Ukraina-arkiv

Kateryna Izmailova arbetar inom Ukrainas järnvägsbolag och är ordförande i ungdomsrådet i de järnvägsanställdas fackförbund. Det ger henne möjlighet att bidra till att den svenska arbetarrörelsens stöd når de som bäst behöver det.

– Tack vare stödet från Palmecentret har vi kunnat sätta ihop paket med nödhjälp som vi skickat med järnväg till behövande runt om i landet. Vi har också köpt en generator så vi får ström till en järnvägsvagn som gjorts om till en mobil klinik. Den används för att transportera sårade soldater, och även järnvägsanställda som sårats under transporterna. Senast köpte vi vitaminer till de järnvägsanställdas barn, berättar Kateryna Izamilova.

Nöden är fortsatt stor

– Nu riktar vi in oss på att stödja soldaterna så att de kan klara vintern. De behöver varma kläder, filtar, gasolbrännare med mera. Pengarna från Palmecentret är nästan slut, så vi litar till andra finansiärer och att järnvägsbolagets anställda är med och bidrar.

I Kiev känner människor åter stor oro. Efter en tids lugn attackerar Ryssland nu med drönare. Elektriciteten och vattenförsörjningen slås ut i långa perioder. För Katerynas del innebär det att hissen i det höghus hon bor inte fungerar och hon måste gå 14 trappor. När hon väl är hemma så kan hon inte laga mat, eftersom det inte finns ström till spisen.

– För egen del känner jag mig rädd från och till, men jag har vänner omkring mig som ger mig stöd. Kontakten med Palmecentret och andra som stöder oss gör att jag känner att det finns de som vakar över mig. Jag vet var jag kan be om hjälp om det behövs.

Människor i Kiev samlas på restauranger och caféer, inte bara för att ha det trevligt. Utan av nödvändighet. Kan man inte laga mat hemma får man gå ut och äta. Caféerna har dessutom ofta elgeneratorer så där kan man ladda sin telefon och få tillgång till wifi och därmed hålla kontakten med nära och kära.

– Vi hoppas förstås på ytterligare stöd från Palmecentret och Palmecentrets medlemsorganisationer. Tyvärr så är behoven stora. Vi vet också att Palmecentret gör en viktig insats för att sprida information om den situation vi befinner oss i.

STÖD FOLKRÖRELSERNA I KAMPEN MOT NÖD OCH KRIG:

Efter sex månader av krig och inför den ukrainska självständighetsdagen vet ingen riktigt vad som är på väg att hända. Det ryktas om rysk terrorbombning. USA:s ambassad har uppmanat amerikanska medborgare att lämna landet.

– Jag har så mycket att göra att jag inte har tid att vara rädd, säger Ivanna Khrapko, som leder ett fackligt ungdomsnätverk.

Svenska flaggor i Kiev

Ivanna sveper med datorns kamera; först ut genom fönstret för att visa hur tomt det är på gatorna i Kiev och så ett svep över kontoret för att visa att där både finns svenska flaggor och en bild på Olof Palme.

Sverige står för en stor del av de donationer med nödhjälp som ungdomsnätverket ända sedan den ryska invasionen inleddes har distribuerat över landet. Under sommaren har de skickat ut hjälpsändningar från Palmecentret, Kommunal och Tyskland. Bland annat till människor som evakuerats från den ockuperade staden Kherson.

Det fackliga arbetet fortsätter

Som Ivanna berättat i en tidigare intervju har facket gått från att bara ägna sig åt aktiviteter relaterade till kriget till mer normal facklig verksamhet.

– Vi ska snart ordna en facklig grundkurs för ungdomar och har fått in 54 anmälningar från nästan hela landet, förutom de delar där striderna är som hårdast. Det känns positivt eftersom många är rädda för att resa.

– I juli hade vi en träff för det fackliga nätverket. Vi pratade inte bara fackliga frågor utan också om oss själva och hur vi känner oss. En psykolog deltog som stöttade oss i hur vi kan organisera våra liv.

Facket har också fått en mer ansträngd relation till den ukrainska regeringen som antagit en lag som försvagat fackets inflytande.

– President Zelensky blev uppvaktad, även från utlandet, för att han inte skulle skriva under lagen. Men han gjorde det ändå, säger Ivanna Khrapko.

Nöjeslivet får vänta

Ivanna pluggar engelska vid sidan av det fackliga jobbet. I vissa delar rullar livet på som vanligt. I det läge som nu råder i Kiev går det att till exempel hänga med vänner på ett kafé.

– Men jag skulle inte gå ut och dansa på en klubb. Det känns inte rätt när andra lever i en situation där deras liv är i fara.

Till sist understryker Ivanna Kharpko hur viktigt det är att solidariteten med Ukraina inte sviktar. Hon vill att det skickas mer vapen till Ukraina och önskar hårdare sanktioner mot Ryssland, och att de organisationer som nu stödjer Ukrainas folk fortsätter sin kamp.

– Tack för det ni gjort och fortsätt med det. Varje gång ni gör en solidaritetsaktivitet så innebär det en påminnelse om att kriget fortfarande pågår och att människor dör varje dag.

Läs om Palmecentrets insamling

Just den här dagen har det kommit en hjälpsändning från Olof Palmes Internationella Center och Kommunal. Den ska nu packas om och sändas ut till behövande runt om i Ukraina.

