Nyhetsbrev
Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
På Palmecentret har vi upplevt en första våg av högerregeringens nedskärningar. Det har bland annat inneburit att vi nu inte har samma möjligheter att stödja folkliga rörelser som bekämpar diktaturer.
Det anslag vi tidigare fått från Sida för att kunna informera om vår verksamhet och stimulera till ett ökat internationellt engagemang ströks bort helt, utan förvarning.
Regeringen avser att göra en större satsning på Ukraina. En sådan satsning behövs absolut. Men det ska inte vara fattiga och utsatta människor i utvecklingsländerna som betalar genom minskat bistånd.
För oss i arbetarrörelsen har det allt sedan stridsropet ljöd ”arbetare i alla länder, förenen eder” stått klart att om folket ska ha en chans mot storfinansen och diktatorerna krävs internationell samverkan.
Den insikten har genom decennierna präglat socialdemokratiska regeringar, som fört en aktiv utrikespolitik och stått upp för att vi ska avsätta en procent av våra samlade resurser till att bistå våra medmänniskor.
Även liberaler och kristdemokrater stod länge upp för enprocentmålet.
Pandemier, klimatkrisen, krig, kärnvapen, hotad biologisk mångfald, handelshinder, flyktingarna som riskerar livet på havet. Alla dessa händelser påverkar oss i Sverige och kan bara lösas genom internationellt samarbete.
Den demokratiska tillbakagången i världen, med allt fler auktoritära regimer, innebär att svenska löntagare allt oftare måste konkurrera med löntagare i länder där fackliga krav möts med batonger och tortyr.
Nationalismen som politisk idé borde höra hemma på historiens skräphög. Tyvärr ligger sådana tankar till grund för högerregeringen, som deklarerat att man i sin utrikespolitik ska fokusera på närområdet och svenska intressen.
På utrikesdepartementet pågår nu ett arbete med det som kallas en reformagenda för biståndet. Av biståndsministern har det beskrivits som en historisk förändring av biståndet.
Våra folkvalda i Riksdagen får inte vara med och påverka processen. Vi inom biståndsorganisationerna har haft mycket begränsade möjligheter till dialog.
Regeringen har också sagt man vill koppla samman bistånd och handel. Att stärka fattiga länders möjligheter att exportera och att få rika länder att gå med på att dra ner på tullar och andra handelshinder är ju inte någon nyhet när man diskuterar global utveckling.
Men skulle det på något sätt handla om att binda utvecklingsländer att köpa varor från svenska företag finns forskning som visar att det blir dyrt och ineffektivt bistånd.
Arbetarrörelsen bedrev praktisk internationell solidaritet långt innan staten började med internationellt bistånd. När regeringen skär ner så måste vi åter trappa upp våra egna insatser.
Vi behöver utveckla vårt internationella politiska och fackliga samarbete. Det behövs fler fackliga organisationer som engagerar sig i det fackliga biståndet. Palmecentret finns till för alla som vill engagera sig och bidra.
Regeringen skär ner på biståndet och skrotar enprocentmålet när vi mer än någonsin är i behov av att vända utvecklingen i världen. Den samlade arbetarrörelsen måste högljutt försvara den internationella solidariteten och samarbetet.
Regeringen må svika fattiga och förtryckta men det gör inte vi.
Debattartikeln publicerades först i Arbetet den 11/9/2023.
Hoppet finns i solidaritetenHur har din sommar varit? För mig har det varit ytterligare en påminnelse om att det helt uppenbart brinner i knutarna. Bokstavligen så när vi talar om klimatet – juli månad var den varmaste som uppmätts för det globala genomsnittet. Enorma skogsbränder har härjat i bland annat Portugal, Grekland och Kanada där tiotusentals människor har tvingats evakuera.
I Sverige har vi i stället drabbats av extremväder i form av översvämningar med bland annat kollapsade vägar och järnvägar som resultat.
Det har också varit en sommar av ovisshet. På Utrikesdepartementet pågår det just nu ett arbete med den så kallade reformagendan för biståndet – en ”historisk förändring” enligt biståndsministern. Det som är uttalat är att högerregeringens utrikes- och biståndspolitik ska fokusera på närområdet och svenska intressen. Mycket mer än så vet vi inte, då det har varit alltför lite öppen dialog med biståndsorganisationer eller i Riksdagen.
