Nyhetsbrev
Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
Biståndsministern stoppar Palmecentrets Sida-uppdrag att främja civilsamhället internationellt. Det kommer slå hårt mot våra samarbetspartners runt om i världen. Vi behöver nu din hjälp att möta regeringens riktade angrepp och stötta våra modiga partnerorganisationer. Vi kommer jobba hårt att försöka hitta ny finansiering för att kunna säkra deras viktiga arbete.
Colombia räknas som det farligaste landet i världen för miljöaktivister, särskilt i Amazonas där väpnade grupper, illegal gruvdrift och avskogning hotar både människor och klimatet. Under 2023 mördades nära 80 personer som engagerat sig i miljöfrågor. Trots riskerna lyckades Palmecentrets partnerorganisation VozEs samla 50 miljöorganisationer i Amazonas så att de kunde föra fram sina krav till bland annat landets regering. De lyfte bland annat förslag på hur säkerheten för miljöförsvarare kan öka, hur skogsskövlingen i Amazonas ska stoppas och hur klimatomställningen kan göras rättvis för arbetare och lokalsamhällen.
Tillsammans utvecklade deltagarna en gemensam deklaration med sina viktigaste krav som de sedan överlämnade till representanter för regeringen, kongressen, FN och regeringens delegation i fredsdialogen med ELN. Att miljörörelsen talade med enad röst och för första gången mötte regeringen samlat var ett historiskt steg. Konventionen har stärkt rörelsens inflytande, bidragit till konkreta politiska reformer och förbättrat skyddet för miljöaktivister.
I Colombias del av Amazonas har ungdomar för första gången bjudits in till politiskt beslutsfattande om miljö och klimat. Det är tack vare VozEs, som också arbetar för att öka ungas inflytande, främja jämställdhet och ta fram klimat- och miljöpolitik med folkligt stöd – i en region som är avgörande för hela mänsklighetens framtid. Tusentals unga drillas nu till ledare i arbetet för Amazonas överlevnad.
Genom så kallade miljöakademier har ungdomar i bland annat Chocó och Cumaribo utbildats för att kunna påverka miljöarbetet i sina hemregioner, i dialog med borgmästare, guvernörer och lokala ledare. En stor framgång är att miljöakademierna nu har skrivits in som en del av de officiella utvecklingsplanerna, vilket innebär att 3 220 unga miljöförsvarare kommer att utbildas fram till år 2027.
Miljöakademierna har också haft stor betydelse för urfolksgrupper som Kankuamofolket. För första gången kunde unga, inklusive unga kvinnor, föra en öppen dialog med sina traditionella ledare om både klimat och jämställdhet – frågor som aldrig tidigare lyfts i det forumet. Det är ett avgörande steg mot att göra ungas röster hörda i lokalsamhällen där deras inflytande länge varit begränsat.
Eswatini: Facklig kamp banar väg för ny arbetslag
Biståndsministern stoppar Palmecentrets Sida-uppdrag att främja civilsamhället internationellt. Det kommer slå hårt mot våra samarbetspartners runt om i världen. Vi behöver nu din hjälp att möta regeringens riktade angrepp och stötta våra modiga partnerorganisationer. Vi kommer jobba hårt att försöka hitta ny finansiering för att kunna säkra deras viktiga arbete.
Lagen ger rätt till vila, rimliga arbetstider och betald semester. Kvinnor får samtidigt rätt att amma på arbetstid och tre månaders mödraledighet. Palmecentrets och LO:s partnerorganisation, den fackliga centralorganisationen Trade Union Congress of ESwatini (TUCOSWA) har spelat en nyckelroll i arbetet med att få fram den nya lagstiftningen.
TUCOSWA organiserar 19 medlemsförbund och arbetar för att utrota diskriminering och exploatering på arbetsmarknaden. Sedan 2022 har de drivit på för en modernisering av arbetsrätten, bland annat genom att kräva avskaffandet av bemanningsföretag och osäkra visstidsanställningar. Förbundet har också deltagit i trepartssamtal med regering och arbetsgivare, och med stöd från Palmecentret stärkt sin kapacitet i att mobilisera medlemmar och påverka lagstiftning.
Den nya lagen är ett viktigt steg för ökad jämlikhet och rättvisa arbetsvillkor i landet. Det visar vad facklig enighet, långsiktigt påverkansarbete och internationell solidaritet kan åstadkomma – även i tuffa politiska sammanhang.
Så drabbas civilsamhället i Zimbabwe av indraget stödBiståndsministern stoppar Palmecentrets Sida-uppdrag att främja civilsamhället internationellt. Det kommer slå hårt mot våra samarbetspartners runt om i världen. Vi behöver nu din hjälp att möta regeringens riktade angrepp och stötta våra modiga partnerorganisationer. Vi kommer jobba hårt att försöka hitta ny finansiering för att kunna säkra deras viktiga arbete.
Gapwuz, som främjar lantarbetares rättigheter i Zimbabwe, är en av alla Palmecentrets samarbetspartners vars framtid nu är mycket osäker. De delar med sig av vad det innebär för deras verksamhet:
”Stödet från Palmecentret har försett oss med viktiga resurser och träningsmöjligheter. Program för påverkansarbete, tolkning av arbetslagstiftning och kollektivförhandling har etablerat en stark grund för att förespråka lantarbetares rättigheter.”
”Förlusten av stöd från Palmecentret hotar viktiga aktiviteter, såsom utbildning i socialförsäkring och tvistlösningsmekanismer, vilket undergräver vår förmåga att förespråka arbetstagares rättigheter. Detta kan lämna många utsatta individer utan det stöd de desperat behöver.”
”Indragen finansiering påverkar inte bara GAPWUZ utan äventyrar även försörjningen och framtiden för 48 730 lantarbetare i Zimbabwe.”
Ytterligare en organisation som drabbas är Savanna Trust, som använder teater som ett sätt att skapa dialog och väcka medvetenhet om frågor som rör demokrati och mänskliga rättigheter. Ett arbete som inte är lätt i Zimbabwe där det civila samhällets möjligheter att verka är begränsade. Människors rätt att organisera sig kränks gång på gång. Därför är teater ett kraftfullt verktyg för att informera och mobilisera bland många grupper som annars är svåra att nå ut till.