– Det finns stora behov i hela landet, men vi klarar just nu inte att leverera till de östligaste delarna av Ukraina där kriget pågår som mest. I stället inriktar vi oss på att stödja flyktingar därifrån, säger Ivanna Khrapko.

Hon leder ett fackligt nätverk av ungdomar som ända sedan Ryssland inledde kriget mot Ukraina har arbetat med att distribuera nödhjälp till krigets offer. Det är mat, blöjor, mediciner och annat som kan behövas i en nödsituation.

Sedan den tidigare intervjun ett par veckor in i kriget har nätverket växt, hittat rutiner för verksamheten och utvecklat den. Som exempel nämner Ivanna att de börjat samarbeta med facket på ett företag som tillverkar läkemedel, så att de kan hjälpa till och kontrollera hjälpsändningarna med mediciner.

Kriget har blivit vardag

Ivanna Khrapko har i någon mån vant sig vid att leva med kriget. Förra gången hon blev intervjuad befann hon sig i en stad nära den rumänska gränsen. Hon var i ett slags chocktillstånd, oroad över de ständiga flyglarmen och kunde inte sova på nätterna. Sedan de ryska trupperna drog sig tillbaka från Kievs omedelbara närhet har hon kunnat återvända hem, till en huvudstad där situationen är någorlunda normal.

Facket för offentliganställda där Ivanna är aktiv har börjat återuppta normal facklig verksamhet. För facket handlar det inte längre bara om akuta åtgärder i en krigssituation.

– Även om det pågår krig i landet finns det människor som har problem på sina arbetsplatser och behöver stöd. Vi vill kunna hålla i gång vår fackliga organisation. Snart går vi ut med en enkät till medlemmarna för att höra efter vilka behov de har.

Nödhjälpen måste fortsätta

I och med att förhållandena i stora delar av Ukraina blivit mer normala kan man ställa sig frågan om det fortsatt finns behov av humanitär nödhjälp. Men enligt Ivanna är behoven fortfarande enorma.

– Bara i regionen Poltava finns 130 000 flyktingar. De behöver mat och har problem med hälsan, och saknar tillgång till mediciner. De är arbetslösa och har inga pengar. Därför måste nödhjälpen fortsätta, säger Ivanna Khrapko.

– Jag vet att vi kommer att vinna det här kriget. Men priset blir högt, med många döda och förstörd infrastruktur. Jag vill verkligen tacka alla i Sverige. Inte från något annat håll får vi lika mycket stöd som från Sverige.

Förutom det fackliga ungdomsnätverket går pengar från Palmecentrets insamling till en barnorganisation som stöd av Unga Örnar, liksom till en socialdemokratisk systerorganisation och ett aktivistnätverk baserat i Litauen, med ukrainare i exil som kanaliserar stöd till hemlandet.

Visa ditt stöd!

Nu är det vår på den ukrainska stäppen. Det har blivit varmare, men det har också regnat mycket. Den berömda svartjorden är mjuk och svår att köra med stridsvagnar i.

Samtidigt pågår i Moskva förberedelserna inför Segerdagen den 9 maj. Plan A – att erövra Ukraina i ett blixtkrig på 2-3 dagar och sätta in en quisling som president, gick inte så bra.

Nu håller även plan B: att erövra landet från öster och sydost, lagom till just segerdagen, på att falla samman. Ryssarna skjuter granater utan avbrott, men lider samtidigt stora förluster.

Det spekuleras nu i att Putin har en plan C – att i stället använda den 9 maj för att proklamera att det som hittills varit en specialoperation istället blir ett krig. Det skulle innebära att Kreml kan inleda en allmän mobilisering för att fylla på de utarmade soldatleden i Ukraina.

Han kan dock få problem med utrustning och vapen till de nymobiliserade. Tidningen Röda Stjärnan (Krasnaja Zvesda), den ryska militärens husorgan, har publicerat översiktliga bilder över vilka fordon som ska delta detta år. De går att jämföra med tidigare parader, och resultatet är att det verkar ha uppstått en diffitsit, en bristsituation för vissa typer av militära fordon.

Enligt ukrainska generalstaben har man lyckats förstöra bl a över 1 000 stridsvagnar, 155 helikoptrar, 2 500 pansarfordon för persontransport och 190 flygplan. Man kan ju inte ordna en riktigt flott parad när fordonen behövs på annat håll, eller hur?

De som ska vara med är dock till exempel maffiga transportvagnar med kärnstridsspetsar, och man planerar flyguppvisning med stridsflyg i Z-formationer. Ett nytt inslag är ett stort Iljusjin-plan som fungerar som stridscentral i luften, även vid kärnvapenattacker.

Del av propagandakriget

Självklart är 9 maj-paraderna en del i det storslagna propagandakriget. Tonen i ryska statsmedia har de senaste veckorna skruvats upp ytterligare. Särskilt efter förlusten av Svartahavsflottans flaggskepp Moskva. En neslig förlust som först förklarades bort med att det var en ”olycka”.

Hämndbombningarna mot Kyjiv och andra ukrainska städer som följde kunde inte riktigt förklaras med en ”olycka”, och rätt snart föll de förklaringarna bort – men det var ju omöjligt att erkänna att ukrainarna, de lägre stående ukrainarna, skulle kunnat göra något sådant. Det hela skylldes istället på ”NATO”. Och det konceptet har man utvecklat, och om man ska utgå från rysk propaganda-TV så är det redan nu krig mellan NATO och Ryssland. (Förlåt, jag menar ”specialoperation”.)