Men vi vet att vi gör oss själva en otjänst när vi ställer nationella intressen mot internationell solidaritet. Demokratins kris, krig och kärnvapenhot, ökad migration, klimatkris och pandemier kan inte mötas med murar mot omvärlden. Det är alla händelser som påverkar oss i Sverige och som kräver internationellt samarbete för att lösa.
Trots den vetskapen är det enkelt att sköljas över av uppgivenhet när jag läser den ena dåliga nyheten efter den andra. Men jag påminns om att vi inte får fastna i det tillståndet, för det finns också ljusglimtar.
När forskningsinstitutet V-dem summerade läget för demokratin i världen 2022 lyfte de upp ett antal länder som har ”studsat tillbaka” från att bli alltmer auktoritära och repressiva till att gå i motsatt riktning och i stället stärka demokratin. Faktorer som var avgörande för vändningen är bland annat folklig mobilisering, en enad politisk opposition som samarbetar med civilsamhället och internationellt demokratistöd. Så jag känner hopp och tilltro till vikten av vårt arbete och att vi tillsammans engagerar oss för mer solidaritet, jämlikhet och demokrati.
Det är det hoppet som jag tar med mig in i hösten och Palmecentrets arbete framåt!
OmVärlden sammanfattade i början av augusti vad som har hänt i biståndssvängen under semestern:
OmVärlden: Här är frågorna som togs upp under sommaren
OmVärlden: Läckt dokument oroar biståndsexperter
OmVärlden: Ny syn på jämställdhet då regeringen ändrar sin biståndspolitik
Concord: Biståndsdebatten i media – sommarspecial
Global Bar Magazine: Allt forskningssamarbete stoppas
Aftonbladet: Regeringen stoppar nödvändig forskning (debattartikel av 606 forskare)
Altinget: Det här är din viktigaste agenda, Ulf Kristersson (debattartikel av 38 org.)
50 år sedan militärkuppen i Chile
Hur kunde det ske? Hur agerade Sverige? Hur fortsätter vi organisera oss för en demokratisk, jämlik och rättvis värld?
Välkomna till en hel eftermiddag för att minnas de som blev dödade, torterade och tvingade till flykt av den hänsynslösa militärdiktaturen i Chile mellan 1973-1990.
Under dagen kommer det vara tal, panelsamtal, filmvisningar och kulturella inslag för att minnas och fortsätta kampen för en rättvis och demokratisk värld.
Boka din plats! Det är först till kvarn som gäller.
Evenemanget görs i samarbete med Chiles ambassad i Sverige, Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Olof Palmes Internationella Center, Olof Palmes Minnesfond, Nordiska Latinamerikainstitutet vid Stockholms universitet, Landsorganisationen i Sverige och ABF Stockholm.
”Att stå upp för nedrustning är inte att krama Putin”
I en krönika i Altinget går Claes Arvidsson hårt mot fredsrörelsen och Olof Palmes Internationella Center. Jag har svårt att förstå vad han egentligen vill åstadkomma med sin kritik. Vad får vi för värld om varje aktör som på något sätt agerar för fred och internationell samverkan stämplas som Putinkramare?
Vi kan inte ha en global ordning där den starkaste makten kan göra precis som den behagar. Världsordningen måste bygga på spelregler som gäller för alla stater. Att Ryssland genom sin invasion bryter mot FN-stadgan är det som gör det legitimt att stödja Ukraina, även militärt.
Claes Arvidsson säger att det är bra att vi från Palmecentret har samlat in pengar och genomfört konkreta humanitära projekt i Ukraina, men insinuerar att vi borde köpt vapen för pengarna. Men det är väl knappast vapenhandel som Palmecentret har specialkunskaper om. Däremot är vi duktiga på att stödja folkrörelser som gör viktiga insatser i ett krigshärjat land.
Lite smickrande är det att Claes Arvidsson noga verkar ha följt det arbete som Palmecentret gjort för att åter lyfta fram begreppet gemensam säkerhet. Begreppet blev etablerat genom en internationell kommission, ledd av Olof Palme, som i början av 1980-talet lanserade tanken om att säkerhetspolitiken måste bygga på insikten att i ett kärnvapenkrig finns inga vinnare. Bara ömsesidig förintelse. Således har båda sidor ett gemensamt problem att hantera.