”Detta partnerskap är inte bara värdefullt utan också livsviktigt. I Zimbabwes krympande utrymme för civilsamhället, där samhällspolitiskt engagemang ofta är känsligt, har detta partnerskap gett Savanna Trust ekonomisk stabilitet, tekniskt stöd och den solidaritet som behövs för att genomföra transformativt arbete i svåråtkomliga och traditionellt stängda samhällen”, skriver organisationen på Facebook om betydelsen av stödet från Palmecentret.
Masakhaneni Projects Trust arbetar med att organisera fredskommittéer på lokal nivå. Deras insatser har främjat sammanhållning och tolerans, även vid politiska spänningar. Exempelvis bidrog MPT:s fredsbyggande insatser till att det rapporterade valrelaterade våldet minskade med en tredjedel, från 70 fall 2022 till 45 fall 2023.
Partnerskapet med Palmecentret har bland annat inneburit stöd för inkludering av kvinnor, unga och andra marginaliserade grupper i lokalt beslutsfattande rum – röster som länge varit exkluderade.
”Tillsammans har vi gjort verkliga framsteg när det gäller att bygga demokratiska, fredliga och motståndskraftiga samhällen – framsteg som inte får tillåtas att upplösas”, skriver Paul Themba Nyathi, chef för organisationen.
Han delar att förlorat stöd från Palmecentret bland annat skulle sätta stopp för nyckelaktiviteter och försvaga de framsteg som gjorts i konfliktbenägna områden. Även påverkansinitiativ för ansvarsutkrävande skulle tvingas avstanna.
”Utan detta stöd skulle MPT ställas inför en mycket reell risk att läggas ned”, fortsätter han.
”Förlusten av en sådan organisation skulle innebära att en betrodd röst för social rättvisa, mänskliga rättigheter och inkluderande samhällsstyrning i Zimbabwe tystas. Det skulle markera slutet för en viktig institution som konsekvent har förespråkat marginaliserade medborgares egenmakt och byggandet av fredliga, inkluderande samhällen”.
Noll Diskriminering – här får minoriteter i Turkiet andrumBiståndsministern stoppar Palmecentrets Sida-uppdrag att främja civilsamhället internationellt. Det kommer slå hårt mot våra samarbetspartners runt om i världen. Vi behöver nu din hjälp att möta regeringens riktade angrepp och stötta våra modiga partnerorganisationer. Vi kommer jobba hårt att försöka hitta ny finansiering för att kunna säkra deras viktiga arbete.
Pride är förbjudet i Istanbul och hbtq-personer i Turkiet diskrimineras. Även kurders rättigheter motarbetas. Samtidigt lever romer och flyktingar från inte minst Syrien i Turkiet under fattiga förhållanden. I den miljön verkar vår partner Zero Discrimination Association.
Under 2024 organiserade de bland annat volontärgrupper i Istanbul där romska, kurdiska och hbtq+-ungdomar kan samlas och få stöd. Zero Discrimination Zero Discrimination har som syfte att förbättra levnadsvillkoren för romer i Turkiet och hjälper utsatta grupper att få tillgång till rättigheter som utbildning och vård samt stärker dem så att de kan göra sina röster hörda i samhället. De driver också opinionskampanjer för att öka stödet för minoriteters rättigheter.
Stödet får tågen i Ukraina att rullaÄnda sedan Ryssland inledde sin fullskaliga invasion av Ukraina 2022 har Palmecentret haft kontakt med en grupp fackligt aktiva unga kvinnor inom det statliga järnvägsbolaget. De har klivit fram och tagit ansvar i en svår tid.
Den insamling som Palmecentret startade direkt efter invasionen, och som drog in flera miljoner kronor, gick bland annat till nödhjälpspaket som tack vara järnvägen kunde distribueras ut till behövande. Pengarna användes även till att köpa in elgeneratorer så att järnvägsvagnar kunde byggas om till rullande sjuktransporter för sårade soldater och civila. Men pengarna kom sedan i ökad utsträckning att användas för att bygga upp den fackliga ungdomsverksamheten.
Kateryna Izamailova nämner som exempel ett sommarläger för unga inom järnvägsbolaget som hölls, med stöd från Palmecentret. Det fungerande dels som en avkopplande paus för ungdomar i en pressad situation, men innebar också en möjlighet att prata ihop sig om gemensamma mål och aktiviteter för de 50 000 medlemmarna i ungdomskommittén.
I Sverige kan det kanske vara svårt att förstå varför det är viktig med facklig organisering mitt under brinnande krig. Kateryna framhåller att för att kunna vinna kriget måste det finnas ett fungerande samhälle bakom fronten. Järnvägarna har en nyckelfunktion eftersom det på grund av kriget inte finns någon flygtrafik och inte alla äger en bil.
– Många tvekar att ta anställning vid järnvägen eftersom det kan vara farligt. Flera anställda har dödats och skadats när tågen attackerats. Därför måste det vara en attraktiv arbetsplats med en bra arbetsmiljö och där de anställda upplever att man blir lyssnad på. Vi försöker nu få soldater som återvänder från fronten att ta jobb vid järnvägen.
– Till exempel så drev vi förra året igenom att alla anställda som föder barn får ett ekonomiskt engångsbidrag från järnvägsbolaget. Tidigare fanns det stödet i vissa regioner och i andra inte. Men nu har alla fått rätt till bidraget.
Palmecentret har även gått in med stöd till några andra organisationer. Bland annat har facket på ett privat postbolag fått stöd för att hålla i gång sin och företagets verksamhet. Även posten är hårt drabbad av kriget och flera postkontor har bombats.
Sårade belarusier som slagits på Ukrainas sida i kriget har fått särskilt stöd. Ofta behöver sårade soldater få hjälp av familjen när de är på sjukhus, för att få en bra omvårdnad. Men eftersom belarusiska soldater inte har någon släkt Ukraina har de särskilda behov av hjälp.
Biståndsministern stoppar Palmecentrets internationella samarbeten inom civilsamhället – för demokrati, mänskliga rättigheter, social rättvisa och fred – i över 30 länder.
