Växla språk / Change language ENG
Stöd oss  

Stöd oss

Swisha ett valfritt belopp till

123 24 060 72

Fler sätt att stöjda oss »

Tack för ditt stöd!

Internationell utblick: Vart går Turkiet?

Sedan kuppförsöket sommaren 2016 slogs tillbaka har Turkiet genomgått en mycket negativ utveckling. Demokratin har urholkats. President Erdogans auktoritära styre har brutaliserats med massfängslanden av oliktänkande och massavskedanden av journalister, lärare, universitetsfolk och tjänstemän som ogillats av regimen. Tortyr och andra avskräckningsmetoder har använts. Människor har dödats. Liksom på andra håll har pandemikrisen drabbat Turkiet hårt ekonomiskt och socialt. Antalet syriska flyktingar som angetts vara drygt 3,5 miljoner utgör en svår belastning för landet.

Utrikespolitiskt uppträder Turkiet allt mera aktivistiskt, och skaffar sig fiender genom sitt handlande. I Syrien ser landet ”hotet” från kurderna som viktigare att ta itu med än att bidra till en fredslösning. I östra Medelhavet agerar Turkiet aggressivt och provocerar grannstater. Förhandlingarna om medlemskap i EU har avbrutits, och EU hotar med att införa sanktioner mot landet. Med USA har Turkiet gjort sig ovän genom att som Natomedlem köpa ett ryskt luftförsvarssystem.

Hur är situationen ut, och vad kan förväntas för den närmaste framtiden i Turkiet? Hur utvecklas Turkiets internationella relationer? Hur bör omvärlden, inklusive EU och Sverige, agera gentemot Turkiet? Finns det några ljusglimtar att peka på?

Medverkande:
Paul Levin, chef för Institutet för Turkietstudier, Stockholms universitet
Helin Sahin, Turkiethandläggare, Olof Palmes Internationella Centrum
Michael Sahlin, tidigare bland annat svensk ambassadör i Turkiet

Samtalet leds av Thomas Hammarberg, riksdagsledamot och Turkietrapportör för Europarådet.


Internationell utblick: Vart går Turkiet?
1 februari 18.00 – 19.30
Live på Facebook eller Zoom
Anmälan till Zoom
Evenemang på Facebook
Arrangemang av Palmecentret & ABF Stockholm
Stoppa invasionen – stöd ett demokratiskt och fredligt Turkiet!

I staden Diyarbakir samarbetar Palmecentret med Human Rights Association som arbetar i sydöstra och östra regionen med att kartlägga brott mot mänskliga rättigheter som begås i den kurdiska regionen av Turkiet. I en tid då journalister och människorättsorganisationer är hårt pressade av regimen är det viktigt att stödja de krafter som vågar berätta om brott mot mänskliga rättigheter.

Tillsammans med organisationen Women’s Free Legal Aid Association som leds av människorättsadvokaten Eren Keskin arbetar Palmecentret och Marieborgs Folkhögskola med ett projekt för att arbeta mot sexuellt våld och förbättra kvinnors och flickors situation i de syriska flyktinglägren i Turkiet. Med samtal, medicinskt och finansiellt stöd får kvinnor som utsatts för sexuellt våld hjälp att hantera sina trauman och genom juridiskt stöd kan förövarna ställas inför rätta. Behoven är enorma och din insats är viktig.

Socialdemokraterna och Palmecentret samarbetar med två systerpartier i Turkiet: Folkens demokratiska parti (HDP) och Republikanska folkpartiet (CHP) som båda sitter i det turkiska parlamentet. Syftet är dels ökad dialog mellan partierna i Turkiet och att stärka deras arbete för ett mer demokratiskt Turkiet.

För sex år sedan stängde Sida ner Palmecentrets program för stöd till det civila samhället i Turkiet.  Motiveringen var att de turkiska organisationerna inte längre behövde det stöd och de insatser som svenska organisationer kunde bidra med. Det innebar att Palmecentret och ett stort antal andra svenska organisationer fick kraftigt minskade resurser för att genomföra projekt med folkrörelser och demokratiaktörer runtom i Turkiet.

