Nyhetsbrev

Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.

Jag vill få nyhetsbrev
Jag vill få seminarieinbjudningar

ENG

• Vad vi gör
• Vad vi tycker
• Engagera dig
• Om Palmecentret
• Palme Resource Center

Stöd oss  

Stöd oss

Swisha ett valfritt belopp till

123 24 060 72

Fler sätt att stöjda oss »

Tack för ditt stöd!

Frasen”vill du ha fred, rusta för krig” har genom århundraden använts för att legitimera avskräckningens enkla logik. Men under 1980-talet utmanade en internationell kommission, ledd av Olof Palme, denna förenklade sanning genom idén om att den internationella säkerheten måste vila på samarbete för gemensam överlevnad i stället för på hot om ömsesidig förintelse. Kalla krigets ständigt närvarande hot om krig och kärnvapenkapprustning drev fram insikten om att ena partens säkerhet inte kan bygga på den andres osäkerhet.

Lösningen måste vara att sätta den gemensamma säkerheten i fokus, att vända misstro och upprustning till samarbete för nedrustning. Lite förenklat; vill du ha fred måste du rusta för fred.

Svensk utrikes- och säkerhetspolitik har under decennier baserats på folkrätten och främjandet av fredlig samexistens. Vi har haft en lång tradition av att gå i täten för nedrustning, medling och fredsbevarande insatser som kompletterats med ett aktivt arbete för demokrati och mänskliga rättigheter. Vårt medlemskap i Nato får inte förändra detta. Freden måste förbli vårt yttersta ansvar.

Vi lever dessutom i en tid då de gemensamma globala utmaningarna kräver betydligt mer samarbete och dialog för att vi ska kunna möta ökande internationella spänningar, hotet mot demokratin och de mänskliga rättigheterna, liksom klimatförändringarnas och kärnvapnens existentiella hot mot vår överlevnad. Samtidigt ökar misstron mellan länder som då väljer militär avskräckning i stället för samarbete. De militära utgifter slog under 2022 nya rekord då 2 240 miljarder USD spenderades på upprustningen globalt, 2023 väntas bli ett nytt rekordår.

Sedan Rysslands invasion av Ukraina har den säkerhetspolitiska diskussionen alltför ensidigt kommit att handla om Nato-medlemskap och ett förstärkt militärt försvar. För att bygga hållbar fred och säkerhet räcker det inte långt.

”Låt oss visa att Sverige och svensk arbetarrörelse fortsatt fokuserar på att förebygga konflikter.”

När nu Nato kräver av oss att vi ska lägga två procent av vår BNP på militärt försvar bör vi avsätta minst lika mycket för att bygga en bättre värld. Vapen är till för att användas när kriget väl brutit ut.

Låt oss visa att Sverige och svensk arbetarrörelse fortsatt fokuserar på att förebygga konflikter. Det gör vi genom att aktivt bidra till en demokratisk och hållbar utveckling samt nödvändiga insatser för att motverka den globala uppvärmningen. Den nedskärning som regeringen just nu genomför på utvecklingsbiståndet är enögd, kortsiktig och kontraproduktiv.

Palmekommissionen varnade redan på 1980-talet för att ekonomisk ojämlikhet och fattigdom var stora hot mot säkerheten, och betonade att “fred och välfärd är två sidor av samma mynt”. 40 år senare bidrar skenande inkomstskillnader till ökad polarisering och till framväxten av högerpopulism, nationalism och främlingsfientlighet.

Med ökad politisk polarisering och fler stater som styrs av auktoritära och extrema ledare ökar risken för våldsamma konflikter. I en allt mindre demokratisk värld riskerar folkrätten och freden bli en omöjlighet. Det ser vi inte minst i Ryssland och i det efterföljande resultatet i vårt närområde.

Vi måste bedriva ett än mer aktivt utvecklingssamarbete. Att som Tidöregeringen sänka ambitionen, rikta udden mot civilsamhället och slopa stödet till organisationer som verkar för fred är en farlig väg.

