Nyhetsbrev
Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
Efter sex månader av krig och inför den ukrainska självständighetsdagen vet ingen riktigt vad som är på väg att hända. Det ryktas om rysk terrorbombning. USA:s ambassad har uppmanat amerikanska medborgare att lämna landet.
– Jag har så mycket att göra att jag inte har tid att vara rädd, säger Ivanna Khrapko, som leder ett fackligt ungdomsnätverk.
Ivanna sveper med datorns kamera; först ut genom fönstret för att visa hur tomt det är på gatorna i Kiev och så ett svep över kontoret för att visa att där både finns svenska flaggor och en bild på Olof Palme.
Sverige står för en stor del av de donationer med nödhjälp som ungdomsnätverket ända sedan den ryska invasionen inleddes har distribuerat över landet. Under sommaren har de skickat ut hjälpsändningar från Palmecentret, Kommunal och Tyskland. Bland annat till människor som evakuerats från den ockuperade staden Kherson.
Som Ivanna berättat i en tidigare intervju har facket gått från att bara ägna sig åt aktiviteter relaterade till kriget till mer normal facklig verksamhet.
– Vi ska snart ordna en facklig grundkurs för ungdomar och har fått in 54 anmälningar från nästan hela landet, förutom de delar där striderna är som hårdast. Det känns positivt eftersom många är rädda för att resa.
– I juli hade vi en träff för det fackliga nätverket. Vi pratade inte bara fackliga frågor utan också om oss själva och hur vi känner oss. En psykolog deltog som stöttade oss i hur vi kan organisera våra liv.
Facket har också fått en mer ansträngd relation till den ukrainska regeringen som antagit en lag som försvagat fackets inflytande.
– President Zelensky blev uppvaktad, även från utlandet, för att han inte skulle skriva under lagen. Men han gjorde det ändå, säger Ivanna Khrapko.
Deltagare på träff med det fackliga ungdomsnätverket. Foto: Privat
Ivanna pluggar engelska vid sidan av det fackliga jobbet. I vissa delar rullar livet på som vanligt. I det läge som nu råder i Kiev går det att till exempel hänga med vänner på ett kafé.
– Men jag skulle inte gå ut och dansa på en klubb. Det känns inte rätt när andra lever i en situation där deras liv är i fara.
Till sist understryker Ivanna Kharpko hur viktigt det är att solidariteten med Ukraina inte sviktar. Hon vill att det skickas mer vapen till Ukraina och önskar hårdare sanktioner mot Ryssland, och att de organisationer som nu stödjer Ukrainas folk fortsätter sin kamp.
– Tack för det ni gjort och fortsätt med det. Varje gång ni gör en solidaritetsaktivitet så innebär det en påminnelse om att kriget fortfarande pågår och att människor dör varje dag.
Stöd Palmecentrets arbete i världen! Swisha till: 123 240 60 72.
Det var allvarsamma ord som FN:s generalsekreterare António Guterres yttrade när han för några dagar sedan talade i New York om hotet från kärnvapnen: ”Mänskligheten är ett enda litet misstag från att förintas i ett kärnvapenkrig.”
Den varningen finns extra anledning att ta till sig just i dag när det är precis 77 år sedan den första atombomben fälldes över Hiroshima. Vi har alla sett skräckbilder som visar förödelsen efter bomberna som släpptes över Hiroshima och Nagasaki, och sagt att det få aldrig ske igen.
Men för varje dag så ökar nu risken att detta som vi hoppats skulle höra till historien åter kan upprepas. Vi har kriget i Ukraina, och Putins hot om att ta till kärnvapen. Vi ser ökade spänningar mellan USA och Kina. Och vi ser kärnvapenmakterna som i stället för att avrusta är i full gång med att modernisera sina kärnvapenarsenaler.
Ökade motsättningar ökar risken för att kärnvapen kommer till användning och i ett spänt läge kan ett falsklarm få någon att trycka på avfyrningsknappen. Det kan ske, men det får inte ske.
Ledarna i kärnvapenstaterna måste känna trycket underifrån när människor i hela världen går samman och kräver ett slut på hot, avskräckning och ökade militära kostnader. För 40 år sedan demonstrerade 100 000 människor på Göteborgs gator, för freden och för att förhindra att fler kärnvapen placerades ut i Europa. Liknande demonstrationer borde hållas igen, över hela världen.
Doktrinen om att kärnvapen avskräcker motståndaren från att ta till vapen har visat sig vara helt fel. Putin låter sig inte på något sätt avskräckas av att andra länder har kärnvapen. Tvärtom gör de ryska kärnvapnen att de länder som ställer upp på Ukrainas sida måste visa viss försiktighet för att inte provocera fram en kärnvapenattack från Putin.
Doktrinen om avskräckning måste ersättas med begreppet gemensam säkerhet, som etablerades av en internationell kommission under ledning av Olof Palme. I och med att ett fullskaligt kärnvapenkrig leder till att båda sidor förintas måste man i stället gemensamt arbeta för att förhindra krig och öka säkerheten.
