Nyhetsbrev
Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
–
Efter kriget på Balkan under 90-talet landade Bosnien-Hercegovina i ett skört fredsavtal (Daytonavtalet) som statuerade att makten skulle delas mellan de tre folkgrupperna i landet – bosniaker, kroater och serber. I ett kvarts sekel har detta avtal hållits men nu oroas omvärlden över att ett nytt krig kan bryta ut. Anledningen är att oroligheter blossat upp i den delvis självstyrda regionen Republika Srpska som utgör nästan hälften av landets yta.
I Republika Srpska bor en blandning av landets folkgrupper, men en majoritet är serber. Enligt fredsavtalet har regionen en egen president, parlament och egna lagar – men lyder också under vissa av landets statliga institutioner. Sedan krigets slut har svåra politiska spänningar förekommit i området, och återkommande har Republika Srpska hotat med att bryta sig loss från Bosnien-Hercegovina för att bli en del av Serbien. Sedan den nationalistiska serbiska ledaren Milorad Dodik valdes till en av landets presidenter har dessa hot nu börjat bli mer verkliga.
I december röstade parlamentet i Republika Srpska för att dra sig ur Bosnien-Hercegovinas militär, skattesystem och rättsväsende, och använda pengarna till att bilda egna motsvarigheter. Detta är oförenligt med fredsavtalet, där landets författning ingår, och risken för en ny väpnad konflikt är därför överhängande.
Bosnien-Hercegovina står nu inför det största existentiella hotet sedan kriget. I veckans Studio Solidaritet reder vi ut varför. Med oss har vi Palmecentrets handläggare för Västra Balkan, Aida Zekic och historikern Sanimir Resic. Anna Sundström modererar samtalet. Välkommen att lyssna och ställa dina frågor.
Vi krokar arm och går tillsammans in i 202220-talet har inte fått den blomstrande start som 1900-talets föregångare stoltserar med i historieskrivningen. Utöver en fortsatt hälsokris genom pandemin har vi under 2021 fått bevittna hur de auktoritära ledarnas grepp hårdnat ytterligare. Kanske tydligast i Belarus där protesterna mot diktatorn nu är inne på sitt andra år – men få vågar sig längre ut på gatorna. Eller i Burma där militärkuppen nu utvecklats till ett blodigt inbördeskrig.
De auktoritära ledarnas hårda respons mot sin egen befolkning är en förtryckares svar mot starka folkrörelsers kraft, mod och vilja. Det är motkrafterna i Belarus, Burma, Turkiet, Hongkong, Zimbabwe som ses som hotet. Demokratiaktivister, progressiva politiker, klimataktivister och fackföreningar. De är Palmecentrets partners och det är dem vi i den svenska arbetarrörelsen stöttar genom vårt internationella engagemang.
Men 2021 har även bjudit på hopp och framsteg. Inte minst i Sverige där vi efter 100 års parlamentarisk jämställdhetskamp till slut fick en kvinnlig statsminister i Magdalena Andersson. Och både i Tyskland och Chile har progressiva politiska krafter röstats fram av människor som vill se ett annat slags samhälle – rättvist, jämlikt och grönt. Vi med dessa visioner måste fortsatt kroka arm, var vi än befinner oss i världen. Bara så kan vi åstadkomma förändring.
Så tack för att du varit med oss under 2021. Tack för att du tagit ställning för demokrati, jämlikhet och fred. Tack för att du engagerat dig, bidragit med en gåva och spridit kunskap. Nu går vi in i 2022 med kamplust och ny energi.
Gott nytt år!
Anna Sundström, Palmecentrets generalsekreterare
R.I.P HongkongAvsändaren är Hongkong Congress of Trade Unions, den fria fackliga centralorganisationen med bas i Hongkong. Tidigare i höstas kom beskedet om att organisationen beslutat upplösa sig. Att vara fackligt aktiv är alltför farligt med de nya säkerhetslagarna i Hongkong. Med avskedsmejlet tackar de för sig efter tre decennier av facklig och demokratisk kamp.
