Nyhetsbrev
Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
ENG
Swisha ett valfritt belopp till
123 24 060 72Tack för ditt stöd!
Demokratin är på tillbakagång. Bara under 2021 genomfördes den största ökningen av kupper under de senaste två decennierna. Men det stora hotet handlar i dag inte om våld och kupper. Det handlar snarare om en gradvis förändring där den sittande regeringen urholkar de liberala och demokratiska rättigheterna, som fria och rättvisa val, yttrandefriheten och likhet inför lagen.
Det finns en stark koppling mellan fred, demokrati och vår gemensamma säkerhet. Detta betyder förstås inte att demokratier inte kan dra ut i strid. Men länder som befinner sig i områden med låga demokrativärden har 70 procent större sannolikhet att genomgå en dödlig väpnad konflikt, jämfört med länder belägna i en region med höga demokrativärden.
Sambandet mellan fred och demokrati kan förstås på två sätt. Demokratier är mindre benägna att gå till krig, framför allt med varandra, och en värld med fler demokratier blir i sig en fredligare värld.
Idén om att mindre demokrati kan ge oss bättre förutsättningar för att stoppa klimatkrisen är missledande. Studier visar nämligen att:
Ifall man jämför länder med lägst demokrativärden (till exempel Kina) och de med högst (till exempel Kanada) ökar de politiska åtagandena för att minska utsläpp av växthusgaser med 19 procent. Även när det gäller klimatambitioner i relation till Parisavtalet presterar demokratier betydligt bättre.
Demokratier stärker också plattformar där människor kan samlas och driva på klimatarbetet, och ger utrymme för exempelvis miljöorganisationer att sprida kunskap och fackföreningar att verka för en mer socialt hållbar klimatomställning.
Rapporten är framtagen av Tankesmedjan Tiden, LO och Olof Palmes Internationella Center. Rapportförfattare är Johan Sjölander och Lisa Weegar.
Processen när det gäller hur länder går mot ett mer auktoritärt styre följer ofta ett likartat mönster:
Demokratin är på tillbakagång. Runt om i världen vinner auktoritära och nationalistiska krafter mark samtidigt som demokratiska och fackliga rättigheter pressas tillbaka. I vår integrerade värld är det ingen som undgår konsekvenserna av en alltmer odemokratisk värld. Hur påverkar egentligen den globala demokratiska nedgången oss i Sverige? Vad kan vi göra för att vända trenden?
Tankesmedjan Tiden har tillsammans med LO och Olof Palmes Internationella Center tagit fram rapporten ”Demokratin på reträtt: Varför ska man bry sig?”. Rapporten visar på konsekvenserna av det krympande demokratiska utrymmet i världen. Rysslands hade inte invaderat Ukraina om man haft samma demokratinivå som för 30 år sedan. I en mer auktoritär värld minskar vår förmåga att tackla klimatkrisen, svenska löner och arbetsvillkor påverkas negativt.
Sveriges långa tradition av fackligt engagemang och internationellt solidaritetsarbete behövs mer än någonsin idag. Både för att stå upp för människovärdet/demokratin där behovet är som störst, men också för att säkra en trygg och rättvis framtid för oss själva. Rapporten visar vad som behöver göras.
Välkomna att lyssna på seminarium på LO!
Tidens Johan Sjölander och Lisa Weegar kommer att presentera rapporten. Därefter kommer en diskussion föras med Anna Sundström, generalsekreterare för Olof Palmes Internationella Center, och Oscar Ernerot, chef för LOs internationella enhet.
Maria Arkeby, biträdande verksamhetschef för Tankesmedjan Tiden, modererar samtalet. Fika serveras från 14:00.
Tidigt på morgonen, bara timmar innan det nyvalda parlamentet skulle samlas och ha sitt första möte, arresterades flera av Burmas folkvalda ledare, bland andra Aung San Suu Kyi. Ännu en gång hade militären kört över folket och tagit makten i Burma.
– Första tecknet på att något inte stämde den morgonen var att varken telefon eller internet fungerade, men det gick att skicka sms. Mina kollegor och jag upprättade snabbt kontakt via sms och bestämde att alla skulle stanna hemma de första dagarna, berättar Michael Hauer, chef för Palmecentrets arbete i Asien och vid tidpunkten för kuppen bosatt i Rangoon med sin familj.
