Med ett par exempel baserade på hörsägen och långt dragna växlar på problemen inom brittiska Labour anklagar Lars Adaktusson Olof Palmes Internationella Center för ”att medvetet se mellan fingrarna med kvardröjande antisemitiska stråk som finns inom vänstern och den egna organisationen”.
Anklagelsen är fullständigt grundlös.
Alla människors lika värde är en grundbult i all vår verksamhet och den nolltolerans mot rasism som Adaktusson efterlyser en självklarhet. Att anklaga vänstern för rasism samtidigt som det egna partiet släpper in ett parti vars politik grundar sig på rasistiska tankefigurer i Regeringskansliet är häpnadsväckande.
Arbetar aktivt mot rasism
Alla de organisationer Adaktusson pekar ut i artikeln arbetar aktivt mot rasism i alla dess former. Tillsammans, och var för sig, arbetar vi för fredlig samexistens mellan Israel och Palestina med den internationella folkrätten som grund. Och i nära samarbete med både israeliska och palestinska organisationer.
Att illvilligt kalla kritik mot den israeliska regeringens segregationspolitik, fortsatt ockupation och laissez-faire politik mot eskalerande bosättarvåld anti-semitism är stötande.
Ändå är det exakt den strategi som destruktiva krafter använt under lång tid. Något som bland annat uppmärksammats av just den forskare Adaktusson hänvisar till i sin artikel. Tyvärr är strategin effektiv eftersom det tar fokus från kärnfrågan.
Hittills i år har minst 168 palestinier dött som en konsekvens av konflikten mellan Israel och Palestina, enligt FN-organet OCHA. Det gör 2022 till det dödligaste året sedan 2005. Under samma period har 19 israeler dödats och nyligen avled två personer och ett tjugotal skadades i ett terrorattentat i Jerusalem.
Spänningarna i staden var tydliga när jag besökte regionen i mitten av oktober. Alla jag mötte – både på den israeliska och palestinska sidan – talade om våldsspiralen som åter börjat snurra, spänningarna som tilltar och varnade för att en ny intifada kryper närmare.
Korruption och maktfullkomlighet
Korruption och maktfullkomlighet på den palestinska sidan skapar misstro och legitimitet uteblir så länge val inte genomförs. Efter det senaste valet i Israel tar landet ytterligare ett steg åt höger när Benjamin Netanyahu gör comeback och öppnar dörren till regeringsmakten för tre ultraradikala högerpartier. Båda länder står inför stora demokratiska utmaningar och freden dem emellan ser mer avlägsen ut än på länge.
Jag har tidigare bjudit in Lars Adaktusson för att diskutera hur vi gemensamt kan driva på för en fredlig och demokratisk utveckling i Israel och Palestina. Hur vi tillsammans kan motverka rasism och antisemitism i Sverige. Hittills utan framgång, men inbjudan kvarstår.
Anna Sundström
generalsekreterare, Olof Palmes Internationella Center
DEBATT. Miljörörelsen och de organisationer som arbetar för sociala och ekonomiska rättigheter ställer sig nu bakom en gemensam agenda för klimatomställning i Sverige.
Den nybildade och partipolitiskt obundna Allians för rättvis klimatomställning (ARK) riktar en kraftfull uppmaning till Sveriges nya regering och riksdag: Agera under denna mandatperiod för att genomföra en heltäckande och rättvis klimatomställning.
Forskningen är tydlig: Vi har fortfarande en chans att upprätthålla de planetära förutsättningarna för en fungerande civilisation, men vi går åt fel håll.
Utsläppen av växthusgaser ökar i stället för att minska, även i Sverige.
I år har en tredjedel av Pakistan översvämmats, Syd- och Mellaneuropa upplevt sin torraste sommar på 600 år och förödande skogsbränder härjat. Norden kommer inte att klara sig från allvarliga effekter.
Redan i dag ser vi i Sverige förskjutna trädgränser, minskande biologisk mångfald, värmeböljor samt ökade svårigheter för samerna på grund av instabilt vinterväder.
Ändå försvann klimatfrågan nästan helt under valrörelsen.
Därför går det svenska civilsamhället nu samman för att driva på politiken. Allians för rättvis klimatomställning (ARK) samlar fackförbund, miljöorganisationer, feministiska organisationer, kulturella aktörer, fredsorganisationer med flera.
Det som förenar oss är att vi ser att klimatkrisen hotar inte bara vår planet utan också vår välfärd och många av de rättigheter vi kämpar för.
Vi vill se en rättvis klimatomställning och tiden att agera för en sådan är nu. Alla ska ha trygghet i omställningen, oavsett vem man är, var man arbetar eller var man bor.
Vinsterna och kostnaderna med detta stora skifte måste fördelas rättvist. Människor måste också ha insyn och möjlighet att påverka hur vi ställer om – på jobbet, i sin kommun och i landet som helhet.
Sverige ska ta sitt globala ansvar och följa de goda exempel runt om i världen som går före. Målet är ett samhälle inom planetens gränser som också är socialt och ekonomiskt hållbart.
Att klimatomställningen blir rättvis är inte bara en bonus – det är en förutsättning för att människor ska ställa sig bakom och delta i den.
Det blev återigen tydligt under FN:s klimattoppmöte i Egypten att den här samhällsomställningen kräver att vi samarbetar över gränser och tar rättvisedimensionen i Parisavtalet på fullaste allvar.
Vår allians gör just det och våra organisationer har en viktig roll att spela för folkbildning och dialog om omställningen. Vi har också mycket kunskap om hur den kan göras utan att lämna någon utanför. Vi är redo att göra vår del.
