Växla språk / Change language ENG
Stöd oss  

Stöd oss

Swisha ett valfritt belopp till

123 24 060 72

Fler sätt att stöjda oss »

Tack för ditt stöd!

Vi kan inte låtsas som om vi inget visste

”Om världen reagerat tidigare hade den fullskaliga invasionen aldrig hänt, varför reagerade man inte? Frågan ställs av den ukrainska regissören Roman Liubyi i ett samtal om hans film Iron Butterflies i samband med Sverigepremiären. Filmen handlar om Malaysia Airlines Flight 17 som sköts ner av ryska styrkor över östra Ukraina den 17 juli 2014. Alla 298 personer ombord på planet omkom. Tidigare samma år hade Ryssland i strid mot internationell rätt annekterat Krim-halvön och genom pro-ryska separatister tagit kontroll över de ukrainska regionerna Donetsk och Luhansk. Omvärlden svarade genom fördömanden men ville inte tro på Putins vidare krigsplaner.   

”Varför är våra palestinska barns liv inte lika mycket värda?” Frågan ställs av vännen i Palestina som nu förlorat så många släktingar, vänner och bekanta att han faktiskt inte vet hur många som har dött. Sorgen i hans ögon blandas med frustration över att omvärlden låter det ske. Årtionden av ockupation, bosättarvåld, och högernationalistisk regering i Israel har haft som mål att omintetgöra varje möjlighet till en tvåstatslösning. På TV och radio talar man om status-quo men det enda som varit konstant är omvärldens ovilja att agera. Nu står vi på randen till folkmord och ser de överlevande i Gaza svälta. Från Tidöregeringen är tystnaden öronbedövande. 

”På TV och radio talar man om status-quo men det enda som varit konstant är omvärldens ovilja att agera.”

”Vad har ni emot oss som jobbar för fred?” Frågan ställs av ett antal civilsamhällesorganisationer på Aftonbladets debattsida efter regeringens beslut att slopa stödet till svenska fredsorganisationer. Sammanlagt rör det sig om drygt 20 miljoner kronor årligen. En droppe i budgethavet jämfört med till exempel försvarsanslagen som på kort tid nästan har fördubblats till 119 miljarder. Det kan knappast vara pengarna det handlar om.  

Och fredsorganisationerna är långt ifrån ensamma. Sedan tidigare har regeringen beslutat att helt slopa bidragen till de etniskt baserade organisationerna, de har kapat studieförbundens medel med en tredjedel, minskat medlen till konsumentorganisationerna med hälften, för att helt dra in stödet 2025. På det kommer det slopade informations- och kommunikationsbidraget till de svenska biståndsorganisationerna och tydliga indikationer på att den del av biståndet som kanaliseras genom svenska civilsamhället ska göras om i grunden till nästa år.  

”Civilsamhället har en nyckelroll i ett demokratiskt samhälle.”

Frågan är varför regeringen inte verkar vilja ha ett starkt civilt samhälle? Civilsamhället har en nyckelroll i ett demokratiskt samhälle, och är de som ifrågasätter, protesterar och organiserar människor. De som reagerar. 

Frågorna måste ställas. Vi måste kräva svar. Vi kan i alla fall inte låtsas som om vi inget visste.  


Krönikan publicerades i Norrländska Socialdemokraten den 7/2-2024.

 

Nu fogas ett nytt namn till raden: Gaza, julen 2023

Kanske måste texten ta sin början 1993? På det där skoldiskot som jag aldrig kommer glömma. Inlåst på en toalett med kompisen från en annan skola, som kommit för en fest men i stället jagades av nynazister för att hon var judinna. Tillsammans tog vi skydd. Hon gråtandes, jag i ett tafatt försök att trösta. Båda livrädda där inne på toaletten medan killar med rakade huvuden bankade på dörren. Ett tydligt hatbrott men som i 90-talets Sverige inte fick någon konsekvens. Det var i alla fall min början. Början på mitt engagemang mot rasism och nationalism. Och för alla människors lika värde.

Eller ska jag inleda i vår politiska samtid? På många sätt så lik den tid som formade mitt politiska engagemang. När vänner tvingas känna oro över barnen vars judiska skola nu vaktas av polis, eller för barnens framtid när hatet och misstänksamheten mot muslimer ökar. Intoleransen växer igen, oavsett om du bär hijab eller davidsstjärna.

Är det i mina tankar på de många israeler som jag efter år av samarbete kommit att kalla vänner jag bör ta avstamp? Alla de som nu förenats i en ny kollektiv sorg efter Hamas terrorattack? Eller i den kollektiva rädslan hos de palestinska vänner som dagligen tvingas till underkastelse enligt ockupationspolitikens motbjudande logik? I sorgen hos de vänner som frågar; ”varför är våra palestinska barns liv inte lika mycket värda?”

Men om jag börjar med konflikten vilket årtal ska jag i så fall välja?


