Thomas

The war has deepened Ukraine’s demographic crisis and created major challenges for the country’s labour market. Millions of people have been displaced, while limited access to childcare and the unequal distribution of care responsibilities restrict many women’s opportunities to work and achieve economic independence. Strengthening women’s economic independence and creating better conditions for combining work and family life are therefore important parts of Ukraine’s reconstruction.

From EU principles to practical policy

Through the project INTEGRATE – People First: Building a Gender-Equal and Inclusive Demographic Future for Ukraine, the Palme Center and Centre of United Actions will strengthen the capacity of Ukrainian authorities to integrate gender equality into labour market and social policy. Among other things, the project will help national and regional authorities better assess how policy decisions on issues such as childcare, parental leave and labour market measures affect women and men.

“Even in the midst of war, Ukraine is working towards its future and EU membership. We want to help ensure that gender equality, access to employment and economic independence become integral parts of the country’s reconstruction. By combining Swedish experience with the knowledge of our Ukrainian partners, we can contribute to concrete change,” says Oscar Ernerot, Secretary General of the Palme Center.

Over the course of the 18-month project, the organisations will assess the needs of public authorities, provide training and facilitate exchanges of experience with Swedish counterparts. The project will also produce practical guidance, including methods and tools that Ukrainian authorities can continue to use. In this way, the project will support the implementation of Ukraine’s National Demographic Strategy through 2040 and contribute to the country’s alignment with EU rules and standards on gender equality, employment and social policy.

Contact: Anh Helge, Region Representative, Eastern Europe, anh.helge@palmecenter.se

Part of a broader Swedish initiative for Ukraine
The Swedish Institute has awarded a total of SEK 51 million to 26 new cooperation projects between Swedish and Ukrainian organisations. The projects will contribute to Ukraine’s reconstruction, democratic development and EU integration, with a particular focus on innovation, transparency and gender equality.The Palme Center’s new project has received SEK 2 million in funding and will be implemented together with the Ukrainian civil society organisation Centre of United Actions. Read more on the Swedish Institute’s website.

Kriget har fördjupat Ukrainas demografiska kris och skapat stora utmaningar för landets arbetsmarknad. Miljontals människor har tvingats på flykt, samtidigt som bristande tillgång till barnomsorg och ett ojämnt fördelat omsorgsansvar begränsar många kvinnors möjligheter att förvärvsarbeta och försörja sig. Att stärka kvinnors ekonomiska självständighet och skapa bättre förutsättningar för att förena arbete och familjeliv är därför en viktig del av landets återuppbyggnad.Från

EU-principer till praktisk politik
Genom projektet INTEGRATE – People First: Building a Gender-Equal and Inclusive Demographic Future for Ukraine ska Palmecentret och Centre of United Actions stärka ukrainska myndigheters förmåga att integrera jämställdhet i arbetsmarknads- och socialpolitiken. Projektet ska bland annat bidra till att nationella och regionala myndigheter får bättre förutsättningar att bedöma hur politiska beslut om exempelvis barnomsorg, föräldraledighet och arbetsmarknadsåtgärder påverkar kvinnor och män.

– Mitt under brinnande krig arbetar Ukraina för sin framtid och sitt medlemskap i EU. Vi vill bidra till att jämställdhet och människors möjligheter till arbete och ekonomisk självständighet blir en självklar del av landets återuppbyggnad. Genom att förena svenska erfarenheter med våra ukrainska partners kunskap kan vi bidra till konkreta förändringar, säger Oscar Ernerot, generalsekreterare för Palmecentret.

Under projektets 18 månader kommer organisationerna att kartlägga myndigheternas behov, genomföra utbildningsinsatser och möjliggöra erfarenhetsutbyte med svenska aktörer. Arbetet ska också resultera i en praktisk vägledning med metoder och verktyg som ukrainska myndigheter kan fortsätta använda. Projektet ska därmed stödja genomförandet av Ukrainas nationella demografiska strategi fram till 2040 och bidra till landets anpassning till EU:s regelverk för jämställdhet, arbetsmarknad och socialpolitik.