Allians för rättvis klimatomställning kräver att regeringen och riksdagen omgående inleder arbetet med att genomföra följande sju åtgärder för en rättvis klimatomställning:
Öka takten. Ta fram en rättvis koldioxidbudget för Sverige. Gör den nya klimatpolitiska handlingsplanen konkret, synliggör hur alla sektorer ska bidra och berätta hur alla växthusgasutsläpp, inklusive de från konsumtion, ska minskas.
Förbättra styrning och samordning. Organisera regeringen för att leda omställningen. Ge myndigheter och departement i uppgift att prioritera klimatarbetet och skynda på omställningen i kommuner och regioner. Utveckla Sveriges mått på välstånd.
Ge folket insyn och inflytande. Satsa på folkbildning och dialog med medborgarna. Respektera samernas rättigheter att fatta beslut om sina marker. Inkludera barns och ungas perspektiv i omställningen.
Verka för klimaträttvisa. De rikaste står för de största utsläppen i Sverige. Åtgärda denna klimatojämlikhet genom att låta utsläpparen betala och ge fler råd att välja hållbara alternativ. Förbättra landsbygdens villkor, bedriv en jämställd klimatpolitik och inkludera utsatta grupper i beslutsfattandet.
Trygga Sveriges arbetstagare. Gör en plan över förändringar på arbetsmarknaden. Motverka diskriminering och gör riktade satsningar så att fortbildning och gröna, anständiga jobb kommer alla till del. Säkra kompetensutvecklingen och låt arbetsgivare ta fram omställningsplaner i dialog med facken. Stärk de sociala trygghetsnäten.
Investera för omställning. Investera i människor, natur, infrastruktur och teknik. Gynna miljöansvar och goda arbetsvillkor i offentliga upphandlingar. Skrota klimatskadliga subventioner och investeringar och flytta pensionspengarna till långsiktigt hållbara alternativ.
Stötta en rättvis klimatomställning internationellt. Ta lärdom av de rörelser som länge gått före i arbetet för klimaträttvisa. Återställ enprocentsmålet för biståndet och satsa på nytt klimatbistånd utöver det. Höj kraven på att företag ska ta hänsyn till miljö och mänskliga rättigheter. Driv på inom EU för rättvis klimatomställning.
Alla dessa förslag utvecklas i vår appell riktad till regeringen och riksdagens ledamöter.
Allians för rättvis klimatomställning, och dess nuvarande medlemmar:
Emily Feijen, generalsekreterare Artister för miljön Martina Hibell, generalsekreterare Barnfonden Isabella Thöger, verksamhetsledare, Cykelfrämjandet Michael Wernstedt, ordförande End Ecocide Sweden Sofia Rosshagen, representant Folkhögskolornas Klimatnätverk Anna Stenvinkel, generalsekreterare ForumCiv Tobias Linghag, verksamhetsledare Framtidsjorden Johan Oljeqvist, vd Fryshuset Ylva Lidén, ordförande Fältbiologerna Josefin Carlring, generalsekreterare Föreningen Norden Alex Fridunger, Föreningen Offensiv folkbildning Tove Ahlström, vd, Global utmaning Erika Bjureby, Sverigechef Greenpeace Ewa Larsson, ordförande Gröna kvinnor Linda Palmetzhofer, ordförande Handelsanställdas förbund Marie Linder, förbundsordförande Hyresgästföreningen Lasse Nilsson, ordförande Idrottare för miljön Martin Nihlgård, generalsekreterare IM – Individuell människohjälp Sofie Persson, kanslichef Jordens vänner Mårten Falk, talesperson Klimataktion Frida Berry Eklund, Klimatbyrån Peter Lübeck, ordförande Klimatklubben Frida Hylander, Klimatpsykologerna Torbjörn Vennström, ordförande Klimatriksdagen Helene Andersson, styrelseledamot Klimatstudenterna Per Hasselberg, verksamhetsledare Konstfrämjandet Sylvia Rönn, kassör Kvinnor för fred Emy Lynch, ordförande Mensen Shahab Ahmadian, ordförande MÄN Karin Lexén, generalsekreterare Naturskyddsföreningen Anna Sundström, generalsekreterare Olof Palmes internationella center Betty Ottosson, styrelseledamot PUSH Sverige Alasdair Skelton, ordförande Researchers’ desk Agneta Sandström, Sametinget Anna-Karin Hennig, generalsekreterare Scouterna Emmeli Wulfstrand, förbundsordförande Verdandi Emma Max, verksamhetsledare Våra barns klimat Sineva Ribeiro, ordförande Vårdförbundet Peter Brune, generalsekreterare War child Sverige
Solidaritet är vårt främsta försvar mot framtidens kriser
Vi hade samlats i skuggan och lyssnade till kvinnorna i den lilla byn Beit Mirsim i Palestina. De berättade om verksamheten i det kvinnokooperativ de bildat och hur familjerna levde i skuggan av den israeliska ockupationen. Plötsligt dyker en gammal man upp. ”Jag hörde att det var svenskar i byn”, säger han. ”Jag kommer för att tacka.” Det visar sig att byn totalförstördes av israelisk militär 1967. Den svenska hjälpen kom snabbt. Först i form av humanitärt stöd. Tält, mat och mediciner. Sedan genom stöd till återuppbyggnad av 60-talet små hus. Hans berättelse visar på betydelsen av både det humanitära och det långsiktiga stödet. Och den respekt vårt solidariska Sverige har i omvärlden.
Biståndet genomsyras av en mer restriktiv migrationspolitik i Tidöavtalet
Dagen innan mitt besök i byn presenterade den tillträdande statsministern Ulf Kristersson Tidöavtalet. Hans egen roll var ganska begränsad. Presskonferensens mittpunkt var Jimmie Åkesson. Partiledare för det parti som helt klart gjort störst avtryck i avtalet men som ändå inte tar plats i regeringen. Formuleringar om ”inre utlänningskontroller”, ”visitationszoner”, ”återvandring” och ”bristande vandel” som grund för utvisning ger kalla kårar.
