Nyhetsbrev

Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.

Jag vill få nyhetsbrev
Jag vill få seminarieinbjudningar

ENG

• Vad vi gör
• Vad vi tycker
• Engagera dig
• Om Palmecentret
• Palme Resource Center

Stöd oss  

Stöd oss

Swisha ett valfritt belopp till

123 24 060 72

Fler sätt att stöjda oss »

Tack för ditt stöd!

Efter kuppförsöket sommaren 2016 har Turkiet genomgått en mycket negativ utveckling. Demokratin har urholkats. Regimen har tagit kontroll över media och förbjudit oberoende media. President Erdogans auktoritära styre har brutaliserats med massfängslanden och flykt utomlands av oliktänkanden, massavskedanden av journalister, lärare, universitetsfolk och tjänstemän som ogillats av regimen. Tortyr och andra avskräckningsmetoder har använts. Människor har dödats.

Det råder en politisk maktkamp i Turkiet mellan sekulära kemalister och det regerande islamkonservativa partiet AKP. Pandemikrisen har drabbat Turkiet hårt ekonomiskt och socialt. Landets ekonomiska kris hotar att leda till kollaps. Kurder och andra minoriteter förföljs. Antalet syriska flyktingar som angetts vara drygt 3,5 miljoner utgör en svår belastning för landet.

Utrikespolitiskt har Turkiet uppträtt allt mera aktivistiskt och skaffat sig fiender genom sitt handlande. I Syrien ser landet ”hotet från kurderna” som viktigare att ta itu med än att bidra till en fredslösning. I östra Medelhavet har Turkiet uppträtt aggressivt och provocerat grannstater. Förhandlingar om medlemskap i EU är avbrutna. Med USA har Turkiet gjort sig ovän genom att som Natomedlem köpa ett ryskt försvarssystem.

Hur ser situationen ut, och vad kan förväntas under den närmaste framtiden? Hur utvecklas Turkiets internationella relationer? Hur bör omvärlden, inklusive EU och Sverige, agera gentemot Turkiet? Finns det några ljusglimtar att peka på?
Seminariet sänds digitalt vi Facebook.

Medverkande:
Paul Levin, chef för Institutet för Turkietstudier, Stockholms universitet
Helin Sahin, Turkiethandläggare, Olof Palmes Internationella Center
Michael Sahlin, tidigare bland annat Sveriges ambassadör i Turkiet
Anna Sundström, generalsekreterare Olof Palmes Internationella Center, samtalsledare

Titta på samtalet här!

I Bogotá skulle kvinnor från hela regionen samlas men på grund av omikron fick de flesta delta digitalt. På plats var dock de två presidentkandidaterna från den Historiska Pakten (den progressiva valkoalitionen i Colombia) Gustavo Petro och Francia Marquez som presenterade olika förslag för jämställdhet i en kommande regering.

Det nya nätverket har som syfte att stärka kvinnors deltagande och inflytande i politiken i Latinamerika, och tillsammans arbeta fram en politik och strategi för att öka jämställdheten i regionen. I genomsnitt i Latinamerika är representationen av kvinnor endast 33 procent, i Colombia ligger den nivån på bara 20 procent. Kvinnors möjligheter för att bli valda och få inflytande är små, och i en studie från 2021 visas att skrämmande 68 procent av kvinnliga ledare i Colombia upplevt könsrelaterat våld.

– Idag är en väldigt viktig dag för oss progressiva kvinnor som vill förändra våra länder i Latinamerika, sa Maria Angelica Prada, vice-ordförande i partiet Polo Democrático, Colombia.

På lanseringens arbetsmöten låg fokus på de jämställdhetsutmaningar som finns inom respektive parti, och man påbörjade arbetet med att ta fram en arbetsplan för nätverkets arbete det kommande året. Bland annat användes S-kvinnors Makthandboken som finns översatt till spanska. I boken presenteras tips för att nå makt och kunna identifiera härskartekniker som ofta används för att minska kvinnors inflytande.

Brasiliens fd president Dilma Rousseff uttryckte att ”Att stärka kvinnors makt handlar om att bryta upp de patriarkala myterna om kvinnans roll i politiken. Vi måste få kontroll över vår utveckling och våra liv genom organisation och genom handling i samhället, i partierna och i regeringarna. Det måste ske systematiskt.”

För mer information och bilder se: #ElCambioEsConLasMujeres

Vi skulle uppskatta du tog dig tid att svara på ett par frågor gällande dina tankar om oss samt internationellt solidaritets- och biståndsarbete. Dina svar hjälper oss göra vårt uppdrag ännu bättre!

