Nyhetsbrev
Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
Rättsprocessen mot, den mycket kända och hyllade människorättsjuristen Eren Keskin, återupptas den 15 februari. Åtalet gäller hennes solidaritetsaktion till stöd för tidningen Özgür Gündem, då hon gick in som tillfällig chefredaktör. Tidningen grundades i början av 90-talet, den har bevakat den kurdisk-turkiska konflikten och har stängts ned flera gånger av myndigheterna. Åklagaren har rubricerat åtalet mot Eren Keskin som stöd till en terroristorganisation och om hon fälls riskerar hon ett långt fängelsestraff.
Sedan 1990-talet har de turkiska myndigheterna, med alla medel, försökt tysta Eren Keskin på grund av hennes arbete för mänskliga rättigheter och yttrandefrihet. Första fängelsedomen kom 1995, sedan dess har drygt 140 åtal väckts mot henne. Hon har trakasserats, mordhotats och utsatts för attentat. Hennes oförtröttliga och modiga kamp har belönats med flera priser och utmärkelser; Orhan Doğan Peace Award, Hrant Dink Award, Anna Dahlbäcksstipendiet, Anna Lindh-priset och Martin Ennals Award.
Fem organisationer; Palmecentret, Svenska PEN, Advokater utan gränser, Amnesty International och Anna Lindhs minnesfond skriver idag den 18 januari 2021 till Turkiets justitieminister och kräver att åtalet mot Eren Keskin läggs ned och att hoten och trakasserierna mot henne upphör.
Läs brevet nedan!
Minister of Justice, Abdulhamit Gül
Ministry of Justice
Adalet Bakanliği
06659 Ankara
Turkey
Stockholm, 18 January 2021
Dear Minister,
We, the undersigned are gravely concerned about Eren Keskin. She is an internationally renowned and much acclaimed lawyer, human rights activist and writer who has devoted her life to defending human rights and freedom of expression. Eren Keskin is the recipient of several international awards, including the Martin Ennals Award, The Anna Lindh Award, The Civil Society Award and The Orhan Doğan Peace Award.
The persecution and harassment of Eren Keskin is unprecedented. For decades the Turkish authorities have tried to silence her. She has received several death threats and has also been physically attacked. More than 140 separate criminal charges have been brought against her for her outspoken stand against human rights violations. She has spent time in prison, been banned from travelling abroad and has had her lawyer’s licence withdrawn once.
On 15 February 2021 there will be a new hearing in the Özgür Gündem Main Trial, at the Istanbul High Criminal Court number 23. Eren Keskin is charged with membership of a terrorist organisation, for acting as a “solidarity editor” of the Özgür Gündem newspaper.
It is our strong belief that there are absolutely no grounds to the allegations of Eren Keskin being a member of a terrorist organisation. These allegations are clearly fabricated and yet another attempt to stop her from doing her legitimate human rights work and from peacefully exercising her fundamental right to freedom of expression.
We call for the charges against Eren Keskin to be immediately dropped and that she be allowed to carry out her human rights work free from reprisals and judicial harassment.
Furthermore, we call on the Turkish government to repeal Article 301 and other articles in the penal code that unfairly limit the right to freedom of expression.
Yours sincerely,
Jesper Bengtsson, president, Swedish PEN
Anna Johansson, acting Secretary General, Amnesty International, Sweden
Louise Gunvén, president, Lawyers without Borders, Sweden
Lena Hjelm-Wallén, chairman, Anna Lindh Memorial Fund
Anna Sundström, Secretary General, Olof Palme International Center
Palmecentret har därför sammanställt en lista med elva saker som kännetecknar ett land med auktoritära tendenser. Det här är tecken att hålla utkik efter och agera på:
1. Fristående skribenter, författare, lärare och forskare tystas. Det kan handla om hot, uppsägningar och indragna ekonomiska medel.
2. Skolans och kulturens innehåll kontrolleras. Det händer i Brasilien. Det händer i Indien. Och det händer i Ungern.
3. Oberoende folkrörelser och NGO:s försvinner. Organisationer får stänga sina kontor, ledare fängslas och medlemskap i vissa organisationer bestraffas. Det händer dagligen i länder som Kina och Ryssland.
