Nyhetsbrev
Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
ENG
Swisha ett valfritt belopp till
123 24 060 72Tack för ditt stöd!
2019 var klimatstrejkernas år. Hundratusentals personer samlades på Europas gator. Den gröna opinionen färgade av sig på den EU-strategi som då skrevs – klimatomställningen blev ett av EUs prioriterade mål. EU tog fram sitt reformpaket, den gröna given, och har stiftat en ström av lagar för att skydda klimat och miljö. Trots att det skulle behövas mycket mer för att EUs omställning ska bli tillräcklig och rättvis, så har klimatet och naturen i dag en central plats på agendan.
Att EU har drivit på har varit en viss tröst då Tidöpartierna lagt Sveriges klimat- och miljöpolitik på huggkubben. Cirka 80 procent av vår miljölagstiftning påverkas trots allt av beslut på EU-nivå. Men högervindarna blåser i fler delar av Europa och risken finns att EU nu kommer att överge många av sina gröna ambitioner.
I en läckt skiss för EUs strategi för de kommande fem åren som ministerrådet har tagit fram har klimatet strukits från listan över de viktigaste frågorna. Vissa medlemsländer, däribland Sverige, uppges vilja pausa EUs miljöarbete.
Även från den internationella utvecklingspolitiken blinkar varningslamporna. I stället för att exempelvis öka stödet till de länder som drabbas av klimatkrisen, tycks fokus nu skifta till att främja unionens ekonomiska intressen. I ytterligare ett läckt dokument, denna gång inifrån EUs ”regering”, Europakommissionen, avfärdas den ”traditionella, smala synen på utveckling”. Framöver bör utvecklingspolitiken handla om att säkra tillgången till råmaterial, rikta in sig på tillväxtmarknader och stärka Europas ställning i världen.
Att grunden för EUs klimatpolitik och internationella ansvarstagande nu skakar har förstås att göra med att Europas höger alltmer använder klimatpolitiken som slagfält. Den konservativa gruppen EPP i Europaparlamentet, dit M och KD hör, har anklagats för att tvinga medborgarna att välja: Klimatet eller en trygg ekonomi? Miljöpolitiken eller jordbruket?
Det är förstås en falsk motsättning. Men det är upp till Europas socialister och gröna att förklara för väljarna att vi behöver hantera den planetära krisen för att ha en chans att leva i säkerhet framöver. Det är också bråttom att berätta hur omställningen ska göras på ett sätt som kan minska klyftorna och ge oss ett bättre liv – eftersom rättviseperspektivet i EUs klimat- och miljöpolitik hittills lämnat en del att önska.
Tre områden är avgörande för att EU ska ta sitt globala ansvar för klimatkrisen: takten, pengarna och de globala relationerna.
Takten. Det är ingen liten uppgift med tanke på att högern motarbetar EUs befintliga klimatplan, men det styre som nu tar över rodret behöver inte bara hålla kursen utan dessutom höja hastigheten. Parisavtalet är tydligt med att rikare länder ska minska klimatutsläppen snabbare.
I dag är EUs långsiktiga klimatmål att våra utsläpp ska vara netto noll år 2050. Problemet är att vi inte håller koll på hur mycket vi släpper ut på väg dit, eller om världens sammanlagda klimatplaner räcker för att hålla planetens version av Pandoras box stängd. (Spoiler alert: Det gör de inte. Med nuvarande politik passerar vi 1,5 grader inom kort och är på väg mot en cirka 2,7 grader hetare värld under detta århundrade.)
Med mål i form av en rättvis europeisk koldioxidbudget skulle man i stället utgå från hur mycket mer koldioxid som världen kan släppa ut för att ha en rimlig chans att hålla oss under 1,5 grader. Det är kakan, som tillhör alla människor. EU bör hålla sig inom sin beskärda tårtbit. Där behöver även utsläppen som européernas konsumtion orsakar utomlands bakas in.
Pengarna. 29 procent av de utsläpp som skapat klimatkrisen beräknas ha kommit från EU-länderna. Det är en god anledning till att EU behöver öka stödet till länder i det Globala Syd som drabbas av konsekvenserna. Dessa länder ska nu utveckla sina ekonomier – med mycket mindre utsläpp än när vi gjorde det – för att ge sina invånare tillgång till grundläggande rättigheter, som sociala trygghetssystem. Samtidigt behöver de stöd för att hantera de allt högre kostnader som klimatkrisen leder till. Det här klimatstödet behöver vara nya pengar och av bra sort – i form av gåvor, inte dyra lån. En effektiv form av stöd vore att EU ser till att skriva av skulder som håller många låginkomstländer i en tvångströja och förhindrar klimatsatsningar. EU behöver också fylla på den nya fond som skapats för att ersätta länder som drabbas av klimatkatastrofer.
