Nyhetsbrev

Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.

Jag vill få nyhetsbrev
Jag vill få seminarieinbjudningar

ENG

• Vad vi gör
• Vad vi tycker
• Engagera dig
• Om Palmecentret
• Palme Resource Center

Stöd oss  

Stöd oss

Swisha ett valfritt belopp till

123 24 060 72

Fler sätt att stöjda oss »

Tack för ditt stöd!

Talare:

Fredrika Gårdfeldt, präst i Katarina församling i Stockholm och representant för Svenska präster och pastorer för kärnvapennedrustning;

Brian Palmer, socialantropolog knuten till teologiska fakulteten vid Uppsala universitet;

Elisabet Södersten, psykolog och medlem i Svenska Läkare mot Kärnvapens, SLMKs, vetenskapliga råd.

Samtalsledare:

Veronica Sällemark, sakkunnig i freds- och säkerhetsfrågor.

Vi lever i en mycket en svår tid. Kriget i Ukraina och dess globala ekonomiska konsekvenser i form av stigande mat- och bränslepriser har, i kombination med effekterna av klimatkrisen och utarmningen av biologisk mångfald, kraftigt ökat antalet människor som hungrar och lever i fattigdom. Samtidigt lever fler människor än tidigare på flykt; demokratin och de mänskliga rättigheterna är på tillbakagång och flickor och kvinnor betalar det högsta priset när utvecklingsframsteg rullas tillbaka.

Inför denna extremt utmanande situation gör svenska biståndsorganisationer ett livsviktigt jobb. Vi stödjer sårbara människor med insatser för bland annat fattigdomsminskning, humanitär hjälp, miljöarbete och mänskliga rättigheter. Vi gör detta med finansiering från hundratusentals svenskar som bidrar till vår verksamhet – och med bidrag från den svenska biståndsbudgeten. Med några dagars varsel över julhelgerna, riskerar nu förutsättningarna för att kunna utföra det arbetet att förändras.

Trots att antalet människor i akut behov av bistånd ökar, sänker Sverige sina ambitioner. Redan i våras drog den dåvarande S-regeringen ned biståndet till övriga delar av världen för att finansiera mottagandet av ukrainska flyktingar i Sverige. Nu har den nya SD-stödda regeringskoalitionen övergett enprocentsmålet och sänkt biståndet, inklusive det som går via civilsamhället.

Sveriges bistånd rankas som ett av de mest effektiva i världen. För att utveckla den höga kvalitet som regeringen säger sig eftersträva krävs tydliga ramar, förutsägbarhet och långsiktighet. Den nya regeringen har ännu inte levererat något av detta. De uppger att de vill reformera biståndet och göra det mer effektivt. Men regleringsbrevet skapar i stället stor osäkerhet om vad som gäller.

Biståndsministern frångår därmed också den form för dialog – de ”gemensamma åtagandena” – mellan regering, myndigheter och civilsamhälle som den förra alliansregeringen införde och som fungerat utmärkt sedan dess för att värna kvalitet och effektivitet i biståndet, och säkerställa förutsägbarhet och förankring i forskning och beprövad erfarenhet inför större förändringar.

Civilsamhället representerar en stor bredd av olika organisationer som i över hundra år utvecklat erfarenheter, expertis och kompetens som utförare av det svenska biståndet. Vår strävan har alltid varit att lära och förbättra vårt arbete. På onsdagen träffar civilsamhället biståndsminister Johan Forssell för första gången. Det är ett kort möte med många organisationer. Vi kommer då att framföra att om Sverige ska kunna fortsätta leverera effektivt bistånd i världsklass så krävs följande av regeringen:

1. Svenska biståndsorganisationer genomför bistånd som går till människorätts- och miljöförsvarare och civilsamhällsorganisationer som utkräver ansvar av auktoritära regimer, står upp för kvinnors, barns och urfolks rättigheter, samt bidrar till miljöarbete och miljoner människors skolgång, försörjning och sjukvård. Det räddar och förbättrar liv. Stora förändringar i biståndets inriktning och budget måste därför ske på ett ansvarsfullt sätt, så att dessa människor drabbas så lite som möjligt.
2. När regeringen tar fram en reformagenda måste den bygga på etablerad kunskap och forskning om vad som leder till resultat och utgå från redan gjorda internationella och nationella åtaganden, inklusive principerna i Gemensamma Åtaganden. Vi har i det sammanhanget erfarenheter och kunskap som den nya regeringen behöver.

