Växla språk / Change language ENG
Stöd oss  

Stöd oss

Swisha ett valfritt belopp till

123 24 060 72

Fler sätt att stöjda oss »

Tack för ditt stöd!

“Vi försvarar arbetsvillkoren medan männen försvarar landet”

Den natten sov Oksana Kovalenko inte en sekund. Hon befann sig i kriscentret på Europas största kärnkraftverk, och försökte förhindra att kriget skulle eskalera till en nukleär katastrof.

Den fullskaliga invasionen hade pågått i en dryg vecka, och en rysk militärkolonn närmade sig Zaporizjzjias kärnkraftverk i södra Ukraina. Kring midnatt mellan den tredje och fjärde mars 2022 inleddes intensiva strider på området.

Världen höll andan

Efter två timmars artilleribeskjutning bröt en eldsvåda ut i en byggnad intill själva kraftverket. Oksanas arbetsledare uppmanade de ryska anfallarna att sluta skjuta och släppa in brandförsvaret.

Soldaterna fortsatte, och branden kunde inte släckas förrän vid sextiden på morgonen. Under striderna trängde en kula in i väggen till reaktor nummer 4, och en granat träffade en transformator vid reaktor nummer 6.

Världen höll andan den natten. Skulle det land som redan upplevt olyckan i Tjernobyl 1986, bli platsen för ett nytt haveri med oöverskådliga följder?

Attacken mot Europas största kärnkraftverk oroade en hel värld. På bilden undersöker Internationella Atomenergiorganet IAEA:s inspektörer det artilleribeskjutna taket på en byggnad som innehåller kärnbränsle och radioaktivt avfall. Bild: IAEA.

För Oksana var hotet mycket mer direkt. Vid tretiden på natten bars en allvarligt sårad och blödande soldat in i rummet. Under morgontimmarna konstaterade det ukrainska nationalgardet att de inte längre kunde försvara anläggningen, och åkte därifrån.

Vid åttatiden på morgonen övertog ryska soldater kontrollen av kraftverket. Oksana och hennes kollegor oroade sig för att bli kidnappade eller fängslade, men kände samtidigt ansvar för att fortsätta undvika en katastrof.

Arbetslaget organiserade mycket av sitt vardagsliv i kraftverksbyggnaden. De åt där, sov där, rökte överallt fast de inte fick.

Oksana är förtroendevald i det ukrainska atomenergifacket Atomprofspilka, och engagerad i fackligt ungdomsarbete. Hon har numera också erfarenhet av att lämna rysk ockupation – två gånger.

Första gången när hon lämnade sin barndoms Krym efter den ryska annekteringen 2014. Och andra gången när hon hösten 2023 reste genom Ryssland hela vägen till den lettiska gränsen, för att ta sig in i Ukraina “bakvägen”.

Gränsöverskridande fackligt engagemang

Jag möter Oksana på en workshop i Warszawa, där Palmecentret samlat sina partnerorganisationer i Östeuropa för gemensamma diskussioner om hur verksamheten ska utvecklas inför den kommande programperioden.

Under fyra intensiva dagar lägger fackligt och politiskt engagerade från Belarus, Georgien, Moldavien, Ukraina och Sverige upp gemensamma planer. Hur ska man kunna stärka demokrati och mänskliga rättigheter, fred och dialog, jämlikhet och arbetares rättigheter, jämställdhet och en rättvis omställning i regionen?

– Att komma hit är lite som att ta en paus från kriget, och utbyta erfarenheter med andra. Fackföreningen är alltid grunden för rättigheterna på arbetsplatsen, men i ett krig blir jobbet med att skydda sina arbetskamrater särskilt viktigt, säger Oksana.

”I ett krig blir jobbet med att skydda sina arbetskamrater särskilt viktigt”

Järnvägarna avgörande

Med på workshopen är också Kateryna Izmailova, som är ordförande för ungdomskommittén i det ukrainska järnvägsarbetarfacket.

När det fullskaliga kriget började bodde hon i staden Irpin en bit nordväst om Kyiv, som blev känd när TV-stationer världen över kablade ut bilderna av hur stadens civilbefolkning flydde över en söndersprängd bro under beskjutning.

Kateryna flydde till Tyskland och bodde där i två månader. Men hon insåg att hon måste återvända. Hennes mamma tar nu hand om hennes äldre barn i Tyskland, och Kateryna åker dit så ofta hon kan.

Järnvägen är avgörande för att nå ut med allt ifrån nödhjälp till generatorer, filtar och varma kläder. Foto: Peter Gustavsson.

Hon spelar en nyckelroll i den fackliga hjälporganisationen Trade Union Lifelines arbete för att nå medlemmar som lever nära fronten med humanitär hjälp och stöd vid evakuering. De hjälps åt att skicka ut paket med nödhjälp till behövande, och en järnvägsvagn har byggts om till mobil klinik för att transportera sårade soldater och arbetare. Trade Union Lifeline stödjer även järnvägsanställda som tjänstgör som soldater med varma kläder, filtar och gasolbrännare.

– Vi är glada över all hjälp vi fått, inte minst från svenska fackföreningar och privatpersoner. Men behoven upphör inte, de blir tvärtom bara större när kriget fortsätter månad efter månad, år efter år, säger Kateryna.

