Krönika-arkiv

ENG

Stöd oss

Swisha ett valfritt belopp till

123 24 060 72

Fler sätt att stöjda oss »

Tack för ditt stöd!

I land efter land är friheten i fara

I över ett år har slaget om Hongkongs frihet utspelat sig på stadens gator och torg. Välbekanta platser förvandlade till frihetens slagfält. Miljontals människor som protesterat av rädsla för att deras frihet genom ny nationell säkerhetslagstiftning skulle komma att inskränkas.

”Friheten är hotad. Försvara den med allt du har. Kämpa för frihet. Stå upp för Hongkong”, löd ett av många plakat som förevigats i nyhetsrapporteringen.

Ändå blev mardrömmen verklighet. Den 28 maj fick den omstridda säkerhetslagen grönt ljus i den kinesiska folkkongressen.

Dagen går till historien som den dag friheten i Hongkong avskaffades. Den dag då löftena om ett land, två system visade sig vara tomma ord. Ett oförlåtligt svek från kommunistregimen på fastlands-Kina. Men också ett svek från världssamfundet. Som valde att lita på en diktatur. Som inte följde plakatets uppmaning om att stå upp för Hongkong.

Det är hög tid att på allvar reagera. I land efter land ser vi just nu hur friheten är i fara. Fler människor lever i länder med auktoritära tendenser än i länder som gör demokratiska framsteg. Och i kölvattnet av corona-pandemin ser vi ännu mer auktoritär politik.

Det är slutsatsen i den rapport Palmecentret publicerar inom kort. När ett land tar steg i auktoritär riktning ökar legitimiteten för andra att följa efter. Det som tidigare var en illavarslande snålblåst har förstärkts till en orkan, konstaterar rapportförfattarna. Detta är en av vår tids ödesfrågor. Då räcker inte ord. Att stjäla frihet måste kosta.

En historisk slump – eller cynism? Den omstridda säkerhetslagen antogs bara dagar innan årsdagen av ”4 juni”, som man i Kina kallar massakern på Himmelska Fridens torg.

Vi ser bilden framför oss. Det världsberömda fotot på den okände demonstranten som möter raden av pansarfordon – redo att offra sitt liv i kampen för friheten.

Om trettio år, kommer vi att minnas bilderna på miljontals människor som samlats på Hongkongs gator för att försvara densamma?

Olof Palmes bevingade ord om att folkens längtan efter frihet inte kan slås ned med våld fyller mig med en gnutta hopp.

Längtan efter frihet kommer att överleva och den kommer till sist att segra. Men bara om vi alla väljer att stå upp för den.

Mot moderna hot hjälper inte kulor

Krisens effekter är ännu omöjliga att överblicka. Men krisens faser är lättare att få grepp om. En kris brukar nämligen delas in i fyra faser; chockfas, reaktionsfas, bearbetningsfas och nyorienteringsfas.

Faserna följer sällan i kronologisk ordning utan överlappar varandra. Just nu pendlar vi mellan chockfas och reaktionsfas. Men vetskapen om den bearbetningsfas och nyorienteringsfas som komma skall känns trösterik.

Det finns så många viktiga lärdomar att dra; ensam är inte stark, marknaden löser inte allt, den svenska välfärdsstaten är fantastisk, fakta och transparens är fullständigt ovärderligt.

Virus gör inte skillnad på människor, de känner inga gränser och tar heller inte politisk hänsyn.

I bearbetningsfasen kan den här krisen förhoppningsvis lära oss att se andra kriser. Ge oss mod att fortsätta agera. Möta klimatförändringarna som hotar hela vår planets framtid. Att ställa om ter sig inte längre lika svårt och ouppnåeligt.

Våga ifrågasätta det meningslösa med krig och konflikt som driver människor på flykt. Se de drygt 130 miljoner människor som är beroende av humanitär hjälp för sin överlevnad. Ofta som direkt konsekvens av väpnad konflikt. Påminna varandra om den internationella solidaritetens betydelse. Om nödvändigheten av humanitärt bistånd och nyttan med långsiktigt utvecklingssamarbete som skapar förutsättningar för en bättre framtid för människor runt om i hela världen och bygger motståndskraft inför nästa kris.

Använda insikten om att det var ett virus som fick hela vår värld att gunga och se det fullständigt absurda i att de samlade försvarsutgifterna ökar och att kärnvapenarsenalerna moderniseras. Låta vetskapen om den kapprustning som hotar väcka engagemanget för hela världens fred.

