Bosnien och Hercegovina-arkiv

Asmira Malkočević och Vedrana Dautović arbetar på Palmecentrets partnerorganisation Agora Center i Tuzla, en medelstor stad i nordöstra Bosnien och Hercegovina. Den som besöker staden kan omöjligt missa monumentet för Tuzlamassakern som hedrar de 71 personer som 1995 dödades av en granatattack av den bosnienserbiska armén. Ändå är Tuzla känt för sin tolerans och sin historia av socialdemokratiskt styre, något som inte tillhör vanligheterna i landet där nationalistiska ledare brukar röstas fram baserat på etnisk tillhörighet.

Hos Agora Center, som kan liknas vid ett studieförbund, finner Tuzlas ungdomar någonting som den traditionella utbildningen sällan tillåter – en möjlighet att pröva tankar, uttrycka åsikter, och väcka initiativ. Vissa lär sig om fackliga rättigheter, genom ett samarbete med Fastighetsanställdas förbund, andra skriver motioner om förbättrad källsortering till stadsdelsförvaltningen. Asmira och Vedrana drar i alla trådar för att förverkliga ungdomarnas visioner och träffar dagligen på unga eldsjälar, såväl som den politiskt ointresserade majoriteten – men aldrig ungdomar som ger uttryck för den nationalism som vädras i de bosniska medierna varje dag.

Tvärtom bidrar nationalismen till att många unga vill flytta därifrån, menar de. Det är ett växande problem i Bosnien och Hercegovina att kvalificerad arbetskraft lämnar landet, oftast till förmån för grannländerna i EU. Sedan 1991 har landets folkmängd sjunkit med nästan en miljon. Detta förklaras ofta med hög arbetslöshet men också att många väljer att lämna Bosnien och Hercegovina på grund av en bristande rättvisa.

– Jag tror att Bosnien och Hercegovina inom en överskådlig framtid kommer att vara helt utan unga människor. En genomsnittlig ung person kan få bättre livskvalitet i nästan vilket annat europeiskt land som helst, säger Slaven Ostojić.

Ena Karadžin påpekar det absurda i att landet har tre presidenter men att ingen av dem får någonting gjort.

I Transparency Internationals senaste korruptionsindex skattas Bosnien och Hercegovina som det tredje mest korrupta landet i Europa. Medan nödvändiga politiska reformer låtit vänta på sig, har de styrande politikernas handlingskraft fokuserat på att öka rikedomen åt sig själva och sina partier. Enligt en lokal representant för organisationen har landet hamnat i händerna på en ”etno-nationalistisk kartell”, exempelvis kan det vara svårt att hitta ett vanligt jobb utan rätt politiska kontakter. Många anser att de nationalistiska ledarna iscensätter etniska motsättningar just för att distrahera sina väljare från det pågående maktmissbruket.

– Det är en kuliss skapad för att avleda från den brottsliga verksamheten och till ett billigt pris köpa väljare inför valet, säger Dino Hukić.

– Nationalismen är mindre representerad bland de yngre, men de som växt upp med sådan retorik har större möjligheter att få sin röst hörd genom de styrande partierna, säger Berina Avdić.

På Agora Center märker man dessutom av pandemins effekter på samhällsklimatet. Inte nog med att psykisk ohälsa redan är stigmatiserad, de långa perioderna av social distansering har gett mer utrymme för partistyrda medier att sprida hatretorik och annan vilseledande information. Nu upplevs ungas oro som värre än någonsin.

– Risken för en ny konflikt skrämmer mig, fortsätter Berina Avdić. Jag tycker att landet drivs av inkompetenta och kriminella människor som borde fatta beslut som gynnar medborgarna, men i stället använder sin position för att dölja sin brottslighet.

Oavsett vilken folkgrupp de tillhör, är Agora Centers medlemmar lika drabbade av svårigheterna som Bosnien och Hercegovinas unga tampas med. Deras berättelser är påfallande lika. Därför är organisationens viktigaste uppgift att fånga upp den upplevda hopplösheten och omvandla den till en ung gemenskap och drivkraft. De som får hjälp att påverka sin egen situation har också anledning att stanna kvar i Bosnien och Hercegovina och bygga ett samhälle som de vill leva i.

– Jag vill tro att unga människor kommer att förstå sin egen styrka och att det kan skapas ett utrymme för dem att förbättra landet. Bara så kan visionen om utveckling och välfärd bli möjlig, säger Suana Huremović.

– Jag är en av få unga som inte vill lämna landet jag är född i för att hitta min framtid och säkerhet någon annanstans. Jag har fortfarande hopp om att det går att hitta en lösning på de problem som växer varje dag.

–
Efter kriget på Balkan under 90-talet landade Bosnien-Hercegovina i ett skört fredsavtal (Daytonavtalet) som statuerade att makten skulle delas mellan de tre folkgrupperna i landet – bosniaker, kroater och serber. I ett kvarts sekel har detta avtal hållits men nu oroas omvärlden över att ett nytt krig kan bryta ut. Anledningen är att oroligheter blossat upp i den delvis självstyrda regionen Republika Srpska som utgör nästan hälften av landets yta.