4. Etniska och religiösa minoriteter och hbtq-personer uppfattas som ett hot. Inte sällan övergår de auktoritära tendenserna till uttalad rasism.
5. Självständiga medier stoppas. I Ungern har den politiska makten tagit kontroll över det offentliga tv-bolaget. I Polen har regeringspartiet Lag och Rättvisa bytt ut cheferna inom public service samtidigt som oberoende publikationer utsätts för smutskastning.
6. Konstitutionen ändras för att säkra makt. I Ryssland har Putin ändrat i konstitutionen för att sitta kvar vid makten. I Turkiet har redan konstitutionen skrivits om för att säkra Erdogans makt. I Kina har president Xi Jinping drivit igenom en ändrad konstitution som gör att han kan sitta kvar som president efter 2022.
7. Domstolsväsendet kontrolleras. Polen har fått hård kritik från EU för att landet genom politiska beslut styrt tillsättningarna av nya domare. I Kina har regimen stärkt greppet om domstolsväsendet.
8. Den politiska oppositionen ses inte som legitim. Oppositionella smutskastas och tystas och det pågår dagligen i länder som Brasiliien, Ungern och Kina.
9. Ledare i andra auktoritära länder stödjs. Enligt en ny rapport Från Human Rights Watch har auktoritära ledare fått ett uppsving och en av förklaringarna till att det gått snett är Trump. Trump har inte bara inspirerat Bolsonaro utan också förbättrat relationerna med Putin, Saudiarabiens kronprins Mohammed bin Salman och Egyptens militärdiktator al-Sisi.
10. Internationella samarbeten och avtal sägs upp. Detta underminerar det globala arbetet mot klimathot och kärnvapennedrustning. Ett annat tecken är tendensen att dra tillbaka eller minska det ekonomiska stödet till internationella organ.
11. Demokratins försvarare slås ned med våld och fängslas. Då har det auktoritära styret tagit ett steg till och förvandlats till diktatur, fascism eller kommunistiskt envälde. I Thailand tog militären över makten efter en kupp i maj 2014. Regeringen som avsattes var korrupt, men den var ändå folkvald. Enligt de bestämmelser som militären antagit är det numera förbjudet att arrangera politiska möten i landet.
Vill du veta mer om de auktoritära tendenserna? Ladda ner hela rapporten Frihet i fara här.
Julia i Belarus: Fängelsetiden gjorde vår solidaritet starkare– Fängelsetiden är en form av tortyr. Ljuset är på hela tiden och det finns ingen riktig toalett. Deras idé är var att ingen därefter skulle våga protestera, men tvärtom så har människor här i Belarus blivit än mer övertygade om hur viktigt det är med demokrati och frihet.
Julia Mickiewicz är förbundssekreterare för ABF i Belarus. Hösten 2020 dömdes hon till 15 dagars fängelse för deltagande i ”olagliga massmöten”. Trots det har varken hon eller någon annan av de som suttit fängslade några planer på att ge upp:
– Fängelsetiden gjorde vår solidaritet starkare. Tiden i fängelset blev som en enda studiecirkel – vi skapade ett kvinnligt systerskap och vi har fortfarande kontakt med varandra, efter att vi släppts. Vi är helt enkelt trötta på att vara rädda!
Under mer än 20 år har Belarus styrts av Lukasjenkas regim. Till skillnad från grannländerna Polen och Ukraina finns ingen tidigare erfarenhet av att protesterat mot makten. Och rädslan var stor. Men så började något hända. Stegen var små, men med tiden blev de många.
– I början var många vilsna, de var inte vana vid att göra saker själva. Men med tiden blev våra studiecirklar allt mer populära. Människor har lärt sig engelska och polska, pratat filosofi, arbetat med hantverk. Vi har skapat en säker plats baserad på värderingar om solidaritet, demokrati och tolerans och jämställdhet. Alla ska känna sig välkomna, alla delar kunskap med varandra och alla har något att bidra med. På så sätt bryter vi igenom rädslan, fortsätter Julia Mickiewicz.
En annan viktig del har varit arbetet för jämställdhet och ömsesidig respekt mellan män och kvinnor.