Sverige har historiskt spelat en framträdande roll i internationella nedrustningsförhandlingar, och gör så än i dag. Just nu pågår den så kallade översynskonferensen av icke-spridningsavtalet i FN-högkvarteret i New York. Det var där António Guterres höll sitt allvarsamma tal. Icke-spridningsavtalet syftar till att förhindra att fler länder skaffa sig kärnvapen och i förlängningen till nedrustning.
Den socialdemokratiska regeringen är drivande i förhandlingarna, bland annat genom Stockholmsinitiativet, som samlar ett antal icke-kärnvapenstater, bland andra Japan, Spanien, Norge, Finland, Argentina och Etiopien. De har gått samman med syftet att öka engagemanget i nedrustningsfrågorna.
Men Sverige behöver ta ytterligare ett steg och även ansluta sig till FN:s konvention om ett kärnvapenförbud, som bland annat Österrike och Irland anslutit sig till. Att Sverige som framtida NATO-land står upp för ett totalförbud av kärnvapen skulle skicka en stark signal till kärnvapenmakterna.
Det går inte att bortse från att NATO bygger sin militära strategi på kärnvapen. Men det fråntar inte Sverige möjligheten att agera. NATO-länderna har slutit upp bakom Icke-spridningsavtalet, vilket innebär att man faktiskt åtagit sig att verka för nedrustning av kärnvapenarsenalerna (även om vi idag inte ser att det åtagandet omsätts i praktisk handling).
Det finns alltså ingen egentlig grund till den avvisande hållning som, särskilt USA, visat inför FN:s kärnvapenförbud. Sverige kan vara med och bygga broar mellan alla goda krafter som har som långsiktigt mål att skrota kärnvapnen.
Snart har vi val i Sverige. Ofta tenderar valkampanjer att fokusera på kortsiktiga plånboksfrågor. Men som väljare har du makt att också påverka framtiden för dina barn och barnbarn. Vilka är de partier som tar klimatomställningen på allvar. Vilka partier arbetar för nedrustning; för att Hiroshimadagen blir en dag då vi minns en av de största tragedierna i mänskligheten historia, men slipper frukta att historien ska återupprepa sig.
Margot Wallström, ordförande Olof Palmes Internationella Center
Anna Sundström, generalsekreterare Olof Palmes Internationella Center
Debattartikeln publicerades i Aftonbladet 6/8-2022.
Öka stödet till demokratiska krafter i Turkiet!I Utrikesdepartementets rapport om demokrati, mänskliga rättigheter och rättsstatens principer i Turkiet från 2021 slås det fast att lagar mot terrorism och brott mot staten, liksom anklagelser om förtal av presidenten, används för att tysta oliktänkande och regimkritiker. Om Turkiet ges tolkningsföreträde kring vilka organisationer och individer som Sverige får och inte får samarbeta med riskeras stora delar av stödet till turkiskt civilsamhälle. För att visa att så inte är fallet bör den svenska regeringen ta initiativ till en satsning för ökat stöd till de demokratiska krafter som just nu verkar under mycket svåra förhållanden.
– Olof Palmes Internationella Center initierar en satsning på att utöka stödet till civilsamhället och avsätter medel för nya projektsamarbeten redan under 2022. Förhoppningsvis följer regeringen vårt exempel, säger generalsekreterare Anna Sundström.
Rapporter om att Turkiet nu förbereder en ny intervention i norra Syrien med avsikt att slå till mot kurderna där bör tas på stort allvar och fördömas. Det svenska stödet för fred och demokrati i Syrien bör intensifieras. Freden kan inte vinnas genom fortsatt förtryck av kurdernas och andra minoriteters rättigheter. Att trepartsavtalet skapar oro och uppfattas som ett svek mot kurderna är förståeligt. Nu är det upp till bevis för regeringen som menar att avtalet på inget sätt kommer att inskränka demokratiska fri- och rättigheter.
– Jag förutsätter att svenska myndigheter står pall för turkiska regeringens påtryckningar när det gäller utlämningsärenden och eventuella förfrågningar om vapenköp, säger Anna Sundström. Våra svenska lagar gäller. Och rättsstatens principer ska följas. Även om Turkiet vill något annat.
Just den här dagen har det kommit en hjälpsändning från Olof Palmes Internationella Center och Kommunal. Den ska nu packas om och sändas ut till behövande runt om i Ukraina.
– Det finns stora behov i hela landet, men vi klarar just nu inte att leverera till de östligaste delarna av Ukraina där kriget pågår som mest. I stället inriktar vi oss på att stödja flyktingar därifrån, säger Ivanna Khrapko.
Hon leder ett fackligt nätverk av ungdomar som ända sedan Ryssland inledde kriget mot Ukraina har arbetat med att distribuera nödhjälp till krigets offer. Det är mat, blöjor, mediciner och annat som kan behövas i en nödsituation.
Sedan den tidigare intervjun ett par veckor in i kriget har nätverket växt, hittat rutiner för verksamheten och utvecklat den. Som exempel nämner Ivanna att de börjat samarbeta med facket på ett företag som tillverkar läkemedel, så att de kan hjälpa till och kontrollera hjälpsändningarna med mediciner.
