Nyhetsbrev
Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
Željko är ensamstående pappa efter en skilsmässa. Men han såg ändå ljust på tillvaron eftersom han i hård konkurrens lyckats få ett fast jobb på en metallindustri.
– Jag kunde försörja barnen på egen hand och räknade med att kunna vara kvar på företaget till min pension, säger Željko Lemić.
Men på grund den ekonomiska kris som följt i coronapandemins spår bestämde sig företaget att lägga ner. Den 1 april fick Željko och hans arbetskamrater veta att det inte längre hade något jobb. För Željkos del innebar det att han ställdes helt utan inkomst.
Men han och kamraterna i den fackförening som får stöd från Palmecentret och LO-distriktet i Västsverige gick samman och kämpade sig till tre månadslöner i ersättning från företaget. Och de fortsätter stödja varandra.
– Det känns viktigt att man inte är ensam i en svår tid, säger Željko Lemić.
Željko försöker nu försörja sig på tillfälliga jobb, och hjälper till där det behövs. Inkomsten räcker för de mest nödvändiga dagliga behoven. Men inte till att skapa en trygg framtid. Han söker hela tiden efter ett nytt jobb.
– Så länge jag har mina tio fingrar att arbeta med så kommer barnen inte att behöva gå hungriga, säger Željko Lemić.
Text och bild: Jelena Ranković
Hjälp Olof Palmes Internationella Center att fortsätta stödja våra fackliga partners runt om i världen. Visa på Gränslös Solidaritet genom att swisha en gåva till 123 240 60 72.
Studio Solidaritet: Frihet i fara!Varför styrs allt fler länder av auktoritära ledare?
Fackligt aktiva i Zimbabwe i behov av stöd– Jag vet aldrig hur lång tid det ska ta. Jag blir stoppad av polis och militär vid vägspärrarna. Ena dagen säger de att mina papper är i ordning, nästa dag säger de att det saknas något tillstånd från regeringen, berättar Japhet Moyo.
Japhet Moyo
För alla som nu inte får gå till jobbet är läget mycket kritiskt. Den helt övervägande delen arbetar i den informella sektorn. När man sätts i karantän blir man helt enkelt utan inkomst. Vilket bland annat drabbar de hembiträden som organisera inom Zimbabwe Congress of Trade Unions (ZCTU).
Vissa anställda måste gå till arbetet. Det gäller till exempel anställda inom hälsovården, gruvdrift och energisektorn. Företagen ska testa personalen och vidta åtgärder för att förhindra smittspridning. Men vad spelar det för roll när man till och från arbetet trängs ihop på överfulla lastbilsflak och bussar.
– Arbetsresorna har blivit en mardröm för arbetarna, säger Japhet Moyo.
Officiellt har Zimbabwe nästan inga coronafall alls. Men de som arbetar inom sjukvården berättar en annan historia. För de som läggs in väntar sjukvård med brist på allt, inklusive mediciner. Anställda får använda vad de hittar som skyddsutrustning, till exempel handdukar.
Facket försöker påverka genom den trepartsdialog som instiftats mellan regering, fack och arbetsgivare. Men det är svårt att få gehör. I det här läget när man har svårt att vara ute på arbetsplatserna satsar man mycket på att informera via sociala media, för att nå de som har tillgång till nätet. I annat fall blir det helt och hållet regeringens propaganda som hörs.
Regeringen utnyttjar pandemin för att klämma dit facket och oppositionen. Att vara fackligt aktiv i Zimbabwe kan vara farligt. Japhet Moyo har gripits flera gånger. Han har fått brev med pistolkulor levererat hem till sig och sms om att hans dotter ska våldtas.
– Jag vet inte var hoten kommer ifrån, men utgår från att det är från staten. Just nu får vi mycket hotfulla kommentarer i sociala media.
Olof Palmes Internationella Center har under många år stöttat ZCTU. Från och med i år går även LO och TCO in i ett projekt för att stärka den zimbabwiska organisationen. Behoven är förstås enorma.
– För oss i facket blir det tufft när många medlemmar inte har några arbeten och inte har råd att betala medlemsavgiften. För Zimbabwe som sådant blir det ännu värre. Regeringen har inte satt något slutdatum för karantänen och corona används som en ursäkt för att trampa ner friheten, säger Japhet Moyo.
Hjälp Olof Palmes Internationella Center att fortsätta stödja facket i Zimbabwe. Visa på Gränslös Solidaritet genom att swisha en gåva till 123 240 60 72.
