Albanien-arkiv

Till följd av coronakrisen sänkte oljebolaget Albetrol arbetarnas löner med 60 procent. Med stöd från Center for Labour Rights vann oljearbetarnas fackförening tvisten mot arbetsgivaren som tvingades betala ut full lön.

2. Bidrag till arbetslösa fabriksarbetare i Burma

Nedstängningar inom industrin har försatt tusentals fabriksarbetare i djup fattigdom. Med en sammanslutning av fackföreningar lyckades påverka lokala myndigheter att införa ett bidrag till fabriksarbetarna motsvarande 40 procent av deras lön för de dagar fabrikerna stod stängda.

3. Avtal som säkrar lönerna för bussförare i Filippinerna

Jeepney- och bussförare tjänar mer ju fler resenärer de har. Under pandemin har de behövt halvera antalet resenärer på sina bussar. Men tack vare stöd från det filippinska transportarbetarfacket NTCU har ett avtal omvandlats till en lag som säkrar inkomsten för förarna under pandemin.

I söndags gick en av Europas yngsta demokratier till val – Albanien. Valresultatet är inte helt färdigställt men det mesta pekar på att sittande premiärminister Edi Rama sitter kvar på makten. För bara ett par decennier sen var landet en brutal diktatur, nu är siktet inställt på ett medlemskap i EU. Men att landet fortfarande inte står stadigt i de demokratiska grunderna är tydligt. Medborgarna har låg tilltro till sina politiska företrädare – bara 38 % tror att deras röst kan förändra landets riktning.

En organisation som haft en aktiv roll i valarbetet är Palmecentrets partner Përballja e Ofertave Politike (POP). POP är ett ideellt och partipolitiskt obundet demokratiinitaitv som verkar för en ökad dialog mellan medborgarna och politikerna.

Vi får i slutspurten av sista valkampanjsveckan tag i Esmeralda Hoxha och Mirela Arqimandriti som båda jobbar på POP.

– Vi vill vara en plattform där medborgarna får komma till tals mot sina folkvalda. Det handlar mycket om transparens. Politikerna måste tvingas att stå till svars för sina beslut, säger Esmeralda.

Valarbetet har de behövt arrangera “Covid-safe” med mycket kampanjande online och små möten. Men ut når de ändå. En av de stora utmaningarna är däremot att få de folkvalda politikerna att faktiskt ställa upp på medborgarmötena.

– Vissa politiker vägrar systematiskt att delta. Men när de till slut låter sig övertalas brukar de bli positivt överraskade. Alla ska bemötas värdigt på våra möten, säger Mirela.

Mycket pekar på att det blir den sittande socialdemokratiska regeringen som sitter kvar på makten, men fortfarande är vägen lång mot en fullvärdig demokrati och ett medlemskap i EU. Sedan 2014 har landet verkat för inträde, men bristen på demokratiska reformer och den utbredda korruptionen gör att beslutet skjuts fram.

Palmecentret fortsätter i Albanien stödja civilsamhällesorganisationer, likt POP, och utvecklar även interndemokratiska processer för det socialdemokratiska partiet – för ett öppet och demokratiskt Albanien. Läs mer om vårt arbete här.

Landet har genomgått en dramatisk förändring på kort tid. Det är bara 35 år sedan Hoxha var landets envåldshärskare. Idag står Albanien inför ett potentiellt EU-medlemskap, vilket är en stor möjlighet att bidra till en positiv utveckling, menar Olle Thorell. Denna nybyggaranda var fröet till vad som skulle komma att bli ett fruktbart samarbete mellan Socialdemokraterna i Västmanland och systerpartiet i Albanien.

Engagemanget fanns där. Likaså tanken om vad projektet skulle handla om. Med stöd av Olof Palmes Internationella Center, åkte Thorell och Pirraku till Albanien för att skapa relationer med landets socialdemokratiska parti, fackföreningsrörelse och civilsamhälle. Både Pirraku och Thorell insåg ganska snart att de behövde tänka om. Partiet hade kommit långt. SSU:s motsvarighet i Albanien hade 64 000 medlemmar. Systerpartiet hade en utarbetad engagemangstrappa vid valrörelser.