Tidöavtalets skrivningar om biståndet genomsyras också av en mer restriktiv migrationspolitik. Biståndet ska villkoras med återtagande av medborgare, bidra till återvandring och frågan om samarbete med “främmande stater” för att åstadkommande ett effektivt återvändande ska prioriteras. I klartext innebär det att svenskt bistånd kan komma att användas till mer av gränsövervakning och insatser som ska förhindra migration till Europa i stället för att minska fattigdom, bidra till demokratisk utveckling och hantera klimatförändringarnas effekter, och därigenom hantera migrationens grundorsaker.
FN vädjar till den rika världen att höja ambitionerna
Enprocentsmålet för biståndet slopas, i stället ska treåriga budgetramar ange biståndets storlek vilket kommer leda till en successiv de facto minskning av biståndet i en tid då globala utmaningar kräver mer internationell solidaritet och samarbete.
Sedan ett antal år minskar det sammanlagda biståndet till låginkomstländer, internationella investeringar minskar också och ländernas skuldbörda ökar. FNs generalsekreterare vädjar till den rika världen; höj ambitionerna. För vår gemensamma överlevnad. För de fattiga ländernas möjlighet att möta klimatförändringarnas effekter, vända tillbaka utvecklingen som rullats tillbaka under covidpandemin. För att förebygga hunger och konflikt som hotar i spåren av den globala livsmedelskris vi står inför. Då gör den tillträdande regeringen precis tvärt om och sänker ambitionerna.
Med Tidöavtalet bryter Kristerssons gäng med 60 år av svensk tradition på det biståndspolitiska området. 1962 fattade riksdagen beslut om Sveriges första biståndspolitiska proposition och målet om att investera en hundradel av vårt växande välstånd i global utveckling. Tage Erlander konstaterade att ”den svenska hjälpen till de fattiga folken inte kräver någon annan motivering än den som bottnar i känslor av moralisk plikt och internationell solidaritet, i vår uppfattning om människovärde och jämlikhet”.
Socialdemokraterna behöver stå upp för enprocentsmålet
Samtalet i byn Beit Mirsim går vidare. Kvinnorna talar om det allaktivitetshus som tack vare svenskt stöd erbjuder utbildning för kvinnor och stöd till byns kvarvarande jordbrukare. I en by lite längre bort bygger ett annat kvinnokooperativ en vårdcentral, också det tack vare svenskt bistånd. Oron över deras möjligheter till fortsatt stöd gnager.
För Socialdemokraterna blir mandatperiodens viktigaste uppgift på det biståndspolitiska området att stå upp för enprocentsmålet och fortsätta att driva på för ett utvecklingssamarbete som grundar sig på människovärde och jämlikhet. Utan diffusa konditionalitetskrav och i insikt om att solidaritet och samarbete är vår bästa försäkring mot framtida kriser. Att ta ansvar för världen är att ta ansvar för Sverige.
Anna Sundström, generalsekreterare Olof Palmes Internationella Center.
Utrikespolitiken brukar beskrivas som den första försvarslinjen. Att genom diplomati, medling, konfliktförebyggande och förtroendeskapande åtgärder öka Sveriges möjligheter att verka för avspänning och stabilitet och bidra till att möta de globala utmaningar vi står inför. I den utrikespoliska agenda Ulf Kristerson presenterat framgår tydligt vad det är Sverige ska försvaras mot; Rysslands krig och människor på flykt. Utrikespolitiken styrs om för att handla mer om närområdet, stänga gränser och använda bistånd som ett verktyg för egna migrationspolitiska syften. Ett tydligt högernationalistiskt och alltför snävt perspektiv som riskerar att i stället öka vår sårbarhet.
Auktoritär global utveckling
Vi befinner oss i ett oroande säkerhetspolitiskt läge.Rysslands anfallskrig mot Ukraina påverkar Sveriges säkerhet. Stödet till försvaret och återuppbyggnaden av Ukraina måste fortsatt prioriteras. Men vi kan inte bortse från krigets globala effekter och bakomliggande orsaker. Två decennier av auktoritär utveckling i Ryssland ser vi nu resultatet av. Men den auktoritära utvecklingen stannar inte vid den ryska gränsen. I hela världen går demokratin kräftgång. Endast 14 procent av världens befolkning lever i en liberal demokrati och antalet illiberala och auktoritära stater ökar snabbt. Demokratins nedgång bäddar för fler krig, konstaterar statsvetarprofessorn Staffan I Lindberg.
”Att hantera migrationens grundorsaker genom att minska fattigdom, bidra till demokratisk utveckling och hantera klimatförändringarnas effekter, allt det som faktiskt alltid varit målet för svenskt bistånd, hamnar i skymundan.”
Om den förra regeringens utrikespolitiska demokratisatsning nu tas vidare är oklart men att den feministiska utrikespolitiken slopas var väntat, eftersom högern låst fast sig vid att kritisera begreppet i stället för att fokusera på innehållet. I en tid när hat, hot och fysiska trakasserier mot världens kvinnorättsförsvarare ökar blir signalen till omvärlden ett minskat fokus på kvinnors och flickors rättigheter.
Sedan ett antal år minskar det sammanlagda biståndet till låginkomstländer, internationella investeringar minskar också och ländernas skuldbörda ökar. Ökade energi- och drivmedelspriser, brist på tillgång till mat och högre livsmedelspriser i spåren av det ryska invasionskriget leder till ökad fattigdom och hunger runt om i hela världen. FN:s generalsekreterare har vädjat till den rika världen att höja ambitionerna så att de fattiga länderna ska ha möjlighet att möta klimatförändringarnas effekter. För att vända tillbaka utvecklingen som rullats tillbaka under covid-pandemin och för att förebygga hunger och konflikt som hotar i spåren av den globala livsmedelskris vi står inför. Då gör i stället den tillträdande regeringen precis tvärtom och sänker ambitionerna. Och låter samtidigt världens fattiga betala för solidariteten med Ukraina.