Samtidigt har dagens konflikter ändrat karaktär. Invasionskrig är trots kriget i Ukraina ovanliga och inomstatliga konflikter och så kallade proxykrig, att två stater strider mot varandra på en tredje stats territorium, allt vanligare. Strider kring kontrollen över informationssfären definierar vår tid lika mycket som strider över territorium definierade 1900-talet.

Det gör medlingsinsatser och fredsförhandlingar alltmer komplicerade, vilket riskerar leda till mer långdragna krigssituationer och förvärrat mänskligt lidande. Mer resurser måste satsas på prevention i syfte att förebygga väpnad konflikt.

Mänskligheten står inför fler existentiella hot än någonsin tidigare. Hot från kärnvapenkrig, klimatförändringar och pandemier gör freden och överlevnaden till vår tids viktigaste politiska frågor.

En politik för fred handlar om att försvara folkrätten, stärka respekten för de mänskliga rättigheterna, hantera klimatförändringarnas effekter och ständigt sträva efter fredliga lösningar på konflikter. Vi måste forma en världsordning som ger ökad säkerhet för alla. Säkerhet kan inte långsiktigt bygga på ökad militarisering och hotet om massförstörelse.

Sverige har varit en nation som drivit på för fred och nedrustning, och bidragit till fredliga lösningar på väpnade konflikter. Folke Bernadotte, Dag Hammarskjöld, Raoul Wallenberg, Alva Myrdal, Olof Palme och Anna Lindh, raden av svenska fredshjältar kan göras lång.

Natomedlemskapet får inte innebära att vi inte längre rakryggat törs stå upp för freden. Ska fler namn läggas till raden måste vi fortsatt bära med oss den insikt som också utgör kärnan i Olof Palmes politiska arv; ”när vi arbetar för fred och internationell solidaritet, arbetar vi också för att trygga vår egen framtid.”

Publicerad i Aktuellt i Politiken den 27/3-2024. 

I december 2020 skrev Ihar Lednik en artikel till tidningen Position (Pasitzia), publicerad av det belarusiska socialdemokratiska partiet (BSDP Hramada). Det var artikeln som senare skulle bli ursäkten till att han blev en politisk fånge.

Artikeln handlade om Budapestavtalet från 1994 – det avtal som garanterade säkerheten för Ukraina, Kazakstan och Belarus, i vilket de avstod från de kärnvapen som blivit placerade på det belarusiska territoriet i utbyte mot dessa säkerhetsgarantier. Den handlade om Belarus självständighet och om hur den var en förutsättning för Europas säkerhet.

BSDP har inte låtit sig skrämmas till tystnad

Under några år mellan 2016-2020 var det möjligt att delta i BSDP Hramada-anordnade aktiviteter i själva Belarus: jag hann vara med på flera partikongresser, några styrelsemöten, lokala partigruppsmöten, även seminarier och kurser. Men BSDP har nu blivit avregistrerade av de belarusiska myndigheterna. De kan därför inte längre verka legalt inom landet.

Partiet grundades 1991 och hade ett nära samarbete med den svenska socialdemokratin under dess uppbyggnad. Flera lokalavdelningar har haft vänföreningar i Sverige. Varje gång jag deltog i aktiviteter kom det fram medlemmar och bad mig hälsa till deras vänner i Sverige. Samma sak hände också när jag medverkat på möten inom den svenska socialdemokratin. Samarbetet började redan tidigt 90-tal.

Trots det hårda förtrycket kunder partiet fortsätta finnas, tack vare den formella registreringen som gav dem möjlighet att ha lokaler och ordna sammankomster. Givetvis inte utan övervakning – vid ett styrelsemöte där jag var med på en i övrigt tom konferensanläggning, satt den obligatoriska KGB-representanten i svart läderjacka lagom nära vid lunchen och kaffet.

BSDP-aktivisterna skämtade om det och berättade anekdoter om liknande tillfällen. De lät sig inte bli skrämda till tystnad. De arbetade vidare med politiska kampanjer – mest på internet, men så mycket de kunde också i verkliga livet.