Bild: EPA/AARON UFUMELI
I land efter land är friheten i faraI över ett år har slaget om Hongkongs frihet utspelat sig på stadens gator och torg. Välbekanta platser förvandlade till frihetens slagfält. Miljontals människor som protesterat av rädsla för att deras frihet genom ny nationell säkerhetslagstiftning skulle komma att inskränkas.
”Friheten är hotad. Försvara den med allt du har. Kämpa för frihet. Stå upp för Hongkong”, löd ett av många plakat som förevigats i nyhetsrapporteringen.
Ändå blev mardrömmen verklighet. Den 28 maj fick den omstridda säkerhetslagen grönt ljus i den kinesiska folkkongressen.
Dagen går till historien som den dag friheten i Hongkong avskaffades. Den dag då löftena om ett land, två system visade sig vara tomma ord. Ett oförlåtligt svek från kommunistregimen på fastlands-Kina. Men också ett svek från världssamfundet. Som valde att lita på en diktatur. Som inte följde plakatets uppmaning om att stå upp för Hongkong.
Det är hög tid att på allvar reagera. I land efter land ser vi just nu hur friheten är i fara. Fler människor lever i länder med auktoritära tendenser än i länder som gör demokratiska framsteg. Och i kölvattnet av corona-pandemin ser vi ännu mer auktoritär politik.
Det är slutsatsen i den rapport Palmecentret publicerar inom kort. När ett land tar steg i auktoritär riktning ökar legitimiteten för andra att följa efter. Det som tidigare var en illavarslande snålblåst har förstärkts till en orkan, konstaterar rapportförfattarna. Detta är en av vår tids ödesfrågor. Då räcker inte ord. Att stjäla frihet måste kosta.
En historisk slump – eller cynism? Den omstridda säkerhetslagen antogs bara dagar innan årsdagen av ”4 juni”, som man i Kina kallar massakern på Himmelska Fridens torg.
Vi ser bilden framför oss. Det världsberömda fotot på den okände demonstranten som möter raden av pansarfordon – redo att offra sitt liv i kampen för friheten.
Om trettio år, kommer vi att minnas bilderna på miljontals människor som samlats på Hongkongs gator för att försvara densamma?
Olof Palmes bevingade ord om att folkens längtan efter frihet inte kan slås ned med våld fyller mig med en gnutta hopp.
Längtan efter frihet kommer att överleva och den kommer till sist att segra. Men bara om vi alla väljer att stå upp för den.
Studio Solidaritet: Global jämställdhet i krisGränslös solidaritet måste vara arbetarrörelsens verklighetFörsta maj är den internationella arbetarrörelsens högtidsdag. Vanligtvis ger sig miljoner människor världen över ut på gator och torg för att manifestera och demonstrera mot orättvisor, för det jämlika samhället. Ilska och frustration blir till slagord och kampsång och är en nödvändig energiinjektion i den internationella frihetskampen. I år hindrar en global pandemi oss från att samlas men behovet av att mobilisera motkraften är större än någonsin. Vi befinner oss i en världsomspännande hälsokris som ger nästintill oöverblickbara socioekonomiska effekter.
I Sverige skyddas de flesta av de sociala trygghetssystem som den fackliga rörelsen kämpat för i över 100 år. Så ser det tyvärr inte ut i större delen av världen. De redan mest utsatta drabbas hårdast – både ekonomiskt och socialt. ILO, International Labour Organisation, varnar för runt 195 miljoner människor världen över kan komma att förlora sina jobb som ett resultat av Coronaviruset. Det är löntagare, vanligt folk som drabbas av virusets framfart runt om i världen. Men krisen påverkar också våra demokratiska fri och rättigheter.
I land efter land ser vi hur auktoritära ledare utnyttjar krisläget för att förtrycka oliktänkande, minska utrymmet för civilsamhället och för att kväva oppositionen. De organisationer runtom i världen Palmecentret stöder är fackliga kämpar och aktivister i över 20 länder behovet av stöd är stort. Vi når ut till de som nu allra mest behöver det. Hushållsarbetare, migrantarbetare, textilarbetare och andra hårt utsatta grupper som på löpande band blir av med sina jobb när världsekonomin knakar. De som arbetar utan skyddskläder, som saknar sjukförsäkring och som riskerar sitt arbete om de blir sjuka. Där det saknas sociala trygghetssystem och där de som blir av med jobbet riskerar att hamna på gatan.
Våra insatser är skillnaden mellan demokrati och diktatur, mellan bostad och gatan och mellan arbete eller fattigdom och svält. För där det inte finns demokratiska strukturer och trygghetssystem behövs lokal aktivism. När arbetsgivare försöker göra sig av med äldre, sjuka eller fackligt aktiva med viruset som ursäkt behövs kollegor som kan stå upp för det anständiga. Krisen har drabbat dem hårt.