Kanske måste min text ändå börja med konflikten?
Ockupationen, bosättarvåldet, förnedringen som palestinierna lever med varje dag. Politiska ledare som använder konflikten för egna politiska syften, och högerextrema ministrars tal om fördrivning av palestinier. Kvar är människorna med otryggheten, berövade sina grundläggande rättigheter och sin framtid.
På TV och radio talar man om många år av status-quo. Men det enda som varit konstant är omvärldens ovilja att agera. Trots mer våld, fler bosättningar, ökad repression och en alltmer negativ demokratisk utveckling.

Men om jag börjar med konflikten vilket årtal ska jag i så fall välja? År 722 före vår tideräkning när kungariket Israel erövrades av assyrierna? Romarrikets övertagande? Det turkiska imperiets? Det brittiska? Eller 1917 då Storbritannien lovade bistå den sionistiska rörelsen med att upprätta ett judiskt nationalhem? Är den naturliga startpunkten kanske november 1947 när FN:s generalförsamling beslutade att dela området i två delar, en arabisk och en judisk del? Kanske i maj 1948 när staten Israel utropades, i fördrivningen av palestinierna och de olika krig som därefter följt och utvidgat Israels gränser? Eller bör utgångspunkten vara fredsavtalet 1993 som aldrig kom att förverkligas? Allt detta reducerar dock människors lidande till årtal, gränser och politiska misslyckanden.

Kanske måste jag ändå börja i det sönderbombade Gaza?


Ja, det är nog ändå om människorna
texten ska handla om. Alla de palestinier och israeler jag mött genom åren. Haya som bor med sin familj i Bethlehem. ”Jag och min lillebror blir inte så rädda när vi hör hur det smäller, berättade hon, men vi går alltid hem till mamma när det händer”. Ayham, som drömmer om att spela fotboll på en riktig gräsplan, men i flyktinglägret där han bor finns bara dammiga gator och gränder. Den gamle mannen i byn Beit Mirsim som hört att det var svenskar i byn och kom för att tacka. Byn som totalförstördes av israelisk militär 1967 byggdes upp igen med stöd från Sverige. Dov, den israeliska politikern som lämnat Knesset då han inte längre ville legitimera vad han kallar ”Israels så kallade demokrati” och i stället engagerar sig i civilsamhället. Den före detta soldaten Avner som blivit fredsaktivist och nu guidar på ockuperad mark. Och alla de många representanterna för israeliska progressiva partier och organisationer som under många år vädjat till omvärlden att öppna ögonen och se vad Netanyahu och högern gör med deras land.

Men jag tvekar, min text kommer inte kunna inrymma alla de levnadsöden jag mött. Kanske måste jag ändå börja i det sönderbombade Gaza?

På drygt två månader har Gaza förvandlats till helvetet på jorden. En kyrkogård. Som svar på ett fruktansvärt terrordåd mot civila israeler har Israels urskillningslösa bombningar förvandlat städer och byar till småsten. Över 20 000 människor har enligt de senaste uppgifterna dödats. Utan att räkna alla de som ej återfunnits under husruinerna. Den absoluta majoriteten är civila. 40 procent är barn. Står vi på randen till ett folkmord? Inte sedan Vietnam-kriget har så tunga bomber använts i tätbefolkade områden.

Olof Palmes ord från det berömda jultalet 1972 känns otäckt aktuella; “Man bör kalla saker och ting vid deras rätta namn. Det som nu pågår i Vietnam är en form av tortyr. Det man gör är att plåga människor, plåga en nation för att förödmjuka den, tvinga den till underkastelse inför maktspråk. Och därför är bombningarna ett illdåd. Och av det har vi många exempel i den moderna historien. Och de är i allmänhet förbundna med ett namn: Guernica, Oradour, Babij Jar, Katyń, Lidice, Sharpeville, Treblinka. Där har våldet triumferat. Men eftervärldens dom har fallit hård över dem som burit ansvaret.”

Nu fogas ett nytt namn till raden: Gaza, julen 2023.


Texten publicerades i Dagens Arena den 24/12-2023.

Världen har inte råd med dubbelmoral

När FN:s kommissionär för mänskliga rättigheter Volker Türk nyligen besökte gränsövergången till Gaza var budskapet tydligt; Hamas massdödande av civila den 7 oktober var avskyvärda krigsbrott, liksom att man fortfarande håller gisslan. Israels kollektiva bestraffning av palestinska civila är också krigsbrott, liksom den olagliga tvångsevakueringen av civila.

Men den svenska regeringen fortsätter vara tyst. Sverige väljer att lägga ner sin röst när FN:s generalförsamling röstar om omedelbart eldupphör, regeringen vägrar kritisera de urskillningslösa israeliska bombningarna trots att FN konstaterat att de är oproportionerliga och bryter mot krigets lagar. Och som ett av två länder i hela EU fryser Tidöregeringen biståndet till det palestinska civilsamhället och använder sig därmed själva av kollektiv bestraffning.

