Nyhetsbrev
Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
Med 98 procent av rösterna räknade vet vi att Filippinerna, med bred marginal, har röstat fram Ferdinand Marcos Jr till landets nästa president. Den 9 maj gick fler än 67 miljoner väljare till valurnorna i Filippinerna.
Valet har beskrivits som ett ödesval där Filippinerna inte bara röstar på sin framtid, utan även på sin historia.
Huvudkandidater i presidentvalet var liberalen och sittande vicepresidenten Leno Robredo och den tidigare diktatorn Ferdinand Marcos son, Marcos Jr, även kallad Bongbong.
För de flesta av oss ger namnet Marcos dåliga associationer. Ferdinand Marcos styrde landet i 21 år fram till 1986 då familjen tvingades fly till Hawaii efter ett folkligt uppror som krävde demokratiska reformer.
Marcos styre kännetecknades av krigslagar och grova övergrepp mot mänskliga rättigheter och har gett upphov till det tvivelaktiga statskicket, kleptokrati (stöldstyre), för sitt hänsynslösa plundrande av statskassan.
Men hur förklarar man att en diktatorson på demokratisk väg kan väljas till president. Jag fick en möjlighet att prata med Ronald Llamas, tidigare politisk rådgivare till president Aquino och tidigare partiordförande för Akbayan Citizens’ Action Party. Han menar att valresultatet är ett misslyckande för landets demokratiska institutioner.
För det första pekar han på att familjen Marcos aldrig lämnade politiken, trots att de tvingades fly 1986. Efter att familjen kom tillbaka till Filippinerna ställde Imelda Marcos upp i presidentvalen 1992 och 1998, men förlorade.
1995 blev Imelda vald till ledamot av Filippinernas representanthus, något hon senare upprepade 2010–19. Trots att hon blivit dömd i domstol för stöld och korruption har hon aldrig avtjänat någon straff.
Under president Rodrigo Duterte har Filippinerna gått i en alltmer auktoritär riktning där det juridiska systemet använts för att tysta meningsmotståndare och systematiskt attackera pressfriheten. I skolsystemet har tiden under krigslagarna (1972–81) tagits bort ur läroplanen, vilket lämnat utrymme för Marcos att lansera en alternativ historia.
För det andra möttes Leni Robrero och Bongbong Marcos i vicepresidentvalet 2016. Då lyckades Leni Robrero vinna valet med en mycket knapp marginal.
”Sedan 2016 har Marcos använt sociala medier, bland annat Facebook, Youtube och Tiktok för att presentera en alternativ historia över pappa Ferdinand Marcos tid vid makten.”
Valförlusten blev statskottet för familjen Marcos ”re-branding” som skulle bädda vägen för valvinsten i måndags. Enligt Rappler, den digitala nyhetssidan som drivs av Nobelpristagaren Maria Ressa, kontaktade Marcos det ökända dataanalysföretaget Cambridge Analytica för uppdraget.
Sedan 2016 har Marcos använt sociala medier, bland annat Facebook, Youtube och Tiktok för att presentera en alternativ historia över pappa Ferdinand Marcos tid vid makten.
I välregisserade och tillrättalagda filmer och bilder beskrivs Marcos presidentskap som en gyllene tid av infrastrukursatsningar och fattigdomsbekämpning, men också att det inte skedde några gripanden eller andra övergrepp av oliktänkande. Man har även använt sociala medier för smutskastning av sina motståndare.
Den filippinska demokratin är extra känslig för denna typ av desinfomationskampanjer, dels för att Filippinerna har en av den högsta användartalen för sociala medier per capita i världen och dels för att 60 procent av väljarkåren inte var födda när Marcos den äldre styrde.
Med andra ord har Marcos haft gott om tid att planera och förbereda sin kampanj. Leni Robrero anmälde sin kampanj den sista dagen för registrering, vilket inte gav henne tillräckligt med tid för att ta igen Marcos försprång.
Rolands tredje punkt om demokratiska institutioners misslyckande är den om de två politiska dynastier som gifter sig samman. Bongbongs vicepresidentkandidat är nämligen den sittande diktatorns Rodrigo Duterte dotter, Sara Duterte-Carpio.
Sara Duterte efterträdde sin far som borgmästare i Davao City och har haft högt förtroende bland väljarna redan från kampanjstart. Det var först efter att de två kandidaterna format UniTeam Alliance som Marcos siffror steg i väljarundersökningarna. 2016 ordnade Rodrigo Duterte så Marcos Sr fick en hjältebegravning, motsvarande statsbegravning, i Manila. Detta talar för att valpakten varit planerad en längre tid.