Palmecentret kritiserade denna neddragning, och utvecklingen har visat att samhällskritiska organisationer i Turkiet fått ett alltmer krympande utrymme. Aktivister, journalister och folkvalda politiker fängslas och förföljs. Demokratin och rättsstaten är hotade i grunden, och behovet av stöd till de som gör motstånd är viktigare nu än på mycket länge.

Palmecentret planerar därför utöka verksamheten i Turkiet och inleder snart samarbete med ytterligare tre eller fyra organisationer. Det är fackföreningar och organisationer som arbetar för yttrandefrihet. Dessutom kommer Palmecentret att stödja krafter som vill få till fredsförhandlingar mellan turkiska staten och PKK, för en fredlig lösning av den mångåriga konflikten i landet.

Vi behöver ditt stöd för att öka insatserna i Turkiet: Swisha ett bidrag till: 1232406072

Eller ge stöd på annat sätt här.

Foto: Delil Souleiman/AFP-TT

Kommentar: Turkisk offensiv i norra Syrien

– Att USA kliver åt sidan innebär en stor risk för stabiliteten i regionen och inne i Syrien, där hundratals kurder, kristna och ezidier har tvingats fly efter Turkiets invasion av Afrin-provinsen, säger Anna Sundström, generalsekreterare Olof Palmes Internationella Center

Framför allt kan det också innebära en öppning för IS att slå tillbaka. Att Turkiet nu får ansvar för de tillfångatagna IS-krigare skapar snarare en oro för hur Turkiet kommer att hantera dem, med tanke på det logistiska stöd som IS-krigare har påståtts få av Turkiet.

Det är ett agerande i strid med resolutioner i FN:s säkerhetsråd som behandlar suveränitet och Syriens territoriella integritet. Och ytterligare ett bevis för hur Syrien och närliggande länder används som spelplan för de regionala och internationella stormakternas egna intressen.

Det finns även en stor risk att konfliktnivån inne i Turkiet trappas upp. Den turkiska presidenten Recep Tayyip Erdogan är allt mer trängt av att hans parti AKP förlorar stöd, att utbrytare ur partiet tar konkreta steg för att bilda ett nytt parti, och av den mycket försvagade turkiska ekonomin. Det finns pågående diskussioner om att tidigarelägga parlaments- och presidentvalet i Turkiet samtidigt som det finns en stor risk att HDP förbjuds verka som ett politiskt parti.

– Att underblåsa de nationalistiska strömmarna för att vinna inrikespolitiska poäng är en strategi som president Erdogan, tillsammans med sina allierade ultranationalistiska MHP, flitigt har använt även tidigare, säger Anna Sundström.

Tio års fängelse för tro på demokrati

När jag besökte Istanbul i maj vibrerade staden av hopp inför det kommande turkiska valet. Den socialdemokratiska oppositionen gick mot en historiskt viktig seger. När jag mötte Canan Kaftancioglu lyste hennes engagemang, tro på demokrati och kamp för rättvisa i ögonen. För det har hon dömts till 10 års fängelse. Omvärldens fördömanden kan inte vänta.

Canan Kaftancioglu tillhör CHP som är ett av Socialdemokraternas två turkiska systerpartier. Det andra är HDP, som vi tidigare uppmärksammat. HDP:s partiledare Selahattin Demirtaş sitter fängslad sen 2016. I början av september friades han från vissa anklagelser och många hoppades på ett frisläppande. Men andra anklagelser finns kvar och det har också tillkommit nya.

Kontakterna med våra turkiska kamrater är oerhört viktiga. När grundläggande demokratiska fri- och rättigheter hotas måste arbetarrörelsen höja rösten.