Det politiska beslutet är svårt att se som annat än en direkt attack mot arbetarrörelsen och får stora konsekvenser för vårt internationella solidaritetsarbete. Det drabbar främst våra 100 samarbetspartners runt om i världen. Många av dessa är redan mycket utsatta och under hård press.
Det handlar exempelvis om järnvägsarbetare i Ukraina, vars stöd på sikt riskeras.
Hjälp oss att möta regeringens attack och kunna fortsätta stötta våra modiga samarbetspartners i civilsamhället. Din solidaritet behövs!
–Föreställ dig hur det är att se ett 30-tal soldater tränga in i ditt hem. Tänk dig att de riktar sina vapen mot dig och din familj och stänger in er i ett rum så ni måste be om tillstånd för att gå på toaletten. Tänk dig att ni släpps ut först efter många timmar och tvingas lämna huset utan att få ta något med er förutom kläderna ni bär.
–Så var det för oss. Soldaterna sa till oss att vi alla är terrorister. Men det är vi inte. Vi har inte gjort något. Vi är civila. Vi vill leva i fred. Vårt mål är fred.
Så uttrycker Hanan Saleh, flerbarnsmamma och engelskalärare från Jenin, sin förtvivlan. Hon är sedan några månader tillbaka internflykting, provisoriskt inhyst med man och tre barn, varav en funktionshindrad, i ett studentrum. I februari fördrevs hennes familj tillsammans med drygt 20 000 andra från Jenin, och lika många från Tulkarm och andra platser på norra Västbanken.
Denna lärare som har en doktorsexamen i engelska är först samlad när vi ses i Ramallah. Men när hon kommer in på detaljerna om hur hon och familjen tvingades bort från sitt hem stockar sig rösten. Hon och hennes man hade slitit hårt och tagit lån för att bygga det trevåningshus som de tvingades bort från. Hon vet inte om huset står kvar och tror i alla händelser inte att den israeliska ockupationsmyndigheten låter henne komma tillbaka. Men lånen är kvar och måste amorteras. Några försäkringar som täcker förstörelse under militära operationer kan inte palestinier på ockuperat område teckna.
Flyktinglägret i Jenin, som vuxit upp som en stadsdel nära stadskärnan, har av israelisk militär förklarats för en stängd militär zon. Hanan Saleh visar mig en smygtagen film som delas på mobilerna och som visar hur en bulldozer från den israeliska armén kör sönder byggnader i lägret för att röja upp breda gator för militärfordonen.
Över en portal vid infarten till lägret stod tidigare inskriptionen ”Vänthall före återvändandet”. Det syftar på att invånarna var överlevare eller ättlingar till de palestinier som flydde eller fördrevs när Israel bildades 1948. Frågan om återvändande lever vidare, vilket understryks av en FN-resolution från 1948 som föreskriver deras rätt till återvändande eller kompensation. (En vida spridd uppfattning inom världssamfundet är att detta återvändande kan ske till en internationellt erkänd och suverän palestinsk stat, inte till själva Israel, dit endast ett fåtal flyktingar från 1948 tros få rätt att återvända – om det någon gång blir fred).
– Vattenledningar, elnät och internet förstördes av den israeliska militären. Detta är den tredje fördrivning som vi palestinier varit med om efter nakba (katastrofen 1948) och 1967, fortsätter Hanan Saleh.
Hon och familjen tvingades lämna hemmet utan att kunna ta med sig ens personliga tillhörigheter som id-kort, fotoalbum, examensbevis och mediciner.
–Min man som har hjärtproblem fick inte ta med sin medicin som han förvarade på övervåningen.
De blev också av med kontanter, motsvarande drygt 30 000 kronor. Det var pengar de sparat för att ge till en dotter inför hennes stundande bröllop.
–Israeliska soldater stal pengarna, säger Hanan Saleh.
–Soldaterna sprängde upp vår ytterdörr när de trängde in i vårt hus. Min yngste son Abdallah, som är elva, grät och undrade varför soldaterna gjorde så. Jag svarade att sådan är ockupationen. Nu längtar han hem. Han vill ha tillbaka sitt rum, fortsätter hon och orkar inte hålla tårarna borta.
Det var i februari, samtidigt som en kortvarig vapenvila inleddes i Gaza, som den israeliska armén påbörjade den operation som slutade med att 40 000 palestinier drevs bort från flyktinglägren på norra Västbanken. Den israeliska armén rubricerade offensiven som en antiterroroperation under namnet ”Järnmuren”. Innan dess hade Bezalel Smotrich, finansministern från extremhögern, efter en dödlig attack mot judiska israeler propagerat för att städerna Jenin och Nablus på Västbanken skulle förvandlas till grushögar precis som Jabalia, ett stort flyktingläger i Gaza. Varje palestinsk attack mot israeliska mål brukar Netanyahus regering ta som förevändning för att bygga ut bosättningarna ytterligare, de som enligt ett utslag i Internationella domstolen är olagliga.
Jenin har kallats för motståndets huvudstad i Palestina, medan den israeliska armén sett det som ett fäste för terrorism. Sammandrabbningarna mellan militanta, beväpnade unga män och den israeliska militären har varit många genom åren. Här växte militanta grupper fram med namn som Jenins brigader och Lejonkulan. Terrorklassade Islamiska jihad har varit starka här. Ungdomsarbetslösheten är hög.
I vintras, före den israeliska operationen, drabbade också militanta grupper samman med säkerhetsstyrkor från den palestinska myndigheten (PA). I Jenin ser många den palestinske presidenten Mahmoud Abbas som en underleverantör till Israel. I stadens flyktingläger sköts också den legendariska amerikansk-palestinska journalisten Shireen Abu Akleh till döds av israelisk militär 2022.
Under den andra, blodiga intifadan 2002 lades stora delar av lägret i Jenin i ruiner under en israelisk belägring. Strax efter att den hävts gick jag och några vänner in i lägret. Vi såg flerfamiljshus förvandlade till rasmassor. Barn klättrade omkring på högar av sönderslagen betong där det kunde ligga livsfarlig, icke detonerad ammunition kvar. De pojkar som klev omkring i bråten då återfinns kanske bland de unga män som har anslutit sig till väpnade grupper idag. Kanske några av dem finns bland dem som hålls fängslade av Israel utan att deras familjer vet var de finns eller hur de mår.