Under hela sin valkampanj har Bongbong konsekvent avstått från att delta i valdebatter och vägrat svara på kritiska frågor från journalister. Han har inte heller presenterat något politiskt program eller reformpaket han vill genomföra.
Han har sagt att han vill återställa Filippinernas glans så som den var under hans fars tid vid makten. Reaktionerna från omvärlden har hittills varit återhållsamma.
I vissa avseenden är det extraordinära omständigheter som lett fram till Marcos vinst i Filippinerna. Men i grund och botten följer valet samma välorkestrerade taktik som i andra länder där sociala medier utgör en viktig kanal till väljarna och en kanal som inte gör skillnad på sanning och lögn.
För Socialdemokraternas systerparti Akbayan Citizens’ Action Party har valet inneburit ett blandat resultat.
I Filippinerna väljs 20 procent av kongressledamöterna via röster på partier. Glädjande är att Akbayan nu säkrat den plats i representanthuset som man förlorade i förra valet.
– Jag känner mig otroligt stolt över kampanjen och över vad vi har åstadkommit. Partiet har nått ut till nya målgrupper och även återupptagit relationen till tidigare väljargrupper. Vi har stått upp för demokrati och mänskliga rättigheter trots att det politiska landskapet hårdnat, säger Rafaela David, partiordförande Akbayan.
Goda nyheter är också att Risa Hontiveros blivit omvald till senaten som enda oppositionspolitiker. Detta kommer sannolikt innebära att Risa Hontiveros kommer att utsättas för kraftiga påtryckningar.
– Risa Hontiveros kommer att behöva stort internationellt stöd för att kunna stå emot påtryckningarna. Risken är annars att Risa blir nästa Leila de Lima som fängslats på rättlösa grunder, säger Rafaela David.
Fotnot: Leila de Lima är en uttalad kritiker av president Dutertes krig mot narkotika.
Artikeln publicerades i Aktuellt i Politiken 25/5-2022.
”Svenska löntagare drabbas av demokratins tillbakagång”Under de senaste åren har demokratin försvagats på global nivå. Denna utveckling drabbar inte bara invånarna i de länder där regimerna blir allt mer auktoritära. Det får även negativa konsekvenser för svenska löntagare.
Nu mer än någonsin måste vi göra allt vi kan för att försvara den hotade demokratin. Det finns få långsiktiga investeringar som är så viktiga som de i en mer demokratisk värld.
Bara under 2021 genomfördes den största ökningen av militärkupper på 20 år. Men trenden under senare år har snarare varit att länder gradvis tar steg i allt mer auktoritär riktning. Ofta handlar det om ledare som kommit till makten genom fria val och som sedan utnyttjar sin position för att angripa fria media, civilsamhällesorganisationer och demokratiska institutioner.
I rapporten Demokrati på reträtt – varför ska vi bry oss? visar vi hur demokratins globala tillbakagång drabbar oss i Sverige. Optimismen som följde efter murens fall och vid det inledande skedet av den arabiska våren har sedan mitten av 00-talet förbytts i pessimism.
Detta påverkar oss på flera sätt. En mer odemokratisk värld är en farligare värld. Exemplet med hur Putins Ryssland för ett folkrättsvidrigt erövringskrig mot Ukraina visar vilka risker som finns förknippade med auktoritära ledare som besitter stora militära resurser, i det här fallet även kärnvapen. Om nuvarande utveckling får fortsätta kommer spänningarna bara fortsätta öka. Det ökar risken för krig med stort mänskligt lidande och ytterligare människors som tvingas fly som konsekvens.
Den hotande demokratin är också det kanske största hindret för att vi människors tillsammans ska lyckas möta klimathotet. Många klimataktivister har en skeptisk eller uppgiven syn på demokratins förutsättningar att stävja klimatförändringarna.
Men fakta talar sitt tydliga språk. Demokratin kanske inte lyckas perfekt alla gånger, men alla andra alternativ är sämre. När auktoritära ledare tar över offras klimatambitioner och civilsamhällesorganisationer pressas tillbaka. Klimatet känner ingen nationsgränser.
Frågan om demokrati är också förknippad med den om social sammanhållning, jobb och arbetsvillkor.
Fria fackföreningar har alltid funnits i auktoritära staters och rörelsers kikarsikten. Den årliga rapport som den globala fackliga samarbetsorganisationen ITUC tar fram om övergrepp mot fackliga rättigheter visar på en dyster utveckling.
