Nyhetsbrev

Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.

Jag vill få nyhetsbrev
Jag vill få seminarieinbjudningar

ENG

• Vad vi gör
• Vad vi tycker
• Engagera dig
• Om Palmecentret
• Palme Resource Center

Stöd oss  

Stöd oss

Swisha ett valfritt belopp till

123 24 060 72

Fler sätt att stöjda oss »

Tack för ditt stöd!

Olof Palmes Internationella Centers partnerorganisation i Turkiet, Hrant Dink Foundation (HDF), arbetar för fredlig samexistens mellan Armenien och Turkiet. Men arbetet för en normalisering av relationerna har försvårats av eskaleringen av konflikten i Nagorno-Karabach, mellan Armenien och Azerbajdzjan.

Ryssland har historiskt stöttat Armenien, men sedan Ryssland invaderade Ukraina 2022 har detta stöd avtagit samtidigt som Azerbajdzjan har rustat upp militärt för att återta kontrollen över Nagorno-Karabach med stöd av Turkiet.

Blockad orsakar humanitär kris

Sedan december 2022 har befolkningen i regionen, omkring 120 000 armenier, varit under blockad och berövats rätten till mat, medicin och grundläggande hygienartiklar.

”Nästan all infrastruktur slutade att fungera på grund av elavbrott, brist på gas och bränsle under blockaden”, skriver HDF till Palmecentret.

De tillägger att många miste livet i en explosion i ett bränslelager som inträffade den 26 september och att de skadade liksom krigets offer är i akut behov av medicinsk hjälp.

Inte längre en autonom republik

Enligt ett dekret utfärdat av president Samvel Shahramanyan upphörde republiken Nagorno-Karabach att existera den 29 september 2023. Republiken kommer formellt att upplösas i slutet av året och alla statliga myndigheter är beordrade att upplösas senast den 1 januari 2024.

Trots uttalanden från Azerbajdzjan om att den armeniska befolkningen kommer att behandlas som jämställda medborgare i Azerbajdzjan, rapporterar HDF att över 70 000* människor hittills har flytt till Armenien av rädsla för etnisk rensning.

De menar vidare att den stora tillströmningen av människor är överväldigande för de sydliga städerna i Armenien och att bristen på bostäder är en fråga som landet kommer att behöva ta itu med närmast.

*siffran ökar, enligt FN:s flyktingorgan UNHCR hade Armenien mottagit fler än 88 700 flyktingar den 29 september. 

Lite uppmärksamhet för konflikten

Palmecentrets samarbetsprojekt med HDF påverkas av konflikten i den mån att utsikten för en normalisering av relationen mellan Turkiet och Armenien har försämrats betydligt. ”Civilsamhället i Turkiet har varit tyst i denna fråga, då det inte är något som står högt upp på deras agenda”, skriver HDF.

HDF arbetar också med att kartlägga och motarbeta hatpropaganda. De konstaterar att turkisk mainstream-media rapporterar om situationen i Nagorno-Karabach som en seger för Azerbajdzjan och att offentliga kommentarer på sociala medier är generellt negativa och aggressiva mot Armenien.

De menar att medvetenheten om och intresset för situationen verkar vara lågt globalt, trots den mycket verkliga humanitära krisen. ”Amerikansk och europeisk media inkluderar Nagorno-Karabach som en nyhet, men återigen skapar det inga rubriker.”

HDF uppmanar omvärlden att reagera. ”Det viktigaste som det internationella civilsamhället kan göra är att öka medvetenheten för vad som pågår, särskilt ur ett humanitärt perspektiv.”

Den smala trappan upp till Eren Keskins advokatkontor i Istanbul ger en känsla av déjà-vu. Om jag inte missminner mig satt hon i samma lokaler när jag intervjuade henne redan för två decennier sedan. Det lilla skrivbordet, högarna med dokument på hyllorna, den låga takhöjden och advokatens engagemang – allt känns bekant. Det gäller även hennes skarpa hållning. Nyheten i denna miljö är en kattlåda och en skål med mat på golvet, avsedd för en tilltufsad gatukatt som Eren Keskin förbarmat sig över.