”På sina kroppar skriver de föräldrarnas namn i hopp om att få begravas tillsammans”

När jag besökte judiska församlingen i Stockholm nyligen var det hjärtskärande att se barnen från skolan i samma byggnad som bläddrade bland fotografier med rubriken “kidnappad”.

Och hjärtat brister när en palestinsk vän med familj i Gaza samtidigt berättar att barnen inte vågar sova eftersom de inte vet om de någonsin vaknar igen. På sina kroppar skriver de föräldrarnas namn i hopp om att få begravas tillsammans.

På mindre än en månad har fler barn dödats i Gaza än i alla världens konflikter sedan 2019. “Gaza håller på att bli en kyrkogård för barn”, konstaterar FN:s generalsekreterare António Guterres.

I sin första utrikesdeklaration inför Sveriges riksdag slog utrikesminister Tobias Billström fast att Sverige ska verka för en tvåstatslösning baserad på internationell rätt. De senaste veckornas agerande står tyvärr i bjärt kontrast till detta. Tvärtom underminerar regeringen nu respekten för internationell rätt genom att acceptera att den inte följs av Israel. Man spär genom detta också på bilden av att väst bara åberopar internationell rätt när det passar sina egna syften.

”Tvärtom underminerar regeringen nu respekten för internationell rätt”

Eller som Volker Türk så kärnfullt uttryckt det: “Låt mig vara tydlig – världen har inte råd med dubbelmoral.” Ett budskap Billström och världen gör klokt i att lyssna till.

Den svenska regeringen måste verka för omedelbar vapenvila och respekt för internationell rätt. Kräva att gisslan släpps och att humanitärt tillträde säkras så att hjälp kan nå de miljontals behövande. Man måste också aktivt arbeta för att den internationella domstolen inte ska hindras från att utreda de krigsbrott som begåtts.

Fredsförhandlingar måste sedan återupptas och den israeliska ockupationen få ett slut. Allt annat förvägrar både israeliska och palestinska barn deras självklara rätt till en framtid i fred och säkerhet.


Krönikan publicerades i Norrländska Socialdemokraten (NSD) den 16/11-2023.

Det är oerhört viktigt att fortsätta kräva och sätta press för att omedelbart få till en vapenvila för att rädda människoliv. Våldet måste upphöra, civila liv skyddas, gisslan släppas och internationell rätt respekteras!

SKRIV UNDER FÖR VAPENVILA

Hoppet finns i solidariteten

Hur har din sommar varit? För mig har det varit ytterligare en påminnelse om att det helt uppenbart brinner i knutarna. Bokstavligen så när vi talar om klimatet – juli månad var den varmaste som uppmätts för det globala genomsnittet. Enorma skogsbränder har härjat i bland annat Portugal, Grekland och Kanada där tiotusentals människor har tvingats evakuera.

I Sverige har vi i stället drabbats av extremväder i form av översvämningar med bland annat kollapsade vägar och järnvägar som resultat.

Det har också varit en sommar av ovisshet. På Utrikesdepartementet pågår det just nu ett arbete med den så kallade reformagendan för biståndet – en ”historisk förändring” enligt biståndsministern. Det som är uttalat är att högerregeringens utrikes- och biståndspolitik ska fokusera på närområdet och svenska intressen. Mycket mer än så vet vi inte, då det har varit alltför lite öppen dialog med biståndsorganisationer eller i Riksdagen.

Men vi vet att vi gör oss själva en otjänst när vi ställer nationella intressen mot internationell solidaritet. Demokratins kris, krig och kärnvapenhot, ökad migration, klimatkris och pandemier kan inte mötas med murar mot omvärlden. Det är alla händelser som påverkar oss i Sverige och som kräver internationellt samarbete för att lösa.

”Vi vet att vi gör oss själva en otjänst när vi ställer nationella intressen mot internationell solidaritet”.

Trots den vetskapen är det enkelt att sköljas över av uppgivenhet när jag läser den ena dåliga nyheten efter den andra. Men jag påminns om att vi inte får fastna i det tillståndet, för det finns också ljusglimtar.

När forskningsinstitutet V-dem summerade läget för demokratin i världen 2022 lyfte de upp ett antal länder som har ”studsat tillbaka” från att bli alltmer auktoritära och repressiva till att gå i motsatt riktning och i stället stärka demokratin. Faktorer som var avgörande för vändningen är bland annat folklig mobilisering, en enad politisk opposition som samarbetar med civilsamhället och internationellt demokratistöd. Så jag känner hopp och tilltro till vikten av vårt arbete och att vi tillsammans engagerar oss för mer solidaritet, jämlikhet och demokrati.

Det är det hoppet som jag tar med mig in i hösten och Palmecentrets arbete framåt!

Vill du göra mer för internationell solidaritet? Palmecentret finns till för alla i arbetarrörelsen som vill engagera sig och bidra.