– Belarus är ett väldigt patriarkalt samhälle. Lukasjenka respekterar inte kvinnor. Därför blev det en chock för honom att vi var så eniga mot honom. Och den slutliga förnedringen för honom var nog när en kvinna vann presidentvalet. Han hade nog aldrig tänk sig att hon, som var en stand-in för sin man, skulle kunna bli ett hot mot honom.
När människor började protestera slog regimen tillbaka med våld. Och ännu mer våld.
– Många chockades över det som hänt. Men våldet fick också många att engagera sig. För första gången gav sig vanliga människor ut på gatorna – fabriksarbetare, äldre kvinnor, lärare, tusentals människor som aldrig tidigare deltagit i en demonstration. Dessutom så är vi ett litet land och vid det här laget finns det nog inte en enda familj som inte har någon medlem som misshandlats eller fängslats, konstaterar Julia Mickiewicz.
Själv fördes Julia bort när hon var på väg in för ett möte på ABF:s kontor. På polisstationen var det kaosartat och hon fick känslan av att de som förhörde henne hela tiden behövde rapportera till en person som satt i ett annat rum. Julia flyttas sedan till ett fängelse utanför huvudstaden Minsk där hon delade cell med en filosof, en poet och en kvinnlig barägare.
– Fängelsetiden gjorde vår solidaritet starkare. Vi ordnade seminarier och tiden i fängelset blev som en enda studiecirkel och alla de drygt tjugo kvinnor som suttit där tillsammans med oss fick ett certifikat på att de varit med om kursen. Idag är Belarus är som enda stor studiecirkel. Människor börjar ta ansvar för sina egna liv och de gör det utan ledare – i det som nu sker är vi alla ledare.
Hur länge protesterna kommer att fortsätta och vad som i slutänden kommer att krävas för att Belarus ska bli ett demokratiskt land, vet varken Julia eller någon annan. Men hon är säker på att protesterna inte kommer att upphöra:
– Folk har den styrka som krävs för att fortsätta. Belarus kan aldrig gå tillbaka och bli det land det var innan protesterna började. Människor vill leva ett annat sorts land, ett demokratiskt land.
Ta striden mot de auktoritära ledarna!
Grovt sett kan man dela in de auktoritära ledarna i två grupper. Dels de som härskar i länder som sedan lång tid varit odemokratiska. Till exempel Xi Jinping, under vars styre Kina blivit allt mer auktoritärt och där kontrollen över Hongkong skärpts. Dels en grupp av ledare till vilka man kan räkna Trump, Bolsonaro, Orbán, Erdogan och Duterte, som segrat i förhållandevis demokratiska val, men som väl vid makten genast driver samhället i en mindre demokratisk riktning.
För den senare gruppen pekar flera forskare på nyliberalismen som en fundamental faktor. Klyftorna har ökat, tryggheten och välfärden minskat. Samtidigt har arbetarrörelsen försvagats. Färre röstar på socialdemokratiska och andra partier till vänster. Antalet medlemmar i fackföreningarna har sjunkit. Arbetarrörelsen har inte förmått att tydligt formulera ett politiskt alternativ. I detta vakuum har främlingsfientliga, nationalistiska och auktoritära rörelser kunna växa sig starka.
De auktoritära ledare som står för en högernationalistisk linje karaktäriseras av främlingsfientlighet och en politik för stängda gränser. Minoriteter, hbtq-personer eller feminister pekas ut som ett hot mot samhället. De är också negativt inställda till globalt samarbete. Tydliga exempel på det är hur Trump dragit sig ur Parisavtalet och mitt under brinnande pandemi avbrutit samarbetet med WHO.
I olika grad karaktäriseras de auktoritära ledarnas styre av att de angriper oberoende medier, försöker ta kontroll över läroplaner, universitet och kulturinstitutioner. De vill kontrollera forskning, och har en tendens att anse att det är oväsentligt om det de själva säger är sant eller inte. De strävar efter att kontrollera domstolsväsendet och har i många fall ändrat konstitutionen på ett sätt som gör det möjligt för dem att under lång tid hålla sig kvar vid makten.