Hanan Salehs äldste son, en 24-årig sjukgymnast, är en av de frihetsberövade. Hon har inte hört något från honom sedan han greps.
–Min son har inte gjort något. De tog honom bara för att han är palestinier. Vi får inte besöka palestinska fångar som hålls i Israel, vare sig de unga eller gamla, säger hon.
Eftersom lägret i Jenin är förklarat som ett stängt militärt område får ingen utom israelisk militär gå in där.
–Den som närmar sig blir beskjuten, säger Hanan Saleh.
Det hände ett 20-tal diplomater, däribland från flera EU-länder, när de den 21 maj besökte omgivningarna till det tömda lägret i Jenin. Minst sju skott avfyrades i deras riktning. Den israeliska armén förklarade att diplomaterna hade avvikit från en fastslagen rutt, vilket de förnekade. Chefen för FN-organet Unrwa på Västbanken, Roland Friedrich, beskrev beskjutningen som en påminnelse om hur lättvindigt israeliska säkerhetsstyrkor på Västbanken öppnar eld, ofta med dödlig utgång. ”Det inger allvarlig oro för vilket regelverk militären tillämpar mot obeväpnade civila”, sade han.
Sedan Hamas terrorattack den 7 oktober 2023 håller Israel inne månatliga utbetalningar av skatteintäkter som ska tillfalla PA. Därför har den palestinska myndigheten tvingats sänka offentliganställdas löner till 70 procent. Det gräver ytterligare hål i lärares och andras plånböcker. Vissa av PA:s utbetalningar täcks med hjälp av tillfälligt stöd från arabstater eller EU. Men Hanan Saleh säger sig inte ha fått något ekonomiskt stöd av PA eller dess guvernör i Jenin. Andra källor hävdar att PA har betalat ut motsvarande 20 kronor om dagen till 800 familjer, vilket är en droppe i havet. Unrwa har delat ut ”värdighetspaket” till fler med bland annat hygienartiklar och mat, samt filtar och madrasser.
När jag frågar palestinier vem som kan hjälpa de fördrivna, svarar de flesta ”bara Gud”. Många höjer tyst ett pekfinger, vilket symbolisera tron på monoteismen i den islamiska världen.
I Ramallah träffar jag också den unga Lina Jalameh, även hon fördriven från Jenin. Hon är nu inhyst i en liten by och kan inte ta sig till någon arbetsplats på grund av osäkra och dyra transporter. Hon visar bilder på det hus som hon och fästmannen skulle ha flyttat till när de gift sig. Men det är en dröm som gått upp i rök.
–Han hade en grönsaksaffär i lägret i Jenin. Hans försörjningsmöjligheter är också borta.
En bror till Lina Jalameh är efterlyst av den israeliska armén. För israelerna är han terrorist men systern kallar honom frihetskämpe.
–Den israeliska militären har i flera år hotat med att förstöra vårt hus om vi inte berättar var min bror finns.
Huset i Jenins östra del där Lina Jalamehs familj bodde har av byggnadsingenjörer dömts ut som farligt att bo i efter den israeliska militärens offensiv.
–Huset kan kollapsa när som helst, säger Lina.
Hon och familjen lever på humanitär hjälp från enskilda, utöver det lilla de kan få av Unrwa som kämpar med underskott efter det strypta biståndet från USA och Sverige.
Internflyktingar och aktiva i civilsamhället som jag möter på Västbanken visar inget förtroende för vare sig arabstaterna, EU eller FN. ”De talar gärna om mänskliga rättigheter. Men FN, som ska värna de svagaste, har inte en lyckats få in en droppe vatten till Gaza eller andra förnödenheter mitt under svält och massakrer. Kan ni föreställa er vilka sjukdomar som kommer att spridas där?” frågar någon förbittrad.
Många beskriver sin gnagande oro för att något liknande ska ske på Västbanken, en större etnisk rensning, det som Israels finansminister, den högerextreme Bezalel Smotrich förebådar. Nyligen beslöt Israels regering att expandera bosättningarna med ytterligare 22 kolonier, den största utbyggnaden på över 30 år, enligt den israeliska fredsgruppen Peace Now. Oron för en ”gazafiering” hänger över stora delar av Västbanken.
Filippinsk facklig styrka – av svensk modell
På de leriga och blöta gatorna i staden Legazpi i Filippinerna åker vi mot det elkooperativ vi ska besöka. Det är Irvin Boncacas som kör. Han jobbade med att kalibrera elmätare innan han blev generalsekreterare för fackförbundet POWER, som organiserar arbetare inom energisektorn.
Genom bilfönstret ser vi hur stolparna längs vägen är behängda med enorma härvor av sladdar, ett virrvarr som ser kaotiskt ut. Nyfiken frågar jag honom om hur det är möjligt att hålla koll på hur mycket el varje hushåll använder och betalar för, trots den synliga oredan.
– Vi har koll, svarar han med ett leende.
Filippinerna, en ögrupp i Sydostasien, består av över 7 600 öar. Med en befolkning på omkring 113 miljoner är landet ett av de mest befolkade i Asien, känt för sina fantastiska stränder, kristallklart vatten och tropiska landskap.
”Här motarbetar regeringen kollektivförhandlingar och försöker systematiskt tysta arbetarnas gemensamma röst.”
Men Filippinerna finns också på listan över världens tio sämsta länder för arbetstagare. Här motarbetar regeringen kollektivförhandlingar och försöker systematiskt tysta arbetarnas gemensamma röst, och det är framför allt därför som jag befinner mig här nu. Som programansvarig för Olof Palmes Internationella centers verksamhet i Asien.
Den svenska fackföreningsrörelsen är en stor inspiration för fackförbunden här. En viktig milstolpe var när POWER bildade ett nationellt fackförbund på ett sätt som liknar Seko, som organiserar anställda inom energibranschen i Sverige. Den filippinska fackföreningsrörelsen har annars en mer amerikansk struktur med ett fackförbund per arbetsplats, vilket inte ger samma kollektiva styrka som den nordiska modellen, där man organiserar sig i yrkesförbund.