Efter ett par dagars tyst chock började människor protestera. En massrörelse växte snabbt, där folk över hela landet varje kväll klockan åtta högljutt bankade på kastruller och byttor, som ett sätt att visa sitt missnöje. Fem dagar efter kuppen gav sig tusentals modiga människor ut på gatorna i ett av Rangoons industridistrikt. De flesta var unga kvinnliga textilarbetare som fått nog och valde att öppet visa sin avsky mot militärkuppen. Demonstrationen blev startskottet på den massiva demonstrationsvåg vi sett skölja över Burma sedan dess. Rangoon och många andra städer paralyserades helt av demonstrationer och strejker.
– Känslan var att vi befann oss i händelsernas centrum, och att militären skulle ge vika för motståndsrörelsens enorma stöd. Den första tiden uppvisade militären ett visst tålamod med demonstrationerna, säger Michael Hauer.
Men när folket inte reagerade på militärens kommunikéer tog man som så många gånger förr i historien till brutalt våld mot civila. Snart förbjöds fackförbund och oberoende media. Ett år efter kuppen har runt 1600 människor dödats av militären. 12 500 personer har fängslats eller förts bort utan formella anklagelser.
Palmecentret samarbetar sedan många år med fackföreningsrörelsen, kvinnorörelsen och andra civilsamhällesorganisationer som arbetar för demokrati och mänskliga rättigheter i Burma. Partnerorganisationerna var i ett tidigt skede delaktiga i att organisera motståndet.
– Flera av våra partners uppfattas som ett direkt hot av juntan, och de har förbjudits. Därför var det viktigaste för oss att prioritera säkerheten för våra burmesiska kamrater. Men vi arbetade också för att försöka skapa så bra förutsättningar som möjligt för dem att vara en del av den folkrörelse som växte fram, berättar Michael.
Trots att militärens våld fortsatte att eskalera på gatorna så växte sig motståndet starkare, men i andra former. En parallell ”skuggregering” bildades. En civil olydnadsrörelse växte fram. Statsanställda vägrade arbeta under juntan. Medborgare vägrade betala skatt och el.
Utmärkande för Burmas framväxande demokratirörelse var att kvinnor klev fram och till stor del utgjorde den drivande kraften i motståndet. Bilder på kvinnor som använde saronger för att hindra soldaters frammarsch kablades ut i världsmedia.
– Lite tillspetsat kan man säga generalernas kupp oavsiktligt har bidragit till något ingen tidigare lyckats uppnå, nämligen en bred politisk enighet bland Burmas minoriteter och majoritetsbefolkning. En samlad opposition kämpar tillsammans, och våra partnerorganisationer är en del av det arbetet, säger Michael.
För Palmecentret ställde den nya situationen krav på helt förändrade arbetssätt. Militären kontrollerade nästan alla kommunikationsvägar, och banksektorn kollapsade. Michael och hans familj lämnade Burma.
– Det svåraste har varit att anpassa verksamheten till en situation i förfall. Ingen hade full inblick i vad som hände och det var svårt att hålla sig uppdaterad. Rutiner som etablerades en vecka kunde vara helt utdaterade nästa. Självklart begicks det misstag, men över lag tycker jag att vi som team hanterade situationen bra.
– Jag är mest stolt över hur våra partners agerat. Under hela den här krisen har de varit drivande inom motståndsrörelsen och aktivt bidragit till förutsättningar för ett nytt demokratiskt Burma.
Michael Hauer är Palmecentrets regionchef för Asien och Latinamerika.
Regeringen gör just nu den största nedskärningen någonsin av Sveriges internationella bistånd; 9,2 miljarder kronor, när biståndet får bära hela kostnaden för mottagandet av flyktingar från Ukraina. Inget annat EU-land har gjort i närheten av lika stora och snabba nedskärningar av det internationella biståndet. Detta svek mot världens fattiga och förtryckta, och mot Sveriges internationella klimatåtaganden, måste rättas till omedelbart.