Putin är den senaste i raden av de ledare som skrivit om konstitutionen för att garantera sin framtida maktposition. Ett annat exempel på hur man får domstolar och skolor att bli lojala mot makten är Turkiet där president Erdogan utnyttjade situationen efter försöket till statskupp 2016 för att direkt avsätta mer än 2 700 domare, dra in licensen för 21 000 lärare, samtidigt som mängder med journalister och statstjänstemän har blivit avskedade.
Auktoritära ledare, även de som kommit till makten genom val, vägrar att acceptera att det finns en legitim politisk opposition och stryper civilsamhällesorganisationers möjlighet att verka. Enligt den globala organisationens Civicus årliga granskning lever nu bara tre procent av jordens befolkning i länder med frihet för det civila samhället, i andra länder råder allt från mindre inskränkningar till totalt förbud för folkliga organisationer.
Coronapandemin har skapat ett guldläge för de auktoritära ledarna. Det finns gott om exempel på länder där restriktioner och inskränkningar av demokratiska rättigheter har gått längre än vad som motiveras av bekämpningen av viruset. I till exempel i Japan, Thailand och Kambodja har undantagslagar införts som begränsar pressfriheten. I Turkmenistan har myndigheterna till och med förbjudit användningen av ordet corona. I Bangladesh har restriktionerna använts för att gripa vårdpersonal, studenter och aktivister som kritiserat landets coronapolitik. I Bolivia har staten öppnat för att MR-aktivister ska kunna åtalas. I Uganda har polisen slagit till mot hbtq-personer som anklagats för att sprida viruset
Samtidigt blottlägger coronakrisen de auktoritära ledarnas oförmåga, vilket skulle kunna leda till att till exempel både Trump och Bolsonaro förlorar makten.
Olof Palmes Internationella Center kommer den närmaste tiden lyfta fram de auktoritära ledarna och de rörelser som står bakom dem. Den nya faktarapporten Varning! Frihet i fara, visar på den oroande utveckling som måste brytas. Men än viktigare än att förfasas av en krympande global demokrati är att ge ökat stöd till motkrafterna; fackföreningar, demokratiaktivister, progressiva politiska partier, antirasistiska rörelser, miljögrupper etc. Där finns de, som ibland med risk för eget liv, tar striden för demokrati och rättvisa.
Här är det viktigt att alla de svenska civilsamhällesorganisationer som arbetar med en global agenda fortsätter att stödja sina partners runt om i världen. Svensk arbetarrörelse, som varit närmast världsmästare på internationell solidaritet, behöver nu utöka sitt internationella engagemang. Den extra satsning som regeringen gör för att använda biståndsmedel för demokratiutveckling är viktig, och förtjänar ett brett stöd. Men regeringens ambitioner behöver understödjas av en höjd nivå på biståndet, för att ge ytterligare kraft åt insatserna.
Olof Palmes internationella gärning karaktäriserades av ett rakryggat förhållningsätt. Han vägrade till skillnad från många andra ledare under hans tid att kritisera förtryck och orättvisor på ett håll, men samtidigt blunda när mer närstående regimer förde samma politik. Denna rakryggade hållning behövs i dag mer än någonsin.
Anna Sundström, generalsekreterare Olof Palmes Internationella Center
Mats Wingborg, frilansare och författare till rapporten Varning! Frihet i fara – en rapport om de auktoritära ledarna
Artikeln publicerades i Dagens Arena 6/7 2020
Belarus: Motkraften Ihar Barysau blickar framåtIntresset för valen i Belarus är lågt. De flesta vet att allt är uppgjort på förhand.
– Många av de som röstar gör det för att de känner sig tvingade. Om du exempelvis är i militären, bor på ett studentboende, är polis, eller arbetar för kommunen – då måste du rösta, säger Ilar.
Varken Ihar Barysau eller någon av partiets övriga kandidater valdes in i parlamentet. Det gjorde ingen oppositionell – och valet har underkänts av internationella observatörer. I Belarus står dekret från presidenten över lagar och domstolar. Landet styrs närmast enväldigt och medier kontrolleras hårt. Men motkrafterna har med risk för sin egen säkerhet nått flera framgångar. Förra året vann fackföreningar, oppositionspartier och arga medborgare en seger mot regimen då omfattande protester ledde till att en lag som gjorde det straffbart att vara arbetslös, den så kallade ”parasitlagen”, drogs tillbaka och skrevs om.