Ivanna Khrapko har i någon mån vant sig vid att leva med kriget. Förra gången hon blev intervjuad befann hon sig i en stad nära den rumänska gränsen. Hon var i ett slags chocktillstånd, oroad över de ständiga flyglarmen och kunde inte sova på nätterna. Sedan de ryska trupperna drog sig tillbaka från Kievs omedelbara närhet har hon kunnat återvända hem, till en huvudstad där situationen är någorlunda normal.
– Men jag har gått ner tio kilo under den här tiden, säger hon.
Facket för offentliganställda där Ivanna är aktiv har börjat återuppta normal facklig verksamhet. För facket handlar det inte längre bara om akuta åtgärder i en krigssituation.
– Även om det pågår krig i landet finns det människor som har problem på sina arbetsplatser och behöver stöd. Vi vill kunna hålla i gång vår fackliga organisation. Snart går vi ut med en enkät till medlemmarna för att höra efter vilka behov de har.
I och med att förhållandena i stora delar av Ukraina blivit mer normala kan man ställa sig frågan om det fortsatt finns behov av humanitär nödhjälp. Men enligt Ivanna är behoven fortfarande enorma.
– Bara i regionen Poltava finns 130 000 flyktingar. De behöver mat och har problem med hälsan, och saknar tillgång till mediciner. De är arbetslösa och har inga pengar. Därför måste nödhjälpen fortsätta, säger Ivanna Khrapko.
– Jag vet att vi kommer att vinna det här kriget. Men priset blir högt, med många döda och förstörd infrastruktur. Jag vill verkligen tacka alla i Sverige. Inte från något annat håll får vi lika mycket stöd som från Sverige.
Förutom det fackliga ungdomsnätverket går pengar från Palmecentrets insamling till en barnorganisation som stöd av Unga Örnar, liksom till en socialdemokratisk systerorganisation och ett aktivistnätverk baserat i Litauen, med ukrainare i exil som kanaliserar stöd till hemlandet.
Stöd Palmecentrets arbete i världen! Swisha till: 123 240 60 72.
Vi måste lagstifta mot kärnvapen i SverigeDet Socialdemokratiska partiet har nu tagit ställning för ett svenskt medlemskap i Nato och Sverige kommer därmed att söka om medlemskap.
Rysslands olagliga invasion av Ukraina och det förändrade säkerhetsläge som det övergreppet medfört har tvingat fram en olyckligt snabb process.
Det Sverige där socialdemokratin varit den viktigaste politiska kraften har genom historien kombinerat sin roll som alliansfri stat med att vara en röst i världen som stått upp för demokrati, mänskliga rättigheter och en mer rättvis världsordning.
Sverige har också varit en nation som drivit på för fred och nedrustning, och bidragit till fredliga lösningar på väpnade konflikter. Folke Bernadotte, Dag Hammarskjöld, Raoul Wallenberg, Alva Myrdal, Olof Palme och Anna Lindh, raden av svenska fredshjältar kan göras lång.
Till det kommer att vi från Sverige under decennier avsatt en hundradel av våra samlade resurser till utvecklingsbistånd, och därigenom bidragit till förbättrade levnadsförhållanden för miljontals människor.
Nu vill det till att det Sverige, som inte längre kommer att vara alliansfritt, fortsätter att spela en aktiv och positiv roll i världen.
Natomedlemskapet får inte innebära att vi inte längre rakryggat törs stå upp för det som är rätt och riktigt.
Inte heller ska vi minska ner på de resurser vi avsätter för global utveckling och för klimatet. Tvärtom är det dags att ta ett steg framåt och ännu tydligare stå upp för en fredlig och hållbar värld.
Om Nato kräver av oss att vi ska lägga två procent av statens budget på försvaret så bör vi avsätta lika mycket för att bygga en bättre värld. Vapen är till för att användas när kriget väl brutit ut. Låt oss då visa att Sverige och svensk arbetarrörelse fokuserar på att förebygga konflikter.
Det gör vi genom att generöst bidra till minskad fattigdom, demokratisk och hållbar utveckling samt insatser mot den globala uppvärmningen. Den nedskärning som regeringen just nu genomför på utvecklingsbiståndet är oacceptabel.
Det begreppet etablerades för 40 år sedan av en internationell kommission under ledning av Olof Palme. Palmecentret har lett ett arbete där en ny internationell kommission arbetar fram förslag på hur vi formar en världsordning som ger ökad säkerhet för alla.
Världen blir inte tryggare när stater hotar varandra med fler och kraftigare vapen. Vi måste skapa en global ordning där vi gemensamt kan lösa de utmaningar som mänskligheten står inför.
Natos största nackdel är att det är en militärallians uppbyggd kring en kärnvapenstrategi. Palmecentret kommer att fortsätta att opinionsbilda kring FN:s kärnvapenförbud och trycka på för att Sverige ska ratificera kärnvapenförbudet.
På kort sikt kan vi inte förvänta oss att Ryssland eller Nato ensidigt avskaffar sina kärnvapen. Men kärnvapenfria stater kan samla sig och sätta press på de som innehar kärnvapen. I dag har 60 stater ställt sig bakom kärnvapenförbudet. Sverige borde snarast ta plats i den klubben. I ett första steg måste Sverige spela en aktiv roll när de stater som ratificerat kärnvapenförbudet i juni träffas i Wien för att tillsammans diskutera konkreta åtgärder. Sverige och Norge ska delta som observatörer, och har möjlighet att driva på arbetet.
