Växla språk / Change language ENG
Stöd oss  

Stöd oss

Swisha ett valfritt belopp till

123 24 060 72

Fler sätt att stöjda oss »

Tack för ditt stöd!

Sydafrika: Fattigdom och desperation gjorde protester till kravaller

Sydafrikas regeringsparti ANC har länge tampats med interna stridigheter och utbredd korruption. Sedan sittande president Cyril Ramaphosa tillträdde 2018 har ett intensivt arbete trappats upp för att få bukt med problemen. En av huvudfigurerna för kampen mot korruptionen är ex-presidenten Zuma som i en långdragen rättsprocess står åtalad för bland annat penningtvätt, korruption och utpressning. Efter att Zuma vägrat infinna sig i rätten för målet dömdes han för domstolstrots. Ett fängelsestraff på 15 månader.

Domen är en stor seger för den sydafrikanska rättsapparaten och ett tecken på de framsteg som gjorts i arbetet mot korruptionen. Men domen möttes inte bara av jubel och hurrarop. I delar av landet utbröt i stället tumult. En liten men högljudd grupp av Zuma-anhängare protesterade mot domen – och snabbt urartade protesterna till upplopp och kravaller.

Varför blir resultatet av ett demokratiskt framsteg upplopp och plundringar? Thoko Matshe är Palmecentrets landkoordinator för Södra Afrika. Hon menar att det finns ett flertal analyser för vilka orsakerna till våldet och plundringarna är.

– Arbetslösheten i Sydafrika ligger på 32%. Ojämlikheten och fattigdomen är strukturella och systematiska problem. Och allt har blivit värre under covid. Människor är desperata, fattiga och hungriga.

Samtidigt gläds hon över den otroliga respons och styrka det sydafrikanska civilsamhället visat på under krisen. Människor har vaktat butiker och gallerior i sina städer för att hindra plundringarna.

– Åter igen har sydafrikanerna visat att de står starka och enade, säger Thoko.

Nu återstår ett stort arbete med återuppbyggande och skadehantering. Men det stora jobbet ligger i att fortsätta bygga upp förtroendet för rättsapparaten, politikerna och det demokratiska systemet. Palmecentret arbetar med både det sydafrikanska civilsamhället och de politiska partierna med politikutveckling och interndemokrati.

Läs mer om Palmecentrets arbete i Sydafrika här.

Ett år av katastrof och kreativitet

Mycket av den utveckling som tagit världen flera decennier att åstadkomma, har på blott ett år raserats. Situationen är allvarlig. Covid 19 har i sig orsakat en hälsokris med miljontals döda och en vårdskuld som kommer få långtgående konsekvenser för global hälsa. Nedstängningar i samhällen som saknar sociala skyddsnät har haft enorma konsekvenser för människors liv, och kommer att ha i decennier framöver. I auktoritära stater har ledare utnyttjat pandemirestriktioner i eget intresse. Från till exempel Filippinerna får vi rapporter om att hungrande människor som trotsat utegångsförbud för att hitta mat skjutits till döds av polisen.

Thoko Matshe som arbetar för Palmecentret i Sydafrika berättar att pandemin lett till förödande konsekvenser för hela landet.

– Fattigdomen har ökat överallt. Många barn som inte fått gå i skolan är förlorade för samhället nu, de kommer inte komma tillbaka. Den mentala ohälsan kommer vi få hantera över lång tid framöver.

Tuff omställning i Sydafrika

För Palmecentrets partnerorganisationer innebar situationen i början att fokus fick flyttas från planerad verksamhet till att anpassa sig till en ny verklighet. I Sydafrika ställdes nästan alla planerade aktiviteter in.

– Många engagerade sig i stället i att hjälpa till att distribuera matpaket från regeringen, eller att arbeta med analys och ställningstagande kring hur viruset bör hanteras, berättar Thoko Matshe.

Thoko syftar bland annat på Palmecentrets partner Education and Training Unit, som med bland annat Palmecentrets stöd kunde spela en viktig roll i utformandet av nationella riktlinjer för smitthantering och förebyggande åtgärder mot Covid 19, som spridits på landets alla sjukhus.

Vilka svårigheter i omställningen stötte ni på? 
– Ojämlikheten i vårt samhälle blev så uppenbar med digitaliseringen. Så många människor har inte tillgång vare sig till internet eller en dator. Men vi var uppfinningsrika och hittade nya sätt att nå ut. Organisationerna som arbetar mot våld mot kvinnor till exempel, de nådde ut i byarna med hjälp av megafoner!