”Jag har talat för de utsatta och kämpat för demokrati. Om jag för det måste gå i fängelse, så är det så”, pläderade Lee Cheuk-yan inför domaren. Som generalsekreterare i HKCTU har han en lång historia av facklig och politisk kamp bakom sig. I våras dömdes han till fängelse för att ha talat vid möten som klassificerats som illegala. Ytterligare rättegångar pågår och straffen kan skärpas
HKCTUs tidigare ordförande, Carol Ng, riskerar också fängelse. Hon sitter häktad och även för henne väntar en rättegång efter anklagelser om ”omstörtande verksamhet”. Mung Siu Tat, organisationschef inom HKCTU tvingades lämna sitt uppdrag och fly till Storbritannien.
Trots protester från omvärlden har Kina de senaste åren strypt Hongkongs demokrati och självständighet. Det fria Hongkong som en gång utlovades finns inte längre. Den fria fackföreningsrörelse som har varit kärnan i demokratikampen finns inte längre.
Inte bara i Hongkong, utan i stora delar av världen har utrymmet för civilsamhället trängts tillbaka. 87,3 procent av jordens befolkning, 6,4 miljarder människor, lever i dag i mer eller mindre inskränkta samhällen – vissa är utsatta för repression och hotas, misshandlas och fängslas för att de organiserar sig. Andra lever i fullkomligt stängda samhällen där civilsamhället måste verka under jorden, med risk för att bli fängslade eller mördade. Den gemensamma nämnaren är att udden är riktad mot den folkliga och fackliga organiseringen, det fria ordet och möjligheten att protestera.
Du och jag tillhör de ringa 3,4 procent av världens befolkning som lever i ett öppet samhälle där det råder frihet att bilda föreningar och att arrangera offentliga möten. En liten minoritet. Ändå tar vi friheten för given.
Vi organiserar partimöten, är ombud på distriktsårskongresser, arrangerar torgmöten och knackar dörr. Bär partinålen på kavajen. Aktiviteter för vilka våra kamrater runt om i världen fängslas. När deras kamp hårdnar måste vårt stöd öka. Tänk på, och agera för, den internationella solidariteten.
Krönikan publicerades i Aktuellt i Politiken 6/12
De tar striden för migrantarbetarnaEn av tio filippinska medborgare jobbar utomlands och skickar hem pengar, remitteringar, som globalt beräknas uppgå till tre gånger biståndet i storlek. En hård tillvaro där arbetsgivarens goda vilja reglerar livsvillkoren. Organisationen Center for Migrant Advocacy arbetar med stöd av Palmecentret med att hjälpa utsatta migrantarbetare. Klockan är 11 på kvällen lokal tid i Qatars huvudstad Doha när jag når den 44- åriga migrantarbetaren Marites Garcia över telefon. Arbetsdagen hos familjen hon bor och jobbar hos är just avslutad. Klockan sju börjar hon igen och jobbar fram till elva på kvällen. Inga lediga dagar.
– Det händer att jag får en timme över när det minsta barnet sover. Och ibland låter frun i huset mig gå till kyrkan, berättar hon.
Marites Garcia tar hand om fyra barn som är sex år och yngre. En annan hushållsarbetare lagar mat och städar. Marites egna söner på Filippinerna är 25, 21 och 11 år men med dem pratar hon sällan. När hon slutar jobba har de sedan länge lagt sig. Ändå beklagar hon inte situationen.
Marites Garcia med barnen hon tar hand om i Qatar.
– Jag har tur som blir så väl behandlad av min arbetsgivare, säger hon.
För Marites Garcia har betydligt värre erfarenheter. När hon först reste ut till Saudiarabiens huvudstad Riyadh år 2016 lånade familjen ut henne till olika släktingar. Arbetsbördan var enorm. Marites fråntogs sina telefoner och i det sista hemmet blev hon hotad, avklädd och misshandlad. Kokhett vatten kastades mot henne. Hon sov i vardagsrummet och lönen såg hon inte till på flera månader.
– De behandlade mig som ett djur, säger hon.