Nu är jag här för att förstå mer om hur POWER, trots det massiva motståndet mot fackföreningar och miljöorganisationer, framgångsrikt ändå lyckats koppla arbetstagarnas frågor – som bättre arbetsvillkor och rättvisa löner – till klimatfrågorna och en rättvis grön omställning.
Filippinerna ligger i dag på plats tre över de länder i världen som drabbas hårdast av klimatförändringarna. Det märks på stigande havsnivåer, extremt regn, och tilltagande resursbrist och miljöförstöring. Tyfoner med starka stormvindar och mycket nederbörd blir allt vanligare. Ett genomsnitt på 20 tyfoner träffar ögruppen varje år.
”Filippinerna ligger i dag på plats tre över de länder i världen som drabbas hårdast av klimatförändringarna.”
Tyfonen Odette, som svepte in över landet 2021, orsakade skador på infrastruktur och jordbruk för uppskattningsvis en miljard dollar och tvingade 630 000 människor att fly från sina hem. FN uppskattade senare att Odette påverkat livsmedelsförsörjningen för 13 miljoner människor, och lämnat dem utan tillräckligt med mat, el eller vattenförsörjning.
I Legazpi är det just nu ovanligt mycket regn och vi åker över broar som repareras för fullt. När vi kör vidare och ut genom staden förbi nyplanterade risfält, berättar Irvin att han anser att lagen Green Jobs Act från 2016 är ett steg i rätt riktning. Lagen syftar till att främja skapandet av gröna jobb, stödja miljövänliga industrier och erbjuda vidareutbildning för att förbereda arbetstagare för en mer hållbar, grön ekonomi. Trots detta menar han att staten inte satsar på den gröna omställningen i praktiken.
Fr v: Irvin Boncacas, generalsekreterare för fackförbundet POWER, och Dante Encinas, fackklubbsordförande på SORECO elkooperativ.
År 1969 initierade den filippinska regeringen ett program med målet att elektrifiera hela öriket. För att lyckas med detta bildades därför många småskaliga elkooperativ, ägda av medlemmarna själva. När det började närma sig början av 2000-talet, var det dags för många av dessa kooperativ ansöka om förnyat tillstånd från myndigheterna samtidigt som en privatiseringsvåg svepte över energibranschen.
Privata företag såg sin chans att ta över driften av kooperativen och fackföreningarna mobiliserade för att motverka privatiseringen.
– Företagen lovar att utveckla verksamheten och investera i ny grön teknik, men det som alltid har hänt när ett kooperativ har övertagits är att företagen höjer elpriserna och inte bryr sig om sina tidigare löften. Det finns inga som helst incitament att investera i grön el tyvärr, säger Irvin Boncacas.
Electricity Power Industry Reform Act (EPIRA) från 2001 var avsedd att minska elkostnaderna för konsumenterna och förbättra servicen, men den har misslyckats på båda punkterna, enligt honom.
– I dag är våra elpriser näst högst i hela regionen, efter Japan. Samtidigt är arbetssituationen inom elindustrin långt ifrån god. Det uppskattas att cirka 17 000 arbetare är kontraktsanställda inom sektorn, vilket ger dem liten trygghet och få förmåner. Privatiseringen av elindustrin utgör dessutom ett av de största hindren för regeringens mål att minska koldioxidutsläppen. De stora energibolagen investerar kraftigt i kol, vilket har lett till att privatiseringen i stället främjat byggandet av fler kolkraftverk snarare än att satsa på förnybar energi som primär energikälla, säger Irvin Boncacas.
”Över 40 procent av Filippinernas växthusgasutsläpp kommer i dag från förbränning av kol och brännolja för elproduktion.”
Över 40 procent av Filippinernas växthusgasutsläpp kommer i dag från förbränning av kol och brännolja för elproduktion. Men om landet kunde producera sin egen energi, med förnybara källor som sol- eller vattenkraft, skulle kooperativen kunna bli oberoende från privata energiproducenter, och samtidigt minska elpriserna med så mycket som 12,5 procent, menar Irvin Boncacas.
Medan han rattar bilen på de gropiga och lerslaskiga vägarna berättar han om kampen på hans förra arbetsplats Albay Electric Cooperative. När de anställda fick reda på att delstatsregeringen hade påbörjat en försäljning till det privata San Miguel Energy Corporation startade en tre år lång strid.
Kooperativets arbetare gick i strejk och uppmanade alla medlemmarna att stödja dem genom att inte betala sina elräkningar. Stödet var stort bland användarna, vilket fick det privata företaget att stänga av elektriciteten för hushåll som gick med i bojkotten, medan kooperativets arbetare kontrade med att återansluta hushållen igen.
Kampen förlorades dock till slut när medlemmar i kooperativet mutades att stödja det privata övertagandet i en omröstning. Men på grund av det fortsatta motståndet från arbetare och andra medlemmar har företaget haft svårt att göra vinster.
Och trots att kampanjen förlorades i Albay fick fackförbundet POWER politiska framgångar under stridsåren eftersom den kollektivt genomförda aktionen visade att arbetare inom elkooperativ kan och kommer att kämpa emot privatisering och för sina medlemmars intressen.
Sedan dess har privata företag upprepade gånger försökt övertala korrupta politiker att anta lagar som gynnar privatiseringen av andra elkooperativ. Men arbetarnas insatser har hittills förhindrat lokala politiker från att lättvindigt tillåta att kooperativ övertas av privata aktörer.
En stor utmaning i denna process är kampen om offentliga medel. Utan statligt stöd saknar kooperativen de nödvändiga resurserna för att etablera produktionsanläggningar för förnybar energi. Kampen för att säkra offentliga medel för en rättvis energitransition inom Filippinernas landsbygdsenergisektor är också en viktig del i POWERs kampanj.
”Utan statligt stöd saknar kooperativen de nödvändiga resurserna för att etablera produktionsanläggningar för förnybar energi.”