Nya samarbeten på Balkan

Men på andra håll har digitaliseringen haft positiva konsekvenser. I till exempel Serbien nådde vår fackliga partner SSSV betydligt fler människor under 2020 med sina utbildningar kring arbetstagares rättigheter.
På Balkan samordnade Palmecentret ett upprop där 60 organisationer från fem länder deltog.

– Våra partnerorganisationer såg i ett tidigt skede hur allvarlig pandemins konsekvenser blev för arbetare, och att vi behövde stå upp för arbetares rätt till skydd i den här situationen, berättar Emira Mešanović som arbetar vid Palmecentrets kontor i Belgrad.

– Sen blev det en snöbollseffekt. De flesta som fick höra talas om deklarationen ville vara med. Flera svenska medlemsorganisationer skrev också under, som en symbol för solidaritet.

Varför var det viktigt att göra det här? 
– När pandemin kom märkte vi hur viktigt det är att dela erfarenheter och kunskap mellan oss länderna på Balkan, och visa på att här sitter vi alla i samma båt. Det är nödvändigt att både agera lokalt och i solidaritet med andra länder.

”När jag började hade vi ingen frihet alls”

– Apartheidtiden lärde mig att försvara mig för att säga min mening om orättvisa förhållanden. Det är vad jag delar med mig av idag.

Hushållsarbetare – personer som mot betalning bland annat städar hem, lagar mat och tar hand om barn – är globalt sett en dåligt erkänd yrkeskategori. Många saknar formellt arbetskontrakt och därmed tillgång till välfärd.

– I de flesta länder har hushållsarbetare varken pensionsfonder eller tillgång till hälsovård, sjuklön eller föräldraförsäkring. Många ser sig därför tvungna att jobba långt efter 70 år, säger Myrtle Witbooi, själv 73 år, på telefon från Kapstaden.

Började med en månadslön på två dollar

Hon är ordförande för den internationella federationen för hushållsarbetare (IDWF) och för det sydafrikanska fackförbundet (Sadsawu). Själv började Myrtle arbeta hos en familj på 60-talet till en månadslön av två dollar.

Det fanns inga lagar som reglerade hushållsarbete, minns hon. Vi hade ingen frihet och arbetade sju dagar i veckan. Vi kunde inte vara ute efter klockan sex.

När en nedsättande artikel publicerades i en dagstidning skickade hon in ett svar.

– Journalisten som skrivit artikeln hörde av sig och sa ”om du har allt det här i ditt huvud, varför gör du inte något med det? Det födde känslan av att kunna mobilisera och organisera.

Facket var vägen in

Myrtle Witbooi började kontakta hushållsarbetare. 1982 blev hon fackligt engagerad på heltid. Men det var inte lätt att få gehör till en början.

– Att arbeta för arbetsrättslagar under apartheid var som att knacka på en dörr som de hade kastat bort nycklarna till.

Kampen för frihet och stödet till ANC var därför del av den fackliga kampen när Myrtle Witbooi var med och skapade ett nationellt förbund för hushållsarbetare. I gengäld lovade ANC att förbättra deras situation när de kom till makten – ett löfte de inte höll.

Fick igenom höjning av minimilönen 

Efter starka påtryckningar fick Sadsawu tillslut igenom en höjning av minimilönen från 110 (60 kr) till 800 rand (430 kr), 45 timmars arbetstid och lediga söndagar.

– Vi krävde också a-kassa ett år senare, men det ansågs kosta för mycket. Då kedjade vi fast oss vid grindarna till parlamentet och vägrade lämna.

Nästa dag fick Myrtle Witbooi hålla tal i parlamentet.

– När jag tittade ut över de som hade kämpat för frihet med mig glömde jag mitt manuskript. Jag talade från hjärtat om deras löften och om de lagar vi så mycket behövde. Där och då insåg jag min kraft som människa.

Myrtle är idag en internationell facklig ledare

Idag leder Myrtle Witbooi det fackliga arbetet för hushållsarbetares arbetsvillkor. Den internationella federationen IDWF, som bland annat får bidrag av Palmecentret, arbetar för att stärka fackliga ledare och stödja kampanjarbete, inte minst gällande konventionerna 189 och 190. IDWF arbetar också för migranter – en särskilt utsatt grupp hushållsarbetare.