I dagens globaliserade värld tvingas svenska löntagare att konkurrera med länder där löneanspråk slås ner med batonger. Om vi inte kan acceptera detta måste vi göra allt vi kan för att vända utvecklingen. Vi har från Sverige länge försökt sprida den svenska modellen, argumenterat för att fria och ansvarstagande parter är de som bäst klarar av att både ge ekonomisk utveckling och trygghet för löntagarna, exempelvis inom ramen för The Global Deal.
Vi måste ställa krav på starka globala institutioner som håller samman världen såväl socialt som politiskt. En värld där de grundläggande mänskliga rättigheter och gemensamma spelregler respekteras av alla stater är en grundförutsättning för att vända utvecklingen och gå mot en säkrare och mer demokratisk värld.
Men det går lite heller att nog betona vikten av det praktiska solidaritetsarbete som redan i dag bedrivs, exempelvis inom ramen för Palmecentrets verksamhet och inom de fackliga organisationerna. Demokrati måste byggas underifrån. Här finns också möjligheten för var och en att engagera sig. Det faktiska stödet från människa till människa, från fackförening till fackförening, är omistligt. Det gör nytta i det korta loppet, och bygger värdefulla relationer för framtiden.
Sveriges regering gör mycket bra för att värna den globala demokratin. Men ska det arbetet vara trovärdigt måste politiska deklarationer följas av faktiska resurser ute i verkligheten. De belarusiska fackföreningsaktivister som protesterar mot Putins krig utgör den verkliga frontlinjen. Vi får inte överge dem.
Därför är det så problematiskt att regeringen finansierar flyktingmottagandet från Ukraina genom att kraftigt skära ner på utvecklingsbiståndet, bland annat just de biståndssatsningar som syftar till att stötta de krafter runt om i världen som arbetar för demokrati och mänskliga rättigheter. Sverige måste kunna garantera att vi är ett långsiktigt och trovärdigt stöd till de som i många fall riskerar allt för en demokrati vi alla tjänar på.
Demokrati är inget naturtillstånd. Det finns starka krafter som tjänar såväl ekonomiskt som politiskt på en mer auktoritär ordning. Samtidigt är det uppenbart att svenska folket och svenska löntagare tillhör dem som förlorar när demokratin pressas tillbaka. Låt oss se till så att kommande årtionden präglas av nederlag och tillbakagång för tyrannerna. Det är både vår plikt som världsmedborgare och vårt egenintresse som löntagare.
Ny rapport: Demokratin på reträtt – därför ska vi bry oss
Demokratin är på tillbakagång. Bara under 2021 genomfördes den största ökningen av kupper under de senaste två decennierna. Men det stora hotet handlar i dag inte om våld och kupper. Det handlar snarare om en gradvis förändring där den sittande regeringen urholkar de liberala och demokratiska rättigheterna, som fria och rättvisa val, yttrandefriheten och likhet inför lagen.
Det finns en stark koppling mellan fred, demokrati och vår gemensamma säkerhet. Detta betyder förstås inte att demokratier inte kan dra ut i strid. Men länder som befinner sig i områden med låga demokrativärden har 70 procent större sannolikhet att genomgå en dödlig väpnad konflikt, jämfört med länder belägna i en region med höga demokrativärden.
Sambandet mellan fred och demokrati kan förstås på två sätt. Demokratier är mindre benägna att gå till krig, framför allt med varandra, och en värld med fler demokratier blir i sig en fredligare värld.
Idén om att mindre demokrati kan ge oss bättre förutsättningar för att stoppa klimatkrisen är missledande. Studier visar nämligen att:
Ifall man jämför länder med lägst demokrativärden (till exempel Kina) och de med högst (till exempel Kanada) ökar de politiska åtagandena för att minska utsläpp av växthusgaser med 19 procent. Även när det gäller klimatambitioner i relation till Parisavtalet presterar demokratier betydligt bättre.
Demokratier stärker också plattformar där människor kan samlas och driva på klimatarbetet, och ger utrymme för exempelvis miljöorganisationer att sprida kunskap och fackföreningar att verka för en mer socialt hållbar klimatomställning.
Rapporten är framtagen av Tankesmedjan Tiden, LO och Olof Palmes Internationella Center. Rapportförfattare är Johan Sjölander och Lisa Weegar.