Jag är också väldigt glad och stolt över Palmecentrets arbete i Turkiet. Vi arbetar med en förening för romers rättigheter och en organisation som kartlägger brott mot mänskliga rättigheter i den kurdiska delen av Turkiet. Tillsammans med Marieborgs folkhögskola driver vi ett projekt för att arbeta mot sexuellt våld och förbättra kvinnors och flickors situation i de syriska flyktinglägren i Turkiet.

Läs mer om våra projekt i Turkiet

Om du blir månadsgivare till Palmecentret är du med och stöttar frihetskämpar i Turkiet och på många andra ställen.

I september månads nyhetsbrev kan du läsa om ett annat av våra spännande projekt: det globala hushållsarbetarfacket. Det finns också information om våra seminarier på Globala Torget på Bokmässan i Göteborg.

Och apropå Palmecentret: Grattis Ann Linde till utnämningen som utrikesminister! Ann Linde satt under tiden som Socialdemokraternas internationella sekreterare i Palmecentrets styrelse och känner verksamheten väl. Vi ser fram emot fortsatt samarbete i hennes nya roll.

Text: Anna Sundström

Turkiet är på väg mot en avgrund

Det är den fjärde november år 2016. Klockan är 23:30 på kvällen. En tweet ramlar in i sociala medier och sprids som en löpeld.

Det är den kurdiska ledaren Selahattin Demirtas som skriver. Meddelandet är kort: »Den turkiska säkerhetsstyrkan står utanför mitt hem med en order om tvångsarrestering«.

Innan han öppnar dörren för polisen tar han avsked från sin fru och deras två döttrar. Han lugnar ner dem och säger att allt ska gå bra. Kort efter gripandet av honom och ett tiotal andra inom HDP, det tredje största partiet i det turkiska parlamentet, stängs sociala medier och nätverkstjänster som Twitter, Facebook, YouTube och Whatsapp av i Turkiet.

Vid gripandet under natten är gatorna i Diyarbakir tomma. Demirtas förs iväg utan protester. Under natten flygs han i en helikopter till högsäkerhetsfängelset i Edirne i västra Turkiet, 1 240 km ifrån hans hemort Diyarbakir.

Anklagelserna mot honom är allvarliga: att bilda och leda en terrororganisation samt propagera för den. Åklagaren yrkar på mellan 43 och 142 års fängelsestraff.

Månaderna innan får Demirtas indikationer på att han kommer att fängslas. Flera gånger om uppmanas han till att fly landet. Han erbjuds till och med fristad i utländska ambassader i Turkiet i juli 2016 då ett misslyckat statskuppsförsök genomförs. Han vägrar.

Ett par månader innan Demirtas fängslas är han på ett besök i Stockholm i september 2016 för att berätta om det alarmerande läget i Turkiet. Han är bekymrad. Arresteringarna fortsätter i den turkiska statens försök att tysta kurdisk opposition.

Strax efter hans ankomst till Stockholm nås han av nyheten att partiets vice ordförande gripits för att ha deltagit på en begravning av en HDP-medlem. »Det är bara en tidsfråga tills de arresterar mig«, säger han.

Svenska riksdagen där vi befinner oss för möten med politiska partier och svensk media känns plötsligt trång. »Finns det ingen balkong här?« frågar han. Vi tar oss upp till en balkong. Han tänder en cigarett och tittar ut mot Gamla stan. »Vackert«, säger han.

»Varför stannar du inte här om du vet att du kommer att fängslas om du åker tillbaka? Du kan få skydd«, säger någon. »Aldrig«, svarar Demirtas, förnärmad över frågan. »Hellre sitter jag i fängelse i mitt eget hemland på grund av mina åsikter, än att lever i exil här. Och om Sverige vill göra något för att skydda oss är det genom att sätta press på Turkiet som är på väg mot en avgrund«.

Sedan Demirtas fängslats passerar det 434 dagar innan en första rättegång hålls. Varje vecka åker hans fru Basak Demirtas de 1 240 kilometrarna för att träffa sin man i högsäkerhetsfängelset i Edirne.