De utmaningar vi står inför – klimatförändringar, migration, pandemier – kan inte mötas med kulor.

Den nödvändiga nyorienteringen kräver helt andra satsningar. På fred och fattigdomsbekämpning. På grön teknik och stärkt välfärd. Och inte minst på solidaritet och globalt samarbete. Bättre försäkring mot framtida kriser finns inte.

Anna Sundström, Generalsekreterare Olof Palmes Internationella Center

Krönikan publicerades 26/3 2020 i NSD.

Det som nyss var otänkbart är det nya normala

Nyss var tiden när vi chockades över att ett parti med rasistiska och högerextremistiska rötter fått så många röster att det tagit plats i Sveriges riksdag. Nu balanserar de på gränsen till att bli Sveriges största parti.

Och tills nyligen trodde väl de flesta av oss att Europa med sin mörka historia var vaccinerat mot fascism, högerpopulism och svulstig nationalism. Och att demokratiseringen av världen bara var en tidsfråga. Nu växer antidemokratiska krafter och för fjortonde året i rad går den demokratiska utvecklingen i världen bakåt.

Den auktoritära och nationalistiska retoriken smittar. Uttalanden som vore omöjliga för bara några år sedan blir till folkmun. Vi får ett samhälle där ytterhögerns världsbild är allmänt accepterad. Ett anpassningens samhälle.

Allt fler börjar betrakta det som nyss var otänkbart som det nya normaltillståndet. Det borde vi inte göra. Nu mer en någonsin behövs en progressiv rörelse som inte viker ner sig, och som formulerar en tydlig alternativ berättelse till den som auktoritära ledare och extrema nationalister för fram.

Olof Palmes Internationella Center och andra svenska organisationer som globalt arbetar för att stödja demokratikämpar och progressiva rörelser ser hur deras rörelsefrihet minskar. I land efter land sker en utveckling som försvårar för de som står upp för mänskliga rättigheter och rättvisa. Nu mer än någonsin behöver de vårt stöd.

De auktoritära ledarna är inte bara ett demokratiskt problem. De hotar vår överlevnad. Den världsomfattande mobilisering som krävs för att minska den globala uppvärmningen blir en omöjlighet när ledare som Trump, Bolsonaro och diktatorer som inte påverkas av folkviljan saboterar det globala samarbetet.

Från Olof Palmes Internationella Center gör vi vad vi kan för att stödja motkrafter runt om i världen; människor och rörelser som står upp för demokrati och rättvisa. Nutida och framtida ”oauktoritära” ledare inom civila samhället, fackföreningsrörelsen och politiska partier. Kvinnor och män som vet att en annan värld är möjlig. Och helt nödvändig. För vår gemensamma framtid. Inom arbetarrörelsen är vi stolta över vårt historiska engagemang för den internationella solidariteten. Det ankommer på oss alla att se till att den också är en del av vår nutid och framtid. Jag räknar med dig!

Anna Sundström
Generalsekreterare, Olof Palmes Internationella Center

Krönikan publicerades i Aktuellt i Politiken.

Vi måste ge människor hopp

Ännu ett år läggs till handlingarna. Slutet av 2019 har på många sätt präglats av uppror, bland annat i Chile och Hongkong, men också i Irak och Libanon. Människor har gått ut på gatorna för att protestera mot orättvisor och politiker som inte lyssnar.

I Chile handlar protesterna dels om att få ett slut på nedskärningspolitiken, men också för att få en ny grundlag. Den nuvarande härstammar från Pinochetdiktaturen.

Människor är missnöjda. Och saknar tilltro till politiska institutioner. Vad gör vi i arbetarrörelsen för att möta dem?

På Palmecentret arbetar vi med att stötta organisering eftersom det är nyckeln till förändring. Genom att organisera oss kan vi förändra världen. Oavsett om det handlar om att organisera sig på arbetsplatsen för att få bättre villkor eller om att bygga upp ett parti som ska kunna vinna val och få regeringsmakten.

Ibland behövs det stora ord. Men minst lika viktigt är det med konkreta reformer för jämlikhet, jämställdhet, rättvisa och allas lika värde. Ernst Wigforss, som var socialdemokratisk finansminister, skrev i en valskrift 1948:

”Socialdemokratin har aldrig lagt fram ritningar till ett färdigt lyckorike. Den gör det lika lite nu. Men den vill samla största möjliga flertal bland folket för en ekonomisk politik som innebär att man prövar sig fram till bättre bärgning och större likställighet med ständig hänsyn till den frihet, som inte är fåtalets, inte bara borgerlig frihet, utan den lika frihet för alla, som har sin grund i tron på ett för alla gemensamt människovärde.”