För oss är det självklart att Sverige ska ta emot de människor som tvingas fly undan krig. Men regeringens beslut ställer utsatta grupper mot varandra. Till exempel lamslår nedskärningarna viktigt arbete som över 2 000 organisationer och nätverk i Afrika, Asien, Latinamerika, Mellanöstern och Östeuropa gör för hållbar utveckling och mänskliga rättigheter. Många av dem är verksamma i mycket svåra politiska miljöer där civilsamhällets utrymme redan är kraftigt begränsat och där miljö- och människorättsförsvarare ofta arbetar med livet som insats. Snabba och oförutsedda minskningar av stöd och avbrutna samarbeten gör Sverige till en minst sagt opålitlig samarbetspartner för dessa redan utsatta lokala aktörer.
En av de minst uppmärksammade – men mest uppseendeväckande – konsekvenserna av vårbudgeten är regeringens brutna löften om klimatfinansiering och hållbar utveckling. Det området nedprioriteras mer än de flesta områden i biståndsbudgeten, trots tidigare löften om kraftigt ökad internationell klimatfinansiering. Stödet till de globala klimatfonderna minskas sammanlagt med en miljard kronor, nästan en halvering. Andra budgetanslag, som det för hållbar utveckling som också inkluderar jämställdhet samt anslaget för demokrati och mänskliga rättigheter, är också bland de mest drabbade. Kort sagt: regeringen sviker allra mest de områden de själva säger sig prioritera.
FN varnade nyligen för att ofattbara 1,7 miljarder barn och vuxna riskerar att lida brist på mat i den globala hungerkatastrof som sker framför våra ögon. Fattigdom och ojämlikhet har förstärkts av klimatkrisen, och vi ser en allvarlig tillbakagång för demokrati och jämställdhet i spåren av covid 19-pandemin. En konsekvens av kriget i Ukraina är extrema priser på mat och energi. Det för med sig enormt mänskligt lidande, i Ukraina med närområde, men också i Afrika, Mellanöstern och globalt. Världen hänger ihop. Internationellt bistånd behövs för att förebygga allt värre konflikter och katastrofer, nu och i framtiden.
När Sverige på toppmöte i Glasgow lovar klimatfinansiering till de mest utsatta länderna – då ska den levereras.
När statsministern i sin regeringsförklaring lyfter fram miljö- och klimatbiståndet – då ska det betyda något.
När regeringen har jämställdhet och demokrati som grundläggande utgångspunkter för Sveriges agerande i världen – då måste det finnas mening och vilja bakom orden.
När finansministern säger att svensk ekonomi står väl rustad att ta emot flyktingar undan kriget i Ukraina och budgetöverskottet på 139 miljarder kronor är större än väntat – då har Sverige råd med både solidariteten med flyktingar och vårt internationella bistånd.
Sverige har däremot inte råd att skära ner det internationella biståndet och svika människor och organisationer över hela världen som behöver vårt stöd mer än någonsin. Diktatorer världen över gnuggar just nu händerna när Sverige monterar ner sitt stöd till miljöförsvarare, demokratirörelser, kvinnorättsförsvarare och hbtqi-organisationer.
Det är ett alltigenom dåligt beslut att ta pengar från världens fattiga och förtryckta och i stället göra Sverige till den med råge största mottagaren av svenskt bistånd. Eftersom budgeten inte formellt ändrats utan beslutet fattats genom regleringsbrev till Sida, kan regeringen vilket ögonblick som helst ta tillbaka det här djupt orättfärdiga beslutet. Gör det nu!
Helena Lindemark, grundare och vice ordförande, 2022 Initiative Foundation
Jennifer Vidmo, generalsekreterare, ActionAid Sverige
Erik Lysén, chef Act Svenska kyrkan
Siri Bjerkan Karlsson, country director, ADRA Sverige
Louise Lindfors, generalsekreterare, Afrikagrupperna
Marie Cham, ordförande, Afrosvenskarnas riksorganisation
Alex Brekke, generalsekreterare, Amazon Watch Sverige
Anna Johansson, generalsekreterare, Amnesty Sverige.