”Behoven upphör inte, de blir tvärtom bara större när kriget fortsätter månad efter månad, år efter år”

I början av mars fick fackföreningen 60 ton med matpaket och hushållsartiklar till nödställda arbetare som finansierats av bland andra svenska SJ. Kateryna har jobbat hårt för att paketen snabbt ska kunna distribueras ut och göra nytta.

Kvinnor i facket, män vid fronten

Att de fackligt förtroendevalda jag möter i Warszawa är kvinnor är ingen slump. Män i vapenför ålder är förbjudna att lämna landet, eftersom de när som helst kan kallas in till militärtjänst.

– Fler än 10 000 järnvägsarbetare har mobiliserats till armén, berättar Kateryna. Fler än tusen av dem återvänt från fronten, med skador som gör vissa arbetsuppgifter svåra att utföra. Att hjälpa veteranerna hitta tillbaka in i arbetslivet är en viktig facklig uppgift.

Under kriget har många medlemmar i Katerynas fackförening förlorat sina hem, och ibland också sina arbetsplatser när järnvägsstationen de jobbade vid hamnat under rysk ockupation. En av hennes uppgifter som fackligt förtroendevald är att hjälpa medlemmar att få tag på mat, förnödenheter, tak över huvudet och ett nytt jobb.

Kateryna Izmailova och Lidiia Naryzhniak är ordförande och vice ordförande för järnvägsarbetarfackets ungdomskommitté. Foto: Peter Gustavsson.

Försök att undergräva fackliga rättigheter

Med på workshopen är också Lidiia Naryzhniak, som är nyvald vice ordförande i järnvägsarbetarnas ungdomskommitté. Lidiia beskriver hur en ny konflikt uppstått mellan fackförbunden och regeringen.

– Vi behöver försvara de fackliga rättigheterna mot regeringens försök att undergräva dem. Fackförbunden behöver ha större möjligheter att försvara arbetare, inte mindre, säger hon.

När kriget började infördes undantagstillstånd, som förbjuder strejker och ger arbetsgivaren rätt att beordra omfattande övertid. Det har fackföreningarna accepterat. Men förståelsen är mindre för de förslag som lagts fram till omfattande förändringar av den ordinarie arbetslagstiftningen, som påstås “modernisera” ukrainsk arbetsmarknad.

”Vi behöver försvara de fackliga rättigheterna mot regeringens försök att undergräva dem”

I regeringens utkast föreslås tillsvidareavtal som norm ersättas av en omfattande flora av olika tillfälliga kontrakt. I stället för kollektivavtal, baseras villkoren på individuella avtal som i praktiken formuleras av arbetsgivaren, och reglerar allt från arbetstid och raster till semester och övertid.

Missnöjet med regeringens agerande är stort.

– Det är svagt av regeringen att utnyttja undantagstillståndet till att försvaga arbetares rättigheter, menar Oksana.

Katiia kopplar arbetet för att skydda arbetsrätten till solidariteten med dem som strider för att vid fronten.

– Vi bygger upp ett starkt stöd för våra killar och tjejer i armén. I det ingår att vi måste försvara deras arbetsvillkor, medan de har fullt upp med att försvara vårt land. Precis som våra soldater, så kan inte vi förlora vår kamp, säger hon.

Rättvis återuppbyggnad

Oksana tycker att regeringen i stället borde bjuda in till förhandlingar om att stärka arbetares villkor. Det kunde vara en viktig del i att göra återuppbyggnaden efter kriget mer rättvis.

– De som kommer tillbaka från fronten ska komma till bra arbeten där de har mer att säga till om. Då behöver vi också investera i nya jobb, genom att reparera vår skadade infrastruktur och bygga nya bostäder för att ersätta de som bombats och skjutits sönder, tycker hon.

Oksana är stolt över att hennes fackförbund förhandlat fram ett av de starkaste kollektivavtalen på ukrainsk arbetsmarknad, och hoppas på att kunna hjälpa fler att stärka sin ställning mot arbetsgivaren.

Kateryna menar att många ukrainare fortfarande har en postsovjetisk attityd, bland annat till fackföreningar och deras roll i samhället.

– Många är fortfarande oroade för att säga vad de tycker och tänker. I Europa (EU), som vi vill bli fullvärdiga medlemmar i, spelar fackföreningar en viktig roll för att utveckla samhället i förhandlingar med arbetsgivare och stat. Facket ska vara starkt som en klippa, och hjälpa arbetare att inte vara rädda för att säga vad de tycker på jobbet, säger hon.


FORT­SÄTT ATT STÖT­TA FOLK­RÖ­REL­SER I UKRAI­NA!

Palmecentret samarbetar med flera partnerorganisationer i Ukraina. Flera av dem är fackföreningar anslutna till den största centralorganisationen Federation of Trade Unions of Ukraine. Vid krigets start byggde fackförbunden upp Trade Union Lifeline, som ger stöd till nödställda medlemmar som tvingats fly sina jobb och hem.

Kriget har nu pågått i mer än två år och behoven av stöd är fortfarande mycket stora. Fortsätt att stötta folkrörelserna i Ukraina genom Palmecentrets insamling:

Läs mer och ge en gåva

Facklig-politisk samverkan i Ukraina

Bohdan Ferens svarar inte på frågan förrän vi är på väg att skiljas åt:

– Nej, jag blir inte Ukrainas nästa president. Däremot kan jag lägga grunden så att nästa generation socialdemokrater, de som vi skolar just nu, en dag kan ta ledningen i landet.