De globala relationerna. Det är knappast en rättvis omställning om mineralerna i europeiska elbilar grävs fram av arbetare som riskerar livet i trånga tunnlar i Demokratiska Republiken Kongo. EU behöver ställa om utan att bygga på Europas historia av att exploatera människor och natur på andra platser.
Det kräver till exempel att EU skriver handelsavtal som följer internationella konventioner kring biologisk mångfald, mänskliga rättigheter och klimat, och uppmanar länder vi handlar med att skärpa sina klimatmål.
Att få fler europeiska företag att ta ansvar för sin påverkan på miljö, arbetare och samhällen runtom i världen är en pågående strid. EU-direktivet om företagsansvar var ett försök, som Tidöregeringen nyligen höll på att stjälpa. Det gick igenom, men berör nu bara cirka 0,05 procent av företagen. Kommande EU-politiker bör ålägga företagen att ta fram planer för hur de ska ställa om i dialog med facken, och se till att anställda i alla led har fackliga rättigheter, trygghet och möjligheter när arbetet förändras.
Progressiva krafter behöver också bryta nedmonteringen av asylrätten och svara på hur EU solidariskt ska möta de människor som tvingas lämna sina länder på grund av den klimatkris som vi varit med och utlöst.
• EU och Storbritannien är tillsammans världens tredje största utsläppare av koldioxid, efter Kina och USA.
• EU är världens andra största ekonomi. Unionen har handelsavtal värda över 1000 miljarder euro varje år.
• Om alla i världen levde som en EU-medborgare hade jordens resurser för hela året tagit slut den 3 maj.
Källor: ”Under lupp: Svenska EU-parlamentarikers agerande i globala frågor”, Concord, 2023; Equal Times; WWF
Klimatet är den viktigaste frågan för svenska väljare i EU-valet. Här kan du få reda på mer om hur dina favoritkandidater driver den:
• I en serie lunchsamtal svarar de svenska partiernas kandidater till Europaparlamentet på vad de vill göra kring klimat och miljö och hur de ska hantera rättvisefrågorna. Först ut är Heléne Fritzon (S) 16 maj. Samtalen arrangeras av Allians för Rättvis Klimatomställning och går att följa på plats i Stockholm eller online.
• Naturskyddsföreningen har tittat på hur parlamentarikerna har agerat och på hur mycket partierna lovar för miljön.
Den 30 juni ska regeringen redovisa hur Sverige tänker leva upp till EUs lagar kring klimat och energi. Kruxet är bara att vi inte gör det.
Både Klimatpolitiska rådet, Naturvårdsverket och Energimyndigheten har konstaterat att Sverige är på väg att missa i princip alla EUs klimatkrav. Det gäller till exempel krav på att minska energianvändningen.
EU-experten Magnus Nilsson pekar på det demokratiska problemet med att Sverige nu struntar i regler som svenska regeringar och Europaparlamentariker nyligen varit med och infört. Sveriges svar på frågan om hur vi ska efterleva EUs klimatlagstiftning beskriver han som “ett långfinger”.
Att bryta mot EU-lagar kan leda till dryga böter – som de svenska medborgarna får betala.
Publicerad i Aktuellt i Politiken den 10/5-2024.
”Ohållbart och oansvarigt” – Öppet brev till EU:s ledare på Overshoot DayDen 3:e maj markerade EU:s ”Overshoot Day”. Det betyder att om hela världens befolkning levde och konsumerade som i EU skulle mänskligheten redan ha förbrukat planetens tillgängliga naturresurser för året (Sveriges ”Overshoot Day” var redan den 21 april).
I fredags undertecknade 317 organisationer i det civila samhället ett öppet brev där vi uppmanar stats- och regeringscheferna, ordföranden i EU-kommissionen, rådet och parlamentet samt Europaparlamentets ledamöter att göra ett politiska åtagande för att tackla de trefaldiga planetära kriserna av klimatförändringar, förlust av biodiversitet och miljöföreningar.
