Palmecenter

Palmecentret och den svenska arbetarrörelsen har under 25 års tid arbetat med progressiva motkrafter från både politiken och civilsamhället i Belarus och har en unik inblick i den rådande situationen.

I 26 år har Belarus president Alexander Lukasjenko styrt Europas sista diktatur och systematiskt förtryckt all politisk opposition och aktivitet inom civilsamhället – nu har folket fått nog efter ytterligare ett riggat val och kräver att Lukasjenko ska avgå!

Palmecentrets generalsekreterare Anna Sundström leder ett samtal mellan utrikesminister Ann Linde, som varit tydlig med Sveriges position i frågan och den socialdemokratiska partiledaren Ihar Barysau, som utgör en del av oppositionen i Belarus.

Hur ser situationen ut just nu i Belarus?
Det är en blandning av eufori och rädsla. Människor blir just nu avskedade från sina jobb för att de uttrycker sitt missnöje över valresultatet, arbetare i strejk blir hotade och varje dag hör vi om nya dödsfall inifrån fängelset där aktivister misshandlas. Samtidigt är känslan fantastisk, äntligen enas nationen mot Lukasjenkos makt.

Vad är målet med protesterna?
Vi inom socialdemokraterna kräver nya transparenta val på både regional och lokal nivå, och att presidentposten ska gå till Svetlana Tihanovskaya. Vårt främsta mål är att Belarus blir en republik med ett parlament. Det finns ingen anti-rysk eller pro-EU agenda – det enda vi vill är att leva i ett fritt och demokratiskt samhälle.

Vad är nästa steg?
Vi fortsätter protestera tills vi når vårt mål. Ett koordinerande råd har instiftats, det är respekterade medlemmar från olika sektorer i samhället som har som syfte att ta fram säkra och stabila mekanismer för ett maktskifte. Men ingen vet ännu vad som kommer hända eftersom makten fortfarande ligger i diktatorns händer.

Situationen i Belarus är fortsatt mycket allvarlig. Sedan 1994 sitter diktatorn Alexander Lukasjenko på makten i landet. Det var i augusti 2020, när han tog hem ”segern” i ytterligare ett riggat val som folket fick nog. Efter valresultatet offentliggjordes har tusentals demonstranter vecka efter vecka, månad efter månad intagit landets gator för fredliga protester. De har av polis blivit bemötta med övervåld, tårgas och arresteringar. Flera har dödats. Men folket ger inte upp.

Lukasjenkos tid vid makten måste få ett slut. De mänskliga rättigheterna måste respekteras. Våldet måste upphöra. Tillsammans med våra parters i Belarus kämpar vi på Palmecentret för demokrati och frihet.

Palmecentret stöttar progressiva och demokratiska krafter inom både politiken och civilsamhället i Belarus. Med hjälp av ditt stöd kan de fortsätta sin kamp för ett fritt Belarus.

Swisha ditt stöd till 123 240 60 72 – märk gåvan med ”Belarus”.
Plusgiro: 570-2

Partidistriktet i Kalmar Län har valt att skänka 10 kr per medlem till Palmecentrets insamling för Belarus demokratikämpar – de uppmanar nu alla socialdemokratiska partidistrikt att ta efter! Tack Kalmar!

Stort tack till Nynäshamns, Melleruds och Ales Arbetarekommun för att ni antagit utmaningen!

Oppositionens kandidat Svetlana Tichanouskaya har enligt vallokalsundersökningar och röstningsprotokoll som vissa vallokaler delat med sig av i själva verket fått en stor majoritet av rösterna.

-Repressionen måste få ett slut. Vi måste tillsammans kräva ett stopp för president Lukasjenkos illegitima framfart och visa vårt stöd för motkrafterna i landet, säger Anna Sundström, generalsekreterare Olof Palmes Internationella Center.

Flertalet oppositionella politiker – däribland en av presidentvalskandidaterna, aktivister och journalister har frihetsberövats eller dömts till böter redan innan valet och polisen har slagit ner mot demonstranter med oacceptabelt våld under och efter valdagen.

