagade för internationella brott under och efter den 7:e oktober.
9. Investera i kultur och initiativ som främjar fred och internationellt samarbete, givet de akuta behov att bekämpa antisemitism, islamofobi och främlingsfientlighet i Europa.
Vad har ni emot oss som jobbar för fred?
Regeringen stoppar stödet till fredsorganisationer som IKFF, Kristna fredsrörelsen och Svenska freds. Det handlar knappast om pengarna utan om något annat.
I nära hundra år har Sverige stöttat svenska folkets engagemang och organisering för fred. Det var i en riksdagsmotion år 1929 som det första stödet beviljades med motiveringen; ”Ingen medborgare bör lämnas oberörd av upplysningen för fred. Likasåväl som det hittills inom olika länder bedrivits ett aktivt arbete för försvaret, bör ett omfattande arbete för freden försiggå.”
Men nu är den svenska traditionen över och ett 95-årigt statligt stöd till svenska fredsorganisationer går i graven.
Sammanlagt rör det sig om drygt 20 miljoner kronor årligen. En droppe i budgethavet jämfört med till exempel försvarsanslagen som på kort tid nästan har fördubblats till 119 miljarder.
Det kan knappast vara pengarna det handlar om. Det framstår därför tyvärr som att det är just de svenska fredsorganisationerna man vill försvaga. Eller kanske fredsarbetet i största allmänhet. Även FN:s fond för fredsbyggande arbete får sitt bidrag halverat av regeringen.
Företrädare för regeringen och försvarsmakten försäkrar gång på gång att det sista de vill är att Sverige ska dras in i krig. De vill bevara freden. Vad kan då vara bättre än att ha starka fredsorganisationer med på tåget?
Organisationer som tidigare har drivit på Sverige att ansluta sig till konventionerna som förbjuder personminor och klustervapen och verkat för att ett demokratikriterium införs vid vapenexport.
Anser regeringen att det var dåliga beslut?
Få av världens konflikter efter andra världskriget har haft militära lösningar. Det är förhandling och klassiskt fredsbyggande arbete som har fått slut på vidriga, destruktiva krig.
”Sverige är fredsskadat” får vi höra gång på gång av de som verkar ha glömt bort Sveriges ihärdiga och vid flera tillfällen framgångsrika insatser i konflikter sedan slutet av 40-talet. Då har vapnen varit just diplomati, medling och fredsförhandling.
Även den nuvarande regeringen har uttalat en ambition att lösa internationella tvister på fredlig väg. I reformagendan för ett nytt bistånd betonas också vikten av kvinnors deltagande i fredsprocesser.
Hur går det ihop med indragen finansiering till organisationer som arbetar med just det?
Starka fredsorganisationer utgör inget hot i ett samhälle med en fri och spänstig debatt kring försvarsfrågor. Om fredsarbete och fredsbyggande börjar ses som fula ord är vi som demokratiskt samhälle illa ute.
Fred är mer än frånvaron av krig vilket alla som sysslar med frågan mycket väl vet om. Fred förutsätter ett samhälle där alla individer kan känna sig säkra. Ett samhälle utan våld och förtryck, där ordet är fritt och demokratin livskraftig. Det brukar kallas mänsklig säkerhet till skillnad från staters dito.
Fred är också en grundförutsättning för utveckling av hållbara samhällen. De globala målen i Agenda 2030 som regeringen har förbundit sig till, pekar ut fred som ett absolut grundkrav för att dessa ska kunna uppnås.
Stödet till svensk fredsrörelse har omfamnats av samtliga regeringar oavsett politisk färg fram tills nu. Kan vi hoppas på att dagens regeringsföreträdare i ljuset av detta tänker om och ändrar vad som framstår som ett historielöst beslut?
Att beröva fredsorganisationerna deras stöd äventyrar det demokratiska samtalet och deras granskande roll riskerar att försvagas.
Vi kräver att regeringen snarast ser till att den svenska fredsrörelsen får en stabil och långsiktig ekonomisk grund att stå på. Något annat är inte värdigt ett fritt och demokratiskt samhälle som Sverige.