Kontakt: Anh Helge, Region Representative, Eastern Europe, anh.helge@palmecenter.se

Del av en större svensk satsning på Ukraina
Svenska institutet har beviljat sammanlagt 51 miljoner kronor till 26 nya samarbetsprojekt mellan svenska och ukrainska organisationer. Projekten ska bidra till Ukrainas återuppbyggnad, demokratiska utveckling och EU-integration, med särskilt fokus på innovation, transparens och jämställdhet. Palmecentrets nya projekt beviljas 2 miljoner kronor och genomförs tillsammans med den ukrainska civilsamhällesorganisationen Centre of United Actions. Läs mer på Svenska institutets hemsida.

The extensive crackdown on LGBTQ+ organisations and human rights defenders in Türkiye is deeply alarming and unacceptable. Activists have been detained, the offices of organisations have been searched, and websites and social media accounts have been blocked. At the same time, organisations and their representatives are facing legal proceedings that risk further restricting their ability to operate.

This is not only an attack on the rights of LGBTQ+ people. When people are persecuted for organising and defending human rights, freedom of association, freedom of expression and the space for a free and democratic civil society are also under threat.

The Swedish Government and the EU Commission must respond clearly and stand up for those affected. Sweden and the EU should raise these developments directly with the Turkish Government and push for action within other international forums. Human rights defenders who have been detained for their legitimate work must be released, and the right of LGBTQ+ organisations to organise, speak out and operate freely must be defended.

We stand in solidarity with our former Turkish partner organisation KAOS GL, as well as with the Turkish member organisations of our partner ERA. ERA – the LGBTI Equal Rights Association for the Western Balkans and Türkiye – is a regional network that brings together and strengthens LGBTQ+ organisations in Türkiye and the Western Balkans, and works to advance human rights, equality and inclusion.

The sharp escalation in repression against the LGBTQ+ movement in recent days must not be met with silence – nor with reduced international support. As the space for civil society shrinks, solidarity and support for those who continue to defend democratic rights and freedoms are more important than ever.

Fyra år med Tidöregeringen visar ett tydligt vägval. Internationell solidaritet har fått stå tillbaka för en allt tydligare Sverige först-politik.

Biståndet har skurits ned och i högre grad gjorts till ett verktyg för svenska intressen, bland annat genom migrationspolitiken.

Samtidigt har arbetstagarnas rättigheter fått mindre utrymme. Där fackliga rättigheter och ILO:s agenda för anständigt arbete, Decent Work-agendan, tidigare hade en tydligare plats ligger regeringens tyngdpunkt nu på jobbskapande, marknader och handel.

Men det räcker inte att främja marknaden och skapa jobb. Frågan är vilka jobb.

Kan arbetare organisera sig, förhandla om sina löner och kräva en säker arbetsmiljö?

Strejkrätten kränks i nästan nio av tio länder

Kursändringen sker samtidigt som världen blir farligare och mer ojämlik. Krig och väpnade konflikter blir fler. Den globala fattigdomsminskningen har nästan stannat av.

Demokratin pressas tillbaka, och fackföreningar och folkrörelser hör ofta till de första som angrips.

Det här är ingen abstrakt världsutveckling. När rätten att organisera sig försvagas minskar människors makt över löner och arbetsvillkor.

När marknaden kan spela ut arbetare och länder mot varandra ökar pressen på löner och villkor även här hemma.

Därför behövs internationell solidaritet mer än på länge. Sverige behöver nu byta kurs.

Fyra krav på nästa regering

• Återupprätta enprocentsmålet. Biståndets främsta uppgift ska vara att bekämpa fattigdom och stärka demokrati och mänskliga rättigheter – inte att maximera kortsiktiga svenska egenintressen och genomföra tvivelaktiga migrationsåtgärder.

• Sätt fackliga rättigheter och anständiga jobb i centrum. Sverige ska aktivt stärka föreningsfriheten, kollektivavtalen och rätten till säkra arbetsplatser och löner som människor kan leva på. ILO:s Decent Work-agenda måste åter bli central. Sverige bör också använda sin erfarenhet av organisering och förhandling för att stärka fria fackföreningar och samtal mellan fack, arbetsgivare och regeringar.