-Vi får rapporter från våra partners i Belarus om arresteringar och ickedemokratiska metoder med vilka man försöker tysta oppositionen. Vissa tvingas hålla sig gömda eller söka tillflykt till andra länder nu. Bland annat ska ett antal anställda på ABF Belarus vara anhållna, säger Anna Sundström.

De demokratiska krafterna i Belarus har idag samlats kring följande uttalande:

Gemensamt uttalande av företrädare för demokratiska politiska partier och organisationer den 11 augusti 2020.

Vi, företrädare för de demokratiska krafterna, anser att Alexander Lukasjenko inte valdes till president, eftersom ett fritt och demokratiskt val inte genomfördes i Belarus.

Detta faktum är orsaken till gatuprotesterna, eftersom Belarus folk inte tror på Alexander Lukasjenkos seger.

Vi anser att ansvaret för händelserna efter presidentvalet personligen ligger hos Alexander Lukasjenko och personligen hos var och en av medlemmarna i regeringen.

Vi uppmanar Alexander Lukasjenko att avstå från att utlysa undantagstillstånd och ytterligare trappa upp konflikten. Vi uppmanar de brottsbekämpande organen att avstå från att utföra olagliga order, använda våld, använda skadeverkande vapen, misshandel och mord mot sitt eget folk.

Vi uppmanar militären att återvända till sina förläggningar. Vi uppmanar myndigheterna att åter ge fri tillgång till internet, oberoende informationsresurser, upphöra med förföljelsen av journalister, sociala och politiska aktivister och vanliga medborgare.

Vi kräver att alla fängslade medborgare omedelbart friges, att alla brottmål som rör deltagande i massevenemang omedelbart ska annulleras, att alla politiska fångar friges.

Vi anser att Svetlana Tikhanovskaya är segrare i presidentvalet då hon fick stöd av en absolut majoritet av Belarus befolkning.

Belarus myndigheter är medvetna om detta och döljer bevisen för Svetlana Tikhanovskayas obestridda seger genom att förfalska de slutliga protokollen från vallokalerna. Belarus folk övervann sin rädsla och visade att de kunde försvara sitt val.

För BSDP Hramada – Belarus Socialdemokrater, Ihar Barysau
För Belarusian Congress of Democratic Trade Unions, Aliaksandar Yarashuk
För United Civic Party of Belarus, Mikalai Kazlau
För Belarusian Popular Front, Grigorij Kostusev
För organisationskommittén för Belarusian Liberal Party of Freedom and Progress, Uladzimir Novasyad
För organisationskommittén för Belarus Kristdemokratiska Parti, Vital Rymasjeuski

Enligt David R Marples, historiker och ledande Belaruskännare, skulle inte Lukasjenko vinna ett val som är fritt och demokratiskt. De belarusiska väljarnas krav på förändring är starkare än någonsin och den demokratiska oppositionen lär inte acceptera att Lukasjenko fuskar sig till ännu en valseger. Det gör att dagarna efter valet kommer att bli avgörande för Belarus närmsta framtid. Förhoppningarna om en fredlig övergång är små – mycket talar därför för omfattande demonstrationer och risk för att regimen möter dessa med våld.

Alexander Lukasjenko segrade i presidentvalet 1994 med ett resultat på 80 procent i den andra valomgången och blev då landets första president. Sedan dess har han inget av hans redovisade valresultat varit lägre än 75 procent. Oberoende opinionsundersökningar har däremot pekat på helt andra resultat och det råder inget tvivel om att valmyndigheten riggat valen och kraftigt friserat siffrorna. Internationella valobservatörer har kritiserat valen och observatörer har inte getts möjlighet att övervaka valproceduren på ett rimligt sätt, bland annat har de tvingats se räkningen av rösterna från tiotalet meters avstånd. Oppositionens egna bedömningar av resultaten i olika valkretsar har markant skiljt sig från de som senare redovisats. Ibland har ”resultat” till och med redovisats innan vallokalerna har stängt, enligt uppgifter från oppositionen.