De ställde upp med kandidater i de olika ”valen” i Belarus. Inte för att de hade förhoppning om att få in någon, med Lukasjenkaregimens totala kontroll över räkningen av rösterna, men för att det gav en möjlighet att få lite tid och plats i medierna att berätta om sitt partiprogram, sina förslag för ett bättre framtida Belarus.

Och de gav ut tidningar, som Position.

Förtrycket hårdnar

BSDP Hramada finns nu i exil. Ytterligare ett tiotal medlemmar sitter i Lukasjenkas fängelser. Många har blivit tvingade till landsflykt. Att bli politisk fånge är normen för de som blir påkomna med ”felaktig” politisk åsikt. Belarus är i praktiken ockuperat av Ryssland.

Ihar Lednik blev gripen 2022 och dömd till tre års fängelse för den där artikeln i Position. Enligt domstolen innebar artikeln ”förtal av Lukasjenka”.

En medfånge,  Aliaksei Haloukin, berättar:

”Jag träffade Ihar på sjukvårdsenheten. Vi blev vänner. Han var en underbar person, mycket smart, intressant. Hans hälsotillstånd var redan då fruktansvärt. Ihar väntade och hoppades att han skulle bli förd till ett vanligt sjukhus, där han åtminstone skulle få någon form av vård.”

”Ihar hade en stomi, till vilken en speciell påse blev fäst så att han kunde gå på toaletten. Det som upprörde mig mest av allt var att kolonipersonalen inte tillät Ihar att duscha, även om sjukvårdsenheten hade en normal dusch med varmt vatten. Han var tvungen att konstant bråka med fångvaktarna varje gång han gick till duschen, det var en mardröm. ”

”Ihar fick inte handla i fängelseaffären. Han bad mig till och med säga till chefen för avdelningen (16:e avdelningen av straffkoloni #2, där personer med funktionsnedsättning hölls) att ta honom till affären, eftersom han redan hade slut på allt. Ihar uppträdde med värdighet, han var en riktig man. Samtidigt sa han till mig att han med största sannolikhet skulle dö där, i fängelse. Han sa att hans hälsotillstånd ständigt blev allt sämre, och om han inte fick kvalificerad medicinsk hjälp i tid, skulle han helt enkelt inte fysiskt överleva till det att han blivit släppt”.

Ihar dog för sin övertygelse om ett framtida, fritt och demokratiskt Belarus.

Vi glömmer inte Ihar.

”Om världen reagerat tidigare hade den fullskaliga invasionen aldrig hänt, varför reagerade man inte? Frågan ställs av den ukrainska regissören Roman Liubyi i ett samtal om hans film Iron Butterflies i samband med Sverigepremiären. Filmen handlar om Malaysia Airlines Flight 17 som sköts ner av ryska styrkor över östra Ukraina den 17 juli 2014. Alla 298 personer ombord på planet omkom. Tidigare samma år hade Ryssland i strid mot internationell rätt annekterat Krim-halvön och genom pro-ryska separatister tagit kontroll över de ukrainska regionerna Donetsk och Luhansk. Omvärlden svarade genom fördömanden men ville inte tro på Putins vidare krigsplaner.   

”Varför är våra palestinska barns liv inte lika mycket värda?” Frågan ställs av vännen i Palestina som nu förlorat så många släktingar, vänner och bekanta att han faktiskt inte vet hur många som har dött. Sorgen i hans ögon blandas med frustration över att omvärlden låter det ske. Årtionden av ockupation, bosättarvåld, och högernationalistisk regering i Israel har haft som mål att omintetgöra varje möjlighet till en tvåstatslösning. På TV och radio talar man om status-quo men det enda som varit konstant är omvärldens ovilja att agera. Nu står vi på randen till folkmord och ser de överlevande i Gaza svälta. Från Tidöregeringen är tystnaden öronbedövande. 

”På TV och radio talar man om status-quo men det enda som varit konstant är omvärldens ovilja att agera.”