ILOs konvention 189 antogs 2011 och innebar ett avgörande steg för erkännande. Konventionen definierar och skyddar hushållsarbetares rättigheter och har hittills ratificerats av 30 länder, däribland Sydafrika (2013) och Sverige (2019).

Stora framsteg – men kampen fortsätter

Sydafrika har enligt Myrtle bra lagar för hushållsarbetare, även om det krävs ständiga påminnelser för att se till att de efterföljs. Det sydafrikanska fackförbundet (Sadsawu) arbetar idag intensivt för att hushållsarbetare ska garanteras samma minimilön som andra arbetare. I våras fastställdes den till 3500 rand (1900 kr) – men bara 75% av den summan för hushållsarbetare.

Den andra kampen är kompensation för skador på jobbet.

– En av de största kampanjerna i södra Afrika är att få ministern att skriva under en ny lagstiftning. Vi behöver den verkligen. Många skadar sig, till exempel när de putsar fönster.

Sexuellt våld ett vanligt problem

Ett annat stort problem för hushållsarbetare – i Sydafrika och globalt – är sexuella övergrepp. Sadsawu driver för närvarande två rättsfall i den här kategorin. Men många vågar inte tala öppet om händelserna utan är rädda för att gå till jobbet.

– Därför är konvention 190 så viktig, säger Myrtle.

Den berör våld och trakasserier på arbetsplatser och antogs förra året. Men hittills har bara två länder ratificerat. Myrtle Witbooi tror att svårigheterna att bedriva kampanjarbete under pandemin spelar in.

En fjärdedel av hushållsarbetarna arbetslösa i och med pandemin

Covid har också haft en mer direkt effekt – uppemot en fjärdedel av landets en miljon hushållsarbetare har enligt Myrtle förlorat sina jobb. Men bara 19 000 av de drabbade har kunnat få ut pengar från den solidaritetsfond som inrättats. För det krävs inskrivning i a-kassan – och registrering online.

– Vägen framåt är utbildning för att få dem att förstå teknologin. Men det är en enorm uppgift så parallellt hjälper vi till att registrera.

Sadsawu organiserar 40 000 arbetare och håller vanligtvis utbildningar varannan torsdag och söndag. Då får hushållsarbetarna också lära sig om bland annat rättigheter och konventioner.

– Arbetsrättslagar ger makt men förändrar inte mycket om hushållsarbetare inte förstår dem. De behöver veta att de är del av ekonomin och känna att de kontrollerar sina liv. Därför lägger vi så mycket fokus på utbildning.

Myrtle Witboois egen drivkraft kommer ur erfarenheterna som hushållsarbetare under apartheidåren.

– Jag tvingades lära mig att försvara mig för att säga min mening om orättvisa förhållanden och diskriminering. Det har gjort mig till den jag är och det är vad jag delar med mig av till andra. Vi är starka kvinnor.

Kvinnor, ungdomar, arbetare och migranter är i fokus för Palmecentrets insatser i Sydafrika. Ett land där den ekonomiska ojämlikheten är en av de största i världen. Läs mer här.
De tar Sydafrikas våldsutsatta kvinnor i försvar

Khayelitsa räknas som Sydafrikas tredje mest brottsdrabbade område. Här där den övervägande delen av invånarna saknar arbete, där droger och våld är utbrett, har organisationen Ilitha Labantu nyligen öppnat ett kontor. Två personer finns där, som gör vad de kan för att stödja brottsoffren.

– Oftast handlar det om våld i hemmet. Men även våldtäkter, barn som far illa och sociala problem i allmänhet, säger Sesethu Dani, som arbetar på kontoret.

Ilitha Labantu får sedan många år tillbaka stöd från Palmecentret för sitt arbete med att bekämpa våld mot kvinnor och barn i utsatta områden, och för att stödja offren. De arbetar med social och psykologisk rådgivning till drabbade av våld och sexuella övergrepp. Organisationen verkar för att öka medvetenheten i samhället bland annat genom att besöka skolor för att diskutera våld i hemmet och sexuella övergrepp. Ilitha Labantu stödjer kvinnor som anmält en förövare, och behöver hjälp i rättsprocessen.

Volontärt stödarbete

Ilitha Labantu har kontor på flera ställen i Sydafrika. Hela verksamheten bygger till stor del på frivilliga insatser.

