Krönika-arkiv

I land efter land är friheten i fara

I över ett år har slaget om Hongkongs frihet utspelat sig på stadens gator och torg. Välbekanta platser förvandlade till frihetens slagfält. Miljontals människor som protesterat av rädsla för att deras frihet genom ny nationell säkerhetslagstiftning skulle komma att inskränkas.

”Friheten är hotad. Försvara den med allt du har. Kämpa för frihet. Stå upp för Hongkong”, löd ett av många plakat som förevigats i nyhetsrapporteringen.

Ändå blev mardrömmen verklighet. Den 28 maj fick den omstridda säkerhetslagen grönt ljus i den kinesiska folkkongressen.

Dagen går till historien som den dag friheten i Hongkong avskaffades. Den dag då löftena om ett land, två system visade sig vara tomma ord. Ett oförlåtligt svek från kommunistregimen på fastlands-Kina. Men också ett svek från världssamfundet. Som valde att lita på en diktatur. Som inte följde plakatets uppmaning om att stå upp för Hongkong.

Det är hög tid att på allvar reagera. I land efter land ser vi just nu hur friheten är i fara. Fler människor lever i länder med auktoritära tendenser än i länder som gör demokratiska framsteg. Och i kölvattnet av corona-pandemin ser vi ännu mer auktoritär politik.

Det är slutsatsen i den rapport Palmecentret publicerar inom kort. När ett land tar steg i auktoritär riktning ökar legitimiteten för andra att följa efter. Det som tidigare var en illavarslande snålblåst har förstärkts till en orkan, konstaterar rapportförfattarna. Detta är en av vår tids ödesfrågor. Då räcker inte ord. Att stjäla frihet måste kosta.

En historisk slump – eller cynism? Den omstridda säkerhetslagen antogs bara dagar innan årsdagen av ”4 juni”, som man i Kina kallar massakern på Himmelska Fridens torg.

Vi ser bilden framför oss. Det världsberömda fotot på den okände demonstranten som möter raden av pansarfordon – redo att offra sitt liv i kampen för friheten.

Om trettio år, kommer vi att minnas bilderna på miljontals människor som samlats på Hongkongs gator för att försvara densamma?

Olof Palmes bevingade ord om att folkens längtan efter frihet inte kan slås ned med våld fyller mig med en gnutta hopp.

Längtan efter frihet kommer att överleva och den kommer till sist att segra. Men bara om vi alla väljer att stå upp för den.

Mot moderna hot hjälper inte kulor

Krisens effekter är ännu omöjliga att överblicka. Men krisens faser är lättare att få grepp om. En kris brukar nämligen delas in i fyra faser; chockfas, reaktionsfas, bearbetningsfas och nyorienteringsfas.

Faserna följer sällan i kronologisk ordning utan överlappar varandra. Just nu pendlar vi mellan chockfas och reaktionsfas. Men vetskapen om den bearbetningsfas och nyorienteringsfas som komma skall känns trösterik.

Det finns så många viktiga lärdomar att dra; ensam är inte stark, marknaden löser inte allt, den svenska välfärdsstaten är fantastisk, fakta och transparens är fullständigt ovärderligt.

Virus gör inte skillnad på människor, de känner inga gränser och tar heller inte politisk hänsyn.

I bearbetningsfasen kan den här krisen förhoppningsvis lära oss att se andra kriser. Ge oss mod att fortsätta agera. Möta klimatförändringarna som hotar hela vår planets framtid. Att ställa om ter sig inte längre lika svårt och ouppnåeligt.

Våga ifrågasätta det meningslösa med krig och konflikt som driver människor på flykt. Se de drygt 130 miljoner människor som är beroende av humanitär hjälp för sin överlevnad. Ofta som direkt konsekvens av väpnad konflikt. Påminna varandra om den internationella solidaritetens betydelse. Om nödvändigheten av humanitärt bistånd och nyttan med långsiktigt utvecklingssamarbete som skapar förutsättningar för en bättre framtid för människor runt om i hela världen och bygger motståndskraft inför nästa kris.

