Nyhetsbrev
Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
ENG
Swisha ett valfritt belopp till
123 24 060 72Tack för ditt stöd!
Palmecentrets samarbetsorganisation Active Citizenship Foundation (ACF) arbetar med att få fler kvinnor och unga att ta plats i politiken och påverka samhällsutvecklingen. Ett exempel är Rainisa Nasser, som inte bara är ung och kvinna utan dessutom tillhör den muslimska minoriteten. En mycket ovanlig kombination i den filippinska politiken.
Rainisa tog steget att engagera sig partipolitiskt efter att ha deltagit i en utbildning och idag har hon blivit invald i ungdomsrådet i sin hemkommun. Ungdomsråden har en egen budget för att kunna göra insatser till stöd för barn och unga.
Rainisa har tidigare framför allt ägnat sig åt skolfrågor men har sedan dess breddat sitt samhällsengagemang. Som representant för det socialdemokratiska ungdomsförbundet Akbayan Youth har hon dessutom blivit ungdomssekreterare för en federation av olika ungdomsråd.
Akbayan är ett litet parti som satsar på att bygga upp en aktiv gräsrotsrörelse. Nära hälften av partiets 1 516 kandidater har blivit invalda i ungdomsråd över hela landet!
Det svenska civilsamhället är sedan länge en samarbetspart i genomförandet av det svenska biståndet till civilsamhället i utvecklingsländer. Vi har gräsrötter, kunskaper, drivkrafter och nätverk som en statlig myndighet, eller en större multinationell NGO, inte har. I vårens debatt om det svenska biståndets framtid har dock det svenska civilsamhällets roll i biståndet alltmer kommit att beskrivas som ett onödigt ”transaktionsled” av den svenska regeringen. Inget kan vara mer missvisande.
Civilsamhällets roll i stödet rörelse till rörelse handlar i grunden om att utbytet av idéer och kunskap är minst lika värdefullt som ett ekonomiskt stöd. Genom ömsesidiga och långsiktiga partnerskap stärks det internationella samarbetet för att tillsammans kunna åstadkomma förändring – oavsett om det gäller demokrati, jämställdhet, klimaträttvisa eller fackliga rättigheter.
Fattigdomen på landsbygden och den orättvisa fördelning av land har varit en pådrivande faktor för det våld som under decennier präglat Colombia. Ofta har bönder tvingats bort från sina landområden genom våld och hot eller genom att tvingas sälja marken billigt till gerilla, paramilitär eller knarkkarteller.
Inom arbetet för landreform har en expertgrupp formats och gått igenom frågorna politiskt, tekniskt och juridiskt. De har även hållit i dialogen med bondeorganisationer och stöttat bildandet av en nationell bondekonvention. Redan i slutet av 2022 samlades 2 500 representanter från 54 olika bonde- och ursprungsbefolkningsorganisationer till ett möte i Bogotá. Man kom där fram till 1289 förslag på hur en reform bör genomföras.
Palmecentret stödde arbetet genom att leda och finansiera expertgruppen så att de kunde arbeta snabbt och strategiskt, och så att de många tusentals förslag har kunnat omsättas till politik.
Stödet fortsatte under 2023, och förslagen från bondekonventionen har omvandlats till lagförslag som sedan antagits i den nationella utvecklingsplanen. I juli organiserades ett möte med 120 representanter där deltagarna tog fram ett reglemente för hur den nya nationella kommissionen för bondefrågor ska arbeta, eftersom det krävs en organisation för att kunna genomföra reformen på ett ordnat sätt. Mötet möjliggjorde för bonderepresentanterna att delta i processen genom att träffas, diskutera och komma överens om gemensamma förslag.
Palmecentret fortsatte under 2023 att även stötta fredsprocessen mellan den colombianska regeringen och gerillarörelsen ELN. Vår huvudsakliga roll är att bidra till att kvinnor kan delta aktivt och att deras perspektiv beaktas i processen. Vi har hittills bidragit med finansiering av möten i olika delar av landet där representanter för regering, parlamentet, lokala myndigheter och civilsamhället kunnat träffas och föra en dialog.
I dialogen har man kommit överens att skapa en ”nationell pakt” med aktivt deltagande från alla samhällssektorer. Målet är att komma överens om de politiska, sociala, ekonomiska och miljömässiga förändringar som freden kräver, för att nå en lösning på den 60 år långa väpnade konflikten. Det resulterade i att den ”Nationella kommittén för deltagande” hölls i Bogotá i augusti förra året. Över 4 000 deltagare från civilsamhälle, regering, myndigheter och internationella organisationer medverkade. Detta inklusive förhandlingsdelegationerna från den colombianska staten och ELN samt 80 representanter från 30 olika samhälls- och civilsamhällesaktörer.
Palmecentret har hittills bland annat stöttat kvinnors deltagande i olika dialogmöten liksom framtagande av pedagogiskt material för processen. I december stöttades också ett evenemang för att öka civilsamhällets inkludering i fredsdialogen med särskilt fokus på kvinnors deltagande.
Det svenska civilsamhället är sedan länge en samarbetspart i genomförandet av det svenska biståndet till civilsamhället i utvecklingsländer. Vi har gräsrötter, kunskaper, drivkrafter och nätverk som en statlig myndighet, eller en större multinationell NGO, inte har. I vårens debatt om det svenska biståndets framtid har dock det svenska civilsamhällets roll i biståndet alltmer kommit att beskrivas som ett onödigt ”transaktionsled” av den svenska regeringen. Inget kan vara mer missvisande.
Civilsamhällets roll i stödet rörelse till rörelse handlar i grunden om att utbytet av idéer och kunskap är minst lika värdefullt som ett ekonomiskt stöd. Genom ömsesidiga och långsiktiga partnerskap stärks det internationella samarbetet för att tillsammans kunna åstadkomma förändring – oavsett om det gäller demokrati, jämställdhet, klimaträttvisa eller fackliga rättigheter.
Sydafrika tog under 2023 ett stort steg mot ökad jämställdhet när det gäller rätten till föräldraledighet. I ett nyckelfall i Johannesburgs högsta domstol prövades om lagen om arbetstagares anställningsvillkor också skulle omfatta lika rättigheter för föräldraledighet, oavsett kön eller föräldraskapets natur. Resultatet? Varje förälder har idag rätt till fyra månaders föräldraledighet.
Palmecentrets partnerorganisation Labour Research Service (LRS) bistod aktivt i fallet som expert- och stödorganisation i förhandlingen. Som en facklig resursorganisation väl förankrad i fackföreningsrörelsen och med ett starkt jämställdhetsprogram kunde deras arbete för att erkänna värdet av omsorgsarbete, och att utmana könsstereotyper, bidra till ett positivt domslut.
Nina Benjamin, ledare för jämställdhetsprogrammet hos LRS:
– Domen utmanar föreställningen att omsorg enbart är en kvinnas ansvar. När män väljer att ta ut föräldraledighet skapar det ett mervärde som bidrar till att förändra uppfattningen och synen på föräldraledighet.
Nu fortsätter arbetet med att få domen översatt till konkret handling. Exempelvis är det är avgörande att kollektivavtalen reflekterar domslutet.