Genom att förbjuda lagring av kärnvapen i Sverige bidrar vi till att dessa massförstörelsevapen inte sprids ytterligare. Inte heller ska vi öka spänningarna genom att tillåta utländska militärbaser i Sverige. I dessa fall räcker det inte med vaga politiska uttalanden, utan det krävs en tydlig lagstiftning.
Beslutet att gå med i Nato har fattats i en snabb och forcerad process. Genom en debatt som alltför snävt fokuserat på försvarsförmåga och försvarsgarantier.
För beslutets långsiktiga legitimitet måste regeringen inte bara tydligt ta avstånd från Natos kärnvapendoktrin utan också säkerställa Sveriges fortsatt ledande roll för nedrusning och fred.
Annars finns snart inga nya namn att lägga till raden av svenska fredshjältar.
Anna Sundström, generalsekreterare, Olof Palmes Internationella Center
Debattartikeln publicerades i Aftonbladet 16/5-2022.
Vår vid frontenNu är det vår på den ukrainska stäppen. Det har blivit varmare, men det har också regnat mycket. Den berömda svartjorden är mjuk och svår att köra med stridsvagnar i.
Samtidigt pågår i Moskva förberedelserna inför Segerdagen den 9 maj. Plan A – att erövra Ukraina i ett blixtkrig på 2-3 dagar och sätta in en quisling som president, gick inte så bra.
Nu håller även plan B: att erövra landet från öster och sydost, lagom till just segerdagen, på att falla samman. Ryssarna skjuter granater utan avbrott, men lider samtidigt stora förluster.
Det spekuleras nu i att Putin har en plan C – att i stället använda den 9 maj för att proklamera att det som hittills varit en specialoperation istället blir ett krig. Det skulle innebära att Kreml kan inleda en allmän mobilisering för att fylla på de utarmade soldatleden i Ukraina.
Han kan dock få problem med utrustning och vapen till de nymobiliserade. Tidningen Röda Stjärnan (Krasnaja Zvesda), den ryska militärens husorgan, har publicerat översiktliga bilder över vilka fordon som ska delta detta år. De går att jämföra med tidigare parader, och resultatet är att det verkar ha uppstått en diffitsit, en bristsituation för vissa typer av militära fordon.
Enligt ukrainska generalstaben har man lyckats förstöra bl a över 1 000 stridsvagnar, 155 helikoptrar, 2 500 pansarfordon för persontransport och 190 flygplan. Man kan ju inte ordna en riktigt flott parad när fordonen behövs på annat håll, eller hur?
De som ska vara med är dock till exempel maffiga transportvagnar med kärnstridsspetsar, och man planerar flyguppvisning med stridsflyg i Z-formationer. Ett nytt inslag är ett stort Iljusjin-plan som fungerar som stridscentral i luften, även vid kärnvapenattacker.
Självklart är 9 maj-paraderna en del i det storslagna propagandakriget. Tonen i ryska statsmedia har de senaste veckorna skruvats upp ytterligare. Särskilt efter förlusten av Svartahavsflottans flaggskepp Moskva. En neslig förlust som först förklarades bort med att det var en ”olycka”.
Hämndbombningarna mot Kyjiv och andra ukrainska städer som följde kunde inte riktigt förklaras med en ”olycka”, och rätt snart föll de förklaringarna bort – men det var ju omöjligt att erkänna att ukrainarna, de lägre stående ukrainarna, skulle kunnat göra något sådant. Det hela skylldes istället på ”NATO”. Och det konceptet har man utvecklat, och om man ska utgå från rysk propaganda-TV så är det redan nu krig mellan NATO och Ryssland. (Förlåt, jag menar ”specialoperation”.)
Storbritannien och Polen verkar just nu vara de främsta hatobjekten. Belarus ”president” Lukasjenka har påstått att han har bevis för att ”britterna” ligger bakom krigsbrotten, morden och våldtäkterna i Butja. Ni vet de där, som egentligen inte hände, för alla de döda kropparna var ju skådespelare…
Putinrysslands planer måste stoppas. De vill upprätta ett nytt imperium ”från Lissabon till Vladivostok”. En fred nu, om den vore möjlig, skulle inte innebära ett sådant stopp. Det skulle innebära att Ryssland skulle får respit, en möjlighet att bygga upp sina militära resurser igen. Putin måste förlora det här kriget, så tydligt att han inte kan komma undan nesan att ha förlorat inför sina landsmän.
Vid fronten fortsätter striderna och i övriga Ukraina försöker man nu genomföra den viktiga vårsådden. Till och med nära fronten pågår vårbruket, med ukrainska bönder på sina nu berömda amerikanska traktorer. Iklädda skottsäkra västar. Att sådden blir av är viktig för Ukraina, och för världen.