Ernst Wigforss är inte arbetarrörelsens mest kända ledare och han finns sällan på bild på arbetarkommunernas expeditioner. Men han är en av förgrundsgestalterna i det socialdemokratiska välfärdsbygget. Under 2000-talet har det uppstått ett nytt intresse för Ernst Wigforss, med bland annat nyutgåvor av hans tal och texter.

Kanske har han en del att säga oss.

Det finns mycket i världen som går åt fel håll. Antalet auktoritära ledare ökar, demokratiska fri- och rättigheter kränks, med militär kapprustning växer hotet om ett kärnvapenkrig. Sociala trygghetssystem nedmonteras, ojämlikheten växer och rasism och fördomar biter sig fast.

Men motståndet är starkt. Människorna som går ut på gatan i Santiago de Chile och Beirut gör det för att de har fått nog. De vill ha något bättre, inte bara för sig själva utan för kommande generationer och hela planeten. De drömmer om en annan värld.

Kan vi ge dessa människor hopp om en bättre framtid? Det är frågan som den globala arbetarrörelsen måste ställa sig. Svaret måste bli: Ja, det kan vi.

Men det är inte så enkelt att vi bara kan vänta på att de komma till oss. Vi måste komma till dem, samla största möjliga flertal och tillsammans skissa på ritningarna för den bättre värld vi vet är möjlig.

Anna Sundström
Generalsekreterare Olof Palmes Internationella Center

Var med och gör skillnad

Ändå växer inskränkta nationalistiska krafter som vill sätta sin egen nations intressen framför planetens bästa. Den demokratiska utvecklingen i världen går bakåt. Förtrycket ökar, liksom orättvisorna. Till och med i Europa, trots vår mörka historia, växer de extrema partierna.

Men hoppet finns. Jag möter de människor som får stöd genom Palmecentret och våra medlemsorganisationer. De som förvandlar orden kamp och solidaritet till praktisk verklighet. En del av dem riskerar sina egna liv som motkrafter mot förtryck och orättvisor, för att göra tillvaron bättre för sina medmänniskor.

Världen behöver inte mer av välgörenhet. Inte mer av välmenande klappar på huvudet. Utan istället stöd till människor och rörelser som gör skillnad på riktigt.

Så ska du bara ge en organisation ett extra bidrag inför jul, låt den gåvan gå till Palmecentret.

Tack för ditt stöd, och hoppas att du får en riktigt God Jul och ett Gott Nytt År!

Marita Ulvskog

Ordförande Olof Palmes Internationella Center

Folkens uppror är en möjlighet

I land efter land protesterar människor mot sociala orättvisor, bristande demokrati och maktfullkomliga politiska ledare.

Samtidigt samlades det socialdemokratiska nätverket Progressive Alliance i Stockholm för att diskutera globala utmaningar, gemensamma svar och hur vi tillsammans formar en hållbar framtid.

Läs mer om Palmedagarna och Progressive Alliance

Det var en imponerande samling människor från hela världen, som tillsammans visade på att det finns hopp och konkreta lösningar på de globala utmaningarna.

Men bristen på tillit och förtroende för politiska ledare och institutioner oroar och måste tas på allvar. Demonstranterna på gatorna i Santiago och La Paz och Beirut förenas i kraven på social rättvisa, men också i en misstro mot hela det politiska systemet.

För den globala arbetarrörelsen är det hög tid att ställa sig sida vid sida med demonstranterna.

”Tillsammans, om vi håller ihop, kan vi bygga en ljus framtid. Utvecklingen är inte ödesbestämd”, sa Olof Palme 1985, i samband med Tage Erlanders bortgång.

Vi måste våga ta ställning och visa stöd. Folkens uppror är en möjlighet till gemensam handling.

Text: Anna Sundström

Tio års fängelse för tro på demokrati

När jag besökte Istanbul i maj vibrerade staden av hopp inför det kommande turkiska valet. Den socialdemokratiska oppositionen gick mot en historiskt viktig seger. När jag mötte Canan Kaftancioglu lyste hennes engagemang, tro på demokrati och kamp för rättvisa i ögonen. För det har hon dömts till 10 års fängelse. Omvärldens fördömanden kan inte vänta.