LRS har under många år samarbetat med landets fackföreningar för att formulera policyförslag och gemensamma krav på jämställdhet i kollektivförhandlingar. Till exempel har organisationens medlemsförbund SACCAWU och Massmart, det amerikanska företaget Walmarts afrikanska dotterbolag, numera ett kollektivavtal med föräldraledighet.
Den fackliga kampen är global. Arbetstagares villkor och rättigheter påverkar oss alla i en sammankopplad värld och världsekonomi. Fackliga rättigheter är dessutom grundläggande demokratiska rättigheter och fackliga organisationer är ofta bland de första att förbjudas i länder där auktoritära ledare har makten.
Just nu riskerar det svenska fackliga biståndet att försvinna. Biståndsmyndigheten Sida har fått i uppdrag av regeringen att se över sitt samarbete med det svenska civilsamhället, som sedan länge varit en central samarbetspart i genomförandet av det internationella civilsamhällesstödet. Sida har därefter beslutat att säga upp samtliga avtal med svenska civilsamhällesorganisationer till årsskiftet, vilka i sin tur kommer behöva säga upp nästan 2000 avtal med internationella samarbetspartners. Detta drabbar inte minst Palmecentret och Union to Union, och därmed våra fackliga samarbeten runt om i världen.
HÖJA RÖSTEN om att facklig samverkan och organisering fortsatt ska vara del av den svenska biståndspolitiken! (I regeringens reformagenda för biståndet nämndes inte ett ord om arbetstagares rättigheter eller fackföreningars roll för demokratins utveckling.)
STÖTTA EKONOMISKT genom att bli månadsgivare till Palmecentret eller som facklig medlemsorganisation stötta ett internationellt projekt. I den nya ansökningsprocessen ska svenska organisationer nämligen betala en egeninsats på 15%. Det är en ökning med 50% sedan tidigare år.
ENGAGERA DIG i fackliga projekt internationellt genom ditt förbund. Om vi är fler som är med i verksamheten kan vi lättare klara kraven på egeninsats tillsammans.
2023 var ett kämpigt år på många sätt. Men runt om i världen finns det också ljusglimtar för demokrati, mänskliga rättigheter och social rättvisa. Vi listar fem exempel på framgångar för arbetares rättigheter från våra partnerorganisationers viktiga arbete.
Flera av Palmecentrets partners i Albanien arbetar för att kvinnliga arbetares rättigheter inom kläd- och skoindustrin ska respekteras. De utbildar kvinnorna i deras rättigheter, hjälper dem att organisera sig, genomför möten med myndigheter, arrangerar protester och tillhandahåller juridisk hjälp. Det har under 2023 resulterat i flera små segrar:
Metallarbetarfacket, Metal and Allied Namibian Workers Union (MANWU), har lyckats få plats i den regeringskommission som ska utforma ny lagstiftning på arbetsmiljöområdet. En proposition ska läggas fram under 2024. Man har även haft dialog med berörda departement om rättvis klimatomställning och digitalisering av arbetslivet.
Janeth Jockney leder en facklig utbildning. Hon har gått från att vara anställd på ett företag där MANWU organiserade arbetarna, till att idag vara ansvarig för fackföreningens utbildningsverksamhet. Foto: MANWU.
Parlamentet i Serbien ratificerade under 2023 ett tilläggsprotokoll till den internationella konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. Det innebär att serbiska invånare nu har möjlighet att driva sina fall till internationell nivå om landets domstolar inte upprätthåller konventionen.
Palmecentrets serbiska samarbetsorganisation A11 har ägnat fem år åt ett aktivt påverkansarbete för att få till stånd en ratificering. I det har man också samarbetat med andra partners i Palmecentrets program på Västra Balkan, inklusive flera fackförbund.
Lantarbetarfacket GAPWUZ har lyckats driva igenom att en större del av lönen ska betalas ut kontant i amerikanska dollar. Därmed har arbetarna en reallön som motsvarar lönen år 2016, vilket ses som en framgång i förhållande till den djupa ekonomiska kris som råder i landet.
Foto: Chairmaine Chitate
Zimbabwes motsvarighet till LO, ZCTU, har också under 2023 kommit överens med arbetsgivarna om en gemensam plan för hur de ska agera mot regeringen i den så kallade trepartdialogen. Det handlar bland annat om att man nu gemensamt kräver att regeringen ökar insynen i den ekonomiska politiken.
För första gången ska somaliska arbetare få tillgång till statliga sociala trygghetsnät som mildrar effekterna av fattigdom och kriser. Reformen sjösattes i november 2023. Den fackliga centralorganisationen FESTU som bidragit till att få systemen på plats, underströk att detta är en vinst för landets arbetare.
FESTU (som har samarbetat med LO genom Palmecentret) har länge drivit på för att sociala trygghetssystem ska införlivas. De ser införandet som ett stort genombrott i kampen mot fattigdom. Reformen innebär att utsatta grupper och arbetare med mycket låga inkomster kan få statligt stöd.
Just nu genomför regeringen stora förändringar i det svenska biståndet. Ett resultat av det är att Sida har beslutat att till årsskiftet säga upp alla avtal med svenska civilsamhällesorganisationer, som länge har varit en viktig samarbetspart för det internationella civilsamhällesstödet, och som i sin tur kan komma att tvingas säga upp avtal med nära 2000 internationella partnerorganisationer. Det drabbar inte minst Palmecentret och Union to Union, och därmed våra fackliga samarbeten runt om i världen. I den nya processen finns det inga garantier att några av de svenska organisationerna som arbetar med att stödja facklig organisering och fackliga rättigheter kommer att få ett uppdrag (i regeringens reformagenda nämndes det inte heller ett ord om arbetstagares rättigheter eller fackföreningars roll för demokratins utveckling). Man har dessutom höjt kraven på egeninsats, vilket gör att många organisationer kommer att få det mycket svårt att upprätthålla sin verksamhet.
Varje krona kommer att gå till att finansiera regeringens krav på ökad egeninsats, så att vi kan stödja fackliga kamrater ute i världen.
2019 var klimatstrejkernas år. Hundratusentals personer samlades på Europas gator. Den gröna opinionen färgade av sig på den EU-strategi som då skrevs – klimatomställningen blev ett av EUs prioriterade mål. EU tog fram sitt reformpaket, den gröna given, och har stiftat en ström av lagar för att skydda klimat och miljö. Trots att det skulle behövas mycket mer för att EUs omställning ska bli tillräcklig och rättvis, så har klimatet och naturen i dag en central plats på agendan.
Att EU har drivit på har varit en viss tröst då Tidöpartierna lagt Sveriges klimat- och miljöpolitik på huggkubben. Cirka 80 procent av vår miljölagstiftning påverkas trots allt av beslut på EU-nivå. Men högervindarna blåser i fler delar av Europa och risken finns att EU nu kommer att överge många av sina gröna ambitioner.
I en läckt skiss för EUs strategi för de kommande fem åren som ministerrådet har tagit fram har klimatet strukits från listan över de viktigaste frågorna. Vissa medlemsländer, däribland Sverige, uppges vilja pausa EUs miljöarbete.