Storbritannien och Polen verkar just nu vara de främsta hatobjekten. Belarus ”president” Lukasjenka har påstått att han har bevis för att ”britterna” ligger bakom krigsbrotten, morden och våldtäkterna i Butja. Ni vet de där, som egentligen inte hände, för alla de döda kropparna var ju skådespelare…

Putinrysslands planer måste stoppas. De vill upprätta ett nytt imperium ”från Lissabon till Vladivostok”. En fred nu, om den vore möjlig, skulle inte innebära ett sådant stopp. Det skulle innebära att Ryssland skulle får respit, en möjlighet att bygga upp sina militära resurser igen. Putin måste förlora det här kriget, så tydligt att han inte kan komma undan nesan att ha förlorat inför sina landsmän.

Bönder i skottsäkra västar

Vid fronten fortsätter striderna och i övriga Ukraina försöker man nu genomföra den viktiga vårsådden. Till och med nära fronten pågår vårbruket, med ukrainska bönder på sina nu berömda amerikanska traktorer. Iklädda skottsäkra västar. Att sådden blir av är viktig för Ukraina, och för världen.

Ukraina är verkligen en kornbod och det är många som riskerar att svälta om vetet inte går att skörda som vanligt. De vanliga exportvägarna är just nu stängda – hamnarna är belägrade eller ockuperade av ryssarna. Hundratals båtar ligger stilla i hamnarna utan att kunna röra sig. Ändå räknar Ukraina med att kunna komma upp i 60 procent eller mer av veteproduktionen genom att exportera vete från grannländer.

I de ockuperade områdena stjäl de ryska trupperna inte bara tvättmaskiner – de fraktar också iväg jordbruksmaskiner och innehållet i veteförråden. Ryska regionen Krasnodar har tagit beslut om att man ska lösa sina livsmedelsproblem genom ”import” från Ukraina – det vill säga ren stöld.

En ukrainsk bonde kunde via GPS se att hans skördetröskor hamnat i Tjetjenien.

Hur länge ska då detta brutala krig pågå?

En sak är klar: Putin tänker inte nöja sig med något fredsavtal som kanske skulle innehålla eftergifter från bägge sidor. Han ska ha hela kakan, kosta vad det kosta vill, inte minst i människoliv.

Efter de krigsbrott och övergrepp som framkommit när ockuperade områden i Ukraina befriats, så är den ukrainska sidan knappast beredd till några eftergifter heller. Hur ska de någonsin kunna lita på en motståndare som har ljugit om allt, hela tiden?

De som är ansvariga för krigsbrotten måste också ställas till svars. Ukraina måste kompenseras för sina stora förluster, landet måste byggas upp igen.

Det är sant, som de säger: om Ryssland slutar kriga, så tar kriget slut. Om Ukraina slutar kriga, så finns inte Ukraina mer.

Texten som är skriven av den ryske, regimvänlige filmaren och politiske rådgivaren Timofej Sergejtsev har rubriken ”Vad ska göras med Ukraina?” är inget mindre än en modern version av tyskarnas Wannseeprotokoll, dokumentet som innehöll planen för den slutliga lösningen av judefrågan.

Författaren av artikeln som publicerades av RIA Novosti heter Timofej Sergejtsev, född 1963. Han har en bakgrund som fysiker, men har också ägnat sig åt filosofi.

Han beskrivs som en anhängare av Moskvametodologerna, en filosofisk grupp som startade på 1950-talet, med flera kända fysiker och matematiker. Man vill använda sig av holistiska metoder för att få ordning på samhällsproblem. Särskilt intressant var det att hitta lösningar på ”lömska problem” (eng: wicked problems = olösliga problem).

Han är också medlem av Zinovjevklubben. Denna är en grupp av filosofer, uppkallad efter Alexander Zinovjev, en dissident som tvingades i landsflykt 1978 men återvände till Ryssland 1999. Från att ha varit anti-Stalin och kritisk mot sovjetkommunismen, blev Zinovjev senare en av Michail Gorbatjovs skarpaste kritiker, som kallade perestrojkan för ”katastrojka” (för den var en katastrof, ansåg han) och som kallade den misslyckade kuppen mot Gorbatjov 1991 för en tragedi.

Mot slutet av 1990-talet hade Sergejtsev också blivit en ”politisk teknolog”, som ryssarna kallar det. Vi kanske skulle säga politisk strateg i stället. I hans fall handlade det om att bidra med experthjälp i olika valkampanjer – och det gjorde han framgångsrikt. Det började med mindre kampanjer för olika kandidater till politiska församlingar lite varstans i Ryssland. 1998 hjälpte han Leonid Kutjma att vinna presidentvalet i Ukraina. Redan på 00-talet började han skriva om Ukraina som ett problem, och 2012 producerade han en film, som hette Matchen. Den handlar om en fotbollsmatch 1942 i det av tyskarna ockuperade Kyjiv mellan Wehrmacht och Dinamo Kyjiv.