Från fängelset har Demirtas drivit en valrörelse under våren 2018 inför presidentvalet i juni samma år. Han var en av kandidaterna och fick närmare nio procent av alla röster.

Turkiet har formaliserat ett auktoritärt presidentstyre. Läget i landet försämras i rasande fart. All opposition tystas. Medier stängs ner, endast regeringstrogna tillåts verka. Det civila samhällets utrymme krymper. Men Demirtas fortsätter med sin politiska aktivism från fängelset.

Under sin tid som partiordförande har han konsekvent arbetat för en fredlig lösning på den mångåriga och blodiga konflikten mellan den turkiska staten och PKK. Under konfliktresolutionsprocessen mellan parterna som startade 2011 medlade Demirtas direkt i konflikten mellan parterna. I dag åtalas han för sina insatser i den fallerade fredsprocessen.

Demirtas är en fortsatt stark röst för fred och demokrati i Turkiet. Han har förmågan att mobilisera miljoner människor, samla dem kring demokratiska värderingar och minska polariseringen i landet. Hans novellsamling Seher som han skrev från fängelset sålde över 100 000 exemplar på 20 dagar.

Turkiets förtryck mot oppositionen och det civila samhället måste upphöra. Selahattin Demirtas, en stark röst för freden och demokratin i landet, måste släppas fri och tillåtas fortsätta sin politiska aktivism i frihet.

Text: Helin Sahin

Texten har även publicerats på Dagens Arena.

Ödesval i Turkiet

Den 24 juni håller Turkiet president- och parlamentsval. Ett ödesval. Erdoğans förslag till ny konstitution innebär att posten som premiärminister avskaffas och den verkställande makten överförs till presidenten, som också får kontroll över säkerhets- och underrättelsetjänsten. Presidenten kan själv utse alla ministrar och ett fritt antal vicepresidenter samt utse merparten av författningsdomstolens ledamöter.

För en konstitutionsförändring krävs två tredjedelars majoritet i parlamentet. Just nu har oppositionen medvind i opinionen. Och Erdoğan blir alltmer pressad. Vilket får oron att öka kring valets genomförande. På olika sätt försöker nu Erdoğan säkra segern. Här krävs ett aktivt deltagande från internationella samfundet för att så långt som möjligt säkerställa ett demokratiskt val.

Redan nu har vallokaler flyttats och hundratusentals väljare i de kurdiskdominerade områdena tvingas resa långt för att rösta. Sedan tidigare sitter tusentals oppositionspolitiker fängslade. En av dem är Selahattin Demirtas, presidentkandidat och före detta partiledare för socialdemokratiska HDP. Men kritiken mot Erdoğan är pinsamt ljum.

Den 30 juli går zimbabwierna till valurnorna i ett val där Robert Mugabe för första gången på 30 år inte är den på förhand givna vinnaren. Efter att spektakulärt tvingats avgå i slutet på förra året är det nu i stället hans efterträdare Emmerson Mnangagwa som väntas vinna. Oppositionen är splittrad och regeringspartiet ZANU-PF:s valmaskineri är väloljat. Totalt 23 kandidater tävlar om att bli landets nästa president. ZANU-PF:s makthegemoni ser alltså inte ut att brytas men förhoppningsvis kan valen bli mindre våldsamma och mer demokratiska än på årtionden.

Avslutningsvis till jag önska er alla en fin sommar! Den extremt varma våren gör att sommaren redan känns lång. En bitterljuv känsla. Vi är redan bortskämda med sol och bad, men oron över att något inte står riktigt rätt till är svår att skaka av sig. Fram till 2050 kommer uppskattningsvis 200 miljoner människor tvingas på flykt på grund av klimatförändringar och naturkatastrofer. Redan nu beräknar UNHCR att 20 miljoner per år flyr sina hem på grund av klimatförändringar. Det är fler än de som flyr undan krig och konflikt.