• Ställ krav på handel och investeringar. Swedfund, Business Sweden och svensk handelspolitik ska bidra till bra jobb och respekt för arbetstagares rättigheter genom hela värdekedjan. Facken måste finnas med när politiken utformas.

• Gör klimatomställningen rättvis. Den gröna omställningen kommer att förändra jobb, produktion och hela branscher. Arbetare och fack måste få reellt inflytande över omställningen. Klimatinvesteringar ska både minska utsläppen och skapa anständiga jobb och trygghet.

Solidariteten måste sträcka sig över gränserna

Det här handlar ytterst om makt: om människor ska kunna gå samman och kräva sin del av det välstånd de själva är med och skapar.

Den kampen förs på svenska arbetsplatser, men också i fabriker, gruvor och på byggen över hela världen.

Efter fyra år med Tidöregeringen har Sveriges röst har tystnad. Biståndet har skurits ned. Långvariga samarbeten har avslutats. Sverige har dragit sig tillbaka från länder där fattigdomen är djup, konflikterna svåra och människor som kämpar för demokrati och mänskliga rättigheter behöver omvärldens stöd som mest.

Samtidigt har själva idén om bistånd förändrats. Från att i första hand handla om fattigdomsbekämpning, demokrati och människors rättigheter har det främst gjorts till ett redskap för svenska intressen. Bistånd har kopplats till migration och används för att pressa andra länder.

Det här är större än biståndspolitiken. Det är en värderingsförskjutning i Sveriges förhållande till omvärlden.

Från gemensamt ansvar till nationellt egenintresse.
Från långsiktiga relationer till kortsiktiga transaktioner.
Från övertygelsen att Sverige kan påverka världen till föreställningen att vi främst ska se om vårt eget hus.
Från internationell solidaritet till Sverige först.

Olof Palmes Sverige byts mot ett Sverige som tittar bort, och enögt ser till sina egna kortsiktiga intressen.

Och denna reträtt sker vid värsta tänkbara tidpunkt – när behovet av internationellt samarbete ökar dramatiskt.

Antalet väpnade konflikter ligger på historiskt höga nivåer. Demokratin pressas tillbaka i land efter land. Fattigdomsminskningen har bromsat in, ojämlikheten växer och klimatkrisen blir allt svårare att stoppa. Samtidigt angrips de institutioner som världen byggt upp för att hantera gemensamma problem. FN befinner sig under hård politisk och ekonomisk press och respekten för folkrätten utmanas av mäktiga stater.

För ett litet land som Sverige är detta särskilt farligt. Folkrätten och det multilaterala samarbetet är inte uttryck för naiv idealism. De är en del av vår säkerhet. När den starkes rätt ersätter gemensamma regler blir små länder alltid förlorare. Det behövs en tydlig och konsekvent svensk linje för FN-stadgan, internationell humanitär rätt och stärkta multilaterala institutioner.

Här finns också något viktigt att hämta ur Olof Palmes politiska arv. Han verkade i en annan tid, men hans grundläggande insikt är högaktuell: Sverige blir inte starkare av att tiga eller dra sig undan. Vår säkerhet är beroende av andras säkerhet. Ett mindre land kan göra skillnad genom att försvara folkrätten, stödja människor som organiserar sig mot förtryck och bygga internationella samarbeten även när stormakterna väljer konfrontation.

Det är kärnan i tanken om gemensam säkerhet och att hållbar säkerhet byggs genom diplomati, konfliktförebyggande, nedrustning, fungerande samhällen, social rättvisa och ett klimat människor kan leva i.

Och konsekvenserna av Tidöregeringens politik når också oss. När demokrati och fackliga rättigheter försvagas kan makthavare och starka kapitalintressen lättare spela länder och arbetare mot varandra. När krig och klimatkris förvärras påverkas jobb, priser, migration och trygghet i Sverige. Internationell solidaritet är därför inte välgörenhet. I en sammanlänkad värld är den också ett uttryck för gemensamma intressen.