De sovjetiska spelarna fick veta att de inte fick vinna matchen, men de vann med 5-3. Sedan odlades myten att de alla blivit avrättade efteråt, men det har sedan visat sig vara fel. Filmen från 2012 förbjöds i Ukraina eftersom den ansågs underblåsa motsättningar mellan ukrainare och ryssar – filmen är fylld med nazistiska symboler och de ukrainska spelarna skildras som kollaboratörer, medan de ryska är hjältemodiga antinazister.

I ljuset av det som hänt sedan dess är det inte svårt att se filmen som en föregångare till den kampanj som Putins Ryssland drog igång vid samma tid om att de ukrainare som ville ha ett självständigt Ukraina som närmade sig Europa, i själva verket var antiryssar och ”nazister”.

Observera: nazism, som den alltid beskrivits i Sovjet och även i nutidens Ryssland, är en ideologi som har Sovjetunionen/Ryssland som huvudfiende. Koncentrationslägren är enligt den gängse ryska historieskrivningen läger som var till för att utrota sovjetiska krigsfångar och kommunister. I uppslagsverket Sovjetskaja Entsiklopedia finns det inte ett ord om judar t ex i artikeln om Auschwitz.

Vad innehåller då artikeln från Ria Novosti? Hur ska den ”ukrainska frågan” (ett lömskt problem?) lösas? Här är huvudpunkterna:
– alla som tillhör eller tillhört stridande grupper på den ukrainska sidan ska likvideras, även värnpliktiga.
– alla som tillhört någon ”nazistisk” gruppering – till dessa räknas alla politiska grupperingar som stött de senaste två folkvalda presidenterna – ska också likvideras.
– skulle några bli kvar efter detta, ska de ”omprogrammeras”.
– all undervisningslitteratur på alla nivåer med ”nynazistiskt” innehåll – dvs allt som inte överensstämmer med den ryska synen på Ukraina som ett ”icke-land” – ska rensas bort.
– Ryssland måste ha total kontroll över hela det tidigare ukrainska territoriet medan den sk ”avnazifieringen” pågår, detta kommer att ta minst en generation eller 25 år.
– området ska avukrainiseras. Ukrainare ska bli ryssar. Själva namnet ska utplånas, södra/östra Ukraina får namnet Novorossija (Nyryssland), mellersta Ukraina ska heta Malorossija (Lillryssland) och de västligaste katolska regionerna kan man räkna bort helt, men de ska också avmilitariseras och avnazifieras. Putin har tydligen tidigare erbjudit dem till Polen, kanske någon bit till Ungern?
– Alla som under de senaste 30 åren velat ha en självständig ukrainsk stat är ”nazister” och skall ställas inför rätta.

Denna artikel har alltså publicerats på den ryska statliga nyhetsbyrån Ria Novosti. När man läser den blir man lätt illamående. Det enda som saknas är prydliga ritningar på dödsläger.

En vecka senare ligger artikeln fortfarande kvar, och den har följts upp med ett förvirrat tal av före detta ryske presidenten/premiärministern Medvedev, som i veckan sade att ”ukrainarna i vackra broderade skjortor odlar rysshat” och skriver ”pseudohistoria om den ukrainska staten sedan 1991”.

Han menar att ”den passionerade delen av det ukrainska folket har bett böner om ett Tredje Rike under de senaste 30 åren” och att ”Ukraina kommer att möta sitt öde”.

Kremls ledande TV-propagandist, Vladimir Solovyev, har under den gångna veckan fortsatt på samma tema, och dessutom kallat ukrainarna för ”satanister”. Hans uppmaning till de ryska trupperna? ”Gör ert jobb!”

Och så har vi den uppsnappade inspelningen av ryska soldater i Butja som talar med sin officerare. ”Ska vi döda dem? De är civila.” Svar: ”Döda dem allihop.”

Rysslands anfallskrig i Ukraina har gått in i en ny fas. Ukrainska trupper trycker tillbaka ryssarna på marken i norr (Kyiv, Chernigiv och Sumy-regionerna), och delvis också i söder (söder om Krivyg Rih och runt Cherzon). I de flesta fall efter strider, i några fall har ryssarna övergivit dessa orter och retirerat.

Vartefter ukrainarna tar tillbaka kontrollen, avslöjas fruktansvärda övergrepp. Bilder från Bucha, Irpin, med flera platser visar döda kroppar, civila som verkar har skjutits utan urskillning. Även bilder på bakbundna offer som verkar ha avrättats. Berättelser om våldtäkter och mord. Till det kommer berättelser och bildbevis om plundring och en omfattande förstörelse.

Den ryska armén har tyvärr en lång historia fylld med sådana ”insatser”. Inte bara från i tiden närliggande krig som Syrien eller Tjetjenien, utan också från Afghanistan, andra världskriget, och även ännu längre tillbaka.

Redan Tolstoj skrev om detta bland annat i ”Krig och Fred”. Peter den store hämnades på Ivan Mazepa, den ukrainske kosacken som lierade sig med Karl XII. Mazepas stad Baturyn, som låg öster om Kyiv, jämnades med marken och hela befolkningen utplånades.

Sociala orättvisor präglar rysk tjänstgöring i armén

Krig i sig är givetvis en helt onormal situation där det lätt går överstyr – men om man ska granska den ryska arméns organisation så hittar man också andra orsaker.