”Vad har ni emot oss som jobbar för fred?” Frågan ställs av ett antal civilsamhällesorganisationer på Aftonbladets debattsida efter regeringens beslut att slopa stödet till svenska fredsorganisationer. Sammanlagt rör det sig om drygt 20 miljoner kronor årligen. En droppe i budgethavet jämfört med till exempel försvarsanslagen som på kort tid nästan har fördubblats till 119 miljarder. Det kan knappast vara pengarna det handlar om.  

Och fredsorganisationerna är långt ifrån ensamma. Sedan tidigare har regeringen beslutat att helt slopa bidragen till de etniskt baserade organisationerna, de har kapat studieförbundens medel med en tredjedel, minskat medlen till konsumentorganisationerna med hälften, för att helt dra in stödet 2025. På det kommer det slopade informations- och kommunikationsbidraget till de svenska biståndsorganisationerna och tydliga indikationer på att den del av biståndet som kanaliseras genom svenska civilsamhället ska göras om i grunden till nästa år.  

”Civilsamhället har en nyckelroll i ett demokratiskt samhälle.”

Frågan är varför regeringen inte verkar vilja ha ett starkt civilt samhälle? Civilsamhället har en nyckelroll i ett demokratiskt samhälle, och är de som ifrågasätter, protesterar och organiserar människor. De som reagerar. 

Frågorna måste ställas. Vi måste kräva svar. Vi kan i alla fall inte låtsas som om vi inget visste.  

Krönikan publicerades i Norrländska Socialdemokraten den 7/2-2024.

Kanske måste texten ta sin början 1993? På det där skoldiskot som jag aldrig kommer glömma. Inlåst på en toalett med kompisen från en annan skola, som kommit för en fest men i stället jagades av nynazister för att hon var judinna. Tillsammans tog vi skydd. Hon gråtandes, jag i ett tafatt försök att trösta. Båda livrädda där inne på toaletten medan killar med rakade huvuden bankade på dörren. Ett tydligt hatbrott men som i 90-talets Sverige inte fick någon konsekvens. Det var i alla fall min början. Början på mitt engagemang mot rasism och nationalism. Och för alla människors lika värde.

Eller ska jag inleda i vår politiska samtid? På många sätt så lik den tid som formade mitt politiska engagemang. När vänner tvingas känna oro över barnen vars judiska skola nu vaktas av polis, eller för barnens framtid när hatet och misstänksamheten mot muslimer ökar. Intoleransen växer igen, oavsett om du bär hijab eller davidsstjärna.

Är det i mina tankar på de många israeler som jag efter år av samarbete kommit att kalla vänner jag bör ta avstamp? Alla de som nu förenats i en ny kollektiv sorg efter Hamas terrorattack? Eller i den kollektiva rädslan hos de palestinska vänner som dagligen tvingas till underkastelse enligt ockupationspolitikens motbjudande logik? I sorgen hos de vänner som frågar; ”varför är våra palestinska barns liv inte lika mycket värda?”

Men om jag börjar med konflikten vilket årtal ska jag i så fall välja?

Kanske måste min text ändå börja med konflikten? Ockupationen, bosättarvåldet, förnedringen som palestinierna lever med varje dag. Politiska ledare som använder konflikten för egna politiska syften, och högerextrema ministrars tal om fördrivning av palestinier. Kvar är människorna med otryggheten, berövade sina grundläggande rättigheter och sin framtid.
På TV och radio talar man om många år av status-quo. Men det enda som varit konstant är omvärldens ovilja att agera. Trots mer våld, fler bosättningar, ökad repression och en alltmer negativ demokratisk utveckling.

Men om jag börjar med konflikten vilket årtal ska jag i så fall välja? År 722 före vår tideräkning när kungariket Israel erövrades av assyrierna? Romarrikets övertagande? Det turkiska imperiets? Det brittiska? Eller 1917 då Storbritannien lovade bistå den sionistiska rörelsen med att upprätta ett judiskt nationalhem? Är den naturliga startpunkten kanske november 1947 när FN:s generalförsamling beslutade att dela området i två delar, en arabisk och en judisk del? Kanske i maj 1948 när staten Israel utropades, i fördrivningen av palestinierna och de olika krig som därefter följt och utvidgat Israels gränser? Eller bör utgångspunkten vara fredsavtalet 1993 som aldrig kom att förverkligas? Allt detta reducerar dock människors lidande till årtal, gränser och politiska misslyckanden.