Vi, den svenska arbetarrörelsen, kan fortsatt vara motkraften om vi alla hjälps åt.
För vårt ansvar tar inte slut vid Sveriges gränser. Vår rörelse är global.
Kärnan i socialdemokratin är solidariteten – insikten om vårt ömsesidiga beroende av varandra och ansvar för varandra. Det är coronakrisen ett tydligt exempel på.
Låt inte nationalistiska tankeströmningar skärma av oss från resten av världen. På årets första maj tvingas vi stanna inne, men vår kamp stannar inte upp. Vi fortsätter stötta våra kamrater världen över som kämpar för sina rättigheter, och som riskerar att förlora allt i krisens spår- Gränslös solidaritet måste vara arbetarrörelsens verklighet. Nu är tiden att visa praktisk och gränslös solidaritet!
Artikeln publicerades 30/4 på Arbetet.
I frontlinjen för romers rättigheterVlada Šahović arbetar med opinionsbildning och påverkansarbete för romska rättigheter på A11. Han berättar att de nu driver på ansvariga myndigheter för att se till att insatser görs när det kommer till romers rätt till boende, sjukvård och hygien.
– I de flesta romska samhällena finns det inte tillgång till rinnande vatten, vilket ju gör det väldigt svårt att upprätthålla den hygien som krävs för att skydda sig mot viruset, säger Vlada.
En ännu större oro ligger i hur den redan svårt ekonomiskt utsatta gruppen ska försörja sig i tider av isolering och karantän. Runt 47 000 romer lever på att samla in återbrukbart material som plast, metall och tidningar. Ferdi Hbazi är en av dem. Han är 30 år gammal och bor i en temporär bosättning utanför Belgrad. I vanliga fall tjänar han runt 1 200 till 2 500 kronor i månaden på insamlingen.
– Det här är det liv vi har och det kan inte vara annorlunda så länge vi lever på tomflaskor och kartonger, säger Ferdi Hbazi när Palmecentret träffade honom 2018.
Nu är dock läget ännu värre. Eftersom det nu råder utegångsförbud i Serbien har majoriteten av de romska hushållen förlorat sin enda inkomst.
– Romerna i Serbien har redan extremt lite att leva på, och nu under coronakrisen är mångas enda chans till inkomst stängd, berättar Vlada.
A11, Palmecentret och ABF arbetar tillsammans med projektet Listen, Learn, Act – med insatser för romsk inkludering och fokus på att förbättra romska kvinnors förutsättningar till att träda in på arbetsmarknaden. För att formalisera romers arbete och ge dem tillgång till det sociala skyddsnätet, har A11 lagt fram förslag till hur kommuner och företag i Serbien kan uppta deras verksamhet. Nu under coronakrisen ligger dock A11:s fokus på att påverka lagstiftares och beslutsfattares arbete för den romska gruppens akuta behov, såsom rätt till rinnande vatten, information om viruset, internet och boende.
– Det har aldrig varit tydligare än nu under coronakrisen att vi måste visa praktisk solidaritet med de mest utsatta i våra samhällen. Vi ser så tydligt att de som saknar sociala och ekonomiska rättigheter är de som drabbas allra hårdast av pandemin, avslutar Vlada Šahović.
Läs mer om Palmecentrets arbete i Serbien här. Vill du stödja vårt arbete för romers rättigheter? Swisha till 123 240 60 72.
Kriminalisera storskalig miljöförstörelseGemensamt står vi inför mänsklighetens största utmaning. Klimatet och ekosystemen befinner sig under en oerhörd press med mänskligt lidande och oöverskådliga ekonomiska konsekvenser som följd. De våldsamma brändernas framfart, den utbredda och mångåriga torkan, de återkommande orkanernas massiva förödelse och översvämningarnas katastrofala följder. Det är vårt samhälles, vår demokratis och vårt ekonomiska systems akuta kris. Samtidigt ser vi hur ett antal stater och en samling storföretag aktivt motarbetar den omställning som är nödvändig. Därför kräver LO och Palmecentret att storskalig miljöförstörelse bör kriminaliseras.
Vi ser allt mer hur vissa stater och storföretag investerar ofantliga summor i desinformationskampanjer, driver på för ökad rovdrift och ytterligare exploatering av människa och natur. Utsläppen, miljöförstörelsen, ojämlikheten och lidandet fortsätter också att öka. Kostnaderna för sådant beteende är i dag minimala, både ekonomiskt och juridiskt. De är tvärtom direkt lönsamma och uppmuntras av ett system som designats för att tillvarata dessa intressen.