År 2015 anslöt sig den filippinska regeringen till Parisavtalet om klimatförändringar och gjorde ett villkorat åtagande om att till 2030 minska koldioxidutsläppen med 70 procent under ”business-as-usual-nivåerna”. Trots detta ambitiösa mål har den nuvarande regeringen ännu inte specificerat hur det ska uppnås.
Regeringen försöker balansera att hålla näringslivet nöjt samtidigt som den följer sina klimatåtaganden. Det kommer att vara en lång väg att verkligen genomföra övergången till förnybar energi.
– Men som fackförening kommer POWER att fortsätta arbeta för energidemokrati, betonar Irvin Boncacas.
Flera tiotals miljoner hushåll som är medlemskonsumenter av elkooperativ i Filippinerna riskerar annars att förlora sin äganderätt till den privata sektorn.
Jag sammanfattar fackförbundets målsättning i min anteckningsbok medan vi rullar förbi vakten och in på elkooperativets område ”Att kämpa emot, återta kontrollen och omvandla elindustrin till en grön och hållbar sektor som styrs av folket”.
Artikeln publicerade först i Aktuellt i Politiken
Kvinnor stärks på landsbygden på VästbankenPalmecentret stödjer kvinnorättsorganisationer runt om i världen samt arbetar med att stärka kvinnors politiska organisering och öka deras makt och inflytande i samhället och på arbetsmarknaden. Läs mer om vårt arbete för ökad jämställdhet globalt.
+ Vår akutinsamling för civilbefolkningen i Palestina pågår fortfarande: Läs mer här.
Palmecentrets partnerorganisation Health Development Information and Policy, HDIP, är en tidigare hälsoinriktad organisation som i dag arbetar med kvinnor på landsbygden på Västbanken, Palestina. De stöttar kvinnorna att själva ta makten över sina liv och påverka sina lokala samhällen – exempelvis genom att driva på för politiska eller juridiska förändringar, eller för att öka kvinnor och ungas representation i beslutsfattande.
Nida och Latife är två kvinnor som har stärkts med hjälp av HDIP:s aktiviteter och ledarskapsutbildningar.
Nida Adra kommer från byn Bani Naim i Hebron och arbetar som fotograf. Hon har tagit del av HDIP:s projekt ”Women Can Change the Society” sedan 2021. I dag opinionsbildar hon aktivt om ILO-konventionen C190 om våld och trakasserier på arbetsplatsen och är också invald som styrelsemedlem i kvinnocentret i byn.
– Jag är en frånskild kvinna och mamma till två barn. Min berättelse började när jag gjorde ett misstag och gifte mig med fel person, berättar hon.
Nidas man isolerade henne från familj och vänner. Hon beskriver det som att ha varit fast i en bur och att hon var utmattad. När Nida försökte lämna sin man krävde han att hon gav upp vårdnaden om barnen i utbyte mot frihet. Alla runt henne protesterade mot beslutet. Men efter ett år har hon kunnat återta sina och barnens rättigheter i enlighet med lagen och de är återförenade.
– Genom projektet har jag fått styrkan och beslutsamheten att kräva mina fulla rättigheter utan någons inblandning, säger hon.
Latife Amro är 22 år gammal från Hebron och har tagit del av projektet sedan 2022. Hon fick reda på HDIP:s aktiviteter genom Samira, som är invald i den lokala församlingen. Samira tillsammans med Fadiwa, en fältkoordinator hos HDIP, var också de som övertygade Latifes pappa att låta henne delta i projektet när han först motsatte sig idén.
– Jag kommer ihåg att under första träffen skämdes jag för att jag inte hade kommunikationsfärdigheter och inte visste hur jag skulle uttrycka mina känslor. Jag lyssnade på de unga kvinnor som tog del av programmet för att stärka kvinnor och såg deras personliga utveckling. Men det var en utmaning för mig, säger Latife.
– Vid slutet av träffen beslutade jag mig för att jag ville vara som dem, en rättfram och stark kvinna som kan stå upp för sina rättigheter och utmana samhället.
Innan Latife blev aktiv i HDIP:s projekt kände hon sig isolerad och olycklig. Hon hade mobbats i skolan till den grad att hon misslyckades med sina sluttentor. Hon såg ingen annan väg framåt i livet än att gifta sig eller att dö.
I dag känner hon sig som en del av gruppen och stark nog att tala framför andra och förespråka sina rättigheter, berättar hon.
– Kvinnogruppen fortsätter att uppmuntra mig att gå tillbaka och göra klart gymnasieskolan. Min plan för 2025 är att återvända för att göra klart de sista tentorna.
Utöver HDIP:s arbete med att stärka kvinnliga ledare på landsbygden har de varit del av en kampanj för att stoppa våld mot kvinnor – bland annat genom att delta i arbetet med att ta fram skuggrapporter till FN.
HDIP stöds av Socialdemokraterna i Östergötland och Akademikerförbundet SSR genom Palmecentret.
Samira som hjälpte till att se till att Latife kunde delta i HDIP:s aktiviteter, blev själv invald i den lokala församlingen i Hebron några år tillbaka. Att flera kvinnor kandiderade och vann utmanade det normalt konservativa och patriarkala lokala styret och var ett resultat av att HDIP och flera andra organisationer tålmodigt arbetat med att öka ungas och kvinnors politiska representation.
Som lokal ledare arbetar Samira i sin tur med att stärka och mobilisera kvinnor. Varje lokal ledare skapar grupper med omkring 20-25 kvinnor som träffas regelbundet i det egna samhället. De lokala ledarna i olika distrikt träffas också månadsvis för att gemensamt med civilsamhällesorganisationer organisera påverkansplaner och aktiviteter. Även ett nationellt nätverk har bildats.
– Folk i Israel har kallat oss för galna, men vi märker att det vi står för betyder något, att vi har kraft att påverka utvecklingen, säger de båda talespersonerna för Standing Together under ett kort och intensivt Sverigebesök, inbjudna av Palmecentret och Familjen Robert Weils Stiftelse.
Rula Daood kommer från ett litet palestinskt samhälle i norra Israel, men lever i Jaffa. Hon ingår i den minoritet på 20 procent av de israeliska medborgarna som är palestinier (ej att förväxla med palestinier under israelisk ockupation). Alon-Lee Green från Tel Aviv tillhör Israels judiska befolkningsmajoritet, vilken i sin tur är mycket komplex. Båda vill ta fram de goda krafterna i Israel och talar om hur sammanflätade judars och palestiniers öden är.