Utgiftsmål för försvaret men inte biståndet
Liberalerna och Kristdemokraterna har trots löften innan valet tvingats acceptera att enprocentsmålet i biståndet nu slopas. Det ska vara resultaten som räknas, inte ett utbetalningsmål, konstaterar Ulf Kristersson i sin regeringsförklaring. Bara några minuter efter att han stolt presenterat ett utgiftsmål om två procent för det svenska försvaret. Varför det är fel med utgiftsmål för biståndet samtidigt som är helt i sin ordning för försvaret är både ologiskt och osolidariskt.
I stället för att fortsätta den nu 60-åriga traditionen av att investera en hundradel av vårt växande välstånd i global utveckling föreslår regeringen en treårig budgetram för biståndet som succesivt minskas och samtidigt villkoras med migrationspolitiska krav. Biståndet ska bidra till återvandring och frågan om samarbete med “främmande stater” för att åstadkommande ett effektiv återvändande ska prioriteras. I klartext innebär det att svenskt bistånd kan komma att användas till mer av gränsövervakning och insatser som ska förhindra migration till Europa. Eller till att bygga fängelser i andra länder som Ebba Busch föreslagit. Att hantera migrationens grundorsaker genom att minska fattigdom, bidra till demokratisk utveckling och hantera klimatförändringarnas effekter, allt det som faktiskt alltid varit målet för svenskt bistånd, hamnar i skymundan.
”Många av de utmaningar vi står inför är globala. Därför måste utrikespolitiken ha ett globalt fokus. På samma sätt måste den nationella politiken ha ett utrikespolitiskt fokus.”
Kritiken från civilsamhällesorganisationerna har varit skarp. Både mot minskad budget och viljan att göra biståndet till ett verktyg för migrationspolitiken. Kristdemokraternas Gudrun Brunegård tror att civilsamhället blir lugnare när budgeten presenteras eftersom ”de blir vinnarna”. Men kritiken har lika mycket handlat om att regeringen ställt biståndets olika delar mot varandra. Det humanitära biståndet har lyfts fram som särskilt viktigt och något som ska prioriteras. Men det långsiktiga biståndet ska ju förebygga akuta kriser och behovet av kortsiktiga humanitära insatser. För att öka stödet till civilsamhället ska stödet till multilaterala organisationer minska. Men flera av FN:s organisationer samarbetar nära civilsamhället och har en enormt viktig roll att spela för dialog och medling, konfliktförebyggande och förtroendeskapande insatser. När Sverige och andra demokratiska länder minskar stödet till FN-systemet ökar andra aktörer, till exempel Kina, sin finansiering och därmed sitt inflytande. På sikt riskerar det att ytterligare underminera det så viktiga internationella samarbetet och stärka de auktoritära krafter som bidrar till mer av krig och konflikt, fler flyktingströmmar och fler humanitära kriser.
Det internationella samarbetet bör prioriteras
FN-systemet har absolut sina brister men ett fortsatt engagemang för att utveckla och effektivisera arbetet är helt nödvändigt för världsfreden, för vår möjlighet att möta de existentiella hot vi står inför och att vända den negativa demokratiska utvecklingen. På samma sätt är EU en viktig arena och ett ökat engagemang naturligtvis välkommet. Men inför det svenska EU-ordförandeskapet nästa år har regeringen bara valt att gå vidare med fyra av de fem prioriteringar som pekats ut. Det femte, rättsstatens principer, lämnas därhän. Samtidigt ger sig utrikesutskottets ordförande Björn Söder på organisationen Civil Rights Defenders som kallat Tidöavtalet en ”överenskommelse för ett mer repressivt och rättighetsfrånvänt Sverige”. Organisationen borde inte få bidrag från Sveriges skattebetalare, rasar Söder och slår fast att ”med en ny regeringen finns möjlighet att dra in dessa miljonstöd av svenska skattemedel”.
Många av de utmaningar vi står inför är globala. Därför måste utrikespolitiken ha ett globalt fokus. På samma sätt måste den nationella politiken ha ett utrikespolitiskt fokus. Människor runt om i världen tappar tron på demokratiska system och vänder sig till populistiska och auktoritära ledare med budskap om enkla lösningar när ojämlikheten växer och demokratin inte levererar. Det handlar om ledare som använder demokratin för att nedmontera densamma, som behåller makten genom ökad repression och förtryck av oliktänkande. Här har vi mycket att lära av civilsamhället i länder som Ungern, Serbien, Turkiet, Filippinerna och Brasilien. Också det blir en viktig del av utrikespolitiken i en tid av demokratisk tillbakagång och ökad repression. Hur kan deras erfarenheter hjälpa oss att skydda våra grundläggande demokratiska fri- och rättigheter?
Anna Sundström, Generalsekreterare Olof Palmes Internationella Center
På sitt bord kommer Sveriges nytillträdda regering snart att ha ett lagförslag om demokrativillkor som krav för statligt stöd. Först för trossamfunden (Svenska kyrkan undantaget) och organisationer som får pengar via allmänna arvsfonden och i nästa led för allt statligt stöd till civilsamhället. Intentionen är god, men riskerna med förslaget så stora att vi vill uppmana den nya regeringen att göra ett omtag.
Lagstiftning måste vara förutsägbar. Högt ställda beviskrav och tydliga ramverk är en förutsättning för att en lag ska vara effektiv, proportionerlig och rättssäker. Uppfyller inte lagstiftningen om demokrativillkor detta kommer den, helt i motsats till sitt övergripande syfte, bidra till att motverka både demokratisk utveckling och religionsfrihet.