En genomgripande omställning av det ekonomiska systemet är nödvändig och behöver ske mycket snabbt. De offentliga systemen och de ekonomiska styrmedlen måste förändras i grunden så att det blir lätt att göra rätt för både konsument, arbetare, kommuner och företag. Alla de företag och individer som vill göra omställningen möjlig ska ha de bästa förutsättningarna att göra det. Offentliga investeringar, upphandlingsregler, skatter och subventioner måste tydligt riktas mot de branscher och verksamheter som bidrar positivt till omställningen med omsorg om arbetare och miljö. Den internationella fackliga rörelsen ställer sig helhjärtat bakom en sådan utveckling. Där finns de anständiga jobben, möjligheterna till ökad jämlikhet och ett gott liv.
Vi är också övertygade om nödvändigheten att öka de juridiska möjligheterna att utkräva ansvar. Straffriheten är i dag omfattande för miljöbrott och förstörelse av livsmiljöer. Det saknas globala verktyg med tillräcklig jurisdiktion för att hantera dessa frågor och med möjlighet att utkräva ansvar av individer i relation till konsekvenserna av deras handlingar och beslut. Det är snart fyrtio år sedan Olof Palme stod värd för världens första internationella miljökonferens. I sitt inledningsanförande poängterade han att ”i relation till mänsklig livsmiljö finns det ingen individuell framtid, inte för människor och inte heller för nationer. Vår framtid är gemensam. Vi måste dela den tillsammans. Vi bör forma den tillsammans.” Vi ställer oss därför bakom den växande världsopinion som kräver att storskalig miljöförstörelse bör kriminaliseras. Sverige bör gå i täten för att ekocid (från engelskans ecocide), ska läggas till Romstadgan som ett femte brott i fredstid. Och därmed på ett avgörande sätt bidra till ett nytt förhållningssätt till investeringar, exploatering och tillväxt.
Arbetarrörelsen visade under efterkrigstiden att en snabb och genomgripande samhällsomställning är möjlig. Med ansiktet vänt mot framtiden skyggade vi inte den nödvändiga förändringen. Om två år bjuder Sverige återigen in världen till en miljökonferens. Vi har då möjlighet att visa världen att det är möjligt att kombinera ett välfärdssamhälle, ökad jämlikhet och en radikal omställning. Tillsammans med de stater som hotas av utplåning med stigande havsnivåer bör Sverige gå i täten för att minska straffriheten och göra det kostsamt att förstöra människans livsbetingelser. Vi antar denna nödvändiga utmaning och uppmanar regering och riksdag att göra detsamma. Sverige har alla förutsättningar att återigen visa världen att vi är ett föregångsland.
Karl-Petter Thorwaldsson
ordförande för LO
Anna Sundström
generalsekreterare Olof Palmes internationella center
I Burma börjar nu antalet corona-smittade ticka uppåt, men de officiella siffrorna är fortfarande mycket låga. Detta trots att landet gränsar till Kina. Mycket tyder på att mörkertalen är stora. Oron växer nu för att viruset ska nå den muslimska minoriteten rohingyer som efter förföljelser och våld lever i interneringsläger i Rakhine, med bristande tillgång till hygien, läkarvård och grundläggande information om viruset och dess effekter.
Palmecentret stödjer en burmesisk paraplyorganisation för 13 olika oberoende nyhetsorganisationer. De flaggar nu för omvärldens hjälp och uppmärksamhet för att undvika ytterligare en humanitär katastrof i området. Över 200 nyhetssidor är nu blockerade, och det är bland annat norska Telenor som implementerar blockaden.
Blockeringen av internet är ett resultat av den pågående konflikten mellan den burmesiska armén och den väpnade etniska motståndrörelsen Arakan Army, som kräver ökat självstyre för delstatens buddistiska befolkning. Myndigheterna försvarar dock blockeringen med förevändningen att förhindra att falska nyheter sprids.
– Det är avgörande i detta läge att nyhetsmedierna kan kommunicera korrekt information, och få ut den snabbt. Att nu blockera fristående media för landets minoriteter tvingar människor att leva i mörker, och är dessutom ett brott mot yttrandefriheten, säger ordföranden i organisationens policykommitté.
Palmecentret arbetar med en rad olika partnerorganisationer i Burma för att från olika håll driva på utvecklingen för mänskliga rättigheter i landet. Det har nu gått fem år sedan landet höll sitt första demokratiska val efter att i 58 år från och till styrts av en militärregim, men stora utmaningar består.
Vill du stödja Palmecentrets arbete för försvarandet av mänskliga rättigheter i Burma under coronakrisen? Swisha ditt bidrag till 123 240 60 72.