– Vårt parti samlade in 10 000 namnunderskrifter och organiserade det första rundabordssamtalet om lagförslaget. Efter protesterna tvingades Lukasjenko ändra lagen. Motståndet blev för stort för i varje familj går det att hitta någon som är arbetslös, säger Ihar Barysau.
Sedan landets självständighet 1991 har inte ett enda val bedömts som fritt eller rättvist. I augusti är det val igen och redan har en ledande oppositionspolitiker och 140 aktivister gripits. Förra veckan straffades Ihar Barysau ännu en gång för att ha protesterat mot regimen med president Lukasjenko i toppen. Den här gången blev det bara böter, inte fängelse.
För trots det till synes hopplösa läget vågar den 37-årige partiledaren blicka framåt. Inför presidentvalet har ett antal oppositionspartier beslutat sig för att samlas kring en gemensam kandidat och genomföra ett primärval. Genom primärvalskampanjen hoppas oppositionen få uppmärksamhet och nå ut. Ihar Barysau kommer dock inte att ställa upp som kandidat den här gången, bland annat för att partiet har väldigt knappa resurser. Politiska partier i Belarus får inte ta emot pengar från utlandet och de får heller inga partibidrag från staten.
– Just nu är vi mer som volontärer än som professionella politiker, säger Ihar Barysau.
Inför framtiden hoppas han kunna bygga allianser med andra partier på vänstersidan, bland annat det gröna partiet. För det är mot 2025 socialdemokratiska BSDP Harmada siktar. Det år som spås bli det sista med Aleksandr Lukasjenko som president.
– Då måste vi ha nått en bättre demokratisk organisering och kunna presentera hållbara förslag för hur vi kan förändra Belarus, säger Ihar Barysau.
Internationella kontakter är avgörande för landets framtid, säger han. Hans parti har vid flera tillfällen varit på utbyten i Sverige, inbjudna av Socialdemokraterna och Palmecentret. Bland annat har de varit med på partikongresser och valseminarium.
– För oss är det avgörande att det finns diskussioner i det svenska parlamentet om Belarus, och att många skaffar sig kunskap om situationen här. Det är väldigt viktigt för oss att bli inbjudna till Sverige, inte bara vårt parti, utan även andra demokratiska belarusiska partier. Det är en solidaritetsgärning att bjuda in oss så att vi kan visa den verkliga situationen i Belarus.
Fler människor lever i ofria länder än i demokratier - och utvecklingen går åt fel håll. Palmecentret har tagit fram rapporten Frihet i fara! som beskriver på den oroande auktoritära utvecklingen. Läs mer här.
Filippinerna: Motkraften Risa Hontiveros – ”Vi har inget val: att hoppas, organisera oss och kämpa!”– Vi har inget val: att hoppas, organisera oss och kämpa. Vi är fortfarande ett väldigt aktivt block i senaten. Vi samarbetar och försöker tillsammans vara en motvikt och kontrollera presidenten, säger Risa Hontiveros.
Den senaste tiden har presidenten återigen börjat tala om en ”revolutionär regering”, vilket historiskt betytt att genomföra en kupp och enväldigt ta makten.
– Det är en del av presidentens taktik: han släpper ifrån sig många idéer samtidigt, han tänker högt. Det skapar osäkerhet. Det är ett sätt att hålla allmänheten och kanske framför allt oppositionen ur balans. Det är omöjligt att veta vilka idéer han menar allvar med och vi måste försöka släcka flera bränder samtidigt.
Det är farligt att vara oppositionell i president Rodrigo Dutertes Filippinerna. En av Risa Hontiveros tidigare kollegor i senaten, Leia de Lima, sitter i fängelse för narkotikabrott efter att ha utrett Dutertes kopplingar till en dödspatrull. Att bara vara fattig har också blivit farligt för i Dutertes ”krig mot drogerna” krävs bara en misstanke för att bli nästa offer för dödspatruller. Det utomrättsliga mördandet var ett av Dutertes främsta vallöften och det fortsätter – trots att både FN:s människorättsråd och Internationella brottsmålsdomstolen ICC har inlett utredningar av övergreppen.