Marites Garcia skickade genom vänner desperata hjälpmeddelanden till den filippinska ambassadens migrantarbetssektion och lyckades lämna familjen. Väl tillbaka i Filippinerna – helt utan pengar – hjälpte organisationen Center for Migrant Advocacy (CMA) henne att starta en juridisk process för att få ut obetalade månadslöner. CMA har lång erfarenhet av att ge stöd till utsatta migrantarbetare. Organisationen startades 2004 och deras fokus är kvinnor med jobb i arbetsmiljöer som ofta är oreglerade och där inspektörer inte kan göra kontroller.
– Vi arbetar nära filippinska myndigheter och olika föreningar av filippinska migrantarbetare, berättar Ellene Sana, chef för CMA och dess medgrundare.
Det var under Ferdinand Marcos administration på 1980-talet som den filippinska regeringen började skapa en mer systemisk arbetsexportpolitik. Det skedde av främst för att dämpa social oro orsakad av massiv inhemsk arbetslöshet och för att få in utländsk valuta från pengaöverföringar. Idag arbetar över tio av landets 108 miljoner invånare utomlands, vilket gör Filippinerna till ett av de största exportländerna för arbetskraft.
CMA ägnar mycket kraft åt att utbilda och informera i frågor som rör kvinnliga arbetskraftsmigranters situation, tillgång till rättsväsende, etik vid anställningsförfarandena och om den roll som lokala myndigheter kan spela. De bedriver också påverkansarbete gentemot den filippinska regeringen för att de i högre grad ska ta hänsyn till migrantarbetare så att de till exempel kan rösta.
Och behoven av stöd har bara ökat, särskilt som pandemin drastiskt förvärrat situationen för många migrantarbetare. Vissa har förlorat jobb och behöver assistans för att ta sig hem och för till exempel hushållsarbetare har arbetsbördan ökat när alla ständigt är hemma.
Även de filippinska familjer som är kvar hemma påverkas förstås. För migranten måste i princip alltid resa själv.
– Regeringen har förhållit sig strikt till det. Att familjen är kvar innebär en garanti för att remitteringar* fortsätter att komma in i landet, säger Ellene Sana.
CMA är en ny samarbetsorganisation till Palmecentret. Tack vare stödet kan CMA hålla utbildningar i mänskliga rättigheter, och stötta hemvändande migrantarbetares återintegrering i landet.
– Stödet vid hemkomsten saknas ofta, också från filippinska myndigheter. De inbjuder människor att resa men bistår dem inte när de kommer tillbaka, säger Ellene Sana.
Vad säger då CMA till de som funderar på att åka som migrantarbetare?
– Vi avråder aldrig någon kategoriskt eftersom vi inte kan erbjuda något alternativ. Men vi säger att om du måste åka så finns det sätt att minska riskerna. Vi ger information, men måste också respektera människors fria val, säger Ellene Sana.
I kontakt med regering och myndigheter lyfter CMA ofta frågan om vikten av att arbeta för att förbättra människors möjligheter att försörja sig i hemlandet.
– Arbetsmigration kan aldrig vara en permanent utvecklingsstrategi, säger Ellene Sana.
Migrantarbetaren Marites Garcia fick aldrig tillbaka några pengar på grund av ett dokument på arabiska som hon hade uppmanats att skriva på av den saudiska samarbetsagenturen. Annars skulle hon enligt dem inte få resa hem, trots de traumatiska upplevelserna i Saudiarabien. När jag frågar Marites Garcia om betydelsen av de pengar hon skickat hem från Qatar börjar hon gråta.
– Tidigare skickade jag hela lönen till familjen men nu går pengarna bara till barnen, säger hon.
Sedan en tid har hon nämligen fått veta att hennes man har flyttat ihop med en annan kvinna. Marites har på grund av pandemin själv inte kunnat återvända till Filippinerna sedan hon började arbeta i Qatar för två år och tre månader sedan.
– Jag behöver jobbet och har tur som har det så bra. När jag har betalat mina söners studier färdigt tänker jag spara för att starta en affärsverksamhet på Filippinerna. Och till ett eget hus. Det har jag aldrig haft.
– En vanlig jul i Belarus ser nog ungefär ut som i resten av Europa. Man träffar sin familj, går på marknad, ger presenter till barnen – men inget är som vanligt längre, säger Julia Mickewicz som numera bor i Litauen och därifrån driver ABF Belarus.