Kanske måste jag ändå börja i det sönderbombade Gaza?

Ja, det är nog ändå om människorna texten ska handla om. Alla de palestinier och israeler jag mött genom åren. Haya som bor med sin familj i Bethlehem. ”Jag och min lillebror blir inte så rädda när vi hör hur det smäller, berättade hon, men vi går alltid hem till mamma när det händer”. Ayham, som drömmer om att spela fotboll på en riktig gräsplan, men i flyktinglägret där han bor finns bara dammiga gator och gränder. Den gamle mannen i byn Beit Mirsim som hört att det var svenskar i byn och kom för att tacka. Byn som totalförstördes av israelisk militär 1967 byggdes upp igen med stöd från Sverige. Dov, den israeliska politikern som lämnat Knesset då han inte längre ville legitimera vad han kallar ”Israels så kallade demokrati” och i stället engagerar sig i civilsamhället. Den före detta soldaten Avner som blivit fredsaktivist och nu guidar på ockuperad mark. Och alla de många representanterna för israeliska progressiva partier och organisationer som under många år vädjat till omvärlden att öppna ögonen och se vad Netanyahu och högern gör med deras land.

Men jag tvekar, min text kommer inte kunna inrymma alla de levnadsöden jag mött. Kanske måste jag ändå börja i det sönderbombade Gaza?

På drygt två månader har Gaza förvandlats till helvetet på jorden. En kyrkogård. Som svar på ett fruktansvärt terrordåd mot civila israeler har Israels urskillningslösa bombningar förvandlat städer och byar till småsten. Över 20 000 människor har enligt de senaste uppgifterna dödats. Utan att räkna alla de som ej återfunnits under husruinerna. Den absoluta majoriteten är civila. 40 procent är barn. Står vi på randen till ett folkmord? Inte sedan Vietnam-kriget har så tunga bomber använts i tätbefolkade områden.

Olof Palmes ord från det berömda jultalet 1972 känns otäckt aktuella; “Man bör kalla saker och ting vid deras rätta namn. Det som nu pågår i Vietnam är en form av tortyr. Det man gör är att plåga människor, plåga en nation för att förödmjuka den, tvinga den till underkastelse inför maktspråk. Och därför är bombningarna ett illdåd. Och av det har vi många exempel i den moderna historien. Och de är i allmänhet förbundna med ett namn: Guernica, Oradour, Babij Jar, Katyń, Lidice, Sharpeville, Treblinka. Där har våldet triumferat. Men eftervärldens dom har fallit hård över dem som burit ansvaret.”

Nu fogas ett nytt namn till raden: Gaza, julen 2023.

Texten publicerades i Dagens Arena den 24/12-2023.

När FN:s kommissionär för mänskliga rättigheter Volker Türk nyligen besökte gränsövergången till Gaza var budskapet tydligt; Hamas massdödande av civila den 7 oktober var avskyvärda krigsbrott, liksom att man fortfarande håller gisslan. Israels kollektiva bestraffning av palestinska civila är också krigsbrott, liksom den olagliga tvångsevakueringen av civila.

Men den svenska regeringen fortsätter vara tyst. Sverige väljer att lägga ner sin röst när FN:s generalförsamling röstar om omedelbart eldupphör, regeringen vägrar kritisera de urskillningslösa israeliska bombningarna trots att FN konstaterat att de är oproportionerliga och bryter mot krigets lagar. Och som ett av två länder i hela EU fryser Tidöregeringen biståndet till det palestinska civilsamhället och använder sig därmed själva av kollektiv bestraffning.

”På sina kroppar skriver de föräldrarnas namn i hopp om att få begravas tillsammans”

När jag besökte judiska församlingen i Stockholm nyligen var det hjärtskärande att se barnen från skolan i samma byggnad som bläddrade bland fotografier med rubriken “kidnappad”.