Det är högst troligt att valmyndigheten även den här gången kommer att göra allt för att ge Lukasjenko segern. Förutsättningarna och möjligheterna att fuska är bättre än någonsin. Den europeiska säkerhetsorganisationen, OSSE, sänder i år inga observatörer eftersom man inte fick någon inbjudan i rimlig tid. Dessutom har valmyndigheten beslutat att bara tre observatörer mot vanligtvis fem har tillträde till respektive vallokal. I många regionala valkommissioner ges det inte plats för oppositionens företrädare och bara 15 procent av samtliga observatörer kommer från oppositionen. Demokratiska krafter berövas därmed möjligheter att övervaka valproceduren, vilket har skapat stor besvikelse och underbyggt misstankarna om att regimen återigen tar till alla tillgängliga grepp för att rigga valet.

När Valerij Tsepkalo och Viktor Babariko, de två starkaste oppositionella motkandidaterna till Lukasjenko, ogiltigförklarades av valmyndigheten gav oppositionella krafter inte upp, istället enades man om stöd till Svetalana Tsikanovskaja, hustru till bloggaren Siarhej Tsikanovskij som inte heller tilläts kandidera. Tillsammans med Veronika Tsepkalo, hustru till Valerij Tsepkalo, och Maria Kalesnikava, Viktor Babarikos kampanjledare, utgör hon den trio som nu frontar oppositionen. Tillsammans har de genomfört de största mötena sedan protesterna på 1990-talet, inte bara i Minsk utan också i andra städer runt om i landet, vilket är ovanlig och visar att kraften inom oppositionen är starkare än på länge. I Bangaloreparken i Minsks utkanter deltog nyligen enligt beräkningarna drygt 60 000 människor.

För att förhindra ytterligare en stor manifestation har staden beslutat att istället arrangera konserter med klassisk musik i parken. Under tisdagen tvingades Svetlana Tsikanovskaja ställa in två valmöten i städerna Slutsk och Soligorsk efter att myndigheterna börjat gripa människor som skulle delta och påbörjat olika arbeten på de platser där mötena skulle äga rum.

Det är uppenbart att regimen inte hade räknat med stora folksamlingar och kraftfulla manifestationer och att man påverkas av dem. Under det senaste decenniet har offentliga protester lockat ett begränsat antal människor, bilder från dessa valmöten blir därför genom sin spridning en tydlig signal om den kraftigt ökade styrkan i protesterna. Det ökar i sin tur mobiliseringen och känslan hos många människor av att tillhöra en våg av förändring och utmanar Lukasjenkos känsla över att ha kontroll över situationen på landets gator och parker.

Trots att oppositionen under så många år haft ett gemensamt intresse av att få bort Lukasjenko har de inför och under valen haft svårt att agera gemensamt och framstå som enade och starka. Den här gången kan man i princip tala om en opposition. Många partier och organisationer – bland annat Palmecenters samarbetspartner BSDP, Belarus socialdemokratiska parti – har anslutit sig till Tsikanovskajas kampanj. Att hon egentligen inte har någon ideologisk agenda mer än att få bort Lukasjenko och att hon enats med bankmannen Babarikos och diplomaten och IT-företagsledaren Tsepkalos kampanjer kan tyckas vara en svaghet, men i Belarus är det precis vad som behövdes för att ena oppositionen. Frågor kring relationer med Ryssland och Europa och hemvist på höger-vänsterskalan har tidigare försvagat oppositionen och försvårat möjligheten att enas om ett gemensamt manifest, nu spelar de en liten eller ingen roll.

Det som nu sker är också ett resultat av kraften i sociala medier. Det är inte bara så att valmyndigheten fuskar med valprocedurerna, medierna är statskontrollerade och står till Lukasjenkos tjänst. Inför valen ges kandidaterna bara möjlighet att under en halvtimme berätta om sitt program och om vem man är. Den här gången är det tydligt att tv-mediet förlorat i betydelse, istället har oberoende och regimkritiska medier på internet spelat en viktig roll. Kommunikationstjänsten Telegram har blivit en arena där enskilda spridit såväl bilder som information som varit viktigt för att organisera oppositionen.