Riskerar fängelsestraff

Lika osentimental som förr om åren – jag stötte på henne en första gång redan på 1990-talet – konstaterar hon att hennes roll som tillfällig ansvarig utgivare för den prokurdiska tidningen Özgür Gündem år 2016 kan kosta henne sammanlagt 26 år och nio månaders fängelse. Domstolens utslag, som hon överklagat, rör bland annat att hon skulle ha propagerat för en terroristorganisation och varit medlem i en väpnad terroristorganisation. Mellan raderna avses PKK.

– Jag delar inte statens uppfattning. Jag har agerat för att försvara yttrandefriheten, kommenterar Eren Keskin, som var förhindrad att komma till Stockholm i februari för att ta emot Palmepriset. Ett utreseförbud är kopplat till hennes tillfälliga publicistiska gärning.

Hennes försvar drivs av andra advokater medan hon själv ägnar sig åt mål som främst gäller våldsutsatta flickor och kvinnor. Men även hbtqi-personer.

– Och så driver jag mål rörande de ”försvunna”, varav de flesta fallen är från 1990-talet. Men det förekommer också nutida försvinnanden.

Förbjudna protester

Eren brukar delta i en tyst protest som går under benämningen Lördagsmödrarna, Cumartesi Anneleri. Utanför Galatasaray, en legendarisk gymnasieskola i Istanbul, har flanörer i många år kunnat se anhöriga till spårlöst försvunna sitta samlade med porträtt av sina saknade i famnen. Deras tysta protest påminner om de statligt organiserade dödspatruller, Jitem, som tros ha mördat kurdiska aktivister på 1990-talet och röjt undan kropparna på hemlig plats.

”Turkiet är inte en rättsstat”

– Enligt turkisk lag kan dessa demonstrationer inte förbjudas. Men de förbjöds ändå 2018. Turkiet är inte en rättsstat, säger Eren Keskin illusionslöst.

Föreningen för mänskliga rättigheter i Turkiet, (İHD-İnsan Hakları Derneği), som hon är en ledande profil av, har överklagat förbudet till Högsta domstolen. När jag träffar henne i maj har Lördagsmödrarnas demonstration varit formellt tillåten i några veckor. Men strax före valet ställdes den in. Uppemot 30 personer brukar delta i manifestationen.

– Trots att det strider mot lagen har vi blivit frihetsberövade. Polisen brukar sätta handfängsel på oss. Poliser har misshandlat deltagare. De har föst in oss i polisbussar där vi hållits kvar i timmar.

Hatretorik mot hbtqi-samhället

Efter Erdogans seger i vårens president- och parlamentsval har han påbörjat sitt tredje decennium som Turkiets starke man och med ett allt hårdare grepp över makten. I ett land där det tidigare hölls årliga Prideparader, tills de totalförbjöds 2015, har presidenten och hans maktparti anammat en hatretorik mot hbtqi-samhället som påminner om högernationalismen i andra länder.

Eren Keskin konstaterar att denna retorik gagnat Erdogan i valrörelsen. När oppositionen utmålades som hbtqi-kramare och familjens förstörare var det en skrämselpropaganda som gick hem i många kretsar.

– Många trodde på Erdogan och det har skapat en farlig atmosfär för hbtqi-personer.

Sverige och europeiska länder böjer sig för Turkiet

Turkiet är mångårig medlem av Europarådet. Eren Keskin vill att dess Europadomstol tar upp fler turkiska mål och att medlemsstaterna sätter press på Ankara så att domstolens utslag efterlevs. Men i stället tycker hon sig se europeiska stater göra allt för stora eftergifter gentemot Turkiet.

– Om man inte pressar Turkiet att följa Europadomstolen kommer det här landet att bli som Turkmenistan, varnar hon.

– Europeiska länder borde sända fler delegationer till Turkiet, sätta kränkningarna av mänskliga rättigheter högt på agendan, införa embargon av olika slag och uppmärksamma fler rättsfall än Selahattin Demirtaş och Osman Kavala, säger Eren Keskin. Hon syftar på en tidigare kurdisk partiledare, som sitter fängslad sedan 2016, och en affärsman och filantrop som är dömd till livstid. Båda är grundlöst frihetsberövade enligt Europadomstolen som kräver deras villkorslösa frigivning.