Varmt tack!

Jag vill svara på enkäten!

–
Efter kriget på Balkan under 90-talet landade Bosnien-Hercegovina i ett skört fredsavtal (Daytonavtalet) som statuerade att makten skulle delas mellan de tre folkgrupperna i landet – bosniaker, kroater och serber. I ett kvarts sekel har detta avtal hållits men nu oroas omvärlden över att ett nytt krig kan bryta ut. Anledningen är att oroligheter blossat upp i den delvis självstyrda regionen Republika Srpska som utgör nästan hälften av landets yta.

I Republika Srpska bor en blandning av landets folkgrupper, men en majoritet är serber. Enligt fredsavtalet har regionen en egen president, parlament och egna lagar – men lyder också under vissa av landets statliga institutioner. Sedan krigets slut har svåra politiska spänningar förekommit i området, och återkommande har Republika Srpska hotat med att bryta sig loss från Bosnien-Hercegovina för att bli en del av Serbien. Sedan den nationalistiska serbiska ledaren Milorad Dodik valdes till en av landets presidenter har dessa hot nu börjat bli mer verkliga.

I december röstade parlamentet i Republika Srpska för att dra sig ur Bosnien-Hercegovinas militär, skattesystem och rättsväsende, och använda pengarna till att bilda egna motsvarigheter. Detta är oförenligt med fredsavtalet, där landets författning ingår, och risken för en ny väpnad konflikt är därför överhängande.

Bosnien-Hercegovina står nu inför det största existentiella hotet sedan kriget. I veckans Studio Solidaritet reder vi ut varför. Med oss har vi Palmecentrets handläggare för Västra Balkan, Aida Zekic och historikern Sanimir Resic. Anna Sundström modererar samtalet. Välkommen att lyssna och ställa dina frågor.

Titta live på Facebook!

20-talet har inte fått den blomstrande start som 1900-talets föregångare stoltserar med i historieskrivningen. Utöver en fortsatt hälsokris genom pandemin har vi under 2021 fått bevittna hur de auktoritära ledarnas grepp hårdnat ytterligare. Kanske tydligast i Belarus där protesterna mot diktatorn nu är inne på sitt andra år – men få vågar sig längre ut på gatorna. Eller i Burma där militärkuppen nu utvecklats till ett blodigt inbördeskrig.

De auktoritära ledarnas hårda respons mot sin egen befolkning är en förtryckares svar mot starka folkrörelsers kraft, mod och vilja. Det är motkrafterna i Belarus, Burma, Turkiet, Hongkong, Zimbabwe som ses som hotet. Demokratiaktivister, progressiva politiker, klimataktivister och fackföreningar. De är Palmecentrets partners och det är dem vi i den svenska arbetarrörelsen stöttar genom vårt internationella engagemang.

Men 2021 har även bjudit på hopp och framsteg. Inte minst i Sverige där vi efter 100 års parlamentarisk jämställdhetskamp till slut fick en kvinnlig statsminister i Magdalena Andersson. Och både i Tyskland och Chile har progressiva politiska krafter röstats fram av människor som vill se ett annat slags samhälle – rättvist, jämlikt och grönt. Vi med dessa visioner måste fortsatt kroka arm, var vi än befinner oss i världen. Bara så kan vi åstadkomma förändring.

Så tack för att du varit med oss under 2021. Tack för att du tagit ställning för demokrati, jämlikhet och fred. Tack för att du engagerat dig, bidragit med en gåva och spridit kunskap. Nu går vi in i 2022 med kamplust och ny energi.

Gott nytt år!

Anna Sundström, Palmecentrets generalsekreterare

Avsändaren är Hongkong Congress of Trade Unions, den fria fackliga centralorganisationen med bas i Hongkong. Tidigare i höstas kom beskedet om att organisationen beslutat upplösa sig. Att vara fackligt aktiv är alltför farligt med de nya säkerhetslagarna i Hongkong. Med avskedsmejlet tackar de för sig efter tre decennier av facklig och demokratisk kamp.

”Jag har talat för de utsatta och kämpat för demokrati. Om jag för det måste gå i fängelse, så är det så”, pläderade Lee Cheuk-yan inför domaren. Som generalsekreterare i HKCTU har han en lång historia av facklig och politisk kamp bakom sig. I våras dömdes han till fängelse för att ha talat vid möten som klassificerats som illegala. Ytterligare rättegångar pågår och straffen kan skärpas

HKCTUs tidigare ordförande, Carol Ng, riskerar också fängelse. Hon sitter häktad och även för henne väntar en rättegång efter anklagelser om ”omstörtande verksamhet”. Mung Siu Tat, organisationschef inom HKCTU tvingades lämna sitt uppdrag och fly till Storbritannien.