Stärka demokratin genom akademi för unga socialdemokrater

Däremot upptäckte de att det albanska samhället präglas av korrupta strukturer och starka hierarkier, vilket sätter käppar i hjulet för att kunna arbeta enligt demokratiska principer. Ett arbete som inte görs i en handvändning. Efter dialog landade projektet istället i att stärka partiets demokrati, ideologi och grundläggande värderingar. Så föddes akademin för framtidens ledare för unga socialdemokrater. Genom ungdomarna når vi framtiden, konstaterar Pirraku.

Med denna ambition är projektet långsiktigt. Tanken är att det ska bära frukt om tio år. Och att det ska få ringar på vattnet. Deltagarna i akademin har varit på besök i Sverige och träffat både statsministern och olika delar av arbetarrörelsen. Samarbetet mellan dessa olika grenar var otänkbart för de albanska Socialdemokraterna. Insikterna från hur den svenska arbetarrörelsen organiserar sig öppnade nya vägar på hemmaplan. Idag sitter partiet och facket vid samma bord i Albanien.

Internationell solidaritet är inte en paroll utan praktik, säger Thorell när han pratar om projektets betydelse. Han menar att det är en skyldighet som socialdemokrat att visa stöd och hjälpa andra som precis har börjat på sin demokratiska resa. Det ger även möjlighet till självkritik och granskning. Det har varit viktigt att tänka att vi inte vet bäst, berättar Thorell om utbytet mellan länderna.

Folkbildningen ska utvecklas

Ambitionerna för framtiden är stora. Målbilden är att projektet ska spilla över på länder i närområdet och bidra till en demokratisk utveckling, där den på vissa håll backar. Ett område som ska utvecklas är folkbildningen. Både Thorell och Pirraku talar entusiastiskt om att starta upp en ABF-filial i Albanien. Folkbildningen är demokratins självförsvar och skapar ett alternativ till det auktoritära sättet att bedriva ledarskapsutbildningar.

Om projektet:
Socialdemokraternas partidistrikt i Västmanland tillsammans med Qemal Stafa Foundation driver en akademi för framtidens ledare inom det albanska socialdemokratiska partiet. Projektet finansieras och administreras av Olof Palmes Internationella Center.

6 sätt att fördjupa ditt internationella engagemang:
1. Studier är en viktig del. Lär om landet som ni samarbetar med, inte bara de frågorna ni jobbar med och problemen ni möter utan också kulturen och om människorna. Kanske kan ni få till en studiecirkel eller seminarium om landet?
2. Skapa personliga relationer! Bjud in era partners att träffa många i rörelsen. Engagemang skapas av en personlig koppling. I pandemitider är det även lätt att göra med onlineverktyg!
3. Inkludera era partners i den ordinarie verksamheten – låt de berätta om sitt arbete på plats på ett APT eller på en fredagsfika!
4. Samverka! Låt andra delar av arbetarrörelsen vara med och ta del av ert internationella arbete. Det skapar en bredd i anslag och frågorna. Bjud in facket, partiet, SSU, ABF och så vidare.
5. Kommunicera och känn stolthet över vad ni gör! Låt projektet vara synligt i era kanaler. Tipsa även er lokaltidning om ert internationella engagemang. Du vet väl om att du kan söka pengar från Palmecentret för kommunikation? Se här.
6. Insamling är också ett tillfälle att låta medlemmar och intresserade känna att de kan bidra.

Det konservativa Demokratiska partiet blev andra största parti med 29 procent av rösterna medan LSI, den tidigare regeringspartnern till socialisterna, fick 14 procent. Valdeltagandet hamnade på 47 procent, den lägsta siffran sedan demokratin etablerades efter kommunismens fall på 1990-talet. Missnöjet med hög arbetslöshet, låga löner och en känsla av att den politiska klassen kommit allt längre från folks vardag fick många att stanna hemma. Korruptionen är fortsatt ett av landets största problem och krafttag mot den är ett av kraven EU ställer för att inleda förhandlingar om medlemskap för Albanien.