Under de kommande månaderna har EU:s ledare en möjlighet och ett ansvar att vända utvecklingen. EU lanserade ”European Green Deal” 2019, vilket representerade en central förändring i EU:s beslutsfattande. Men under de senaste månaderna har politiker över hela Europa börjat bryta mot sina löften till förmån för kortsiktiga intressen och populism, vilket ytterligare undergräver trovärdigheten för EU. Att avskaffa befintligt miljöskydd eller stanna upp arbetet med att införa nya gröna lagar kommer bara föra vår planet närmare randen av kollaps, tillsammans med våra ekonomier.
Över ett decennium har passerat sedan antagandet av FN:s vägledande principer för företag och mänskliga rättigheter. Ändå visar studier att en majoritet av företag fortfarande inte tar aktivt ansvar för negativ påverkan på mänskliga rättigheter och miljö i sina globala värdekedjor.
Det är bland annat därför som EU-kommissionen år 2020 inledde ett arbete med att ta fram ett direktiv som reglerar företags ansvar och introducerar harmoniserade regler inom EU. Direktivet, Corporate Sustainability Due Diligence Directive (CSDDD), har förhandlats sedan dess, med alla möjligheter att introducera förändringar och hitta kompromisser. I december nåddes till slut en överenskommelse mellan medlemsländernas regeringar och Europaparlamentet. Den slutgiltiga omröstningen för att godkänna lagtexten, vanligtvis en ren formalitet, skulle ske i februari i år.
Men en omröstning har ännu inte hållits eftersom några länder i sista stund börjat vackla. Sverige är dock det enda landet som tidigare meddelat att man tänker rösta nej. Detta samtidigt som regeringen utmålar Sverige som ett föregångsland för hållbart företagande.
För oss, undertecknande organisationer, fackförbund och akademiker, är detta både djupt olyckligt och förvånande. Inte minst då det i Sverige och övriga Europa finns ett starkt stöd för direktivet från en bred grupp intressenter, däribland stora och små företag och flera näringslivs- och civilsamhällesorganisationer. Dessutom visar undersökningar att över 80 procent av befolkningen i EU vill se tydliga krav när det gäller företags ansvar för mänskliga rättigheter och miljö.
Utöver stödet från företag och civilsamhälle, publicerade flera FN-organ nyligen ett gemensamt brev för att uppmana EU:s regeringar att anta direktivet. Även svenska myndigheter, såsom Statskontoret och Institutet för mänskliga rättigheter, har påpekat bristen i svensk lagstiftning och därmed behovet av den här typen av direktiv.
I stället för att agera utifrån detta breda stöd, har Sverige valt att motarbeta en unik chans att introducera gemensamma spelregler för att hantera några av vår tids viktigaste utmaningar. När ett reviderat förslag nu ligger på bordet är det dags att regeringen visar kompromissvilja och handlingskraft. Det finns fortfarande en chans att få till ett direktiv som kommer spela stor roll för mänskliga rättigheter, miljö och sund konkurrens mellan ansvarsfulla företag. Vi uppmanar regeringen att ta den och rösta ja till direktivet.
