Nyhetsbrev
Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
Oscars tal:
Idag samlas vi för att fira Arbetarrörelsens dag, för att stå upp för rättvisa och för solidaritet.
Det är lätt att bli modfälld i tider som dessa, men vi är här för att påminna varandra om en sak: det går att göra motstånd och förändra världen.
Vi har gjort det förut. Och vi kan göra det igen.
Vi lever i en tid som skakar, i Sverige och i världen. Runtom oss rasar krig, demokratier backar, klimatet pressas till bristningsgränsen.
Vi som fortfarande lever i en demokrati och har möjlighet att välja – vi står inför val. Inte bara i valurnor, utan varje dag: ska vi blunda, eller ska vi agera?
2025 står världen inför det högsta antalet pågående väpnade konflikter sedan andra världskriget. Flera europeiska länder har meddelat att de avser att dra sig ur konventionen om förbud mot personminor.
Palme sa, det går inte att bomba sig till demokrati – samtidigt pratar alltfler om att kärnvapen är lösningen för fred.
De humanitära behoven är större än någonsin och växer ständigt. Hälso- och sjukvårdspersonal och humanitära hjälparbetare dödas i allt större antal. 382 år 2024 – i år ser det ännu värre ut.
Vi ser hur Ryssland fortsätter sitt vidriga anfallskrig mot Ukraina. Ett krig som inte bara handlar om gränser och territorier – det är ett krig mot idén att varje land, varje människa, har rätt att forma sin egen framtid. Och därför är deras kamp vår kamp. Vi backar inte.
Det som händer i Ukraina just nu är en humanitär katastrof. Varje dag rapporteras det om bombade sjukhus, förstörda skolor, och barn som mister sina föräldrar.
Kvinnor som utsätts för sexuellt våld som ett krigsvapen. Rysslands krig är inte bara ett brott mot moral – det är ett brott mot internationell rätt.
Och vi måste våga ställa frågan: Vad gör vi?
Vi bygger våra värderingar på demokrati, frihet, rättssäkerhet och mänskliga rättigheter.
Men värderingar måste omsättas i handling. Det räcker inte att uttrycka oro. Det räcker inte med sanktioner som inte biter. Det krävs handling med mod och tydlighet.
Sverige och EU har ett ansvar – både juridiskt och moraliskt – att skydda de mest utsatta. Det innebär att vi måste:
Säkerställa att humanitär hjälp når fram.
Säkerställa att Ukraina har de militära resurser som krävs.
Skydda och stödja flyktingar – särskilt kvinnor och barn.
Dokumentera krigsbrott och agera för att de ansvariga ställs till svars.
Därför säger vi – Ryssland ut ur Ukraina!
Gaza bombas. Barn dödas. Sjukhus jämnas med marken.
Sveriges regering är tyst? Utrikesministern säger ingenting. De mumlar. De viker undan. De sviker.
Den svenska SD-ledda regeringen gör istället:
Nedskärningar av Palestinabistånd med 45 procent.
Fryste utvecklingsbistånd.
Röstade mot vapenvila i FN.
Fryste UNRWA-bistånd för att sedan permanent stoppa stöd till organisationen.
Avstod att rösta för uppgradering av Palestinas status i FN.
Avstod att rösta för att Israel ska avsluta sin ockupation.
Vi kräver svar! När tänker ni fördöma en högerextrem regim som bryter mot all internationell rätt? Var går gränsen?
Vi kräver:
Att Internationella domstolens beslut respekteras och följs.
Att EU fryser handelsavtalet med Israel.
Vi vill se utökade sanktioner mot Israel – mot alla dom som bär ansvaret, bosättare, militär och politiska beslutsfattare.
Omvärlden och EU måste sätta stopp och höja rösten för att rädda palestinska liv.
En vapenvila måste på plats och mat och förnödenheter måste omedelbart släppas in i Gaza.
Vi behöver en utrikespolitik som säger ifrån – inte en som är tyst när starka trampar på svaga. Och vi behöver ett Sverige som visar mod – inte ett som hukar.
När världen gungar, när auktoritära krafter växer, då måste vi hålla fast vid våra värderingar – inte släppa taget. Då måste vi stå upp för det som är rätt – inte det som är bekvämt.
Vi säger: freden byggs inte med vapen, utan med rättvisa. Med utbildning. Med jämlikhet. Det är inte naivt – det är nödvändigt.
Vi behöver ett starkt försvar som kan skydda oss vid en attack mot våra gränser, men inte på bekostnad av välfärd och ett bistånd som stärker demokratier, skyddar mänskliga rättigheter och främjar klimatkampen.
Vi vet hur det är att kämpa för våra rättigheter. Men andra gör det under mycket svårare villkor – i krig och konflikt, i fattigdom och förtryck. Vårt stöd kan göra hela skillnaden. Det är ett bevis på att vi bryr oss, att vi vill skapa en mer rättvis värld för alla.
Världen är djupt ojämlik. Medan vissa lever i överflöd, saknar andra rent vatten, sjukvård och utbildning. Ett starkt bistånd är ett verktyg för att jämna ut dessa orättvisor. Det handlar inte om välgörenhet, utan om global rättvisa. Vi måste arbeta tillsammans för att skapa ett samhälle där alla har samma möjligheter.