Valkampanjen bojkottades inledningsvis av det största oppositionspartiet som hävdade att regeringen inte kunde garantera ett rättvist val. Premiärminister Edi Rama avfärdade oppositionens krav men efter påtryckningar från EU och USA och för att vinna demokratisk legitimitet, gick han med på ett en överenskommelse som fick Demokratiska partiet att delta i valet. Avtalet gav de konservativa flera ministerposter i en form av maktdelning mellan de två dominerande partierna, men ledde till protester från mindre partier som såg överenskommelsen som ett sätt att marginalisera andra politiska rörelser och undvika behovet av koalitioner.

– Våra systerpartiers vinst, först i Makedonien och nu i Albanien, innebär att socialdemokratiska regeringar nu blir ledande i förhandlingarna med EU. Det är en viktig signal till regionen och kan förhoppningsvis få spridning till grannländer som Bosnien och Serbien, säger Jonas Andersson, Balkanhandläggare på Palmecentret.

Valet i Albanien avslutar en period av instabilitet och politisk kris som präglat Balkan det senaste året. En del politiska analytiker och balkanologer ser det som en positiv signal om demokratins starka ställning i regionen. Medan andra bedömare ser det som ytterligare ett tecken på att EU och USA premierar stabilitet på bekostnad av demokratin i rädsla för att Ryssland och Turkiet annars ska öka sitt inflytande på Balkan.

Det djupaste krisen var i Makedonien där det tidigare regeringspartiet och nationalistiska VRMO-DPMNE avslöjades ha bedrivit hemliga avlyssningar av oppositionen samt varit inblandat i en rad korrupta affärer. Krisen ledde till nyval som en allians mellan socialdemokratiska SDSM och flera partier som företräder den albanska minoriteten vann, men president Gjorge Ivanov vägrade låta majoriteten styra. Först efter starka påtryckningar från USA och EU kunde valets vinnare bilda regering.

Även i Kosovo hölls nyval i början av månaden sedan regeringen förlorat sitt stöd i parlamentet. Valet var kulmen på en kris där parlamentsarbetet blockerats av nationalistiska krafter och där de partier som dominerat politiken sedan landets självständighet förlorat folks förtroende.

Till skillnad från de svaga regeringarna i grannländerna har Serbien i stället präglats av en robust stabilitet. I april bekräftades Aleksander Vucic ställning som landets mäktigaste politiker då han enkelt vann presidentvalet. Vucic är nu både ledare för det största partiet SNS och president och utsåg nyligen en av sina lojala följare till premiärminister och befäste därmed sin position som ”Han Som Bestämmer” i Serbien.

Under tiden av kris varnade analytiker för att Balkan var på väg mot nya konflikter och behovet av att förändra gränserna som ritades efter Jugoslavienkrigen på 1990-talet. Värst var situationen i Makedonien där konfrontationerna var på väg att spåra ur när anhängare till VRMO stormade parlamentet och slog företrädare för regeringspartiet, bland dem premiärminister Zoran Zaev, blodiga.

Gemensamt för alla länder har varit EU:s och USA:s försök att medla och genom påtryckningar lösa de olika kriserna. De har sett med oro på ett ökat intresse och inflytande från Ryssland och Turkiet i regionen och försökt återta initiativet. Men det var inte EU, som dominerar agendan i regionen då samtliga länder strävar efter medlemskap i unionen, utan USA som lyckades få till stånd de överenskommelser som banade väg för en regering i Makedonien och oppositionens deltagande i valet i Albanien. Trots osäkerheten kring Trumps politik i regionen har USA lyckats bättre än EU i sin dialog med de lokala politiska ledarna.