Använda insikten om att det var ett virus som fick hela vår värld att gunga och se det fullständigt absurda i att de samlade försvarsutgifterna ökar och att kärnvapenarsenalerna moderniseras. Låta vetskapen om den kapprustning som hotar väcka engagemanget för hela världens fred.

De utmaningar vi står inför – klimatförändringar, migration, pandemier – kan inte mötas med kulor.

Den nödvändiga nyorienteringen kräver helt andra satsningar. På fred och fattigdomsbekämpning. På grön teknik och stärkt välfärd. Och inte minst på solidaritet och globalt samarbete. Bättre försäkring mot framtida kriser finns inte.

Anna Sundström, Generalsekreterare Olof Palmes Internationella Center

Krönikan publicerades 26/3 2020 i NSD.

Det som nyss var otänkbart är det nya normala

Nyss var tiden när vi chockades över att ett parti med rasistiska och högerextremistiska rötter fått så många röster att det tagit plats i Sveriges riksdag. Nu balanserar de på gränsen till att bli Sveriges största parti.

Och tills nyligen trodde väl de flesta av oss att Europa med sin mörka historia var vaccinerat mot fascism, högerpopulism och svulstig nationalism. Och att demokratiseringen av världen bara var en tidsfråga. Nu växer antidemokratiska krafter och för fjortonde året i rad går den demokratiska utvecklingen i världen bakåt.

Den auktoritära och nationalistiska retoriken smittar. Uttalanden som vore omöjliga för bara några år sedan blir till folkmun. Vi får ett samhälle där ytterhögerns världsbild är allmänt accepterad. Ett anpassningens samhälle.

Allt fler börjar betrakta det som nyss var otänkbart som det nya normaltillståndet. Det borde vi inte göra. Nu mer en någonsin behövs en progressiv rörelse som inte viker ner sig, och som formulerar en tydlig alternativ berättelse till den som auktoritära ledare och extrema nationalister för fram.

Olof Palmes Internationella Center och andra svenska organisationer som globalt arbetar för att stödja demokratikämpar och progressiva rörelser ser hur deras rörelsefrihet minskar. I land efter land sker en utveckling som försvårar för de som står upp för mänskliga rättigheter och rättvisa. Nu mer än någonsin behöver de vårt stöd.

De auktoritära ledarna är inte bara ett demokratiskt problem. De hotar vår överlevnad. Den världsomfattande mobilisering som krävs för att minska den globala uppvärmningen blir en omöjlighet när ledare som Trump, Bolsonaro och diktatorer som inte påverkas av folkviljan saboterar det globala samarbetet.

Från Olof Palmes Internationella Center gör vi vad vi kan för att stödja motkrafter runt om i världen; människor och rörelser som står upp för demokrati och rättvisa. Nutida och framtida ”oauktoritära” ledare inom civila samhället, fackföreningsrörelsen och politiska partier. Kvinnor och män som vet att en annan värld är möjlig. Och helt nödvändig. För vår gemensamma framtid. Inom arbetarrörelsen är vi stolta över vårt historiska engagemang för den internationella solidariteten. Det ankommer på oss alla att se till att den också är en del av vår nutid och framtid. Jag räknar med dig!

Anna Sundström
Generalsekreterare, Olof Palmes Internationella Center

Krönikan publicerades i Aktuellt i Politiken.

Vi måste ge människor hopp

Ännu ett år läggs till handlingarna. Slutet av 2019 har på många sätt präglats av uppror, bland annat i Chile och Hongkong, men också i Irak och Libanon. Människor har gått ut på gatorna för att protestera mot orättvisor och politiker som inte lyssnar.

I Chile handlar protesterna dels om att få ett slut på nedskärningspolitiken, men också för att få en ny grundlag. Den nuvarande härstammar från Pinochetdiktaturen.

Människor är missnöjda. Och saknar tilltro till politiska institutioner. Vad gör vi i arbetarrörelsen för att möta dem?