Nu ser många med spänning på söndagens val. Men den stora frågan är också vad som händer efteråt, när resultatet har presenterats? Att Lukasjenko skulle erkänna sig besegrad är inte rimligt att tro men inte heller att oppositionen accepterar ett valresultat i paritet med de som Lukasjenko tidigare har erhållit. En förhoppning är en situation utan våld med en lösning om en fredlig övergång från diktatur till demokrati. Det kräver förhandlingar mellan regimen och oppositionen om hur det skulle gå till, men med tanke på hur regimen har agerat under sommaren finns det väldigt lite som pekar på ett sådant scenario. Istället finns en oro att Lukasjenko och säkerhetstjänsten möter demonstrationer på samma sätt som man gjorde i december 2019.

Då hade oppositionen upplevt ett växande utrymme för oppositionella åsikter och det stora antalet presidentkandidater hade argumenterat för regimskifte och känt av att stämningarna bland väljarna pekade på att det var möjligt. När resultatet presenterades på valkvällen hade Lukasjenko fått nästan 80 procent av rösterna i den första omgången då han ställdes mot tiotalet andra kandidater. När dessa kandidater och tiotusentals andra samlades på Självständighetstorget möttes de av det hårdaste möjliga våld och flera av kandidaterna misshandlades svårt. Sju av kandidaterna greps och flera av dem dömdes till långa fängelsestraff, längst straff fick socialdemokraten Mikola Statkevitj, som även den här gången har gripits och nu sitter frihetsberövad.

Valet 2010 upplevdes på förhand som en möjlighet till ökad demokratisering och öppenhet. I slutändan blev det starten till ökad repression och det blev allt svårare för oppositionen att verka och möjligheten för människor att uttrycka en regimkritisk åsikt. Det blir därför en viktig påminnelse om ett möjligt scenario för Belarus och en varning om vad regimen är kapabel till.

Frågan är dock om Lukasjenko på samma sätt som tidigare har full kontroll över statsapparaten och framförallt säkerhetstjänsten? När diktatorer faller gör de det när de tappar känslan av vad som pågår på gatorna och kring köksborden. Runt dessa köksbord och på valmöten finns familjemedlemmar och anhöriga till de som ska verkställa regimens hårda tag – och när de ställs ansikte mot ansikte med sina egna familjemedlemmar så prövas lojaliteterna. Kanske är lojaliteten med en president som är på väg att förlora fotfästet försvagad även inom statsapparaten och att det finns en opposition inom staten som kan bidra till en förändring? Det är något som är värt att hoppas på, men inte att kunna lite på.

”När jag tänker på Hiroshima är den första bilden som jag ser framför mig min fyra år gamla brorson som förvandlats till ett oigenkännligt, svärtat, svullet och smält köttstycke. Han fortsatte att be om vatten med svag röst tills döden befriade honom från lidandet. Bilden av denna lilla pojke har för mig kommit att representera alla oskyldiga barn i världen, hotade som de är just i detta ögonblick av kärnvapen. Genom ett enda ljussken ödelades mitt älskade Hiroshima, staden fylldes med högar av skelett och förkolnande kroppar. Av de 360 000 invånarna, mestadels civila – kvinnor, barn och gamla – föll de flesta offer för den urskillningslösa massakern. Det har nu gått 75 år sedan bomberna förintade Hiroshima och Nagasaki, och än i dag dör människor av strålningens långtidseffekter.”

Detta vittnesmål av Setsuko Thurlow, som var 13 år när atombomben tillintetgjorde hennes hemstad Hiroshima i dag för 75 år sedan, är ett av många atombombsöverlevares vittnesmål i kampen för att detta aldrig ska hända igen.

Ett halvår senare, i det nybildade FN:s första generalförsamlingsresolution, beslutade alla medlemsstater att upprätta en kommission som skulle ge förslag på hur kärnvapen ska elimineras. I dag har vi levt med hotet om atombombens fasor i 75 år, och styrkan i moderna vapen är många gånger starkare än de bomber som fälldes över Hiroshima och Nagasaki. De nio kärnvapenstaterna visar inga tecken på att verka för en värld utan kärnvapen och spenderade under 2019 nästan 720 miljarder kronor på att modernisera, upprusta och underhålla sina massförstörelsevapen. Miljarder som hade kunnat användas för att stärka hälso- och sjukvård, utbildning och forskning.