Så kan du engagera dig

Så kan din organisation engagera sig


Vad har sagts i biståndsdebatten under sommaren?

OmVärlden sammanfattade i början av augusti vad som har hänt i biståndssvängen under semestern:

OmVärlden: Här är frågorna som togs upp under sommaren

OmVärlden: Läckt dokument oroar biståndsexperter

OmVärlden: Ny syn på jämställdhet då regeringen ändrar sin biståndspolitik

Concord: Biståndsdebatten i media – sommarspecial 

Global Bar Magazine: Allt forskningssamarbete stoppas

Aftonbladet: Regeringen stoppar nödvändig forskning (debattartikel av 606 forskare)

Altinget: Det här är din viktigaste agenda, Ulf Kristersson (debattartikel av 38 org.)

 

 

Första maj är solidaritetens dag

”Den 1 maj är solidaritetens dag, och solidariteten känner inga gränser. Den blir nära och påträngande i en värld där människor lever i förtryck och förföljelse, i svält och elände. Den angår oss alla”.

Så öppnade Olof Palme sitt första maj-tal i Kramfors 1964. Och vi gör oss gott att bli påminda om det i dag, nästan 60 år senare.

Världen går i fel riktning. Demokratin är på tillbakagång, globalt och på hemmaplan. Krig och upprustning har tagit över den internationella agendan i en tid när vi behöver fokusera på den gemensamma säkerheten för att möta det globala klimathotet. Och för 11 månader sedan slog världen ett tråkigt rekord. För första gången någonsin befann sig 100 miljoner människor på flykt, från konflikter, våld och förföljelse. Det är drygt en procent av världens befolkning, eller uttryckt på annat sätt, nästan 10 gånger så många människor som bor i Sverige.

Hur svarar den svenska regeringen? Jo, genom att frångå enprocentmålet i biståndet och dra ner på stödet till världens fattiga, till FN och genom att begränsa förutsättningarna för biståndsorganisationer att bedriva sitt påverkansarbete, genomföra granskningar och lyfta människorättsförsvarares röster i Sverige och Europa.

Biståndsmedlen begränsas till närområdet och används till att främja svenska handelsintressen och återvandring. De som drabbas hårdast är världens fattiga och de människorättskämpar som för en svår kamp för demokrati, fackliga rättigheter eller jämställdhet.

Det är nu vår solidaritet sätts på prov. Det har sagts att mänskliga rättigheter är lätt att försvara och stå bakom så länge de inte ifrågasätts.

Nu behövs vi i arbetarrörelsen. Som en politisk motkraft, som folkrörelse och som enskilda medborgare.

Stå upp för den internationella solidariteten.

 

Anna Sundström, generalsekreterare Olof Palmes Internationella Center.

Ge en gåva för internationell solidaritet!

Tillsammans gör vi mer solidaritet och mer demokrati – ge ditt stöd till människor och folkrörelser som kämpar för demokrati, fred och mänskliga rättigheter.

Ge en gåva

Feministisk utrikespolitik är mer än en etikett

Enligt utrikesminister Tobias Billström var Sveriges feministiska utrikespolitik en etikett snarare än ett politiskt ramverk. Att slopa den skulle därför inte göra särskilt stor skillnad på innehållet.

Palmecentret sammanställde 2018 en rapport om effekterna av Sveriges feministiska utrikespolitik. Den visade att ”etiketten” hade betydelse, eftersom den också rymde en utrikespolitik som satte jämställdhetsfrågor på den internationella agendan. Inte minst i FN:s säkerhetsråd.

Politiken har också beskrivits ge hopp och stöd till kvinnorättskämpar runt om i världen, samt öppnat dörren för andra länder att ta efter.

Så vad sänder slopandet av ”etiketten” för budskap? I tider av kamp mot förtryck, våld och för rätten till sin egen kropp i Afghanistan, Iran, Mexiko, USA och på många andra platser.

Särskilt i kombination med nedskärningar i biståndet. För vi vet att kvinnorna – som redan i dag utgör 70 procent av världens fattiga – drabbas värst när den rika världen tittar bort. Precis som att vi vet att satsningar på flickor och kvinnor betalar sig mest.

En feministisk utrikespolitik är därför mer än en etikett. Det är ett åtagande och ett löfte att världens kvinnor och flickor inte glöms bort.


I What about Sweden’s Feminist Foreign Policy – Voices from around the world (2018) intervjuar Anna-Karin Johansson åtta inflytelserika personer från runt om i världen och i Sverige om den feministiska utrikespolitikens avtryck.

Läs rapporten!

Tillsammans gör vi mer demokrati

Ge ditt stöd till människor och folkrörelser som kämpar för demokrati, fred och mänskliga rättigheter. Bli månadsgivare till Palmecentret eller swisha en gåva till 123 24 060 72.

Swisha en gåva här!