Ukraina är verkligen en kornbod och det är många som riskerar att svälta om vetet inte går att skörda som vanligt. De vanliga exportvägarna är just nu stängda – hamnarna är belägrade eller ockuperade av ryssarna. Hundratals båtar ligger stilla i hamnarna utan att kunna röra sig. Ändå räknar Ukraina med att kunna komma upp i 60 procent eller mer av veteproduktionen genom att exportera vete från grannländer.
I de ockuperade områdena stjäl de ryska trupperna inte bara tvättmaskiner – de fraktar också iväg jordbruksmaskiner och innehållet i veteförråden. Ryska regionen Krasnodar har tagit beslut om att man ska lösa sina livsmedelsproblem genom ”import” från Ukraina – det vill säga ren stöld.
En ukrainsk bonde kunde via GPS se att hans skördetröskor hamnat i Tjetjenien.
En sak är klar: Putin tänker inte nöja sig med något fredsavtal som kanske skulle innehålla eftergifter från bägge sidor. Han ska ha hela kakan, kosta vad det kosta vill, inte minst i människoliv.
Efter de krigsbrott och övergrepp som framkommit när ockuperade områden i Ukraina befriats, så är den ukrainska sidan knappast beredd till några eftergifter heller. Hur ska de någonsin kunna lita på en motståndare som har ljugit om allt, hela tiden?
De som är ansvariga för krigsbrotten måste också ställas till svars. Ukraina måste kompenseras för sina stora förluster, landet måste byggas upp igen.
Det är sant, som de säger: om Ryssland slutar kriga, så tar kriget slut. Om Ukraina slutar kriga, så finns inte Ukraina mer.
Krönikan är en del av en serie för Blankspot, publicerad den 1/5-2022.
Oförsvarligt att skicka krigsnotan till världens fattigaDrygt två månader har nu gått sedan Putin inledde det ryska angreppskriget mot Ukraina. Den humanitära katastrofen är ett faktum. Sönderbombade städer, massgravar och miljontals människor på flykt.
Den solidaritet som länderna i Europa och omvärlden visat sedan den 24 februari inger hopp. Återigen mobiliserar hela Sverige för att ta emot människor på flykt och det svenska folkets vilja att bistå visar tydligt – Ukrainas sak är vår!
Det folkrättsvidriga kriget är inte bara en tragedi för Ukraina. Det påverkar en hel värld. Redan nu bidrar ökade drivmedelspriser och ökade livsmedelspriser till ökad fattigdom och hunger. I Europa, men också i Etiopien, Jemen, i Zimbabwe. Sårbara stater där läget snabbt kan försämras ytterligare. Många länder i Nordafrika och Mellanöstern har stor import av spannmål från Ukraina. Ukraina är världens största givare till FN:s livsmedelsprogram. Eller rättare sagt, var världens största givare till FN:s livsmedelsprogram.
Vi minns gnistan som tände inbördeskriget i Syrien. Risken för ökade spänningar som utvecklas till konflikter och nya krig är uppenbar, vilket oundvikligen leder till nya migrationskostnader. I detta läge minskar Europa sitt bistånd, fokuserar på den egna säkerheten och omfördelar medel till flyktingmottagande. Det är kortsiktigt, kontraproduktivt och riskerar att öka spänningarna i världen.
Tyvärr agerar den svenska regeringen på samma sätt. I förslaget till vår ändringsbudget avräknas 9,2 miljarder från biståndet under 2022. Pengarna ska täcka kostnader för mottagandet av människor som flyr från Ukraina. Det är nästan en femtedel av hela biståndet och motsvarar mer pengar än det sammanlagda biståndet till Sveriges tio största samarbetsländer. När nu migrationsverket dessutom meddelat att antalet flyktingar från Ukraina blir färre än förväntat måste biståndet återställas.
Att Sverige visar solidaritet med människor på flykt från Ukraina är självklart, men att vi lämnar världens fattiga med notan är oförsvarligt. Ett minskat bistånd kommer ytterligare öka fattigdom och hunger. Försämra möjligheterna att förebygga kriser och konflikter som driver fler människor på flykt och minska stödet till de demokratiska krafter som idag behövs mer än någonsin. Den del av det svenska biståndet som riktas till att värna mänskliga rättigheter, rättsstatens principer och rätten att organisera sig fackligt minskar exempelvis med 42 procent. Detta i en tid när 68 procent av världens befolkning lever i ett land som utvecklas i auktoritär riktning.
Expertgruppen för biståndsanalys har varnat för de negativa konsekvenser plötsliga förändringar av biståndsbudgeten medför, FN:s generalsekreterare Antonio Guterres har vädjat till världens rika länder att inte minska biståndet eftersom det kommer att försämra möjligheten att förebygga nya kriser.
Världsbanken, Internationella valutafonden, Världshandelsorganisationen och många biståndsorganisationer har tydligt förmedlat det allvarliga världsläget.
Sverige kan bättre. Vi har råd att visa solidaritet med Ukraina och stå upp för biståndet till världens fattigaste. I en sammankopplad värld är solidaritet i vårt egenintresse.
Genom att ta ansvar för världen – tar vi ansvar för Sverige.
Anna Sundström, generalsekreterare Olof Palmes Internationella Center
Oscar Ernerot, internationell chef LO Sverige
Publicerad i Tidningen Rörelsen den 3/5-2022.