Olof Palmes Internationella Center
Swedwatch
Fairtrade Sverige
Naturskyddsföreningen
ForumCiv
Oxfam Sverige
Act Svenska Kyrkan
Union to Union
Diakonia
Amnesty Sverige
ActionAid Sverige
Plan International Sverige
Fonden för mänskliga rättigheter
Kristna Fredsrörelsen
Svenska FN-förbundet
IM, Individuell Människohjälp
PMU
Right Livelihood
Operation 1325
Kvinna till Kvinna
Barnfonden
Afrikagrupperna
IOGT-NTO Movement
Östgruppen
Svenska Västsaharakommittén
Jordens Vänner
Artikel2 (tidigare Emmaus Stockholm)
Latinamerikagrupperna
WaterAid Sverige
Fair Action
Erikshjälpen
Läkarmissionen
Ekobanken medlemsbank
Organisationen Fair Trade Återförsäljarna
Vänsterns Internationella Forum
KFUM Sverige
Praktisk Solidaritet
Svalorna Latinamerika
Svalorna Indien Bangladesh
Framtidsjorden
IF Metall
Finansförbundet
Vårdförbundet
Byggnads
SACO
Handels
Vision
Akademikerförbundet SSR
Fackförbundet ST
Lin Lerpold, docent, Handelshögskolan i Stockholm
Cecilia Solér, Docent i marknadsföring vid Handelshögskolan, Göteborgs universitet
Örjan Sjöberg, professor, Handelshögskolan i Stockholm
Deniz Kellecioglu, Universitetslektor vid Göteborgs Universitet
Frans Prenkert, professor, Handelshögskolan vid Örebro universitet
Shruti Kashyap, universitetslektor, Handelshögskolan vid Örebro universitet
Irene Molina, professor, Uppsala universitet
Emilene Leite, Universitetslektor, Handelshögskolan vid Örebro universitet
Vojtech Klézl, Universitetslektor, Handelshögskolan vid Örebro universitet
Lars-Gunnar Mattsson, professor em., Handelshögskolan i Stockholm
Karen da Costa, Universitetslektor vid Göteborgs Universitet
Håkan Rodhe, universitetslektor, Lunds universitet
Beatrice Crona, Professor, Stockholms Resilienscenter, Stockholms Universitet och Global Economic Dynamics & the Biosphere Academy Programme, Kungliga Vetenskapsakademin
Andréas Litsegård, universitetslektor vid Göteborgs universitet
Erik Andersson, docent, Göteborgs universitet
Eric Boyd, senior lecturer, Göteborgs Universitet
Duncan Levinsohn, universitetslektor, Handelshögskolan vid Jönköping University
Mikela Lundahl Hero, universitetslektor vid Göteborgs universitet
Parul Sharma, människorättsjurist och hållbarhetsexpert
Theo Jaekel, människorättsjurist
EU ställer om för att möta klimatkrisen och blir i flera fall en räddningsplanka när Sveriges klimatpolitik nu sackar efter ordentligt. Men var hettar det till? Var är det för frågor vi i civilsamhället behöver driva för att Europas klimatomställning ska bli rättvis – både för alla som bor här och för människor och miljö utanför Europa som påverkas kraftigt av det vi gör här
Välkommen på detta lunchseminarium!
NÄR: Onsdag den 6 mars, kl 12:00-13:00.
VAR: Europahuset, Regeringsgatan 65, Stockholm eller online. För lunchmacka och deltagande på Europahuset gäller anmälan senast mån 4 mars kl 12.
Vad behövs för att EU:s klimatomställning ska bli rättvis för alla som bor i EU?
– Ekonomisk jämlikhet
– Antirasism och feminism
– Stad/land
Ni som deltagare väljer vilket tema vi dyker djupare i.
Vad behövs för att EU:s klimatomställning ska bli globalt rättvis?
– Takten.
– Pengarna.
– De globala relationerna.
Temana kommer att diskuteras av en panel med experter från civilsamhället. För den som deltar på plats serverar vi vegansk lunchmacka och kaffe/te. För lunchmacka gäller anmälan senast mån 4 mars kl 12. För dig som inte kan delta på plats i Europahuset går det också att titta live på Facebook:
Evenemanget arrangeras av Olof Palmes Internationella Center, Framtidsjorden, Oxfam Sverige, Klimatriksdagen och Klimataktion. Eventet ingår i Allians för Rättvis Klimatomställnings seminarieserie om EU-valet för civilsamhället.
Hur funkar EU – och vad handlar EU-valet om?
Den 9 juni är det val till EU-parlamentet. EU:s klimatpolitik blir allt viktigare för den svenska klimatpolitiken. Allians för rättvis klimatomställning vill ge aktiva medlemmar i civilsamhällets organisationer ökad kunskap om EU och våra möjligheter att påverka i riktning mot en ambitiös och rättvis klimatpolitik som uppfyller Parisavtalets mål. Under våren arrangeras därför fyra seminarier på temat.
Plats: Europahuset (Regeringsgatan 65, Stockholm) eller online.
Tid: Tisdag 20 januari kl. 11.30-14.00.
11.30 Registrering och lunchsmörgås.
12.00 Inledning.
Johan Wullt, EU-kommissionens representation i Sverige
Ida Ragnarsson, Concord
13.50 Summering och avslut.
Seminariet kan följas online. Länk skickas ut innan evenemanget till de som anmält sig.
Anmäl dig senast den 23 januari för fysiskt deltagande. För att delta digitalt går det fortfarande bra att anmäla sig.