 

Nu gör vi mer demokrati

Vi lämnar ett år bakom oss som har varit mer omvälvande än på länge. Under 30 år har demokratin ökat i världen, för att nu sjunka drastiskt. Och i 30 år har Olof Palmes Internationella Center funnits. Låt oss fokusera på hoppet och lösningarna, som finns i världen genom alla de modiga motkrafter som kämpar för fred, demokrati och säkerhet, med risk för sina rättigheter och liv. Det är vi som tillsammans skapar en hållbar framtid.

Några nedslag i 2022

I Sydamerika ser vi en våg för demokrati växa. Under året har Colombia och Brasilien röstat fram progressiva och demokratiska ledare och regeringar efter årtionden av högerauktoritärt styre. Olof Palmes Internationella Center stödjer fredsprocessen i Colombia och ett stort nätverk för kvinnliga politiker över hela Sydamerika, som utgör grogrund för demokratisk organisering.

Demokrati behövs också för att rädda världen från en klimatkatastrof. Kartläggningar slår fast att demokratier är mer ambitiösa i sina klimatåtaganden och har konsekvent högre ambitioner än auktoritära stater.

Sedan Rysslands anfallskrig mot Ukraina inleddes 24 februari har Putin gjort allt för att slå ner kampviljan och motståndet hos ukrainarna, men misslyckas. Den ”fackliga livlinan” har snabbt organiserat sig på plats och sett till att rätt hjälp kommer fram med stöd av oss fackliga kamrater här i Sverige.

Domedagsklockan för en kärnvapenattack står på fem i tolv igen, precis som under kalla krigets mest anspända dagar. Och detta redan innan Ryssland invaderade Ukraina. Här måste ned-och avrustningen skyndas på. Inte som kärnvapenstaterna gör idag och ökar investeringarna i massförstörelsevapnen och kapprustar arsenalerna.

Valet i Sverige

Vi har fått en regering som säger att utrikespolitiken i första hand ska främja Sveriges intressen. Som om vi inte redan har fått mer än nog av ledare som satt sin egen nations intresse framför vad som är bäst för planeten. Ett första och allvarligt tecken på att regeringen är på fel spår är beslutet att slopa enprocentmålet för utvecklingsbiståndet. I stället ska treåriga budgetramar bestämma biståndets storlek. Med Tidöavtalet bryter Kristerssons gäng en 60-årig svensk tradition på det biståndspolitiska området. Nedskärningen av biståndet sker dessutom i en tid när världen går i fel riktning och behovet av samverkan över gränserna är större än någonsin.

Ett andra och lika allvarligt tecken på att regeringen drar åt fel håll är skrotandet av den feministiska utrikespolitiken, som infördes 2014 av dåvarande utrikesminister Margot Wallström, numer ordförande för Olof Palmes Internationella Center. Genom den feministiska utrikespolitiken har Sveriges officiella hållning varit att i alla sina utrikesrelationer jobba för att stärka flickor och kvinnors mänskliga rättigheter. Flera länder har tagit efter. Det visar på farlig tondövhet att skrota den feministiska utrikespolitiken samtidigt som våld och övergrepp har ökat under och efter pandemin, kvinnor i Iran är beredda att offra sina liv för att uppnå frihet och flickor i Afghanistan inte tillåts att gå i skolan.

Vi blickar framåt tillsammans

Det finns hopp! I land efter land har människor fått nog. Med risk för sina liv protesterar folket i Burma, Belarus, Turkiet, Kina och nu senast Irans kvinnor mot förtryck och vanstyre. Tillsammans står vi upp för alla människors lika rätt.

Där gör vårt arbete skillnad. För det är avgörande att stödja motkrafterna i civilsamhällen och i politiska oppositioner. Och de som organiserar sig fackligt. Vägen till fria och demokratiska samhällen har aldrig varit enkelriktad eller spikrak. Det är uppenbart att demokratifrågan inte kan frikopplas från frågan om hållbarhet, ekonomisk och social rättvisa, fattigdom, jämlikhet och jämställdhet.

”Den svenska arbetarrörelsens sekellånga kamp för demokrati och rättvisa har därför också varit historien om internationell solidaritet” sa Olof Palme;

I vår sammankopplade värld kan vi inte blunda för det som sker utanför våra egna gränser. I solidariteten, i det ömsesidiga beroendet av varandra, ryms även en självbevarelsedrift. Tillsammans gör vi mer demokrati.

Gott nytt år!


GÖR MER DEMOKRATI:

Ge en gåva

Moderaternas skattesänkarpolitik riskerar drabba de allra fattigaste

Efter snart sex månader av Rysslands orättfärdiga krig mot Ukraina är krigets globala påverkan uppenbar. Höga drivmedelspriser och ökade livsmedelspriser leder till ökad fattigdom och hunger. I Europa, men också i länder som Sri Lanka, Etiopien, Jemen, Pakistan och Zimbabwe. Sårbara stater där läget snabbt kan försämras ytterligare. I detta läge minskar många länder sitt bistånd. Det är kortsiktigt och riskerar att öka spänningarna i världen som i sin tur kan leda till fler krig och konflikter.