Det finns ingen prestige i att tjänstgöra i armén i Ryssland. Ingen alls. Alla som kan, undviker att bli inkallade eller att ta värvning. De som studerar på högskolor och universitet kan lätt göra det – det är sedan gammalt. Antingen helt och hållet, eller så gör de en kortare värnplikt i någon specialroll, och kommer undan med lite sommarkurser. De som blir inkallade som värnpliktiga (”srotjnye”, tidsbegränsad tjänstgöring) är därför de 18-19-åringar som inte har något val.

De som bor på landsbygden. I mindre städer i den ryska periferin, där arbetslösheten är hög och värnplikten innebär en väg bort. Det finns också många vittnesmål om hur de sedan mer eller mindre tvingas skriva på och ta värvning, bli ”kontraktnye”, yrkesmilitärer.

Pennalismen och korruptionen är utbredd och går hand i hand. Det har skrivits en del i ryska medier om hur unga värnpliktiga tvingats till prostitution av sina befäl. Officerare och chefer som säljer utrustning och teknik och berikar sig på alla tänkbara sätt. Det är också en av anledningarna till att trupperna som skickats till Ukraina har utgångna fältransoner med sig. De senare leveranserna har helt enkelt sålts.

Om kriget överraskat oss på något sätt, så är det med insikten att den ryska armén är en koloss på bokstavliga lerfötter, som snabbt sjunkit ned och fastnat i den ukrainska tjällossnade svartjorden. Stridsvagnar och andra fordon ser ut som om de senast användes vid inmarschen i Tjeckoslovakien, eller för ännu längre sedan.

Mörkare bilder från kriget uppenbarar sig

De första bilderna och berättelserna om plundring handlade om stackars hungriga ryska soldater som stal höns och annan mat. Förvirrade ynglingar som patetiskt tiggde bensin. Nu får vi en annan, mycket mörkare bild: kvinnor som först ser sin man mördas, och sedan våldtas i timmar, inför ögonen på sina barn.

Inspelningar av avlyssnade samtal från soldater som ringer hem till sina fruar och berättar om vad de hittat och sedan får höra vad de ska leta efter: ”Ta en laptop också!”.

Plundringståg i butiker men också i privata hem, övergivna eller inte. Nu när Kyivregionen är befriad, så möts ukrainarna som kommer tillbaka inte bara av sönderskjutna hus, utan också av vandaliserade bostäder där man grisat ner så mycket man kunnat.

Nej. Visst de kommer från fattiga landsändar och i några av samtalen har de också berättat om hur ”rika” ukrainarna är, de har ju asfalterade vägar och trafikljus. Men det handlar också om ett intensivt hat. De har fått höra att ukrainarna är undermänniskor – att de begått folkmord på ryssar, att de inte förtjänar ett eget land – än mindre egna fina hus och saker. Våldtäkter och vandalism är maktmedel, som i alla krig.

Det finns också otäcka uppgifter om ännu mörkare planer. Det talades vid krigets inledning om dödslistor med ukrainska politiker och journalister. I slutet av förra året beslutade ryska myndigheter om nya regler för massgravar, kompletta med skisser hur de skulle utföras. Tog de med sig de där mobila krematorierna för sina egna soldater, eller för något annat ändamål? I Bucha berättas det att ockupanterna gick från dörr till dörr och frågade vad de som bodde där arbetade med.

Om svaret var lärare så sköts de. Lärare – det är kulturbärare som undervisar i ukrainska och om Ukrainas historia. I ockuperade områden som t ex i Cherson förklarade man snabbt att nu var det ryska som gällde som språk även i skolan och alla böcker skulle brännas och ersättas med ryska. Rubeln skulle ersätta hryvna.

Ryssland måste ställas till svars för sina krigsbrott

I åtta år har Putinryssland anklagat Ukraina för påhittade folkmord i Donbas. Nu verkar det ju som att det var planen för deras egen invasion: utplåna det ukrainska. Tvinga dem på knä – de skulle nu vara lillryssar och nyryssar (Malorossija, ”Lillryssland”, äldre ryskt namn för Ukraina, Novorossija, ”Nyryssland”, det namn de vill ge hela sydöstra Ukraina, från Odesa till Mariupol.)

Om ni undrar var de plundrande putinryska soldaterna gör av sitt byte, så vet vi nu att de tar med dem tillbaka – i den belarusiska staden Mazyr skickar de sedan paket med plundringsbyte hem till lilla mamma. I Narovlja, en stad i Belarus nära ukrainska gränsen har man öppnat en ”marknad” där man säljer plundrade grejor.

Tvätt- och diskmaskiner, andra hushållsgrejor, kläder, hemteknik, leksaker. Lastbilar kommer in från Ukraina med varor- så det är inte bara enskilda soldater, det är organiserat. Ibland kommer dock bytet inte fram. Det finns bilder på en utbränd rysk lastbil med rester av tvättmaskiner på flaket.

Vi kan inte låta Putinryssland komma undan ansvaret för de här krigsbrotten, för morden, avrättningarna, övergreppen, plundringen och den totala förstörelsen av Ukrainas städer och landsbygd. De ansvariga måste ställas inför rätta. Rysslands frysta utlandstillgångar måste användas som skadestånd för Ukrainas uppbyggnad efter kriget.

Putinryssland måste stoppas. Det kommer inte att sluta med Ukraina, om de får vinna det här kriget.

Putinrysslands krig i Ukraina är nu inne på sin femte vecka. Den snabba promenaden till Kiev med 190 000 soldater som Putin tänkt sig, blev dock inte av.