Vi kan bättre
Sverige behöver en internationell politik för vår tid – byggd på solidaritet, demokrati, jämlikhet och hållbarhet – och med ett globalt perspektiv på de problem vi delar.

Vi behöver återupprätta enprocentsmålet och att biståndet ska gå till världens mest utsatta. Sverige ska finnas kvar också där arbetet är svårt – i konfliktländer och auktoritära samhällen där demokratiska rörelser, fria fack och människorättsförsvarare behöver stödet som mest.

Vi behöver åter göra fred, diplomati och gemensam säkerhet till centrala delar av utrikespolitiken. Sverige ska tydligt stå upp för FN, folkrätten och internationella domstolar konsekvent – oavsett vem som bryter mot reglerna.

Klimatomställningen måste bli en politisk prioritet – och den måste vara rättvis. Medborgare, arbetare och fack måste ha inflytande över förändringen, handel och investeringar måste skapa anständiga jobb och företag måste ta ansvar genom hela sina värdekedjor.

Och Sverige behöver en feministisk utrikespolitik. I en tid av global backlash mot kvinnors och flickors rättigheter räcker inte enstaka projekt. Jämställdhet måste genomsyra utrikes-, säkerhets- och utvecklingspolitiken.

Valet den 13 september handlar därför om mer än vem som bildar regering. Det handlar om vilket Sverige vi vill vara.

Ett Sverige som gör sig mindre när världen blir farligare. Som sätter kortsiktigt egenintresse framför solidaritet och gemensamt ansvar.

Eller ett Sverige som åter använder sin röst för internationellt samarbete i en tid när det behövs mer än någonsin.

Vi behöver inte fortsätta på Tidöregeringens väg. Den 13 september kan vi välja en annan.

Under den nuvarande mandatperioden har vi sett en livlig och kritisk debatt om det svenska biståndet. Även demokratibiståndet genom de svenska partianknutna biståndsorganisationerna har hamnat i skottlinjen. Det är bra att bistånd granskas och debatteras. Svenska skattepengar ska självklart användas på ett effektivt och ändamålsenligt sätt, och även vår verksamhet måste tåla höga krav på kvalitet, transparens och legitimitet.

Inför regeringens kommande strategiöversyn diskuteras nu också framtiden för stödformen. Kritiker hävdar att systemet riskerar att bli en ”gräddfil” för riksdagspartierna, och vissa ifrågasätter varför dessa överhuvudtaget ska ha en särskild roll inom biståndet. Den kritiken vittnar om en okunskap om varför denna stödform en gång skapades, och varför den fortfarande behövs.

Demokrati byggs inte enbart genom valadministration, starka institutioner eller ett livaktigt civilsamhälle. Den kräver också fungerande politisk representation och människor som organiserar sig partipolitiskt för att påverka sina samhällen. Det är politiska partier som ställer upp i val, formulerar politiska förslag och omsätter människors behov till faktisk politik.

I Sverige har våra politiska partier starka demokratiska traditioner, strukturer och är grundade i ideologi, ofta med rötter i folkrörelserna. Det innebär att de har djup kunskap om just det som gör partier demokratiska och stabila. Därför är de också bäst lämpade att bidra med sina erfarenheter och kunskaper i samarbeten med partier i andra länder.

Detta är bakgrunden till att Sverige sedan mer än 30 år har haft detta särskilda demokratibistånd. Arbetet handlar inte om att stötta utländska politiska partier ekonomiskt eller att bistå i inhemska kampanjer, utan om stötta utbildningar i hur man organiserar sig interndemokratiskt, hur man tar fram politiska förslag tillsammans med medlemmarna, hur kvinnor och unga får ta plats och hur man debatterar, förhandlar och kommer överens med andra partier.

Eftersom stödet riktar sig till systerpartier innebär det också en unik möjlighet att öka den ideologiska och sakpolitiska kunskapen bland dessa. På så vis stöttar vi partier och politiska företrädare i andra länder till att bli än mer värderingsstyrda och lyhörda. I många områden samarbetar vi partianknutna biståndsorganisationerna också nära i flerpartiprojekt, för att stärka välfungerande flerpartisystem och hela det demokratiska ekosystemet i ett land.