Även från den internationella utvecklingspolitiken blinkar varningslamporna. I stället för att exempelvis öka stödet till de länder som drabbas av klimatkrisen, tycks fokus nu skifta till att främja unionens ekonomiska intressen. I ytterligare ett läckt dokument, denna gång inifrån EUs ”regering”, Europakommissionen, avfärdas den ”traditionella, smala synen på utveckling”. Framöver bör utvecklingspolitiken handla om att säkra tillgången till råmaterial, rikta in sig på tillväxtmarknader och stärka Europas ställning i världen.
Att grunden för EUs klimatpolitik och internationella ansvarstagande nu skakar har förstås att göra med att Europas höger alltmer använder klimatpolitiken som slagfält. Den konservativa gruppen EPP i Europaparlamentet, dit M och KD hör, har anklagats för att tvinga medborgarna att välja: Klimatet eller en trygg ekonomi? Miljöpolitiken eller jordbruket?
Det är förstås en falsk motsättning. Men det är upp till Europas socialister och gröna att förklara för väljarna att vi behöver hantera den planetära krisen för att ha en chans att leva i säkerhet framöver. Det är också bråttom att berätta hur omställningen ska göras på ett sätt som kan minska klyftorna och ge oss ett bättre liv – eftersom rättviseperspektivet i EUs klimat- och miljöpolitik hittills lämnat en del att önska.
Tre områden är avgörande för att EU ska ta sitt globala ansvar för klimatkrisen: takten, pengarna och de globala relationerna.
Takten. Det är ingen liten uppgift med tanke på att högern motarbetar EUs befintliga klimatplan, men det styre som nu tar över rodret behöver inte bara hålla kursen utan dessutom höja hastigheten. Parisavtalet är tydligt med att rikare länder ska minska klimatutsläppen snabbare.
I dag är EUs långsiktiga klimatmål att våra utsläpp ska vara netto noll år 2050. Problemet är att vi inte håller koll på hur mycket vi släpper ut på väg dit, eller om världens sammanlagda klimatplaner räcker för att hålla planetens version av Pandoras box stängd. (Spoiler alert: Det gör de inte. Med nuvarande politik passerar vi 1,5 grader inom kort och är på väg mot en cirka 2,7 grader hetare värld under detta århundrade.)
Med mål i form av en rättvis europeisk koldioxidbudget skulle man i stället utgå från hur mycket mer koldioxid som världen kan släppa ut för att ha en rimlig chans att hålla oss under 1,5 grader. Det är kakan, som tillhör alla människor. EU bör hålla sig inom sin beskärda tårtbit. Där behöver även utsläppen som européernas konsumtion orsakar utomlands bakas in.
Pengarna. 29 procent av de utsläpp som skapat klimatkrisen beräknas ha kommit från EU-länderna. Det är en god anledning till att EU behöver öka stödet till länder i det Globala Syd som drabbas av konsekvenserna. Dessa länder ska nu utveckla sina ekonomier – med mycket mindre utsläpp än när vi gjorde det – för att ge sina invånare tillgång till grundläggande rättigheter, som sociala trygghetssystem. Samtidigt behöver de stöd för att hantera de allt högre kostnader som klimatkrisen leder till. Det här klimatstödet behöver vara nya pengar och av bra sort – i form av gåvor, inte dyra lån. En effektiv form av stöd vore att EU ser till att skriva av skulder som håller många låginkomstländer i en tvångströja och förhindrar klimatsatsningar. EU behöver också fylla på den nya fond som skapats för att ersätta länder som drabbas av klimatkatastrofer.
De globala relationerna. Det är knappast en rättvis omställning om mineralerna i europeiska elbilar grävs fram av arbetare som riskerar livet i trånga tunnlar i Demokratiska Republiken Kongo. EU behöver ställa om utan att bygga på Europas historia av att exploatera människor och natur på andra platser.
Det kräver till exempel att EU skriver handelsavtal som följer internationella konventioner kring biologisk mångfald, mänskliga rättigheter och klimat, och uppmanar länder vi handlar med att skärpa sina klimatmål.
Att få fler europeiska företag att ta ansvar för sin påverkan på miljö, arbetare och samhällen runtom i världen är en pågående strid. EU-direktivet om företagsansvar var ett försök, som Tidöregeringen nyligen höll på att stjälpa. Det gick igenom, men berör nu bara cirka 0,05 procent av företagen. Kommande EU-politiker bör ålägga företagen att ta fram planer för hur de ska ställa om i dialog med facken, och se till att anställda i alla led har fackliga rättigheter, trygghet och möjligheter när arbetet förändras.
Progressiva krafter behöver också bryta nedmonteringen av asylrätten och svara på hur EU solidariskt ska möta de människor som tvingas lämna sina länder på grund av den klimatkris som vi varit med och utlöst.
• EU och Storbritannien är tillsammans världens tredje största utsläppare av koldioxid, efter Kina och USA.
• EU är världens andra största ekonomi. Unionen har handelsavtal värda över 1000 miljarder euro varje år.
• Om alla i världen levde som en EU-medborgare hade jordens resurser för hela året tagit slut den 3 maj.
Källor: ”Under lupp: Svenska EU-parlamentarikers agerande i globala frågor”, Concord, 2023; Equal Times; WWF
Klimatet är den viktigaste frågan för svenska väljare i EU-valet. Här kan du få reda på mer om hur dina favoritkandidater driver den:
• I en serie lunchsamtal svarar de svenska partiernas kandidater till Europaparlamentet på vad de vill göra kring klimat och miljö och hur de ska hantera rättvisefrågorna. Först ut är Heléne Fritzon (S) 16 maj. Samtalen arrangeras av Allians för Rättvis Klimatomställning och går att följa på plats i Stockholm eller online.
• Naturskyddsföreningen har tittat på hur parlamentarikerna har agerat och på hur mycket partierna lovar för miljön.
Den 30 juni ska regeringen redovisa hur Sverige tänker leva upp till EUs lagar kring klimat och energi. Kruxet är bara att vi inte gör det.
Både Klimatpolitiska rådet, Naturvårdsverket och Energimyndigheten har konstaterat att Sverige är på väg att missa i princip alla EUs klimatkrav. Det gäller till exempel krav på att minska energianvändningen.
EU-experten Magnus Nilsson pekar på det demokratiska problemet med att Sverige nu struntar i regler som svenska regeringar och Europaparlamentariker nyligen varit med och infört. Sveriges svar på frågan om hur vi ska efterleva EUs klimatlagstiftning beskriver han som “ett långfinger”.
Att bryta mot EU-lagar kan leda till dryga böter – som de svenska medborgarna får betala.
Publicerad i Aktuellt i Politiken den 10/5-2024.
Transportarbetarfack driver på för rättvis klimatomställningTransportarbetarfacket på Filippinerna har de senaste åren arbetat för att säkerställa omställning till grönare kollektivtrafik på ett rättvist sätt.
Regeringen bestämde att fasa ut de gamla uttjänta diesel-bussarna som ofta rullat på vägarna ända sedan 1950-talet. Utan ny miljövänlig buss, inget tillstånd att köra passagerare.
De små familjeföretag som alltid kört ”sina rutter”, hade inte råd att köpa någon ny. Så även om busschaufförerna som tillbringar en stor del av dygnet bland avgaserna i trafiken var den grupp som kanske mest av allt såg fram emot miljövänliga bussar, så protesterade de kraftigt mot miljöreformen samtidigt som stora internationella företag var på väg in för att ta över.