–När en kvinna kommer hit och säger hon blivit misshandlad, eller att ett barn blir slaget, så trycker vi på för att hon ska anmäla till myndigheterna. En domare kan snabbt utfärda en Protection Order, som gör att förövaren kan gripas direkt om kvinnan anmäler att brottet upprepas. En hel domstolsprocess kan ta lång tid, säger Sesethu Dani.

Arvet från apartheid lever kvar

Sydafrika är på många sätt ett kontrasternas land. Den som kommer hit som turist möter ett välordnat land, där man kan äta, shoppa och sola i en omgivning som påminner om den vi ser i Spanien eller England. Men det har bara gått ett par decennier sedan Sydafrika blev en demokrati och befriade sig från ett politiskt system där människor av vit hudfärg hade hela makten och alla pengarna, och de svarta inte hade något.

Ännu är klyftorna stora och det skapar grogrund för kriminalitet och våld. Det sexuella våldet är utbrett, och kvinnor i socialt utsatta områden är ständigt otrygga.

Stöd som når till Precious, Mildred och Nfombizonke

Efter en utbildning med Ilitha Labantu träder tre kvinnor fram, som all tre vill berätta sin historia. Och det är historier som skakar om.

Precious Matoti blev våldtagen för elva år sedan. Hon blev överfallen på gatan, slagen i huvudet så hon svimmade och vaknade upp i ett främmande hus med en man ovanpå sig. Bara ett år senare blev hon utsatt för ett våldsamt rån. Händelserna har fått henne att må så dåligt att hon försökt ta sitt liv. Men för ett år sedan kom hon i kontakt med Ilitha Labantu, och fick psykosocial rådgivning och fick träffa andra i samma situation.

–Det kändes bra att få prata med andra. Jag hela tiden gått runt med en känsla av att vara annorlunda och att människor runtomkring mig pratar och skvallrar om mig. Nu har jag inte längre den känslan, säger Precious Matoti. Som i dag studerar för att bli psykolog.

Mildred Sabsanas dotter blev för tre år sedan skjuten till döds av sin pojkvän. Ilitha Labuntu har gett henne stöd och hjälpt henne genom rättegången. Nfombizonke Tshangelas dotter blev våldtagen, 12 år gammal. Förövaren släpptes fri mot borgen och är sedan dess försvunnen. Dottern får psykologrådgivning från Ilitha Labantu.

På grund av coronakrisen kan Ilitha Labantu bara ta sig an akuta fall, och tar bara emot de som föranmält sitt besök. Istället ger man rådgivning via telefon.

Stor oro inför coronavirusets spridning i Sydafrikas kåkstäder

I Sydafrika finns över två miljoner hushåll i så kallade ”informal settlements” i storstäderna. De kan liknas vid kåkstäder, och består av egenbyggda hus av korrigerad plåt där människor bor extremt trångt och över generationsgränserna. Hittills har coronaviruset inte fått spridning i något liknande område globalt, men Beatie Hofmeyr, chef på Palmecentrets partnerorganisaton ETU (Education and Training Unit), tror att Sydafrika kommer bli det land där vi först får se de ödesdigra konsekvenserna av detta.

Organisationen understödjer nu myndigheter och beslutsfattare i arbetet mot corona, med särskilt fokus på insatser som skyddar de allra mest utsatta. Beatie menar att de nu jobbar mot klockan för att kunna säkerställa så mycket hygien och isolering som möjligt för dessa grupper.

– Läget är redan kritiskt eftersom fyra av nio regioner har svår torka. Det innebär att mängder av människor även blivit av med tillgång till rinnande vatten, något som ju är helt nödvändigt när vi behöver tvätta händerna noggrant 20 gånger om dagen, säger Beatie.

ETU samlar nu alla sina krafter för att se till att människor i fattiga områden får bättre förutsättningar att klara smittan. Exempelvis har de initierat ett arbete i att ställa om lokala skolor och hallar som nu stängt, till att bli provisoriska isoleringsboenden.

– Många som blir sjuka ska inte uppsöka sjukhuset, det är endast för de i kritiskt tillstånd. Men det är ändå otroligt viktigt att smittan inte sprider sig till resten av familjen man bor med. Om man uppvisar symptom och blir sjuk kan man istället vända sig till ett sådant center. Där blir man isolerad och får basal sjukvårdshjälp, berättar Beatie.