När 122 stater i FN i New York sommaren 2017 röstade igenom FN:s konvention om förbud mot kärnvapen utbrast den då 85-åriga Setsuko Thurlow som befann sig i FN-skrapan: ”Jag har väntat på denna dag i sju decennier. Jag är översvallande glad att den här dagen äntligen har kommit. Detta är början på slutet för kärnvapen!”. Känslan var att historia hade skapats genom detta FN-avtal som slutligen placerar kärnvapen på samma rättsliga grund som övriga massförstörelsevapen och förpassar dem till historiens skamvrå.

Sverige har ännu varken signerat eller ratificerat kärnvapenkonventionen. Det är första gången i historien som Sverige inte skyndsamt ansluter sig till ett multilateralt nedrustningsavtal, och när FN:s konvention om förbud mot kärnvapen når 50 ratificeringar kan det bli första gången Sverige inte är statspart när ett nedrustningsavtal träder i kraft.

Sveriges regering säger sig vara ledande i kärnvapennedrustningen men är i själva verket en del av problemet genom att inte våga ta ställning mot kärnvapenstaterna. Vi vill att Sverige ska våga stå upp för nedrustning och sina ambitioner om en kärnvapenfri värld, även när det blir obekvämt. Vem bestämmer egentligen över svensk säkerhetspolitik?

“Vi lovade våra älskade att deras död inte skulle vara i onödan. Ungefär 250 000 människor har omkommit enbart i Hiroshima – många vars dröm var total avrustning av kärnvapen under deras livstid.”

Låt oss vara en del av Setsuko Thurlows löfte och se till att Sverige är en del av lösningen. Det är vi skyldiga kommande generationer. Låt inte de som dog i Hiroshima och Nagasaki ha dött förgäves. Låt inte fyraåriga Eijis lidande och död försvinna i historien. Skriv under FN:s konvention om förbud mot kärnvapen och var på rätt sida av historien.

I dag minns vi den humanitära katastrofen efter atombombningen av Hiroshima, kl 08.15 den 6 augusti 1945.

Anna Sundström, generalsekreterare Olof Palmes internationella center
Åsa Lindström, ordförande Svenska Läkare mot Kärnvapen
Elin Liss, tf generalsekreterare Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet
Agnes Hellström, ordförande Svenska Freds och Skiljedomsföreningen
Isadora Wronski, chef Greenpeace Sverige
Lotta Sjöström Becker, generalsekreterare Kristna Fredsrörelsen
Petra Tötterman Andorff, generalsekreterare Kvinna till Kvinna
Annelie Börjesson, ordförande Svenska FN-förbundet
Thomas Jonter, ordförande svenska Pugwash
Anna Lindenfors, generalsekreterare Amnesty International Sverige
Susanne Gerstenberg, för styrgruppen i Kvinnor för Fred
Klara Knapp, ordförande Latinamerikagrupperna
Staffan Wikell, ordförande Jurister mot Kärnvapen
Karin Wiborn, generalsekreterare Sveriges kristna råd
Ann Stödberg, ordförande i Operation 1325
Tove Lönneborg, ordförande Fältbiologerna
Beatrice Fihn, generalsekreterare International Campaign to Abolish Nuclear Weapons, ICAN
Gunilla Hallonsten, chef avdelningen för kyrkoliv, Svenska kyrkan
Helena Thybell, generalsekreterare Rädda Barnen
Max Tegmark, professor, MIT & ordförande i Future of Life Institute

Grovt sett kan man dela in de auktoritära ledarna i två grupper. Dels de som härskar i länder som sedan lång tid varit odemokratiska. Till exempel Xi Jinping, under vars styre Kina blivit allt mer auktoritärt och där kontrollen över Hongkong skärpts. Dels en grupp av ledare till vilka man kan räkna Trump, Bolsonaro, Orbán, Erdogan och Duterte, som segrat i förhållandevis demokratiska val, men som väl vid makten genast driver samhället i en mindre demokratisk riktning.