Bistånd förebygger konflikter. Länder med hög ojämlikhet, svag utbildning och dålig sjukvård är ofta mer sårbara för krig, korruption och extremism. Genom att satsa på utbildning, hälsa och jämställdhet kan vi bidra till stabila och fredliga samhällen. Fred börjar med rättvisa.
Varje krona som går till flickors skolgång, hälsovård eller klimatanpassning ger oss starkare, tryggare samhällen och en bättre värld för kommande generationer.
Sveriges röst i världen stärks av solidaritet. Ju mer vi visar att vi är beredda att hjälpa, desto mer lyssnar andra på oss i internationella forum som FN och EU. Det ger oss möjlighet att påverka frågor som klimat, fred, mänskliga rättigheter och arbetsvillkor – för en bättre värld.
Slutligen, låt oss inte glömma vikten av fackliga rättigheter. Genom att stödja fackföreningar i utvecklingsländer stärker vi demokratin, arbetsskyddet och rättvisa villkor för arbetare världen över. Alla arbetare förtjänar trygghet, schyssta löner och rätten att organisera sig.
Så, stoppa nedmonteringen av svenskt bistånd! Bistånd är ingen lyx utan tvärtom en nödvändig investering i vår framtida säkerhet. Att återgå till enprocentsmålet är därför inte bara moraliskt rätt, det är strategiskt smart.
Det är lätt att känna hopplöshet. Vi ser hur världen brinner. Hur temperaturen stiger. Hur konflikter blossar upp. Vi måste organisera oss. Höja rösten.
När arbetare i Bangladesh syr våra kläder för en lön som inte räcker till mat – då har vi ett ansvar.
När fackliga ledare i Colombia mördas för att de organiserar sig – då har vi ett ansvar.
När kvinnor i Iran kämpar för sina grundläggande friheter – då har vi ett ansvar.
Vi är här idag för att vi vägrar att ge upp. Vi tror på en annan värld – en värld där människovärdet väger tyngre än vinstintressen, där freden är viktigare än maktspel, där alla får plats.
En annan värld är möjlig.
Vi ska bygga den. Tillsammans. Med solidaritet. Med mod. Med handling.
Så bygger vi gemensam säkerhet och rustar för fred!
Turkiet vid ett avgörande vägskäl
19 mars fängslades Istanbuls borgmästare Ekrem İmamoğlu och flera andra borgmästarkollegor som representerar det socialdemokratiska partiet CHP – vårt systerparti. De anklagas för korruption och terrorism, men fängslandena framstår allt tydligare som en del i ett grymt politiskt spel.
Folkets reaktion har varit omfattande och flera massprotester har genomförts runtom i hela Turkiet. Regeringen har svarat med ökad repression. Massgripanden, tortyr, sexuella trakasserier och misshandel har rapporterats av Palmecentrets partners och andra människorättsorganisationer. Särskilt utsatta är unga aktivister som saknar tidigare politisk erfarenhet, och kvinnor. Amnesty Turkiet har nu begärt en oberoende utredning kring dessa uppgifter.
Civilsamhällsorganisationer, däribland Palmecentrets samarbetspartners, dokumenterar dessa brott och erbjuder juridiskt stöd till de drabbade. Men civilsamhällets möjligheter att agera begränsas av en allt hårdare lagstiftning och minskat internationellt stöd, samtidigt som landet befinner sig i en djup ekonomisk kris.
Gripandet av İmamoğlu är ett tydligt tecken på den djupa politiska kris som Turkiet befinner sig i. Protesterna som inleddes som en reaktion mot gripandet har snabbt utvecklats till en bredare rörelse med det största oppositionspartiet CHP i spetsen. Att oppositionen samlas mot utvecklingen inger hopp. Men för många känns det som landet nu står vid en avgrund och ett vägskäl.
Vi åkte därför nyligen till Ankara, med en delegation från det europeiska socialdemokratiska partiet, PES, för att uttrycka vårt starka stöd till CHP och de fängslade partiföreträdarna. Partiledaren Özgür Özel som tog emot oss var tacksam över alla internationella ansträngningar som görs för att sätta strålkastarljuset på det som nu sker i Turkiet. När omvärlden skakar i sina grundvalar är det lätt att den illavarslande utvecklingen i Turkiet förvinner från dagordningen och faller i glömska.
Och det ser dessvärre ut som att historien upprepar sig, 2016 fängslades den kurdiske oppositionsledaren Selahattin Demirtaş. Han hade då lyckats nå en växande väljarskara. Trots upprepade domar från Europadomstolen om att han bör friges sitter han fortfarande efter nio år fängslad. Fängslandet av Demirtaş följdes sedan av en systematisk nedmontering av det socialdemokratiska prokurdiska partiet HDP. Vid lokalvalen 2019 vann de makten i 65 av landets kommuner. 48 av dem kom sedan att tvångsförvaltas av staten.