Då, i början av 1980-talet, ökade spänningarna mellan de båda militärallianserna. Ett fullskaligt krig skulle ha förvandlat Europa, Sovjetunionen och USA till radioaktiva grushögar. Men insikten växte om behovet av nedrustning och gemensam säkerhet. Reagan och Gorbatjov möttes för fredssamtal, som ledde till avspänning och en minskning av kärnvapenarsenalerna.
Men nu ökar krigshotet, kärnvapenmakterna rustar upp och vi ser fler väpnade konflikter. Risken ökar för krig som skulle betyda slutet för den mänskliga civilisationen. Det ryska ledarskapet hotar öppet med att ta till kärnvapen.
En kärnvapenkonflikt kan utlösas oavsiktligt när automatiserade system varnar för vad de tror är ett angrepp. FN:s generalsekreterare har uttryckt det som att mänskligheten bara är ett misstag bort från nukleär förintelse.
Därför är behovet nu större än på länge av en aktiv fredsrörelse, internationellt samarbete och förståelse för behovet av gemensam säkerhet. Inte för att ursäkta Putins invasion, utan för att skapa hopp för mänskligheten; det finns alternativ till krig och inskränkt nationalism.
Sammantaget 92 stater har tagit ställning och skrivit under FN:s konvention om ett förbud mot kärnvapen. Dessa länder går före och sänder en tydlig signal till kärnvapenstaterna att det nu är dags att helt skrota kärnvapnen. Den norska Nobelkommittén uppmärksammade kampen för att förbjuda kärnvapnen genom att tilldela 2017 års fredspris till organisationen International Campaign to Abolish Nuclear Weapons (ICAN).
Mänskligheten måste vara mogen att ta steget att avskaffa vapen som är ett hot mot vår existens. Som om det inte räckte med klimatkris och hotet mot den biologiska mångfalden. Det är inte naivt, utan tvärtom att ta ansvar för vår gemensamma överlevnad.
Sverige har stolta traditioner när det gäller att agera för fred och nedrustning. Det förpliktigar också som medlem i Nato. Vi borde givetvis ställa oss bakom och ta ledningen i kampen för ett globalt förbud mot kärnvapen.
Debattartikeln publicerades i Altinget den 16/8-2023.
Regeringen offrar barns framtid med kortsiktiga biståndsnedskärningarI över femtio år har vi haft parlamentarisk enighet i Sverige om att vi har råd att avsätta en hundradel av landets inkomster (BNI) till bistånd till människor som lever i fattigdom och förtryck. En krona av hundra. I år beslutade dock regeringen att enprocentmålet skulle skrotas och att biståndspolitiken ska läggas om. Det kommer att påverka miljontals människor som lever i stor utsatthet på grund av krig, förtryck, våld och extrem fattigdom. Inte minst barn och unga.
Regeringen har börjat med att skära ner biståndsbudgeten till en fast summa om 56 miljarder kronor per år under de närmaste tre åren. En nivå som inte tar hänsyn till vår ekonomiska tillväxt eller de ökade behoven i världen. Det innebär att vi ger mindre bistånd i förhållande till vår ekonomi än vad vi gjort på flera decennier. Samtidigt har regeringen aviserat en historiskt stor omläggning av biståndet. Det ska i högre grad fokusera på Sveriges närområde och Ukraina. Behoven i Ukraina är betydande. Men att låta barn och unga som lever i fattigdom och konflikt stå för notan är oetiskt.
Regeringens nedskärningar har också mött stark kritik från forskare, civilsamhället, oppositionen, och internationella aktörer. Många har påpekat att dessa kommer att få allvarliga konsekvenser för de barn som lever i utsatthet liksom försvåra arbetet att nå de globala målen för en hållbar utveckling. Särskilt allvarligt är situationen för barn i Mellanöstern och Afrika, där Sverige har ett långvarigt utvecklingssamarbete. Dessa regioner är hårt drabbade av konflikter, våld, fattigdom och brist på demokrati. Många barn lever här under svåra förhållanden utan tillgång till grundläggande rättigheter som utbildning, hälso- och sjukvård, rent vatten och sanitet. Många är också utsatta för övergrepp, diskriminering, tvångsarbete och rekrytering till väpnade grupper.