Palmecentret har varit initiativtagare till en allians med många aktörer för rättvis klimatomställning. Alliansen samlar fackförbund, miljöorganisationer, feministiska organisationer, kulturaktörer, fredsorganisationer m.fl. ARK riktar en kraftfull uppmaning till Sveriges riksdag och regering att under den här mandatperioden agera för en heltäckande och rättvis omställning.
Klimattoppmötet COP28 har nu avslutats i Dubai. Palmecentret sammanfattar vad som bör firas och vad som var en besvikelse.
Att världens ledare för första gången kom överens om att fossila bränslen driver klimatkrisen och att vi ska röra oss bort från dem. Det är förstås en självklarhet, men fossilbolag och oljestater har lyckats blockera all diskussion om det på tidigare klimattoppmöten.
På många sätt är mötet dock ännu en besvikelse. Fina ord om att bryta fossilberoendet till trots – mötet levererade inga konkreta planer för hur det ska ske. Ute i verkligheten är världens fossilbolag i färd med att pumpa upp mer fossila bränslen, inte mindre. Och rikare länder, som orsakat klimatrisen, vägrade än en gång att ta sitt globala ansvar. De åkte hem utan löften om att minska sina utsläpp snabbare, hjälpa fattigare länder att ställa om till fossilfria samhällen och bistå de människor som drabbas hårdast att skydda sig mot klimatkrisens dödliga konsekvenser.
För Palmecentret är det solklart: Takten i klimatomställningen behöver öka, och den behöver minska klyftorna och bygga på internationell solidaritet. Därför driver vi på för rättvis klimatomställning, i världen och i Sverige.
”Svik inte dem som drabbas hårdast av klimatkrisen, regeringen!”
Sverige åker nu till FN:s klimatmöte under parollen ”brådska och möjligheter”. Samtidigt har regeringen slagit av på takten i den egna omställningen och signalerar minskat stöd för de mest utsatta i klimatbiståndet. Med sådan politik för klimatbiståndet sviker Sverige de som drabbas hårdast av klimatkrisen.
Två knäckfrågor kommer att prägla förhandlingarna på det kommande klimattoppmötet: takten för den globala utsläppsminskningen och rika länders ekonomiska stöd till klimatarbetet i så kallade utvecklingsländer. Båda är helt avgörande för utsatta människor i områden där klimatförändringarna redan slår hårt.
För allas framtid behöver utsläppskurvan vända snabbt nedåt. Global utfasning av fossila bränslen är ett måste för att klara Parisavtalets mål. Omställningen behöver ske i hela världen, och resursstarka länder som Sverige måste visa ledarskap, såväl på hemmaplan som i det internationella samarbetet.
Men för de mest utsatta och resurssvaga länderna är det inte den egna utsläppsminskningen som brådskar mest. De är sällan de stora utsläpparna – vare sig i dag eller historiskt, eller sett till konsumtion eller produktion. I stället står de inför den akuta, svåra och kostsamma uppgiften att anpassa sig till nya levnadsvillkor. De måste hantera torka, brist på rent färskvatten, översvämningar, nya sjukdomar, bristande sanitet och förstörda skördar. Inte sällan drabbas kvinnor hårdast, eftersom det ofta är de som måste se till att familjen har vatten, mat och håller sig frisk. Extrema väderförhållanden tvingar människor på flykt och skördar liv.
Stöd till klimatanpassning är helt avgörande för miljontals människor. Bristande anpassning försämrar motståndskraften hos människor, samhällen och naturen och leder till ännu större kostnader i form av skador och förluster — som i den mån de alls kan repareras eller ersättas, tar enorma resurser i anspråk. Hur den nya fonden för skador och förluster ska fyllas är en annan viktig fråga under Cop 28.
Sverige har tidigare varit ett föredöme globalt och riktat en stor del av sitt klimatbistånd till anpassningsåtgärder. Men nu signalerar regeringen en ändring i biståndspolitiken – handel och bistånd ska kopplas ihop och större fokus ska läggas på utsläppsminskning i länder med stora utsläpp. Så ser också den globala trenden ut, och har gjort så länge: Givare satsar mer på energiomställning och andra insatser som leder till teknikutveckling och ekonomisk avkastning — med möjligheter för näringsliv och privata investeringar — än på klimatanpassning.