Per-Olof Allerth, direktor, Ankarstiftelsen
Martina Hibell, generalsekreterare, Barnfonden
Anneli Dahlqvist, rektor, Bona Folkhögskola
Magnus Jägerskog, generalsekreterare, Bris
Reka Tolnai, förbundsordförande, Centerpartiets Ungdomsförbund
Anders L. Pettersson, exekutiv chef, Civil Rights Defenders
Anna Sundström, generalsekreterare Olof Palmes Internationella Center
… och 96 andra organisationer.
Debattartikeln publicerades först i Dala-Demokraten 16/5-2022.
Olof Palmes Internationella Center fördömer mordet på journalisten Shireen Abu AklehI dagarna har oroligheterna i Palestina ökat efter att den Israeliska militären dödat, helt oprovocerat, den kända journalisten Shireen Abu Akleh. Fallet har ifrågasatts på många håll från flera viktiga internationella aktörer och senast har mordet av journalisten fördömts av FNs säkerhetsråd.
Agerandet är ett bevis på att Israel gång på gång gör allt för att strypa informationen om den riktiga israeliska ockupationen. Mordet på den legendariska och viktiga journalisten är ett hot mot de palestinska rösterna. Det är inte bara världen journalistkår som skakas, utan hela det palestinska samhället. Att mörda en journalist är att försöka mörda palestinska röster för frihet. Därför fördömer Palmecentret detta hänsynslösa agerande och efterfrågar att fallet ses som ett krigsbrott. Israel måste stå till svars för sitt agerande.
In recent days, unrest in Palestine has intensified after the Israeli military killed, completely unprovoked, the well-known journalist Shireen Abu Akleh. The case has been questioned in many quarters by several important international actors and most recently the murder of the journalist has been condemned by the UN Security Council.
The action is proof that Israel repeatedly does everything it can to stifle information about the real Israeli occupation. The assassination of the legendary and important journalist is a threat to the Palestinian voice. It is not just the world of journalism that is being shaken, but the whole of Palestinian society. To murder a journalist is to try to murder Palestinian voices for freedom. Therefore, the Palme Center condemns this ruthless action and demands that the case be seen as a war crime. Israel must be held accountable for its actions.
Vi måste lagstifta mot kärnvapen i SverigeDet Socialdemokratiska partiet har nu tagit ställning för ett svenskt medlemskap i Nato och Sverige kommer därmed att söka om medlemskap.
Rysslands olagliga invasion av Ukraina och det förändrade säkerhetsläge som det övergreppet medfört har tvingat fram en olyckligt snabb process.
Det Sverige där socialdemokratin varit den viktigaste politiska kraften har genom historien kombinerat sin roll som alliansfri stat med att vara en röst i världen som stått upp för demokrati, mänskliga rättigheter och en mer rättvis världsordning.
Sverige har också varit en nation som drivit på för fred och nedrustning, och bidragit till fredliga lösningar på väpnade konflikter. Folke Bernadotte, Dag Hammarskjöld, Raoul Wallenberg, Alva Myrdal, Olof Palme och Anna Lindh, raden av svenska fredshjältar kan göras lång.
Till det kommer att vi från Sverige under decennier avsatt en hundradel av våra samlade resurser till utvecklingsbistånd, och därigenom bidragit till förbättrade levnadsförhållanden för miljontals människor.
Nu vill det till att det Sverige, som inte längre kommer att vara alliansfritt, fortsätter att spela en aktiv och positiv roll i världen.
Natomedlemskapet får inte innebära att vi inte längre rakryggat törs stå upp för det som är rätt och riktigt.
Inte heller ska vi minska ner på de resurser vi avsätter för global utveckling och för klimatet. Tvärtom är det dags att ta ett steg framåt och ännu tydligare stå upp för en fredlig och hållbar värld.
Om Nato kräver av oss att vi ska lägga två procent av statens budget på försvaret så bör vi avsätta lika mycket för att bygga en bättre värld. Vapen är till för att användas när kriget väl brutit ut. Låt oss då visa att Sverige och svensk arbetarrörelse fokuserar på att förebygga konflikter.