Sveriges bistånd gör skillnad för dessa barn genom att stödja organisationer som arbetar för att skydda dem från våld, ge dem möjlighet att gå i skola och främja deras deltagande i samhället. Regeringens nedskärningar hotar nu dessa framsteg och riskerar att försätta många barn i ännu större utsatthet.
Sverige måste därför snarast återgå till enprocentmålet och visa solidaritet med världens mest utsatta. Det är inte bara en moralisk skyldighet, utan också en nödvändig strategi för att bidra till en mer fredlig, rättvis och hållbar framtid. En framtid som också påverkar oss i Sverige då ökad fattigdom och förtryck inte bara orsakar stort mänskligt lidande, utan också leder till konflikter, flyktingströmmar och ökad miljöförstöring. Biståndet är en nödvändig investering i vår gemensamma framtid.
Mänskligheten står idag inför sina största utmaningar någonsin. Sveriges utveckling och säkerhet är helt beroende av att andra länders utveckling går i positiv riktning. Vi ska vara med och ta ansvar för vår gemensamma framtid utifrån vår förmåga, inte ett land som offrar barns framtid med kortsiktiga biståndsnedskärningar.
Anna Sundström, Generalsekreterare Olof Palmes Internationella Center
Tomas Aronson Ylipää, Förbundssekreterare Unga Örnars Riksförbund
Christian Kaddik, Internationell ledare Unga Örnars Riksförbund
Mr. Orlando Ramón Ortegano Quevedo,
Ambassador of Norway, Iceland, Denmark, Finland and Sweden
Your Excellency,
The Swedish Trade Union Confederation, representing 1,4 million workers, together with the Olof Palme International Center express our solidarity with Gabriel Blanco, communications director of the Caracas branch of the ASI Venezuela trade union centre, along with a group of trade union leaders from various sectors who were being prosecuted for different reasons and have been condemned to 16 years in prison following a sentence issued on 1 August 2023.
This sentence affects the right to freedom of association, which is very closely integrated within the body of fundamental civil and political rights and is expressly recognised in the most important international and regional treaties, such as the international covenants on civil and political rights, and economic, social and cultural rights adopted by the United Nations or the American Convention on Human Rights and its Additional Protocol, in the inter-American sphere.
[…]
We urge the executive branch, within the framework of the separation of powers, to act to safeguard civil and political rights and the right to freedom of association in Venezuela, to respond with urgency to the judicial measure taken against trade union leaders, to ensure the widest possible exercise of trade union activity in the country, in accordance with ratified international conventions (C87 and C98) and not to jeopardise the process of social dialogue.
Yours sincerely,
Oscar Ernerot,
Head of International Department, LO
Anna Sundström,
Secretary General, Olof Palme International Center
Anna Lindh-pris till belarusiska oppositionsledaren
Den belarusiska oppositionsledaren och tidigare presidentkandidaten Sviatlana Tsikhanouskaya har utsetts till 2023 års Anna Lindh-pristagare.
Lena Hjelm-Wallén, ordförande i Anna Lindhs Minnesfond som delar ut priset, motiverar:
– Sviatlana Tsikhanouskaya tog ett ojämförligt stort ansvar när hon, med fara för sin egen säkerhet, efter det förfuskade presidentvalet i Belarus 2020, ledde de folkliga protesterna för demokrati efter att hennes man fängslats.
– Sedan dess har hon oförtröttligt fortsatt kampen. Sviatlana Tsikhanouskaya är en symbol för ett fritt och demokratiskt Belarus. För detta får hon Anna Lindhs pris 2023.
– Priset offentliggörs idag den 9 augusti på den Internationella dagen för solidaritet med Belarus, tre år efter det förfuskade presidentvalet i Belarus 9 augusti 2020.
Direkt efter det förfuskade valet blev Sviatlana Tsikhanouskaya en av ledarna för de enorma folkliga protesterna i Belarus, där folket krävde frihet, demokrati, respekt för rättsstatens principer och fred. Regimen svar blev brutalt. Tsikhanouskaya tvingades till exil i Litauen, människor fängslades och torterades och idag finns mer än 1500 politiska fångar i Belarus.
Tsikhanouskaya fortsatte sin kamp genom att resa världen runt och uppmana regeringar och internationella organisationer som FN, OSSE och EU att ta tydlig ställning för ett demokratiskt Belarus.