Det är alltså utsläppsminskning, och inte klimatanpassning, som får huvuddelen av rika länders knappa klimatfinansiering. Enligt nya beräkningar från FN:s miljöprogram behövs 10–18 gånger mer finansiering till klimatanpassning än den som nu är tillgänglig.
Målet med svenskt bistånd, som riksdagen har fastställt, är att stärka människor i fattigdom och förtryck. Biståndet är en unik och knapp resurs avsedd för just detta. Svenskt klimatbistånd bör därför i hög grad rikta in sig på klimatanpassning för de mest utsatta länderna som drabbas värst av klimatkrisen. Utsläppsminskningen – som på sikt är lika avgörande för de hårdast drabbade – måste fortfarande ha högsta prioritet både i nationell politik och i de internationella förhandlingarna. Men om Sveriges klimatbistånd skulle riktas om mot länder med stora utsläpp och sektorer med kommersiell potential skulle vi svika de mest utsatta och urholka biståndets mål.
Det stämmer att det är bråttom och att det finns möjligheter i den globala omställningen. Brådskan måste genomsyra all klimatpolitik, men möjligheterna för svenskt näringsliv kan inte vägleda svenskt bistånd.
För att visa ledarskap för en globalt rättvis klimatomställning behöver regeringen:
1. Presentera kraftfulla åtgärder i Sveriges nationella klimathandlingsplan som leder till snabba utsläppsminskningar, såväl de territoriella som de konsumtionsbaserade utsläppen.
2. Sätta en tydlig inriktning för biståndet som fokuserar på behoven för de länder och grupper som är mest utsatta för klimatkrisen och som har minst medel att själva hantera den. Vara ett föredöme globalt genom att alltid rikta minst hälften av det svenska klimatbiståndet till klimatanpassningsåtgärder.
3. Arbeta aktivt för fler finansieringskällor till fonden för skador och förluster, medel som är additionella till biståndet.
Eva Ekelund, Ställföreträdande chef, Act Svenska kyrkan
Jennifer Videmo, Generalsekreterare, Action Aid Sverige
Louise Lindfors, Generalsekreterare, Afrikagrupperna
Martina Hibell, Generalsekreterare, Barnfonden
Ulrika Urey, Generalsekreterare, Fairtrade Sverige
Tobias Linghag, Verksamhetsledare, Framtidsjorden
Martin Nihlgård, Generalsekreterare, Individuell Människohjälp (IM)
Amir Bouzenzana, Tf generalsekreterare, Islamic Relief Sverige
Nastaran Zargari, Tf kanslichef, Jordens Vänner
Lotta Sjöström Becker, Generalsekreterare, Kristna Fredsrörelsen
Petra Tötterman Andorff, Generalsekreterare, Kvinna till kvinna
Josephine Sundqvist, Generalsekreterare, Läkarmissionen
Anna Sundström, Generalsekreterare, Olof Palmes Internationella Center
Suzanne Standfast, Generalsekreterare, Oxfam Sverige
Mariann Eriksson, Generalsekreterare, Plan International Sverige
Niclas Lindgren, Direktor, PMU
Alexandra Klang, Verksamhetsledare, Svalorna Indien-Bangladesh
Linn Thullberg, Ordförande, Svalorna Latinamerika
Charlotta Norrby, Generalsekreterare, Svenska missionsrådet
Alice Blondel, Director, Swedwatch
Charlotta Szczepanowski, Generalsekreterare, Vi-skogen
Johanna Eliasson, Ordförande, Vänsterns Internationella Forum
Anna Nilsdotter, Generalsekreterare, WaterAid
Anna Tibblin, Generalsekreterare, We Effect
Debattartikeln publicerades i Aktuell Hållbarhet den 29/11/2023.
Palmedagen 2023: Gemensam säkerhet för vår gemensamma framtidPalmedagen är den svenska arbetarrörelsens årliga mötesplats för internationellt solidaritetsarbete. Regionalt och lokalt engagerade och aktivister med intresse för globala frågor möter varandra och centrala företrädare och experter för att diskutera idéer och utbyta erfarenheter. I år äger Palmedagen rum lördagen den 18 november i Stockholm. Varmt välkomna!
Anmälan är tyvärr redan stängd. Men det finns möjlighet att sätta upp sig på väntelistan för eventuella avhopp:
Till anmälda: Om ni skulle få förhinder, meddela detta till seminarier@palmecenter.se så snart som möjligt.