En blygsam bakgrund och aktivt engagemang i samhällsfrågor

Ordföranden för Social Democratic Platform (SDP) är son till en lastbilschaufför och en städerska i Khmelnytskyj, en stad på en kvarts miljon invånare i västra Ukraina. Efter sina universitetsstudier började han jobba för en parlamentsledamot från Socialistpartiet.

– Det var en spännande tid, inte minst för att jag fick möjlighet att möta socialdemokrater och fackföreningsfolk från andra länder. Bland annat var jag i Karlstad och praktiserade hos IF Metall. Men även om den parlamentariker jag arbetade för identifierade sig starkt med europeisk socialdemokrati, så rymde hans parti starka motsättningar, berättar Bohdan Ferens.

Socialistpartiet var en av flera nya partibildningar som uppstod efter att kommunistpartiet förbjöds 1991. Under den orangea revolutionen 2004 var partiet en del av demokratirörelsen, men senare kollapsade det i spåren av ett smutsigt parlamentariskt spel.

År 2012 var Bohdan en av tre personer, alla under 30 år fyllda, som bildade en ny rörelse.

– Inte ett parti, är han snabb med att understryka.

Missnöje mot makthungriga politiker och korrupta oligarker

I Ukraina förknippas partier ofta med makthungriga individer och korrupta oligarker. SDP skulle bli något annat.

Då kunde man inte ta några genvägar, och man måste börja med ett tålmodigt organisationsarbete. Verksamheten fokuserade därför på att starta upp lokala föreningar, genomföra utbildningar och låta unga människor lära sig om socialdemokratiska perspektiv och politik.

Organisationen har nu drygt 2 000 medlemmar runt om i landet. Två tredjedelar av medlemskåren är kvinnor. I februari 2024 kunde organisationen samla 45 unga ledare, utvalda ur en grupp av 500 sökande, till en utbildning där man tog nästa steg till att bygga en starkare organisation.

Inom ramen för SDP finns också två organisationer som arbetar gentemot särskilda målgrupper – Progressive Teachers och Women’s Lobby.

– Vi försöker vara ett paraply för progressiva perspektiv. Ukraina saknar exempelvis ett grönt parti, förklarar Bohdan Ferens.

Efter invasionen tvingades vissa av medlemmarna att fly utomlands, och nu arbetar man med att organisera ukrainare i exil. Idag är avdelningen i Berlin, Bryssel och Warszawa några av organisationens mest livskraftiga.

Nya tillvägagångsätt – ta vara på fackliga nätverk för att koordinera humanitär hjälp

När jag möter Ivanna Khrapko berättar hon om hur hon engagerade sig i SDP tidigt, när en lokalavdelning dragit igång i hemstaden Tjernivtsi alldeles vid den rumänska gränsen. Med tiden tog arbetet i de statsanställdas fackförbund allt mer tid, bland annat genom förbundets samarbetsprojekt med det svenska fackförbundet ST.

I februari 2022 valdes Ivanna till ordförande för ungdomskommittén i landets största fackliga centralorganisation, FPU. Två veckor senare inleddes den fullskaliga invasionen.

När de ryska trupperna rullade mot Kyiv begav sig Ivanna tillbaka till Tjernivtsi. Men när frammarschen hejdats återvände hon till huvudstaden för att bygga upp Trade Union Lifeline. Arbetet handlar om att ta vara på fackliga nätverk för att koordinera humanitär hjälp.

– Det kan vara stöd till fackliga medlemmar som tvingats fly sina hem eller som sett dem förstöras av en missilattack. Eller om generatorer och powerbanks när elsystemet blivit utslaget. Lokala fackliga organisationer beskriver behoven, och vi kommunicerar dem med den internationella fackföreningsrörelsen och andra progressiva organisationer. Järnvägsarbetarna spelar en viktig roll för att se till att hjälpen kommer fram.

I Hostomel norr om Kyiv finns de utblåsta ruinerna från den ryska attacken mot huvudstaden i februari-mars 2022 kvar alldeles intill ny- och återuppbyggda hus.

Facklig representation i krig – en utmaning

Ivanna känner en frustration över situationen för många fackliga medlemmar som kallats in till armén, och har andra behov än vad en fackförening kan tillgodose.

– Jag kan liksom inte köpa en stridsvagn. Våra stadgar förbjuder oss att köpa krigsmateriel, hur svårt det än är vid frontlinjen. Här måste de europeiska staterna helt enkelt steppa upp och se till att vi kan fortsätta bygga vidare på vår demokrati, säger Ivanna.

På sistone har Ivanna återknutit kontakten med SDP. Under början av 2024 har de genomfört gemensamma webbinarier med unga fackliga ledare, om hur man kan skydda fackliga rättigheter och former för facklig-politisk samverkan.

– Vi har pratat om varför fackföreningar behöver socialdemokratin och varför socialdemokratin behöver fackföreningar. Jag drömmer om ett fungerande arbetarparti i Ukraina, berättar hon.

Samtidigt som man diskuterar vad man kan lära från andra europeiska länder, så spökar det sovjetiska förflutna fortfarande i många ukrainares bild av vad en fackförening är.

– Det handlar inte om presenter och godis, utan om dina rättigheter på arbetsplatsen. Vi jobbar mycket med att förändra attityderna hos unga arbetare, säger Ivanna.

På Maidan i centrala Kyiv placeras flaggor ut för att hedra dem som gett sitt liv för Ukrainas försvar.