Inga Näslund, Palmecentrets Östeuropaexpert, kommenterar utnämningen:
– Sviatlana Tsikhanouskaya är Belarus rättmätiga ledare som skulle ha varit landets president om valresultatet inte manipulerats av Lukasjenkaregimen. I exil leder hon kampen för ett demokratiskt Belarus.
– Idag är det också precis tre år sedan presidentvalet i Belarus – startskottet för de stora demonstrationer och protester som följde. Även om diktaturregimen fängslat tusentals belaruser för att de visat sitt stöd för demokrati och frihet, och hundratusentals drivits i landsflykt, så är folket fortfarande emot diktaturen.
– Det är endast genom hårt förtryck, och stöd från Moskva, som diktatorn kan sitta kvar vid makten.
Priset kommer att delas ut vid en minnesceremoni i Katarina kyrka i Stockholm den 11 september, 20 år efter Anna Lindhs bortgång. I kyrkan kommer Anna Lindhs liv och politiska arbete i Sverige och världen att belysas genom olika samtal med bland andra Göran Persson, Carl Bildt, Margot Wallström med flera.
Ann Linde, fd utrikesminister och styrelseledamot i Anna Lindhs minnesfond, kommer att föra ett samtal med Sviatlana Tsikhanouskaya om dagens situation i Belarus och vad som kan göras för att stödja de demokratiska krafterna. Ceremonin är öppen för allmänheten.
Den smala trappan upp till Eren Keskins advokatkontor i Istanbul ger en känsla av déjà-vu. Om jag inte missminner mig satt hon i samma lokaler när jag intervjuade henne redan för två decennier sedan. Det lilla skrivbordet, högarna med dokument på hyllorna, den låga takhöjden och advokatens engagemang – allt känns bekant. Det gäller även hennes skarpa hållning. Nyheten i denna miljö är en kattlåda och en skål med mat på golvet, avsedd för en tilltufsad gatukatt som Eren Keskin förbarmat sig över.
Lika osentimental som förr om åren – jag stötte på henne en första gång redan på 1990-talet – konstaterar hon att hennes roll som tillfällig ansvarig utgivare för den prokurdiska tidningen Özgür Gündem år 2016 kan kosta henne sammanlagt 26 år och nio månaders fängelse. Domstolens utslag, som hon överklagat, rör bland annat att hon skulle ha propagerat för en terroristorganisation och varit medlem i en väpnad terroristorganisation. Mellan raderna avses PKK.
– Jag delar inte statens uppfattning. Jag har agerat för att försvara yttrandefriheten, kommenterar Eren Keskin, som var förhindrad att komma till Stockholm i februari för att ta emot Palmepriset. Ett utreseförbud är kopplat till hennes tillfälliga publicistiska gärning.
Hennes försvar drivs av andra advokater medan hon själv ägnar sig åt mål som främst gäller våldsutsatta flickor och kvinnor. Men även hbtqi-personer.
– Och så driver jag mål rörande de ”försvunna”, varav de flesta fallen är från 1990-talet. Men det förekommer också nutida försvinnanden.
Eren brukar delta i en tyst protest som går under benämningen Lördagsmödrarna, Cumartesi Anneleri. Utanför Galatasaray, en legendarisk gymnasieskola i Istanbul, har flanörer i många år kunnat se anhöriga till spårlöst försvunna sitta samlade med porträtt av sina saknade i famnen. Deras tysta protest påminner om de statligt organiserade dödspatruller, Jitem, som tros ha mördat kurdiska aktivister på 1990-talet och röjt undan kropparna på hemlig plats.
– Enligt turkisk lag kan dessa demonstrationer inte förbjudas. Men de förbjöds ändå 2018. Turkiet är inte en rättsstat, säger Eren Keskin illusionslöst.
Föreningen för mänskliga rättigheter i Turkiet, (İHD-İnsan Hakları Derneği), som hon är en ledande profil av, har överklagat förbudet till Högsta domstolen. När jag träffar henne i maj har Lördagsmödrarnas demonstration varit formellt tillåten i några veckor. Men strax före valet ställdes den in. Uppemot 30 personer brukar delta i manifestationen.