Trots protester från omvärlden har Kina de senaste åren strypt Hongkongs demokrati och självständighet. Det fria Hongkong som en gång utlovades finns inte längre. Den fria fackföreningsrörelse som har varit kärnan i demokratikampen finns inte längre.

Inte bara i Hongkong, utan i stora delar av världen har utrymmet för civilsamhället trängts tillbaka. 87,3 procent av jordens befolkning, 6,4 miljarder människor, lever i dag i mer eller mindre inskränkta samhällen – vissa är utsatta för repression och hotas, misshandlas och fängslas för att de organiserar sig. Andra lever i fullkomligt stängda samhällen där civilsamhället måste verka under jorden, med risk för att bli fängslade eller mördade. Den gemensamma nämnaren är att udden är riktad mot den folkliga och fackliga organiseringen, det fria ordet och möjligheten att protestera.

Du och jag tillhör de ringa 3,4 procent av världens befolkning som lever i ett öppet samhälle där det råder frihet att bilda föreningar och att arrangera offentliga möten. En liten minoritet. Ändå tar vi friheten för given.

Vi organiserar partimöten, är ombud på distriktsårskongresser, arrangerar torgmöten och knackar dörr. Bär partinålen på kavajen. Aktiviteter för vilka våra kamrater runt om i världen fängslas. När deras kamp hårdnar måste vårt stöd öka. Tänk på, och agera för, den internationella solidariteten.

Krönikan publicerades i Aktuellt i Politiken 6/12

En av tio filippinska medborgare jobbar utomlands och skickar hem pengar, remitteringar, som globalt beräknas uppgå till tre gånger biståndet i storlek. En hård tillvaro där arbetsgivarens goda vilja reglerar livsvillkoren. Organisationen Center for Migrant Advocacy arbetar med stöd av Palmecentret med att hjälpa utsatta migrantarbetare. Klockan är 11 på kvällen lokal tid i Qatars huvudstad Doha när jag når den 44- åriga migrantarbetaren Marites Garcia över telefon. Arbetsdagen hos familjen hon bor och jobbar hos är just avslutad. Klockan sju börjar hon igen och jobbar fram till elva på kvällen. Inga lediga dagar.

– Det händer att jag får en timme över när det minsta barnet sover. Och ibland låter frun i huset mig gå till kyrkan, berättar hon.

Marites Garcia tar hand om fyra barn som är sex år och yngre. En annan hushållsarbetare lagar mat och städar. Marites egna söner på Filippinerna är 25, 21 och 11 år men med dem pratar hon sällan. När hon slutar jobba har de sedan länge lagt sig. Ändå beklagar hon inte situationen.

Marites Garcia med barnen hon tar hand om i Qatar.

– Jag har tur som blir så väl behandlad av min arbetsgivare, säger hon.

Hotad, avklädd och misshandlad på jobbet

För Marites Garcia har betydligt värre erfarenheter. När hon först reste ut till Saudiarabiens huvudstad Riyadh år 2016 lånade familjen ut henne till olika släktingar. Arbetsbördan var enorm. Marites fråntogs sina telefoner och i det sista hemmet blev hon hotad, avklädd och misshandlad. Kokhett vatten kastades mot henne. Hon sov i vardagsrummet och lönen såg hon inte till på flera månader.

– De behandlade mig som ett djur, säger hon.

Marites Garcia skickade genom vänner desperata hjälpmeddelanden till den filippinska ambassadens migrantarbetssektion och lyckades lämna familjen. Väl tillbaka i Filippinerna – helt utan pengar – hjälpte organisationen Center for Migrant Advocacy (CMA) henne att starta en juridisk process för att få ut obetalade månadslöner.  CMA har lång erfarenhet av att ge stöd till utsatta migrantarbetare. Organisationen startades 2004 och deras fokus är kvinnor med jobb i arbetsmiljöer som ofta är oreglerade och där inspektörer inte kan göra kontroller.

10 miljoner filippinska migrantarbetare

– Vi arbetar nära filippinska myndigheter och olika föreningar av filippinska migrantarbetare, berättar Ellene Sana, chef för CMA och dess medgrundare.

Det var under Ferdinand Marcos administration på 1980-talet som den filippinska regeringen började skapa en mer systemisk arbetsexportpolitik. Det skedde av främst för att dämpa social oro orsakad av massiv inhemsk arbetslöshet och för att få in utländsk valuta från pengaöverföringar. Idag arbetar över tio av landets 108 miljoner invånare utomlands, vilket gör Filippinerna till ett av de största exportländerna för arbetskraft.