Hon menar också att Sverige har böjt sig för utpressning från Ankara under Natoprocessen. Hon tar utvisningen av Mahmut Tat, som i december skickades från Migrationsverkets förvar till turkiskt fängelse, som exempel.

– Han har blivit misshandlad i Turkiet, säger Keskin om den utvisade som sägs vara cancersjuk och avtjänar ett långt straff för påstått samröre med PKK.

Hon påpekar att västerländska ambassader är välinformerade om situationen i Turkiet men ligger lågt. Inte minst av rädsla för att Turkiet ska öppna slussarna för de snart fyra miljoner syriska flyktingar som lever i landet med tillfälliga uppehållstillstånd. Syrierna har blivit slagpåsar i det rådande turkiska samhällsklimatet.

Valresultatet chockade oppositionen

Utgången i det turkiska valet kom som en chock för oppositionen men bekräftade insikten att konservatismen, religiositeten och turknationalismen sitter djup hos många väljare. Eren Keskin fruktar att det kommer att leda till ökad rasism mot de medborgare som inte är sunnimuslimska turkar. Vad tycker hon att oppositionen ska göra i rådande läge?

– Det är mycket svårt, svarar Eren Keskin som dock hoppas på den unga generationen.

– Och så måste europeiska länder sätta press på Turkiet!

Av: Bitte Hammargren, journalist, analytiker och författare,  senast av Drama utan slut: Turkiet 100 år (Bokförlaget Atlas).

Obs! Beskrivning av självskadebeteende förekommer i artikeln.

***

Föreningen för Noll Diskriminering. Så står det på turkiska på det kontor i Istanbul där Elmas Arus har sin bas. Föreningen, som hon leder, har till syfte att förbättra levnadsvillkoren för romer i Turkiet. Republiken tros ha Europas största romska befolkning.

Identitet viktigast för väljare

Efter att ha verkat inom civilsamhällsorganisationer i två årtionden ställde Elmas Arus upp i årets val som parlamentskandidat för CHP, det Republikanska folkparti som grundades av Atatürk. Under denna valrörelse stod det klart för henne hur vanligt det är att turkiska väljare lägger sina röster på någon de kan identifiera sig med snarare än ett politiskt budskap. Hon kallar dessa väljarpreferenser för hemşehri, ett uttryck som kan översättas med ”folk som oss”.

– Det gäller för hela Turkiet, också i Istanbul, framhåller hon.

I denna megastad bor inflyttade från hela republiken. De flesta söker sig till sina gelikar, sina hemşehri, när de letar efter en bostad. Samma sak händer i politiken. Elmas Arus, som ofta kampanjade bland småföretagare, beskriver ett möte med en grönsakshandlare. När hon ville ha hans röst höll han fram en lökväxt och förklarade: ”Om du kan säga vad den här växten heter kommer du att få min röst”. Elmas Arus kunde.

– Det kanske verkar som en bagatell. Men det visar att politiker som inte förstår hur människor lever sina liv inte kan få deras röster.

Denna insikt ger också en förklaring till varför president Erdogan och hans maktparti AKP lockade så många konservativa sunnimuslimer, trots landets ekonomiska kris, korruptionen och ett trögt statligt hjälparbete efter jordbävningarna i februari, vilka skördade minst 50 000 dödsoffer.

Läs om Palmecentrets insamling till stöd för drabbade

”Jag ville inte spilla bort mitt liv”

För att förstå vidden av vad Elmas Arus har åstadkommit måste man ta del av hennes levnadshistoria. Hon växte upp i en stor romsk släktgemenskap som räknar till totalt 1 500 familjer. Hon kallar den inte klan utan använder hellre ordet ”dynasti”, sulale på turkiska. Bland de många tusen i denna ”dynasti” var hon den första flickan som fick börja skolan. Hon växte upp som enda dotter i en fembarnsfamilj. Hon var sin pappas ögonsten och han lärde henne tidigt att läsa. Det bara ökade Elmas aptit på mer kunskap. När hon var sex år rymde hon hemifrån till skolan.

– Det orsakade skandal i släkten. Andra familjer trodde att jag skulle få dåligt inflytande på deras flickor, som ofta blir bortgifta när de är 13–14 år.