Sidan uppdateras
Dörrarna öppnas kl. 9:15 och programmet drar igång kl. 10:00. För- och eftermiddagen kommer bestå av valbara seminarier på aktuella frågor under temat Gemensam säkerhet.
Panelister: Stefan Löfven, Hans Dahlgren, Therese Guovelin, Anna Sundström (moderator).
Den nya världsordningen – Står vi inför ett nytt kallt krig?
Panelister: Morgan Johansson, Paula Carvalho Olovsson, Andrés Rivarola Puntigliano, Björn Lindh (moderator).
Den högerauktoritära utvecklingen – Ökande konflikter i spåren av demokratikrisen.
Panelister: Zehava Galon (med på länk), Helén Pettersson, Anders Lindberg (moderator).
Den artificiella intelligensens tidsålder – Hotet mot jämlikheten, demokratin och säkerheten.
Panelister: Olle Häggström, Karim Jebari, Mikael Leyi, Malin Malm (moderator).
Moderatorerna från förmiddagen samlas och lyfter några av de huvudpunkter som tagits upp under förmiddagen.
Sverige i Nato – Vad blir vår roll i ett nytt säkerhetspolitiskt landskap?
Panelister: Morgan Johansson, Thorbjörn Jagland, Tytti Erästö, Anna Sundström (moderator).
Vem är trygg på en planet i fritt fall?
Panelister: Jytte Guteland, Johan Kuylenstierna, Marika Palmér Rivera, Cajsa Unnbom (moderator) + videos från partnerorganisationer i Filippinerna och Sydafrika.
Regeringens internationella ”reformagenda” – Vad betyder den för Sveriges engagemang, säkerhet och röst i världen?
Panelister: Olle Thorell, Erik Lysén, Anna Tibblin, Oscar Ernerot (moderator).
Panelister: Reinette Heunis, Yvonne Karlsson, Roshan Rydell (moderator).
Morgan Johansson, Stefan Löfven, Lisa Nåbo och Anna Sundström (moderator) sammanfattar dagens diskussioner. Hur ser vägen framåt ut?
En klimatpolitik som möter samtidens kriser – hur ser den ut?
Ett år med växande ekonomisk kris och oro, en sommar med extrema väderhändelser, och en politik som mest tycks sitta still i båten. Det finns ett växande behov av en sammanhållen politik som förmår möta accelererande klimatkris, ökad social och ekonomisk otrygghet, och ekonomisk kris på ett sätt som stärker sammanhållning, folklig delaktighet och framtidstro.
Hur bör den politiken se ut? Vad vill vi se i kommande statsbudget och klimatpolitiska handlingsplan för att Sverige ska ta steg mot en politik som verkligen möter samtidens kriser?
Rörelser med starkt engagemang för en rättvis klimatomställning startar en serie rådslag med ett panelsamtal under Week of Action.
Magnus Nilsson, Konsult, expert i Hassler-utredningen,
Karin Lexén, Generalsekreterare, Naturskyddsföreningen
Staffan Laestadius, professor emeritus, KTH
Marika Palmér Revera, Utredare för Rättvis omställning, LO
fler kan tillkomma i panelen
Plats: Greenpeace Sverige, Rosenlundsgatan 29A, Stockholm
Evenemanget sänds även online. Länk för online-deltagande meddelas inom kort. Följ uppdateringar i Facebook-evenemanget.
Klimatriksdagen, Greenpeace, Klimataktion, Olof Palmes Internationella Center, Frejas Fond, Artister för miljön, Anslutna till nätverket Allians för Rättvis Klimatomställning. Fler kan tillkomma.
Stora delar av civilsamhället, samt röster inom näringslivet och forskningen har kritiserat den nya regeringen för åtgärder som ökar utsläppen och avsaknaden av helhetsgrepp för att få fart på omställningen.
För regeringen är det inte viktigt att minska utsläppen till 2030 utan de fokuserar på att nå målen till 2045. Men om utsläppen inte minskar kraftfullt under den period som klimathandlingsplanen omfattar, blir temperaturmålet 1,5 grader omöjligt att nå. Enligt samlad forskning kräver det omfattande åtgärder under de närmaste åren.
Oron handlar också om regeringens ointresse för de sociala aspekterna av omställningen. Enligt vår och även FN:s forskarpanel IPCC:s mening är rättvisa lösningar avgörande för att få demokratisk uppslutning bakom de kraftfulla åtgärder som behövs.