Nu riktas samma metoder mot det största oppositionspartiet CHP och dess populäre ledare İmamoğlu som nyligen utsetts till partiets presidentkandidat i det kommande presidentvalet. Han har lyckats samla en bred väljarskara och är ett tydligt hot mot president Erdoğans makt.
Samtidigt som det politiska förtrycket hårdnar pågår en lika systematisk nedmontering av det fria ordet.
Samtidigt som det politiska förtrycket hårdnar pågår en lika systematisk nedmontering av det fria ordet. 90 procent av de nationella medierna ligger under statlig kontroll. Enligt V-Dem-institutet vid Göteborgs universitet är Turkiet en valautokrati. Det innebär att det fortfarande hålls val men att grundläggande demokratiska friheter som yttrandefrihet, pressfrihet och rättsstatens oberoende är kraftigt undergrävda.
Landet ligger på 149:e plats av 180 på Reportrar utan gränsers 2024 års pressfrihetsindex. En av de nyligen fängslade journalisterna är svenske Joakim Medin som försökte resa in i landet för att bevaka protesterna. Han anklagas för att ha förolämpat presidenten Erdoğan och för terrorism. En vanlig anklagelse för att gripa och tysta kritiska röster och journalister.
Civilsamhället och universiteten i landet möter samma behandling. Länge har de varnat för en alltmer tilltagande auktorisering. Men trots att Turkiet under längre tid visat upp denna negativa utveckling säger många i landet att Turkiet nu står vid ett avgörande vägskäl: återgång till demokrati, eller mot en fullständig autokrati. Folkmassornas protester och oppositionens beslutsamhet att fortsätta ta upp kampen mot regeringen inger dock hopp.
Men de behöver hjälp, nu mer än någonsin. Det finns fortfarande en optimism och framåtanda hos CHP, ett självförtroende som vilar i det breda stödet i samhället, inte minst bland ungdomar. Men de klarar det inte ensamma. Det behövs internationell solidaritet.
Vi står inför en ny tid. Vilken väg Turkiet väljer att gå kommer också att prägla utvecklingen i Europa och vårt närområde. Stora högerauktoritära strömningar i världen och krig visar hur snabbt instabilitet kan spridas. Som Natomedlem är Turkiets demokratiska utveckling nödvändig. Är det något vi lärt oss genom historien är det att auktoritära regimer och grannar varken för med sig fred eller stabilitet. Tvärtom.
Men det behöver inte bli så, det turkiska folket och dess demokratiska opposition har inte förlorat slaget. Långt ifrån. Det är den progressiva rörelsen i landet som är garanten för ett demokratiskt Turkiet, men de behöver vårt stöd. Därför måste Sverige och EU i alla de viktiga samarbeten vi har med Turkiet fortsätta att lyfta vikten av demokrati och yttrandefrihet. Sverige och EU måste också fortsätta att ge aktivt stöd till de demokratiska krafterna i landet som vågar försvara yttrandefrihet, jämställdhet och rättssäkerhet.
Vi socialdemokrater kommer fortsätta att stå vid våra turkiska systerpartiers sida i deras kamp så länge som det kommer att behövas.
Orginal artikeln publicerades i AiP.
Oscar Ernerot
generalsekreterare Olof Palmes Internationella Center
Paula Carvalho Olovsson
internationell sekreterare Socialdemokraterna
1976 blåste en intern strid upp i det brittiska företaget Lukas Aerospace. Ledningen ville fokusera på företagets militära produktion och säga upp personal. De anställda kontrade med en gemensam facklig plan som både skulle rädda jobben och ta företaget i en ny riktning. I stället för att tillverka missiler ville de framställa saker som gjorde social nytta, som medicinsk utrustning och värmepumpar och solceller, så att arbetare skulle ha råd att värma upp sina hem.
”Lukasplanen” och fackets organisering för att få använda sina yrkeskunskaper på ett sätt som bidrar till det allmänna bästa – till fred, klimatnytta och jämlikhet – gör sig påmind på Earth Day i år.
Den infaller i en tid då satsningar på militär och vapen upptar en rekordstor del av våra gemensamma resurser. Och där summan som läggs på militär upprustning överträffar det som läggs på klimatomställningen många gånger om. För den som vill ha säkerhet för alla är detta en bakvänd logik.
Inte minst när man tänker på att militärindustrin bidrar till det pågående angreppet på jordens livsuppehållande system. Militären står för cirka en tjugondel av världens totala klimatutsläpp – mer än civilflyget. Lägg till det skador på lokal natur, då giftiga ämnen släpps ut vid övningar och vapentester och hamnar i människors och djurs kroppar. I vissa fall är storskalig miljöförstörelse – ekocid – rentav en central del av den militära strategin, som i Rysslands krig i Ukraina. Även Israels armé har ekocid som taktik, då den bulldozrar åkrar, fäller olivträd och fyller brunnar med betong för att göra Gaza omöjligt att leva i för palestinier.
Självklart ska vi satsa på vår gemensamma säkerhet. Och själva förutsättningen för att kunna leva tryggt är att vi har en fungerande planet, som kan förse oss med mat, vatten och ett hem som står kvar. Som kan stötta vår hälsa och bära upp våra ekonomier. Allt detta riskerar vi att förlora om vi inte agerar kraftfullt, här och nu.