Det politiska landskapet förändrat under krigets skugga

Ukrainas politiska landskap har förändrats mycket i krigets spår. Ett antal partier som kallade sig för vänster har förbjudits på grund av kopplingar till Moskva.

Bohdan Ferens funderar på vart deras röster kommer ta vägen. Men också på hur man formulerar budskap om social rättvisa i ett samhälle traumatiserat av krig, där den samhällsinstitution som har starkast stöd är militären.

– När kriget och undantagstillståndet är över kommer det bli hela havet stormar. En avgörande fråga blir hur socialdemokratiska idéer kan konkurrera med högermilitaristiska känslor, säger Bohdan.

Intresset för SDP växer, både inom och utanför landet. Vårt samtal är Bohdan Ferens femte intervju för dagen. Men samtidigt känner sig samtidigt orolig över att det finns ännu mer som kan göras.

– Det räcker inte med att ordna ett eller annat seminarium. Om vi pratar om att skapa ett verkligt oberoende socialdemokratiskt parti i Ukraina så behövs andra resurser, som ett litet team av heltidsanställda, en partiexpedition och regionala kontor.

Bohdan berättar om ett möte han nyligen hade med en portugisisk socialist. Portugisen berättade om det stöd man fått från andra länder under militärjuntans tid, och vad det betydde för demokratins slutgiltiga seger.

– Vi har kämpat för ett erkännande under många år, för att den europeiska socialdemokratiska familjen ska se Ukraina som viktigt. Sedan förändrades allt med kriget. Men frågan kvarstår om våra partners hjälper oss tillräckligt för att ge ukrainare en chans till en rättvis återuppbyggnad.

Det ska till mycket för att Volodymyr Zelenskyjs efterträdare som president ska bli en socialdemokrat. Men Bohdan Ferens, Ivanna Khrapko och andra kämpar för en jämlik och demokratisk framtid. Mitt under ett krig som handlar om just det.

Att Ukrainas folk ska ha rätten att bestämma sin egen framtid.


Fortsätt att stötta folkrörelser i Ukraina!

SD Platform och Trade Union Lifeline får stöd genom Palmecentret och arbetarrörelsens insamling för fred och frihet i Ukraina. Trade Union Lifeline byggdes upp av fackförbund vid krigets start för att ge stöd till nödställda medlemmar som tvingats fly sin jobb och hem.

Kriget i Ukraina har nu har pågått i över två år och behoven är fortfarande mycket stora. Fortsätt att stötta folkrörelserna i Ukraina genom Palmecentrets insamling:

Läs mer och ge en gåva

 

Demonstration mot den ryska invasionen av Ukraina

Sverige står upp för Ukraina!

Kom på demonstration mot Rysslands krig i Ukraina på tvåårsdagen sedan invasionen, och visa att vi tillsammans är många som står bakom Ukraina och ukrainare. Representanter från partier och organisationer varvas med ukrainska röster i sång och tal.

Bland talarna finns bland annat:

Läs mer om evenemanget!


Arrangörer

Huvudarrangörer är Nordic Ukraine Forum, tillsammans med aktionsgruppen ”Ryssland ut ur Ukraina” och Måndagsrörelsen, som varje vecka sedan krigets start har anordnat manifestationer i Stockholm till stöd för Ukraina.

Årsdagens demonstration genomförs dessutom med stöd av bland annat fackföreningarna ST, Akademikerförbundet SSR, LO, Vision och Kommunal, organisationerna Svenska FN-förbundet, Olof Palmes Internationella Center, Naturskyddsföreningen, Reportrar utan gränser, ForumCiv, Svenska PEN, ActionAid, War Child Sweden, Letternas Riksförbund, Litauiska Riksförbund och Sverigeesternas riksförbund.

NÄR: Lördagen den 24 februari, kl. 15.00-16.00.

VAR: Sergels torg, Stockholm.

Vi kan inte låtsas som om vi inget visste

”Om världen reagerat tidigare hade den fullskaliga invasionen aldrig hänt, varför reagerade man inte? Frågan ställs av den ukrainska regissören Roman Liubyi i ett samtal om hans film Iron Butterflies i samband med Sverigepremiären. Filmen handlar om Malaysia Airlines Flight 17 som sköts ner av ryska styrkor över östra Ukraina den 17 juli 2014. Alla 298 personer ombord på planet omkom. Tidigare samma år hade Ryssland i strid mot internationell rätt annekterat Krim-halvön och genom pro-ryska separatister tagit kontroll över de ukrainska regionerna Donetsk och Luhansk. Omvärlden svarade genom fördömanden men ville inte tro på Putins vidare krigsplaner.   

”Varför är våra palestinska barns liv inte lika mycket värda?” Frågan ställs av vännen i Palestina som nu förlorat så många släktingar, vänner och bekanta att han faktiskt inte vet hur många som har dött. Sorgen i hans ögon blandas med frustration över att omvärlden låter det ske. Årtionden av ockupation, bosättarvåld, och högernationalistisk regering i Israel har haft som mål att omintetgöra varje möjlighet till en tvåstatslösning. På TV och radio talar man om status-quo men det enda som varit konstant är omvärldens ovilja att agera. Nu står vi på randen till folkmord och ser de överlevande i Gaza svälta. Från Tidöregeringen är tystnaden öronbedövande. 

”På TV och radio talar man om status-quo men det enda som varit konstant är omvärldens ovilja att agera.”