Pappan lät henne gå klart de första årskurserna på villkor att hon skulle sluta skolan när hon kom upp i puberteten. När hon med tiden togs ur skolan fick hon först lära sig ett hantverk, broderi. Som trettonåring tilldelades hon också en häst och en kärra som hon använde för att samla in skrot för återvinning.

– Jag var duktig på att brodera, laga mat och dra in pengar. Jag lärde mig också att bli en skicklig dansare och det har hög status bland romer.

Friarna stöd snart i kö. Hon sågs som en idealisk äktenskapspartner. Men Elmas Arus ville inte fastna i romska kvinnors traditionella livsstil.

– Jag ville inte spilla bort mitt liv och leva som min mamma, förklarar hon.

I dag är Elmas stolt trebarnsmor. På bilden är döttrarna Lal och Asya. Foto: Bitte Hammargren

Examen till varje pris

Elmas ville ta jobb på en fabrik, men hennes pappa lät inte dottern arbeta utanför släkten. I hemlighet skrev hon dock in sig i en fortsättningsskola där elever fick plugga på egen hand fram till examen. Hon tvingades smussla med sina läroböcker, vilket var svårt i en familj där alla sov i samma rum. När hennes pappa hittade henne sovande med en skolbok på magen tog han boken och brände upp den i vredesmod. Elmas Arus blev desperat. Hon ville till varje pris läsa till sin examen – eller göra slut på sitt liv.

– Så jag skar mig i handleden, säger hon och visar ett ärr under armbandet.

Självmordsförsöket slutade med att pappan lät henne gå ytterligare tre år i skolan. Men därefter skulle det vara slut på studierna. Sen måste hon gifta sig. Men efter grundskolan skrev hon in sig på gymnasiet utan föräldrarnas vetskap. Hon började klä sig i skoluniform. Andra romska flickor retade henne för att hon började se ut som en gajé, ett romskt uttryck för majoritetssamhället.

– Men jag brydde mig inte. Jag räckte ut tungan åt dem.

Hinder är till för att övervinna

Elmas gick ut gymnasiet som en av skolans bästa elever och skaffade sig därefter en akademisk journalistutbildning. Men hon nöjde sig inte med den. Varje gång hon gick förbi Istanbuls universitet brukade hon tänka att ”en dag ska jag gå in genom den porten också”. Även den drömmen blev med tiden verklighet. Nu har hon två universitetsexamina, är gift med en man av egen fri vilja och stolt trebarnsmor.

– Ändå betraktas jag ofta som ”bara en zigenare”.

Men hinder i livet är till för att övervinna. Hennes nästa projekt blev att tillsammans med sin man göra en dokumentärfilm om romer runt om i Turkiet, den prisbelönta filmen Buçuk. Filmens titel, som betyder ”halva”, bygger på ett talesätt där det brukar heta att Turkiet består av ”72 och en halv” nationaliteter. Halvan syftar på romerna.

”Föreningen för Noll Diskriminering” står det på en skylt på turkiska på Elmas kontor. Foto: Bitte Hammargren

År 2010 lanserade Recep Tayyip Erdogan, då premiärminister, ett turkiskt roma-initiativ. Elmas Arus var en av talarna under invigningsceremonin.

– Men Erdogans utlovade satsningar på romerna har aldrig förverkligats, konstaterar hon.

Utöver hennes engagemang i Föreningen Noll Diskriminering, som stöds av Palmecentret, leder hon också nätverket Roda, i vilket 45 romska civilsamhällesorganisationer ingår.

Framför sig ser hon fler stängda dörrar som hon vill ta sig in genom.

– En dag ska jag gå in genom porten till det turkiska parlamentet som folkvald, säger hon beslutsam.

***

Av: Bitte Hammargren, journalist, analytiker och författare av bland annat ”Drama utan slut: Turkiet 100 år”.

Välkommen till ett samtal om Turkiet inför det kommande valet i maj.

OM EVENEMANGET:

Turkiet har gått från att vara en demokrati till att bli en skenbar sådan under presidenten Erdogans styre. Förtryck och förföljelse tillhör idag vardagen för oppositionella och aktiva i civilsamhället, för akademiker och den fria pressen likaså. Erdogan och hans islamkonservativa parti AKP har under stora delar av 2000-talet regerat och haft en till början reformvillig agenda. Grova inskränkningar av demokratiska fri- och rättigheter har så småningom skett allt eftersom rättväsende, media och andra betydande institutioner kontrollerats allt mera.