Frågan framåt är inte om Sverige ska ha kvar ett bistånd till demokratiska partipolitiska rörelser. Frågan är hur stödformen kan utvecklas för att kombinera demokratisk relevans med hög legitimitet och tydliga regler i en tid när demokratin världen över är under hård press.

1/ För det första behöver det åter tydligt slås fast att detta stöd helt ska bedömas utifrån samma krav på kvalitet, uppföljning och transparens som allt annat svenskt bistånd. Ingen partinära biståndsorganisation är garanterad pengar, utan medel ska enbart betalas ut till godkända projekt och resultat ska alltid kvalitetsgranskas fullt ut.

2/ För det andra bör stödet därför fortsatt hanteras av Sida och inte flyttas till Utrikesdepartementet som föreslagits i debatten. Stöd som riktar sig till oppositionsrörelser i andra länder behöver dessutom ha en armslängds avstånd till Regeringskansliet. Det är avgörande för både stödformens och regeringens trovärdighet internationellt.

3/ För det tredje behöver stödformen renodlas för att fylla sitt särskilda syfte och upprätthålla sin legitimitet. När Sida förra året öppnade upp att den även kan innefatta bredare stöd, till civilsamhällesorganisationer som inte är partipolitiska, blev gränsdragningen otydlig. Det partianknutna demokratibiståndets särställning bygger på att det handlar om just partipolitisk organisering och samverkan.

4/ Dock bör de partinära biståndsorganisationerna inte hindras att arbeta tillsammans med övriga civilsamhället. Detta leder till vårt fjärde förslag, att de partianknutna biståndsorganisationerna inte ska diskvalificeras från att söka ur det konkurrensutsatta civilsamhällesbiståndet på samma villkor som övriga delar av civilsamhället. Som Sveriges framgångsrika väg till demokrati visar är starka folkrörelser, dvs civilsamhälle och demokratiska partier, nära sammanlänkade och beroende av varandra för att skapa demokratisk utveckling och välstånd.

Dessa förslag skulle sammantaget ge stödformen tydliga ramar, legitimitet och stabilitet för kommande år. Vi skulle avslutningsvis också vilja se att en mandatperiods övergång införs i det fall en partinära organisations partigrupp inte klarar spärren i ett riksdagsval, och därmed får rimliga möjligheter att ställa om. De partinära organisationerna skiljer sig ofta mot andra biståndsaktörer, i och med att hela deras finansieringsgrund kan ryckas undan. Dagens osäkerhet riskerar inte bara skada det långsiktiga arbetet, berörda partners utan också de viktiga nyckelrelationer som byggts upp med betydelse för Sverige.

Det partianknutna demokratibiståndet kan lätt misstänkliggöras i ett debattklimat som underblåser misstankar om att politiska partier och politiker är problemet och främst ser till sig själva. I slutänden är den enkla sanningen att det inte går att bygga fungerande demokratier utan fungerande partipolitisk organisering.

Genom att följa Giva Sveriges Kvalitetskod och stå bakom principerna för etisk, transparent och professionell insamling vill vi ge våra givare och samarbetspartners trygghet i att våra resurser förvaltas ansvarsfullt.

– Märkningen Tryggt givande är för oss ett sätt att tydligt visa hur vi arbetar, vilka resultat vi skapar och vilket avtryck vi gör – tillsammans med de människor och folkrörelser vi stödjer i några av världens mest utsatta miljöer, säger Oscar Ernerot, generalsekreterare, Palmecentret.

Palmecentret har under de senaste åren intensifierat arbetet med att bredda sin finansiering och stärka den långsiktiga kapaciteten för insamling. Medlemskapet i Giva Sverige är en del av denna resa – mot att bli en ännu mer professionell och framgångsrik insamlingsorganisation. Genom medlemskapet får vi tillgång till ett starkt nätverk, gemensamma kvalitetsstandarder och kunskap som stärker vårt arbete med att mobilisera resurser för internationell solidaritet.