Med hjälp av Palmecentrets projekt har bussförarna bildat kooperativ och därmed kunnat ta banklån och köpa bussar. Genom facket har de också krävt att få statliga bidrag till omställningen.
Just nu lobbar de för att ändra systemet så att busstrafiken i städerna ska finansieras genom att myndigheterna sluter servicekontrakt med kooperativen. Då slipper bussförarna vara beroende enbart av passagerarnas avgifter och det skulle göra att det går att tjäna drägligt även på rutter som bedöms vara socialt nödvändiga men som inte är kommersiellt gångbara.
Den fackliga kampen är global. Arbetstagares villkor och rättigheter påverkar oss alla i en sammankopplad värld och världsekonomi. Fackliga rättigheter är dessutom grundläggande demokratiska rättigheter och fackliga organisationer är ofta bland de första att förbjudas i länder där auktoritära ledare har makten.
Just nu riskerar det svenska fackliga biståndet att försvinna. Biståndsmyndigheten Sida har fått i uppdrag av regeringen att se över sitt samarbete med det svenska civilsamhället, som sedan länge varit en central samarbetspart i genomförandet av det internationella civilsamhällesstödet. Sida har därefter beslutat att säga upp samtliga avtal med svenska civilsamhällesorganisationer till årsskiftet, vilka i sin tur kommer behöva säga upp nästan 2000 avtal med internationella samarbetspartners. Detta drabbar inte minst Palmecentret och Union to Union, och därmed våra fackliga samarbeten runt om i världen.
HÖJA RÖSTEN om att facklig samverkan och organisering fortsatt ska vara del av den svenska biståndspolitiken! (I regeringens reformagenda för biståndet nämndes inte ett ord om arbetstagares rättigheter eller fackföreningars roll för demokratins utveckling.)
STÖTTA EKONOMISKT genom att bli månadsgivare till Palmecentret eller som facklig medlemsorganisation stötta ett internationellt projekt. I den nya ansökningsprocessen ska svenska organisationer nämligen betala en egeninsats på 15%. Det är en ökning med 50% sedan tidigare år.
ENGAGERA DIG i fackliga projekt internationellt genom ditt förbund. Om vi är fler som är med i verksamheten kan vi lättare klara kraven på egeninsats tillsammans.
Situationen i Palestina är katastrofal. Stöd Palmecentrets insamling för att hjälpa civilbefolkningen genom våra lokala samarbetsorganisationer.
När fredsvänner från Israel och Palestina stod tillsammans på scenen i ABF-huset i Stockholm behövdes ingen polisbevakning. Vid ingången till den stora Z-salen satt en ensam vakt. Han såg sysslolös, närmast uttråkad, ut. Det var en slående upplevelse för palestinska och israeliska deltagare som annars är vana vid att se kontroller och vapen överallt, och vid en israelisk poliskår som blivit alltmer brutal efter det att extremhögerns Itamar Ben-Gvir blivit polisminister.
Tvåstatskoalitionen företräder 30 organisationer från civilsamhället, däribland israeliska Peace Now, Combatants for Peace (som grundats av före detta stridande på båda sidor) och EcoPeace, en miljöorganisation med israeler, palestinier och jordanier. När koalitionen höll sitt årsmöte i Stockholm den 2–3 maj kändes det som en fläkt från mer hoppfulla tider eller som en glimt om en bättre framtid.
Under seminariet i ABF-huset lyftes att den enda verkliga rösten för en tvåstatslösning just nu finns i civilsamhället, och det är av högsta vikt att stötta och stärka deras röster. På scenen (fr.v) är Anna Sundström (Palmecentret), Nidal Foqaha, Göran Rosenberg, Nivine Sandouka, Zehava Galon, Annika Söder, Eran Nissan och Hiba Qasas.
Årsmötet i Sverige, som möjliggjordes genom stöd från Palmecentret, var deras första fysiska sammanträffande sedan Hamas blodiga attack i södra Israel den 7 oktober och Israels storskaliga och dödliga invasion av Gaza vilken, när detta skrivs, har pågått i sju månader och kostat oräknelig förstörelse och lidande för civila. I Stockholm mötte fredskoalitionen rader av svenska företrädare, allt från Riksdagens utrikesutskott till företrädare för UD och Regeringskansliet. De höll välbesökta rundabordssamtal med svenska civilsamhällesorganisationer och arbetarrörelsen. Stockholmsvistelsen avslutades av märkbart nöjda deltagare.
– I vår del av världen är det inte möjligt för denna grupp palestinier och israeler att mötas fysiskt. Först och främst på grund av bristen på tillstånd att resa till respektive sida. Men också på grund av alla fysiska, logistiska och psykologiska barriärer som måste övervinnas, sade Nidal Foqaha. Han leder Palestinska fredskoalitionen och är ordförande för den palestinska grenen av Genèveinitiativet, vilket bildades 2018 i syfte att lägga fram en realistisk fredsplan.
I februari mötte jag Nidal Foqaha i ett kyligt Ramallah, efter att ha passerat israeliska avspärrningar på väg till denna palestinska stad på den ockuperade Västbanken. Men nu satt han i Stockholm, där körsbärsträden stod i blom, tillsammans med israeler som Gadi Baltiansky, tidigare talesperson för premiärminister Ehud Barak och ordförande för den israeliska sidan av Genèveinitiativet. Här fanns också Zehava Galon, före detta knessetledamot och partiordförande för vänsterpartiet Meretz. Hon var både rörd och upprymd efter dagarna i Stockholm och poängterade att det krävts en hel del av de palestinska deltagarna.
– För att komma hit tvingas de övervinna både logistiska problem och det faktum att de lever under ockupation. De är så utsatta när att de deltar med israeler i möten till stöd för en tvåstatslösning. Så jag beundrar mina palestinska kolleger som kommit hit. Och jag vill tacka Palmecentret som gjort detta möjligt. Det är inte självklart, särskilt inte efter den 7 oktober.
När fredskoalitionen talade inför ett samlat svenskt utrikesutskott var det ingen riksdagsledamot som ställde några kritiska frågor. Det var verkligen intressant, påpekar Zehava Galon.
– De ville bara veta mer, förstå bättre.
Men varken hon eller Nidal Foqaha döljer sin besvikelse över att den svenska regeringen har slopat ordet ”ockupation” i sin nya biståndsstrategi för Palestina.
– Ockupationen är ett faktum. Palestinierna kommer inte att försvinna. Folk i Sverige och andra EU-länder måste förstå att tvåstatskoalitionen behöver deras stöd. Vi är medvetna om den nuvarande svenska regeringens sammansättning. Men det borde inte användas som ursäkt för att slopa ordet ockupation i biståndsstrategin, kommenterar Zehava Galon. Det, betonar hon, är inte bara stötande för palestinier utan även för israeler som vill se ett slut på ockupationen.
– Så jag hoppas att Nidal och Gadi [Baltiansky] inte talade för döva öron i utrikesutskottet och i mötet med svenska regeringsföreträdare.
Den första tiden efter den 7 oktober var israelerna i chock.
– Många, dessvärre även i mitt parti, sade att fred inte är möjlig med palestinierna. Men nu känns det som om en ny fas har inletts.