– Vi måste börja tro på vårt samhälle, säger Alon-Lee Green som har massor med följare på sociala medier. Tillsammans har han och Rula Daood allt sedan Hamas terrorattack den 7 oktober 2023 verkat för den israeliska gisslans frigivning och ett slut på kriget i Gaza. De har organiserat egna hjälpkonvojer men även skyddat andra hjälpsändningar som attackerats av bosättarhögern utan att polisen ingrep. Men efter påtryckningar från bland annat Bidenadministrationen och EU-regeringar kunde hjälpkonvojerna släppas fram. De verkar för social och ekonomisk rättvisa i Israel, som hbtq-rättigheter och höjda minimilöner. De lyfter fram utsatta judiska grupper. De kräver att polisen ingriper för att stävja det våld som spridit sig ”som en pandemi” inom Israels palestinska samhällen.
– När det hålls demonstrationer i Israel gör polisen alldeles för stora insatser. Kvinnliga lärare har försetts med ögonbindlar i häkten, för att de skrivit ”Snälla, skydda barnen i Gaza” på sociala medier. Men när människor dödas i vapendåd i palestinska samhällen i Israel är polisen sist på plats, säger Rula Daood.
De beskriver ett Israel där högerkrafter dominerar. Den mångårige premiärministern Benjamin Netanyahu har bäddat för det genom att agera som en ”prototyp för högerpopulistisk ledare” långt före Bolsonaro, Órban eller Trump. Ingen i Israel under 30 har några levande minnen av en annan premiärminister, påpekar de. Visserligen hade Israel under en kort mellantid en koalitionsregering ledd av Naftali Bennet och Yair Lapid. Men de saknade visioner för sitt ledarskap och gjorde föga intryck. Rula Daood och Alon-Lee Green tvekar inte att kalla Netanyahus regering, stödd av de högerextrema bosättarna Itamar Ben-Gvir och Bezalel Smotrich, för fascistisk.
– Vi måste utgöra ett alternativ, säger de och pekar på hur svag den israeliska vänstern är. Under sitt tajta program i Stockholm körs de mellan möten med svenska organisationer, intervjuer, ett offentligt samtal på Kulturhuset i Stockholm och en träff med ledamöter i riksdagens utrikesutskott.
Från livestream av samtalet på Kulturhuset Stadsteatern den 19 februari. –De ville att vi skulle veta vår plats. Att du inte kan prata om någonting, prata om Gaza. Och såklart att du inte kan kritisera den israeliska regeringens vedergällning. Jag är politisk, jag pratar om politik, jag går ut på gatorna. Det är inte meningen att jag ska vara rädd, och även om jag är det så ska jag inte visa det. Men två veckor, tre veckor, efter den 7 oktober var till och med jag rädd för att uttala mig, berättar Rula Daood om situationen för palestinier i Israel efter den 7 oktober.
Sedan 2016, en period i Israel som kallades ”knivarnas intifada”, har de arbetat för att få ut folk i protester. De insåg snart att det inte räckte att mobilisera mot orättvisor och maktövergrepp, för när demonstrationerna var avblåsta försvann människor åt olika håll. Så redan före oktober 2023 satsade de på att organisera sina anhängare. I dag beskriver de Standing Together som Israels starkaste gräsrotsrörelse. Den har nu 14 lokalavdelningar runt om i landet samt ytterligare tolv på universitet och högskolor. Det gör den till Israels största studentrörelse, säger de.
När Hamas och Islamiska jihad utlöste massakrer och kidnappningar mot en musikfestival och kibbutzer tidigt en sabbatsmorgon i oktober 2023 hade Standing Together redan ett brett nätverk att verka från. Bara två dagar senare, medan hela Israel var i chock och larmsignaler varnade för Hamas fortsatta raketer från Gaza, gick de ut med krav på en politisk uppgörelse för att få hem gisslan. De var övertygade om att krig inte skulle rädda gisslans liv.
Men under den första tiden efter attacken var en israelisk majoritet emot en uppgörelse. Synsättet har dock förändrats, vilket märkts på växande massprotester mot den regering som anklagats för att sätta sin överlevnad framför gisslans liv.
Det var inte Standing Together som tog initiativet när gisslans anhöriga började organisera sig med krav på en uppgörelse. Men de stödde familjernas kamp och gick ut på gatorna tillsammans med dem.
De framhåller att alla tiotusentals palestinska dödsoffer under Gazakrigets hittills 15 månader inte har gjort israelerna ett dugg tryggare.
– Jag vill inte heller vara del av ett samhälle som är skyldigt till 17 000 barns död i Gaza, säger Alon-Lee.
Han beskriver det som en kamp för Israels själ när Standing Together kräver eldupphör och säkerhet för båda folken.
Men de vill inte ge sig in i diskussioner om huruvida kriget i Gaza ska klassificeras som folkmord eller inte. Det överlåter de åt juridiska experter.
De väljer i stället att agera inom Israel för att få slut på, som de säger, ”det elände” som 14 miljoner människor mellan Medelhavet och Jordanfloden lever med. Eller omskrivet: 7 miljoner judar och 7 miljoner palestinier, när man räknar in både de palestinier som är israeliska medborgare och de som lever under ockupation.
–Det finns en lag i Israel som säger att om du vill bojkotta en produkt som testats på djur, eller en produkt som är skadlig för miljön så är det helt okej, men om du säger ”köp inte den här produkten för att den produceras i en bosättning” så får du sitta ett år i fängelse. Det är förhållandena vi verkar i, säger Alon-Lee Green under samtalet på Kulturhuset. (Foto från livestream)
De anser att Netanyahu, Ben-Gvir och Smotrich har förverkat sin legitimitet, liksom även Hamas. Redan före den 7 oktober 2023 visade opinionsmätningar i Gaza att en bred majoritet förkastade Hamas ledarskap, påpekar de.