Hur situationen utvecklas i landet återstår bara att se. Det vi kan se är att den av ANC ledda regeringen nu valt att sätta in hårda restriktioner för att få kontroll över spridningen. Eller som Beatie uttrycket det:

– Strategin är att rädda människoliv före ekonomin. Eftersom vår ekonomi redan är svag kommer det bli ett hårt slag. Men utan dessa restriktioner skulle vår vårdapparat krascha direkt och till följd av det skulle många människoliv gå förlorade.

Läs mer om Palmecentrets arbete i Sydafrika här. Vill du stödja vårt arbete med ETU? Swisha din gåva till 123 240 60 72 eller bli månadsgivare här.

Bild: Marco Longari/TT

Coronaviruset slår hårt mot Palmecentrets värld

I Burma har man hittills inte hittat ett enda fall av coronaviruset, även om de flesta är övertygade om att det finns sådana. Att inga fall har konstaterats i beror förmodligen helt och hållet på att få har testats. Burma är ett grannland till Kina, och många burmeser har tillfälliga arbeten i grannlandet.

Om viruset slår till på allvar får det stora konsekvenser. Till exempel finns bara ett fåtal respiratorer i hela landet.

Men även utan konstaterade sjukdomsfall får pandemin konsekvenser. En facklig organisation som Palmecentret är på väg att inleda samarbete med har drivit på för att regeringen ska undersöka ett antal företags agerande. Företagen sparkar arbetare, särskilt fackligt anslutna, och skyller på att corona gör det svårare att få tag på råvaror och få produktionen såld.

På gatorna i Rangoon rullar folklivet på ungefär som vanligt. Men Palmecentret och partnerorganisationerna har redan ställt in ett antal aktiviteter. På Palmecentrets lilla kontor har man just beslutet att ändra rutinerna.

-Vi har bestämt att bara jobba var annan dag på kontoret, och var annan dag hemma. Därmed minskar vi vårt åkande i kollektivtrafiken, säger Michael Hauer, som arbetar för Palmecentret i Burma.

Dubbel isolering i Palestina

Betlehem, i Palestina, har varit isolerat sedan den 6:e mars. Det sedan en grupp hotellanställda smittats av coronaviruset när de arbetade med en internationell konferens. Betlehem är även i vanliga fall omringar av den mur som Israel låtit bygga, nu är isolationen dubbel. Zarifeh Malki, som är Palmecentrets ansvariga på plats i Palestina berättar att frivilliga från flera av de organisationer som Palmecentret har kontakt med samlar in mat och andra förnödenheter till befolkningen i Betlehem.

En av Palmecentrets samarbetsorganisationer i Palestina informerar om vad man ska tänka på när det gäller coronaviruset.

Skolorna stängda i Serbien

Danilo Milic som är Palmecentrets lokalt anställde i Serbien skulle egentligen ha varit i Stockholm för ett möte kring verksamheten i Balkan och Albanien. Men det mötet liksom ett antal andra aktiviteter som Palmecentret skulle ha genomfört har ställts in. I Serbien har pandemin bara börjat visa sig på allvar. Men regeringen har vidtagit en rad tuffa åtgärder.

–Skolorna är stängda så barnen är hemma, men som tur är så är de så stora så de klarar sig själva. Min fru är läkare och får nu arbeta tolvtimmarspass tre gången i veckan, säger Danilo Milic.

Redan pressat sjukdomsläge i södra Afrika

Sydafrika har nyligen fått sitt första coronafall bekräftat. Därför har Palmecentret alldeles i dagarna kunnat genomföra ett par aktiviteter med internationellt deltagande. Men nu har president Cyril Ramaphosa gått ut och betonat att läget är allvarligt och gränserna stängs.

Calle Sundstedt är handläggare på Palmecentrets kontor i Stockholm och har precis återvänt från Sydafrika. Han skulle även ha besökt Zimbabwe, men fick avstå då han i så fall skulle ha behövt sitta tre veckor i karantän.

–Sydafrika har fördelen att ha en ung befolkning, som alltså inte ingår i riskgruppen. Men å andra sidan har man många smittade med hiv, säger Calle Sundstedt.

Zimbabwe befinner sig sedan tidigare i en djup kris. Coronaviruset kan komma att förvärra läget ytterligare. Och landet är inte rustat för att möta farsoten.

-Eftersom 90 procent av befolkningen arbetar i den informella sektorn så kan man inte be dem stanna hemma från jobbet, som många av oss i Sverige har möjlighet till. Om man säger till en person som säljer bananer vid vägkanten att sluta med det så kommer hen att dö av svält.