Processen när det gäller hur länder går mot ett mer auktoritärt styre följer ofta ett likartat mönster:
Tidigt på morgonen, bara timmar innan det nyvalda parlamentet skulle samlas och ha sitt första möte, arresterades flera av Burmas folkvalda ledare, bland andra Aung San Suu Kyi. Ännu en gång hade militären kört över folket och tagit makten i Burma.
– Första tecknet på att något inte stämde den morgonen var att varken telefon eller internet fungerade, men det gick att skicka sms. Mina kollegor och jag upprättade snabbt kontakt via sms och bestämde att alla skulle stanna hemma de första dagarna, berättar Michael Hauer, chef för Palmecentrets arbete i Asien och vid tidpunkten för kuppen bosatt i Rangoon med sin familj.
Efter ett par dagars tyst chock började människor protestera. En massrörelse växte snabbt, där folk över hela landet varje kväll klockan åtta högljutt bankade på kastruller och byttor, som ett sätt att visa sitt missnöje. Fem dagar efter kuppen gav sig tusentals modiga människor ut på gatorna i ett av Rangoons industridistrikt. De flesta var unga kvinnliga textilarbetare som fått nog och valde att öppet visa sin avsky mot militärkuppen. Demonstrationen blev startskottet på den massiva demonstrationsvåg vi sett skölja över Burma sedan dess. Rangoon och många andra städer paralyserades helt av demonstrationer och strejker.
– Känslan var att vi befann oss i händelsernas centrum, och att militären skulle ge vika för motståndsrörelsens enorma stöd. Den första tiden uppvisade militären ett visst tålamod med demonstrationerna, säger Michael Hauer.
Men när folket inte reagerade på militärens kommunikéer tog man som så många gånger förr i historien till brutalt våld mot civila. Snart förbjöds fackförbund och oberoende media. Ett år efter kuppen har runt 1600 människor dödats av militären. 12 500 personer har fängslats eller förts bort utan formella anklagelser.
Palmecentret samarbetar sedan många år med fackföreningsrörelsen, kvinnorörelsen och andra civilsamhällesorganisationer som arbetar för demokrati och mänskliga rättigheter i Burma. Partnerorganisationerna var i ett tidigt skede delaktiga i att organisera motståndet.
– Flera av våra partners uppfattas som ett direkt hot av juntan, och de har förbjudits. Därför var det viktigaste för oss att prioritera säkerheten för våra burmesiska kamrater. Men vi arbetade också för att försöka skapa så bra förutsättningar som möjligt för dem att vara en del av den folkrörelse som växte fram, berättar Michael.
Trots att militärens våld fortsatte att eskalera på gatorna så växte sig motståndet starkare, men i andra former. En parallell ”skuggregering” bildades. En civil olydnadsrörelse växte fram. Statsanställda vägrade arbeta under juntan. Medborgare vägrade betala skatt och el.
Utmärkande för Burmas framväxande demokratirörelse var att kvinnor klev fram och till stor del utgjorde den drivande kraften i motståndet. Bilder på kvinnor som använde saronger för att hindra soldaters frammarsch kablades ut i världsmedia.
– Lite tillspetsat kan man säga generalernas kupp oavsiktligt har bidragit till något ingen tidigare lyckats uppnå, nämligen en bred politisk enighet bland Burmas minoriteter och majoritetsbefolkning. En samlad opposition kämpar tillsammans, och våra partnerorganisationer är en del av det arbetet, säger Michael.
För Palmecentret ställde den nya situationen krav på helt förändrade arbetssätt. Militären kontrollerade nästan alla kommunikationsvägar, och banksektorn kollapsade. Michael och hans familj lämnade Burma.
– Det svåraste har varit att anpassa verksamheten till en situation i förfall. Ingen hade full inblick i vad som hände och det var svårt att hålla sig uppdaterad. Rutiner som etablerades en vecka kunde vara helt utdaterade nästa. Självklart begicks det misstag, men över lag tycker jag att vi som team hanterade situationen bra.
– Jag är mest stolt över hur våra partners agerat. Under hela den här krisen har de varit drivande inom motståndsrörelsen och aktivt bidragit till förutsättningar för ett nytt demokratiskt Burma.
Michael Hauer är Palmecentrets regionchef för Asien och Latinamerika.
Till: Biståndsminister Matilda Ernkrans
Kopia: Finansminister Mikael Damberg, Justitie- och inrikesminister Morgan Johansson
Regeringen har beslutat att stoppa utbetalningarna till Sveriges internationella bistånd, för att finansiera kommunernas flyktingmottagande. Självklart ska Sverige ta emot människor på flykt, men vi har råd att göra detta utan att ta resurser från världens mest utsatta. Inte minst som Riksgäldens senaste prognos pekar på ett oväntat stort budgetöverskott och att regeringen säger att statens finanser är starka.