Klimatförändringarnas påverkan på utvecklingen är en av de stora biståndspolitiska utmaningar Palmecentret tillsammans med Tankesmedjan Tiden pekar på i en kommande rapport. Rapporten presenteras den 4 juli i Almedalen. Välkomna om ni är på plats! Annars på återhörande i höst, när ännu ett viktigt val står för dörren.

Text: Anna Sundström

Eren Keskin får Anna Lindh-priset

Anna Lindh-priset har delats ut sedan 2004. Årets pristagare är Eren Keskin, turkisk människorättskämpe och advokat, som grundat en rättshjälpsorganisation med fokus på att hjälpa kvinnor som blivit utsatta för sexuellt våld, The Association of Legal Aid against sexual violence.Eren Keskin. Foto: Annika Torstensson.

Palmecentret stödjer organisationen sedan många år.

– Anna Lindh-priset har en stor betydelse för mig. Anna Lindh var en kvinnlig politiker som jag har hyllat och följt med beundran. Hon fortsatte Olof Palmes fredliga linje inom världspolitiken. Dessvärre tillät inte den normaliserade ondskan detta, precis som med Olof Palme. Att få ett pris tillägnad en sådan modig kvinna ger mig stor styrka. Jag är mycket hedrad, säger Eren Keskin.

Som en av många hårt kämpande oppositionella och aktivister i Turkiet, är hon förföljd och utsatt för hård press. Hon befinner sig för tillfället i husarrest och kommer inte kunna närvara vid prisceremonin.

– Även när hennes arbete lett till fängslande har hon fortsatt stå upp för mänskliga rättigheter utan hänsynstagande till politisk eller religiös bakgrund. Eren Keskins modiga röst behövs i dag mer än någonsin och utgör ett arbete helt i Anna Lindhs anda, säger Lena Hjelm-Wallén, ordförande Anna Lindhs minnesfond, i ett pressmeddelande.

Själva prisceremonin hålls på Anna Lindhs födelsedag den 19 juni, i samband med det årliga Anna Lindh-seminariet. Palmecentret är medarrangörer till seminariet tillsammans med Anna Lindhs minnesfond och Socialdemokraterna.

Text: Dan Wergelius

Turkiet: Efter kursen vågar jag fråga

Turgay Dogan har precis tagit examen i företagsadministration och vi träffas på ett café i Trump Tower i stadsdelen Şişli i Istanbul. Valet av mötesplats är talande. För bara ett stenkast från det påkostade köpcentret ligger de romska kvarter där Turgay Dogan har växt upp. Fattiga, trångbodda, högljudda gator som omgärdas av skrytbyggen och stängsel.

– Kursen har förändrat hur jag tilltalar människor. Premiärministerns rådgivare var en av föreläsarna och jag ställde frågor till honom och till de andra experterna. Efter kursen känner jag att jag kan ställa frågor till vem som helst.

Tre romska grupper i Turkiet

38 unga romer från hela Turkiet valdes ut till den sju dagar långa utbildningen. Unga som tillhör någon av de tre romska grupper som lever i Turkiet: lom, dom och rom. Hälften av deltagarna var kvinnor, hälften män.

Idén till projektet fick Zero Discriminations ordförande Elmas Arus efter att hon själv deltagit vid European School of Politics på universitetet. Hon och ledaren för den kursen, Hakan Altinay, tog fram en specialanpassad utbildning riktad till unga romer.

– Det var mycket givande att träffa och lära känna deltagarna, alla romer med olika bakgrund och skilda politiska åsikter. Det gav mig perspektiv och vi lärde oss mycket av varandra. Vi romer är ofta väldigt isolerade. Genom kursen fick vi ett nätverk, säger Turgay Dogan.

Han växte upp under mycket fattiga förhållanden och ingen räknade med att han skulle studera. Hans föräldrar var faktiskt emot det till en början. De tyckte att han skulle arbeta och hjälpa till med försörjningen. Turgay hoppade vid ett tillfälle av skolan, något som är mycket vanligt bland romer i Turkiet. På grund av fattigdom måste även de unga bidra ekonomiskt och dåliga bostäder gör det svårt att göra läxor och att hålla sig ren och hel. Ett annat hinder är diskriminering och mobbning i skolan.