CMA ägnar mycket kraft åt att utbilda och informera i frågor som rör kvinnliga arbetskraftsmigranters situation, tillgång till rättsväsende, etik vid anställningsförfarandena och om den roll som lokala myndigheter kan spela. De bedriver också påverkansarbete gentemot den filippinska regeringen för att de i högre grad ska ta hänsyn till migrantarbetare så att de till exempel kan rösta.

Och behoven av stöd har bara ökat, särskilt som pandemin drastiskt förvärrat situationen för många migrantarbetare. Vissa har förlorat jobb och behöver assistans för att ta sig hem och för till exempel hushållsarbetare har arbetsbördan ökat när alla ständigt är hemma.

CMA stöttar hemvändande migrantarbetare

Även de filippinska familjer som är kvar hemma påverkas förstås. För migranten måste i princip alltid resa själv.

– Regeringen har förhållit sig strikt till det. Att familjen är kvar innebär en garanti för att remitteringar* fortsätter att komma in i landet, säger Ellene Sana.

CMA är en ny samarbetsorganisation till Palmecentret. Tack vare stödet kan CMA hålla utbildningar i mänskliga rättigheter, och stötta hemvändande migrantarbetares återintegrering i landet.

– Stödet vid hemkomsten saknas ofta, också från filippinska myndigheter. De inbjuder människor att resa men bistår dem inte när de kommer tillbaka, säger Ellene Sana.

Vad säger då CMA till de som funderar på att åka som migrantarbetare?

– Vi avråder aldrig någon kategoriskt eftersom vi inte kan erbjuda något alternativ. Men vi säger att om du måste åka så finns det sätt att minska riskerna. Vi ger information, men måste också respektera människors fria val, säger Ellene Sana.

I kontakt med regering och myndigheter lyfter CMA ofta frågan om vikten av att arbeta för att förbättra människors möjligheter att försörja sig i hemlandet.

– Arbetsmigration kan aldrig vara en permanent utvecklingsstrategi, säger Ellene Sana.

Migrantarbetaren Marites Garcia fick aldrig tillbaka några pengar på grund av ett dokument på arabiska som hon hade uppmanats att skriva på av den saudiska samarbetsagenturen. Annars skulle hon enligt dem inte få resa hem, trots de traumatiska upplevelserna i Saudiarabien. När jag frågar Marites Garcia om betydelsen av de pengar hon skickat hem från Qatar börjar hon gråta.

– Tidigare skickade jag hela lönen till familjen men nu går pengarna bara till barnen, säger hon.

Sedan en tid har hon nämligen fått veta att hennes man har flyttat ihop med en annan kvinna. Marites har på grund av pandemin själv inte kunnat återvända till Filippinerna sedan hon började arbeta i Qatar för två år och tre månader sedan.

– Jag behöver jobbet och har tur som har det så bra. När jag har betalat mina söners studier färdigt tänker jag spara för att starta en affärsverksamhet på Filippinerna. Och till ett eget hus. Det har jag aldrig haft.

Handelsanställdas förbund och Palmecentret går i täten för en rättvis omställning

Handels engagerar sig i miljö- och klimatfrågan – vår tids största ödesfråga. Förbundet vill ta en aktiv roll för att bidra till en rättvis omställning som tar hänsyn till både jorden och människan. Handels har presenterat ett miljö- och klimatpolitiskt program med förslag på åtgärder som kan göra handeln mer miljövänlig, och är en Fair Union som arbetar för mänskliga och fackliga rättigheter och ett hållbart samhälle med mindre påverkan på klimatet.

Handeln är en av våra mest globala branscher, och står inför en omfattande förändring för att vi ska nå klimat- och miljömålen.

9 av 10 av Handels medlemmar tycker att branschen måste bli mer hållbar. Och de flesta vill vara med och bidra till det på sin arbetsplats.

Därför är det extra kul att Handelsanställdas förbund tillsammans med Palmecentret nu ökar sitt arbete för en rättvis och grön omställning i världen.

Rättvis omställning handlar om att ta kampen för klimatet och miljön, utan att någon lämnas efter. För att möta klimat- och miljökrisen måste hela branscher ställa om på kort tid. I det arbetet spelar facket en nyckelroll för att säkra jobben, trygga villkoren och värna medlemmarnas intressen. Alla jobb ska vara gröna och bra!