Slutsatsen är tydlig: mänsklig säkerhet behöver bli politikens främsta mål. Det innebär satsningar på en rättvis grön omställning, både här hemma och i världen. Arbetare ska få stöd i att ställa om till nya gröna jobb och uppgifter. Rikare länder som orsakat klimatkrisen behöver betala den klimatfinansiering de är skyldiga de mest drabbade länderna, så att de kan skydda sina invånare.
Det kräver också att det multilaterala systemet för internationellt samarbete, fred och säkerhet stärks och utvecklas. Och att satsningar för att främja demokrati och mänskliga rättigheter prioriteras.
Pengar finns men behöver omfördelas, från de superrika och klimatskadliga industrier till det som skapar säkerhet och välmående för alla. Lyckas vi med det minskar vi också grogrunden för auktoritära rörelser och ledare som vill starta krig.
Även om vi behöver både militär beredskap och förebyggande upprustning för att skydda oss mot despoter, så behöver den stora riktningen vara det som de fackliga kämpade för i Lukasplanen: en demokratisk övergång från att producera sådant som skadar människor och planet till sådant som hjälper oss att blomstra.
Vi behöver helt enkelt rusta för fred snarare än krig.
400 personer samlades för att mobilisera för rättvis omställning!
Den 5-6 april anordnades Klimatriksdag 2025, vilket samlade 400 deltagare. Här möttes engagerade medborgare, forskare, representanter för olika rörelser, kommunala tjänstemän och opinionsbildare. Palmecentret och Hyresgästföreningen var två av de organisationer som stöttade eventet.
Huvudfrågan var hur vi ska arbeta tillsammans för att mobilisera så många som möjligt för en rättvis och kraftfull klimatpolitik. Naturskyddsföreningens Beatrice Rindevall sammanfattade helgens intensiva aktivitet med orden: ”Det finns tusen sätt att engagera sig. Vi har folket och opinionen på vår sida.”
Nyfiken på hur du kan vara med? Här kommer inom kort de viktigaste budskapen och idéerna från Klimatriksdag 2025 att publiceras, med flera arbetsgrupper som man är varmt välkommen att ansluta sig till:
Redefining Security for the 21st Century- Common Security Conference 2025
TIME AND PLACE:
April 10th 15:00-17:00(CEST), April 11th 10:00-18:00(CEST)
Online (zoom link will be sent upon registration).
The conference will be held in English. Translation options will be available. See registration.
The global order and balance of power is in the midst of rapid and unpredictable changes, leading to new violent conflicts, realms of contestation, and increasing global tensions. As the post-Cold War era comes to an end and reveals its shortcomings, the new international order has not yet emerged and remains to be defined.
Today, global decision-makers have broken down nuclear arms regulation and once again resorting to power politics and strategic competition with heavy investments in the military industry at enormous social and environmental cost. We strongly believe that civil society, the working class, and marginalized groups must have a say in what the new order looks like. The concept of Common Security, developed during the 1980s Cold War confrontation and revitalized in the 21 st century, can serve as an important tool to define from civil society what a new order should look like.
The online Common Security Conference 2025: Redefining Security for the 21st Century brings together politicians, international officials, trade union leaders, non-governmental organizations, peace activists, and more for critical discussions on concrete steps and strategies for global, regional, national, and local level movements for a more just and peaceful future for us all. We invite you to be part of the movement for a common security policy for the new age – one that prioritizes human life over war and imperialism, that emphasizes our common humanity over division, and that pushes for global cooperation to resolve disagreements and conflicts.
Speakers include:
Jan Eliasson, Swedish and international diplomat, former Deputy Secretary-General of the United Nations (2012-2016) and Swedish Minister for Foreign Affairs (2006)
Annika Söder, Chair of the European Institute of Peace and former State Secretary for Foreign Affairs of Sweden
Cecilia M. Bailliet, UN Independent Expert on human rights and international solidarity
Omar Faruk Osman, General Secretary, Federation of Somali Trade Unions (FESTU)
Olof Palmes Internationella Center
International Peace Bureau (IPB)
International Trade Union Confederation (ITUC)
LO Sweden
Alianza Iberoamericana por la Paz
ONG ASRAD Mali
STEM (Science, Technology, Engineering, and Mathematics) Network
På de leriga och blöta gatorna i staden Legazpi i Filippinerna åker vi mot det elkooperativ vi ska besöka. Det är Irvin Boncacas som kör. Han jobbade med att kalibrera elmätare innan han blev generalsekreterare för fackförbundet POWER, som organiserar arbetare inom energisektorn.
Genom bilfönstret ser vi hur stolparna längs vägen är behängda med enorma härvor av sladdar, ett virrvarr som ser kaotiskt ut. Nyfiken frågar jag honom om hur det är möjligt att hålla koll på hur mycket el varje hushåll använder och betalar för, trots den synliga oredan.
– Vi har koll, svarar han med ett leende.