Riksdagsseminarium. Zehava Galon kramar om Nivine Sandouka från palestinska Alliance for Middle East Peace. Foto: Mathias Mekonnen.
Tvåstatskoalitionens medlemsorganisationer har delade meningar i åtskilliga sakfrågor. Men om nödvändigheten av en tvåstatslösning kan de enas. För att driva kampanjer krävs emellertid resurser. Pengar, pengar, pengar, som Zehava Galon uttrycker det.
Inte minst de palestinska medlemsorganisationerna är helt beroende av utländska bidrag. Nidal Foqaha beklagar att Sida höll inne biståndsmedel till palestinska civilsamhällesorganisationer under några månader efter den 7 oktober.
– Det kom som en dödsstöt för de organisationer som är beroende av stöd från Sverige.
Inte heller Zehava Galon kan förstå varför Sverige frös biståndet till organisationer som söker en fredlig lösning.
– Det finns fortfarande folk på den palestinska sidan, och jag behöver inte tala i deras namn, som motsätter sig de grymheter som Hamas begick. De behöver utländskt bistånd.
Hon hoppas att omvärlden inser hur den olösta israelisk-palestinska frågan triggar andra krafter i Mellanöstern.
– Kärnfrågan för USA, Gulfstaterna, Jordanien och Egypten är en lösning av konflikten mellan israeler och palestinier.
Zehava Galon vill se eldupphör i Gaza, frigivning av den israeliska gisslan och massiva insatser för humanitär hjälp och återuppbyggnad i Gaza.
– Men det måste kopplas till ett politiskt ramverk som kan garantera trygghet, säkerhet och fred för både palestinier och israeler. I en sådan kontext måste regionala och internationella aktörer medverka. Annars kommer Gaza åter att bli ett drivhus för oro, våld och extremism.
När några arabstater år 2020 normaliserade sina relationer med Israel ignorerades den palestinska frågan som luft. Men terrordådet den 7 oktober visar att försöken att behandla Palestinafrågan som luft bara gör saken värre. När det nu skickas signaler om att även Saudiarabien är berett att normalisera med Israel ställer därför många sina förhoppningar till att det villkoras med en konkret plan för bildandet av en palestinsk stat. Zehava Galon hör till dem som hoppas på det.
Hon, som har kämpat för mänskliga rättigheter och fred i 40 år, har många gånger genom åren tänkt att avgörandets punkt varit nådd.
– Men i dag känns det mer än någonsin. Vi måste få ett slut på ockupationen, göra palestinierna fria och befria oss israeler från Netanyahus regeringsinnehav.
Two State Coalition, Tvåstatskoalitionen, är ett unikt palestinsk-israeliskt fredsnätverk som samlar 30 civilsamhällesorganisationer från båda länderna. Det bildades av Genéveinitiativet, som i sin tur utgörs av palestinska Palestinian Peace Coalition (PPC) och israeliska H. L. Education for Peace.
Palmecentret har ett mångårigt samarbete med PPC, och har även tidigare samarbetat med den israeliska delen av Genéveinitiativet samt med människorättsorganisationen Zulat – där Zehava Galon är ordförande – inom ramen för Folke Bernadotteakademins (FBA) stöd till civilsamhällesorganisationer som arbetar med fredsfrämjande insatser. FBA:s civilsamhällesstöd har numera dragits in av regeringen.
“Vi försvarar arbetsvillkoren medan männen försvarar landet”
Den natten sov Oksana Kovalenko inte en sekund. Hon befann sig i kriscentret på Europas största kärnkraftverk, och försökte förhindra att kriget skulle eskalera till en nukleär katastrof.
Den fullskaliga invasionen hade pågått i en dryg vecka, och en rysk militärkolonn närmade sig Zaporizjzjias kärnkraftverk i södra Ukraina. Kring midnatt mellan den tredje och fjärde mars 2022 inleddes intensiva strider på området.
Efter två timmars artilleribeskjutning bröt en eldsvåda ut i en byggnad intill själva kraftverket. Oksanas arbetsledare uppmanade de ryska anfallarna att sluta skjuta och släppa in brandförsvaret.
Soldaterna fortsatte, och branden kunde inte släckas förrän vid sextiden på morgonen. Under striderna trängde en kula in i väggen till reaktor nummer 4, och en granat träffade en transformator vid reaktor nummer 6.
Världen höll andan den natten. Skulle det land som redan upplevt olyckan i Tjernobyl 1986, bli platsen för ett nytt haveri med oöverskådliga följder?
Attacken mot Europas största kärnkraftverk oroade en hel värld. På bilden undersöker Internationella Atomenergiorganet IAEA:s inspektörer det artilleribeskjutna taket på en byggnad som innehåller kärnbränsle och radioaktivt avfall. Bild: IAEA.
För Oksana var hotet mycket mer direkt. Vid tretiden på natten bars en allvarligt sårad och blödande soldat in i rummet. Under morgontimmarna konstaterade det ukrainska nationalgardet att de inte längre kunde försvara anläggningen, och åkte därifrån.
Vid åttatiden på morgonen övertog ryska soldater kontrollen av kraftverket. Oksana och hennes kollegor oroade sig för att bli kidnappade eller fängslade, men kände samtidigt ansvar för att fortsätta undvika en katastrof.
Arbetslaget organiserade mycket av sitt vardagsliv i kraftverksbyggnaden. De åt där, sov där, rökte överallt fast de inte fick.
Oksana är förtroendevald i det ukrainska atomenergifacket Atomprofspilka, och engagerad i fackligt ungdomsarbete. Hon har numera också erfarenhet av att lämna rysk ockupation – två gånger.
Första gången när hon lämnade sin barndoms Krym efter den ryska annekteringen 2014. Och andra gången när hon hösten 2023 reste genom Ryssland hela vägen till den lettiska gränsen, för att ta sig in i Ukraina “bakvägen”.
Jag möter Oksana på en workshop i Warszawa, där Palmecentret samlat sina partnerorganisationer i Östeuropa för gemensamma diskussioner om hur verksamheten ska utvecklas inför den kommande programperioden.
Under fyra intensiva dagar lägger fackligt och politiskt engagerade från Belarus, Georgien, Moldavien, Ukraina och Sverige upp gemensamma planer. Hur ska man kunna stärka demokrati och mänskliga rättigheter, fred och dialog, jämlikhet och arbetares rättigheter, jämställdhet och en rättvis omställning i regionen?
– Att komma hit är lite som att ta en paus från kriget, och utbyta erfarenheter med andra. Fackföreningen är alltid grunden för rättigheterna på arbetsplatsen, men i ett krig blir jobbet med att skydda sina arbetskamrater särskilt viktigt, säger Oksana.
Med på workshopen är också Kateryna Izmailova, som är ordförande för ungdomskommittén i det ukrainska järnvägsarbetarfacket.
När det fullskaliga kriget började bodde hon i staden Irpin en bit nordväst om Kyiv, som blev känd när TV-stationer världen över kablade ut bilderna av hur stadens civilbefolkning flydde över en söndersprängd bro under beskjutning.
Kateryna flydde till Tyskland och bodde där i två månader. Men hon insåg att hon måste återvända. Hennes mamma tar nu hand om hennes äldre barn i Tyskland, och Kateryna åker dit så ofta hon kan.