”Vad har ni emot oss som jobbar för fred?” Frågan ställs av ett antal civilsamhällesorganisationer på Aftonbladets debattsida efter regeringens beslut att slopa stödet till svenska fredsorganisationer. Sammanlagt rör det sig om drygt 20 miljoner kronor årligen. En droppe i budgethavet jämfört med till exempel försvarsanslagen som på kort tid nästan har fördubblats till 119 miljarder. Det kan knappast vara pengarna det handlar om.  

Och fredsorganisationerna är långt ifrån ensamma. Sedan tidigare har regeringen beslutat att helt slopa bidragen till de etniskt baserade organisationerna, de har kapat studieförbundens medel med en tredjedel, minskat medlen till konsumentorganisationerna med hälften, för att helt dra in stödet 2025. På det kommer det slopade informations- och kommunikationsbidraget till de svenska biståndsorganisationerna och tydliga indikationer på att den del av biståndet som kanaliseras genom svenska civilsamhället ska göras om i grunden till nästa år.  

”Civilsamhället har en nyckelroll i ett demokratiskt samhälle.”

Frågan är varför regeringen inte verkar vilja ha ett starkt civilt samhälle? Civilsamhället har en nyckelroll i ett demokratiskt samhälle, och är de som ifrågasätter, protesterar och organiserar människor. De som reagerar. 

Frågorna måste ställas. Vi måste kräva svar. Vi kan i alla fall inte låtsas som om vi inget visste.  


Krönikan publicerades i Norrländska Socialdemokraten den 7/2-2024.

 

Facklig organisering i krigstider

– Idag är ingen bra dag. Jag blev väckt klockan fyra på morgonen av en raketattack. Målet var en byggnad nära min lägenhet, så flyglarmet var väldigt högljutt under morgonen.

Det berättar Ivanna Khrapko som är ledare för ett fackligt ungdomsnätverk i Ukraina. Sedan det ryska invasionskriget startade i februari 2022 har hon arbetat med att mobilisera såväl nödhjälp som normal facklig verksamhet.

– Du vänjer dig vid att leva i dessa förhållanden. Och när du har en aktiv position och vill göra något har du inte tid att gråta.

Riskfyllt att vara på resande fot

Behoven nu i vinter handlar till stor del om att samla in och ge ut varma kläder, filtar och powerbanks till behövande.

Men det blickas också framåt. Ungdomsnätverket organiserar fortsatt fackliga möten med medlemmar. Samma vecka som Palmecentret pratar med Ivanna i december 2023 ska ett regionalt ungdomsforum organiseras. Fokus ligger då på återuppbyggnad efter kriget.

Men trots att Kiev kanske är den plats i Ukraina som har bäst skydd för närvarande, vågar många medlemmar inte att resa dit för träffar och utbildningar. Det är en risk att vara på resande fot, då exempelvis järnvägar kan vara en måltavla.

– Nästa år kommer vi resa direkt till medlemmarna i deras specifika regioner, säger Ivanna.

Många tvingas lämna landet av ekonomiska skäl

Vanliga fackliga frågor står också i fokus för nätverket, trots pågående krig. Som exempelvis en kommande lönereform och risk för uppsägningar för statsanställda. Det är brännande ämnen eftersom facket förlorar många medlemmar på grund av att människor inte längre har råd att stanna kvar i Ukraina, utan i stället tvingas lämna landet.

”Ibland är det emotionella stödet ännu viktigare”

Men solidariteten från omvärlden fortsätter att vara viktigt för att orka hålla igång arbetet under svåra omständigheter.

– Det är jätteviktigt med support i form av pengar, men ibland är det emotionella stödet ännu viktigare, att veta att vi står tillsammans, säger Ivanna.

***

Under krigets första år följde Palmecentret Ivanna och ungdomsnätverkets arbete med återkommande artiklar.

Läs här!

Fortsätt att stödja folkrörelserna i Ukraina som organiserar hjälp och som kämpar för demokrati och fred.

Ge en gåva!

Hur är situationen i Ukraina just nu?

Det ryska anfallskriget i Ukraina fortsätter och i slutet av 2023 och början på 2024 har ryska drönarattacker intensifierats. FN rapporterade att 592 civila dödats under december månad och ytterligare hundratal dödades i januari som ett direkt resultat. Enligt SVT rapporterar den ukrainska polisen att minst 9700 civila har dödats sedan krigets start.

Bland annat den 28 januari rapporterades flera attacker mot kritisk infrastruktur i stora delar av Ukraina. I dag, den 7 februari, rapporteras återigen flertalet attacker på olika platser – bland annat mot Kiev där EU:s utrikeschef Joseph Borell befann sig. Ett höghus träffades i attacken och minst fyra personer ska ha dödats och ett trettiotal skadats. Huvudstaden drabbades också av ett omfattande strömavbrott som en konsekvens av attacken.


Demonstrera mot det fullskaliga ryska invasionskriget på tvåårsdagen sedan invasionen!

Lördag den 24 februari kl. 15:00. På Sergels torg i Stockholm.

Mer information

Studiecirklar i krigsdrabbade Ukraina – andningspaus och organisering

”För många av oss vändes livet upp och ner på morgonen den 24 februari. Livet delades in i ett före och ett efter. Det var den här dagen som många av oss förstod vad förlamande rädsla är och total hjälplöshet för att kunna påverka det som händer runt dig.”