Filippinerna, en ögrupp i Sydostasien, består av över 7 600 öar. Med en befolkning på omkring 113 miljoner är landet ett av de mest befolkade i Asien, känt för sina fantastiska stränder, kristallklart vatten och tropiska landskap.
”Här motarbetar regeringen kollektivförhandlingar och försöker systematiskt tysta arbetarnas gemensamma röst.”
Men Filippinerna finns också på listan över världens tio sämsta länder för arbetstagare. Här motarbetar regeringen kollektivförhandlingar och försöker systematiskt tysta arbetarnas gemensamma röst, och det är framför allt därför som jag befinner mig här nu. Som programansvarig för Olof Palmes Internationella centers verksamhet i Asien.
Den svenska fackföreningsrörelsen är en stor inspiration för fackförbunden här. En viktig milstolpe var när POWER bildade ett nationellt fackförbund på ett sätt som liknar Seko, som organiserar anställda inom energibranschen i Sverige. Den filippinska fackföreningsrörelsen har annars en mer amerikansk struktur med ett fackförbund per arbetsplats, vilket inte ger samma kollektiva styrka som den nordiska modellen, där man organiserar sig i yrkesförbund.
Nu är jag här för att förstå mer om hur POWER, trots det massiva motståndet mot fackföreningar och miljöorganisationer, framgångsrikt ändå lyckats koppla arbetstagarnas frågor – som bättre arbetsvillkor och rättvisa löner – till klimatfrågorna och en rättvis grön omställning.
Filippinerna ligger i dag på plats tre över de länder i världen som drabbas hårdast av klimatförändringarna. Det märks på stigande havsnivåer, extremt regn, och tilltagande resursbrist och miljöförstöring. Tyfoner med starka stormvindar och mycket nederbörd blir allt vanligare. Ett genomsnitt på 20 tyfoner träffar ögruppen varje år.
”Filippinerna ligger i dag på plats tre över de länder i världen som drabbas hårdast av klimatförändringarna.”
Tyfonen Odette, som svepte in över landet 2021, orsakade skador på infrastruktur och jordbruk för uppskattningsvis en miljard dollar och tvingade 630 000 människor att fly från sina hem. FN uppskattade senare att Odette påverkat livsmedelsförsörjningen för 13 miljoner människor, och lämnat dem utan tillräckligt med mat, el eller vattenförsörjning.
I Legazpi är det just nu ovanligt mycket regn och vi åker över broar som repareras för fullt. När vi kör vidare och ut genom staden förbi nyplanterade risfält, berättar Irvin att han anser att lagen Green Jobs Act från 2016 är ett steg i rätt riktning. Lagen syftar till att främja skapandet av gröna jobb, stödja miljövänliga industrier och erbjuda vidareutbildning för att förbereda arbetstagare för en mer hållbar, grön ekonomi. Trots detta menar han att staten inte satsar på den gröna omställningen i praktiken.
Fr v: Irvin Boncacas, generalsekreterare för fackförbundet POWER, och Dante Encinas, fackklubbsordförande på SORECO elkooperativ.
År 1969 initierade den filippinska regeringen ett program med målet att elektrifiera hela öriket. För att lyckas med detta bildades därför många småskaliga elkooperativ, ägda av medlemmarna själva. När det började närma sig början av 2000-talet, var det dags för många av dessa kooperativ ansöka om förnyat tillstånd från myndigheterna samtidigt som en privatiseringsvåg svepte över energibranschen.
Privata företag såg sin chans att ta över driften av kooperativen och fackföreningarna mobiliserade för att motverka privatiseringen.
– Företagen lovar att utveckla verksamheten och investera i ny grön teknik, men det som alltid har hänt när ett kooperativ har övertagits är att företagen höjer elpriserna och inte bryr sig om sina tidigare löften. Det finns inga som helst incitament att investera i grön el tyvärr, säger Irvin Boncacas.
Electricity Power Industry Reform Act (EPIRA) från 2001 var avsedd att minska elkostnaderna för konsumenterna och förbättra servicen, men den har misslyckats på båda punkterna, enligt honom.
– I dag är våra elpriser näst högst i hela regionen, efter Japan. Samtidigt är arbetssituationen inom elindustrin långt ifrån god. Det uppskattas att cirka 17 000 arbetare är kontraktsanställda inom sektorn, vilket ger dem liten trygghet och få förmåner. Privatiseringen av elindustrin utgör dessutom ett av de största hindren för regeringens mål att minska koldioxidutsläppen. De stora energibolagen investerar kraftigt i kol, vilket har lett till att privatiseringen i stället främjat byggandet av fler kolkraftverk snarare än att satsa på förnybar energi som primär energikälla, säger Irvin Boncacas.
”Över 40 procent av Filippinernas växthusgasutsläpp kommer i dag från förbränning av kol och brännolja för elproduktion.”
Över 40 procent av Filippinernas växthusgasutsläpp kommer i dag från förbränning av kol och brännolja för elproduktion. Men om landet kunde producera sin egen energi, med förnybara källor som sol- eller vattenkraft, skulle kooperativen kunna bli oberoende från privata energiproducenter, och samtidigt minska elpriserna med så mycket som 12,5 procent, menar Irvin Boncacas.