Viktigare nu än någonsin: internationell solidaritet

Anna Sundström, som är generalsekreterare för Palmecentret, betonade när hon under helgen talade vid SSU Stockholms läns årskonferens att lösningen på den kris vi befinner oss i inte är mer av nationalism och auktoritära ledare. Inte heller ökad militär upprustning.

–De utmaningar vi står inför – migration, klimatförändringar, pandemier – kan inte mötas med kulor. De kräver helt andra satsningar på fred och fattigdomsbekämpning. På grön teknik och stärkt välfärd. Och inte minst på globalt samarbete, sa Anna Sundström.

Text: Björn Lindh
Bild: AP Photo/ Sunday Alamba

Här utbildas framtidens kvinnliga ledare

– Vi utbildar kvinnliga ledare. Kvinnors röster måste höras internationellt, säger verksamhetsledaren som arrangerar en intensiv­utbildning för burmesiska kvinnor.

Vi träffar en av de cirka 120 kvinnor som har genomgått intensivutbildningen. Hon jobbar i dag med kommunikation och information på en organisation som jobbar för mänskliga rättigheter.

– Utbildningen har stärkt mig, säger hon.

Mänskliga rättigheter, fredsbyggande och hur man arbetar med projekt och påverkansarbete är något av det som står på schemat. Hon påpekar att utbildningen också gav henne möjlighet att öva sin engelska så att hon i dag kan diskutera sin organisations arbete med personer från andra länder.

Verksamhetsledaren berättar stolt att många av de tidigare deltagarna stått upp mot förföljelsen av den muslimska minoriteten rohingya, även om det innebär att de utsätter sig själva för risker.

– De är fantastiska och modiga kvinnor.

Kamp mot patriarkala strukturer i Zimbabwe

I Zimbabwe är fler kvinnor än män registererade till att rösta i de allmänna valen. Trots detta minskade andelen kvinnliga folkvalda i valet 2018. I en rapport framtagen av Palmecentrets partnerorganisation Hashtag Wispers kom det fram att medelålders och äldre kvinnor föredrog att rösta på manliga kandidater; dessutom fanns det få kvinnliga kandidater att rösta på.

Hashtag Whispers vill ändra på detta. Organisationen siktar på att öka antalet unga kvinnor som kandiderar i valet 2023 och antalet kvinnor som röstar på kvinnliga kandidater. Därför ska man bland annat ta fram manualer för hur man når framgång som kvinnlig politiker och för hur man motverkar patriarkala strukturer och arrangera träffar med erfarna kvinnor som mentorer.

– Du har inga mänskliga rättigheter, du får inte en bättre värld och du når inte de globala utvecklingsmålen utan en feministisk agenda, säger Sibonokhuhle Buhlungu, nationell koordinator på Whispers.

De politiska partierna är den viktigaste vägen för att öka kvinnors politiska inflytande eftersom det är den enda realistiska vägen för dem att bli valda – samtidigt som patriarkala strukturer i partierna enligt Whispers utgör ett stort hinder för att kvinnor faktiskt ska lyckas bli valda och nå höga poster.

En längre version av artikeln finns att läsa i Aktuellt i Politiken. Läs mer om Palmecentrets arbete i Zimbabwe och Burma.

Text: Ylva Säfvelin, Aktuellt i Politiken
Red: Palmecentret

Sydafrikas lantarbetare kräver rättvisa

Petrus Volmoer och Janetta Kyster har kommit till staden Robertson eftersom de har akut behov av juridisk rådgivning. De har arbetat tio år på samma fruktfarm, och haft en bostad som tillhört farmen. Men när Janetta vågade säga ifrån efter att hon utsatts för sexuella trakasserier av en arbetsledare hamnade de i en svår situation. De tvingades till övertidsarbete och helgarbete. Och nu har de vräkts från farmen.

Palmecentrets samarbetsorganisation Trust for Community Outreach and Education (TCOE) driver ett litet kontor för juridisk rådgivning i Robertson. De som arbetar där är inte utbildade jurister, men har skaffat sig kunskap om lagar och regler på arbetsmarknaden. Ibland tvingas de driva fall till domstol, och följer då med som stödpersoner i domstolen.