Ny rapport: Common Security 2022Vår värld står inför svåra utmaningar: kärnvapenhot, klimatförändringar och pandemier. De gemensamma globala systemen och strukturerna – som behövs för att skapa säkerhet, bekämpa fattigdom och ojämlikhet, samt förhindra mänskligt lidande – är otillräckliga, och ofta kränks eller ignoreras. Mänsklighetens framtid bygger på att vi löser vår sviktande världsordning.
I år är det 40 år sedan en internationell kommission under ledning av Olof Palme presenterade rapporten ”Gemensam säkerhet”. Nu, 2022, är den ryska aggressionen mot Ukraina en påminnelse om vad som kan hända när världsordningen misslyckas. Det är dags att åter lyfta fram Palmekommissionen slutsatser, för att leda mänskligheten bort från randen av den katastrof där vi i dag befinner oss.
Publicerad av Olof Palmes Internationella Center, International Peace Bureau (IPB) och ITUC.
Arbetet med rapporten pågick under nära ett års tid. Ett antal kvalificerade webinarer bidrog med värdefull kunskap. En högnivåkommission med 18 kunniga personer från jordens alla kontinenter ställde sin erfarenhet till förfogande. Bland dem Jan Eliasson, tidigare vice generalsekreterare i FN; Helen Clark, tidigare premiärminister i Nya Zeeland; Sharan Burrow, generalsekreterare för den internationella fackliga organisationen ITUC; Kumi Naidoo, tidigare chef för Greenpeace och den österrikiske diplomaten och nedrustningsexperten Alexander Kmentt.
Läs mer om initiativet på commonsecurity.org.
Rapportens principer:
1. Alla människor har rätt till mänsklig säkerhet: frihet från rädsla och frihet från nöd
2. Att bygga tillit mellan nationer och människor är fundamentalt för en fredlig och hållbar mänsklig existens
3. Vi kan inte skapa gemensam säkerhet utan kärnvapennedrustning, starka begräsningar på konventionella vapen och reducerade militära utgifter
4. Globalt och regionalt samarbete, multilateralism och rättsstatsprincipen är grundläggande för att tackla många av världens utmaningar
5. Dialog, konfliktförebyggande och förtroendebyggande insatser måste ersätta aggression och militära krafter som medel för att lösa konflikter
6. Bättre reglering, internationell rätt och ansvarsfull styrning behöver även innefatta ny militär teknologi, som exempelvis artificiell intelligens
Texten som är skriven av den ryske, regimvänlige filmaren och politiske rådgivaren Timofej Sergejtsev har rubriken ”Vad ska göras med Ukraina?” är inget mindre än en modern version av tyskarnas Wannseeprotokoll, dokumentet som innehöll planen för den slutliga lösningen av judefrågan.
Författaren av artikeln som publicerades av RIA Novosti heter Timofej Sergejtsev, född 1963. Han har en bakgrund som fysiker, men har också ägnat sig åt filosofi.
Han beskrivs som en anhängare av Moskvametodologerna, en filosofisk grupp som startade på 1950-talet, med flera kända fysiker och matematiker. Man vill använda sig av holistiska metoder för att få ordning på samhällsproblem. Särskilt intressant var det att hitta lösningar på ”lömska problem” (eng: wicked problems = olösliga problem).
Han är också medlem av Zinovjevklubben. Denna är en grupp av filosofer, uppkallad efter Alexander Zinovjev, en dissident som tvingades i landsflykt 1978 men återvände till Ryssland 1999. Från att ha varit anti-Stalin och kritisk mot sovjetkommunismen, blev Zinovjev senare en av Michail Gorbatjovs skarpaste kritiker, som kallade perestrojkan för ”katastrojka” (för den var en katastrof, ansåg han) och som kallade den misslyckade kuppen mot Gorbatjov 1991 för en tragedi.
Mot slutet av 1990-talet hade Sergejtsev också blivit en ”politisk teknolog”, som ryssarna kallar det. Vi kanske skulle säga politisk strateg i stället. I hans fall handlade det om att bidra med experthjälp i olika valkampanjer – och det gjorde han framgångsrikt. Det började med mindre kampanjer för olika kandidater till politiska församlingar lite varstans i Ryssland. 1998 hjälpte han Leonid Kutjma att vinna presidentvalet i Ukraina. Redan på 00-talet började han skriva om Ukraina som ett problem, och 2012 producerade han en film, som hette Matchen. Den handlar om en fotbollsmatch 1942 i det av tyskarna ockuperade Kyjiv mellan Wehrmacht och Dinamo Kyjiv.
De sovjetiska spelarna fick veta att de inte fick vinna matchen, men de vann med 5-3. Sedan odlades myten att de alla blivit avrättade efteråt, men det har sedan visat sig vara fel. Filmen från 2012 förbjöds i Ukraina eftersom den ansågs underblåsa motsättningar mellan ukrainare och ryssar – filmen är fylld med nazistiska symboler och de ukrainska spelarna skildras som kollaboratörer, medan de ryska är hjältemodiga antinazister.