Det gör vi genom att generöst bidra till minskad fattigdom, demokratisk och hållbar utveckling samt insatser mot den globala uppvärmningen. Den nedskärning som regeringen just nu genomför på utvecklingsbiståndet är oacceptabel.
Det begreppet etablerades för 40 år sedan av en internationell kommission under ledning av Olof Palme. Palmecentret har lett ett arbete där en ny internationell kommission arbetar fram förslag på hur vi formar en världsordning som ger ökad säkerhet för alla.
Världen blir inte tryggare när stater hotar varandra med fler och kraftigare vapen. Vi måste skapa en global ordning där vi gemensamt kan lösa de utmaningar som mänskligheten står inför.
Natos största nackdel är att det är en militärallians uppbyggd kring en kärnvapenstrategi. Palmecentret kommer att fortsätta att opinionsbilda kring FN:s kärnvapenförbud och trycka på för att Sverige ska ratificera kärnvapenförbudet.
På kort sikt kan vi inte förvänta oss att Ryssland eller Nato ensidigt avskaffar sina kärnvapen. Men kärnvapenfria stater kan samla sig och sätta press på de som innehar kärnvapen. I dag har 60 stater ställt sig bakom kärnvapenförbudet. Sverige borde snarast ta plats i den klubben. I ett första steg måste Sverige spela en aktiv roll när de stater som ratificerat kärnvapenförbudet i juni träffas i Wien för att tillsammans diskutera konkreta åtgärder. Sverige och Norge ska delta som observatörer, och har möjlighet att driva på arbetet.
Genom att förbjuda lagring av kärnvapen i Sverige bidrar vi till att dessa massförstörelsevapen inte sprids ytterligare. Inte heller ska vi öka spänningarna genom att tillåta utländska militärbaser i Sverige. I dessa fall räcker det inte med vaga politiska uttalanden, utan det krävs en tydlig lagstiftning.
Beslutet att gå med i Nato har fattats i en snabb och forcerad process. Genom en debatt som alltför snävt fokuserat på försvarsförmåga och försvarsgarantier.
För beslutets långsiktiga legitimitet måste regeringen inte bara tydligt ta avstånd från Natos kärnvapendoktrin utan också säkerställa Sveriges fortsatt ledande roll för nedrusning och fred.
Annars finns snart inga nya namn att lägga till raden av svenska fredshjältar.
Anna Sundström, generalsekreterare, Olof Palmes Internationella Center
Debattartikeln publicerades i Aftonbladet 16/5-2022.
Miljö och rättvisa i Palmes anda
Cajsa Unnbom arbetar på Palmecentret som metodrådgivare för miljö och klimat och projektleder vår medverkan på Stockholm+50.
– 1972 öppnade Olof Palme FN:s allra första miljökonferens i Stockholm. I år hålls en ny konferens för att uppmärksamma att det gått fem decennier sedan dess. Syftet är att få världens ledare att skynda på omställningen till ett bättre samhälle i balans med naturen. Bland annat genom att ta fram planer för en grön och rättvis återhämtning efter pandemin.
– Redan för ett halvsekel sedan sa Palme: ”Klimatet är den viktigaste frågan.” Läget är nu mycket mer akut – hela vår framtid avgörs under de närmaste få åren. Palmecentret vill att konferensen ska hedra Palmes arv genom kraftfull handling, för klimat och miljö och för jämlikhet. De hänger väldigt tydligt ihop.
– Klimatkrisen är en kris som skapats av de allra rikaste men som slår först och hårdast mot de mest utsatta. På så sätt är det världens största klassfråga. För att tackla klimatkrisen så måste vi byta ut det ohållbara ekonomiska system som eldar på den, det vill säga den nyliberala kapitalismen som sätter ekonomisk vinst för några få över möjligheten till ett gott liv för alla.
– Klimatkampen är därför också arbetarrörelsens kamp, det är viktigt att vi är med och formar hur vår ekonomi och vårt samhälle ska se ut. Vi backar till exempel fackens krav på en rättvis klimatomställning, som handlar om att alla jobb ska vara gröna och anständiga, och att arbetare ska ha inflytande över hur omställningen går till.