Vi uppmanar därför regeringen att på allvar inleda en dialog med oss för att klargöra de frågetecken som uppstått på grund av regleringsbrevet och för att vi konstruktivt ska kunna bidra till regeringens ambition om ett effektivt, långsiktigt och transparent bistånd. Vi kommer sannolikt ha både samstämmiga och skiljaktiga ståndpunkter om vad som leder fram till en sådan målsättning, men det viktiga är att vi möts och samtalar, för att på sätt öka den samlade kunskapen och ge fler perspektiv på regeringens reformagenda. Vi ser fram emot fördjupade samtal under kommande månader.

Erik Lysén
chef för Act Svenska kyrkan
Anna Tibblin
generalsekreterare, We Effect
Maria Nyberg
generalsekreterare, Union to Union
Anna Stenvinkel
generalsekreterare, ForumCiv
Martin Nihlgård
generalsekreterare, Individuell Människohjälp
Mattias Brunander
tf generalsekreterare, Diakonia
Cecilia Tengroth
generalsekreterare, Svenska FN-förbundet
Petra Tötterman Andorff
generalsekreterare, Kvinna till Kvinna
Louise Lindfors
generalsekreterare, Afrikagrupperna
Anders Pettersson
Executive Director, Civil Rights Defenders
Ingela Holmertz
generalsekreterare, RFSU
Karin Lexén
generalsekreterare, Naturskyddsföreningen
Niclas Lindgren
direktor, PMU
Anna Sundström
generalsekreterare, Olof Palmes Internationella Center
Andreas Stefansson
generalsekreterare, Svenska Afghanistankommittén
Mariann Eriksson
generalsekreterare, Plan International
Gustaf Lind
generalsekreterare, Världsnaturfonden WWF

Debattartikeln publicerades i Svenska Dagbladet den 9/1-2023.

Årets Olof Palmepris tilldelas Marta Chumalo, Ukraina, Eren Keskin, Turkiet och Narges Mohammadi, Iran. För deras kamp för kvinnors frihet, i en tid då mänskliga rättigheter hotas av krig, våld och förtryck. Med sina liv och sina handlingar har dessa tre kvinnor tillsammans med många medsystrar inspirerat andra och genom sitt engagemang har de gått före och banat väg för de modiga unga kvinnor och män som nu tar kampen vidare för allas våra grundläggande mänskliga rättigheter.

Marta Chumalo

Marta Chumalo är feminist, genusexpert och psykolog. Som medgrundare till frivilligorganisationen Women’s Perspectives Centre har hon i 20 år arbetat med att stärka kvinnor utsatta för våld. Alltsedan 2014 och särskilt efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina 2022 har Marta Chumalo varit djupt engagerad i att informera om krigets effekter och möta behoven hos dess offer. Marta Chumalo kräver bland annat en effektiv implementering av Istanbulkonventionen för att ge stöd till krigets offer för sexuellt våld.

Eren Keskin

Eren Keskin är en människorättsadvokat som under decennier försvarat diskriminerade grupper i Turkiet; etniska minoriteter, hbtqi-personer och flyktingar. Anklagelser och mordhot har riktats mot henne, liksom fler än hundra åtal. Hon har också fängslats för sina åsikter alltmedan Amnesty International förklarade henne som samvetsfånge. Genom att bilda The Association of Legal Aid against sexual violence har hon under årens lopp fått flera militära och höga myndighetspersoner åtalade för grova brott.