Moderaterna väljer populistiska budskap

Också Moderaterna väljer nu kortsiktiga, populistiska budskap för att försöka vinna väljarnas gunst i valrörelsen. Och som så ofta lämnar man notan till världens fattiga och kommande generationer.

Det senaste i raden av förslag innebär ett tillfälligt högkostnadsskydd mot höga elkostnader. Pengarna ska tas från biståndet och det så kallade Klimatklivet, ett investeringsstöd som gör det möjligt för företag, kommuner, regioner och organisationer i hela Sverige att satsa på fossilfri framtidsteknik och grön omställning.

Samtidigt som våra samhällen utmanas av effekterna av Rysslands krig, en pandemi av historiska dimensioner och skenande inflation utgör klimatkrisen ett akut hot mot vår existens. Effekterna syns redan nu i form av återkommande extremvärme, bränder, översvämningar, torka och hotet mot den biologiska mångfalden. Hårdast drabbas de miljontals människor som redan lever i social och ekonomisk utsatthet.

Naturligtvis bävar många svenska hushåll inför den kommande vinterns elkostnader. Erfarenheterna från förra vintern avskräcker. Oron ska tas på allvar och utsatta hushåll erbjudas stöd. Men för Moderaterna är det viktigare att kunna fortsätta sin skattesänkarpolitik än att ta långsiktigt ansvar för global hållbar utveckling.

EBA varnar för negativa konsekvenser

Expertgruppen för biståndsanalys har varnat för de negativa konsekvenser plötsliga förändringar av biståndsbudgeten medför och FN:s generalsekreterare António Guterres har vädjat till världens rika länder att inte minska biståndet eftersom det kommer att försämra möjligheten att förebygga nya kriser. Ändå väljer Moderaterna att slakta biståndet med 30% och slopa BNI-justeringen för att kunna fortsätta locka väljare med sänkta skatter och ett högkostnadsskydd för höga elpriser baserat på förbrukning och inte behov.

Vi måste alla se sanningen i vitögat. Mänskligheten står inför vår största utmaning någonsin. Vår gemensamma överlevnad hänger på att vi förmår hantera och hejda klimatförändringarnas effekter. Att fortsätta lägga en hundradel av vårt växande välstånd i Sverige på utveckling i andra delar av världen har vi definitivt råd med. Och det är i vårt eget intresse. Vårt lands utveckling är helt beroende av att andra länders utveckling går i positiv riktning. Det visar inte minst Putins invasion av Ukraina. Därför ska vi stå upp för biståndet och med stolthet fortsätta bidra till att utrota fattigdomen, stärka den demokratiska utvecklingen och säkra den gröna omställningen.

 

Stå upp för en procent av BNI till internationellt bistånd!

Skriv under uppropet ”Rädda biståndet”

Vår vid fronten

Nu är det vår på den ukrainska stäppen. Det har blivit varmare, men det har också regnat mycket. Den berömda svartjorden är mjuk och svår att köra med stridsvagnar i.

Samtidigt pågår i Moskva förberedelserna inför Segerdagen den 9 maj. Plan A – att erövra Ukraina i ett blixtkrig på 2-3 dagar och sätta in en quisling som president, gick inte så bra.

Nu håller även plan B: att erövra landet från öster och sydost, lagom till just segerdagen, på att falla samman. Ryssarna skjuter granater utan avbrott, men lider samtidigt stora förluster.

Det spekuleras nu i att Putin har en plan C – att i stället använda den 9 maj för att proklamera att det som hittills varit en specialoperation istället blir ett krig. Det skulle innebära att Kreml kan inleda en allmän mobilisering för att fylla på de utarmade soldatleden i Ukraina.

Han kan dock få problem med utrustning och vapen till de nymobiliserade. Tidningen Röda Stjärnan (Krasnaja Zvesda), den ryska militärens husorgan, har publicerat översiktliga bilder över vilka fordon som ska delta detta år. De går att jämföra med tidigare parader, och resultatet är att det verkar ha uppstått en diffitsit, en bristsituation för vissa typer av militära fordon.

Enligt ukrainska generalstaben har man lyckats förstöra bl a över 1 000 stridsvagnar, 155 helikoptrar, 2 500 pansarfordon för persontransport och 190 flygplan. Man kan ju inte ordna en riktigt flott parad när fordonen behövs på annat håll, eller hur?

De som ska vara med är dock till exempel maffiga transportvagnar med kärnstridsspetsar, och man planerar flyguppvisning med stridsflyg i Z-formationer. Ett nytt inslag är ett stort Iljusjin-plan som fungerar som stridscentral i luften, även vid kärnvapenattacker.