– Till konferensen kommer vi få besök av kamrater från andra länder, i huvudsak i södra Afrika. Vi kommer ha samtal med dem och lyfta deras röster. Sedan kommer vi folkbilda järnet! Inför Stockholm+50 arrangerar vi webbinarier, vi kommer delta på själva konferensen och på Folkets forum för miljö och global rättvisa, där gräsrotsrörelserna samlas.
– Att få träffa och lyssna på miljörättvisekämpar från andra delar av världen. Sedan hoppas jag att konferensen ska ställa sig bakom förslaget om en internationell lag mot ekocid, alltså storskalig miljöförstörelse. Idag begås sådana brott utan att någon hålls ansvarig. Palme föreslog en ekocidlag redan på den ursprungliga Stockholmskonferensen, och nu är det hög tid att göra verklighet av det.
Till: Biståndsminister Matilda Ernkrans
Kopia: Finansminister Mikael Damberg, Justitie- och inrikesminister Morgan Johansson
Regeringen har beslutat att stoppa utbetalningarna till Sveriges internationella bistånd, för att finansiera kommunernas flyktingmottagande. Självklart ska Sverige ta emot människor på flykt, men vi har råd att göra detta utan att ta resurser från världens mest utsatta. Inte minst som Riksgäldens senaste prognos pekar på ett oväntat stort budgetöverskott och att regeringen säger att statens finanser är starka.
Regeringens fokusområden i biståndspolitiken är bland annat demokrati och mänskliga rättigheter, klimat och jämställdhet. Det är viktiga förutsättningar för att skapa en tryggare värld för oss alla. Arbetet för att nå dessa mål sker till stor del inom det internationella biståndet och beslutet att kraftigt dra ner på detta motverkar regeringens egen agenda. Samtidigt hör vi regeringen upprepa att de ”stolt” står upp för sina biståndsåtaganden. Vi vill dock hävda att utnyttjandet av en tvivelaktig beräkningsmodell inte friskriver regeringen från vare sig åtaganden eller ansvar.
Hunger och fattigdom ökar i världen. Enligt FN:s livsmedelsprogram WFP är utvecklingen alarmerande. Att i detta läge göra den största nedskärningen någonsin och minska det internationella biståndet med 9,2 miljarder kronor är uppseendeväckande.
Möjligheterna att motverka klimatförändringarnas konsekvenser minskar för varje dag. Att i detta läge minska stödet till tre stora klimatfonder med sammanlagt 1 miljard kronor är minst sagt obetänksamt.
Demokratin i världen är i kris. Att i det läget minska stödet till demokratiska civilsamhällesorganisationer som kämpar för grundläggande mänskliga rättigheter är närmast tanklöst.
Det finns fortfarande möjlighet för regeringen att göra ett stort fel avsevärt mindre.
Migrationsverkets senaste prognos (2022-04-27) ger ett planeringsantagande på 6,4 miljarder kronor, vilket är hela 4 miljarder kronor lägre än det scenario som de aviserade nedskärningarna bygger på. Att pausa biståndet till efter Migrationsverkets nästa prognos skulle allvarligt försämra situationen för människor som lever i fattigdom och förtryck.
– Litar inte regeringen längre på prognoserna från Migrationsverket som underlag för beslut om avräkningar från det internationella biståndet?
– Varför ändrar regeringen inte utbetalningstaket på biståndsanslaget snarast möjligt när det nu finns en formell prognos från Migrationsverket som visar att kostnaderna för flyktingmottagandet beräknas bli fyra miljarder kronor lägre?
– Om beslutet att skära ner det internationella biståndet med totalt 9,2 miljarder kronor de facto byggde på marsscenariot från Migrationsverket, vilket beslutsunderlag ligger då bakom regeringens underlåtenhet att ändra beslutet baserat på den färska ordinarie prognosen?