Narges Mohammadi

Narges Mohammadi är journalist och människorättsaktivist som under årtionden varit en central person i kampen för kvinnors rättigheter och yttrandefrihet i Iran. Hon är en av grundarna till Iranian National Peace Council och förgrundsgestalt i organisationer som Defenders of Human Rights Centre och Legam (Campaign for Step-by-Step Abolition of the Death Penalty). För sitt engagemang har Narges Mohammadi gripits upprepade gånger och avtjänat flera fängelsestraff. Sedan november 2021 sitter hon i det ökända Evinfängelset i Teheran, dömd för att ”sprida propaganda med avsikt att skada staten”.

Pristagarna tilldelas ett diplom och en prissumma på vardera 33 000 USD.

Prisceremoni

Onsdagen den 1 februari tilldelas pristagarna Palmepriset vid en ceremoni i Stockholms Konserthus med start klockan 16:00. Prisceremonin kommer även att sändas live på minnesfondens hemsida.

På ceremonin deltar Marta Chumalo, pristagare, Eren Keskin, pristagare (digitalt), Stefan Löfven, ordförande Olof Palmes minnesfond, Joakim Palme, Anna Sundström, generalsekreterare Olof Palmes Internationella Center. Narges Mohammadi, pristagare, kommer att vara representerad.

Musik framförs av Systrarna Sahin.

För mer information, kontakta Minnesfondens kansli på info@palmefonden.se eller 08 677 57 90.

et har snart gått ett halvt sekel sedan Marocko invaderade och ockuperade en stor del av Västsahara. I början på 90-talet, efter det 16 år långa kriget mellan ockupantmakten och Västsaharas befrielserörelse Polisario, skulle västsaharierna – i likhet med andra afrikanska kolonier – slutligen få välja sin egen framtid: självständighet eller integration med Marocko. Den överenskomna folkomröstningen har fortfarande inte genomförts. I snart fem decennier har västsaharier levt på flykt under extrema förhållanden i den algeriska delen av Saharaöknen och under Marockos förtryckarmakt. I snart sextio år har Västsahara funnits med på FN:s lista över områden att avkolonisera, men förnekats rätten till självbestämmande.

”Som kommande ordförandeland i EU har Sverige under sex månader ett tillfälle att på nytt axla rollen som folkrättens försvarare och agera för att utvecklingen i Västsahara börjar gå i linje med internationell rätt.”

Ett stycke historia fyller fortfarande sin funktion – få människor känner till Marockos ockupation i Västsahara. Ännu färre vet att det sedan två år tillbaka återigen pågår en väpnad konflikt mellan parterna. I november 2020 bröt Marocko den 29-åriga vapenvilan genom att inleda en militärinsats i den FN-kontrollerade buffertzonen. Polisario svarade med att beskjuta den 220 mil långa befästa mur som delar landet.

Till följd av det återupptagna kriget möter västsaharier i det ockuperade området ett intensifierat förtryck. Rapporter från Amnesty, Human Rights Watch, FN-organ och västsahariska organisationer beskriver hur den marockanska säkerhetstjänsten utsätter västsaharier för övergrepp, trakasserier och hot. Förföljelser, godtyckliga fängslanden och ofrivilliga försvinnanden förekommer tillsammans med onödigt och överdrivet våld för att skingra fredliga demonstrationer.

Kriget har även kraftigt försämrat levnadsvillkoren för de västsaharier som lever i självförvaltade flyktingläger i Algeriet. Neddragningar i det humanitära biståndet i samband med Covidpandemin och Rysslands invasion av Ukraina har ytterligare förvärrat situationen. Majoriteten lever under fattigdomsgränsen, hälften av alla kvinnor och barn lider av anemi och närmare 60 procent står inför risken av osäker livsmedelsförsörjning, rapporterar UNHCR och FN:s livsmedelsprogram, WFP.

Situationen i flyktinglägren betecknas av EU-kommissionen som en bortglömd humanitär kris, vilket åsyftar bristande humanitärt stöd och frånvaron av internationell medierapportering.