Ett Ukraina, mer enat än någonsin, kämpar målmedvetet för sin frihet, självständighet och sin demokrati. De vet att ett nederlag skulle betyda en ny mörk tid i landet, med en diktatur med Belarus, Krim och för den delen dagens Ryssland som mönster. Ett land utan yttrandefrihet, utan fria och demokratiska val, där förmodligen en marionettledare blir Putins förlängda arm.

Om ens landet blir kvar på kartan. Putin har redan ritat upp ett nytt land: Novorossija, Nya Ryssland. Dit skulle städer som Odesa, Mykolajiv, Cherzon och Mariupol höra.

På dagen fyra veckor efter att kriget startade den där mörka februarinatten, talade Volodymyr Zelenskyj till Sveriges riksdag.

Han inledde talet med att påminna om det som binder samman Sverige och Ukraina – inte bara våra gula och blå fanor, men också arbetet för frihet och demokrati. Mycket av talet ägnades åt att tacka Sverige för vårt engagemang i Ukraina, även före kriget – och givetvis också för det historiska beslutet att stötta Ukraina inte bara humanitärt utan också militärt.

Vad gäller sanktioner så vill Ukraina att vi ständigt ska utvärdera och justera sanktionerna så att de blir så effektiva och kännbara som möjligt.

Zelenskyj orkade också, imponerande nog, lyfta blicken mot framtiden. Efter kriget kommer vårt stöd att behövas mer än någonsin, både för att bygga upp de hus, byar och städer som Putinryssland bombat sönder, men också det civilsamhälle som kommer att behövas mer än någonsin.

Sverige har ända sedan 2014 gjort Ukraina till vår största mottagare av bistånd i Östeuropa. Vi är de som bidragit mest, efter EU. Under kriget har vi nu också blivit en av de största givarna, både av militärt och humanitärt stöd.

Om vi dessutom ska räkna – och det är klart vi ska! – all insamling och allt stöd som allmänheten ger så slår vi alla rekord. Alla de stora insamlingsorganisationerna har nått rekordsummor, på mycket kort tid – jämförbara med insamlingarna efter tsunamin. Palmecentrets insamlingsresultat ligger nu på 1,8 miljoner kronor.

Vi använder pengarna för att stötta politiska och fackliga nätverk i Ukraina, som i nuläget också ägnar sig åt humanitär hjälp i första hand.

Vi ser också framåt: kriget kommer att ta slut en dag, och då ska landet byggas upp igen. Det materiella, men också organisationer och civila strukturer. Då ska vi vara med och stötta.

Och förutom pengar, ska vi förstås bidra med det vi är riktigt bra på, i svensk arbetarrörelse – utbildning, nätverkande, vi ska bygga starka band för att bidra till ett fritt, självständigt och demokratiskt Ukraina.

– Tillsammans jobbar vi utifrån behoven vi ser hos våra fackliga medlemmar runt om i Ukraina, och hjälper dem. Tack vare våra nätverk har vi möjligheten att hjälpa väldigt många människor, säger Ivanna Khrapko, som är en av ledarna för ett fackligt ungdomsnätverk.

Förra veckan fick de med hjälp av Yulia Misikevych från ABF Belarus en försändelse från Palmecentret, som innehöll bland annat mediciner, mat, hygienartiklar och nödvändigheter för barn.

– Varje dag, genom vår kontinuerliga kontakt med olika fackliga ledare, får vi hjälpförfrågningar och en bild av behoven som finns, säger Ivanna Khrapko.

Ett land som Putin inte ens behövde attackera, är Belarus. Så här i efterhand, kan man se mönstren och taktiken bakom.

Diktatorn Lukasjenka, som blev vald i det första och sista demokratiska presidentval som genomförts i landet, 1994, släppte efter litet på förtrycket under åren 2016-2019. Mycket på grund av en medveten charmkampanj från EU:s sida, som gav lån och annat stöd mot små förbättringar – lite mer frihet för civilsamhället, lite mer tolerans för protester och regimkritik.

Gradvist närmande till Ryssland och ökad repression

När Putinryssland annekterade Krim 2014, var Lukasjenkas inställning avståndstagande. Han verkade försvara mindre länders integritet – läs: han ville ha kvar sitt eget kungadöme – och ställde sig på Ukrainas sida i konflikten. 2018 började han dock tala alltmer om ett närmande till Ryssland, och flera lagförslag med detta tema lades fram. Det fick många belaruser att protestera, demonstrationer anordnades till exempel. Man kan säga att detta var en generalrepetition för det som komma skulle.

Vad som sedan hände 2020, inför, under och efter presidentvalet i Belarus, är känt. Det belarusiska folket mobiliserade alla krafter för att utmana Lukasjenka i valet. Motdraget från diktatorns sida var att stänga igen det ”gläntade fönstret” med en smäll, sätta upp galler för det och sedan i princip också spika en stor lucka för.

Motkandidater, presumtiva och reella, fängslades. Ändå vann Svetlana Tsichanovskaja enligt alla bedömare, men det hade inte Lukasjenka för avsikt att acceptera. Protesterna mot det fejkade valresultatet som utbröt, ledde till ännu hårdare förtryck. Efter hösten 2020, då belaruserna gick man ur huse för att demonstrera mot diktaturen och kräva fria val, har civilsamhället förlamats av brutala arresteringar, långa fängelsestraff och upplösande av organisationer i en sällan skådad omfattning.