– Trots att det strider mot lagen har vi blivit frihetsberövade. Polisen brukar sätta handfängsel på oss. Poliser har misshandlat deltagare. De har föst in oss i polisbussar där vi hållits kvar i timmar.
Efter Erdogans seger i vårens president- och parlamentsval har han påbörjat sitt tredje decennium som Turkiets starke man och med ett allt hårdare grepp över makten. I ett land där det tidigare hölls årliga Prideparader, tills de totalförbjöds 2015, har presidenten och hans maktparti anammat en hatretorik mot hbtqi-samhället som påminner om högernationalismen i andra länder.
Eren Keskin konstaterar att denna retorik gagnat Erdogan i valrörelsen. När oppositionen utmålades som hbtqi-kramare och familjens förstörare var det en skrämselpropaganda som gick hem i många kretsar.
– Många trodde på Erdogan och det har skapat en farlig atmosfär för hbtqi-personer.
Turkiet är mångårig medlem av Europarådet. Eren Keskin vill att dess Europadomstol tar upp fler turkiska mål och att medlemsstaterna sätter press på Ankara så att domstolens utslag efterlevs. Men i stället tycker hon sig se europeiska stater göra allt för stora eftergifter gentemot Turkiet.
– Om man inte pressar Turkiet att följa Europadomstolen kommer det här landet att bli som Turkmenistan, varnar hon.
– Europeiska länder borde sända fler delegationer till Turkiet, sätta kränkningarna av mänskliga rättigheter högt på agendan, införa embargon av olika slag och uppmärksamma fler rättsfall än Selahattin Demirtaş och Osman Kavala, säger Eren Keskin. Hon syftar på en tidigare kurdisk partiledare, som sitter fängslad sedan 2016, och en affärsman och filantrop som är dömd till livstid. Båda är grundlöst frihetsberövade enligt Europadomstolen som kräver deras villkorslösa frigivning.
Hon menar också att Sverige har böjt sig för utpressning från Ankara under Natoprocessen. Hon tar utvisningen av Mahmut Tat, som i december skickades från Migrationsverkets förvar till turkiskt fängelse, som exempel.
– Han har blivit misshandlad i Turkiet, säger Keskin om den utvisade som sägs vara cancersjuk och avtjänar ett långt straff för påstått samröre med PKK.
Hon påpekar att västerländska ambassader är välinformerade om situationen i Turkiet men ligger lågt. Inte minst av rädsla för att Turkiet ska öppna slussarna för de snart fyra miljoner syriska flyktingar som lever i landet med tillfälliga uppehållstillstånd. Syrierna har blivit slagpåsar i det rådande turkiska samhällsklimatet.
Utgången i det turkiska valet kom som en chock för oppositionen men bekräftade insikten att konservatismen, religiositeten och turknationalismen sitter djup hos många väljare. Eren Keskin fruktar att det kommer att leda till ökad rasism mot de medborgare som inte är sunnimuslimska turkar. Vad tycker hon att oppositionen ska göra i rådande läge?
– Det är mycket svårt, svarar Eren Keskin som dock hoppas på den unga generationen.
– Och så måste europeiska länder sätta press på Turkiet!
Av: Bitte Hammargren, journalist, analytiker och författare, senast av Drama utan slut: Turkiet 100 år (Bokförlaget Atlas).
Ge ditt stöd till människor och folkrörelser som kämpar för demokrati, fred och mänskliga rättigheter. Bli månadsgivare till Palmecentret eller swisha en gåva till 123 24 060 72.
”För många av oss vändes livet upp och ner på morgonen den 24 februari. Livet delades in i ett före och ett efter. Det var den här dagen som många av oss förstod vad förlamande rädsla är och total hjälplöshet för att kunna påverka det som händer runt dig.”
Det skriver ABF:s kvinnogrupp i Ukraina i ett brev till Palmecentret där de tackar för det stöd som svenska folket och svensk arbetarrörelse har visat Ukraina. Genom stödet har de kunnat fortsätta sin verksamhet under riskfyllda och svåra krigsförhållanden.
ABF Ukraina bedriver studiecirklar i landet, och de har kommit att bli ett viktigt supportsystem sedan krigets start.