Möjligheten att bevaka konflikten och de övergrepp som sker i ockuperade Västsahara är kraftigt beskuren för att inte säga obefintlig. Det gäller alla som inte är beroende eller köpta av den marockanska regimen, det vill säga oberoende observatörer, journalister, politiker och diplomater. I likhet med flera internationella organisationer såsom Amnesty och Human Rights Watch, har även svenska organisationer som Emmaus och Kristna Fredsrörelsen nekats tillträde eller blivit utslängda och portade från Västsahara. Inte ens FN:s Generalsekreterares särskilda sändebud för Västsahara, Staffan de Mistura, har släppts in av ockupationsmakten. MINURSO, som har funnits på plats i Västsahara sedan 1991 för att organisera folkomröstningen, förblir FN:s enda fredsbevarande styrka som saknar ett mandat att övervaka och rapportera om brott mot de mänskliga rättigheterna.

Medieblockaden och tillslutenheten, som är del av Marockos strategiska krigföring, är utmanande men ger inte skäl att negligera Västsahara. Tvärtom är behovet av en allsidig och oberoende nyhetsrapportering om Västsahara större än någonsin. Tystnaden riskerar att inte bara gå i god som ett politiskt ställningstagande utan även kväva en långsiktig lösning som ter sig alltmer avlägsen i spåren av Marockos satsningar på den internationella arenan.

Några av Sveriges främsta experter i internationell rätt och folkrätt, däribland professorerna Ove Bring, Pål Wrange och Said Mahmoudi, har genom åren förespråkat att lösningen på västsaharakonflikten står att finna i folkrätten och rätten till självbestämmande. Både Internationella domstolen i Haag och FN har fastställt att Marocko inte har rätt till territoriet. Senast i september 2021 gjorde även EU:s domstol, för tredje gången, samma bedömning gällande EU:s handelsavtal med Marocko. För tio år sedan var Sverige på väg att agera till stöd för Västsaharas rättmätiga krav på självständighet; 2012 tog riksdagen det historiska beslutet att Sverige skulle erkänna den västsahariska republiken SADR, men riksdagsbeslutet har ännu inte infriats. I väntan på att fler stater liksom Afrikanska Unionen till fullo erkänner den västsahariska republiken kan Sverige ge Polisarios representation i Stockholm diplomatisk status.

Som kommande ordförandeland i EU har Sverige under sex månader ett tillfälle att på nytt axla rollen som folkrättens försvarare och agera för att utvecklingen i Västsahara börjar gå i linje med internationell rätt. För att rikta ljuset mot en långsiktig lösning och manifestera att rättvisa och mänskliga rättigheter även gäller för den västsahariska befolkningen uppmanar undertecknade Sveriges regering att:

• Tydligt höja rösten om västsahariernas rätt till självbestämmande genom att verka för att den överenskomna folkomröstningen organiseras av FN och AU.
• I väntan på ett bredare erkännande av SADR ge Polisario diplomatisk status i Sverige.
• Verka för att det mycket slutna ockuperade området öppnas upp för bland annat. journalister, politiker och observatörer.
• Verka för ett utökat mandat för FN-missionen MINURSO att bevaka brott mot mänskliga rättigheter.
• Bestrida de europeiska handelsavtal som exploaterar Västsaharas naturresurser
• Motverka en allvarlig kris i de västsahariska flyktinglägren genom ökat humanitärt bistånd till Västsahara.

Louise Lindfors, Generalsekreterare Afrikagrupperna,

Kristin Ivarsson, Generalsekreterare Björkåfrihet

Gabi Björsson, Ordförande Emmaus Stockholm

Anna Sundström, Generalsekreterare Olof Palmes Internationella Center

Paul Carlsson, ordförande Praktisk Solidaritet

Benjamin Ladraa, Solidarity Rising

Jan Strömdahl, Ordförande Svenska Västsaharakommittén

Debattartikeln publicerades i Dagens Arena den 8/1-2023

Vi lämnar ett år bakom oss som har varit mer omvälvande än på länge. Under 30 år har demokratin ökat i världen, för att nu sjunka drastiskt. Och i 30 år har Olof Palmes Internationella Center funnits. Låt oss fokusera på hoppet och lösningarna, som finns i världen genom alla de modiga motkrafter som kämpar för fred, demokrati och säkerhet, med risk för sina rättigheter och liv. Det är vi som tillsammans skapar en hållbar framtid.