– Mitt folk kan inte befrias genom att oskyldiga mördas. Att dödas och döda är inte vårt öde, det är resultatet av en politik som våra folk inte vill ha. För sin egennytta exploaterar de båda ledarskapen sina respektive folks smärta. Det måste få ett slut. Det kan bara ske när våra folk inser att bara vi själva kan förändra det, när vi får modiga ledare som kan ge våra folk säkerhet. Om det inte blir en förändring kommer krigen bara att bli fler, med tiotusentals nya döda, sade Rula Daood under framträdandet på Kulturhuset.
Den palestinska myndigheten är visserligen korrumperad, men hon är ändå övertygad om att den skulle kunna bli ett alternativ till Hamas i Gaza, menar hon.
Men en enstatslösning, att göra 7 miljoner palestinier och 7 miljoner judar till medborgare i samma stat skulle bara leda till mer blodsutgjutelser, tror de. Freden kräver två stater.
Som svar på Hamas respektive president Trumps och den israeliska extremhögerns fantasier om att det ena eller andra folket kan flytta någon annanstans, säger de:
– Ingen av oss kommer att göra det.
Alon-Lee tillägger:
– Det finns bara ett sätt att få stopp på våldet, förtrycket och det faktum att så många känner sig otrygga. Det är en fred med jämlikhet, oberoende och frihet för alla människor i detta land.
Den gröna omställningen har ökat den globala efterfrågan på mineraler från globala syd. Mineraler som kobolt och coltan används exempelvis till produktionen av solpaneler och batterier till elbilar – likväl som till våra datorer och mobiltelefoner. En betydande del av dessa mineraler kommer i dagsläget från gruvindustrin i Demokratiska republiken Kongo (Kongo-Kinshasa).
Utvinningen av mineraler i landet sker dock under mardrömslika förhållanden som orsakar skada för arbetare, miljön och hela samhällen. Handeln med dessa naturresurser är också en starkt bidragande orsak till den pågående konflikten i östra delarna av Kongo som har eskalerat de senaste veckorna. Hundratusentals människor är på flykt från sina hem och den humanitära situationen är kritisk.
Palmecentrets partnerorganisation CODELT är en icke-statlig organisation som arbetar för en rättvis förvaltning av naturresurser i Kongo-Kinshasa. Deras mål är att bidra till en rättvis klimatomställning genom att stärka rättsstatens principer och lokalsamhällets inflytande över hur resurser används. De identifierar fyra stora problem med gruvindustrin i landet:
1. Omänskliga arbetsförhållanden.
CODELT skriver att gruvindustrin i Kongo kännetecknas av ”omänskliga, förkrossande och förnedrande förhållanden”. Gruvarbetare saknar ofta tillgång till tillräcklig skyddsutrustning och redskap vilket har lett till skador, dödsfall och hälsoproblem. Dessutom är barnarbete vanligt.
2. Miljöförstörelse.
För det andra leder gruvbrytningen till avskogning och förorening av luft och vatten vilket skadar de lokala ekosystemen. Omfattande skogsområden har skövlats i landet för att ny malm ska kunna brytas och infrastruktur etableras. Det skadar även den globala klimatkampen eftersom Kongos regnskogar är kritiska för att hålla upphettningen nere.
3. Kontroll av land.
Gruvbolagens förvärv av stora landområden har resulterat i en massiv fördrivning av den lokala befolkningen och kompensationen är otillräcklig för att ersätta människors försörjning. Jordbruk har upphört på flera platser till följd av omfattande konkurrens från gruvindustrin. Detta har gjort lokalbefolkningen beroende av import för att klara livsmedelsförsörjningen.
4. Fattigdom.
I de regioner där kobolt utvinns leder gruvdriften till energifattigdom för befolkningen, det vill säga att människor inte har tillräcklig tillgång till elektricitet för att täcka sina behov. De tvingas ofta förlita sig på ved som bränsle, vilket är en av de huvudsakliga orsakerna till avskogning i Kongo.
CODELT skriver att det är motsägelsefullt att de regioner som förser världen med kritiska mineraler för den gröna omställningen själva saknar tillgång till förnybar energi.
Efterfrågan på mineraler drivs bland annat av EU:s och Kinas ambitioner att komma ifrån fossilberoendet. Omkring 80 procent av Kongos mineralexport går till Kina, och kinesiska gruvföretag dominerar i exempelvis koboltutvinningen. För EU:s del är man inte särskilt involverad i direkt koboltbrytning. Det mesta av batteritillverkningen sker i Kina, men dessa komponenter hamnar sedan ofta i Europa. EU är också en av de största köparna av eldrivna batterier som en del i unionens omställning.
Men en grön omställning i rikare länder kan inte ske på bekostnad av människor och miljön i andra delar av världen.
För att klimatomställningen ska gynna snarare än skada Kongo krävs bland annat att gruvarbetares villkor förbättras och deras rättigheter respekteras, att lokalsamhällen får stöd i att exempelvis skydda viktiga ekosystem, och att arbetare, fackförbund och lokala samhällen inkluderas i beslutsprocesser.
En rättvis klimatomställning förutsätter också att länder och företag i det globala nord axlar sitt ansvar.
CODELT förespråkar exempelvis tre åtgärder:
I januari intog den väpnade rebellgruppen M23 staden Goma i den mineralrika Kivuregionen i östra delarna av Kongo. Rwanda anklagas för att militärt backa M23 av bland annat FN-experter, som pekar på att M23-rebeller används för att smuggla ut mineraler från Kongo till Rwanda för att sedan exporteras till den globala marknaden.
Den humanitära situationen i östra Kongo just nu är mycket svår. Nära 3000 människor har dödats sedan slutet av januari och hundratusentals människor är på flykt sedan situationen eskalerat. FN uppger att sjukhus är överbelamrade med hundratals skadade, att vägar är blockerade och att flygplatser inte kan användas för evakuering eller humanitär hjälp. Attacker på sjukhus och användning av sexuellt våld har också rapporterats.
– Vi måste betala vad det kostar. Vi måste börja hjälpa människor också i de här länderna. Se till att de har vettiga villkor, får uppleva respekt för mänskliga rättigheter och slippa bli våldtagen eller dödad i landet där man bor, säger Margot Wallström, Palmecentrets ordförande, som deltog i programmet.