Canan Kaftancioglu tillhör CHP som är ett av Socialdemokraternas två turkiska systerpartier. Det andra är HDP, som vi tidigare uppmärksammat. HDP:s partiledare Selahattin Demirtaş sitter fängslad sen 2016. I början av september friades han från vissa anklagelser och många hoppades på ett frisläppande. Men andra anklagelser finns kvar och det har också tillkommit nya.

Kontakterna med våra turkiska kamrater är oerhört viktiga. När grundläggande demokratiska fri- och rättigheter hotas måste arbetarrörelsen höja rösten.

Jag är också väldigt glad och stolt över Palmecentrets arbete i Turkiet. Vi arbetar med en förening för romers rättigheter och en organisation som kartlägger brott mot mänskliga rättigheter i den kurdiska delen av Turkiet. Tillsammans med Marieborgs folkhögskola driver vi ett projekt för att arbeta mot sexuellt våld och förbättra kvinnors och flickors situation i de syriska flyktinglägren i Turkiet.

Läs mer om våra projekt i Turkiet

Om du blir månadsgivare till Palmecentret är du med och stöttar frihetskämpar i Turkiet och på många andra ställen.

I september månads nyhetsbrev kan du läsa om ett annat av våra spännande projekt: det globala hushållsarbetarfacket. Det finns också information om våra seminarier på Globala Torget på Bokmässan i Göteborg.

Och apropå Palmecentret: Grattis Ann Linde till utnämningen som utrikesminister! Ann Linde satt under tiden som Socialdemokraternas internationella sekreterare i Palmecentrets styrelse och känner verksamheten väl. Vi ser fram emot fortsatt samarbete i hennes nya roll.

Text: Anna Sundström

Engagerade aktivister i Zimbabwe

Nyligen var jag i Zimbabwe. Jag träffade mängder av engagerade människor som inget annat vill än att bidra till en positiv utveckling.

Zimbabwierna är otåliga – och det med rätta. Ekonomin är i fritt fall. Matpriserna är så höga att vanliga människor inte kan köpa maten i butikerna, bensinen är en bristvara och köerna ringlar långa till de mackar som enligt ryktet har bränsle i pumpen. Skolavgifterna är så höga att många inte har råd att låta barnen gå i skolan. Frustrationen växer. Aktivister vittnar om fortsatt repression. Rykten surrar om en ny kupp. Oron växer för folkliga protester som återigen kommer att mötas av våld från regimen.

Men samtidigt spirar hoppet. Små förbättringar tas som intäkt för att något är på väg att förändras. En väg som fått ny asfalt, en överenskommelse om trepartsdialog, nyheten om ett internationellt företags etablering i landet.

Under besöket medverkade jag på lanseringen av två rapporter som den feministiska organisationen Whispers står bakom. Rapporterna undersöker situationen för kvinnor som är politiskt aktiva. Många utsätts för trakasserier och övergrepp från de egna leden.

Det är viktig, men skrämmande läsning, om en verklighet som tyvärr många också kan känna igen från Sverige. De patriarkala och förtryckande strukturerna finns överallt. Men det gör även motståndet.

Nu kommer värmen med stormsteg. Ha en riktigt skön sommar, oavsett om ni arbetar eller är lediga!

Text: Anna Sundström

Viktigt val väntar i Dutertes Filippinerna

Motståndare till president Rodrigo Dutertes regim i Filippinerna utsätts för hot om våld, och personer som opponerar sig har också mördats inom ramen för ”kriget mot droger”. Det utomrättsliga mördandet som sker systematiskt och som varit Dutertes främsta vallöfte. Journalister och politiker som inte allierar sig med presidenten skräms till tystnad om de granskar eller undersöker makten.

Den 13 maj är det val i Filippinerna. Och de många politiker som redan allierat sig med presidenten ser ut att bli ännu fler. Men de som vägrar ansluta sig till Duterte finns också, i senaten och högsta domstolen och bland gräsrotsaktivister och i fackföreningsrörelsen. Olof Palmes Internationella Center samarbetar sedan länge med filippinska motkrafter på alla dessa nivåer, men de vittnar om en allt svårare kamp.

I Filippinerna har man precis som i USA mellanårsval, där den demokratiskt valda församlingen – kongressen, med representanthus och senat – väljs mitt i presidentperioden. Hälften av senatens 24 stolar ska tillsättas och många av representanthusets stolar är valbara i mellanårsvalet. En annan likhet är att båda länderna sedan presidentvalen 2016 styrs av auktoritära populistiska ledare. President Donald Trump och president Duterte är hårdföra och impulsiva på samma skrämmande vis.