Det skriver ABF:s kvinnogrupp i Ukraina i ett brev till Palmecentret där de tackar för det stöd som svenska folket och svensk arbetarrörelse har visat Ukraina. Genom stödet har de kunnat fortsätta sin verksamhet under riskfyllda och svåra krigsförhållanden.

ABF Ukraina bedriver studiecirklar i landet, och de har kommit att bli ett viktigt supportsystem sedan krigets start.

CIRKELLEDARE I KRIGSDRABBADE OMRÅDEN

De flesta av gruppens cirkel- och gruppledare bodde och befann sig i de mest utsatta områdena i Ukraina. I Charkiv, Kiev, Cherson, Berdjansk eller Zaporozjzjia. Många tvingades lämna allt för att rädda sig själva och sina familjer, för att sedan befinna sig med ingenting, i en främmande stad eller i ett helt främmande land. Ofta utan ID-handlingar, kunskap om språket och i chocktillstånd.

Som Svetlana från Cherson-regionen. När beskjutningarna började fattade hon ett blixtsnabbt beslut att fly med sin dotter och barnbarn. De kastade sig in i bilen och tog sig till Tyskland. Där har hon arbetat med att samordna aktiviteter och självhjälpsgrupper för ukrainska flyktingar.

Eller Inna från Belozerka som inte vågade lämna sin by trots ockupation eftersom hennes föräldrar var där. Hon beskrivs som en hjältinna i brevet, som använde alla möjligheter för kommunikation tillgängliga för att stödja motståndet. Hon fortsatte också sitt arbete som psykolog och organiserade bland annat studiecirklar för kvinnor att få en stund av lugn och för att sitta ner och prata över en kopp kaffe.

Eller Victoria från staden Ukrainsk. Genom sina kontakter bidrog hon till en snabb evakuering av människor och barn från krigszonen, vilket räddade flera liv. Efter att ha flytt till en för henne helt ny region, arbetade hon med ungdomar genom att organisera evenemang, studiecirklar och stödgrupper.

Det finns miljontals sådana berättelser. Men tack vare stöd från bland annat Palmecentrets insamling har ABF Ukraina kunnat ge ekonomisk stöttning till sina cirkel- och gruppledare.

ENORM SOLIDARITET

Palmecentret och hela den svenska arbetarrörelsen har samlat in drygt 3,5 miljoner kronor till stöd för Ukraina. Ett varmt tack till alla som har bidragit och för den enorma solidaritet som ni har visat. Vi fortsätter framåt att stödja folkrörelser i Ukraina som organiserar hjälp och som kämpar för demokrati och fred.

Ge en gåva här!

Ett år av krig i Ukraina

Fortsätt att stödja folkrörelserna som organiserar hjälpen

Tack för ditt outröttliga stöd och gåvor till de politiska och fackliga kämparna i Ukraina. De ger inte upp. Fortsätt att stödja deras kamp för demokrati och fred. Swisha en gåva till 123 240 60 72. Märk gåvan med ”Ukraina”.

Läs mer om insamlingen

Bli månadsgivare


Följ med i några nedslag i Ivannas vardag under året som har gått:

Tidigt i mars: Flyglarm och ångest

Vår första intervju i början på mars fick hastigt avbrytas. Flyglarmet ljöd och Ivanna var tvungen att snabbt bege sig till skyddsrummet. Natten innan hade flyglarmet ljudit gång på gång.

– Det är hemskt. Jag kan inte sova eller slappna av. Igår gick larmet när jag åt middag. Jag tar lugnande mediciner för att dämpa stressen, berättar Ivanna då.

Under omständigheterna lägger det fackliga ungdomsnätverket allt traditionellt arbete åt sidan för att organisera nödhjälp. Ivanna fokuserar på att leda och hålla kontakten med fackligt aktiva unga och mobilisera hjälp och stöd.

Läs hela intervjun.

Juni: Kriget blir vardag

När vi pratar med Ivanna har en hjälpsändning nyligen anlänt från Palmecentret och Kommunal. Den ska packas om och sändas ut till behövande runt om i Ukraina.

Vid det här laget har Ivanna återvänt till Kiev, efter att de ryska trupperna dragit sig tillbaka från huvudstadens omedelbara närhet. Hon har i viss mån lärt sig att leva med kriget. Ungdomsnätverket har växt och de har hittat rutiner för verksamheten. För facket handlar det inte längre bara om akuta åtgärder i en krigssituation.

– Även om det pågår krig i landet finns det människor som har problem på sina arbetsplatser och behöver stöd.

Samtidigt är de humanitära behoven fortfarande enorma. Bara i regionen Poltava finns det 130 000 flyktingar.

– Jag vet att vi kommer att vinna det här kriget. Men priset blir högt, med många döda och förstörd infrastruktur. Jag vill verkligen tacka alla i Sverige. Inte från något annat håll får vi lika mycket stöd, säger Ivanna vid intervjutillfället.

Läs hela intervjun.

Ivanna Khrapko och kollegor i fackligt ungdomsnätverk med försändelser av hjälpmaterial.

Ivanna Khrapko och kollegor med försändelser av hjälpmaterial. Foto: Privat.

Augusti: Sex månader av krig

Inför sexmånadersdagen sedan krigets start – och Ukrainas självständighetsdag – är det oroligt. Det ryktas om en rysk terrorbombning, och mycket riktigt genomförs en rysk robotattack mot staden Tjaplyne. Flera raketer träffar en järnvägsstation i staden, minst 25 personer dödas och ett tiotal skadas.