Och hjärtat brister när en palestinsk vän med familj i Gaza samtidigt berättar att barnen inte vågar sova eftersom de inte vet om de någonsin vaknar igen. På sina kroppar skriver de föräldrarnas namn i hopp om att få begravas tillsammans.

På mindre än en månad har fler barn dödats i Gaza än i alla världens konflikter sedan 2019. “Gaza håller på att bli en kyrkogård för barn”, konstaterar FN:s generalsekreterare António Guterres.

I sin första utrikesdeklaration inför Sveriges riksdag slog utrikesminister Tobias Billström fast att Sverige ska verka för en tvåstatslösning baserad på internationell rätt. De senaste veckornas agerande står tyvärr i bjärt kontrast till detta. Tvärtom underminerar regeringen nu respekten för internationell rätt genom att acceptera att den inte följs av Israel. Man spär genom detta också på bilden av att väst bara åberopar internationell rätt när det passar sina egna syften.

”Tvärtom underminerar regeringen nu respekten för internationell rätt”

Eller som Volker Türk så kärnfullt uttryckt det: “Låt mig vara tydlig – världen har inte råd med dubbelmoral.” Ett budskap Billström och världen gör klokt i att lyssna till.

Den svenska regeringen måste verka för omedelbar vapenvila och respekt för internationell rätt. Kräva att gisslan släpps och att humanitärt tillträde säkras så att hjälp kan nå de miljontals behövande. Man måste också aktivt arbeta för att den internationella domstolen inte ska hindras från att utreda de krigsbrott som begåtts.

Fredsförhandlingar måste sedan återupptas och den israeliska ockupationen få ett slut. Allt annat förvägrar både israeliska och palestinska barn deras självklara rätt till en framtid i fred och säkerhet.

Krönikan publicerades i Norrländska Socialdemokraten (NSD) den 16/11-2023.

Hur har din sommar varit? För mig har det varit ytterligare en påminnelse om att det helt uppenbart brinner i knutarna. Bokstavligen så när vi talar om klimatet – juli månad var den varmaste som uppmätts för det globala genomsnittet. Enorma skogsbränder har härjat i bland annat Portugal, Grekland och Kanada där tiotusentals människor har tvingats evakuera.

I Sverige har vi i stället drabbats av extremväder i form av översvämningar med bland annat kollapsade vägar och järnvägar som resultat.

Det har också varit en sommar av ovisshet. På Utrikesdepartementet pågår det just nu ett arbete med den så kallade reformagendan för biståndet – en ”historisk förändring” enligt biståndsministern. Det som är uttalat är att högerregeringens utrikes- och biståndspolitik ska fokusera på närområdet och svenska intressen. Mycket mer än så vet vi inte, då det har varit alltför lite öppen dialog med biståndsorganisationer eller i Riksdagen.

Men vi vet att vi gör oss själva en otjänst när vi ställer nationella intressen mot internationell solidaritet. Demokratins kris, krig och kärnvapenhot, ökad migration, klimatkris och pandemier kan inte mötas med murar mot omvärlden. Det är alla händelser som påverkar oss i Sverige och som kräver internationellt samarbete för att lösa.

”Vi vet att vi gör oss själva en otjänst när vi ställer nationella intressen mot internationell solidaritet”.

Trots den vetskapen är det enkelt att sköljas över av uppgivenhet när jag läser den ena dåliga nyheten efter den andra. Men jag påminns om att vi inte får fastna i det tillståndet, för det finns också ljusglimtar.

När forskningsinstitutet V-dem summerade läget för demokratin i världen 2022 lyfte de upp ett antal länder som har ”studsat tillbaka” från att bli alltmer auktoritära och repressiva till att gå i motsatt riktning och i stället stärka demokratin. Faktorer som var avgörande för vändningen är bland annat folklig mobilisering, en enad politisk opposition som samarbetar med civilsamhället och internationellt demokratistöd. Så jag känner hopp och tilltro till vikten av vårt arbete och att vi tillsammans engagerar oss för mer solidaritet, jämlikhet och demokrati.

Det är det hoppet som jag tar med mig in i hösten och Palmecentrets arbete framåt!