Del av propagandakriget

Självklart är 9 maj-paraderna en del i det storslagna propagandakriget. Tonen i ryska statsmedia har de senaste veckorna skruvats upp ytterligare. Särskilt efter förlusten av Svartahavsflottans flaggskepp Moskva. En neslig förlust som först förklarades bort med att det var en ”olycka”.

Hämndbombningarna mot Kyjiv och andra ukrainska städer som följde kunde inte riktigt förklaras med en ”olycka”, och rätt snart föll de förklaringarna bort – men det var ju omöjligt att erkänna att ukrainarna, de lägre stående ukrainarna, skulle kunnat göra något sådant. Det hela skylldes istället på ”NATO”. Och det konceptet har man utvecklat, och om man ska utgå från rysk propaganda-TV så är det redan nu krig mellan NATO och Ryssland. (Förlåt, jag menar ”specialoperation”.)

Storbritannien och Polen verkar just nu vara de främsta hatobjekten. Belarus ”president” Lukasjenka har påstått att han har bevis för att ”britterna” ligger bakom krigsbrotten, morden och våldtäkterna i Butja. Ni vet de där, som egentligen inte hände, för alla de döda kropparna var ju skådespelare…

Putinrysslands planer måste stoppas. De vill upprätta ett nytt imperium ”från Lissabon till Vladivostok”. En fred nu, om den vore möjlig, skulle inte innebära ett sådant stopp. Det skulle innebära att Ryssland skulle får respit, en möjlighet att bygga upp sina militära resurser igen. Putin måste förlora det här kriget, så tydligt att han inte kan komma undan nesan att ha förlorat inför sina landsmän.

Bönder i skottsäkra västar

Vid fronten fortsätter striderna och i övriga Ukraina försöker man nu genomföra den viktiga vårsådden. Till och med nära fronten pågår vårbruket, med ukrainska bönder på sina nu berömda amerikanska traktorer. Iklädda skottsäkra västar. Att sådden blir av är viktig för Ukraina, och för världen.

Ukraina är verkligen en kornbod och det är många som riskerar att svälta om vetet inte går att skörda som vanligt. De vanliga exportvägarna är just nu stängda – hamnarna är belägrade eller ockuperade av ryssarna. Hundratals båtar ligger stilla i hamnarna utan att kunna röra sig. Ändå räknar Ukraina med att kunna komma upp i 60 procent eller mer av veteproduktionen genom att exportera vete från grannländer.

I de ockuperade områdena stjäl de ryska trupperna inte bara tvättmaskiner – de fraktar också iväg jordbruksmaskiner och innehållet i veteförråden. Ryska regionen Krasnodar har tagit beslut om att man ska lösa sina livsmedelsproblem genom ”import” från Ukraina – det vill säga ren stöld.

En ukrainsk bonde kunde via GPS se att hans skördetröskor hamnat i Tjetjenien.

Hur länge ska då detta brutala krig pågå?

En sak är klar: Putin tänker inte nöja sig med något fredsavtal som kanske skulle innehålla eftergifter från bägge sidor. Han ska ha hela kakan, kosta vad det kosta vill, inte minst i människoliv.

Efter de krigsbrott och övergrepp som framkommit när ockuperade områden i Ukraina befriats, så är den ukrainska sidan knappast beredd till några eftergifter heller. Hur ska de någonsin kunna lita på en motståndare som har ljugit om allt, hela tiden?

De som är ansvariga för krigsbrotten måste också ställas till svars. Ukraina måste kompenseras för sina stora förluster, landet måste byggas upp igen.

Det är sant, som de säger: om Ryssland slutar kriga, så tar kriget slut. Om Ukraina slutar kriga, så finns inte Ukraina mer.


Krönikan är en del av en serie för Blankspot, publicerad den 1/5-2022.

Analys: Statlig nyhetsbyrå publicerar den ”ryska lösningen” på det ”lömska problemet Ukraina”

Texten som är skriven av den ryske, regimvänlige filmaren och politiske rådgivaren Timofej Sergejtsev har rubriken ”Vad ska göras med Ukraina?” är inget mindre än en modern version av tyskarnas Wannseeprotokoll, dokumentet som innehöll planen för den slutliga lösningen av judefrågan.

Författaren av artikeln som publicerades av RIA Novosti heter Timofej Sergejtsev, född 1963. Han har en bakgrund som fysiker, men har också ägnat sig åt filosofi.

Han beskrivs som en anhängare av Moskvametodologerna, en filosofisk grupp som startade på 1950-talet, med flera kända fysiker och matematiker. Man vill använda sig av holistiska metoder för att få ordning på samhällsproblem. Särskilt intressant var det att hitta lösningar på ”lömska problem” (eng: wicked problems = olösliga problem).

Han är också medlem av Zinovjevklubben. Denna är en grupp av filosofer, uppkallad efter Alexander Zinovjev, en dissident som tvingades i landsflykt 1978 men återvände till Ryssland 1999. Från att ha varit anti-Stalin och kritisk mot sovjetkommunismen, blev Zinovjev senare en av Michail  Gorbatjovs  skarpaste kritiker, som kallade perestrojkan för ”katastrojka” (för den var en katastrof, ansåg han) och som kallade den misslyckade kuppen mot Gorbatjov 1991 för en tragedi.