Några nedslag i 2022

I Sydamerika ser vi en våg för demokrati växa. Under året har Colombia och Brasilien röstat fram progressiva och demokratiska ledare och regeringar efter årtionden av högerauktoritärt styre. Olof Palmes Internationella Center stödjer fredsprocessen i Colombia och ett stort nätverk för kvinnliga politiker över hela Sydamerika, som utgör grogrund för demokratisk organisering.

Demokrati behövs också för att rädda världen från en klimatkatastrof. Kartläggningar slår fast att demokratier är mer ambitiösa i sina klimatåtaganden och har konsekvent högre ambitioner än auktoritära stater.

Sedan Rysslands anfallskrig mot Ukraina inleddes 24 februari har Putin gjort allt för att slå ner kampviljan och motståndet hos ukrainarna, men misslyckas. Den ”fackliga livlinan” har snabbt organiserat sig på plats och sett till att rätt hjälp kommer fram med stöd av oss fackliga kamrater här i Sverige.

Domedagsklockan för en kärnvapenattack står på fem i tolv igen, precis som under kalla krigets mest anspända dagar. Och detta redan innan Ryssland invaderade Ukraina. Här måste ned-och avrustningen skyndas på. Inte som kärnvapenstaterna gör idag och ökar investeringarna i massförstörelsevapnen och kapprustar arsenalerna.

Valet i Sverige

Vi har fått en regering som säger att utrikespolitiken i första hand ska främja Sveriges intressen. Som om vi inte redan har fått mer än nog av ledare som satt sin egen nations intresse framför vad som är bäst för planeten. Ett första och allvarligt tecken på att regeringen är på fel spår är beslutet att slopa enprocentmålet för utvecklingsbiståndet. I stället ska treåriga budgetramar bestämma biståndets storlek. Med Tidöavtalet bryter Kristerssons gäng en 60-årig svensk tradition på det biståndspolitiska området. Nedskärningen av biståndet sker dessutom i en tid när världen går i fel riktning och behovet av samverkan över gränserna är större än någonsin.

Ett andra och lika allvarligt tecken på att regeringen drar åt fel håll är skrotandet av den feministiska utrikespolitiken, som infördes 2014 av dåvarande utrikesminister Margot Wallström, numer ordförande för Olof Palmes Internationella Center. Genom den feministiska utrikespolitiken har Sveriges officiella hållning varit att i alla sina utrikesrelationer jobba för att stärka flickor och kvinnors mänskliga rättigheter. Flera länder har tagit efter. Det visar på farlig tondövhet att skrota den feministiska utrikespolitiken samtidigt som våld och övergrepp har ökat under och efter pandemin, kvinnor i Iran är beredda att offra sina liv för att uppnå frihet och flickor i Afghanistan inte tillåts att gå i skolan.

Vi blickar framåt tillsammans

Det finns hopp! I land efter land har människor fått nog. Med risk för sina liv protesterar folket i Burma, Belarus, Turkiet, Kina och nu senast Irans kvinnor mot förtryck och vanstyre. Tillsammans står vi upp för alla människors lika rätt.

Där gör vårt arbete skillnad. För det är avgörande att stödja motkrafterna i civilsamhällen och i politiska oppositioner. Och de som organiserar sig fackligt. Vägen till fria och demokratiska samhällen har aldrig varit enkelriktad eller spikrak. Det är uppenbart att demokratifrågan inte kan frikopplas från frågan om hållbarhet, ekonomisk och social rättvisa, fattigdom, jämlikhet och jämställdhet.