Efter försök till en statskupp 2016 som regeringen fick kontroll över, utpekade och fängslade den turkiska regeringen meningsmotståndare mot bakgrund av lösa anklagelser att dessa skulle tillhöra Gülenrörelsen eller PKK. Bland de fängslade finns också den tidigare oppositionsledaren Selahattin Demirtas. Åtskilliga personer har flytt utomlands. Förföljelsen av minoriteter, särskilt kurderna, har skärpts. Ekonomin har kraftigt försämrats med en inflation på över 80 procent, och med en ökad arbetslöshet. Jordbävningskatastrofen som drabbade landet i början av februari med tiotusentals döda har visat på svagheterna i den turkiska statsapparaten och infrastrukturen.

2023 fyller den turkiska republiken 100 år. Landet har blivit en allt mera politisk och militär aktör inte bara i östra Medelhavsregionen, men också i Syrien och Kurdistans regionala regering i Irak, och behåller ett järngrepp över Europa med över fyra miljoner syriska flyktingar i landet. Samtidigt har Turkiet bromsat en ratificering av Sverige och Finland som nya medlemmar i Nato och också stärkt sin ställning internationellt genom att medla mellan Ukraina och Ryssland.

Inför valet 2023 samlas nu en bred opposition kring en gemensam kandidat som kan utmana president Erdogan. Hur är Turkiets situation politiskt, ekonomiskt och utrikespolitiskt sett? Vilka är utsikterna inför valen 14 maj och tiden därefter? Hur ska Sveriges nuvarande relationer till Turkiet bedömas?

MEDVERKANDE:

• Paul Levin, föreståndare för Institutet för Turkietstudier, Stockholms universitet,
• Danielle Barsoum Malki, programansvarig för Turkiet och verksamhetsutvecklare på Olof Palmes Internationella Center
• Michael Sahlin, tidigare Sveriges ambassadör i Turkiet.

Samtalsleder gör Thomas Hammarberg, människorättsexpert och tidigare Europarådets rapportör om Turkiet.

Skaffa biljetter!

Evenemanget arrangeras av ABF Stockholm, Olof Palmes Internationella Center och OSSE-nätverket.

Valet i Turkiet äger rum den 14 maj. Det pro-kurdiska och socialdemokratiska partiet Folkens demokratiska parti (HDP) – det tredje största partiet i det turkiska parlamentet – vet fortfarande inte om de kommer kunna delta. Partiet står i centrum för en rättsprocess som hotar att förbjuda dem strax före valet. HDP ses allmänt som kungamakaren i presidentvalet som skulle kunna avsluta Erdoğans två decenniers styre. Rättegången är ett försök att ta bort partiets och deras väljares demokratiska rätt att delta i valet.

HDP som representerar både kurder, turkar och olika minoriteter, arbetar för ett demokratiskt och pluralistiskt Turkiet, liksom för kvinnors frigörelse och etniska och religiösa minoriteters rättigheter. Ett stort antal av partiets demokratiskt valda företrädare har tidigare fängslats eller förbjudits att verka politiskt. Den systematiska förföljelsen och den pågående rättegången visar tydligt på den turkiska regimens oro inför det kommande valresultatet.

Den turkiska författningsdomstolen har nu skjutit upp den sista domstolsförhandlingen till den 11 april. Att förbjuda HDP skulle vara ett förödande beslut för Turkiets demokrati och det turkiska folket. Det skulle också vara ett allvarligt brott mot den europeiska konventionen om mänskliga rättigheter.

Det är av avgörande betydelse att det internationella samfundet och alla dess demokratiska krafter nu kliver fram och kräver en oberoende rättsprocess och fria val.

Vi i Olof Palmes Internationella Center uttrycker vår solidaritet med HDP och fördömer de odemokratiska försöken att förbjuda partiet. Vi fördömer den politiska och rättsliga förföljelsen av partiet, såväl som av oppositionen, människorättsorganisationer och enskilda aktivister.

Vi kräver en oberoende och rättvis rättsprocess som kan säkerställa ett demokratiskt och fritt Turkiet där alla demokratiska politiska partier har rätt verka.