Kriserfarna Palestina möter nya utmaningar med coronaPalmecentrets partnerorganisation Pyalara mobiliserar och organiserar unga frivilliga, något de har nytta av nu. Hania Bitar, som är Pyalaras chef berättar:
– Som nystartad organisation under andra intifadan insåg vi att unga Palestinier är i behov av en röst och en roll. Då var en känsla av förlamning och hopplöshet utbredd bland de vuxna och unga Palestinier var en bortglömd del av samhället. Tillsammans med Unicef inledde vi ett projekt som byggde på en ung till ung-metod, där ungdomarna hjälpte varandra. Något som vi fortfarande jobbar med och som nu under Coronakrisen används också inom andra grupper, såsom till exempel riskgrupper.
Något som flera av våra partners vittnar om fungerar bra nu i krisen är civilsamhällesorganisationernas koordination mellan frivilliga och lokala samt nationella myndigheter. I varje region i Palestina har det sedan ett par veckor bildats krissamordningsgrupper för att underlätta den lokala samverkan som krävs.
– Det finns en känsla av likgiltighet bland vissa. Man tror att det som pågår är någon sorts propaganda och följer inte säkerhetsföreskrifterna. Då är våra frivilliga, som tränats i vårt samarbete med Hälso- och sjukvårdsdepartementet, ett bra sätt att nå ut, säger Hania.
Även Dr Musa Naijib som startade och driver Al Marfa Center har anslutit sig till sin lokala krissamordningsgrupp och snabbt ställt om verksamheten till att jobba med informationsförmedling och samordning av insatser från frivilliga, kommunen och myndigheterna
– Att vara isolerade är det enda sättet vi kan rädda vårt folk. Vi har inte sjukvårdskapacitet nog för att möta coronaviruset. Det är därför vi jobbar med upplysning, säger Dr Musa.
Al Marfa, som Palmecentret har stöttat sedan tillkomsten, är en organisation som i vanliga fall bedriver terapibehandling och stöd för de invånare som upplever stress, oro och trauman i en av muren avskild del av Jerusalem. Nu är invånarna som upplever detta ännu fler. Och många som är rädda och panikslagna ringer honom och ber om råd.
– Jag förklarar hur barn kan hållas sysselsatta när man stannar hemma och hur man kan få de att utrycka sina känslor. Vi har många familjer som bor i generationsboenden så vi får också många frågor om hur man pratar med gamla människor och lär de att följa rekommendationerna. Att inte gå ut och gå på begravningar till exempel, vilket är väldigt ovanligt att inte göra för oss palestinier, säger Dr Musa.
Flera av Palmecentrets partnerorganisationer organiserar unga frivilliga i arbetet med att distribuera mat, förnödenheter och relevant information i byar och städer.
Al Marda Association bedriver merparten av sina projekt i Salfit på Västbanken. I den krisplan som Al Marda tagit fram lyfter man särskilt vikten av att involvera unga i arbetet. Man har nu riktat sig till alla som deltagit i ett projekt som organisationen bedrivit, Women and Youth in action for Change, som implementerades i samarbete med SSU Göteborg och Palmecentret.
– Genom att hela tiden försöka hålla kontakten med de vi känner genom projektet kan vi här och i grannbyarna se till att riktlinjerna från krissamordningsgruppen följs. De unga frivilliga steriliserar saker i det offentliga rummet, erbjuder stöd och samlar in donationer till fattiga familjer som drabbats av att man tvingats sluta jobba. Vi gör så gott vi kan, säger Nashat Abdalfatah på Al Marda.
Organisationen Diyar i Betlehem har också många unga deltagare i sina projekt. Rana Khoury berättar att all ordinarie projektverksamhet avstannat.
– Vi har varit inomhus i snart en månad nu, eftersom Betlehem var den första staden med fall av coronaviruset. Rörelsefriheten har varit strängt begränsad, nästan som utegångsförbud, och många gator har varit blockerade. Vi måste agera på ett sätt som är väldigt annorlunda från vad vi är vana vid nu på Diyar, där arbetet annars bygger på interaktion och samhällsgemenskap, förklarar Rana.
De många uppmaningarna att stanna inomhus och praktisera social distansering har gjort att många unga istället interagerar och engagerar sig på webben. Rana fortsätter:
-Unga människors närvaro online har varit enorm. Alla budskap för att öka medvetenheten har varit viktiga och värdefulla. Vissa har visat på riktig journalistisk skicklighet. Sameer Quemsieh till exempel är värd att nämna, han har studerat filmskapande här på universitetet och delar nu sina alster på Youtube.
Text och bild: Dan Wergelius