De flesta av gruppens cirkel- och gruppledare bodde och befann sig i de mest utsatta områdena i Ukraina. I Charkiv, Kiev, Cherson, Berdjansk eller Zaporozjzjia. Många tvingades lämna allt för att rädda sig själva och sina familjer, för att sedan befinna sig med ingenting, i en främmande stad eller i ett helt främmande land. Ofta utan ID-handlingar, kunskap om språket och i chocktillstånd.
Som Svetlana från Cherson-regionen. När beskjutningarna började fattade hon ett blixtsnabbt beslut att fly med sin dotter och barnbarn. De kastade sig in i bilen och tog sig till Tyskland. Där har hon arbetat med att samordna aktiviteter och självhjälpsgrupper för ukrainska flyktingar.
Eller Inna från Belozerka som inte vågade lämna sin by trots ockupation eftersom hennes föräldrar var där. Hon beskrivs som en hjältinna i brevet, som använde alla möjligheter för kommunikation tillgängliga för att stödja motståndet. Hon fortsatte också sitt arbete som psykolog och organiserade bland annat studiecirklar för kvinnor att få en stund av lugn och för att sitta ner och prata över en kopp kaffe.
Eller Victoria från staden Ukrainsk. Genom sina kontakter bidrog hon till en snabb evakuering av människor och barn från krigszonen, vilket räddade flera liv. Efter att ha flytt till en för henne helt ny region, arbetade hon med ungdomar genom att organisera evenemang, studiecirklar och stödgrupper.
Det finns miljontals sådana berättelser. Men tack vare stöd från bland annat Palmecentrets insamling har ABF Ukraina kunnat ge ekonomisk stöttning till sina cirkel- och gruppledare.
Palmecentret och hela den svenska arbetarrörelsen har samlat in drygt 3,5 miljoner kronor till stöd för Ukraina. Ett varmt tack till alla som har bidragit och för den enorma solidaritet som ni har visat. Vi fortsätter framåt att stödja folkrörelser i Ukraina som organiserar hjälp och som kämpar för demokrati och fred.
Turkiet: Hinder är till för att övervinnasObs! Beskrivning av självskadebeteende förekommer i artikeln.
***
Föreningen för Noll Diskriminering. Så står det på turkiska på det kontor i Istanbul där Elmas Arus har sin bas. Föreningen, som hon leder, har till syfte att förbättra levnadsvillkoren för romer i Turkiet. Republiken tros ha Europas största romska befolkning.
Efter att ha verkat inom civilsamhällsorganisationer i två årtionden ställde Elmas Arus upp i årets val som parlamentskandidat för CHP, det Republikanska folkparti som grundades av Atatürk. Under denna valrörelse stod det klart för henne hur vanligt det är att turkiska väljare lägger sina röster på någon de kan identifiera sig med snarare än ett politiskt budskap. Hon kallar dessa väljarpreferenser för hemşehri, ett uttryck som kan översättas med ”folk som oss”.
– Det gäller för hela Turkiet, också i Istanbul, framhåller hon.
I denna megastad bor inflyttade från hela republiken. De flesta söker sig till sina gelikar, sina hemşehri, när de letar efter en bostad. Samma sak händer i politiken. Elmas Arus, som ofta kampanjade bland småföretagare, beskriver ett möte med en grönsakshandlare. När hon ville ha hans röst höll han fram en lökväxt och förklarade: ”Om du kan säga vad den här växten heter kommer du att få min röst”. Elmas Arus kunde.
– Det kanske verkar som en bagatell. Men det visar att politiker som inte förstår hur människor lever sina liv inte kan få deras röster.
Denna insikt ger också en förklaring till varför president Erdogan och hans maktparti AKP lockade så många konservativa sunnimuslimer, trots landets ekonomiska kris, korruptionen och ett trögt statligt hjälparbete efter jordbävningarna i februari, vilka skördade minst 50 000 dödsoffer.
Läs om Palmecentrets insamling till stöd för drabbade
För att förstå vidden av vad Elmas Arus har åstadkommit måste man ta del av hennes levnadshistoria. Hon växte upp i en stor romsk släktgemenskap som räknar till totalt 1 500 familjer. Hon kallar den inte klan utan använder hellre ordet ”dynasti”, sulale på turkiska. Bland de många tusen i denna ”dynasti” var hon den första flickan som fick börja skolan. Hon växte upp som enda dotter i en fembarnsfamilj. Hon var sin pappas ögonsten och han lärde henne tidigt att läsa. Det bara ökade Elmas aptit på mer kunskap. När hon var sex år rymde hon hemifrån till skolan.