– Att bli medlemmar i Giva Sverige är ett naturligt nästa steg för oss. Vi vill fortsätta utveckla vår insamling med hög kvalitet, transparens och förtroende i fokus. Det är avgörande för att vi ska kunna stå starka i en tid då behovet av internationell solidaritet är större än på länge, säger Oscar Ernerot.

För det första ser vi hur Sverige har prioriterat bort världens fattigaste och mest utsatta.

Sverige har frångått sitt långvariga åtagande att minst 0,2 procent av BNI ska gå till de minst utvecklade länderna (MUL). Istället har stödet fallit till 0,11 procent – nästan en halvering sedan 2021. Detta är inte en tillfällig avvikelse, utan en medveten nedprioritering av Tidö-regeringen. Inte minst minskar biståndet till Afrika söder om Sahara kraftigt, med över 26 procent globalt enligt OECD, vilket särskilt drabbar regioner som södra Afrika där behoven är som störst.

För det andra sker denna utveckling i ett mycket allvarligt geopolitisk läge.

I en tid då antalet väpnade konflikter ökar och fler civila dör än på decennier, försvagas samtidigt det internationella stödet till fattigdomsbekämpning och mänsklig säkerhet. Utvecklingen skapar också ett farligt vakuum där auktoritära aktörer som Ryssland och Kina snabbt kan stärka sitt inflytande. Sverige har länge varit en stark röst för demokrati, mänskliga rättigheter och fred – men den rollen urholkas nu snabbt när politiken inte längre utgår ifrån och prioriterar dessa värden.

Biståndets grundläggande mål är att bekämpa fattigdom och förtryck, men inget i OECD:s analys tyder på att det svenska biståndet har blivit mer effektivt i att uppfylla det uppdraget. Tvärtom pekar utvecklingen mot minskad transparens, försämrad styrning och ökade risker för att biståndsmedel används på sätt som inte når de mest utsatta. Regeringens ambitioner om ökad effektivitet och minskad korruption motsägs av de faktiska resultaten.

Sammantaget visar OECD:s statistik att Sverige är på väg bort från sin traditionella roll som en solidarisk och pålitlig samarbetspart för global utveckling.

Det får allvarliga och verkliga konsekvenser – för utsatta människor som lever under förtryck och i fattigdom – och för Sveriges röst i världen.

I den senaste ansökningsprocessen till biståndsmyndigheten Sidas program för stöd till civilsamhället internationellt uteslöts plötsligt politiska folkrörelser från att vara samarbetspart i uppdraget. Det officiella skälet som angavs var att man inte kan vara en partinära organisation, helt eller delvis, och samtidigt vara en del av civilsamhällesstödet.

Det var ett helt nytt perspektiv som presenterades. Tvärtom har flera av de svenska partinära organisationerna i omgångar haft Sida-uppdrag inom ramen för regeringens civilsamhällesstrategi. Det har inte heller funnit någon exkludering av någon av de berörda organisationerna att ansöka utan man har antingen valt att göra det eller inte.

Om man bortser från de politiska motiven till beslutet visar detta också på ett revolutionerande skifte i synen på civilsamhällets struktur och uppbyggnad. Kunskapen om folkrörelsernas, och de politiska folkrörelsernas, avgörande betydelse för Sveriges utveckling och demokrati verkar ha fallit i glömska, eller aktivt förträngts.

Folkrörelserna banade vägen för demokratin

Det svenska samhället, med sina starka demokratiska institutioner, höga sociala tillit och utbyggda välfärdsmodell, är i grunden en produkt av folkrörelsers envisa och långsiktiga arbete. I decennier innan allmän rösträtt, välfärdsstat eller ens partiväsende formellt var på plats, växte det fram ett myller av självorganiserade människor som tillsammans skapade det som vi i dag ser som kärnan i den svenska demokratin. De var nykterister, arbetare, bönder, frikyrkliga, kvinnor och ungdomar – människor som organiserade sig för att förändra sina liv och sitt samhälle.