Medan han rattar bilen på de gropiga och lerslaskiga vägarna berättar han om kampen på hans förra arbetsplats Albay Electric Cooperative. När de anställda fick reda på att delstatsregeringen hade påbörjat en försäljning till det privata San Miguel Energy Corporation startade en tre år lång strid.
Kooperativets arbetare gick i strejk och uppmanade alla medlemmarna att stödja dem genom att inte betala sina elräkningar. Stödet var stort bland användarna, vilket fick det privata företaget att stänga av elektriciteten för hushåll som gick med i bojkotten, medan kooperativets arbetare kontrade med att återansluta hushållen igen.
Kampen förlorades dock till slut när medlemmar i kooperativet mutades att stödja det privata övertagandet i en omröstning. Men på grund av det fortsatta motståndet från arbetare och andra medlemmar har företaget haft svårt att göra vinster.
Och trots att kampanjen förlorades i Albay fick fackförbundet POWER politiska framgångar under stridsåren eftersom den kollektivt genomförda aktionen visade att arbetare inom elkooperativ kan och kommer att kämpa emot privatisering och för sina medlemmars intressen.
Sedan dess har privata företag upprepade gånger försökt övertala korrupta politiker att anta lagar som gynnar privatiseringen av andra elkooperativ. Men arbetarnas insatser har hittills förhindrat lokala politiker från att lättvindigt tillåta att kooperativ övertas av privata aktörer.
En stor utmaning i denna process är kampen om offentliga medel. Utan statligt stöd saknar kooperativen de nödvändiga resurserna för att etablera produktionsanläggningar för förnybar energi. Kampen för att säkra offentliga medel för en rättvis energitransition inom Filippinernas landsbygdsenergisektor är också en viktig del i POWERs kampanj.
”Utan statligt stöd saknar kooperativen de nödvändiga resurserna för att etablera produktionsanläggningar för förnybar energi.”
År 2015 anslöt sig den filippinska regeringen till Parisavtalet om klimatförändringar och gjorde ett villkorat åtagande om att till 2030 minska koldioxidutsläppen med 70 procent under ”business-as-usual-nivåerna”. Trots detta ambitiösa mål har den nuvarande regeringen ännu inte specificerat hur det ska uppnås.
Regeringen försöker balansera att hålla näringslivet nöjt samtidigt som den följer sina klimatåtaganden. Det kommer att vara en lång väg att verkligen genomföra övergången till förnybar energi.
– Men som fackförening kommer POWER att fortsätta arbeta för energidemokrati, betonar Irvin Boncacas.
Flera tiotals miljoner hushåll som är medlemskonsumenter av elkooperativ i Filippinerna riskerar annars att förlora sin äganderätt till den privata sektorn.
Jag sammanfattar fackförbundets målsättning i min anteckningsbok medan vi rullar förbi vakten och in på elkooperativets område ”Att kämpa emot, återta kontrollen och omvandla elindustrin till en grön och hållbar sektor som styrs av folket”.
Artikeln publicerade först i Aktuellt i Politiken
Internationell Utblick: Syrien efter Assadregimens fall27 mars kl.18:00-19:30
Katasalen, plan 1
ABF-huset, Sveavägen 41
Entré: 90 kr, Student / Pensionär: 70 kr
Under 14 år pågick ett förödande inbördeskrig i Syrien som började med protester under den arabiska våren och eskalerade till en komplex konflikt med många inblandade parter från flera länder. Den 8 december 2024 störtades Bashar al-Assads regim av rebellstyrkor ledda av den islamiska gruppen Tahrir al-Sham (HTS) i en oerhört snabb offensiv. Efter maktskiftet upplöste det nya styret parlamentet och upphävde konstitutionen för en tre månader lång övergångsperiod. Syriens interimspresident har initierat en nationell övergångsprocess, samtal har också hållits i Saudiarabien och i Amman, Jordanien.
Trots förhoppningar och löften om stabilitet har situationen förvärrats. I början av mars eskalerade våldet på västkusten i landet och civila utsattes för det som media och människorättsorganisationer kallat för massaker, särskilt bland den alawitiska minoriteten. En mycket viktig vändning skedde i direkt anslutning till detta, nämligen en överenskommelse mellan Damaskusstyret och Syriska Demokratiska Styrkorna som kontrollerar nordöstra delen av landet, cirka 25 procent av Syriens territorium.
Seminariet blir ett samtal om det aktuella läget i Syrien, den nationella dialogprocessen och förutsättningarna för en inkluderande och rättvis demokratisering. Var står demokratiseringsprocessen nu? Utvecklingen sedan Assadregimens fall kommer att belysas, möjligheterna till en demokratisk övergång och hållbar framtid i Syrien analyseras, liksom hur Sverige och det internationella samfundet kan bistå.
Samira Zair, Representant för Syrian Women’s Network och Syrian Women’s Political Movement
Nadya Driai, Representant för Syriska Demokratiska Folkets Parti (SDPP)
Shiyar Ali, Sverige Representant för Nordöstra Syrien Administrationen.