– Det orsakade skandal i släkten. Andra familjer trodde att jag skulle få dåligt inflytande på deras flickor, som ofta blir bortgifta när de är 13–14 år.
Pappan lät henne gå klart de första årskurserna på villkor att hon skulle sluta skolan när hon kom upp i puberteten. När hon med tiden togs ur skolan fick hon först lära sig ett hantverk, broderi. Som trettonåring tilldelades hon också en häst och en kärra som hon använde för att samla in skrot för återvinning.
– Jag var duktig på att brodera, laga mat och dra in pengar. Jag lärde mig också att bli en skicklig dansare och det har hög status bland romer.
Friarna stöd snart i kö. Hon sågs som en idealisk äktenskapspartner. Men Elmas Arus ville inte fastna i romska kvinnors traditionella livsstil.
– Jag ville inte spilla bort mitt liv och leva som min mamma, förklarar hon.
I dag är Elmas stolt trebarnsmor. På bilden är döttrarna Lal och Asya. Foto: Bitte Hammargren
Elmas ville ta jobb på en fabrik, men hennes pappa lät inte dottern arbeta utanför släkten. I hemlighet skrev hon dock in sig i en fortsättningsskola där elever fick plugga på egen hand fram till examen. Hon tvingades smussla med sina läroböcker, vilket var svårt i en familj där alla sov i samma rum. När hennes pappa hittade henne sovande med en skolbok på magen tog han boken och brände upp den i vredesmod. Elmas Arus blev desperat. Hon ville till varje pris läsa till sin examen – eller göra slut på sitt liv.
– Så jag skar mig i handleden, säger hon och visar ett ärr under armbandet.
Självmordsförsöket slutade med att pappan lät henne gå ytterligare tre år i skolan. Men därefter skulle det vara slut på studierna. Sen måste hon gifta sig. Men efter grundskolan skrev hon in sig på gymnasiet utan föräldrarnas vetskap. Hon började klä sig i skoluniform. Andra romska flickor retade henne för att hon började se ut som en gajé, ett romskt uttryck för majoritetssamhället.
– Men jag brydde mig inte. Jag räckte ut tungan åt dem.
Elmas gick ut gymnasiet som en av skolans bästa elever och skaffade sig därefter en akademisk journalistutbildning. Men hon nöjde sig inte med den. Varje gång hon gick förbi Istanbuls universitet brukade hon tänka att ”en dag ska jag gå in genom den porten också”. Även den drömmen blev med tiden verklighet. Nu har hon två universitetsexamina, är gift med en man av egen fri vilja och stolt trebarnsmor.
– Ändå betraktas jag ofta som ”bara en zigenare”.
Men hinder i livet är till för att övervinna. Hennes nästa projekt blev att tillsammans med sin man göra en dokumentärfilm om romer runt om i Turkiet, den prisbelönta filmen Buçuk. Filmens titel, som betyder ”halva”, bygger på ett talesätt där det brukar heta att Turkiet består av ”72 och en halv” nationaliteter. Halvan syftar på romerna.
”Föreningen för Noll Diskriminering” står det på en skylt på turkiska på Elmas kontor. Foto: Bitte Hammargren
År 2010 lanserade Recep Tayyip Erdogan, då premiärminister, ett turkiskt roma-initiativ. Elmas Arus var en av talarna under invigningsceremonin.
– Men Erdogans utlovade satsningar på romerna har aldrig förverkligats, konstaterar hon.
Utöver hennes engagemang i Föreningen Noll Diskriminering, som stöds av Palmecentret, leder hon också nätverket Roda, i vilket 45 romska civilsamhällesorganisationer ingår.
Framför sig ser hon fler stängda dörrar som hon vill ta sig in genom.
– En dag ska jag gå in genom porten till det turkiska parlamentet som folkvald, säger hon beslutsam.
***
Av: Bitte Hammargren, journalist, analytiker och författare av bland annat ”Drama utan slut: Turkiet 100 år”.
Ge ditt stöd till människor och folkrörelser som kämpar för demokrati, fred och mänskliga rättigheter. Bli månadsgivare till Palmecentret eller swisha en gåva till 123 24 060 72.