Vill du göra mer för internationell solidaritet? Palmecentret finns till för alla i arbetarrörelsen som vill engagera sig och bidra.

Så kan du engagera dig

Så kan din organisation engagera sig

”Den 1 maj är solidaritetens dag, och solidariteten känner inga gränser. Den blir nära och påträngande i en värld där människor lever i förtryck och förföljelse, i svält och elände. Den angår oss alla”.

Så öppnade Olof Palme sitt första maj-tal i Kramfors 1964. Och vi gör oss gott att bli påminda om det i dag, nästan 60 år senare.

Världen går i fel riktning. Demokratin är på tillbakagång, globalt och på hemmaplan. Krig och upprustning har tagit över den internationella agendan i en tid när vi behöver fokusera på den gemensamma säkerheten för att möta det globala klimathotet. Och för 11 månader sedan slog världen ett tråkigt rekord. För första gången någonsin befann sig 100 miljoner människor på flykt, från konflikter, våld och förföljelse. Det är drygt en procent av världens befolkning, eller uttryckt på annat sätt, nästan 10 gånger så många människor som bor i Sverige.

Hur svarar den svenska regeringen? Jo, genom att frångå enprocentmålet i biståndet och dra ner på stödet till världens fattiga, till FN och genom att begränsa förutsättningarna för biståndsorganisationer att bedriva sitt påverkansarbete, genomföra granskningar och lyfta människorättsförsvarares röster i Sverige och Europa.

Biståndsmedlen begränsas till närområdet och används till att främja svenska handelsintressen och återvandring. De som drabbas hårdast är världens fattiga och de människorättskämpar som för en svår kamp för demokrati, fackliga rättigheter eller jämställdhet.

Det är nu vår solidaritet sätts på prov. Det har sagts att mänskliga rättigheter är lätt att försvara och stå bakom så länge de inte ifrågasätts.

Nu behövs vi i arbetarrörelsen. Som en politisk motkraft, som folkrörelse och som enskilda medborgare.

Stå upp för den internationella solidariteten.

– Anna Sundström, generalsekreterare Olof Palmes Internationella Center.

Enligt utrikesminister Tobias Billström var Sveriges feministiska utrikespolitik en etikett snarare än ett politiskt ramverk. Att slopa den skulle därför inte göra särskilt stor skillnad på innehållet.

Palmecentret sammanställde 2018 en rapport om effekterna av Sveriges feministiska utrikespolitik. Den visade att ”etiketten” hade betydelse, eftersom den också rymde en utrikespolitik som satte jämställdhetsfrågor på den internationella agendan. Inte minst i FN:s säkerhetsråd.

Politiken har också beskrivits ge hopp och stöd till kvinnorättskämpar runt om i världen, samt öppnat dörren för andra länder att ta efter.

Så vad sänder slopandet av ”etiketten” för budskap? I tider av kamp mot förtryck, våld och för rätten till sin egen kropp i Afghanistan, Iran, Mexiko, USA och på många andra platser.

Särskilt i kombination med nedskärningar i biståndet. För vi vet att kvinnorna – som redan i dag utgör 70 procent av världens fattiga – drabbas värst när den rika världen tittar bort. Precis som att vi vet att satsningar på flickor och kvinnor betalar sig mest.

En feministisk utrikespolitik är därför mer än en etikett. Det är ett åtagande och ett löfte att världens kvinnor och flickor inte glöms bort.

I What about Sweden’s Feminist Foreign Policy – Voices from around the world (2018) intervjuar Anna-Karin Johansson åtta inflytelserika personer från runt om i världen och i Sverige om den feministiska utrikespolitikens avtryck.

Läs rapporten!

Vi lämnar ett år bakom oss som har varit mer omvälvande än på länge. Under 30 år har demokratin ökat i världen, för att nu sjunka drastiskt. Och i 30 år har Olof Palmes Internationella Center funnits. Låt oss fokusera på hoppet och lösningarna, som finns i världen genom alla de modiga motkrafter som kämpar för fred, demokrati och säkerhet, med risk för sina rättigheter och liv. Det är vi som tillsammans skapar en hållbar framtid.