Med vänlig hälsning och hopp om skyndsamt svar på våra frågor,
Anders L Pettersson, executive director, Civil Rights Defenders
Andreas Stefansson, generalsekreterare, Svenska Afghanistankommittén
Anna Stenvinkel, generalsekreterare, Forum Civ
Anna Sundström, generalsekreterare, Olof Palmes Internationella Center
Anna Tibblin, generalsekreterare, We Effect
Annelie Börjesson, ordförande, Svenska FN-förbundet
Charlotta Norrby, generalsekreterare, Svenska Missionsrådet
Erik Lysén, internationell chef, ACT Svenska Kyrkan
Gustaf Lind, generalsekreterare WWF
Helena Thybell, generalsekreterare, Rädda Barnen
Ingela Holmertz, generalsekreterare, RFSU
Karin Lexén, generalsekreterare, Naturskyddsföreningen
Lena Ingelstam, generalsekreterare, Diakonia
Louise Lindfors, generalsekreterare, Afrikagrupperna
Maria Nyberg, generalsekreterare, Union to Union
Mariann Eriksson, generalsekreterare, Plan International Sverige
Martin Nihlgård, generalsekreterare, IM Individuell Människohjälp
Niclas Lindgren, direktor, PMU
Petra Tötterman Andorff, generalsekreterare, Kvinna till Kvinna
Brevet publicerades först på IM:s hemsida 11/5-2022.
End ecocide to speed up the green transitionWe are in the middle of a global ecological crisis, where human actors are systematically destroying nature. This is completely legal today. How would an international law against severe damage of ecosystems – ecocide – transform the global economy and help bring about the green and just transition we so desperately need?
Exactly 50 years ago, the Social Democratic leader Olof Palme stood at the original Stockholm conference and argued for an international law against ecocide to end impunity for mass environmental destruction.
Since then, the destruction of our nature and climate for profit has intensified and is now a major threat against humanity. Besides fueling the climate and ecological crisis, neoliberal capitalism has also produced staggering inequality, and placed workers’ rights under attack. It is clear that the global economy must undergo fundamental and rapid changes if we are to protect both workers and our living planet.
That is why trade unions all over the world are demanding a Just Transition. All jobs must become green and decent, and workers and communities must have a say in how these changes are made.
But in order to achieve a global Just Transition, we need new rules in the world economy. A binding legal framework is necessary to end old, colonial and destructive practices, and to ensure that all industries assume responsibility for their impact on both workers, communities and ecosystems. An ecocide law could provide this guardrail.
Join this webinar to find out how legal support for a Just Transition has the power to make the Decade of Action truly live up to its name.
The webinar will be in English.
Jojo Mehta, Executive Director Stop Ecocide International
Anabela Lemos, from Mozambique, climate activist and leader of the organization Justiça Ambiental
Dalia Marquez, from Venezuela, part of Youth Environment Assembly at UNEA in Nairobi
Jytte Guteland, Group of the Progressive Alliance of Socialists and Democrats in the European Parliament
The webinar is co-hosted by Olof Palme International Center, SOLIDAR, End Ecocide Sweden, Stop Ecocide International, Friedrich-Ebert-Stiftung, and Foundation for European Progressive Studies.
Tio år av en allt mer auktoritär utvecklingValet i Serbien gällde presidentposten och det nationella parlamentet, samt kommunfullmäktige i huvudstaden. Och för första gången på tio år tappade det styrande partiet röster.
SNS är fortsatt störst i parlamentet med 43 procent, men förlorade sin majoritet och tvingas nu söka stöd av andra partier för att bilda regering. Så medan Vucic fick fler röster än i tidigare val, tappade hans parti. Det tyder på att han frikopplat sig från partiet och nu framför allt sitter på ett personligt mandat.
– Medborgarna ser inte längre Vucic som del av SNS. Han står numera på en egen politisk piedestal, sa landets premiärminister Ana Brnabic, utsedd av Vucic, efter valet.
Det serbiska progressiva partiet (SNS) kom till makten 2012 och har sedan dess dominerat landets politiska scen.
Partiets grundare kom från den nationalistiska extremhögern, men antog en demokratisk och EU-vänlig retorik samtidigt som de blev alltmer auktoritära på hemmaplan. SNS och Vucic har systematiskt dekonstruerat alla kontrollmekanismer, som ett oberoende rättsväsende, självständiga myndigheter och oberoende medier.
Den alltmer auktoritära utvecklingen har kritiserats av oppositionen som i protest bojkottade det förra parlamentsvalet. Även EU har kritiserat bristen på politisk dialog och attackerna på medier och oppositionen. Men Vucic har skickligt balanserat det geopolitiska spelet där EU slåss med Ryssland och Kina om inflytande över Serbien.