Metin Rhawi, Sverige Representant för Syriac Union Party in Syria (SUP)
Johan Büser, riksdagsledamot (S)
Danielle Barsoum Malki, Olof Palmes Internationella Center, Samtalsledare
Samtalet är på svenska
Arrangeras av ABF Stockholm, Olof Palmes Internationella Center och Socialdemokraterna
Studio Solidaritet: Kriget om mineralerna i Demokratiska republiken KongoVälkommen till ett seminarium om den pågående konflikten i östra Demokratiska republiken Kongo (DR Kongo) och dess påverkan på civilbefolkningen och människorättsaktivister i regionen.
Vi diskuterar den aktuella situationen, den politiska utvecklingen, de humanitära konsekvenserna och Sveriges roll i att stödja en fredlig utveckling.
Alphonse Mulumba, Programhandläggare DRK på Palmecentret
Anna Sundström, Generalsekreterare för International RESCUE Committee i Norden
Oscar Ernerot, Generalsekreterare på Palmecentret, moderator
+ Lokal partnerorganisation.
I januari 2025 intog den väpnade rebellgruppen M23 delar av östra DR Kongo. Enligt FN-experter har Rwanda militärt backat M23, vilket har förvärrat konflikten och gjort den ännu mer komplex. Den humanitära situationen är mycket allvarlig, sedan januari har över 7000 människor dödats och hundratusentals har tvingats fly. FN rapporterar om överbelamrade sjukhus, blockerade vägar och stängda flygplatser, vilket försvårar evakuering och humanitärt bistånd. Allvarliga människorättsbrott som attacker på sjukhus och sexuellt våld har också rapporterats.
Palmecentret anser att M23:s fortsatta framryckning är ett oacceptabelt brott mot det överenskomna eldupphöret och förvärrar den katastrofala humanitära krisen i östra DR Kongo.
SLUTREPLIK. Biståndsminister Benjamin Dousa blandar bort korten när han säger att vi är kritiska till handel. Det är vi inte.
Vi är oroade över regeringens låga ambitioner på den globala arenan. Biståndet har dragits ned och redan 2028 kommer det att ha minskat med en tredjedel. I det omvärldsläge vi befinner oss, måste Sverige ändra kurs och visa ledarskap.
Miljontals människor får betala med sina liv när Donald Trump monterar ned världens största biståndsgivare USAID.
Listan är smärtsamt lång över verksamhet som drabbas: i Kongo stoppas vård av tiotusentals undernärda barn, i Etiopien matstöd till en miljon människor. I Bangladesh står 600 000 kvinnor och barn utan tillgång till kritisk mödravård. Det globala humanitära biståndet, som USA stått till 42 procent för, slungas ut i ett kaos.
Om detta nämndes inte med ett ord i utrikesdeklarationen.
Nedläggningen är en katastrof av ofattbara proportioner, men USA är inte ensamt om att dra ned på biståndet. Samma utveckling ser vi i Europa och inte minst i Sverige, där regeringens nedskärningar lämnat hundratals organisationer som kämpar för demokrati, jämställdhet och fattigdomsminskning åt sitt öde.
Att rika länder överger människor i nöd och som kämpar mot auktoritära regimer är en tragedi i sig – men det får också geopolitiska konsekvenser.
Hundratals diplomater har redan varnat USA:s utrikesminister Marco Rubio för att nedmonteringen av USAID skapar ett vakuum för Ryssland och Kina att fylla. Sverige bidrar till utvecklingen när vi minskar vår närvaro i flera biståndsländer.
”Sanningen är att regeringen tog av sig ledartröjan för längesen”
Det är sorgligt att se att regeringen överger vår långa tradition av att vara en stark röst globalt och i stället fortsätter sin inslagna bana, med nedskärningar i biståndet som dessutom ska sätta svenska intressen i centrum.
Dessutom är det ostrategiskt; att satsa på bistånd är att investera i demokrati, jämställdhet, fred – och en regelbaserad världsordning.
Dousa försäkrar att nedläggningen av USAID inte har ”mattat av” Sveriges internationella engagemang. Men sanningen är att regeringen tog av sig ledartröjan för längesen.
När USA nu vänder världen ryggen, måste Sverige göra om och göra rätt. Återgå till enprocentsnivån för biståndet – och driva på för att även EU ökar ambitionerna.
Artikeln publicerades först på Aftonbladet.