Vi är vana vid noggrann kontroll och uppföljning av hur skattemedel används. Som strategiska partners till Sida vidareförmedlar vi årligen mångmiljonbelopp av svenska biståndsmedel. Bland oss och våra 220 medlemsorganisationer och deras internationella partners återfinns allt från små gräsrotsrörelser till nationella riksorganisationer, sekulära och trosbaserade civilsamhällesorganisationer samt trossamfund. Sammantaget representerar vi flera miljoner svenskar som på olika sätt engagerar sig i frågor om demokrati och mänskliga rättigheter, i Sverige och utomlands. Det gör vi utifrån en mångfald av övertygelser och trosuppfattningar. Mot den här bakgrunden har vi i likhet med olika remissinstanser välkomnat tydliga, transparanta och rättssäkra demokrativillkor för det statliga stödet. Precis som flera andra har de remissvar några av oss skrivit också betonat vikten av förutsägbarhet och rättssäkerhet och det är med mycket djup oro vi nu ser att flera av problemen kvarstår i den slutgiltiga regeringspropositionen. Vi håller självklart med om att utövande av hot, tvång, våld, diskriminering och på annat sätt motverkande av demokratin är grund för exkludering. Vår kritik gäller lagförslagets utformning och otydligheten kring omfattning och implementering.
Definitioner av hot, tvång, våld och hets mot folkgrupp har i lagförslaget helt frikopplats från svensk straffrätt. Det krävs inte någon fällande dom, det krävs inte ens en polisanmälan, det räcker att en beslutsfattande myndighet anser sig ha tillräckliga skäl för att påbörja en utredning och sedan tillräckligt starka skäl för att dra in stöd.
Företrädarskapet, alltså de fysiska personer som omfattas av demokrativillkoren, definieras som vem som helst som företräder en organisation internt eller externt inom ramen för dess verksamhet. Det gäller alltså även frivilliga, och då ingen ålderskategorisering finns torde även minderåriga företrädare innefattas. Granskning av företrädares förehavanden ska enligt lagförslaget kunna ske utan den granskades, eller dess närmaste krets, kännedom.
När vi ställt frågor till kulturdepartementet om hur en rättssäker och proportionerlig tillämpning ska säkras har svaret varit att vi får lita på att gränsdragningarna utkristalliserar sig framöver. Säkerhetsventilen är, enligt lagförslaget, en undantagsklausul vilken ger möjlighet till fortsatt stöd under särskilda omständigheter. Men när lagförslagets grundregler innebär så stora risker för godtycklig tillämpning framstår undantagsmöjligheten lätt som ännu en risk för ökad godtycklighet snarare än en trygghet.
I praktiken innebär lagförslaget ett mycket omfattande tolknings- och kontrollansvar för samfund och organisationer. För vem vill riskera att hamna på fel sida om de tillämpningslinjer som enligt lagstiftaren så småningom ska utkristallisera sig, men som ingen ännu vet var de går? Varken civilsamhällesorganisationer eller trossamfund vill, eller kanske kan, lägga tid och pengar på rättsprocesser i förvaltningsdomstolen för att rentvå sig. Än mindre vill de riskera att stämplas som ickedemokratiska i allmänhetens ögon medan utredningar pågår. Risken är att lagförslaget ökar misstänksamhet, självcensur och ”cancelkultur” inom svenskt civilsamhälle, eller att organisationer och samfund helt avslutar statliga finansieringssamarbeten och backar i sina relationer till staten.
Det kan därför starkt ifrågasättas om det slutgiltiga lagförslaget kommer att gynna den levande demokratin, det pluralistiska civilsamhället och möjligheten att utöva religions- och övertygelsefriheten på ett effektivt sätt. Snarare finns stor risk att lagförslaget i sin nuvarande form bidrar till radikalisering, isolering och bäddar för de parallellsamhällen som lagstiftaren säger sig vilja undvika.
Regeringen motiverar begränsningarna av föreningsfriheten och religionsfriheten med att statligt stöd är en förmån och inte en rättighet, och med att begränsningarna är nödvändiga inom ramen för ett demokratiskt samhälle. Även om statligt stöd skulle kunna ses som en förmån, måste både föreningsfriheten och religionsfriheten tillämpas i sin kontext och begränsningar ska alltid vara proportionerliga, nödvändiga och effektiva. Internationell rätt ställer mycket höga krav på att all lagstiftning som berör föreningar, inklusive statligt stöd till dessa, ska vara tydlig och förutsägbar. I Sverige har relationen mellan stat och civilsamhälle under lång tid präglats av hög tillit och starka finansiella band och många organisationer och samfund är i praktiken i dag beroende av statligt stöd för sin verksamhet. Argument om statligt stöd som enbart en förmån framstår därför som främmande och det vi egentligen talar om är då en total omförhandling av relationen mellan staten och det svenska civilsamhället.
Skulle nuvarande proposition bli till lag riskerar den att kraftigt beskära det demokratiska utrymmet för hela det svenska civilsamhället. Vi ställer oss mycket tveksamma till om denna lagstiftning kommer att vara effektiv och uppnå de resultat den avser att säkra: att statligt stöd inte går till klandervärd verksamhet.