– Jag förstod att jag var tvungen att skaffa utbildning för att komma ur fattigdomen. Jag jobbade med att samla skräp på lov och helger. Och sålde blommor. Jobbade genom hela utbildningen, säger Turgay.

Stipendium för att gå på universitetet

Han fick ett stipendium, vilket gjorde det möjligt att gå på universitetet. Stipendiet innebar att han fick plats i en sovsal och gratis lunch. På universitetet diskriminerades han inte av lärarna men av vissa andra elever.

– De såg min adress och frågade: Är du zigenare? De retade mig också för att jag sover väldigt lätt, vaknar direkt av minsta ljud.

Han berättar att han vaknar så lätt eftersom området där han växt upp är otryggt. Ständig rädsla för bränder. Utbredd kriminalitet, polisräder och familjebråk.

Vi lämnar Trump Tower och går nerför en backe. Nybyggen tornar upp sig, många av dem omgärdade av stängsel. Området håller på att renoveras och bli finare, och de nya invånarna vill stänga de gamla ute. De senaste åren har många romska stadsdelar i Istanbul renoverats och förtätats och många romer har tvingats flytta från sina kvarter. Ofta efter att ha levt där mycket länge, men utan klara ägarbevis.

– Jag växte upp bland råttor, i fukt och trängsel. På grund av fattigdomen var jag tvungen att lyckas. För när jag väl hade börjat på universitetet började kvinnorna i området säga till sina barn: plugga nu så ni kan bli som Turgay. Det gjorde att jag kände en moralisk plikt att lyckas, säger han.

Text och foto: Annika Torstensson

Palmecentret fördömer Turkiets invasion av Afrin

Mål 16: Fredliga och inkluderande samhällenSachelle Babbar/ZUMA Wire/Alamy Live News

– Det är ett stort misslyckande för internationella samfundet, säger Anna Sundström, generalsekreterare för Palmecentret. Att Turkiet fullständigt negligerar FN:s vapenvila är mycket allvarligt och ännu ett exempel på att president Erdogan bryter internationella överenskommelser.

– Turkiets militära invasion av Afrin sker i strid med folkrätten. Det är en krigshandling och kräver ett kraftfullt agerande av EU och ett fördömande i FN:s säkerhetsråd.

Turkiet behöver fler romska opinionsbildare

Det finns mellan 500 000 och fem miljoner romer i Turkiet. Det går inte att vara mer exakt än så eftersom det saknas statistik.

Enligt konstitutionen råder likhet inför lagen men i verkligheten är det inte så. Zero Discrimination uppmärksammar missförhållanden och övergrepp. Målet är att romer ska få sina rättigheter, säger Elmas Arus.

Hon är en av landets viktigaste romska opinionsbildare och mottog 2013 Europarådets Raoul Wallenberg-pris. Idén till projektet The Other School of Politics fick Elmas Arus efter att hon själv hade deltagit vid European School of Politics på Bogazicis universitet. Hon och ledaren för kursen, doktor Hakan Altinay, tog fram en specialanpassad kurs riktad mot unga romer.

Skolan är resultatet av en rad tidigare program som vi har genomfört. Romer lever i 34 olika områden i Turkiet och vi menar att ett gemensamt problem i hela landet är att alltför få unga romer deltar i det politiska livet och i beslutsfattandet. Därför försöker vi bidra till att fylla det gapet.

Genom kursen skapas en mötesplats för unga romer med olika politiska övertygelser där de kan diskutera gemensamma mål. Och förhoppningsvis kan det leda till fler självständiga romska röster.

De senaste åren har det hänt en del vad gäller romers rättigheter i Turkiet. 2009 erkände regeringen att romer var diskriminerade. 2016 togs ytterligare ett steg genom en strategisk plan och handlingsplaner. Det gör att det nu finns en grund att stå på för att kräva sina rättigheter.