De tidiga folkrörelserna – nykterhetsrörelsen, frikyrkorörelsen, den liberala frihetsrörelsen och arbetarrörelsen – utmanade inte enbart sociala och ekonomiska orättvisor, utan också själva maktfördelningen i samhället. De skapade rum för bildning, debatt och inflytande där människor lärde sig tala, argumentera, välja representanter och ta ansvar – kort sagt, där medborgarna lärde sig demokrati i praktiken långt innan den var lagstadgad.

Folkrörelsernas institutioner och verksamheter blev genom detta viktiga grundpelare för samhällets utveckling. I dessa miljöer utvecklades både en praktisk samhällskunskap och en moralisk kompass – en uppfattning om att samhällsutvecklingen är något människor själva kan och bör påverka.

Förändring genom folkbildning

De politiska folkrörelserna, främst arbetarrörelsen och den liberala rörelsen, men också delar av bonderörelsen, var de främsta drivkrafterna bakom det demokratiska genombrottet och i samhällsbygget av det moderna Sverige. Den frikyrkliga rörelsen kom senare också att organiseras i en mer tydlig politisk rörelse. Sammantaget representerade dessa rörelser olika samhällsgrupper och intressen, men man förenades i övertygelsen om att samhällsförändring sker bäst genom organisering, folkbildning och reformer.

De var breda och idéburna rörelser som skapade partier med rötter i lokalsamhället som var mer än maktmaskiner. De lade i stället grunden för en inkluderande demokrati, där politiskt deltagande inte begränsades till val vart fjärde år utan som var en del av människors vardag i föreningar, studiecirklar och lokala initiativ.

De byggde också sina egna institutioner: studieförbund, fackföreningar, kooperativ, tidningar, ungdoms- och kvinnoförbund – och genom dessa blev demokratin vardag för ännu fler människor i hela landet. Tillsammans formade de den svenska demokratins särskilda karaktär: en folkförankrad, reforminriktad och socialt förankrad parlamentarism.

Deras samspel, och ofta också konflikter, kom att forma den politiska kultur som under lång tid präglade Sverige: förhandlingsvilja, respekt för institutioner och strävan efter breda lösningar. De gjorde politiken till ett gemensamt samhällsprojekt, inte ett nollsummespel mellan vinnare och förlorare. Tillsammans bidrog man till att skapa det som ofta kallas ”den svenska modellen” – ett samhälle byggt på kompromisser och samarbete mellan stat, arbetsmarknadens parter och civilsamhället.

Viktiga för demokratin

De bredare politiska folkrörelserna har fortfarande en unik och nödvändig roll i främjandet av demokratin. Både här hemma och i världen. Att de nu trängts undan i civilsamhällesstödet, genom att klassas att vara något väsensskilt från civilsamhället, är oroväckande. Inte bara för vårt eget lands utveckling utan det vittnar också om en okunskap om deras centrala roll i främjandet av demokrati, folkligt deltagande och civilsamhället internationellt.

De har varit och är en självklar och oskiljbar del av civilsamhället som vuxit fram ur människors organisering och som bär upp demokratin genom att omvandla engagemang, erfarenheter och idéer till politiskt inflytande. Oftast i nära samarbete med övriga delar av civilsamhället. Deras roll i biståndet går därför utöver att representera enbart en partiorganisation och stå för mer avgränsande partiorganisatoriska samarbeten.

Regeringen och Sida bör i stället ta vara på de politiska folkrörelsernas särskilda roll i det internationella civilsamhällestödet. En bred folklig och samhällelig organisering är antagligen den främsta kraft som vi har för att kunna vända demokratins kris och stå emot den alltmer auktoritära utvecklingen.

Palmecentret har 26 medlemsorganisationer som representerar en stor och viktig del av det svenska civilsamhället, arbetarrörelsen. Vi har tillsammans nyckelkompetenser som är centrala för främjandet av demokrati, mänskliga rättigheter och det civila samhället internationellt. Inte minst inom gräsrotsorganisering, folkbildning och facklig organisering. Vi har stora globala nätverk inom fackföreningsrörelsen, folkbildningen och med sociala rörelser som finns på plats även i de mest repressiva miljöerna runt om i världen.

Skriv under för att rädda Palmecentrets solidaritetsarbete!