Anna Stenvinkel, generalsekreterare Forum Civ Anna Sundström, generalsekreterare Olof Palmes internationella center Charlotta Norrby, generalsekreterare Svenska missionsrådet Erik Lysén, chef Act Svenska kyrkan Karin Lexén, generalsekreterare Naturskyddsföreningen Martin Nihlgård, generalsekreterare IM Niclas Lindgren, direktor, PMU Petra Tötterman Andorff, generalsekreterare Kvinna till kvinna
Ideella organisationer: L och KD behöver stå upp för ett starkt bistånd
Pandemi, klimatkris, krig i Ukraina – världen drabbas av kris efter kris – och värst drabbas de som har minst. Det är anmärkningsvärt att valrörelsen till stor del saknade ett globalt perspektiv, men Liberalerna och Kristdemokraterna förnyade sina löften om att fortsatt stå upp för enprocentsåtagandet och ett starkt bistånd. Nu är det viktigt att inte svika detta löfte under kommande regeringsförhandlingar.
Låt behoven styra
Bland partierna i Ulf Kristerssons regeringsunderlag vill Moderaterna dra ned på biståndet med nästan en tredjedel och Sverigedemokraterna vill halvera det för att finansiera satsningar på hemmaplan. Med de globala utmaningar vi står inför kommer ett minskat stöd till internationellt samarbete inte leda till ökad trygghet och säkerhet i Sverige.
Moderaterna talar ofta om att effektivisera och att biståndets nivå ska styras av de behov som finns, snarare än dagens åtagande om att biståndet ska uppgå till en procent av BNI. Men om behoven ska styra är det knappast läge att skära i biståndet.
I dag backar demokratin globalt. Civilsamhällesföreträdare, människorättsaktivister, miljöförsvarare och hbtqi-personer attackeras och mördas. Organisationers rätt att verka begränsas och yttrandefrihet inskränks. Klimatkrisen eskalerar. Den globala hungerkatastrofen är ett faktum. Ändå vill Moderaterna skära i biståndet med 30 procent. Det låter inte behovsstyrt och det låter verkligen inte som en effektivisering. Snarare riskeras den stabilitet som är grundläggande för att långsiktigt utvecklingssamarbete ska ge resultat.
Hjälp på plats
Sverigedemokraterna vill gå ännu längre och halvera biståndet. Skulle de verkligen vara intresserade av att hjälpa på plats och minska antalet människor som tvingas fly från de fruktansvärda konflikter som avlöser varandra borde de tänka om, och se att vägen till stabilitet i vår omvärld går genom ökat internationellt samarbete, inte ökad isolering.
”Men om behoven ska styra är det knappast läge att skära i biståndet.”
Under valrörelsens gång har de andra två partierna i Kristerssons regeringsunderlag, Liberalerna och Kristdemokraterna, upprepade gånger påpekat att de inte kan tänka sig att rubba på det svenska biståndets nuvarande nivå. Så sent som den 31 augusti sa Kristdemokraternas biståndspolitiska talesperson att man ”kan lita på att Kristdemokraterna kommer att stå upp för enprocentsmålet”. Företrädare för Liberalerna har tidigare kallat enprocentsåtagandet i biståndet för ”en röd linje”.
”Ett katastrofalt misstag”
Nu gäller det att fortsatt stå upp för dessa åtaganden. Valrörelsen saknade till stora delar någon form av globalt perspektiv. Det vore ett katastrofalt misstag om partierna även i regeringsförhandlingarna glömde bort Sveriges roll i världen och potentialen i internationellt samarbete.
Anna Stenvinkel, Generalsekreterare ForumCiv Martin Nihlgård, Generalsekreterare IM Anna Sundström, Generalsekreterare Olof Palmes Internationella Center Petra Tötterman Andorff, Generalsekreterare Kvinna till Kvinna Jesper Hansén, Generalsekreterare MyRight Helena Thybell, Generalsekreterare Rädda barnen Louise Lindfors, Generalsekreterare Afrikagrupperna Karin Lexén, Generalsekreterare Naturskyddsföreningen Niclas Lindgren, Direktor PMU Mattias Brunander, Tillförordnad generalsekreterare Diakonia Maria Nyberg, Generalsekreterare Union to Union Charlotta Norrby, Generalsekreterare Svenska missionsrådet Annelie Börjesson, Ordförande Svenska FN-förbundet Erik Lysén, Chef Act Svenska kyrkan Anna Tibblin, Generalsekreterare We Effect Andreas Stefansson, Generalsekreterare Svenska Afghanistankommittén Mariann Eriksson, Generalsekreterare Plan International Sverige
Med bara några dagar kvar till valdagen är det lätt att tröttna på högljudda budskap, ilskna debatter och storslagna löften. Inte minst nu, när läget är så osäkert och svenskarnas oro växer. Samtidigt måste man komma ihåg att valen vi gör är viktiga. Alla som har rösträtt väljer vem som ska styra framtiden och det betyder att besluten som fattas där i valbåset faktiskt spelar roll.
Nu, som aldrig förr, behövs politisk handling som är grundad i djup insikt om vår tids stora problem: världens energi-, hunger-, demokrati- och fattigdomskriser känner inga gränser.
”Den 11 september måste vi alla tänka på vårt globala ansvar”
När FN:s generalsekreterare António Guterres säger att inget land är immunt mot klimathotet, då vet vi att han har rätt: att halva mänskligheten hotas av torka, översvämningar, extrem värme och skogsbränder, med stora flyktingströmmar som följd, är inget någon kan glömma i valbåset.
Den 11 september måste vi alla tänka på vårt globala ansvar, ja, det är något vi ser närmast som en plikt: antingen bestämmer vi oss för en politik med ”gemensamma åtgärder” för en bättre och rättvisare värld eller så leder besluten till att vi riskerar att begå ett ”gemensamt självmord”, för att låna FN-chefens allvarsord.
Samtidigt är frågan hur svenska väljare ska orka bry sig om orättvisorna i världen när energikrisen gör att allt fler är rädda för att de ska frysa i vinter? När matpriserna stiger och allt fler upptäcker hur lite som är kvar i plånboken vid slutet av månaden?