Mot slutet av 1990-talet hade Sergejtsev också blivit en ”politisk teknolog”, som ryssarna kallar det. Vi kanske skulle säga politisk strateg i stället. I hans fall handlade det om att bidra med experthjälp i olika valkampanjer – och det gjorde han framgångsrikt. Det började med mindre kampanjer för olika kandidater till politiska församlingar lite varstans i Ryssland. 1998 hjälpte han Leonid Kutjma att vinna presidentvalet i Ukraina. Redan på 00-talet började han skriva om Ukraina som ett problem, och 2012 producerade han en film, som hette Matchen. Den handlar om en fotbollsmatch 1942 i det av tyskarna ockuperade Kyjiv mellan Wehrmacht och Dinamo Kyjiv.

De sovjetiska spelarna fick veta att de inte fick vinna matchen, men de vann med 5-3. Sedan odlades myten att de alla blivit avrättade efteråt, men det har sedan visat sig vara fel. Filmen från 2012 förbjöds i Ukraina eftersom den ansågs underblåsa motsättningar mellan ukrainare och ryssar – filmen är fylld med nazistiska symboler och de ukrainska spelarna skildras som kollaboratörer, medan de ryska är hjältemodiga antinazister.

I ljuset av det som hänt sedan dess är det inte svårt att se filmen som en föregångare till den kampanj som Putins Ryssland drog igång vid samma tid om att de ukrainare som ville ha ett självständigt Ukraina som närmade sig Europa, i själva verket var antiryssar och ”nazister”.

Observera: nazism, som den alltid beskrivits i Sovjet och även i nutidens Ryssland, är en ideologi som har Sovjetunionen/Ryssland som huvudfiende. Koncentrationslägren är enligt den gängse ryska historieskrivningen läger som var till för att utrota sovjetiska krigsfångar och kommunister. I uppslagsverket Sovjetskaja Entsiklopedia finns det inte ett ord om judar t ex i artikeln om Auschwitz.

Vad innehåller då artikeln från Ria Novosti? Hur ska den ”ukrainska frågan” (ett lömskt problem?)  lösas? Här är huvudpunkterna:
– alla som tillhör eller tillhört stridande grupper på den ukrainska sidan ska likvideras, även värnpliktiga.
– alla som tillhört någon ”nazistisk” gruppering – till dessa räknas alla politiska grupperingar som stött de senaste två folkvalda presidenterna – ska också likvideras.
– skulle några bli kvar efter detta, ska de ”omprogrammeras”.
– all undervisningslitteratur på alla nivåer med ”nynazistiskt” innehåll – dvs allt som inte överensstämmer med den ryska synen på Ukraina som ett ”icke-land” – ska rensas bort.
– Ryssland måste ha total kontroll över hela det tidigare ukrainska territoriet medan den sk ”avnazifieringen” pågår, detta kommer att ta minst en generation eller 25 år.
– området ska avukrainiseras. Ukrainare ska bli ryssar. Själva namnet ska utplånas, södra/östra Ukraina får namnet Novorossija (Nyryssland), mellersta Ukraina ska heta Malorossija (Lillryssland) och de västligaste katolska regionerna kan man räkna bort helt, men de ska också avmilitariseras och avnazifieras. Putin har tydligen tidigare erbjudit dem till Polen, kanske någon bit till Ungern?
– Alla som under de senaste 30 åren velat ha en självständig ukrainsk stat är ”nazister” och skall ställas inför rätta.

Denna artikel har alltså publicerats på den ryska statliga nyhetsbyrån Ria Novosti. När man läser den blir man lätt illamående. Det enda som saknas är prydliga ritningar på dödsläger.

En vecka senare ligger artikeln fortfarande kvar, och den har följts upp med ett förvirrat tal av före detta ryske presidenten/premiärministern Medvedev, som i veckan sade att ”ukrainarna i vackra broderade skjortor odlar rysshat” och skriver ”pseudohistoria om den ukrainska staten sedan 1991”.

Han menar att ”den passionerade delen av det ukrainska folket har bett böner om ett Tredje Rike under de senaste 30 åren” och att ”Ukraina kommer att möta sitt öde”.

Kremls ledande TV-propagandist, Vladimir Solovyev, har under den gångna veckan fortsatt på samma tema, och dessutom kallat ukrainarna för ”satanister”. Hans uppmaning till de ryska trupperna? ”Gör ert jobb!”

Och så har vi den uppsnappade inspelningen av ryska soldater i Butja som talar med sin officerare. ”Ska vi döda dem? De är civila.” Svar: ”Döda dem allihop.”


Krönikan är en del av en serie för Blankspot, publicerad den 7/4-2022.