Vi uppmanar det internationella samfundet att visa stöd för HDP och den svenska regeringen att trycka på för att få ett slut på förföljelsen för att säkerställa fria och demokratiska val i Turkiet.

Anna Sundström,
Generalsekreterare, Olof Palmes Internationella Center

Namibia: Women’s Leadership Centre 

Women’s Leadership Centre (WLC) arbetar med att stärka kvinnor att ta tillvara sina rättigheter och vara politiska aktörer i samhället. De har bland annat mobiliserat 190 organisationer för att protestera mot en planerad oljeborrning i Kavangoregionen. Borrningsprojektet kommer få allvarliga konsekvenser för miljön och sanfolket i området.

Läs mer!

Palestina: Filastiiniyat

Filastiiniyat är en palestinsk civilsamhällesorganisation som vill öka kvinnors och ungdomars deltagande i samhället. De arbetar bland annat med att stärka och stötta kvinnliga journalister i Palestina.

Lär dig mer!

Turkiet: Eren Keskin

Eren Keskin är människorättsjurist och medordförande i IHD, Turkiets mest kända organisation för mänskliga rättigheter. Sedan 1990-talet har hon engagerat sig i minoritetsfrågor och erbjudit avgiftsfri juridisk assistans till kvinnor som utsatts för sexuell tortyr av statliga styrkor. Arbetet har gjort henne till måltavla för Erdoganregimen.

Läs mer!

Sydafrika: Ikhwezi Women’s Support Centre

Ikhwezi Women’s Support Centre arbetar med att ge stöd till våldsutsatta kvinnor och barn i Cathcart i de östra delarna av Sydafrika. Förutom stöd till offer håller Ikhwezi i utbildningar och pratar i skolor. Genom ett särskilt program engageras män att arbeta mot könsbaserat våld och sexuella trakasserier.

Läs mer!

Nordmakedonien: Kristina Ampeva och Glasen Tekstilec

Kristina Ampeva fick själv sparken från en textilindustri efter att ha kritiserat arbetsförhållandena. Då grundade hon organisationen Glasen Tekstilec för att stödja andra kvinnor i samma situation. Glasen Tekstilecs arbete har uppmärksammats och fått regeringen att inleda en dialog med dem och textilföretagen om förbättrade arbetsvillkor.

Läs mer!

Gör mer demokrati – stöd vårt arbete

Tack vare dessa och många andra kvinnorättskämpars arbete bli världen hela tiden lite mer jämställd och lite bättre.

Ge ditt stöd till dem och till folkrörelser som kämpar för demokrati, fred och mänskliga rättigheter. Bli månadsgivare till Palmecentret eller swisha en gåva till 123 24 060 72.

Din hjälp når fram – swisha en gåva!

Föreningar och organisationer kan välja att ge en gåva på Plusgiro 570-2. Märk gåvan med ”TurkietSyrien”.

Stort tack för ditt stöd!

Sidan uppdateras

Flera av Palmecentrets partnerorganisationer i Turkiet och Syrien var tidigt ute och arbetade med att ge hjälp och stöd till drabbade. Redan sårbara grupper i samhället – kvinnor och barn, minoriteter, arbetare – drabbades hårdast av katastrofen. Detta är grupper som våra partners arbetar med och som inte nåddes av myndigheter och andra frivilligorganisationers hjälpinsatser. Stödet från vara partnerorganisationer var därför väsentligt.

På grund av risk för repressalier skriver vi i dagsläget inte ut namnet på organisationerna.

Hon skrattar när hon pratar, inte hysteriskt, inte högt. Det är ett sofistikerat och reflekterande skratt. Det har hon gemensamt med många av dem jag träffat i Turkiet, de som förlorat någon nära. De är barn till, syskon till, mammor till journalister, advokater, politiker, människor som en gång ville ha frihet men dödades i ett attentat, i fängelset, under tortyr eller i en gatuprotest.

Överlevarna ärvde de dödas smärta och tog kampen vidare. Mammorna bildade ett nätverk, Lördagsmammorna (Cumartesi Anneleri) 1995. På jakt efter sina försvunna barn träffas de varje lördag på Galatasaraytorget i Taksim. De kräver att staten lämnar tillbaka deras anhöriga. Levande eller döda.