Globala utmaningar kräver samarbete
Kriget, kriserna och konflikterna har i sommar klivit in i allas vardagsrum och parkerat sig vid köksborden. Men ändå måste man orka komma ihåg att vi är en del av världen, vi i Sverige kan inte vända våra medmänniskor ryggen. Ta bara det faktum att den största delen av dagens klimatutsläpp, som vår konsumtion orsakar, sker utomlands och mycket av det vi köper är tillverkat av människor som arbetar och lever under usla villkor.
Enligt Parisavtalet ska de rika länderna, som Sverige, gå före och leverera stöd till fattiga länder. För att klara denna utmaning måste vi samarbeta.
Varje dag jobbar Union to Union och Palmecentret tillsammans med fackföreningar i låg- och medelinkomstländer, med medlemmar, vänner och kollegor, för att skapa gemensamma förutsättningar för en rimligare värld. Detta gör vi helt enkelt för att det inte går att vända utvecklingen om inte människor kan försörja sig, ha mat på bordet och låta barnen gå i skolan.
Bistånd är en investering i vår gemensamma framtid
När varje dag är en kamp på liv och död finns inget utrymme för något annat än akut överlevnad. Men med trygga arbetsvillkor och vettiga löner är det möjligt att få kraft att också engagera sig för allas klimatsmarta och hållbara framtid.
Kanske låter det naivt men det är det inte, vi på Union to Union och Palmecentret vet att facklig organisering fungerar. Det här utvecklingssamarbetet för demokrati och mänskliga rättigheter är en viktig del av vårt svenska bistånd och biståndets storlek och omfattning är beroende av politisk vilja. Där en del ser slöseri med skattemedel, ser vi en investering i framtiden för både rika och fattiga.
När vi står där i valbåset ska vi också skicka en tacksamhetens tanke till alla dem som gått före oss: som vågade, kämpade och gjorde stora uppoffringar för ett bättre liv, anständiga villkor och för att skapa hopp. Vi kunde då, vi kan också nu.
När vi stoppar valsedlarna i kuverten gör vi det utifrån vårt globala ansvar. Och vi önskar att du gör samma sak.
Maria Nyberg, generalsekreterare, Union to Union
Anna Sundström, generalsekreterare, Olof Palmes Internationella Center
Utspelen följer på varandra i valrörelsens slutspurt – så här får just DU det bättre om du röstar på oss! Mycket handlar förstås om hur vi ska möta en kommande lågkonjunktur, och svenskarnas ekonomiska oro är en realitet. Samtidigt är det förbluffande lätt att tappa perspektiv i en valrörelse. Som att Sverige, i en global jämförelse, är ett oerhört rikt land med marginaler och reserver för både denna och kommande kriser. För många andra länder i världen är det annorlunda. Där har pandemin lett till ökad hunger och fattigdom och slungat jämställdheten tillbaka flera decennier. Klimatkrisen tvingar människor på flykt i detta nu och antalet konflikter i världen ökar.
Inget land kan på egen hand bygga en trygg framtid i en ojämlik värld med utbredd fattigdom. Problemen vi står inför kan bara tacklas tillsammans, över nationsgränser. Rika länder har ett särskilt ansvar att bidra. Därför ger Sverige sedan flera decennier tillbaka en procent av vår bruttonationalinkomst (BNI) i bistånd.
Det finns partier i Sveriges riksdag som går till val på att skära i biståndet med så mycket som 30-50 procent och alltså ta pengar från de som har allra minst. Sådana sänkningar får katastrofala och direkta följder. Några exempel på vad som skulle hända om biståndet kapas med 30 procent är att 760 000 människor som lever på svältgränsen inte skulle få mat, 2 miljoner barn inte kunna gå till skolan och 2 miljoner människor inte få tillgång till rent vatten.
Internationellt bistånd kan ses som en solidaritetshandling, men det är också en investering i en tryggare värld. Att minska satsningar på barns utbildning, tillgång till rent vatten, kvinnors rättigheter och klimatet leder till fler kriser och konflikter. I vår sammanlänkade värld blir de kriserna och konflikterna också våra – det är både pandemin och kriget i Ukraina sorgliga påminnelser om.
Svenskt bistånd går till de människor som lever i störst fattigdom och utsatthet. Det betyder att de som berörs av och är i störst behov av den här budgetposten är människor utan egen röst i Sverige. Det gör biståndet extra sårbart för minskningar och felanvändning varje gång det saknas pengar någon annanstans. I årets valrörelse har vi sett flera exempel på att biståndsbudgeten ses som en smidig handkassa för oförutsedda utgifter. Just för att de som berörs av föreslagna nedskärningar inte får höras i debatten är det principiella åtagandet om minst en procent av BNI så viktigt.
Våra politiker behöver förstå att vi är många som inte accepterar att Sverige sviker dessa människor i en tid då demokratin och mänskliga rättigheter är starkt hotade på många platser i världen. Sverige tappar sitt förtroende i omvärlden om vi vänder världen ryggen för att rädda vårt eget skinn. Nu behövs biståndet mer än någonsin och vi, om något land, har råd.
Initiativtagarna till uppropet Rädda biståndet och medlemmar i plattformen CONCORD Sverige.
Moderaterna konstruerar konflikt mellan europeiska elpriser och världens fattiga
Hans Wallmark försöker i sin replik på mitt debattinlägg försvara Moderaternas förslag att använda pengar destinerade till världens fattiga som en elprisregulator. Vidare skriver han att biståndet ska syfta till att understödja en ”tillväxtorienterad politik” och att svensk biståndspolitik i decennier ”låst fast unga nationer i ett skadligt beroende”. Den moderata retoriken känns igen, men grundar sig i en gammal bild av svenskt bistånd och en övertro på marknaden.