Även om makthavarna i Bryssel håller masken måste det ses som en prestigeförlust att det är USA som de regionala ledarna lyssnar på. Kanske har det också varit ett sätt för Balkans politiker, som länge känt sig ignorerade och trötta på EU:s vaga löften om medlemskap som ständigt skjuts framåt in i en obestämd framtid, att höja ett varningens finger till Bryssel. Om inte EU visar allvar med löftet om medlemskap för resterande länder på Balkan, kommer länderna att söka stöd hos andra maktcentrum.

I mitten av juli håller EU ett toppmöte i Trieste, Italien med Balkans premiärministrar i ett försök att återskapa förtroendet mellan Bryssel och regionen. EU vill att de sex länderna skapar en regional tullunion med EU som modell. Enligt EU kan detta leda till fler investeringar då regionen skulle ses som en enad marknad med 20 miljoner invånare i stället för sex små, splittrade nationer. De större länderna som Serbien och Albanien var inledningsvis positiva till idén men entusiasmen har svalnat. Kritiken mot förslaget har istället växt och skeptikerna menar att idén är ytterligare ett sätt för de räddhågsna politikerna i Bryssel att skjuta fram beslutet om medlemskap genom att skapa ett regionalt substitut till EU.

Det säger Arian Hoxha, en av grundarna till organisationen Center for Labour Relations and Social Dialogue (CLRSD). Organisationen bildades i början av året med ambitionen att stärka fackföreningar och få upp frågor om villkoren på arbetsmarknaden på den politiska agendan. Han har precis avslutat ett möte med en grupp arbetare på oljebolaget Albpetrol som håller på att bilda en lokal fackförening med stöd av CLRSD.

– Oljesektorn är strategiskt viktig för landets ekonomi och således också för fackföreningsrörelsen, men många år av privatiseringar och konkurser har skapat ett kaos som försvagat den fackliga närvaron, säger Arian Hoxha.

CLRSD driver en rättsprocess för anställda på ett närliggande raffinaderi. De anställda har inte fått lön på över ett år. Bolaget är ett av dem som passerat genom en rad internationella konglomerat som försökt tjäna snabba pengar på privatiseringen av oljeindustrin.

– Det är en komplicerad process där bolaget sålts fram och tillbaka och där vare sig de nuvarande ägarna eller staten vill ta något ansvar för att kompensera arbetarna, säger arbetsrättsjuristen Edison Hoxha som också arbetar med CLRSD.

Facket söker ny legitimitet

Liksom flera andra länder på Balkan kämpar Albanien fortfarande med konsekvenserna av det kommunistiska vanstyret och för fackföreningsrörelsens del handlar det om att försöka återta en legitim plats i samhället. För en äldre generation förknippas facket med det gamla korrupta styret medan de yngre inte har någon erfarenhet av facklig verksamhet.

De svaga fackliga organisationer som finns ägnar mer tid åt att bråka internt om vem som ska kontrollera rörelsen än åt att delta i samhällsdebatten. Det är istället andra organisationer som försöker driva dessa frågor men dessa saknar ofta kunskap om frågorna och har ingen kontakt med folk på landet arbetsplatser.

CLRSD är en fristående organisation men med starka band till den fackliga rörelsen som försöker skapa allianser mellan existerande förbund och andra aktörer som vill arbeta med arbetsmarknadsrelaterade teman. Att bygga dessa allianser och överbrygga den klyfta och misstänksamhet som ofta finns mellan fackföreningar och icke-statliga organisationer, är strategin för att nå ett större genomslag.

I sin strävan att komma med i EU har Albanien och grannländerna anpassat sin lagstiftning och skapat statliga institutioner som Bryssel kräver. Men i många fall existerar dessa moderna EU-anpassade regelverk i ett vakuum där de nödvändiga aktörerna saknas. När det gäller arbetsmarknadsfrågor finns en inspektionsmyndighet utan resurser och ett råd för social dialog utan representativa aktörer.

– EU brukar berömma Albanien för den höga reformtakten och visst har vi bra lagstiftning på papperet. Men för arbetarna på oljeraffinaderiet som inte fått lön på ett år hjälper inte goda intentioner, säger Edison Hoxha.