– Vucics kontroll har skapat en omöjlig situation för den politiska oppositionen och det behövs ett rejält omtag från EU. Särskilt nu när det finns en uppenbar risk att Ryssland gör allt för att få knyta Serbien än närmare sig, säger S-riksdagsledamot Pyry Niemi som besökte Serbien inför valet.
Vucics dominans har också underlättats av den splittrade och svaga oppositionen. Ett sorgligt illustrativt exempel är det Demokratiska partiets (DS) utveckling från att vara den ledande politiska kraften i demokratiseringen av Serbien efter att Milosevic störtades år 2000, till att atomiseras i ett otal allt mindre falanger som mestadels bråkar sinsemellan.
Efter att det ursprungliga DS imploderat i interna stridigheter har nya, såväl som gamla, röster och enande krafter i oppositionen mot det styrande partiet växt fram. Flera av dessa initiativ får stöd av Olof Palmes Internationella Center, som ser behovet av en bred och progressiv opposition.
Bland dessa finns en bred grön vänsterrörelse i Belgrad, som samlades i en koalition kallad Moramo inför valet. De lyckades komma in i både det nationella parlamentet och Belgrads parlament.
De olika fragmenten av det Demokratiska partiet lyckades också samla sig till en allians med andra partier inför valet, efter medling från Democratic Dialogue Network, en annan av Palmecentrets partner.
Artikeln publicerades först i Aktuellt i Politiken 28/4-2022.
Frankrike organiserade den första omgången av presidentvalet den 10 april och hade resultatet samma kväll. Serbien hade val en vecka tidigare och resultaten är fortfarande inte slutgiltiga. Trots det styrande partiets totala kontroll över processen var valen tvungna att upprepas i 89 valdistrikt på grund av oegentligheter. Efter tio år med SNS vid makten är de demokratiska institutionerna allt svagare och de auktoritära tendenserna allt starkare.
Valet bevisade att den nuvarande presidenten Aleksandar Vučić är den överlägset mest populära politikern i landet. Men hans parti, även om det fortsatt är överlägset starkast, gjorde sitt sämsta resultat på över tio år. För första gången sedan SNS kom till makten har de inte egen majoritet i parlamentet och måste bilda en koalitionsregering. Lokalvalen i Belgrad var ännu värre för det styrande partiet, där oppositionen fick 50 procent av platserna i det lokala parlamentet.
För ett parti som inte bygger på ideologi utan på opinionsmätningar som bas för hur den Starke Ledaren alltid tolkar folkets vilja, öppnade detta de första sprickorna i fasaden. Det gav hopp till oppositionen om att den politiska pendeln kanske äntligen har nått sitt yttersta läge och nu börjar svänga tillbaka. Den försiktigt förhoppningsfulla oppositionen ser förlusten av huvudstaden Belgrad som den första dominobrickan som kommer fälla SNS och bryta Vučić politiska dominans.
För att göra situationen ännu mer komplicerad för Vučić sammanföll valet med kravet från Washington och Bryssel att det historiskt ryssvänliga Serbien måste ta ställning gällande kriget i Ukraina. Serbien fördömde till slut Ryssland i FN:s generalförsamling men förblev det enda landet i Europa som inte införde sanktioner. Trycket från USA och EU har tvingat Vučić att, åtminstone tillfälligt, välja sida. Men han kommer att ha svårt att övertyga sina kärnväljare som ser Ryssland som beskyddare av Serbiens intressen och som inte vill se ett starkare NATO på grund av alliansens bombningar av Serbien 1999.
Hur paradoxalt det än låter, är det ganska troligt att det inte var ett decennium av systematisk nedbrytning av alla statliga institutioner, av kontroll över massmedia, av kontinuerlig demonisering av oppositionspartier och oberoende organisationer, som till slut tvingade Vučić att möta ett ultimatum från Bryssel. Det var istället en konflikt mellan två andra länder som gjorde valet mellan öst och väst oundvikligt även för den politiska opportunisten Aleksandar Vučić.