För den senare gruppen pekar flera forskare på nyliberalismen som en fundamental faktor. Klyftorna har ökat, tryggheten och välfärden minskat. Samtidigt har arbetarrörelsen försvagats. Färre röstar på socialdemokratiska och andra partier till vänster. Antalet medlemmar i fackföreningarna har sjunkit. Arbetarrörelsen har inte förmått att tydligt formulera ett politiskt alternativ. I detta vakuum har främlingsfientliga, nationalistiska och auktoritära rörelser kunna växa sig starka.

Främlingsfientlighet, klimatförnekelse och nationalism

De auktoritära ledare som står för en högernationalistisk linje karaktäriseras av främlingsfientlighet och en politik för stängda gränser. Minoriteter, hbtq-personer eller feminister pekas ut som ett hot mot samhället. De är också negativt inställda till globalt samarbete. Tydliga exempel på det är hur Trump dragit sig ur Parisavtalet och mitt under brinnande pandemi avbrutit samarbetet med WHO.

I olika grad karaktäriseras de auktoritära ledarnas styre av att de angriper oberoende medier, försöker ta kontroll över läroplaner, universitet och kulturinstitutioner. De vill kontrollera forskning, och har en tendens att anse att det är oväsentligt om det de själva säger är sant eller inte. De strävar efter att kontrollera domstolsväsendet och har i många fall ändrat konstitutionen på ett sätt som gör det möjligt för dem att under lång tid hålla sig kvar vid makten.

Skriver om konstitutioner

Putin är den senaste i raden av de ledare som skrivit om konstitutionen för att garantera sin framtida maktposition. Ett annat exempel på hur man får domstolar och skolor att bli lojala mot makten är Turkiet där president Erdogan utnyttjade situationen efter försöket till statskupp 2016 för att direkt avsätta mer än 2 700 domare, dra in licensen för 21 000 lärare, samtidigt som mängder med journalister och statstjänstemän har blivit avskedade.

Auktoritära ledare, även de som kommit till makten genom val, vägrar att acceptera att det finns en legitim politisk opposition och stryper civilsamhällesorganisationers möjlighet att verka. Enligt den globala organisationens Civicus årliga granskning lever nu bara tre procent av jordens befolkning i länder med frihet för det civila samhället, i andra länder råder allt från mindre inskränkningar till totalt förbud för folkliga organisationer.

Inskräkningar i skuggan av corona

Coronapandemin har skapat ett guldläge för de auktoritära ledarna. Det finns gott om exempel på länder där restriktioner och inskränkningar av demokratiska rättigheter har gått längre än vad som motiveras av bekämpningen av viruset. I till exempel i Japan, Thailand och Kambodja har undantagslagar införts som begränsar pressfriheten. I Turkmenistan har myndigheterna till och med förbjudit användningen av ordet corona. I Bangladesh har restriktionerna använts för att gripa vårdpersonal, studenter och aktivister som kritiserat landets coronapolitik. I Bolivia har staten öppnat för att MR-aktivister ska kunna åtalas. I Uganda har polisen slagit till mot hbtq-personer som anklagats för att sprida viruset

Samtidigt blottlägger coronakrisen de auktoritära ledarnas oförmåga, vilket skulle kunna leda till att till exempel både Trump och Bolsonaro förlorar makten.

Olof Palmes Internationella Center kommer den närmaste tiden lyfta fram de auktoritära ledarna och de rörelser som står bakom dem. Den nya faktarapporten Varning! Frihet i fara, visar på den oroande utveckling som måste brytas. Men än viktigare än att förfasas av en krympande global demokrati är att ge ökat stöd till motkrafterna; fackföreningar, demokratiaktivister, progressiva politiska partier, antirasistiska rörelser, miljögrupper etc. Där finns de, som ibland med risk för eget liv, tar striden för demokrati och rättvisa.

Arbetarrörelsen kan göra ännu mer

Här är det viktigt att alla de svenska civilsamhällesorganisationer som arbetar med en global agenda fortsätter att stödja sina partners runt om i världen. Svensk arbetarrörelse, som varit närmast världsmästare på internationell solidaritet, behöver nu utöka sitt internationella engagemang. Den extra satsning som regeringen gör för att använda biståndsmedel för demokratiutveckling är viktig, och förtjänar ett brett stöd. Men regeringens ambitioner behöver understödjas av en höjd nivå på biståndet, för att ge ytterligare kraft åt insatserna.