Det är en viktig utveckling. Men det är inte tillräckligt eftersom målen är för allmänna, utan hänvisning till exempelvis regioner och utan en genusanalys. Romska kvinnor är dubbelt diskriminerade säger Elmas Arus.

Hon säger att det romska civilsamhället är väldigt svagt, och att särskilt kvinnors röster inte hörs.

Kursen är väldigt viktig vad gäller genusbalansen. Romska män kan hitta plattformar men eftersom skolan tar in lika många kvinnor som män får nu fler kvinnor en plats, en röst.

Hon berättar att det i Turkiet finns 360 romska föreningar. Elmas Arus är den enda kvinnliga ledaren i någon av dessa.

Det var väldigt motiverande att träffa så många starka kvinnor på kursen. Vi lever i en väldigt patriarkal kultur. Romska kvinnor som har utbildning har fortfarande svårt att säga sin mening inför en manlig romsk ledare, säger hon.

Kursen som hölls sommaren 2017 var ett pilotprojekt men både Elmas Arus och Hakan Altinay tycker att det föll väl ut och vill fortsätta.

Det var väldigt lyckat. Bara att vi genomförde kursen är en framgång. Resultatet deltagarna upplevde var att vi fick respekt. Något vi också hörde väldigt tydligt i våra utvärderingar var att de kände att de kunde samarbeta med varandra. De började se andra romer, andra romska grupper, som fränder, säger Hakan Altinay.

Elmas Arus säger att nästa steg skulle kunna bli att lägga mer fokus på att utbyta personliga erfarenheter som hon menar är viktiga för hela den romska gruppen.

Detta håller Hakan Altinay med om.

Vi måste fortsätta prata om beslutsfattande men också studera personer som framgångsrikt har organiserat människor, som Barack Obama, eller Olof Palme, säger han.

– Vi måste bort från individuella lösningar. Varje gång de mest begåvade lämnar sitt ursprung förlorar hela gruppen. Vi måste uppmuntra till organisering.

De sociala barriärerna gör att romer som har utbildat sig ofta döljer sin identitet.

Min motivation för att fortsätta med den politiska skolan är att uppmuntra unga romer att visa sin identitet, att skapa en grupp som inte känner skam för sin bakgrund, som har fått redskap att bekämpa problemen deras grupp står inför, säger Elmas Arus och tar ett exempel från sitt eget liv.

Mina föräldrar tänkte att jag genom min utbildning skulle bli fri från fattigdomen. Vilket jag blev. Men när jag var klar förväntade de sig att jag skulle få högre status och klättra på den sociala stegen. Att jag fortsätter att kämpa för romska rättigheter gör dem inte särskilt nöjda. De skulle vilja att jag hade en annan karriär och lämnade det romska bakom mig.

Hon berättar att hon 2009, då regeringen presenterade sin nya policy om romer, fick tala för romerna inför hela folket. Hon var stolt, och trodde att hennes familj också skulle vara det.

Men när jag kom hem var mamma upprörd och sa: ”Skämdes du inte att säga inför alla dessa människor att du är rom, zigenare? Om du inte tänker på dig själv, tänk på din man och dina barn.

Elmas Arus förklarar att hennes föräldrar inte tycker att hon är rom längre eftersom hon har en utbildning, en bra lägenhet och ett gott liv. Hon säger att hon blev ledsen och arg, att hon har tänkt mycket på detta efteråt och insett att hennes mamma har skapat en bild av henne, av familjen. Hon har sagt till andra i området: ”Se till att era barn går i skolan, titta hur bra det har gått för Elmas”.

Genom att säga att jag var rom har jag påverkat mammas ställning, säger hon och fortsätter:

– Detta är en kamp med många fronter. Mot ett stelbent politiskt system, mot patriarkala strukturer, och inom familjen. Jag tror att The Other School of Politics är ett bra instrument för att bryta isoleringen och skapa nätverk.

Text: Annika Torstensson