Text: Johan Schmidt
[factbox]
Som paraplyorganisation för arbetarrörelsens internationella arbete främjar Olof Palmes internationella center olika sätt att stärka arbetstagarens rättigheter runt om i världen. Vi arbetar både direkt med fackförbund och med civila samhällets organisationer som fokuserar på socioekonomiska rättigheter. Våra partner är verksamma i länder som sträcker sig från diktaturer över övergångsländer till unga demokratier, alla med olika utmaningar för arbetet med att stärka den lokala arbetarrörelsen. Här hittar du fler exempel på våra samarbeten:

Efter genomförda studiecirklar under våren åkte 30 personer på sitt livs första besök i Albanien. Till vår hjälp med planering och under besöket hade vi Sanna Eliasson som under hösten 2015 gjort praktik på Palmecentret med placering i Albanien.

Nyfikenheten var stor då landet mest är känt för sin slutna historia under diktator Enver Hoxha 1944-85 och fram till enpartistatens fall 1991. Mellan 1992-97 rådde mer eller mindre anarki i landet och några kanske minns nyheter om statens ”pyramidspel” som sprack 1996. Fattiga albaner blev fattigare och framtidsutsikterna var inte stora då.

Så här 25 år efter frigörandet från diktaturen kan man dock vara optimistisk. Vi har nog sällan sett så mycket byggande på gång och nyligen förbättrade vägar. Albanien tycks växa så det knakar, åtminstone i vissa delar.

Enligt uppgift har BNP per innevånare ökat från 400 dollar till 13.000 på dessa 25 år. Långt ifrån våra ca 60.000 i Sverige men vilken ökningstakt!

Albanien har accepterats som kandidatland till EU och demokratiska reformer har inletts. Landet lider fortfarande av omfattande korruption men man har till exempel nyss tagit tag i problemet med att hälften av all el stjäls eller förblir obetald av kunderna. Steg för steg tas alltså ändå i rätt riktning.

Gruppen besökte Sveriges ambassad, EU-delegationen och en av de organisationer som Palmecentret stödjer, Civic Society Development Center, i hamnstaden Durres. Den arbetar med att aktivera ungdomar för delaktighet i samhällsutvecklingen. En bra verksamhet som engagerar många i volontärinsatser. Till exempel hade de gjort i ordning en ”trädgård” på ett äldrecenter, en typ av praktiskt folkrörelsearbete vi saknar i dagens svenska arbetarrörelse!

Vi gjorde också mera turistiska besök på ett ekologiskt jordbruk, i kulturarvstäder som Berat och Kruje och genom en tur i linbanan upp till berget Dajti utanför Tirana. Ett spännande och skrämmande besök hade vi i diktaturens bunker med 102 rum för dåtidens regering med familjer, inklusive Hoxha förstås.

Albanien gav mersmak och vi gissar att det blir ett framtida turistland med sin 40 mil långa kust.

Gävleborg och Örebro har nu ”Läst och rest” tillsammans till Bolivia, Moldavien och Albanien. En verksamhet som uppskattas så frågan om nästa resa kom förstås upp. Det får inte vara en vanlig turistresa utan en lärande resa till ”ovanliga” länder. Vi får se vart vi vänder kosan 2017!

Liksom 80 procent av den romska befolkningen i Albanien försörjer sig Benis föräldrar på att samla plast och sälja till återvinningsföretag. Ett ”yrke” som en bra dag genererar knappa 30 kronor till familjekassan. I och med avsaknaden av skol- och dagisplats, en strukturell diskriminering som drabbar många romer, hade de inget annat val än att ta med sig barnen till arbetsplatsen, tillika soptunnan.

Lyckligtvis upptäcktes Beni och hans familj av personer ur ett projekt för romers rättigheter som startats av frivilligorganisationer i Tirana, i samarbete bland annat med Palmecentret. När Beni hittades var han undernärd, hade bedrövlig tandhälsa och minimal livsglädje. Men han fick hjälp och i dag, ett år senare, är han en frisk och glad liten pojke som stormtrivs i skolan och med sina nya vänner.