TCOE stöder en lokal fackförening för lantarbetare i Västra Kapprovinsen. Deneco Dubé är vice ordförande organisationen. Han bekräftar att arbetsförhållanden för lantarbetarna många gånger är usla och att de utsätts för ovärdig behandling.

Nyligen upptäckte facket till och med en Fair Trade-märkt vingård där löner och arbetsförhållanden inte alls motsvarade de krav som ställs för den märkningen. Arbetare på gården som klagade fick köpa billigt vin, som de sedan anklagades för att ha stulit, så att de kunde avskedas. Sedan missförhållandena upptäcktes har gården slutat att använda Fair Trade-märkningen.

– Svenska konsumenter måste ställa frågor om hur vinet de dricker producerats, säger Deneco Dubé.

I området runt Robertson finns flera vingårdar, men inte en enda av dem ägs av en svart vinmakare.

– Vi har sagt till ägaren på en av de större gårdarna att inom tre år skulle vi vilja att hälften av cheferna är svarta eller färgade. Men får bara till svar att det saknas kompetens.

Bland lantarbetare och jordlösa som får stöd via TCOE finns det till och med de som menar att man internationellt borde driva kravet på en bojkott av sydafrikanska jordbruksvaror.

Text och bild: Björn Lindh

Varför stoppar ingen kriget?

Stort mänskligt lidande i Syrien

Ghouta – en ny plats läggs till listan av syriska ortsnamn vi kanske inte kan placera på kartan men som tillsammans med Aleppo, Homs, Palmyra, Idlib, Afrin etsat sig fast i vårt medvetande. I mars går kriget i Syrien in på sitt sjunde år. Ett krig som hittills krävt mer än en halv miljon människors liv och skapat över fem miljoner flyktingar vid landets gränser. Minst lika många internflyktingar lever under fruktansvärda förhållanden.

Det internationella samfundet står handfallet och FN:s trovärdighet står på spel. Stormakternas direkta involvering skapar ett politiskt dödläge som varje dag ökar det mänskliga lidandet. I flera år har östra Ghouta varit belägrat och i samband med intensifierade stridigheter skickade UNICEF nu i februari ett blankt pressmeddelande – det fanns helt enkelt inga ord att beskriva förödelsen, desperationen, lidandet … När vi läser morgontidningen och ser bilderna på ödeläggelsen frågar min 10-åriga son: Varför är det ingen som stoppar kriget? Svaret smärtar: För att viljan saknas.

Fattiga filippinier dödas av polis

Oppositionen på Filippinerna har länge bett det internationella samfundet att agera mot president Dutertes krig mot drogerna. Minst 7000 människor har dödats och Amnesty visar i rapporten ”If you are poor you are killed: Extrajudical Executions in the Philippines’ War on Drugs” hur polisen systematiskt har riktat in sig på till största delen fattiga och försvarslösa personer över hela landet, hur de planterat ”bevis”, rekryterat personer som mördar för pengar, stulit från dem de dödat och fabricerat rapporter.

Glädjande nog beslöt nyligen Internationella brottmålsdomstolens chefsåklagare Fatou Bensouda att inleda en preliminär undersökning av misstänkta brott mot folkrätten begångna under Filippinernas president Rodrigo Dutertes krig mot drogerna. Någon vecka senare meddelade Inspektionen för strategiska produkter att de ger sitt tillstånd för export av vapensystem till Filippinerna. Ett minst sagt beklagligt besked som du kan läsa mer om här.

Vi har inte glömt Sydafrika

I Sydafrika blåser förändringens vindar. Nu i februari kom beskedet att Jacob Zuma avgår som Sydafrikas president. När jag besökte ANC:s kongress i december var det tydligt att de interna motsättningarna är djupa. Men också att det finns många goda krafter inom partiet.

Cyril Ramaphosa, som lovar kamp mot korruptionen och återbyggnad av ANC, valdes till ny partiledare. Förhoppningsvis kan det bidra till en välbehövlig omstart för partiet. När Zuma avgick och Ramaphosa valdes till landets president drog många sydafrikaner en suck av lättnad. Efter år av skandaler, ekonomisk kräftgång, ökad arbetslöshet och ständiga korruptionshärvor gryr ett hopp om en bättre framtid. Men det är ingen enkel uppgift som väntar Ramaphosa. Förväntningarna på honom är enorma – från omvärlden, landets befolkning och egna partiet.