– Vi måste fortsätta organisera oss, informera oss, mobilisera oss. Och lära oss av det katastrofala mellanvalet. Vi måste vara smartare, bättre, effektivare så att vi kan vinna valet 2022, säger Risa Hontiveros.
Och så handlar det om att bygga allianser. Risa Hontiveros berättar att det pågår diskussioner om att bilda en enad oppositionsfront inför nästa val.
– Jag är inspirerad av vad vårt systerparti i Malaysia gjorde. De bildade en ”hoppets koalition” med andra partier som enades i ett gemensamt mål utmana och besegra den korrupta administrationen, säger hon.
Hon tänker sig en koalition av oppositionspartier som samarbetar med politiker som varit, eller fortfarande är, med i regeringen men som har gått emot Duterte vad gäller viktiga frågor och som har attackerats av honom.
– Vi måste göra vad vi kan innan vattnet stiger oss över huvudet. Fortsatt internationell närvaro och påtryckningar är avgörande för oss. Vi insisterar på att vara en del av det internationella samfundet. Jag hoppas att internationella och regionala organ och individuella regeringar kommer fortsätta att tala om vår situation för det får oss att känna att vi inte är ensamma, att vi fortfarande ingår i sammanhang där våra värderingar delas, säger Risa Hontiveros och fortsätter:
– Fortsätt prata med oss, om oss, för oss, ert systerparti. En öppen kommunikation – i yttrandefrihetens tjänst – trots vår auktoritära regim här. Jag hoppas er regering fortsätter prata med vår och att ni pratar med oss, era kamrater. Vi verkar helt öppet och lagligt här. Kontakten kommer med säkerhet att avlyssnas och censureras av administrationen men den blir hörd och läst.
Hon säger att internationella kontakter tvingar regeringen att se att Akbayans motståndare är demokratiska aktörer, vars socialdemokratiska politiska idéer delas av andra. Att det får dem att förstå att Akbayan har kamrater ute i världen – som vet vad som händer och som bryr sig om det.
Risa Hontiveros menar att presidenten – även om han inte erkänner det – påverkas av den internationella kritiken och hon hoppas att det påverkar även de som röstar på honom. Men både senaste valet och olika opinionsmätningar visar fortsatt starkt stöd för Duterte även om det har vacklat några gånger, exempelvis då 17-årige Kian Loyd delos Santos mördades av polis eller när den förre diktatorn Ferdinand Marcos begravdes på hjältekyrkogården.
Risa Hontiveros tar fasta på den osäkerhet som finns i vissa mätningar. Väljare kan säga att de är rädda för att bli nästa offer i kriget mot drogerna, att de vill att narkotikabrottslingar ska gripas, inte dödas, och att undantagstillstånd inte är lösningen på landets problem.
– Jag kommer fortsätta att känna hopp för de mätningar som visar misstro och jag måste fortsätta göra min plikt som oppositionspolitiker, som människa, som aktivist, säger Risa Hontiveros.
Fler människor lever i ofria länder än i demokratier - och utvecklingen går åt fel håll. Palmecentret har tagit fram rapporten Frihet i fara! som beskriver på den oroande auktoritära utvecklingen. Läs mer här.
Motkraften Sakhile i Zimbabwe: Ingen demokrati utan jämställdhetZimbabwe har styrts av samma parti under närmare 40 år, trots att det på papperet är en demokrati. Ett hopp tändes 2017 då den tidigare presidenten Robert Mugabe tvingades bort men året efter vann maktpartiet Zanu Pfs kandidat Emmerson Mnangagwa presidentvalet och partiet fick flest platser i parlamentet. Folket har lovats reformer men livssituationen för vanliga människor har bara förvärrats. Det råder hyperinflation, valutan flyter och arbetslösheten är skyhög. Och dessutom är det allvarlig brist på mat efter långvarig torka och naturkatastrofer.