Skolan ger hopp om framtiden

Vad gäller föräldrarna är de fortfarande kvar i återvinningsbranschen. Ett måste då avsaknaden av giltiga papper gör att de inte är berättigade till ekonomiskt stöd från staten och andra arbeten är närmast omöjliga att hitta. Däremot har deras situation förbättrats avsevärt. Arbetsmiljön i soptunnan har knappast blivit bättre men nu behöver de åtminstone inte oroa sig för Benis säkerhet. Det har också bidragit till att de kan arbeta något effektivare och i dag tjänar ytterligare några kronor om dagen.

Den viktigaste skillnaden är dock deras glädje och framtidshopp. Något de ständigt återkommer till är lyckan över att kunna ge barnen en skolgång, något de själva aldrig fick chansen till. Tänk om Beni och Kassandra inte behöver rensa sopor eller tigga på gatan i framtiden! De tillåter sig själva att dagdrömma om möjligheten att barnen ska bli utbildade och en dag få ett bra arbete, långt bort från sina föräldrars soptunna.

Läs mer om Palmecentret och våra partnerorganisationers arbete i Albanien här.

I torsdags samlades studenter utanför parlamentet i Tirana för att demonstrera mot de slutliga förhandlingarna i parlamentet kring den lag för högre utbildning som av många setts som väldigt kontroversiell.

Studentrörelsen har ihärdigt protesterat i ett och ett halvt år mot den lag som i torsdags diskuterades för sista gången, efter att presidenten skickat tillbaka den till parlamentet. Den albanska studentrörelsen har inte varit så här stor sedan den auktoritära regimen föll i början på 1990-talet.

Studenterna menar att lagen kommer att leda till att de statliga universiteten slås ut och att ungdomar behöver betala mer för att få en universitetsutbildning på de privata universiteten, vilket i sin tur gör att bara de ungdomar som kommer från välbärgade familjer kommer att kunna studera.

Reformen initierades av den förra högerregeringen, men har förts vidare av det nu sittande socialistiska partiet. Studentrörelsen är orolig över att denna nya lag endast är en konsekvens av politikernas informella relationer med ägarna av de privata universiteten och att mycket av de statliga medlen som kommer att gå till de privata universiteten förvinner i korruption.

Protesterna leds av rörelsen Për Universitetin (För universitetet) som Palmecentret samarbetar med genom Institute for Critique and Social Emancipation och som anses vara en av de få samhällskritiska rösterna i dagens Albanien.

Feir är Albaniens andra största stad, belägen i sydvästra delen av landet. Efter masterstudier i turism och jordbruk i Tirana flyttade Albana Kulari tillbaka till sin hemstad. I dag är hon 27 år och arbetar heltid på New Epoch Center som Palmecentret samarbetar med.

– Albanien är uppbyggt på patriarkala värderingar där familjen har en central roll. För många skulle det inte vara ekonomiskt hållbart att inte bo flera generationer tillsammans. Genom att bo ihop kan flera dela på kostnader och inkomster. I genomsnitt tjänar en alban 200 euro i månaden och en vanlig lägenhet här i Feir kostar 100 euro i månaden. Det gör det svårt för många att leva, konstaterar Albana Kulari.

I Feir finns det inget statligt universitet utan endast privata som är mycket dyra. 1000 euro per år plus levnadskostnader och skolmaterial får en student i Feir betala. Albana Kulari berättar att det finns en stark tradition om att det är viktigt att studera vidare i Feir. Men för många familjer är det omöjligt att ha råd att betala för de privata universiteten. De statliga universiteten anses ofta bättre och de är betydligt billigare men då måste man flytta till Tirana, säger hon.

– Korruptionen i Albanien är utbredd och ett stort problem i hela samhället. Inom de privata universiteten finns det möjlighet att betala för diplom, examensbevis och enstaka tentor. Det gör att utbildningssystemet urholkas och att ett examensbevis inte längre behöver betyda något. Det spelar ingen roll om jag studerar eller inte, om jag har pengar kan jag betala för att få ett jobb inom den offentliga sektorn, säger Albana Kulari.