I ljuset av det som hänt sedan dess är det inte svårt att se filmen som en föregångare till den kampanj som Putins Ryssland drog igång vid samma tid om att de ukrainare som ville ha ett självständigt Ukraina som närmade sig Europa, i själva verket var antiryssar och ”nazister”.
Observera: nazism, som den alltid beskrivits i Sovjet och även i nutidens Ryssland, är en ideologi som har Sovjetunionen/Ryssland som huvudfiende. Koncentrationslägren är enligt den gängse ryska historieskrivningen läger som var till för att utrota sovjetiska krigsfångar och kommunister. I uppslagsverket Sovjetskaja Entsiklopedia finns det inte ett ord om judar t ex i artikeln om Auschwitz.
Vad innehåller då artikeln från Ria Novosti? Hur ska den ”ukrainska frågan” (ett lömskt problem?) lösas? Här är huvudpunkterna:
– alla som tillhör eller tillhört stridande grupper på den ukrainska sidan ska likvideras, även värnpliktiga.
– alla som tillhört någon ”nazistisk” gruppering – till dessa räknas alla politiska grupperingar som stött de senaste två folkvalda presidenterna – ska också likvideras.
– skulle några bli kvar efter detta, ska de ”omprogrammeras”.
– all undervisningslitteratur på alla nivåer med ”nynazistiskt” innehåll – dvs allt som inte överensstämmer med den ryska synen på Ukraina som ett ”icke-land” – ska rensas bort.
– Ryssland måste ha total kontroll över hela det tidigare ukrainska territoriet medan den sk ”avnazifieringen” pågår, detta kommer att ta minst en generation eller 25 år.
– området ska avukrainiseras. Ukrainare ska bli ryssar. Själva namnet ska utplånas, södra/östra Ukraina får namnet Novorossija (Nyryssland), mellersta Ukraina ska heta Malorossija (Lillryssland) och de västligaste katolska regionerna kan man räkna bort helt, men de ska också avmilitariseras och avnazifieras. Putin har tydligen tidigare erbjudit dem till Polen, kanske någon bit till Ungern?
– Alla som under de senaste 30 åren velat ha en självständig ukrainsk stat är ”nazister” och skall ställas inför rätta.
Denna artikel har alltså publicerats på den ryska statliga nyhetsbyrån Ria Novosti. När man läser den blir man lätt illamående. Det enda som saknas är prydliga ritningar på dödsläger.
En vecka senare ligger artikeln fortfarande kvar, och den har följts upp med ett förvirrat tal av före detta ryske presidenten/premiärministern Medvedev, som i veckan sade att ”ukrainarna i vackra broderade skjortor odlar rysshat” och skriver ”pseudohistoria om den ukrainska staten sedan 1991”.
Han menar att ”den passionerade delen av det ukrainska folket har bett böner om ett Tredje Rike under de senaste 30 åren” och att ”Ukraina kommer att möta sitt öde”.
Kremls ledande TV-propagandist, Vladimir Solovyev, har under den gångna veckan fortsatt på samma tema, och dessutom kallat ukrainarna för ”satanister”. Hans uppmaning till de ryska trupperna? ”Gör ert jobb!”
Och så har vi den uppsnappade inspelningen av ryska soldater i Butja som talar med sin officerare. ”Ska vi döda dem? De är civila.” Svar: ”Döda dem allihop.”
Krönikan är en del av en serie för Blankspot, publicerad den 7/4-2022.
”Nu avslöjas övergreppen vi fruktat”Rysslands anfallskrig i Ukraina har gått in i en ny fas. Ukrainska trupper trycker tillbaka ryssarna på marken i norr (Kyiv, Chernigiv och Sumy-regionerna), och delvis också i söder (söder om Krivyg Rih och runt Cherzon). I de flesta fall efter strider, i några fall har ryssarna övergivit dessa orter och retirerat.
Vartefter ukrainarna tar tillbaka kontrollen, avslöjas fruktansvärda övergrepp. Bilder från Bucha, Irpin, med flera platser visar döda kroppar, civila som verkar har skjutits utan urskillning. Även bilder på bakbundna offer som verkar ha avrättats. Berättelser om våldtäkter och mord. Till det kommer berättelser och bildbevis om plundring och en omfattande förstörelse.
Den ryska armén har tyvärr en lång historia fylld med sådana ”insatser”. Inte bara från i tiden närliggande krig som Syrien eller Tjetjenien, utan också från Afghanistan, andra världskriget, och även ännu längre tillbaka.
Redan Tolstoj skrev om detta bland annat i ”Krig och Fred”. Peter den store hämnades på Ivan Mazepa, den ukrainske kosacken som lierade sig med Karl XII. Mazepas stad Baturyn, som låg öster om Kyiv, jämnades med marken och hela befolkningen utplånades.
Krig i sig är givetvis en helt onormal situation där det lätt går överstyr – men om man ska granska den ryska arméns organisation så hittar man också andra orsaker.
Det finns ingen prestige i att tjänstgöra i armén i Ryssland. Ingen alls. Alla som kan, undviker att bli inkallade eller att ta värvning. De som studerar på högskolor och universitet kan lätt göra det – det är sedan gammalt. Antingen helt och hållet, eller så gör de en kortare värnplikt i någon specialroll, och kommer undan med lite sommarkurser. De som blir inkallade som värnpliktiga (”srotjnye”, tidsbegränsad tjänstgöring) är därför de 18-19-åringar som inte har något val.