Järnvägen är avgörande för att nå ut med allt ifrån nödhjälp till generatorer, filtar och varma kläder. Foto: Peter Gustavsson.
Hon spelar en nyckelroll i den fackliga hjälporganisationen Trade Union Lifelines arbete för att nå medlemmar som lever nära fronten med humanitär hjälp och stöd vid evakuering. De hjälps åt att skicka ut paket med nödhjälp till behövande, och en järnvägsvagn har byggts om till mobil klinik för att transportera sårade soldater och arbetare. Trade Union Lifeline stödjer även järnvägsanställda som tjänstgör som soldater med varma kläder, filtar och gasolbrännare.
– Vi är glada över all hjälp vi fått, inte minst från svenska fackföreningar och privatpersoner. Men behoven upphör inte, de blir tvärtom bara större när kriget fortsätter månad efter månad, år efter år, säger Kateryna.
I början av mars fick fackföreningen 60 ton med matpaket och hushållsartiklar till nödställda arbetare som finansierats av bland andra svenska SJ. Kateryna har jobbat hårt för att paketen snabbt ska kunna distribueras ut och göra nytta.
Att de fackligt förtroendevalda jag möter i Warszawa är kvinnor är ingen slump. Män i vapenför ålder är förbjudna att lämna landet, eftersom de när som helst kan kallas in till militärtjänst.
– Fler än 10 000 järnvägsarbetare har mobiliserats till armén, berättar Kateryna. Fler än tusen av dem återvänt från fronten, med skador som gör vissa arbetsuppgifter svåra att utföra. Att hjälpa veteranerna hitta tillbaka in i arbetslivet är en viktig facklig uppgift.
Under kriget har många medlemmar i Katerynas fackförening förlorat sina hem, och ibland också sina arbetsplatser när järnvägsstationen de jobbade vid hamnat under rysk ockupation. En av hennes uppgifter som fackligt förtroendevald är att hjälpa medlemmar att få tag på mat, förnödenheter, tak över huvudet och ett nytt jobb.
Kateryna Izmailova och Lidiia Naryzhniak är ordförande och vice ordförande för järnvägsarbetarfackets ungdomskommitté. Foto: Peter Gustavsson.
Med på workshopen är också Lidiia Naryzhniak, som är nyvald vice ordförande i järnvägsarbetarnas ungdomskommitté. Lidiia beskriver hur en ny konflikt uppstått mellan fackförbunden och regeringen.
– Vi behöver försvara de fackliga rättigheterna mot regeringens försök att undergräva dem. Fackförbunden behöver ha större möjligheter att försvara arbetare, inte mindre, säger hon.
När kriget började infördes undantagstillstånd, som förbjuder strejker och ger arbetsgivaren rätt att beordra omfattande övertid. Det har fackföreningarna accepterat. Men förståelsen är mindre för de förslag som lagts fram till omfattande förändringar av den ordinarie arbetslagstiftningen, som påstås “modernisera” ukrainsk arbetsmarknad.
I regeringens utkast föreslås tillsvidareavtal som norm ersättas av en omfattande flora av olika tillfälliga kontrakt. I stället för kollektivavtal, baseras villkoren på individuella avtal som i praktiken formuleras av arbetsgivaren, och reglerar allt från arbetstid och raster till semester och övertid.
Missnöjet med regeringens agerande är stort.
– Det är svagt av regeringen att utnyttja undantagstillståndet till att försvaga arbetares rättigheter, menar Oksana.
Katiia kopplar arbetet för att skydda arbetsrätten till solidariteten med dem som strider för att vid fronten.
– Vi bygger upp ett starkt stöd för våra killar och tjejer i armén. I det ingår att vi måste försvara deras arbetsvillkor, medan de har fullt upp med att försvara vårt land. Precis som våra soldater, så kan inte vi förlora vår kamp, säger hon.
Oksana tycker att regeringen i stället borde bjuda in till förhandlingar om att stärka arbetares villkor. Det kunde vara en viktig del i att göra återuppbyggnaden efter kriget mer rättvis.
– De som kommer tillbaka från fronten ska komma till bra arbeten där de har mer att säga till om. Då behöver vi också investera i nya jobb, genom att reparera vår skadade infrastruktur och bygga nya bostäder för att ersätta de som bombats och skjutits sönder, tycker hon.
Oksana är stolt över att hennes fackförbund förhandlat fram ett av de starkaste kollektivavtalen på ukrainsk arbetsmarknad, och hoppas på att kunna hjälpa fler att stärka sin ställning mot arbetsgivaren.
Kateryna menar att många ukrainare fortfarande har en postsovjetisk attityd, bland annat till fackföreningar och deras roll i samhället.
– Många är fortfarande oroade för att säga vad de tycker och tänker. I Europa (EU), som vi vill bli fullvärdiga medlemmar i, spelar fackföreningar en viktig roll för att utveckla samhället i förhandlingar med arbetsgivare och stat. Facket ska vara starkt som en klippa, och hjälpa arbetare att inte vara rädda för att säga vad de tycker på jobbet, säger hon.
Palmecentret samarbetar med flera partnerorganisationer i Ukraina. Flera av dem är fackföreningar anslutna till den största centralorganisationen Federation of Trade Unions of Ukraine. Vid krigets start byggde fackförbunden upp Trade Union Lifeline, som ger stöd till nödställda medlemmar som tvingats fly sina jobb och hem. Läs mer om Palmecentrets Ukraina-insamling.
Bohdan Ferens svarar inte på frågan förrän vi är på väg att skiljas åt:
– Nej, jag blir inte Ukrainas nästa president. Däremot kan jag lägga grunden så att nästa generation socialdemokrater, de som vi skolar just nu, en dag kan ta ledningen i landet.
Ordföranden för Social Democratic Platform (SDP) är son till en lastbilschaufför och en städerska i Khmelnytskyj, en stad på en kvarts miljon invånare i västra Ukraina. Efter sina universitetsstudier började han jobba för en parlamentsledamot från Socialistpartiet.
– Det var en spännande tid, inte minst för att jag fick möjlighet att möta socialdemokrater och fackföreningsfolk från andra länder. Bland annat var jag i Karlstad och praktiserade hos IF Metall. Men även om den parlamentariker jag arbetade för identifierade sig starkt med europeisk socialdemokrati, så rymde hans parti starka motsättningar, berättar Bohdan Ferens.
Socialistpartiet var en av flera nya partibildningar som uppstod efter att kommunistpartiet förbjöds 1991. Under den orangea revolutionen 2004 var partiet en del av demokratirörelsen, men senare kollapsade det i spåren av ett smutsigt parlamentariskt spel.
År 2012 var Bohdan en av tre personer, alla under 30 år fyllda, som bildade en ny rörelse.
– Inte ett parti, är han snabb med att understryka.
I Ukraina förknippas partier ofta med makthungriga individer och korrupta oligarker. SDP skulle bli något annat.
Då kunde man inte ta några genvägar, och man måste börja med ett tålmodigt organisationsarbete. Verksamheten fokuserade därför på att starta upp lokala föreningar, genomföra utbildningar och låta unga människor lära sig om socialdemokratiska perspektiv och politik.