Lukasjenka har förbjudit julens färger. Eller i Belarus är de inte sedda som juliga färger utan färger för motstånd, opposition och frihet. Rött och vitt signalerar att du är en motståndare mot förtrycket och diktaturen. De signalerna vill diktatorn inte se på stadens gator.
Julia har för vår intervju målat sina naglar i rött och vitt och visar stolt upp dem på skärmen.
– Om jag hade gått runt med dessa naglar i Minsk hade jag blivit gripen. Kanske hade jag fått böter, eller i värsta fall fängelse. Lukasjenka kallar det för fiendens färger, han vägrar att ens benämna oss som en opposition.
Det kan låta komiskt säger Julia och ler uppgivet, men det är på riktigt farligt att bära färgerna. Lukasjenka har helt och fullt tappat greppet om verkligheten.
Protesterna har pågått sedan augusti 2020 då Lukasjenka utsåg sig själv till vinnare i ett fullkomligt riggat val. Människor som aldrig tidigare protesterat mot diktaturen gick ut på gator och torg, hundratusentals människor varje vecka visade sitt motstånd och krävde förändring. Nu är Minsk gator tomma igen.
– Folk vågar inte protestera längre. Då och då hålls små hemliga aktioner men det är poliser överallt, många också civilt klädda. Att bara samlas några människor i grupp kan vara tillräckligt misstänksamt, säger Julia.
I år kommer Julia fira jul i Vilnius tillsammans med en annan belarusisk vän i exil, aktivisten Olga som hon för första gången träffade i fängelset. Det är vår nya tradition säger Julia, som hoppas att hennes man kommer kunna hälsa på henne över nyår, han bor numera i Ryssland.
Belarus folk behöver vårt fortsatta stöd för att nästa år kunna fira julen tillsammans och i alla dess färger. Stöd Julia och hennes kamrater genom att köpa årets jul-gåvokort.
Quiz: Har du koll på de auktoritärare ledarna? Palestinierna behöver mer än bara solidaritetDet är den Internationella dagen i solidaritet med det palestinska folket, men befolkningen behöver mer än välmenande ord. Palestinska folket behöver politisk handlingskraft. Ockupationen har försatt palestiniernas mänskliga rättigheter på spel. De som är extra utsatta är aktiva unga i civilsamhället.
I Östra Jerusalem engagerar Palmecentrets partnerorganisation Old City Youth Accociation över 100 ungdomar. Med kulturevent, föreläsningar och sommarläger vill man sätta frågor som jämställdhet, mänskliga rättigheter och jämlikhet på de ungas agenda. Målet är att de unga själva ska få verktyg för att skapa en ljusare framtid för sig själva och sin stad.
Men med fler bosättningar, ständigt ökad israelisk kontroll och coronapandemin hängande över sig är arbetet svårt. Saeed Amro är verksamhetsansvarig och kämpar för att upprätthålla framtidshoppet hos de unga.
– Situationen har definitivt blivit värre efter att USA flyttade sin ambassad till Jerusalem. Nya bosättningar dyker upp hela tiden. Och den ekonomiska situationen för palestinierna i Östra Jerusalem har försvårats mycket av coronapandemin, säger Saeed Amro.
Söndagen den 29 november är FN:s internationella dag i solidaritet med det palestinska folket. På FN:s hemsida citeras generalsekreterare Antonio Guterres: ”Låt oss denna dag bekräfta vårt åtagande av att upprätthålla det Palestinska folkets rättigheter”. Men på frågan vad denna internationella dag betyder för palestinierna i Östra Jerusalem suckar Saeed Amro.
– Solidaritet, vad betyder det? Det är meningslöst som situationen ser ut nu. Vi behöver politisk handling, inte fler välmenande ord.
Trots coronapandemin fortsätter Old City Youth Accociation sitt arbete, både genom fysiska möten på plats i organisationens lokaler – och via nya digitala hjälpmedel. Men den planerade resan till den svenska partnern ABF Salem Botkyrka fick ställas in. Något som gjorde många av de unga besvikna.