Aishas bror torterades till döds i fängelset. Hon håller i sin mors arm när hon sitt-protesterar med sonens bild i handen. Ibland får Lördagsmammorna tillbaka kvarlevorna av sina släktingar. I en plastpåse levererar staten rester av det som en gång var en människa med minnen.

I en av föreningarna arbetar Aisha för kurders akademiska frihet, i den andra med att kartlägga brott mot mänskliga rättigheter. Det är gångavstånd mellan de två, belägna precis bakom Taksim i Beyogludistriktet.

Förr hade många civilsamhällsorganisationer sina kontor här. Så är det inte i dag. Beyoglu har förändrats. Det är mer konservativt, ibland hotfullt. Progressiva röster tvingades ut efter kuppförsöket 2016.

Några som arbetar för minoriteters och kvinnors rättigheter är kvar

Olof Palmes Internationella Center stödjer deras arbete sedan flera år tillbaka. Här i Turkiet är behoven stora. Samtidigt har människorättsförsvararna oddsen emot sig, många fängslas.

Deras verksamhet följs noga av staten. De som vågar prata och skriva om begångna brott och utkräver ansvar riskerar åtal och fängelse. En av dem är advokaten Eren Keskin, ordförande för Women’s Free Legal Aid Association. Deras mångåriga kamp har lett till att militärer skyldiga till grova våldtäktsbrott har åtalats. Förbättringar, om än små, har skett i den turkiska strafflagstiftningen.

Jag träffar Eren Keskin första gången i Diyarbakirs rättssal i augusti 2010

Det är proppfullt med människor i kostym, insläppta efter långa kroppsvisiteringar och namnkontroller. Ingen vågar lämna byggnaden ens för en kort rast. En kringelförsäljare som smugit in är populär. Kön är lång för att köpa en sesamkringla och te med en sockerbit i. Huvudrättegången mot över tiotusen kurdiska politiker, anklagade för stöd till det terrorklassade PKK, är inledd. Rättssalen i Diyarbakir har byggts ut. Aldrig förr har så många åtalats samtidigt.

På åhörarsätet längst fram sitter advokaten Selahattin Demirtas, då endast 37 år och sex månader gammal på ordförandeposten för Freds- och Demokratipartiet. Demirtas vänder sig om och hälsar på gästerna bakom. Våra blickar möts. Ingen vet då om hans stundande öde som även blir Turkiets: grundlösa anklagelser, rättslösa arresteringar och långa fängelsestraff. Inte heller någon annan i rättssalen förutspår det som komma ska.

Förutom en kvinna, född i västra Turkiet 1959 i en välbärgad familj, med en jurist till farfar och kemiingenjör till mormor. Hon får namnet Eren – ett unisexnamn som kommer att passa henne utmärkt. ”Den turkiska republiken är grundad på folkmord” säger hon ”och Turkiet måste försonas med sitt förflutna för att bli en demokrati”.

Ett åtalsunderlag på tusentals sidor tar sin tid

Spänningen i rättssalen är skälvande. Sockerbiten i téet har gjort sitt, ingen slumrar till. Bland svarta kavajer och långa advokatrockar syns Eren på långt håll, den enda i rättssalen med färg. Den kraftiga sminkningen runt ögonen, en tydlig röd kontur runt läpparna, den lilafärgade hårslingan står i kontrast mot det som är färglöst. Ljudet från hennes klackar ekar på väg mot talarstolen.

En ljus röst fyller rummet när hon säger: ”jag försvarar samtliga åtalade”. Där hon står är hon ouppnåelig. Oövervinnerlig. Mäktig. Framför allt, och kanske det som kännetecknar henne mest – modig.

Tillbaka i Istanbul träffas vi på deras kontor bakom Taksim. Med ryggen mot Galatasaraybadet är byrån strax till höger. Bakom badets väggar går nakna skrubbkvinnor, många med romskt ursprung, med kutryggar och skrubbar välbärgade kroppar. Bekymmerslösa turister ligger på marmorstenen i mitten av badet och beskådar takkupolen som välver sig högt över. Svettdroppar dryper nedför skrubbkvinnors slitna kroppar när de tyst erbjuder massage och vill få betalt för det, svart. Deras chef får inte höra.