Organisationen har nu drygt 2 000 medlemmar runt om i landet. Två tredjedelar av medlemskåren är kvinnor. I februari 2024 kunde organisationen samla 45 unga ledare, utvalda ur en grupp av 500 sökande, till en utbildning där man tog nästa steg till att bygga en starkare organisation.
Inom ramen för SDP finns också två organisationer som arbetar gentemot särskilda målgrupper – Progressive Teachers och Women’s Lobby.
– Vi försöker vara ett paraply för progressiva perspektiv. Ukraina saknar exempelvis ett grönt parti, förklarar Bohdan Ferens.
Efter invasionen tvingades vissa av medlemmarna att fly utomlands, och nu arbetar man med att organisera ukrainare i exil. Idag är avdelningen i Berlin, Bryssel och Warszawa några av organisationens mest livskraftiga.
När jag möter Ivanna Khrapko berättar hon om hur hon engagerade sig i SDP tidigt, när en lokalavdelning dragit igång i hemstaden Tjernivtsi alldeles vid den rumänska gränsen. Med tiden tog arbetet i de statsanställdas fackförbund allt mer tid, bland annat genom förbundets samarbetsprojekt med det svenska fackförbundet ST.
I februari 2022 valdes Ivanna till ordförande för ungdomskommittén i landets största fackliga centralorganisation, FPU. Två veckor senare inleddes den fullskaliga invasionen.
När de ryska trupperna rullade mot Kyiv begav sig Ivanna tillbaka till Tjernivtsi. Men när frammarschen hejdats återvände hon till huvudstaden för att bygga upp Trade Union Lifeline. Arbetet handlar om att ta vara på fackliga nätverk för att koordinera humanitär hjälp.
– Det kan vara stöd till fackliga medlemmar som tvingats fly sina hem eller som sett dem förstöras av en missilattack. Eller om generatorer och powerbanks när elsystemet blivit utslaget. Lokala fackliga organisationer beskriver behoven, och vi kommunicerar dem med den internationella fackföreningsrörelsen och andra progressiva organisationer. Järnvägsarbetarna spelar en viktig roll för att se till att hjälpen kommer fram.
I Hostomel norr om Kyiv finns de utblåsta ruinerna från den ryska attacken mot huvudstaden i februari-mars 2022 kvar alldeles intill ny- och återuppbyggda hus.
Ivanna känner en frustration över situationen för många fackliga medlemmar som kallats in till armén, och har andra behov än vad en fackförening kan tillgodose.
– Jag kan liksom inte köpa en stridsvagn. Våra stadgar förbjuder oss att köpa krigsmateriel, hur svårt det än är vid frontlinjen. Här måste de europeiska staterna helt enkelt steppa upp och se till att vi kan fortsätta bygga vidare på vår demokrati, säger Ivanna.
På sistone har Ivanna återknutit kontakten med SDP. Under början av 2024 har de genomfört gemensamma webbinarier med unga fackliga ledare, om hur man kan skydda fackliga rättigheter och former för facklig-politisk samverkan.
– Vi har pratat om varför fackföreningar behöver socialdemokratin och varför socialdemokratin behöver fackföreningar. Jag drömmer om ett fungerande arbetarparti i Ukraina, berättar hon.
Samtidigt som man diskuterar vad man kan lära från andra europeiska länder, så spökar det sovjetiska förflutna fortfarande i många ukrainares bild av vad en fackförening är.
– Det handlar inte om presenter och godis, utan om dina rättigheter på arbetsplatsen. Vi jobbar mycket med att förändra attityderna hos unga arbetare, säger Ivanna.
På Maidan i centrala Kyiv placeras flaggor ut för att hedra dem som gett sitt liv för Ukrainas försvar.
Ukrainas politiska landskap har förändrats mycket i krigets spår. Ett antal partier som kallade sig för vänster har förbjudits på grund av kopplingar till Moskva.
Bohdan Ferens funderar på vart deras röster kommer ta vägen. Men också på hur man formulerar budskap om social rättvisa i ett samhälle traumatiserat av krig, där den samhällsinstitution som har starkast stöd är militären.
– När kriget och undantagstillståndet är över kommer det bli hela havet stormar. En avgörande fråga blir hur socialdemokratiska idéer kan konkurrera med högermilitaristiska känslor, säger Bohdan.
Intresset för SDP växer, både inom och utanför landet. Vårt samtal är Bohdan Ferens femte intervju för dagen. Men samtidigt känner sig samtidigt orolig över att det finns ännu mer som kan göras.
– Det räcker inte med att ordna ett eller annat seminarium. Om vi pratar om att skapa ett verkligt oberoende socialdemokratiskt parti i Ukraina så behövs andra resurser, som ett litet team av heltidsanställda, en partiexpedition och regionala kontor.
Bohdan berättar om ett möte han nyligen hade med en portugisisk socialist. Portugisen berättade om det stöd man fått från andra länder under militärjuntans tid, och vad det betydde för demokratins slutgiltiga seger.
– Vi har kämpat för ett erkännande under många år, för att den europeiska socialdemokratiska familjen ska se Ukraina som viktigt. Sedan förändrades allt med kriget. Men frågan kvarstår om våra partners hjälper oss tillräckligt för att ge ukrainare en chans till en rättvis återuppbyggnad.
Det ska till mycket för att Volodymyr Zelenskyjs efterträdare som president ska bli en socialdemokrat. Men Bohdan Ferens, Ivanna Khrapko och andra kämpar för en jämlik och demokratisk framtid. Mitt under ett krig som handlar om just det.
Att Ukrainas folk ska ha rätten att bestämma sin egen framtid.
SD Platform och Trade Union Lifeline får stöd genom Palmecentret och arbetarrörelsens insamling för fred och frihet i Ukraina. Trade Union Lifeline byggdes upp av fackförbund vid krigets start för att ge stöd till nödställda medlemmar som tvingats fly sina jobb och hem.
Kriget i Ukraina har nu har pågått i över två år och behoven är fortfarande mycket stora. Fortsätt att stötta folkrörelserna i Ukraina genom Palmecentrets insamling:
Turkiet: Splittring ett hot mot vänstern i valet
Turkiet går till lokalval 31 mars 2024 med en opposition som är mer splittrad än någonsin. Detta tio månader efter president- och parlamentsvalet i maj förra året då landet fick sitt mest nationalistiska och konservativa parlament någonsin.
Med marginell skillnad mellan oppositions- och regeringsblocket fick ytterlighetspartierna en avgörande roll. Det är också deras retorik som tydligt får utrymme inför lokalvalen. Än en gång står nationalismen och konservatismen i centrum, starkare än någonsin. Anklagelser som ”DEM-partiet är terrorister” och ”där moralen saknas finns i stället HBTQI-organisationer” hörs allt högre.
President Recep Tayyip Erdogan och hans Rättvise- och utvecklingsparti (AKP), som har styrt Turkiet sedan 2002, har blivit alltmer auktoritärt, och konsoliderat betydande makt genom både konstitutionella förändringar och fängslandet av motståndare och kritiker.
Parlaments- och presidentvalet 2023, och den fördjupade ekonomiska krisen som regeringen borde ha ställts till svars för, har gett regeringen inte bara nya incitament att undertrycka oliktänkande, men också att befästa sin makt ytterligare.