Men när vi pratar med Ivanna inför självständighetsdagen har hon så mycket att göra att hon inte har tid att vara rädd.

– I juli hade vi en träff för det fackliga nätverket. Vi pratade inte bara fackliga frågor utan också om oss själva och hur vi känner oss. En psykolog deltog och stöttade oss i hur vi kan organisera våra liv.

I vissa delar rullar livet på någorlunda normalt och Ivanna pluggar engelska vid sidan av det fackliga arbetet.

Läs hela intervjun.

Deltagare på träff med det fackliga ungdomsnätverket i Ukraina

Deltagare på träff med det fackliga ungdomsnätverket. Foto: Privat

December: En jul i mörker

I december när vi pratar med Ivanna har hon just återvänt hem från staden Kherson, där hon ägnat några dagar åt att distribuera nödhjälp – under ständig beskjutning från ryskt artilleri.

Ivanna och hennes fackliga kollegor var där för att hjälpa medlemmar i facket med varma kläder, mat, madrasser, elgeneratorer och julklappar för barnen. Allt inhandlat med pengar från Palmecentrets insamling och från fackliga organisationer i världen som solidariskt ställer upp för Ukraina.

Vid det här laget är det tufft att hålla i gång det fackliga ungdomsnätverket. Krig, elavbrott och brist på varmvatten tar på krafterna.

– Vi har problem med att internet inte fungerar och mobilnätet delvis är förstört. Det är mycket svårare att hålla kontakten. Ärligt talat så är vi tröttkörda, men vi vet att vi förstås måste orka fortsätta, säger Ivanna vid intervjutillfället.

Läs hela intervjun.

 

Är det verkligen fred vi vill ha?

För ett år sedan, så väntade vi på kriget – väntade, anade, men ville inte riktigt tro att det skulle hända. Ville tro på fred och skiljedom, på att konflikter skulle kunna lösas i ett förhandlingsrum och inte på slagfältet.

Naivt, så här i efterhand. Särskilt om man följt Ryssland under Putin sedan han tog över makten. Han tog över efter 90-talets vilda år av förhoppningar om ett demokratiskt Ryssland, som saboterades av den pengahungriga sovjetiska nomenklaturan, den politiska överklassen som fördelade jobben mellan sig, och sedan när det blev möjligt landets naturtillgångar och produktionsmedel.

Putin röjde upp, tog tillbaka rikedomarna och delade ut egna förläningar. Från första början har hans styre präglats av ond bråd död och brutal likgiltighet för människoliv. När vi i dag förfasar oss över ”köttkvarnen” vid östfronten i Ukraina, mer än tusen ryska soldater dör där just nu per dag, så ska vi komma ihåg att det började med Kursk (ubåten som sjönk och som Putin ägnade en axelryckning) och Groznyj, de många som dog vid terrorattackerna i Beslan och på Dubrovkateatern i Moskva, anfallet på Georgien, ockupationen av Krym och invasionen i Donbas 2014.

Här följer Putin en gammal rysk tradition, människoliv har aldrig varit något värda i Ryssland. När ryssarna dör i tusental på slagfältet rycker man på axlarna och säger lakoniskt ”Vi är många.” Till och med när barn dör, finns det ett uttryck som säger ungefär ”men brudarna kan föda fler barn..”

I början av kriget skrev jag en artikel om Putin som innehöll en liknelse med Hitler. Nu är liknelsen vedertagen, inte minst efter den där hemska dagen då mördandet och tortyren under ockupationen av Kyjivförorten Bucha. Samma beteende från de ryska truppernas sida har sedan dokumenterats, om och om igen, på alla de orter som befriats från ockupanterna. Gravar, tortyrlokaler, traumatiserade ukrainare, berättar samma sak om och om igen, om den brutalitet som ryssarna visar. Om de ansträngningar man gör att utplåna det ukrainska. Ingen ska längre tala språket, läsa litteraturen, berätta den ukrainska historien. Målet är att Ukraina ska underkasta sig och bli en del av Ryssland. Om det så kräver folkmord.

Samma dag i april som skildringarna från Bucha präglade nyheterna, publicerade den statliga nyhetsbyrån Ria Novosti en artikel om den ”Ryska världen”. Artikeln menade att Ukraina var inget land, inte egentligen. Ukrainarna var inte ett folk. Ukrainska var inte ett språk. Ryssland hade rätt att ta vad som är ”deras”.

Ingen ska inbilla sig att ambitionen stannar vid Ukraina, lika litet som Hitler nöjde sig med Sudetenland, Österrike. Tjeckoslovakien och Polen. Putin och hans anhang i Moskva har stora ambitioner, och talar öppet i sin propaganda-tv om den ryska världen som ska sträcka sig från Portugal till Stilla havet. Det kan verka vara satir och en bisarrt skruvad världsbild, men de menar allvar. De ser sig överlägsna den europeiska demokratiska traditionen och kallar oss för dekadenta satanister. Metropoliten Kirill, den Moskvaortodoxa kyrkans ledare, har sagt att kriget handlar om rätten att förbjuda Pridedemonstrationer. Det skulle man kunna skratta åt men det är ett skrämmande exempel på hur den ryska propagandan utnyttjar en i deras ögon svag, försumbar grupp, för att få med sig det ryska folket i ett kulturkrig som utspelar sig i verkliga livet.

”Är det verkligen fred vi vill ha? Till varje tänkbart pris. Är vi alldeles säkra på det?” Så sjöng Imperiet.