Det är valrörelse. De politiska partiernas utspel avlöser varandra. I sin iver att positionera sig och sitt högerkonservativa regeringsunderlag äventyras nu principer för biståndet som varit vägledande för Sverige i decennier. Man borde kunna förvänta sig mer av ett parti som Moderaterna.
Wallmarks retorik om att Moderaterna vill genomföra en reformering av biståndet visar att det nu står klart att en högerkonservativ regering kommer göra om svenskt bistånd i grunden. Detta trots att svenskt bistånd rankas i topp och att FN:s generalsekreterare António Guterres vädjar till länder som Sverige att inte minska utvecklingsbiståndet. Det är svårsmält att Moderaterna går fram med dessa förslag i en tid då behovet av såväl nödhjälp som uppbyggnad av stabila samhällen och robusta demokratier sällan varit viktigare.
Det föreligger inte någon konflikt mellan europeiska elpriser och världens fattiga. Moderaternas krypskytte mot svenskt bistånd handlar om att skapa misstro hos svenska folket. Faktum kvarstår, Moderaterna vill sänka biståndet med 30 procent, slopa BNI-uppräkningen och fokusera på humanitärt bistånd för att ha råd med fortsatta skattesänkningar. Det är beklagligt och väldigt kortsiktigt.
Det var allvarsamma ord som FN:s generalsekreterare António Guterres yttrade när han för några dagar sedan talade i New York om hotet från kärnvapnen: ”Mänskligheten är ett enda litet misstag från att förintas i ett kärnvapenkrig.”
Den varningen finns extra anledning att ta till sig just i dag när det är precis 77 år sedan den första atombomben fälldes över Hiroshima. Vi har alla sett skräckbilder som visar förödelsen efter bomberna som släpptes över Hiroshima och Nagasaki, och sagt att det få aldrig ske igen.
Men för varje dag så ökar nu risken att detta som vi hoppats skulle höra till historien åter kan upprepas. Vi har kriget i Ukraina, och Putins hot om att ta till kärnvapen. Vi ser ökade spänningar mellan USA och Kina. Och vi ser kärnvapenmakterna som i stället för att avrusta är i full gång med att modernisera sina kärnvapenarsenaler.
Ökade motsättningar ökar risken för att kärnvapen kommer till användning och i ett spänt läge kan ett falsklarm få någon att trycka på avfyrningsknappen. Det kan ske, men det får inte ske.
Ledarna i kärnvapenstaterna måste känna trycket underifrån när människor i hela världen går samman och kräver ett slut på hot, avskräckning och ökade militära kostnader. För 40 år sedan demonstrerade 100 000 människor på Göteborgs gator, för freden och för att förhindra att fler kärnvapen placerades ut i Europa. Liknande demonstrationer borde hållas igen, över hela världen.
Doktrinen om att kärnvapen avskräcker motståndaren från att ta till vapen har visat sig vara helt fel. Putin låter sig inte på något sätt avskräckas av att andra länder har kärnvapen. Tvärtom gör de ryska kärnvapnen att de länder som ställer upp på Ukrainas sida måste visa viss försiktighet för att inte provocera fram en kärnvapenattack från Putin.
Doktrinen om avskräckning måste ersättas med begreppet gemensam säkerhet, som etablerades av en internationell kommission under ledning av Olof Palme. I och med att ett fullskaligt kärnvapenkrig leder till att båda sidor förintas måste man i stället gemensamt arbeta för att förhindra krig och öka säkerheten.
Sverige har historiskt spelat en framträdande roll i internationella nedrustningsförhandlingar, och gör så än i dag. Just nu pågår den så kallade översynskonferensen av icke-spridningsavtalet i FN-högkvarteret i New York. Det var där António Guterres höll sitt allvarsamma tal. Icke-spridningsavtalet syftar till att förhindra att fler länder skaffa sig kärnvapen och i förlängningen till nedrustning.
Den socialdemokratiska regeringen är drivande i förhandlingarna, bland annat genom Stockholmsinitiativet, som samlar ett antal icke-kärnvapenstater, bland andra Japan, Spanien, Norge, Finland, Argentina och Etiopien. De har gått samman med syftet att öka engagemanget i nedrustningsfrågorna.
Men Sverige behöver ta ytterligare ett stegoch även ansluta sig till FN:s konvention om ett kärnvapenförbud, som bland annat Österrike och Irland anslutit sig till. Att Sverige som framtida NATO-land står upp för ett totalförbud av kärnvapen skulle skicka en stark signal till kärnvapenmakterna.
Det går inte att bortse från att NATO bygger sin militära strategi på kärnvapen. Men det fråntar inte Sverige möjligheten att agera. NATO-länderna har slutit upp bakom Icke-spridningsavtalet, vilket innebär att man faktiskt åtagit sig att verka för nedrustning av kärnvapenarsenalerna (även om vi idag inte ser att det åtagandet omsätts i praktisk handling).
Det finns alltså ingen egentlig grund till den avvisande hållning som, särskilt USA, visat inför FN:s kärnvapenförbud. Sverige kan vara med och bygga broar mellan alla goda krafter som har som långsiktigt mål att skrota kärnvapnen.
Snart har vi val i Sverige. Ofta tenderar valkampanjer att fokusera på kortsiktiga plånboksfrågor. Men som väljare har du makt att också påverka framtiden för dina barn och barnbarn. Vilka är de partier som tar klimatomställningen på allvar. Vilka partier arbetar för nedrustning; för att Hiroshimadagen blir en dag då vi minns en av de största tragedierna i mänskligheten historia, men slipper frukta att historien ska återupprepa sig.
Margot Wallström, ordförande Olof Palmes Internationella Center
Anna Sundström, generalsekreterare Olof Palmes Internationella Center
ENG