Fadderskap: Stötta kamrater på Filippinerna

Nu kan er avdelning vara med i ett nytt fadderskap som Palmecentret tagit fram tillsammans med Handelsanställdas förbund för en rättvis grön omställning. Fadderskapet riktar in sig på Filippinerna, där klimatkrisen redan drabbar landets mest utsatta. Demokratin i landet är på tillbakagång och civilsamhället och våra fackliga kamrater behöver allt stöd de kan få i arbetet framåt.

Inom ramen för fadderskapet finns:

• Fackförbundet POWER, som organiserar medlemmar i energisektorn. De leder vägen för en övergång till förnybar energi och är en föregångare i facklig klimatkamp.
• SIM-CARRD, som utbildar unga miljökämpar och hjälper människor att rusta sig mot klimatkatastrofer.
• National Confederation of Transportworkers, som framgångsrikt förhandlat för att deras medlemmar i transportsektorn ska ha trygghet i övergången till gröna transporter, och…
• Fackförbundet MARINO, som representerar arbetare i fiskeindustrin. De jobbar för att skydda sina vatten från farliga utsläpp från gruvor, och för ett hållbart fiske.

Kontakta oss och anmäl din avdelnings intresse!

Möt Sveriges nya biståndsminister – om utmaningar och möjligheter framåt för svensk biståndspolitik

När vi snart gör bokslut för 2021 lämnar vi bakom oss ännu ett år av enorma globala utmaningar. Pandemin har vridit utvecklingen tillbaka, fattigdomen ökar i stora delar av världen och konsekvenserna av nedstängda skolor och en hårt prövad sjukvård är oöverstigliga. Klimatkrisen är här och den förvärras, fler människor än någonsin befinner sig på flykt, och demokratin får stå tillbaka för auktoritära krafter i allt fler länder.

I Sverige sjunker biståndsviljan och den internationella solidariteten ter sig inte längre lika självklar som på Olof Palmes tid. I slutet av november presenterade Magdalena Andersson sin nya enpartiregering, där Matilda Ernkrans tar över biståndsministerposten och ett politikområde med minst sagt stora utmaningar. Det har gått 15 år sedan Socialdemokraterna sist innehade biståndsministerposten.

Vad ser Matilda Ernkrans som sin viktigaste uppgift framåt? Hur kan socialdemokratiska värderingar göra avtryck i biståndspolitiken? Vad händer med biståndet om högern vinner valet? Hur ska vi öka förståelsen för vikten av ett generöst bistånd?

– En vanlig jul i Belarus ser nog ungefär ut som i resten av Europa. Man träffar sin familj, går på marknad, ger presenter till barnen – men inget är som vanligt längre, säger Julia Mickewicz som numera bor i Litauen och därifrån driver ABF Belarus.

Lukasjenka har förbjudit julens färger. Eller i Belarus är de inte sedda som juliga färger utan färger för motstånd, opposition och frihet. Rött och vitt signalerar att du är en motståndare mot förtrycket och diktaturen. De signalerna vill diktatorn inte se på stadens gator.

Gripen för fel färg på naglarna

Julia har för vår intervju målat sina naglar i rött och vitt och visar stolt upp dem på skärmen.

– Om jag hade gått runt med dessa naglar i Minsk hade jag blivit gripen. Kanske hade jag fått böter, eller i värsta fall fängelse. Lukasjenka kallar det för fiendens färger, han vägrar att ens benämna oss som en opposition.

Det kan låta komiskt säger Julia och ler uppgivet, men det är på riktigt farligt att bära färgerna. Lukasjenka har helt och fullt tappat greppet om verkligheten.

Minsk gator ekar tomma

Protesterna har pågått sedan augusti 2020 då Lukasjenka utsåg sig själv till vinnare i ett fullkomligt riggat val. Människor som aldrig tidigare protesterat mot diktaturen gick ut på gator och torg, hundratusentals människor varje vecka visade sitt motstånd och krävde förändring. Nu är Minsk gator tomma igen.

– Folk vågar inte protestera längre. Då och då hålls små hemliga aktioner men det är poliser överallt, många också civilt klädda. Att bara samlas några människor i grupp kan vara tillräckligt misstänksamt, säger Julia.

En jul i exil

I år kommer Julia fira jul i Vilnius tillsammans med en annan belarusisk vän i exil, aktivisten Olga som hon för första gången träffade i fängelset. Det är vår nya tradition säger Julia, som hoppas att hennes man kommer kunna hälsa på henne över nyår, han bor numera i Ryssland.

Belarus folk behöver vårt fortsatta stöd för att nästa år kunna fira julen tillsammans och i alla dess färger. Stöd Julia och hennes kamrater genom att köpa årets jul-gåvokort.

Köp ett gåvokort