De som bor på landsbygden. I mindre städer i den ryska periferin, där arbetslösheten är hög och värnplikten innebär en väg bort. Det finns också många vittnesmål om hur de sedan mer eller mindre tvingas skriva på och ta värvning, bli ”kontraktnye”, yrkesmilitärer.
Pennalismen och korruptionen är utbredd och går hand i hand. Det har skrivits en del i ryska medier om hur unga värnpliktiga tvingats till prostitution av sina befäl. Officerare och chefer som säljer utrustning och teknik och berikar sig på alla tänkbara sätt. Det är också en av anledningarna till att trupperna som skickats till Ukraina har utgångna fältransoner med sig. De senare leveranserna har helt enkelt sålts.
Så beteendet i fält förvånar egentligen inte.
Om kriget överraskat oss på något sätt, så är det med insikten att den ryska armén är en koloss på bokstavliga lerfötter, som snabbt sjunkit ned och fastnat i den ukrainska tjällossnade svartjorden. Stridsvagnar och andra fordon ser ut som om de senast användes vid inmarschen i Tjeckoslovakien, eller för ännu längre sedan.
De första bilderna och berättelserna om plundring handlade om stackars hungriga ryska soldater som stal höns och annan mat. Förvirrade ynglingar som patetiskt tiggde bensin. Nu får vi en annan, mycket mörkare bild: kvinnor som först ser sin man mördas, och sedan våldtas i timmar, inför ögonen på sina barn.
Inspelningar av avlyssnade samtal från soldater som ringer hem till sina fruar och berättar om vad de hittat och sedan får höra vad de ska leta efter: ”Ta en laptop också!”.
Plundringståg i butiker men också i privata hem, övergivna eller inte. Nu när Kyivregionen är befriad, så möts ukrainarna som kommer tillbaka inte bara av sönderskjutna hus, utan också av vandaliserade bostäder där man grisat ner så mycket man kunnat.
Gör ryssarna så hemma?
Nej. Visst de kommer från fattiga landsändar och i några av samtalen har de också berättat om hur ”rika” ukrainarna är, de har ju asfalterade vägar och trafikljus. Men det handlar också om ett intensivt hat. De har fått höra att ukrainarna är undermänniskor – att de begått folkmord på ryssar, att de inte förtjänar ett eget land – än mindre egna fina hus och saker. Våldtäkter och vandalism är maktmedel, som i alla krig.
Det finns också otäcka uppgifter om ännu mörkare planer. Det talades vid krigets inledning om dödslistor med ukrainska politiker och journalister. I slutet av förra året beslutade ryska myndigheter om nya regler för massgravar, kompletta med skisser hur de skulle utföras. Tog de med sig de där mobila krematorierna för sina egna soldater, eller för något annat ändamål? I Bucha berättas det att ockupanterna gick från dörr till dörr och frågade vad de som bodde där arbetade med.
Om svaret var lärare så sköts de. Lärare – det är kulturbärare som undervisar i ukrainska och om Ukrainas historia. I ockuperade områden som t ex i Cherson förklarade man snabbt att nu var det ryska som gällde som språk även i skolan och alla böcker skulle brännas och ersättas med ryska. Rubeln skulle ersätta hryvna.
I åtta år har Putinryssland anklagat Ukraina för påhittade folkmord i Donbas. Nu verkar det ju som att det var planen för deras egen invasion: utplåna det ukrainska. Tvinga dem på knä – de skulle nu vara lillryssar och nyryssar (Malorossija, ”Lillryssland”, äldre ryskt namn för Ukraina, Novorossija, ”Nyryssland”, det namn de vill ge hela sydöstra Ukraina, från Odesa till Mariupol.)
Om ni undrar var de plundrande putinryska soldaterna gör av sitt byte, så vet vi nu att de tar med dem tillbaka – i den belarusiska staden Mazyr skickar de sedan paket med plundringsbyte hem till lilla mamma. I Narovlja, en stad i Belarus nära ukrainska gränsen har man öppnat en ”marknad” där man säljer plundrade grejor.
Tvätt- och diskmaskiner, andra hushållsgrejor, kläder, hemteknik, leksaker. Lastbilar kommer in från Ukraina med varor- så det är inte bara enskilda soldater, det är organiserat. Ibland kommer dock bytet inte fram. Det finns bilder på en utbränd rysk lastbil med rester av tvättmaskiner på flaket.
Vi kan inte låta Putinryssland komma undan ansvaret för de här krigsbrotten, för morden, avrättningarna, övergreppen, plundringen och den totala förstörelsen av Ukrainas städer och landsbygd. De ansvariga måste ställas inför rätta. Rysslands frysta utlandstillgångar måste användas som skadestånd för Ukrainas uppbyggnad efter kriget.
Och vi ska alltid minnas.
Putinryssland måste stoppas. Det kommer inte att sluta med Ukraina, om de får vinna det här kriget.
Den här krönikan är en del av en serie för Blankspot, publicerad den 3/4-2022.