Olof Palmes internationella gärning karaktäriserades av ett rakryggat förhållningsätt. Han vägrade till skillnad från många andra ledare under hans tid att kritisera förtryck och orättvisor på ett håll, men samtidigt blunda när mer närstående regimer förde samma politik. Denna rakryggade hållning behövs i dag mer än någonsin.

Khayelitsa räknas som Sydafrikas tredje mest brottsdrabbade område. Här där den övervägande delen av invånarna saknar arbete, där droger och våld är utbrett, har organisationen Ilitha Labantu nyligen öppnat ett kontor. Två personer finns där, som gör vad de kan för att stödja brottsoffren.

– Oftast handlar det om våld i hemmet. Men även våldtäkter, barn som far illa och sociala problem i allmänhet, säger Sesethu Dani, som arbetar på kontoret.

Ilitha Labantu får sedan många år tillbaka stöd från Palmecentret för sitt arbete med att bekämpa våld mot kvinnor och barn i utsatta områden, och för att stödja offren. De arbetar med social och psykologisk rådgivning till drabbade av våld och sexuella övergrepp. Organisationen verkar för att öka medvetenheten i samhället bland annat genom att besöka skolor för att diskutera våld i hemmet och sexuella övergrepp. Ilitha Labantu stödjer kvinnor som anmält en förövare, och behöver hjälp i rättsprocessen.

Volontärt stödarbete

Ilitha Labantu har kontor på flera ställen i Sydafrika. Hela verksamheten bygger till stor del på frivilliga insatser.

–När en kvinna kommer hit och säger hon blivit misshandlad, eller att ett barn blir slaget, så trycker vi på för att hon ska anmäla till myndigheterna. En domare kan snabbt utfärda en Protection Order, som gör att förövaren kan gripas direkt om kvinnan anmäler att brottet upprepas. En hel domstolsprocess kan ta lång tid, säger Sesethu Dani.

Arvet från apartheid lever kvar

Sydafrika är på många sätt ett kontrasternas land. Den som kommer hit som turist möter ett välordnat land, där man kan äta, shoppa och sola i en omgivning som påminner om den vi ser i Spanien eller England. Men det har bara gått ett par decennier sedan Sydafrika blev en demokrati och befriade sig från ett politiskt system där människor av vit hudfärg hade hela makten och alla pengarna, och de svarta inte hade något.

Ännu är klyftorna stora och det skapar grogrund för kriminalitet och våld. Det sexuella våldet är utbrett, och kvinnor i socialt utsatta områden är ständigt otrygga.

Stöd som når till Precious, Mildred och Nfombizonke

Efter en utbildning med Ilitha Labantu träder tre kvinnor fram, som all tre vill berätta sin historia. Och det är historier som skakar om.

Precious Matoti blev våldtagen för elva år sedan. Hon blev överfallen på gatan, slagen i huvudet så hon svimmade och vaknade upp i ett främmande hus med en man ovanpå sig. Bara ett år senare blev hon utsatt för ett våldsamt rån. Händelserna har fått henne att må så dåligt att hon försökt ta sitt liv. Men för ett år sedan kom hon i kontakt med Ilitha Labantu, och fick psykosocial rådgivning och fick träffa andra i samma situation.

–Det kändes bra att få prata med andra. Jag hela tiden gått runt med en känsla av att vara annorlunda och att människor runtomkring mig pratar och skvallrar om mig. Nu har jag inte längre den känslan, säger Precious Matoti. Som i dag studerar för att bli psykolog.

Mildred Sabsanas dotter blev för tre år sedan skjuten till döds av sin pojkvän. Ilitha Labuntu har gett henne stöd och hjälpt henne genom rättegången. Nfombizonke Tshangelas dotter blev våldtagen, 12 år gammal. Förövaren släpptes fri mot borgen och är sedan dess försvunnen. Dottern får psykologrådgivning från Ilitha Labantu.

På grund av coronakrisen kan Ilitha Labantu bara ta sig an akuta fall, och tar bara emot de som föranmält sitt besök. Istället ger man rådgivning via telefon.