Oscar Ernerot, generalsekreterare, Olof Palmes internationella center
Louise Lindfors, generalsekreterare, Afrikagrupperna
Mattias Brunander, generalsekreterare, Diakonia
Ulrika Strand, generalsekreterare, Fonden för mänskliga rättigheter
Tobias Linghag, verksamhetsledare, Framtidsjorden
Malin Nilsson, generalsekreterare, Internationella kvinnoförbundet för fred och frihet (IKFF)
Anna Stenvinkel, generalsekreterare, ForumCiv
Anders Berg, tf generalsekreterare, IM
Leo Rudberg, ordförande, Jordens vänner
Lotta Sjöström Becker, generalsekreterare, Kristna fredsrörelsen
Martin Johansson, ordförande, Latinamerikagrupperna
Isabella Olsson, global påverkanschef, Läkarmissionen
Paul Carlsson, ordförande, Praktisk Solidaritet
Isabella Holmquist, styrelseordförande, Svalorna Indien Bangladesh
Kajsa Johansson, biträdande generalsekreterare, Svenska Afghanistankommittén
Kerstin Bergeå, ordförande Svenska freds- och skiljedomsföreningen
Palmecentret stödjer kvinnorättsorganisationer runt om i världen samt arbetar med att stärka kvinnors politiska organisering och öka deras makt och inflytande i samhället och på arbetsmarknaden. Läs mer om vårt arbete för ökad jämställdhet globalt.
+ Vår akutinsamling för civilbefolkningen i Palestina pågår fortfarande: Läs mer här.
Palmecentrets partnerorganisation Health Development Information and Policy, HDIP, är en tidigare hälsoinriktad organisation som i dag arbetar med kvinnor på landsbygden på Västbanken, Palestina. De stöttar kvinnorna att själva ta makten över sina liv och påverka sina lokala samhällen – exempelvis genom att driva på för politiska eller juridiska förändringar, eller för att öka kvinnor och ungas representation i beslutsfattande.
Nida och Latife är två kvinnor som har stärkts med hjälp av HDIP:s aktiviteter och ledarskapsutbildningar.
Nida Adra kommer från byn Bani Naim i Hebron och arbetar som fotograf. Hon har tagit del av HDIP:s projekt ”Women Can Change the Society” sedan 2021. I dag opinionsbildar hon aktivt om ILO-konventionen C190 om våld och trakasserier på arbetsplatsen och är också invald som styrelsemedlem i kvinnocentret i byn.
– Jag är en frånskild kvinna och mamma till två barn. Min berättelse började när jag gjorde ett misstag och gifte mig med fel person, berättar hon.
Nidas man isolerade henne från familj och vänner. Hon beskriver det som att ha varit fast i en bur och att hon var utmattad. När Nida försökte lämna sin man krävde han att hon gav upp vårdnaden om barnen i utbyte mot frihet. Alla runt henne protesterade mot beslutet. Men efter ett år har hon kunnat återta sina och barnens rättigheter i enlighet med lagen och de är återförenade.
– Genom projektet har jag fått styrkan och beslutsamheten att kräva mina fulla rättigheter utan någons inblandning, säger hon.
Latife Amro är 22 år gammal från Hebron och har tagit del av projektet sedan 2022. Hon fick reda på HDIP:s aktiviteter genom Samira, som är invald i den lokala församlingen. Samira tillsammans med Fadiwa, en fältkoordinator hos HDIP, var också de som övertygade Latifes pappa att låta henne delta i projektet när han först motsatte sig idén.
– Jag kommer ihåg att under första träffen skämdes jag för att jag inte hade kommunikationsfärdigheter och inte visste hur jag skulle uttrycka mina känslor. Jag lyssnade på de unga kvinnor som tog del av programmet för att stärka kvinnor och såg deras personliga utveckling. Men det var en utmaning för mig, säger Latife.
– Vid slutet av träffen beslutade jag mig för att jag ville vara som dem, en rättfram och stark kvinna som kan stå upp för sina rättigheter och utmana samhället.
Innan Latife blev aktiv i HDIP:s projekt kände hon sig isolerad och olycklig. Hon hade mobbats i skolan till den grad att hon misslyckades med sina sluttentor. Hon såg ingen annan väg framåt i livet än att gifta sig eller att dö.
I dag känner hon sig som en del av gruppen och stark nog att tala framför andra och förespråka sina rättigheter, berättar hon.
– Kvinnogruppen fortsätter att uppmuntra mig att gå tillbaka och göra klart gymnasieskolan. Min plan för 2025 är att återvända för att göra klart de sista tentorna.
Utöver HDIP:s arbete med att stärka kvinnliga ledare på landsbygden har de varit del av en kampanj för att stoppa våld mot kvinnor – bland annat genom att delta i arbetet med att ta fram skuggrapporter till FN.
HDIP stöds av Socialdemokraterna i Östergötland och Akademikerförbundet SSR genom Palmecentret.
Samira som hjälpte till att se till att Latife kunde delta i HDIP:s aktiviteter, blev själv invald i den lokala församlingen i Hebron några år tillbaka. Att flera kvinnor kandiderade och vann utmanade det normalt konservativa och patriarkala lokala styret och var ett resultat av att HDIP och flera andra organisationer tålmodigt arbetat med att öka ungas och kvinnors politiska representation.
Som lokal ledare arbetar Samira i sin tur med att stärka och mobilisera kvinnor. Varje lokal ledare skapar grupper med omkring 20-25 kvinnor som träffas regelbundet i det egna samhället. De lokala ledarna i olika distrikt träffas också månadsvis för att gemensamt med civilsamhällesorganisationer organisera påverkansplaner och aktiviteter. Även ett nationellt nätverk har bildats.