Regeringens fokusområden i biståndspolitiken är bland annat demokrati och mänskliga rättigheter, klimat och jämställdhet. Det är viktiga förutsättningar för att skapa en tryggare värld för oss alla. Arbetet för att nå dessa mål sker till stor del inom det internationella biståndet och beslutet att kraftigt dra ner på detta motverkar regeringens egen agenda. Samtidigt hör vi regeringen upprepa att de ”stolt” står upp för sina biståndsåtaganden. Vi vill dock hävda att utnyttjandet av en tvivelaktig beräkningsmodell inte friskriver regeringen från vare sig åtaganden eller ansvar.
Hunger och fattigdom ökar i världen. Enligt FN:s livsmedelsprogram WFP är utvecklingen alarmerande. Att i detta läge göra den största nedskärningen någonsin och minska det internationella biståndet med 9,2 miljarder kronor är uppseendeväckande.
Möjligheterna att motverka klimatförändringarnas konsekvenser minskar för varje dag. Att i detta läge minska stödet till tre stora klimatfonder med sammanlagt 1 miljard kronor är minst sagt obetänksamt.
Demokratin i världen är i kris. Att i det läget minska stödet till demokratiska civilsamhällesorganisationer som kämpar för grundläggande mänskliga rättigheter är närmast tanklöst.
Det finns fortfarande möjlighet för regeringen att göra ett stort fel avsevärt mindre.
Migrationsverkets senaste prognos (2022-04-27) ger ett planeringsantagande på 6,4 miljarder kronor, vilket är hela 4 miljarder kronor lägre än det scenario som de aviserade nedskärningarna bygger på. Att pausa biståndet till efter Migrationsverkets nästa prognos skulle allvarligt försämra situationen för människor som lever i fattigdom och förtryck.
– Litar inte regeringen längre på prognoserna från Migrationsverket som underlag för beslut om avräkningar från det internationella biståndet?
– Varför ändrar regeringen inte utbetalningstaket på biståndsanslaget snarast möjligt när det nu finns en formell prognos från Migrationsverket som visar att kostnaderna för flyktingmottagandet beräknas bli fyra miljarder kronor lägre?
– Om beslutet att skära ner det internationella biståndet med totalt 9,2 miljarder kronor de facto byggde på marsscenariot från Migrationsverket, vilket beslutsunderlag ligger då bakom regeringens underlåtenhet att ändra beslutet baserat på den färska ordinarie prognosen?
Med vänlig hälsning och hopp om skyndsamt svar på våra frågor,
Anders L Pettersson, executive director, Civil Rights Defenders
Andreas Stefansson, generalsekreterare, Svenska Afghanistankommittén
Anna Stenvinkel, generalsekreterare, Forum Civ
Anna Sundström, generalsekreterare, Olof Palmes Internationella Center
Anna Tibblin, generalsekreterare, We Effect
Annelie Börjesson, ordförande, Svenska FN-förbundet
Charlotta Norrby, generalsekreterare, Svenska Missionsrådet
Erik Lysén, internationell chef, ACT Svenska Kyrkan
Gustaf Lind, generalsekreterare WWF
Helena Thybell, generalsekreterare, Rädda Barnen
Ingela Holmertz, generalsekreterare, RFSU
Karin Lexén, generalsekreterare, Naturskyddsföreningen
Lena Ingelstam, generalsekreterare, Diakonia
Louise Lindfors, generalsekreterare, Afrikagrupperna
Maria Nyberg, generalsekreterare, Union to Union
Mariann Eriksson, generalsekreterare, Plan International Sverige
Martin Nihlgård, generalsekreterare, IM Individuell Människohjälp
Niclas Lindgren, direktor, PMU
Petra Tötterman Andorff, generalsekreterare, Kvinna till Kvinna
Brevet publicerades först på IM:s hemsida 11/5-2022.
Frihet under attack– Putin ser inga gränser i sin enfald att trycka tillbaka demokratisk och frihetlig längtan. Och vi kommer inte att kunna försvara vår frihet genom att stänga våra gränser, säger Anna Sundström generalsekreterare för Olof Palmes Internationella Center
Palmecentret har tidigare lyft den globala auktoritära utvecklingen och det krympande utrymmet för civilsamhället i länder där demokratin är på tillbakagång. Fram till valet i höst fortsätter vi att prata om Frihet under attack, och attackerna mot demokratin är många.