Något som är tydligt när regeringens klimatarbete nu summeras är att jämlikhets- och demokratiperspektiven saknas. Civilsamhället och miljörörelsen är gravt underrepresenterade. Regeringen vill bara tala om hur näringslivet ska ges förutsättningar för innovationer, gröna investeringar och stärkt konkurrenskraft.
Inte heller tidigare regeringar har i tillräckligt uppmärksammat rättvisefrågorna i omställningen, men vi ser att avståndet mellan civilsamhället, miljörörelsen och nuvarande regering nu växer sig större.
För att lyfta behovet av rättvisa i omställningen bildades Allians för Rättvis klimatomställning (ARK) med över 40 organisationer som representerar över en miljon människor. Nyligen ordnade ett flertal av organisationerna ett rådslag som enades om 37 viktiga krav med fyra övergripande budskap.
Sverige behöver skärpa klimatmålen och räkna med alla utsläpp för att hålla sig inom det lilla utsläppsutrymme som finns kvar. Samtidigt behöver inbindningen av kol i skog och mark öka.
Staten behöver samordna sitt arbete och visa ledarskap med lagstiftning, gröna investeringar, hållbara ägardirektiv till statliga bolag, samt regler som påskyndar näringslivets omställning och stoppar klimatskadliga subventioner. Vi behöver nya samhällsmål där välbefinnande står i fokus och där finanssystemet ställs om för att främja ekologisk, ekonomisk och social hållbarhet.
Omställningen måste bli en motkraft till de växande orättvisor som klimatkrisen blottar. Ökad ekonomisk jämlikhet bör ingå i mål för minskade konsumtionsutsläpp. Alla åtgärder bör främja jämställdhet, samt barn och ungas delaktighet. Rätten till bostad, försörjning och hälsa, samt motverkande av segregation och rasistiska strukturer behöver ingå i omställningen. Samernas rätt att råda över sina marker måste respekteras, samtidigt som lösningarna främjar landsbygden. Internationellt behövs ökat stöd till de mest utsatta länderna och till civilsamhällets arbete med utsatta målgrupper globalt. Sverige bör verka för ökat hållbarhetsansvar för storföretagen, och för att alla handelsavtal styrs av bindande hållbarhetskrav.
”Vi behöver nya samhällsmål där välbefinnande står i fokus och där finanssystemet ställs om för att främja ekologisk, ekonomisk och social hållbarhet.”
Trygga arbetstagarna i omställningen. Trygghet i omställningen är nödvändig för att den ska lyckas. En nationell jobbplan behövs med grön kompetensutveckling, jobb inom hållbar välfärd och cirkulär ekonomi. Den sociala tryggheten behöver förstärkas. Nya samhällsmål öppnar för att korta arbetstiden där anställda samtidigt ges tillräcklig arbetstid för sin försörjning.
Detta är vårt budskap till regeringens klimatpolitiska handlingsplan. Vi kommer att mobilisera folkligt stöd för en snabb omställning som samtidigt leder till ett bättre, mer jämlikt, inkluderande och hälsosammare samhälle. De visionerna behöver vägleda klimatpolitiken framöver.
Lena Bergström, pastor, Equmeniakyrkan
Erika Bjureby, Sverigechef, Greenpeace
Pia Björstrand, talesperson, Klimataktion
Emily Feijen, generalsekreterare, Artister för miljön
Bo Forsberg, ordförande, Kristen Humanism
Olivia Forsberg, verksamhetsledare, Momentum Fryshuset
Ewa Larsson, ordförande, Gröna Kvinnor
Marie Linder, ordförande, Hyresgästföreningen
Tobias Linghag, verksamhetschef, Framtidsjorden
Tonia Moya, verksamhetschef, Green Cross Sweden
Janine O’Keeffe, samordnare, Nätverket KlimatSverige
Linda Palmetzhofer, ordförande, Handelsanställdas förbund
Sineva Ribeiro, ordförande, Vårdförbundet
Anna Sundström, generalsekreterare, Olof Palmes internationella Center
Torbjörn Vennström, ordförande, Klimatriksdagen.
Nastaran Zargari, ordförande, Jordens Vänner
Artikeln publicerades i Göteborgs-posten den 16 /06-2023.