– Resorna vi får möjlighet att göra till Sverige är väldigt viktiga – att de unga får träffa andra och få nya intryck och utbyta erfarenheter är avgörande. Mycket framtidshopp gror i de mötena. Men vi hoppas kunna åka snart.
Tajma Sisic är handläggare för Palmecentrets program i Palestina.
– Hotet mot civilsamhället är en fråga om demokrati. Palestiniernas rätt att engageras sig för mänskliga rättigheter ska vara självklar.
Vill du stödja Palmecentrets arbete i Palestina? Swisha ditt bidrag till 123 240 60 72.
Black Friday i Belarus– Den 23 juli 2021 kallar vi i Belarus för den ”svarta fredagen”, säger Julia Mickiewicz, en av de ledande belarusiska demokratiaktivisterna och förbundssekreterare för ABF Belarus.
Det var det avgörandet datumet då regimen i ett bräde beslutade att 200 centrala civilsamhällesorganisationer skulle betraktas som olagliga. Efter den svarta fredagen har motståndet gått under jorden. Som demokratiaktivist i Belarus kan du inte längre demonstrera öppet på gator och torg – risken är för stor. I dag sitter 884 personer i fängelse som politiska fångar. Otaliga aktivister har lämnat landet. Men de flesta har tystats och pressats tillbaka.
– I Belarus finns inga fria dagar. Sedan den svarta fredagen kan motståndet inte längre visa sig. Deras koppling till begreppet Black Friday står i skarp konstrast till vår högtid för konsumtion, säger Anna Sundström, generalsekreterare på Olof Palmes Internationella Center.
De eventuella pengar du sparar genom att köpa rabatterade varor under Black Friday i år kan du skänka till Palmecentrets arbete för att stötta Belarus demokratikämpar. De motkrafter vi arbetar med riskerar sin frihet för att fortsätta verka för ett demokratiskt samhälle, och de behöver stöd för rättegångskostnader, strejkkassor, fortsatt organisering och kamp i exil. Även små bidrag gör skillnad.
Swisha till 123 240 60 72 – märk betalningen med Black Friday.
I vår nya rapport Frihet i fara – civilsamhället under attack ser vi en tydlig utveckling: folkrörelser, fackföreningar och människorättsorganisationer står under hot. Trenden är global och civilsamhället attackeras på alla världens kontinenter. För att vända utvecklingen och ta friheten i försvar uppmanar vi beslutsfattare och makthavare till tre saker:
Sätt press på de länder som kväser oppositionen och civilsamhället, förbjuder fackföreningar och stänger ner fria medier. Detta måste FN, EU och demokratiska stater och det internationella civilsamhället alla göra från varsitt håll.
Vi vet att länder blir sårbara för nationalism och inskränkta rättigheter när klassklyftorna ökar. Det civila samhällets frihet är nära sammankopplat med välfärd och jämlikhet.
När oberoende och demokratiska folkrörelser i världen samarbetar och stödjer varandra stärks motståndet mot den auktoritära utvecklingen.
Läs hela rapporten och mer om demokratins tillbakagång i vår nya rapport Frihet i fara – civilsamhället under attack!
Studio Solidaritet: Civilsamhället under attack!87,3 procent av jordens befolkning, 6,4 miljarder människor, lever idag i mer eller mindre inskränkta samhällen – vissa är utsatta för repression och hotas, misshandlas och fängslas för att de organiserar sig. Andra lever i fullkomligt stängda samhällen där civilsamhället måste verka under jorden, med risk för att bli fängslade eller mördade. Den gemensamma nämnaren är att udden är riktad mot den folkliga och fackliga organiseringen, det fria ordet och möjligheten att protestera.
Det är mycket som står på spel. Att civilsamhället är starkt är en förutsättning för en levande demokrati. Tillsammans tar vi friheten i försvar.
_______________________________________________________________________
I Palmecentrets nya rapport Frihet i fara: Civilsamhället under attack har journalisten Mats Wingborg kartlagt situationen i några av de länder Palmecentret verkar i. I denna sändning samtalar han med vår generalsekreterare Anna Sundström om utvecklingen och vad vi i den svenska arbetarrörelsen kan göra för att verka för en annan utveckling.