– Jag är djupt oroad över de zimbabwiska politikernas syn på ledarskap. Om man inte lyssnar på sina medborgare, då styr man inte, då härskar man. Folk frågar – är det bättre efter Mugabe? – men tyvärr har inte kvinnors liv blivit bättre. Man kan inte säga att man lever i ett fredligt land när man inte ser till folkets behov eller gör något åt våldet mot kvinnor.
WiPSU arbetar med stöd av Palmecentret för fler kvinnliga folkvalda på alla nivåer – och med att stärka de kvinnor som har nått en position. För det är stentufft att vara kvinnlig politiker i Zimbabwe. Hela 20 procent av de kvinnor som ställde upp som kandidater för första gången i förra årets val utsattes för sexuella trakasserier, enligt en granskning som WiPSU gjort.
– Sexuella trakasserier inom politiken är en smutsig hemlighet som alla känner till men ingen pratar om. De flesta av de drabbade kvinnorna vill inte gå till sitt parti och rapportera eller anmäla till polisen för att de tror att det skulle slå tillbaka mot dem själva, säger Sakhile Sifelani-Ngoma.
En anledning till att kvinnor inte vågar anmäla är att politiskt aktiva kvinnor i Zimbabwe av vissa ses som ”lösaktiga” som har sig själva att skylla. En annan är att det ofta är framstående personer inom partierna som står för övergreppen och att anmäla dem skulle vara politiskt självmord. WiPSU granskade sju politiska partier och upptäckte allvarliga problem i samtliga.
– Vissa politiska partier accepterade resultatet av undersökningen och vill förändra situationen. Flera partier har bett oss om stöd och vi kan nu vara med och hjälpa partierna att sätta upp strukturer och bygga upp en bättre partikultur, säger Sakhile Sifelani-Ngoma.
Hon säger att den ekonomiska och politiska krisen i Zimbabwe har lett till att flera framgångar vad gäller kvinnors rättigheter har fallit tillbaka. Den konstitution som antogs i landet 2013 – och som flera av Palmecentrets partners var med och påverkade – gav hopp om stora steg i riktning mot ökad demokrati, jämställdhet och respekt för mänskliga rättigheter. Den förbjuder könsrelaterat våld och diskriminering av kvinnor och slår fast att internationella konventioner som Zimbabwe ratificerat, bland andra FN:s kvinnokonvention CEDAW, ska tillämpas av zimbabwiska domstolar. Men den respekteras inte.
– Vårt jobb är att göra pappersrättigheter till verkliga rättigheter, säger Sakhile Sifelani-Ngoma som nyligen var i Genève för delta vid en utvärdering av hur Zimbabwe lever upp till kvinnokonventionen.
– Vår regering har lovat saker på internationell nivå som de inte är öppna med här hemma. Det är information som vi i civilsamhället kan få del av tack vare möten som detta. Det stärker våra möjligheter att arbeta för förändringar och att utkräva ansvar, säger Sakhile Sifelani-Ngoma.
Hon säger att samarbetet med Palmecentret stärker WiPSU:s möjligheter att vara en plattform för att föra fram kvinnors politiska krav. Att Palmecentret arbetar med organisering fördjupar möjligheten till rättighetsutkrävande i Zimbabwe vilket är fundamentalt för att bygga en stat, säger hon.
– Det finns ingen demokrati utan jämställdhet. De som styr Zimbabwe är män över 55 medan den genomsnittliga medborgaren är en 19-årig kvinna, säger hon.
Palmecentret arbetar för mänskliga rättigheter och demokrati i Zimbabwe, bland annat genom stöd till kvinnoorganisationer, facklig organisering och utbildning av unga politiker. LO och TCO, ABF Borlänge-Nedansiljan, Unga Örnar Borås, Kommunal Avdelning Mitt, Kommunalarbetareförbundet, Akademikerförbundet SSR samt Socialdemokraterna i Umeå möjliggör verksamheten.
Fler människor lever i ofria länder än i demokratier - och utvecklingen går åt fel håll. Palmecentret har tagit fram rapporten Frihet i fara! som beskriver på den oroande auktoritära utvecklingen. Läs mer här.