I senaten har nämligen vissa av Dutertes idéer och förslag kunnat stoppas hittills, genom en viss majoritet av oppositionella senatorer. En av dessa senatorer är Risa Hontiveros, som tillhör svenska Socialdemokraternas systerparti Akbayan, hon sitter lyckligtvis säkert på en av de tolv ickevalbara stolarna. I kongressens representanthus har det lilla socialdemokratiska partiet Akbayan som bäst chans till en stol – vilket är vad man i dagsläget innehar – och förlorar man den också försvinner många års viktig kamp.

Inom oppositionen är man nu också rädda för vad Duterte kan åstadkomma när det blir dags för honom att ersätta ytterligare domare i högsta domstolen. I slutet av året kan då så många som tolv av de totalt femton domarna i högsta domstolen vara utsedda av honom.

Att Duterte får ytterligare makt i Filippinerna, på grund av men kanske också trots sin hårdföra populism – där galenskapen i hans utomrättsliga mördande genom sitt ”krig mot droger” blivit vida känt – är djupt oroande. Han har förbjudit Internationella brottsmålsdomstolen (ICC) att verka i landet och han har slagit ner på alla försök som gjorts att undersöka de överträdelser av mänskliga rättigheter som begåtts under hans tid som president. Även de som undersökt tvivelaktiga kopplingar till honom och hans familj, som till exempel att hans son misstänks ha kopplingar till storskalig narkotikasmuggling, utsätts för munkavle genom olika uppseendeväckande rättspiruetter.

Olof Palmes Internationella Center har länge varit verksamma i Filippinerna. Tillsammans med våra medlemsorganisationer i Sverige som stöttar de projekt vi bedriver i Filippinerna, bland annat Kommunal, Livs och Seko, ser vi hur utrymmet för civilsamhällesorganisationer och gräsrotsarbete krymper i Dutertes våldsamma grepp om landet.

Vi måste stå upp för alla dessa personer som orkar fortsätta kämpa i Filippinerna, och vi får hoppas att oppositionen lyckas bättre än vad opinionsmätningarna förutspår i morgon.

Text: Anna Sundström

Texten har även publicerats på Dagens Arena.

En dag för fred, frihet och rättvisa

Första maj drar i gång tidigt. Det börjar redan i gryningen svensk tid när feminister och fredsvänner i Filippinerna (som ligger 6 timmar före Sverige) ställer upp för att demonstrera för jämställdhet, demokrati och social trygghet och fortsätter fram till långt in på natten då de mexikanska hushållsarbetarna fyller gatorna på andra sidan jordklotet.

Progressiva rörelser behövs, inte bara på första maj utan 365 dagar om året. Den globala arbetarrörelsen består av tusentals olika stämmor som tillsammans bildar en mäktig kör för fred, frihet och rättvisa.

Traditionen med första maj-demonstrationer inleddes 1890, efter ett beslut på en internationell arbetarkongress. Från början stod kampen för 8 timmars arbetsdag i fokus. Parollerna har skiftat genom åren, likaså antalet deltagare. När de politiska vindarna blåst åt vårt håll har demonstrationerna varit stora, ibland har det varit glesare led ett par år innan det har vänt igen. Men demonstrationerna har fortsatt.

Första maj är en viktig högtidsdag. Men 2019 kanske ännu viktigare än vanligt. Högernationalismens vindar viner kallt. Valrörelsen till Europaparlamentsvalet – Ödesvalet som det kallats – har dragit i gång. Marie Nilsson, som är förbundsordförande för vår medlemsorganisation IF Metall, skriver i Dagens Arbete varför hon tänker demonstrera på första maj: ”Det känns faktiskt viktigare än på mycket länge. Riksdagen har en bred högermajoritet. Extremhögern vinner mark i hela Europa.”

Arbetarrörelsen är den motkraft som kan vända utvecklingen. Tillsammans ska vi manifestera på gator och torg för demokratiska och jämlika samhällen. För hållbar utveckling och för alla människors lika rätt. För fred och nedrustning i en tid när världens samlade militära utgifter är på den högsta nivån sedan kalla krigets dagar. Så alldeles självklart ska Sverige skriva under FN:s förbud mot kärnvapen – det blir min första maj-paroll.

Vad ska du demonstrera för på första maj?

Text: Anna Sundström

Nyhetsbrev

Stöd oss