Fler aktörer har idag tillgång till kärnvapen och de avtal som tidigare begränsat deras spridning har försvagats eller är på väg att upphöra. Nedrustningen har avstannat mitt i dramatiskt ökande geopolitiska spänningar där retoriken kring kärnvapenanvändning steg för steg förvärras.

Daniel Färm reser en fråga i sin ledare i AiP (25-01-14) som dock förtjänar att tas på allvar: vad händer med Europas säkerhet om USA:s kärnvapenparaply inte längre kan tas för givet? Det är en legitim fråga i en värld som i allt högre grad präglas av den starkes rätt och folkrättens upplösning. Men slutsatsen, att Europa därför bör utveckla en egen kärnvapenavskräckning, leder i fel riktning. Ur Olof Palmes Internationella Center perspektiv är detta inte bara ett strategiskt felaktigt vägval, utan ett som riskerar att undergräva både Europas säkerhet och nödvändiga globala ansträngningarna för fred och nedrustning.

Kärnvapen skapar inte säkerhet – de institutionaliserar hotet

Kärnvapenavskräckning bygger på hotet om total massförstörelse av civila samhällen. Att göra detta till en gemensam europeisk säkerhetsdoktrin innebär att acceptera, och normalisera, att vår säkerhet vilar på beredskapen att begå grova brott mot mänskligheten. Det är inte ett tekniskt eller psykologiskt problem, utan ett moraliskt och folkrättsligt. Historien visar inte heller att kärnvapen i sig skapar stabilitet, utan att världen gång på gång undvikit katastrof genom tillfälligheter, återhållsamhet och krishantering. Att fler aktörer skaffar kärnvapen ökar risken för misstag, eskalation och spridning, inte motsatsen.

Europa har varit en central aktör för icke-spridning, nedrustning och folkrätt. Att ta steg mot en egen europeisk kärnvapenkapacitet skulle kraftigt försvaga NPT-systemet och sända en tydlig signal till omvärlden: att kärnvapen är nödvändiga för säkerhet. Det är ett budskap som andra stater, i andra regioner, snabbt skulle ta fasta på. Resultatet blir inte ökad trygghet för Europa, utan ytterligare upprustning och en än farligare och mer instabil värld.

Gemensam säkerhet är inte naivitet – det är realism

Det verkliga alternativet till kärnvapeneskalation är inte passivitet, utan ett målmedvetet arbete för gemensam säkerhet. Det innebär att säkerhet inte byggs ensidigt mot någon annan, utan genom:

Detta var kärnan i Olof Palmes säkerhetspolitiska tänkande – och den är mer relevant än på länge i en tid av internationell blockpolitik och auktoritär upprustning. Att USA:s roll inte längre kan tas för given är en stor utmaning för den europeiska säkerhetsordningen. Men svaret bör inte vara att Europa själva kliver in i kärnvapenlogiken. Europas ansvar är i stället att:

Att bygga upp en ny, trovärdig europeisk kärnvapenavskräckning skulle avslutningsvis ta många år och kräva omfattande doktrinella, industriella och politiska beslut, samtidigt som dagens säkerhetsutmaningar är akuta. Resurser skulle under lång tid bindas i ett projekt som varken är snabbt eller säkert, och där de i stället skulle kunna göra betydligt större nytta för Europas faktiska försvar genom stärkt konventionell förmåga – luftförsvar, ammunition, cyberförsvar och skydd av kritisk infrastruktur. Därtill riskerar ett europeiskt kärnvapenparaply att bli djupt politiskt splittrande, i ett Europa där hotbilder, säkerhetspolitiska traditioner och opinioner skiljer sig kraftigt åt. Ett sådant vägval riskerar därför att försvaga, snarare än stärka, Europas gemensamma säkerhet.

Kärnvapen är, som Färm själv skriver, en styggelse. Just därför bör Europas svar på dagens hot inte vara att göra dem till vår egen säkerhetspolitiska grund. Och vad händer den dagen Frankrike eller Tyskland leds av Trumps ideologiska bundsförvanter, AfD och Le Pen?