I nuläget är 1096 belaruser erkända som politiska fångar(källa: Vjasna) – men många fler sitter också i fängelse. ”Vi vet att fängelserna är fulla”, berättade en belarusier för mig för några dagar sedan – ”men domstolarna är numera inte öppna för allmänheten, lagarna följs inte, de gör som de vill. Det finns inget sätt att kolla vem som sitter i fängelse, eller hur de behandlas.”

Beroende av Moskvas stöd

Sedan valet har belarusierna fortsatt att protestera på alla upptänkliga fredliga sätt. Strax efter krigsutbrottet genomfördes den folkomröstning, som Lukasjenka planerat, och som ingen i Belarus tog på allvar. Den handlade om en ny konstitution för landet, en konstitution som innebär att Belarus inte längre anser sig vara neutrala/alliansfria, att man tillåter placering av kärnvapen på belarusisk mark. En de facto union med Ryssland, som efter krigsutbrottet (tre dagar före folkomröstningen) ser ut som ett genomtänkt drag från Putins och Lukasjenkas sida.

Efter presidentvalet 2020, har pengarna från EU till Belarus upphört, och Lukasjenka är helt beroende av stöd från Moskva. Putin har helt enkelt köpt tillbaka Belarus.

Lukasjenkas märkliga beteende de senaste två åren får en förklaring. Flygkapningen av ett Ryan Air plan för att kidnappa en regimkritisk journalist och hans flickvän, som fick väst att stänga sina luftrum för det belarusiska flygbolaget Belavia. Lukasjenkas ”listiga” idé att flyga in mängder av flyktingar från Irak och Syrien och sedan släppa iväg dem över gränsen till Polen och Litauen, för att, som det verkade, ge igen för sanktioner och ställningstaganden för den belarusiska frihetsrörelsen.

Nu kan man se Putinrysslands ”alternativa” verklighetssyn också bakom dessa aktiviteter.

En rysk ockupation i det tysta?

Jag har många gånger sedan 2020 fått frågan om inte Putin skulle kunna ”hjälpa till” med att få Lukasjenka på bättre tankar, kanske t om få honom att släppa de politiska fångarna? Den senaste tidens utveckling visar hur fåfäng den tanken var. Snarare så ser man ett mönster. När belarusiska journalister sa upp sig en masse i protest mot våldet efter det fejkade presidentvalet, skickade Putinryssland över villiga ersättare som såg till att de statliga TV-kanalerna fortsatte att fungera. Snarare verkar det som om händelserna i Belarus och hur de hanterades var synkroniserade med Putin, genomförda med hjälp av hans propagandamaskin. De övade sig i repression.

Redan under krigets prolog – när den ryska militären anlände i stora mängder för att genomföra en gemensam ”övning” med sina belarusiska kollegor – fick man känslan av att en flod höll på att skölja över landet. En oundviklig, putinrysk flod av militärfordon och soldater. En ockupation i det tysta.

Efter tre veckors anfallskrig i Ukraina har den ryska militären mer eller mindre tagit över de områden i Belarus som gränsar till landet. Staden Homels sjukhus är fyllda med sårade putinryska soldater, bårhusen fyllda med döda. Längs gränsen finns också ett antal fältsjukhus, dit rullande sjukhusbussar levererar skadade och döda från striderna, dag och natt. Man har börjat lasta de döda som ska fraktas hem till Ryssland nattetid, i skydd av mörkret, för att inte dra så mycket uppmärksamhet till sig. En uppskattning från sjukhusen i Homel säger att man skickat hem c:a 2.500 döda ryska soldater hittills.

I Baranavichy, där den ryska militären i Belarus är som mest koncentrerad, har det de senaste dagarna genomförts husrannsakningar och man har beslagtagit datorutrustning samt gripit folk och tagit in dem för förhör.

Det har också bekräftats av Ukraina, att de är tacksamma för den hjälp de fått av belarusiska järnvägsarbetare, som effektivt sinkat ryska transporter av utrustning till fronten. Ytterligare ett bevis för att de facto ockupationen av Belarus mötts av aktivt motstånd från belaruserna.

Belarus och Lukasjenkas öde styrs av resultatet av kriget i Ukraina

Under lördagen den 19 mars lämnade Belarus diplomater Ukraina. Truppförflyttningar noterades i Belarus av belarusiska trupper, till gränsområdet vid Brest, på gränsen till Polen. Putinryssland har också under dagen påstått att Ukraina planerar attacker på västdiplomater i Lvyv – en bisarr tanke. Tecknen tyder på att belarusiska och ryska trupper kommer att gå till anfall mot de områden i Ukraina som gränsar till Polen, för att stoppa vapen- och humanitära leveranser från väst.

Den stora frågan är vilka trupper det är som Belarus kommer att använda. Är det värnpliktiga soldater från en befolkning som de senaste två åren plågats av myndigheterna? Kommer de i så fall att villigt slåss mot ukrainare, som tvärtom stött frihetsrörelsen i Belarus? Eller är det Lukasjenkas siloviki, hans brutala översittarpolis, som hittills bara misshandlat och plågat fredliga demonstranter? I så fall kommer de att bli överraskade över de högt motiverade ukrainska försvararna.