Ja, vi vill förstås ha fred. Men inte till priset av ukrainare som blir ryska slavar. Inte till priset av att ryssarna får andrum att bygga upp sina stridskrafter och försöka igen. Hotet är reellt mot övriga ryska grannländer, som Ryssland inte heller egentligen accepterar som självständiga.

Men kärnvapnen då? Som rullas ut som hot med jämna mellanrum. Eller de inte särskilt subtila hoten mot ukrainska kärnkraftverk, med mera.

Vi kan inte låta dem skrämma oss till underkastelse. Då kommer den ryska terroriststaten snart med nya utpressningskrav. Ryssland är inte den stormakt de trodde sig vara (eller ville att vi skulle tro att de var). Deras armé står på korrupta lerfötter. Deras land är ett fängelse, som hade öppna portar några år på 90-talet, men som stängts igen för att inte invånarna ska fly. (Det gör de som kan ändå.)

Freden kommer. Ryssland kommer att tvingas lämna ukrainskt territorium, och DÅ är det dags att förhandla – om krigsskadestånd, om straff för krigsförbrytelser.

Och vi måste hålla ut och stödja Ukraina hela vägen.


Debattartikeln publicerades i Aktuellt i Politiken den 23/2-2023.

Sverige står upp för Ukraina

Ryssland ska omedelbart lämna Ukraina!

På ettårsdagen av Rysslands fullskaliga invasionskrig blir det demonstration. Kom med och visa att vi är många som står bakom Ukraina och ukrainare.

Talarlistan inkluderar bland andra:

+uppträdande av ukrainska sångare SHAYRI, Tymur Vasylyshyn, Alina Bezboroda.

NÄR: Fredag 24 februari, kl. 18:00-19:30.
VAR: Sergels torg, Stockholm.

 

För uppdaterad information besök Facebook-evenemanget:

Till Facebook

Huvudarrangörer: Nordic Ukraine Forum, Måndagsrörelsen och aktionsgruppen ”Ryssland ut ur Ukraina”.


STÖD FOLKRÖRELSERNA I KAMPEN MOT NÖD OCH KRIG:

Swisha en gåva till: 123 24 060 72. Märk gåvan med ”Ukraina”

”I Ukraina har inte längre alla familjer ett hem att fira jul i”

Det har varit en minst sagt dålig början på dagen för Ivanna Khrapko. Hon har just återvänt hem från staden Kherson, där hon ägnat några dagar åt att distribuera nödhjälp, under ständig beskjutning från ryskt artilleri. Nu skulle det bli en lugn morgon hemma i Kiev. Men tidigt på morgonen utsattes hennes vanligtvis fridfulla bostadsområde för en drönarattack.

– Vårt luftförsvar lyckades skjuta ner alla drönarna, men det var obehagligt att se attacken från fönstren i lägenheten. Jag vaknade halv sex på morgonen av explosionerna. När det var över gick jag till jobbet, utan att ha duschat, eftersom det inte fanns någon elektricitet eller varmvatten, säger Ivanna Khrapko.

Barnen drabbas hårdast

Kherson är den stad i söder som de ryska styrkorna dragit sig tillbaka från. Men även om ockupationen är över är förhållandena i staden mycket svåra. De ryska styrkorna finns på andra sidan floden varifrån de hela tiden skjuter med artilleri.

Ivanna och hennes fackliga kollegor var där för att hjälpa medlemmar i facket med varma kläder, mat, madrasser, elgeneratorer och julklappar för barnen. Allt inhandlat med pengar som den svenska arbetarrörelsen och privatpersoner skänkt via Palmecentrets Ukrainainsamling och pengar från fackliga organisationer i världen som solidariskt ställer upp för Ukraina.

– Det är värst för barnen. De ser ut som vilka barn som helst, men de har varit med om hemska saker. Nästa år vill vi starta projekt för att arbeta med barns mentala hälsa, säger Ivanna Khrapko.

”Vi måste orka fortsätta”

När kriget bröt ut var Ivanna Khrapko aktiv i facket för de anställda på järnvägen, och dessutom nyvald ordförande för ett fackligt ungdomsnätverk. I dessa egenskaper har hon varit tvungen att växa både som människa och fackligt aktiv. Kontakterna med den internationella fackföreningsrörelsen har bland annat fört henne till världsfacket ITUC:s kongress i Australien och snart reser hon till Sverige för att planera verksamheter med svensk fackföreningsrörelse.

Frågan man ställer sig är förstås om aktivisterna inom facket kommer att orka fortsätta kämpa. Krig, elavbrott, brist på varmvatten tar på krafterna och gör det svårare att hålla igång nätverket.

– Vi har problem med att internet inte fungerar och mobilnätet delvis är förstört. Det är mycket svårare att hålla kontakten. Och så lever alla med att det från och till inte finns värme och varmvatten. Ärligt talat så är vi tröttkörda, men vi vet att vi förstås att vi måste orka fortsätta, säger Ivanna Khrapko.

– Jag hoppas att ni i Sverige när ni nu ska fira jul med era familjer, i varma upplysta rum, kommer ihåg att i Ukraina får många fira jul i mörkret, om man ens har ett hem kvar. Andra tillbringar julen vid fronten. Och att ni förstås fortsätter att stödja.


STÖD FOLKRÖRELSERNA I KAMPEN MOT NÖD OCH KRIG:

Bli månadsgivare eller swisha din julgåva till: 123 24 060 72.