Det är mars 2015

Eren Keskin är i Stockholm för att uppmärksamma läget i Turkiet. ”Hon ser inte seriös ut med det där sminket”, säger en man som argumenterar livligt för sin ståndpunkt. Mäns verbala påhopp på Erens smink är inget nytt, det började i 80-talets Turkiet. Eren bryr sig inte längre om påhoppen som övergått till mordhot.

Hon har annat i tankarna. Rättssäkerheten i Turkiet är urholkad, opposition och kritik ses som terrorism. Straffrihet för de som begår brott mot mänskliga rättigheter är enorm. Samtidigt har Turkiet tagit emot fyra miljoner syriska flyktingar och människorättsorganisationer får inte tillträda flyktinglägren.

Eren kräver att uppgifter om våldtäkter och prostitution inom lägren utreds. I Stockholm får hennes utsagor föga uppmärksamhet. Europa som snart stänger sina gränser säger att Turkiet, EUs gränsvakt, är ett säkert land.

Stockholm är kall en tidig morgon i mars då Eren är i stan. Hon bär en tunn jacka, vi promenerar. Fryser du inte, frågar jag. Nej, säger hon, bara att kunna röra mig som jag vill, vara fri, kylan och luften ger mig kraft.

På kvällen går vi till en konsert vid Nybrokajen. Jag älskar att sjunga, säger hon. Tillbaka i Turkiet får Eren utreseförbud, kommunarrest och en miljon kronor i böter. Hon tar ett banklån och betalar, annars fängslas hon.

Fryser modiga människor aldrig?

Året om bär Eren tunna kläder. Det är inte första gången hon bryter mot en oskriven regel bland politiskt aktiva i Turkiet: ”klä dig varmt inför åtal, fängelset är kallt”. I en av sina egna rättegångar viskar Eren snabbt i sin väns öra innan domen: ”ta hand om mina katter om jag inte kommer hem”.

Eren skrattar varje gång jag frågar hur hon mår. ”Vi mår okej” svarar hon, alltid i pluralis. Hon går ofta till de begrepp som Hannah Arendt efterlämnat om den banala, radikala och extrema ondskan för att förstå sitt eget land. Våldet mot kvinnor har ökat lavinartat. Turkiet är mer oförutsägbar än någonsin.

Ändå tror Eren på att rättvisan kan komma om kampen fortsätter. Den breda kvinnorörelsen, och solidariteten, är garanten för demokratin enligt henne. Hon talar om ett vi och påminner om att det som händer långt bort är nära nog att påverka oss alla. ”Än har vi chansen att ändra det som händer här”, säger Eren, ”men det är bråttom”.

Artikeln publicerades i Aktuellt i Politiken den 29/9-2022.

Att den svenska regeringen nu öppnar för vapenexport till Turkiet är en eftergift för att få Turkiet att godkänna Sveriges ansökan om medlemskap i Nato. Beslutet är grundat i de förändrade försvars- och säkerhetspolitiska omständigheterna för Sverige, men verkar helt bortse från omständigheterna i Turkiet eller grannlandet Syrien.

Det är ensidigt och djupt beklagligt då det strider mot grundtanken i det nya regelverk för krigsmaterielexport som trädde i kraft 2018, i syfte att försvåra export till länder med tveksam demokratisk status eller där mänskliga rättigheter allvarligt kränks. I utrikesdepartementets egen rapport om mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstatens principer framgår tydligt landets allvarliga demokratiska problem. Att då ändå öppna för följdleveranser av krigsmateriel gör det tydligt att detta beslut fattats efter påtryckningar från Turkiet.

Turkiet kontrollerar delar av norra Syrien och har vid upprepade tillfällen hotat med nya militära operationer. FN, Amnesty International och Human Rights Watch har upprepade gånger rapporterat om brott mot internationell humanitär rätt och kränkningar och övergrepp av de mänskliga rättigheterna i områden som Turkiet kontrollerar, framför allt begångna av turkietstödda beväpnade miliser. Att Sverige nu underlättar för Turkiet att fortsätta beväpna dessa grupper är illa och mycket oroande.

Anna Sundström, generalsekreterare Olof Palmes Internationella Center