”Den svenska arbetarrörelsens sekellånga kamp för demokrati och rättvisa har därför också varit historien om internationell solidaritet” sa Olof Palme;

I vår sammankopplade värld kan vi inte blunda för det som sker utanför våra egna gränser. I solidariteten, i det ömsesidiga beroendet av varandra, ryms även en självbevarelsedrift. Tillsammans gör vi mer demokrati.

Gott nytt år!

GÖR MER DEMOKRATI:

Ge en gåva

Det har varit en minst sagt dålig början på dagen för Ivanna Khrapko. Hon har just återvänt hem från staden Kherson, där hon ägnat några dagar åt att distribuera nödhjälp, under ständig beskjutning från ryskt artilleri. Nu skulle det bli en lugn morgon hemma i Kiev. Men tidigt på morgonen utsattes hennes vanligtvis fridfulla bostadsområde för en drönarattack.

– Vårt luftförsvar lyckades skjuta ner alla drönarna, men det var obehagligt att se attacken från fönstren i lägenheten. Jag vaknade halv sex på morgonen av explosionerna. När det var över gick jag till jobbet, utan att ha duschat, eftersom det inte fanns någon elektricitet eller varmvatten, säger Ivanna Khrapko.

Barnen drabbas hårdast

Kherson är den stad i söder som de ryska styrkorna dragit sig tillbaka från. Men även om ockupationen är över är förhållandena i staden mycket svåra. De ryska styrkorna finns på andra sidan floden varifrån de hela tiden skjuter med artilleri.

Ivanna och hennes fackliga kollegor var där för att hjälpa medlemmar i facket med varma kläder, mat, madrasser, elgeneratorer och julklappar för barnen. Allt inhandlat med pengar som den svenska arbetarrörelsen och privatpersoner skänkt via Palmecentrets Ukrainainsamling och pengar från fackliga organisationer i världen som solidariskt ställer upp för Ukraina.

– Det är värst för barnen. De ser ut som vilka barn som helst, men de har varit med om hemska saker. Nästa år vill vi starta projekt för att arbeta med barns mentala hälsa, säger Ivanna Khrapko.

”Vi måste orka fortsätta”

När kriget bröt ut var Ivanna Khrapko aktiv i facket för de anställda på järnvägen, och dessutom nyvald ordförande för ett fackligt ungdomsnätverk. I dessa egenskaper har hon varit tvungen att växa både som människa och fackligt aktiv. Kontakterna med den internationella fackföreningsrörelsen har bland annat fört henne till världsfacket ITUC:s kongress i Australien och snart reser hon till Sverige för att planera verksamheter med svensk fackföreningsrörelse.

Frågan man ställer sig är förstås om aktivisterna inom facket kommer att orka fortsätta kämpa. Krig, elavbrott, brist på varmvatten tar på krafterna och gör det svårare att hålla igång nätverket.

– Vi har problem med att internet inte fungerar och mobilnätet delvis är förstört. Det är mycket svårare att hålla kontakten. Och så lever alla med att det från och till inte finns värme och varmvatten. Ärligt talat så är vi tröttkörda, men vi vet att vi förstås att vi måste orka fortsätta, säger Ivanna Khrapko.

– Jag hoppas att ni i Sverige när ni nu ska fira jul med era familjer, i varma upplysta rum, kommer ihåg att i Ukraina får många fira jul i mörkret, om man ens har ett hem kvar. Andra tillbringar julen vid fronten. Och att ni förstås fortsätter att stödja.

STÖD FOLKRÖRELSERNA I KAMPEN MOT NÖD OCH KRIG:

Bli månadsgivare eller swisha din julgåva till: 123 24 060 72.

Teater om klimatkrisen – vad ska det vara bra för? ”Ingen kan skriva en pjäs om miljön, ingen vill se en pjäs om miljön!” Med det tvivlet inleds föreställningen ”Strutsdansen – en klimatkalops” – och med samma tvivel inleddes också samarbetet med Östra Teatern för drygt ett år sedan. Men tvivlet övervanns och nu är pjäsen färdig och gruppen redo att möta publiken.