Enligt direktiven till migrationskommittén ska migrationspolitiken: ”i en föränderlig omvärld minska behovet av tillfälliga lösningar och säkerställa en permanent ordning med ett brett stöd i den svenska riksdagen. Migrationspolitiken ska vara human, rättssäker och effektiv”. Det har hänt mycket under det år som har gått sedan direktiven sattes. Att de borgerliga partierna har flyttat sina positioner är uppenbart.

KD var först ut med sin hårdare politik, men Moderaterna kom snart efter. M och KD har i retorik och politik närmat sig Sverigedemokraterna och vill till exempel minska den svenska asylmottagningen med 80 procent, från nuvarande cirka 20 000 människor om året som söker asyl till 4 000 till 5 000. Den offentliga debatten är med andra ord en helt annan i dag än då. Sverige måste fortsätta att stå upp för en human flyktingpolitik. En volymsättning av asylinvandring strider både mot EU-rätten och mot de internationella konventioner som Sverige förbundit sig till.

Flyktingkonventionen ålägger stater att ta emot asylansökningar och pröva asylskälen i varje enskilt fall. Asylrätten är en individuell rättighet. Ett tak, eller volymmål är därför inte förenlig med denna rättighet. Hur många som kommer att behöva en fristad beror på vad som händer i omvärlden och kan därför inte bestämmas i förväg.

Klassisk socialdemokratisk politik innebär en solidarisk flyktingpolitik som står upp för de internationella konventionerna. Dessa har till syfte att garantera alla människors lika och okränkbara värde och rättigheter. Denna princip har förenats med en reglerad arbetskraftsinvandring för att inte försämra arbetstagarnas villkor eller exploatera arbetskraft.

Humanismen kräver vidare att de som får stanna också ges möjlighet att bli en del av gemenskapen i Sverige, det nya landet. Möjlighet till familjeåterförening och permanenta uppehållstillstånd bidrar till en framgångsrik integration. Den insikten gjorde också att den socialdemokratiska partikongressen 2017 slog fast att ”permanenta uppehållstillstånd och möjlighet till familjeåterförening ökar tryggheten och främjar en bra etablering”. När det gäller barn är förstås familjeåterförening en självklar rättighet, fastslagen i barnkonventionen.

Det är avgörande att Sverige står upp för asylrätten. Annars ger det en mycket problematisk signal till resten av världen. Det riskerar att bli en dominoeffekt där till sist alla länder stänger sina gränser för flyktingar. Det skulle kunna få ödesdigra konsekvenser i exempelvis länder i närområden till krigszoner som i dag, iallafall tillfälligt, skyddar miljoner flyktingar undan förföljelse.

Man kan kompromissa om mycket i politiken, men de grundläggande principerna om mänskliga rättigheter måste skyddas.

Anna Sundström, Palmecentret och representanter från 232 andra socialdemokratiskt kopplade förbund, föreningar och organisationer.

Den pågående klimatkrisen hotar vår existens och all framtida utveckling. Den globala arbetarrörelsen står bakom en rättvis omställning – Just transition – där vårt ekonomiska system förändras i grunden och ersätts med ett som är hållbart och rättvist. Svensk arbetarrörelse måste visa vägen och öka takten i arbetet för en rättvis klimatomställning – både i Sverige och globalt.

Palmecentret har tagit fram en broschyr som vänder sig till alla som har någon relation till någon av våra medlemsorganisationer. Vi vill med broschyren visa på den möjlighet som en rättvis omställning innebär för vår rörelse och fånga upp era idéer, kontakter och möjligheter till samarbeten för att bidra till en hållbar värld!

Du kan också beställa pappersexemplar av broschyren genom att maila info@palmecenter.se

Vid stora beställningar tar vi betalt för frakt, annars är materialet gratis.

Nyhetsbrev

Stöd oss

Främlingsfientlighet, klimatförnekelse och nationalism

Skriver om konstitutioner

Inskräkningar i skuggan av corona

Arbetarrörelsen kan göra ännu mer

Volontärt stödarbete

Arvet från apartheid lever kvar

Stöd som når till Precious, Mildred och Nfombizonke