Några nedslag i 2022

I Sydamerika ser vi en våg för demokrati växa. Under året har Colombia och Brasilien röstat fram progressiva och demokratiska ledare och regeringar efter årtionden av högerauktoritärt styre. Olof Palmes Internationella Center stödjer fredsprocessen i Colombia och ett stort nätverk för kvinnliga politiker över hela Sydamerika, som utgör grogrund för demokratisk organisering.

Demokrati behövs också för att rädda världen från en klimatkatastrof. Kartläggningar slår fast att demokratier är mer ambitiösa i sina klimatåtaganden och har konsekvent högre ambitioner än auktoritära stater.

Sedan Rysslands anfallskrig mot Ukraina inleddes 24 februari har Putin gjort allt för att slå ner kampviljan och motståndet hos ukrainarna, men misslyckas. Den ”fackliga livlinan” har snabbt organiserat sig på plats och sett till att rätt hjälp kommer fram med stöd av oss fackliga kamrater här i Sverige.

Domedagsklockan för en kärnvapenattack står på fem i tolv igen, precis som under kalla krigets mest anspända dagar. Och detta redan innan Ryssland invaderade Ukraina. Här måste ned-och avrustningen skyndas på. Inte som kärnvapenstaterna gör idag och ökar investeringarna i massförstörelsevapnen och kapprustar arsenalerna.

Valet i Sverige

Vi har fått en regering som säger att utrikespolitiken i första hand ska främja Sveriges intressen. Som om vi inte redan har fått mer än nog av ledare som satt sin egen nations intresse framför vad som är bäst för planeten. Ett första och allvarligt tecken på att regeringen är på fel spår är beslutet att slopa enprocentmålet för utvecklingsbiståndet. I stället ska treåriga budgetramar bestämma biståndets storlek. Med Tidöavtalet bryter Kristerssons gäng en 60-årig svensk tradition på det biståndspolitiska området. Nedskärningen av biståndet sker dessutom i en tid när världen går i fel riktning och behovet av samverkan över gränserna är större än någonsin.

Ett andra och lika allvarligt tecken på att regeringen drar åt fel håll är skrotandet av den feministiska utrikespolitiken, som infördes 2014 av dåvarande utrikesminister Margot Wallström, numer ordförande för Olof Palmes Internationella Center. Genom den feministiska utrikespolitiken har Sveriges officiella hållning varit att i alla sina utrikesrelationer jobba för att stärka flickor och kvinnors mänskliga rättigheter. Flera länder har tagit efter. Det visar på farlig tondövhet att skrota den feministiska utrikespolitiken samtidigt som våld och övergrepp har ökat under och efter pandemin, kvinnor i Iran är beredda att offra sina liv för att uppnå frihet och flickor i Afghanistan inte tillåts att gå i skolan.

Vi blickar framåt tillsammans

Det finns hopp! I land efter land har människor fått nog. Med risk för sina liv protesterar folket i Burma, Belarus, Turkiet, Kina och nu senast Irans kvinnor mot förtryck och vanstyre. Tillsammans står vi upp för alla människors lika rätt.

Där gör vårt arbete skillnad. För det är avgörande att stödja motkrafterna i civilsamhällen och i politiska oppositioner. Och de som organiserar sig fackligt. Vägen till fria och demokratiska samhällen har aldrig varit enkelriktad eller spikrak. Det är uppenbart att demokratifrågan inte kan frikopplas från frågan om hållbarhet, ekonomisk och social rättvisa, fattigdom, jämlikhet och jämställdhet.

”Den svenska arbetarrörelsens sekellånga kamp för demokrati och rättvisa har därför också varit historien om internationell solidaritet” sa Olof Palme;

I vår sammankopplade värld kan vi inte blunda för det som sker utanför våra egna gränser. I solidariteten, i det ömsesidiga beroendet av varandra, ryms även en självbevarelsedrift. Tillsammans gör vi mer demokrati.

Gott nytt år!

GÖR MER DEMOKRATI:

Ge en gåva