Likt många andra länder på Västra Balkan har Albanien problem med stor arbetslöshet och frånvaro av politiska reformer, berättar hon. Albaniens befolkning är ung, med en medelålder på 27 år. Det gör att stora investeringar och en fungerande arbetsmarknad krävs, något som i dag saknas. Men Albana Kulari tror att systemet håller på att förändras.

– De kan inte anställa okunniga människor längre, de som arbetar måste vara kapabla att göra sitt jobb, rätt person på rätt plats. Och albaner är kompetenta så vi måste ta tillvara det för att förändra Albanien.

Albana Kulari tycker inte att landet ska bli medlem i EU. Hon menar att det är viktigare att landet fokuserar på att ta hand om sina egna problem än att bli medlemmar bara för sakens skull.

– Vi behöver grundläggande saker här så som vatten och el. I EU förväntar man sig att alltid kunna få varmt vatten men det finns det inte här. Jag vill inte att EU ska skratta åt oss för att vi inte är som resten av EU så det är bättre att vi inom landet arbetar tillsammans med vad vi har, säger hon.

– Albanien har potential och jag tror att vi kan arbeta för förändring. Jag önskar det bästa för mitt land. Men om jag ser på min son önskar jag att vi kan flytta utomlands för att få en bättre situation. Jag vill ge honom saker som inte finns i Albanien i dag, säger Albana Kulari.

Nuvarande projekt med Palmecentret: Youth agent for change handlar om att utbilda och engagera ungdomar i frågor som rör dem och främja deras aktiva deltagande i lokala beslutsprocesser.

Organisation: Ett initiativ som grundar sig i ett ungdomsparlament för att öka ungas inflytande som sedan också ledde till etablering av ungdomscentret New Epoch Center. Där kan unga engagera sig i olika frågor så som miljö, kultur, journalistik och påverkansarbete. I dag är upp till 50 unga aktiva inom organisationen.

―Vi ser arbetslöshet och ekonomiskt beroende som ett regionalt problem som kräver att politiska åtgärder vidtas. Då måste vi jobba tillsammans för att uppnå det, säger Eranda Baçi från Women’s Association.

För två veckor sedan inledde de albanska organisationen Agenda Institute och Association of Informal Areas samt den kosovanska organisationen Women’s Association ett regionalt samarbete, med stöd av svenska Hyresgästföreningen. De ska arbeta tillsammans med kvinnors och ungas inkludering. Och på lång sikt vill de engagera organisationer från fler länder på Västra Balkan.

― Vi måste skapa utrymme för de här gruppernas delaktighet. Att de hamnar utanför är ett problem i flera länder, säger Elena Polo från den albanska organisationen Agenda Institute.

Association of Informal Areas har startat fyra så kallade sociala företag. Women’s Association i Kosovo driver ett institut som forskar inom ekonomi. Strävan att stärka kvinnors delaktighet har de gemensamt.

― Vi kommer att främja idéer och faktorer för att hjälpa kvinnor och ungdomar att bli anställda eller starta eget för självförsörjning och kanske också anställa andra så småningom, avslutar Elena Polo.

Stöd oss

1. Full lön till albanska oljearbetare

2. Bidrag till arbetslösa fabriksarbetare i Burma

3. Avtal som säkrar lönerna för bussförare i Filippinerna

Stärka demokratin genom akademi för unga socialdemokrater

Folkbildningen ska utvecklas

Facket söker ny legitimitet

Skolan ger hopp om framtiden

Nyhetsbrev

Stöd oss

1. Full lön till albanska oljearbetare

2. Bidrag till arbetslösa fabriksarbetare i Burma

3. Avtal som säkrar lönerna för bussförare i Filippinerna

Stärka demokratin genom akademi för unga socialdemokrater

Folkbildningen ska utvecklas

Facket söker ny legitimitet

Skolan ger hopp om framtiden