I Republika Srpska bor en blandning av landets folkgrupper, men en majoritet är serber. Enligt fredsavtalet har regionen en egen president, parlament och egna lagar – men lyder också under vissa av landets statliga institutioner. Sedan krigets slut har svåra politiska spänningar förekommit i området, och återkommande har Republika Srpska hotat med att bryta sig loss från Bosnien-Hercegovina för att bli en del av Serbien. Sedan den nationalistiska serbiska ledaren Milorad Dodik valdes till en av landets presidenter har dessa hot nu börjat bli mer verkliga.

I december röstade parlamentet i Republika Srpska för att dra sig ur Bosnien-Hercegovinas militär, skattesystem och rättsväsende, och använda pengarna till att bilda egna motsvarigheter. Detta är oförenligt med fredsavtalet, där landets författning ingår, och risken för en ny väpnad konflikt är därför överhängande.

Bosnien-Hercegovina står nu inför det största existentiella hotet sedan kriget. I veckans Studio Solidaritet reder vi ut varför. Med oss har vi Palmecentrets handläggare för Västra Balkan, Aida Zekic och historikern Sanimir Resic. Anna Sundström modererar samtalet. Välkommen att lyssna och ställa dina frågor.

I byn där Mevlida bor finns ingen kollektivtrafik, inget TV-nät eller någon telefonlinje. Mevlida har tre mobiltelefoner med olika SIM-kort, men oftast måste hon åka till en grannby för att kunna lita på täckningen. Hon återvände hit, till Daljegošta i Bosnien och Hercegovina, med sin krigsskadade man för fem år sedan.

Under kriget isolerades byn, och den är än i dag avskild från resten av omgivningen. Enligt ett bosniskt talesätt befinner man sig ”varken på jorden eller i himlen” när man lever isolerat.

– Kvinnorna i de isolerade byarna är inte inkluderade i samhället. Jag och några grannkvinnor bestämde oss för att starta en förening. Vårt mål var framför allt att få kvinnorna här att börja samlas och umgås utanför hemmet, berättar Mevlida.

Genom projektet, som genomförs av organisationen Vive Žene, har Mevlidas förening träffat andra kvinnoföreningar i närområdet.

– Vi var alla isolerade i våra hem och uppdelade på etniska grunder, serbiska kvinnor och bosniakiska för sig. Nu umgås vi och samarbetar jättebra. För mig är det viktigt att kvinnorna här lämnar hemmet då och då och förstår vikten av sitt egna värde. Nu lär vi oss att producera och sälja varor, så som sylt och saft, och ger råd till varandra, berättar Mevlida.

– Detta är ett land förstört av krig. Många av de som återvände tvingades bo år i tält när de kom tillbaka. De som bor här har överlevt koncentrationsläger och lider av trauman från kriget. Livet i de isolerade byarna präglas av patriarkala strukturer och aggressivitet, förklarar Mima Dahić, som är koordinator för projektet.

Många av kvinnorna som lever i byarna ses inte som en del av familjens försörjning. De lever av småskaligt jordbruk och producerar varor typiska för regionen. Genom nätverksprojektet har de fått utbildning i ekonomi, produktion och försäljning. Många av kvinnorna var tidigare återförsäljare av råvaror, men producerar nu i stället slutprodukterna. Varje år arrangeras en marknad i Tuzla där produkterna säljs. Och den goda kvaliteten har lett till att fler vill ta del av varorna.

Mevlida berättar att en väninna och medlem i föreningen utsattes för våld i hemmet. Genom stöd från projektet kunde hon få bättre insikt om sin situation.

– Men vad hjälpte det när hon inte var ekonomiskt självständig och därför måste gå tillbaka till förövaren? Jag förstod då att vi inte hade löst någonting och därför började vi arbeta med att stärka kvinnorna ekonomiskt också.

– I många fall har detta ändrat dynamiken i familjerna. Kvinnorna har en egen inkomst och bidrar till familjens försörjning, vilket såklart leder till en form av frigörelse, säger Mima.

Bli fadder för ett projekt
Vill du engagera din organisation i Palmecentrets verksamhet? Att bli projektfadder är ett enkelt sätt att bli aktiv. Organisationer närstående Palmecentret kan bli fadder för ett centralt drivet projekt. Det betyder att organisationen blir delaktiga i projektet men att inga krav ställs på genomförande. Läs mer här.

Kvinnorna kommer från olika etniska grupper. Många av dem har varit med om svåra händelser. Men genom Vive Zene kan de få hjälp att organisera sig för att förbättra sin situation.

Se en kortfilm om Nizama som arbetar som lärare och har ett litet stall med kor vid sidan om sitt lärarjobb:

Se en kortfilm om Mevlida som är aktiv i en förening för återvändande kvinnor som ägnar sig åt lantbruk och hantverk.

Läs mer om vårt arbete för fred, demokrati och mänskliga rättigheter i Europa här.

Nyhetsbrev

Stöd oss