I nuläget verkar Putinryssland slåss med det ”sista skrapet” av militära resurser, både vad gäller soldater och utrustning. En del tror inte att det konventionella kriget kan hålla på mer än ett par veckor till. Beroende på krigets utgång, avgörs också Belarus öde.

Om Putinryssland vinner, och införlivar Belarus, Ukraina och antagligen även Moldavien, kanske också Georgien – då uppfylls Putins dröm om ett nytt storryskt imperium. Troligen finns det då ingen plats för Lukasjenka – Putin har aldrig riktigt gillat honom, han uttalade ju 1999 att han skulle kunna ställa upp i det presidentval som Putin sedan vann, och få stöd nog att bli president i hela Ryssland.

Om Putin förlorar kriget, kommer sanktionerna att sänka honom som president. Faller Putin, faller Lukasjenka – för utan Putins pengar, kan han inte hålla sin regim på fötter. Då finns en möjlighet till frihet och demokrati också för Belarus folk.

Putins orättfärdiga, folkrättsvidriga krig har i 31 dagar drivit miljontals människor på flykt, dödat och skadat tusentals oskyldiga, splittrat familjer och destruerat hela städer. Krigsbrott läggs till krigsbrott när vi ser skolor, sjukhus, och humanitära korridorer beskjutas av ryska trupper.

Putins orättfärdiga, folkrättsvidriga krig har omkullkastat den europeiska freden och säkerheten. Han har drivit oss alla till randen av ett tredje världskrig, till randen av ett kärnvapenkrig.

Vi står i solidaritet med det ukrainska folket. För deras frihet och demokrati.

Det ukrainska folkets rätt till självbestämmande, suveränitet och en framtid i fred och säkerhet är också vår.

Putins Ryssland bär det fulla ansvaret för detta orättfärdiga och folkrättsvidriga krig.

Det finns en, endast en, ytterst ansvarig för detta: Vladimir Putin. Det är han, som i strid mot FN-stadgan, invaderar ett fritt och demokratiskt grannland. Han som bryter mot internationell rätt. Han som ska ställas inför rätta i Haag.

Putins bär också det yttersta ansvaret för att avsluta detta orättfärdiga och folkrättsvidriga krig. Det är han som avgör hur många fler liv som kommer gå till spillo, hur många fler bomber som kommer fällas, hur många fler städer som kommer gå Mariupols öde till mötes. Det är Putin som håller freden i sin hand. Som måste ge freden en chans.

Så när Putin nu tar på sig offerkoftan och anklagar väst för att ”kancellera” Ryssland vill jag hälsa Putin – att det är dig och dina gelikar vi kancellerar. Vi kancellerar autokraterna, diktatorerna, de totalitära ledarnas förtryck av den egna befolkningen. Vi kancellerar krig och tyranni.

I solidaritet med det ryska folket. För det ryska folkets rätt till självbestämmande och en framtid i fred

För det angriparen Putin fruktar är inte endast det ukrainska folkets självbestämmanderätt; det är framförallt det ryska folkets längtan efter frihet och demokrati.

Men det förblir en illusion att tro att man kan möta krav på social rättvisa med våld och militära maktmedel.

Det förblir en illusion att man genom att plåga och förödmjuka en nation kan tvinga den till underkastelse.

Det förblir en illusion att folkens längtan efter frihet kan slås ner. Den kommer att leva och den kommer till sist att segra. Slava Ukraini!

Det ryska anfallskriget mot Ukraina har tagit världen med överraskning – trots tydliga tecken i skyn på vad som komma skulle. De ryska kraven på grannlandet och broderfolket innebär inget mindre än en vasallrelation. Den ryske presidenten Putin menar att Ryssland varit nere på knä, men nu har rest sig – så nu ska i stället Ukraina tvingas på knä.

Det här seminariet belyser olika perspektiv, både bakåt och framåt i tiden, och resonerar kring den allvarliga situation som vi nu ser utspela sig i ett land i Europa.

Jakob Hedenskog, Analytiker vid Centrum för Östeuropastudier, Utrikespolitiska institutet. Tidigare forskningsledare vid Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI. Ukrainakännare

Krister Eduards, programansvarig för Sällskapet för Studier av Ryssland, Central- och Östeuropa samt Centralasien, tidigare ambassadråd vid Sveriges ambassad i Moskva

Detta är ett samarrangemang mellan ABF Stockholm, OSSE-nätverket, Sällskapet för Studier av Ryssland, Central- och Östeuropa samt Centralasien, och Olof Palme International Center.

Nyhetsbrev

Stöd oss

Nöden är fortsatt stor

STÖD FOLKRÖRELSERNA I KAMPEN MOT NÖD OCH KRIG:

Svenska flaggor i Kiev

Det fackliga arbetet fortsätter

Nöjeslivet får vänta

Läs om Palmecentrets insamling

Visa ditt stöd!

Kriget har blivit vardag

Nödhjälpen måste fortsätta

Visa ditt stöd!

Del av propagandakriget

Bönder i skottsäkra västar

Hur länge ska då detta brutala krig pågå?

Sociala orättvisor präglar rysk tjänstgöring i armén

Mörkare bilder från kriget uppenbarar sig

Ryssland måste ställas till svars för sina krigsbrott

Gradvist närmande till Ryssland och ökad repression

Beroende av Moskvas stöd

En rysk ockupation i det tysta?

Belarus och Lukasjenkas öde styrs av resultatet av kriget i Ukraina