Palmecentret har lång erfarenhet av att arrangera seminarier för att sprida kunskap som väcker intresse för globala frågor, med hopp om att fler ska engagera sig för vår omvärld. Att arbeta med teater som metod för detsamma är ett helt nytt grepp för organisationen.

– När det kommer till klimatfrågan behöver vi bidra till att skapa plattformar där människor kan mötas IRL och reflektera tillsammans. Vi behöver alla delta i omställningen mot ett hållbart samhälle, och då måste vi nå människor inte bara med kunskap, utan också känslomässigt. Där har teatern en fördel som seminarier och föreläsningar inte kan konkurrera med, säger Ania Janerud, projektledare för Strutsdansen.

På premiärdagen på Teater Tribunalen gavs två nästan fullsatta föreställningar, och det bjöds på mingel och lussefika. ABF Stockholm som också bidragit till projektet fanns på plats. I publiken fanns många av Palmecentrets medlemsorganisationer representerade, och därtill en hel del folkhögskolor.

Peter Lamming var en av besökarna, och han var lyrisk efter föreställningen:

– Det här var en smocka i fejset på de blåfrusna klimatförnekarna! Vilken föreställning, och så duktiga skådespelare. Roligt om ett tråkigt tema!

Mer om Strutsdansen

Gör mer demokrati – stöd oss!

Valet stod mellan två premiärministerkandidater. På ena sidan den sittande regeringskoalitionen ledd av Yair Lapid som innehöll allt från hårdför höger till arabiska partier och socialdemokrater som förenats i en enda sak, nämligen att hålla makten från dem som nu vunnit valet. På andra sidan, Benjamin Netanyahu som lät göra sin comeback allierad med högerextremisterna Bezalel Smotrich och Itamar Ben-Gvir. De senare är ökända för sina homofoba, hatiska och rasistiska uttalanden och ageranden.

Den strömning i israelisk politik som på 90-talet var ett marginalfenomen, med förgrundsfigurer som Itamar Ben-Gvir, bildar i dag regering. Det var längesen arbetarpartiet och den israeliska socialdemokratin utgjorde den huvudsakliga motkraften mot Netanyahu och mot den israeliska högersionismen. Den långsiktiga trenden är att israeler generellt ser sig som mer religiösa och mer höger än förr. Statsvetare menar att judisk överhöghet är viktigare än demokrati och lika rättigheter. Årets val har också handlat om vad Israel ska vara.

Oro för framtiden och tvåstatslösningen

Trots den långsiktiga trendenhögerut, var det inte givet att Netanyahu skulle vinna. Meretz och arabiska partiet Balad hamnade både under spärren och deras röster förlorades. Zehava Galon, partiledare för Meretz, understryker att rörelsen för mänskliga rättigheter, mot ockupationen och för social jämlikhet finns kvar även om 3 800 röster saknades för att klara spärren.

Hon är orolig för framtiden.

– Netanyahu och extremhögerlägret har förklarat krig mot demokratin och alla som inte vill underkasta sig judisk överhöghet. Lokala och internationella krafter måste göra gemensam sak mot denna politik.

Tehila Wenger är biträdande chef på Genèveinitiativet, en organisation som arbetar för en hållbar tvåstatslösning tillsammans med palestinska fredsorganisationer. Hon menar också att lokala och internationella krafter har ett ansvar.

– Den nya regeringens första månader blir en avgörande dragkamp där de mest hårdföra kommer trycka på för utbyggnad av bosättningar och annektering. De mindre dogmatiska aktörerna kommer noggrant följa omvärldens reaktioner för att försöka moderera de farligaste förslagen.

Fr.v. Zehava Galon, partiledare för socialdemokratiska Meretz (foto: Ronen Akerman) och Tehila Wenger, biträdande chef på Genèveinitiativet (foto: privat).

