Arbetares rättigheter-arkiv

Stöd oss

Swisha ett valfritt belopp till

123 24 060 72

Fler sätt att stöjda oss »

Tack för ditt stöd!

Inte ett steg till. Ihar Komlik står på tröskeln till familjens lägenhet i utkanten av Minsk. Om han kliver över den bryter han mot den dom som utfärdades den 24 augusti 2018. Fem års ledarskapsförbud, fyra års frihetsinskränkning på helger och nätter, 200 000 svenska kronor i böter. Så blev straffet för Ihar Komlik och Gennady Fedynich, båda fackföreningsledare. De är verksamma inom det oberoende fackförbund (till skillnad från statligt närstående) som organiserar anställda inom elektronikindustrin i Belarus.

– När folk säger att vi är i opposition säger jag att det vi som försvarar lag och rätt mot de kriminella. Jag godkänner inte det nuvarande domstolssystemet, säger Ihar Komlik.

Han är förbjuden att lämna sitt hem mellan klockan 21 och 06 och på helger. Nyårshelgen har just passerat, men någon champagneflaska har inte öppnats i hemmet. I domen ingår även alkoholförbud. Övervakningen letar sig in i det mest privata, som om övervakningskameror ständigt vore riktade mot familjen.

Det var för ett och ett halvt år sedan som polisen gjorde husrannsakan och grep Ihar Komlik och Gennady Fedynich. De anklagades för att åren 2011–12 ha undanhållit 140 000 euro (1 435 210 svenska kronor) från beskattning. Pengarna påstods ha varit placerade i en litauisk bank.

– Under rättegången kunde man inte lägga fram några bevis. Det skrevs falska artiklar om mig, två av dem är undertecknade av en man som arbetar på den militära akademien. Ett exempel var att jag skulle ha köpt en lyxlägenhet. Men den här lilla lägenheten flyttade min hustru och jag till när min svärfar dog, säger Ihar Komlik

Inför den utdragna rättegången ställde KGB (säkerhetspolisen i Belarus) frågor till närmare 800 av fackförbundets 2 000 medlemmar.

– Men antalet medlemsansökningar har ändå ökat, ironiskt nog har rättegången gett oss fri, ja, obetald PR, skämtar han.

Finns det någon enskild händelse som gjorde att du och Gennady Fedynich fick ögonen på er?

– Jag är övertygad om att det var vår lyckade kampanj 2017 när vi samlade in 45 000 underskrifter mot den så kallade parasitlagen. Fackliga organisationer var ledande, men vi fick framför allt med oss många i regimens lojala väljarbas.

Med ”parasitlagen” ville president Aljaksandr Lukasjenka införa en straffskatt för arbetslösa. Den som inte arbetar eller lyckas hitta ett arbete skulle böta 2 500 kronor per år. Förslaget väckte vrede och blev en påminnelse om vad parasiter, tunejadtsy, kunde betyda på Sovjettiden; fängelse eller i värsta fall – som under de första revolutionsåren – dödsstraff. I april 2018 blev förslaget ersatt av ett nytt regelverk. ”Parasiterna” ska nu till skillnad från andra betala hela kostnaden för el och värme i sina hem.

Rättegången och domen har tagit mycket kraft och tid för Ihar Komlik. Som ung var han medlem i kommunistpartiets ungdomsförbund och djupt engagerad i både sitt arbete på universitetet och i sin fritid.

– Min pappa växte upp på ett barnhem och min mamma arbetade som metallarbetare. Jag ville göra gott i samhället. Drömmen var att få bli polis.

På gatorna i den filippinska huvudstaden Manila är ”jeepneys” det mest karaktäristiska inslaget. De rikt dekorerade små bussarna finns överallt, även i souvenirbutiken där det säljs jeepnymodeller och kylskåpsmagneter med jeepneys.

Ursprunget till jeepneys är de jeepar som den amerikanska armén lämnade kvar efter andra världskriget. Någon kom på idén att förlänga jeepen, sätta på ett tak och installera två tvärgående bänkar. På så sätt skapades ett slags minibuss.

Men även om jeepneys är kulturhistoria finns goda skäl till att låta dem gå i pension. De gamla motorerna spyr ut förorenande avgaser, säkerheten är dålig både för passagerare och förare och det är svårt för en person med rörelsehinder att ta sig på och av. I några filippinska städer rullar redan moderna eldrivna minibussar, som ett alternativ.

Men som vid varje förändring finns vinnare och förlorare. För Arnulfos kan det handla om att behöva ta ett lån på motsvarande cirka 300 000 kronor för att köpa en ny buss. En enorm summa för den som tjänar omkring 140 kronor om dagen.

Det är inte ens säkert att det i framtiden kommer vara tillåtet att äga sin egen buss. Regeringen verkar vara inställd på att det bara är företag som äger flera bussar som ska få licens för att bedriva kollektivtrafik. Och det finns fler frågetecken. Hur ska det vara möjligt att på bara några år producera en stor mängd minibussar, hur ska man kunna sätta upp alla de laddningsstolpar som behövs?

Arnulfo och många av de andra förarna tror att kinesiska företag blir vinnarna. Den auktoritäre presidenten Duterte har visat tydliga ambitioner att närma sig Kina.

– Vi ska inte låta kinesiska kapitalister komma in och ta över. Det är inte acceptabelt, säger Arnulfo Abril.

Jeepneyförarnas fackliga organisation är rösten som talar för förarnas sak, även om bara en minoritet av förarna är fackligt anslutna. Facket tillhör centralorganisationen Sentro, som är en viktig samarbetspartner för Palmecentret i Filippinerna. I projektet för att stödja jeepneyförarna deltar Kommunal, som organiserar busschaufförer inom kollektivtrafiken i Sverige.

– Det handlar till stor del om utbildning. Grundläggande utbildning för att över huvud taget förstå nyttan med en fackförening, och ledarskapsutbildning, för att stärka de som ska företräda förarna, säger Astrid König, internationell ombudsman på Kommunal.

En målsättning är att förarna ska bilda kooperativa företag som kan sköta busstrafiken. Ett alternativ till storföretag. För att bara säga nej håller inte. Det kommer att ske förändringar, även för Arnulfo, som kört samma jeepny sedan 1983. Ett jobb som gjort att han kunna betala college för tre barn. Men han har ytterligare två barn som ännu inte avslutat sina studier. Så han tänker inte ge sig så lätt.

Nyhetsbrev

Stöd oss