Nästa år är det val och för första gången sen apartheid avskaffades finns det en reell möjlighet att ANC förlorar den egna majoriteten. Inom den svenska arbetarrörelsens har vi inte glömt Sydafrika. Vi stödjer folkrörelser och gräsrotsorganisationer som arbetar för demokrati och jämlikhet – nu precis som för 30 år sen.

Text: Anna Sundström

Sydafrikanerna är färdiga med Zuma

”Vad har ni emot Zuma? Han har stulit våra pengar!”
Talkörerna gör allt för att överrösta varandra när de nästan femtusen ombuden fyller kongresshallen.

Stämningen är mer livfull än någon annan kongress jag någonsin besökt. Sången, dansen och det öronbedövande ljudet av visselpipor får nästan taket att lyfta. Luften dallrar av spänning och förväntan.

När Sydafrikas styrande parti ANC i december samlades till sin 54:e kongress i Johannesburgförorten Soweto var det ett parti mer splittrat än någonsin.

Glädjen visste inga gränser i februari 1990 när Nelson Mandela frigavs efter 27 år i fängelse. Världen över firades att den rasistiska regimen i Sydafrika fallit och att befrielserörelsen ANC äntligen hade segrat.

Efter en jordskredsseger i de första demokratiska valen 1994 började ANC:s svåra resa från befrielserörelse till politiskt parti vid regeringsmakten och med förväntan om att lösa landets svåra ekonomiska kris, höga arbetslöshet och djupt orättvisa samhällssystem.

Efter 23 år kvarstår utmaningarna. Den globala ekonomiska recessionen har slagit hårt mot Sydafrikas ekonomi och det sydafrikanska folket har det socioekonomiskt på många områden sämre än under apartheid.

Under president Jacob Zumas åtta år vid makten har såväl ANC som Sydafrika blivit alltmer korrupt, statliga företag har systematiskt tillåtits plundras av privata intressen.

Den populära befrielserörelsen förknippas alltmer med mutor och maktfullkomlighet och ANC har under de senaste åren förlorat stöd hos både sina egna och väljarkåren.

Nästa val hålls 2019 och för första gången sedan apartheids fall står ANC inför det reella hotet att förlora majoriteten.

ANC-kongressen i december beskrevs därför av många som en ödeskongress. Skeptikerna menade att kongressen aldrig skulle bli av eller i alla fall sluta i våldsamheter och kaos. Så blev det inte. Kongressen kunde genomföras, kongressen visade öppet den djupa interna splittringen.

Valet av efterträdare stod mellan Cyril Ramaphosa, landets vice-president och Nkosozana Dlamini-Zuma, tidigare minister och nu parlamentsledamot tillika president Zumas ex-fru och hans egen favoritkandidat.

Ramaphosas kampanj fokuserade på politisk förnyelse, anti-korruption och återuppbyggnad av ANC medan Dlamini-Zumas sågs som en kontinuitetens kandidat.

Cyril Ramaphosa valdes av kongressen med 56 procent av rösterna men den riktigt stora utmaningen har bara börjat.

Det handlar både om att ena partiet och återupprätta ANC:s skamfilade rykte men också om att vända samhällsutvecklingen och bringa hopp om en bättre framtid hos ett luttrat folk.

Om Ramaphosa kommer att lyckas är för tidigt att säga men att döma av det vi sett hittills finns i alla fall anledning att vara positiv.

Medan kraven på president Zumas avgång växer har Ramaphosa stoppat ett kritiserat ryskt kärnkraftverk och tydligt drivit på för att alla korruptionsanklagelser som riktats mot höga politiker, företagsledare och statliga bolag ska utredas.

På andra sidan megastaden Johannesburg i stadsdelen Houghton har organisationen Nelson Mandela Foundation sitt kontor.

I entrén hänger små handskrivna lappar med frågor besökarna skulle vilja ställa till Mandela om de fick möjlighet att träffa sin nationalhjälte.

Många av frågorna handlar om den sittande presidenten. Varför stoppade du inte Zuma? Vet du vad Zuma gjort med ditt ANC? Zuma har förstört ditt ANC och ditt arv.

Cyril Ramaphosa var en gång Nelson Mandelas egen favorit som sin efterträdare när han avgick 1997. Då förlorade Ramaphosa partiledarposten till Thabo Mbeki och lämnade politiken. Drygt 20 år senare har han fått sin chans, men frågan är om det är för sent?

Text: Anna Sundström

Den här texten har även publicerats på Dagens Arena.