På Palmecentret arbetar vi med att stötta organisering eftersom det är nyckeln till förändring. Genom att organisera oss kan vi förändra världen. Oavsett om det handlar om att organisera sig på arbetsplatsen för att få bättre villkor eller om att bygga upp ett parti som ska kunna vinna val och få regeringsmakten.

Ibland behövs det stora ord. Men minst lika viktigt är det med konkreta reformer för jämlikhet, jämställdhet, rättvisa och allas lika värde. Ernst Wigforss, som var socialdemokratisk finansminister, skrev i en valskrift 1948:

”Socialdemokratin har aldrig lagt fram ritningar till ett färdigt lyckorike. Den gör det lika lite nu. Men den vill samla största möjliga flertal bland folket för en ekonomisk politik som innebär att man prövar sig fram till bättre bärgning och större likställighet med ständig hänsyn till den frihet, som inte är fåtalets, inte bara borgerlig frihet, utan den lika frihet för alla, som har sin grund i tron på ett för alla gemensamt människovärde.”

Ernst Wigforss är inte arbetarrörelsens mest kända ledare och han finns sällan på bild på arbetarkommunernas expeditioner. Men han är en av förgrundsgestalterna i det socialdemokratiska välfärdsbygget. Under 2000-talet har det uppstått ett nytt intresse för Ernst Wigforss, med bland annat nyutgåvor av hans tal och texter.

Kanske har han en del att säga oss.

Det finns mycket i världen som går åt fel håll. Antalet auktoritära ledare ökar, demokratiska fri- och rättigheter kränks, med militär kapprustning växer hotet om ett kärnvapenkrig. Sociala trygghetssystem nedmonteras, ojämlikheten växer och rasism och fördomar biter sig fast.

Men motståndet är starkt. Människorna som går ut på gatan i Santiago de Chile och Beirut gör det för att de har fått nog. De vill ha något bättre, inte bara för sig själva utan för kommande generationer och hela planeten. De drömmer om en annan värld.

Kan vi ge dessa människor hopp om en bättre framtid? Det är frågan som den globala arbetarrörelsen måste ställa sig. Svaret måste bli: Ja, det kan vi.

Men det är inte så enkelt att vi bara kan vänta på att de komma till oss. Vi måste komma till dem, samla största möjliga flertal och tillsammans skissa på ritningarna för den bättre värld vi vet är möjlig.

Anna Sundström
Generalsekreterare Olof Palmes Internationella Center

Engagerade aktivister i Zimbabwe

Nyligen var jag i Zimbabwe. Jag träffade mängder av engagerade människor som inget annat vill än att bidra till en positiv utveckling.

Zimbabwierna är otåliga – och det med rätta. Ekonomin är i fritt fall. Matpriserna är så höga att vanliga människor inte kan köpa maten i butikerna, bensinen är en bristvara och köerna ringlar långa till de mackar som enligt ryktet har bränsle i pumpen. Skolavgifterna är så höga att många inte har råd att låta barnen gå i skolan. Frustrationen växer. Aktivister vittnar om fortsatt repression. Rykten surrar om en ny kupp. Oron växer för folkliga protester som återigen kommer att mötas av våld från regimen.

Men samtidigt spirar hoppet. Små förbättringar tas som intäkt för att något är på väg att förändras. En väg som fått ny asfalt, en överenskommelse om trepartsdialog, nyheten om ett internationellt företags etablering i landet.

Under besöket medverkade jag på lanseringen av två rapporter som den feministiska organisationen Whispers står bakom. Rapporterna undersöker situationen för kvinnor som är politiskt aktiva. Många utsätts för trakasserier och övergrepp från de egna leden.

Det är viktig, men skrämmande läsning, om en verklighet som tyvärr många också kan känna igen från Sverige. De patriarkala och förtryckande strukturerna finns överallt. Men det gör även motståndet.

Nu kommer värmen med stormsteg. Ha en riktigt skön sommar, oavsett om ni arbetar eller är lediga!