Totalt ställer 36 politiska partier upp under lokalvalen som ser ut att bli ännu ett tillfälle att stärka denna makt. Både för oppositionen och regeringskoalitionen kommer valet att handla om makten om storstäderna, inte minst om Istanbul där huvudoppositionskandidaten Ekrem Imamoglu är borgmästare sedan 2019 då ett maktskifte skedde till oppositionens fördel.
Samtliga oppositionspartier vill nu visa upp den egna styrkan, vilket de gör genom att ställa upp med egna kandidater i stället för att stödja huvudoppositionspartiet, det socialdemokratiska CHP. En genomgående intern kritik för samtliga oppositionspartier efter den senaste valförlusten var just detta: att de inte ställde upp med egna presidentkandidater, utan villkorslöst enades bakom CHPs huvudkandidat.
Huvudoppositionspartiet CHP leds sedan juni 2023 av en ung och till synes progressiv partiledare från Imamoglu-lägret inom partiet. Den nye ledaren har ännu inte lyckats hålla ihop och mobilisera sitt parti inför lokalvalen. Interna strider tar fokus. Samtidigt utmanas CHP av det prokurdiska och socialdemokratiska DEM (som ersatte tidigare HDP efter hot om nedstängning), som ställer upp med en egen stark kandidat i Istanbul, och vars stöd har varit avgörande för oppositionens seger i Istanbul vid senaste lokalvalet 2019.
Trots att oppositionen inte enats bakom Imamoglu har han en förhoppning om en koalition på gräsrotsnivå, vilket inte är omöjligt. Med statens enorma resurser i handen visar regeringspartiet AKP utåt sett ett större självförtroende än vad oppositionen gör.
Det kan också bli en så kallad Imamoglu-effekt. Enligt vissa bedömare har den sittande Istanbul-borgmästaren från CHP ändå en avgörande chans att behålla makten i Istanbul efter 31 mars. Detta även utan ett direkt stöd från DEM och IYI-parti.
Lyckas han med det kommer alla dörrar öppnas för honom i den turkiska politiken. Med sin bakgrund inom center-högern har Imamoglu förmågan att attrahera betydande röster från Iyi Parti, MHP och AKP. Även DEM-partiet som har en stor kurdisk väljarbas i Istanbul kan förlora röster till Imamoglu, då han betraktas som ett starkt motstånd, om inte det enda, mot president Erdogan och hans AKP.
Den kurdiska regionen har å andra sidan en egen dynamik. Med knappt en månad kvar till lokalvalen ramlar det in klagomål från de mindre kurdiska distrikten där DEM-partiet vanligtvis är i majoritet. Statstjänstemän, såsom militärer, som egentligen har sitt huvudsäte i en annan region men som kommer att få rösta i de mindre distrikten där de är placerade, kan komma att avgöra valutgången negativt för oppositionen.
Andra klagomål har handlat om att det i vissa röstlängder upptäckts 80 röstberättigade i ett enda hushåll, vilket skulle vara högst osannolikt.
En annan huvuddiskussion i de storstäder där DEM-partiet traditionellt är starkt är huruvida regeringen återigen kommer att tvångsförvalta de kommuner där DEM-partiet kommer att vinna. HDP-kommuner har nu tvångsförvaltats i två mandatperioder, med anklagelser om samröre med terrorism, trots att inga bevis har framkommit efter revisioner som stödjer detta. Hittills har AKP inte berört frågan om tvångsförvaltarsystemet efter valet, men risken för detta är stor.
Samtidigt har misstankar om korruption ökat i de kurdiska kommuner där staten utsett förvaltare. Upphandlingar av stora infrastrukturprojekt tenderar att gå till företag utanför regionens gränser, vilket väcker befolkningens misstro. En tillbakablick på den senaste mandatperioden visar att av uppemot 61 HDP-kommuner är det endast fem stycken som staten inte har tvångsförvaltat. Frågan är om detta kan påverka valdeltagandet i den kurdiska regionen negativt.
Oavsett om tvångsförvaltning kommer att ske eller inte tror bedömare inom DEM-partiet inte att valdeltagandet kommer att sjunka i de traditionellt starka DEM-kommunerna. Det blir fortsatt viktigt för den traditionella kurdiska väljaren att gå till valurnorna, trots att de flesta kurdiska kommunerna sannolikt kommer att tvångsförvaltas. Ännu viktigare blir det då att gå och rösta och visa vad man står för.
Situationen inom DEM-partiet, efter oppositionens valförlust för tio månader sedan, har också varit turbulent. Det tidigare HDP framstod för många endast som ett stödparti som gav ett ovillkorligt stöd till CHP. Partiet har sedan dess genomgått förändring, ordförandena har bytts ut, och majoriteten av partiets kadrer är nya. I nuläget finns dock fortfarande en intern kritik mot att partiet återigen fokuserar alltmer på den fängslade PKK-ledaren Abdullah Öcalans fleråriga isolation i fängelset på ön Imrali där han hållits sedan 1999. Men partiets kärnväljare kommer att vara partiet trogen.
I flera storstäder som Istanbul, Adana och Mersin har DEM-partiet en avgörande roll i valresultatet. Även i Ankara där sittande borgmästaren från CHP förväntas ha kvar makten. I en stad som Antalya där CHP och AKP ser ut att vara jämnstora kan DEM-partiet återigen få en vågmästarroll. Nu när DEM har en egen kandidat i Antalya så kommer sannolikt AKP att komma ut som valvinnare även här.
Vad händer med civilsamhället? I takt med AKPs alltmer auktoritära styre har också utrymmet för civilsamhället krympt avsevärt. Många har tystats genom att fängslas. Andra är försiktiga för att undgå godtyckliga terrorstämplingar och därmed avstängning eller långa fängelsestraff.
Endast ett par organisationer med lång historia i arbetet för mänskliga rättigheter, såsom Human Rights Association, talar öppet om de grova kränkningarna av mänskliga rättigheter.
Civilsamhället har också anpassat sin verksamhet till ett humanitärt bistånd, och är ständigt beredd på att hantera katastrofer av olika slag. Både ekonomiska kriser med skyhöga inflationssiffror, och naturkatastrofer som närsomhelst kan drabba landet. Som bekant drabbades Turkiet av jordbävning i februari 2023, en av de värsta naturkatastroferna i landets historia.
Civilsamhällets roll var central i organiseringen och distribueringen av hjälpen. Det kommer vi att se än mer av, det vill säga ett civilsamhälle som snarare arbetar humanitärt än rättighetsbaserat, också i ljuset av minskat bistånd för arbete med mänskliga rättigheter och demokrati.
Som Eren Keskin, ordförande för en organisation som arbetar med att bekämpa sexuellt våld mot kvinnor, och 2023 års Palmepristagare, har sagt: ”vårt enda hopp är president Erdogans godtycklighet – det kan även komma gott ur det!”
Det bekräftar också den bild som även andra civilsamhällsorganisationer återger, nämligen att regeringen närmar sig EU försiktigt – ett EU som är upptagen av egna utmaningar såsom hotet från Ryssland, den växande högerextremismen, och inte minst ett EU som Turkiet fortfarande bakbundit genom flyktingavtalet.
De progressiva krafterna får än en gång förlita sig på sin egen kraft och den egna övertygelsen är att demokrati och mänskliga rättigheter kan endast åstadkommas inifrån – även utan omvärldens stöd.