Tehila menar att fredsrörelsens uppgift blir att också få ”moderata” israeler att förstå att en ”status quo”-situation inte är hållbar och få dem att välja:

– Israel måste välja mellan den nya regeringspolitiken eller en tvåstatslösning och ett slut på konflikten.

Palestinier riskerar att drabbas av ökad rättslöshet

Palestinier som lever under ockupation riskerar att drabbas av en ökad rättslöshet och ett ännu starkare statligt stöd till den aggressiva bosättarrörelse som redan nu drabbar dem. Samtidigt som 2022 redan varit det blodigaste året sedan 2016 för palestinier och även den förra regeringen terrorstämplade legitima människorättsorganisationer.

Den palestinska läkarenoch politikern Mustafa Barghouti pekar på att den nu farliga situationen har en historia:

– Omvärlden har ett ansvar för utvecklingen också i Israel som undsluppit ansvar för sina brott mot folkrätten.

Artikeln publicerades i Aktuellt i Politiken 8/12-2022.

I förra veckan avslutades 16 Days of Activism. Det är en internationell kampanj där organisationer och privatpersoner runtom i världen uppmärksammar kampen för att motverka könsbaserat våld. Kampanjen tar avstamp i den internationella dagen mot våld mot kvinnor den 25 november, och avslutas den 10 december på den internationella dagen för mänskliga rättigheter.

Likt tidigare år har kvinnorättsorganisationen Ikhwezi Women’s Support Centre engagerat sig i kampanjen, med ett gediget arbete digitalt så väl som i staden Cathcart med omnejd. I deras digitala kanaler har fokus legat på att inspirera till aktivistiska handlingar, medan arbetet i staden har handlat om att utbilda kvinnor inom entreprenörskap. Syftet har varit att uppmuntra kvinnor att starta eget, för att öka deras ekonomiska självständighet och minska risken för att de blir beroende av män för att klara sig.

Linda Brukwe, som leder Ikhwezi, berättar om kampanjen:

Vad är 16 Days of Activism och varför är det viktigt?

– 16 Days of Activism är en kampanj som skapades med syftet att motverka könsbaserat våld. Under kampanjens gång bedriver organisationer kontinuerliga evenemang. Kampanjen är betydelsefull då den belyser en oerhört viktig fråga, samtidigt som den ger organisationer likt vår, och andra aktörer, möjlighet att engagera oss djupare i frågan.

Vad har Ikhwezi jobbat med under kampanjen i år?

– Vi började med att hålla i ett evenemang den 25 november med fokus på entreprenörskap för kvinnor. Syftet var att stärka kvinnor ekonomiskt så att risken för att de blir beroende av män för att klara sig minskar. Sedan har vi fortsatt med dessa evenemang i olika städer ända fram till den sista dagen av kampanjen. I Cathcart avslutades 16 Days of Activism med ett stort evenemang som borgmästaren deltog i.

– Vi har också fört en kampanj i våra digitala kanaler, samt varit med i radio och pratat om ämnet. Utöver det har vi drivit ett samarbete med en organisation som arbetar med barns rättigheter. Det samarbetet resulterade i en guide för barns säkerhet.

Hur kan människor engagera sig i 16 Days of Activism?

– På en högre nivå så tror vi att samarbete är en god idé. Vi tror starkt på att vi kan uppnå mycket genom att som organisationer gå samman under denna kampanj och samarbeta för att belysa ämnet. Som privatperson kan man göra allt från att delta i evenemang likt de vi har hållit i till att prata om ämnet. Exempelvis genom att dela sina åsikter och prata om hur det är i staden eller byn man lever i. Ingen handling är för liten!

Linda Brukwe och Ikhwezis styrelseordförande Lucy Kapa samt styrelsesekreterare Ruth Mnyengeza talar på ett evenemang under ”16 days of activism”. Foto: Karolina Jurcevic

***

Ikhwezi är en av våra partnerorganisationer i Sydafrika och får stöd av S-kvinnor genom Palmecentret.

Läs mer om Ikhwezi

Gör mer demokrati – stötta vårt arbete!