Text: Anna Sundström

Världen brinner – och vi för den

Arbetarrörelsens internationella solidaritet är för många förknippat med namnet Olof Palme.

Men redan i arbetarrörelsens barndom fanns en insikt om det ömsesidiga beroendet mellan människor, inte bara i vårt närområde, utan över hela världen. Hjalmar Branting, Sveriges första socialdemokratiska statsminister, fick Nobels fredspris 1921, bland annat för sitt arbete inom Nationernas Förbund (föregångaren till FN).

Sedan fanns förstås alla gräsrötterna: människorna som studerade internationella frågor på sin fritid, som byggde fackliga samarbeten över gränserna, hjälpte politiska flyktingar och protesterade mot förföljelser av oppositionella i Tsar-Ryssland.

Samma typ av människor, arbetarrörelsens gräsrötter, bar under 1900-talet upp kampen mot apartheid i Sydafrika och för demokrati i Chile.

Många som i dag är aktiva i arbetarrörelsen har berättat att det var internationalismen som fick dem att engagera sig en gång i tiden. Det gäller inte bara för Socialdemokraterna, utan även för våra fackliga medlemsorganisationer, som bedriver en imponerande internationell verksamhet.

Många inom fackförbunden kan vittna om att det globala arbetet kan hjälpa till att värva medlemmar. För en hel del människor, inte minst unga, kan internationella frågor kännas minst lika relevanta som till exempel schyssta arbetsvillkor. Solidariteten är en kraft för att öka friheten i samhället, eftersom ingen är fri förrän alla är fria.

Världen brinner – polariseringen ökar och antidemokratiska krafter vinner terräng. På Olof Palmes Internationella Center brinner vi för världen. Vi stöttar de krafter som bjuder motstånd. Som trots repression fortsätter kampen för demokratiska fri- och rättigheter. Det är både ljus och mörker. I Serbien vädrar oppositionen morgonluft. Folket protesterar mot den högernationalistiska regeringen. I Turkiet förbereder man sig för helgens lokalval samtidigt som tusentals lokalpolitiker från det socialdemokratiska partiet HDP sitter fängslade.

Vår solidaritet behövs.

Det finns många sätt att stötta Palmecentrets verksamhet. Bjud gärna in era vänner att gilla oss på Facebook eller prenumerera på vårt nyhetsbrev. En stor del av Palmecentrets projektverksamhet finansieras av Sida men kräver en egeninsats. Vi är därför beroende av de bidrag som kommer in, inte minst från våra månadsgivare.

Många av er som läser detta är säkert redan månadsgivare. Ett stort tack till er – ni är ryggraden i den svenska arbetarrörelsens solidaritetsarbete.

Text: Anna Sundström

En viktig röst för fred och nedrustning

I dag den 30 januari tilldelas Daniel Ellsberg från USA Palmepriset, för ”sin djupa humanism och sitt storartade mod” (som det heter i prismotiveringen). Palmepriset delas ut av Olof Palmes minnesfond för internationell förståelse och gemensam säkerhet, en organisation som vi på Palmecentret ofta samarbetar med.

Priset delas ut samma dag som Olof Palme skulle ha fyllt 92 år. Grattis Daniel Ellsberg!

Daniel Ellsberg är mest känd för att ha avslöjat hemliga dokument om Vietnamkriget 1971. Det var länge kontroversiellt att kritisera USA:s krigföring. Olof Palmes kritik mot kriget ledde till exempel till att USA frös de diplomatiska förbindelserna med Sverige. Men Daniel Ellsbergs avslöjande bidrog till att vända opinionen mot kriget i USA.

Daniel Ellsberg är ett exempel på hur enskilda modiga människor kan göra skillnad. Det är extra viktigt att lyfta fram hans insats nu när vi ser på många håll i världen hur de som kritiserar makten hotas och utrymmet för fri debatt krymper.

Daniel Ellsberg har också varit en viktig röst för kärnvapennedrustning, till exempel med boken The Doomsday machine som kom ut 2017.

Nu i januari blev utredningen om kärnvapenförbud, som tillsatts av regeringen, färdig. Det är en utredning utan visioner, och utan förståelse för hur människor tidigare i historien lyckats skapa opinioner som fått utvecklingen att gå i en annan riktning.

Utredningen rekommenderar att Sverige inte undertecknar FN:s konvention om kärnvapenförbud. En beklaglig och felaktig slutsats som är bristfälligt underbyggd, det visar organisationen ICAN som tilldelades Nobels fredspris 2017. Läs rapporten här.

Enligt en opinionsundersökning som Sifo gjort på uppdrag av Palmecentret finns det en överväldigande majoritet (85 procent!) bland svenska folket för att underteckna konventionen. I en tid när världens ledare återigen skramlar med hot om kärnvapenkrig behöver Sverige gå före. Politikerna borde lyssna på väljarna och underteckna konventionen.

Text: Anna Sundström

Läs mer om priset hos Olof Palmes minnesfond

Israels mur hindrar Haya och Ayham att leva fritt

I juletid går mångas tankar till ett barn som för två tusen år sedan föddes i Betlehem. Men låt oss även ägna en tanke åt de barn som lever i dagens Betlehem, i Palestina. De lever i en stad som är inringad av den mur som Israel låtit bygga genom Palestina.

Från Olof Palmes Internationella Center har vi inför den här julen valt att lyfta fram två barn från Betlehem, som får symbolisera hur människor tvingas leva i en svår livssituation, som inte orsakats av vare sig torka eller jordbävning, utan av politiska beslut.

Ayham, 11 år, bor i ett trångt flyktingläger där människor levt i generationer, allt sedan Israel bildades. Han drömmer om att få spela fotboll på en riktigt gräsplan, och älskar den karateträning som Palmecentrets samarbetsorganisation arrangerar.

Haya, 7 år, bor granne med den israeliska muren, en mur som för henne alltid funnits där. Men sommarläger med zumba och målning har vidgat hennes vyer.

Palmecentret driver sammanlagt 16 projekt på Västbanken, Gaza och i Jerusalem. Nio organisationer från svensk arbetarrörelse deltar i projekten.

Lika väl som två barn från Palestina kunde vi lyft fram några av de miljoner kvinnliga hushållsarbetare som denna jul liksom alla andra jular arbetar långt hemifrån under slavliknande förhållanden. I stort behov av en stark fackförening. Vi kunde ha valt en politisk ledare från ett progressivt parti, som sitter fängslad efter att ha vågat höja sin röst mot förtrycket. Eller det kunde ha varit romer på Balkan, vars tillvaro präglas av misär och diskriminering.

Alla är exempel på individer och grupper som Palmecentret stöder i samverkan med hela den svenska arbetarrörelsen. Alla har de det gemensamt att det krävs organisering och politisk kamp för att förändra deras situation till det bättre.

Svensk arbetarrörelse har all anledning att ytterligare öka sin ambition att påverka världen utanför Sveriges gränser. Det räcker inte med att vinna slaget på hemmaplan. Det gäller inte minst nästa år då vi har ett val till Europaparlamentet då fascistiska och högerextrema krafter kan nå stora framgångar, om inte de progressiva motkrafterna mobiliserar till hundra procent.

Låt oss gemensamt se till att 2019 blir året då vi tar kliv bort från orättvisor, förtryck och klimatförnekelse. Från arbetarrörelsen är det viktigt att vara tydlig i sitt förhållande till omvärlden. De som förtrycker ska kallas förtryckare.

De högerextrema krafter som växer i Europa ska utmanas genom en tydlig alternativ berättelse, där jämlikhet och rättvisa står i centrum. Och hotet om ett kärnvapenkrig, som kan utrota hela mänskligheten, behöver bemötas med ett entydigt ställningstagande om att Sverige ska skriva under FN:s konvention om ett globalt förbud för kärnvapen.

Text: Anna Sundström

Texten har även publicerats på Dagens Arena.

Läs mer: Barnen i Betlehem

Nyhetsbrev