– Den 11 september är det val i Sverige. Ta snacket. På jobbet, med grannen och vid middagsbordet. Välj rätt sida av historien och försvara tillgången till oberoende medier, ett fungerande rättsväsende, fria kulturyttringar och din egen och andras rätt att organisera sig, säger Anna Sundström.
Först ut i Frihet under attack är en artikel av journalisten Mats Wingborg om Sverigedemokraternas kopplingar till och sympatier för Putin. Den kommer sedan att följas upp av en rapport som vi gör tillsammans med LO och Tiden, och slutligen en fördjupning i europeiska och svenska högerextrema rörelser och partier och deras kopplingar till Putin och Ryssland.
Olof Palmes Internationella Center fördömer fängelsedomarna i TurkietI veckan dömde Turkiet den turkiska filantropen och affärsmannen Osman Kavala till livstidsfängelse, och sju kända människorättsförsvarare, akademiker och journalister till 18 års fängelsestraff. Samtliga anklagas för ”omstörtande verksamhet” där Kavala pekas ut som den som planerat massprotesterna i Turkiet under 2013, känd som Gezi-protesterna.
Osman Kavala har suttit häktad sedan 2017 i högriskfängelset i Silivri. Han har i flera år gett stöd till flertal civilsamhällesorganisationer runtom i Turkiet, ett par av dem även samarbetsorganisationer till den svenska arbetarrörelsen. Rättegången beskrivs som en fars av Human Rights Association i Turkiet, som Palmecentret stödjer. Att domen är tydligt politiskt motiverad är sedan tidigare känd. En av domarna i rätten har dessutom kandiderat till parlamentet för regeringspartiet AKP.
Turkiet är medlem i Europeiska rådet, Nato och OSSE och en kandidat för medlemskap i Europeiska unionen. Men AKP-MHP-regeringen bryter ständigt mot de internationella konventionerna som landet har åtagit sig att följa genom sitt medlemskap. Dessa organisationer har tvingats krishantera och försökt vidta åtgärder, men dessa har ignorerats av Erdoğan och hans regering. Ett exempel är den Europeiska domstolen för mänskliga rättigheters (ECHR) beslut om frigivning av både människorättsaktivisten Osman Kavala och politikern Selahattin Demirtas. Turkiet är ålagt att implementera domstolsbeslutet från Europakonventionen, men vägrar.
Turkiets auktoritära regim har befäst sin makt sedan 2017. Den är koncentrerad till president Erdoğan som har makt att utse viktiga domare, får utfärda undantagstillstånd och styra via dekret.
Samtidigt som EU och USA är upptagna med Rysslands krig i Ukraina har parlamentets makt försvagats och dess ledamöter får begränsade möjligheter att ställa frågor till och granska presidenten. Förtrycket ökar mot regimkritiker i landet och dessa får höga straff. Palmecentrets partnerorganisationer i Turkiet rapporterar också att tortyrfall i fängelser, särskilt mot kvinnor, har ökat markant och att de har fått in fler anmälningar under den senaste tiden. 2021 lämnade Turkiet Europarådets konvention om förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor och av våld i hemmet (Istanbulkonventionen).
Burma: Första maj firas i det dolda i årDet finns stora brister med rättssäkerheten i Burma sedan militärkuppen i februari 2021. Det är en oerhört känslig situation för arbetare och den allmänna befolkningen när det kommer till yttrandefrihet. Många fackliga ledare har sparkats från sina jobb eller arresterats av militärjuntan på grund av deras protester och engagemang för arbetares rättigheter.
Mekanismen för att hantera klagomål i fabrikerna fungerar inte längre. Sedan kuppen har många arbetare dessutom förlorat sina jobb på grund av att fabriker har stängt ner och att investerare har lämnat landet.
Det är inte lätt att hitta positiva exemplen i rådande situation i Burma. Vid starten av militärkuppen var fackföreningar aktivt involverade i protesterna mot den. Men efter brutala nedslag av militärjuntan har fackföreningsrörelsen behövt gå under jorden, eller fortsatt med kampanjer på digitala plattformar.
Under normala omständigheter firar vi första maj genom att organisera kampanjer, marschera och hålla tal i offentliga parker. Men på grund av militärkuppen och den känsliga situationen kommer vi fira första maj 2022 genom att publicera ett uttalande om arbetares situation, och sinsemellan fackföreningsmedlemmar och alliansen planerar vi att organisera en online-kampanj.
– Situationen för Burmas industriarbetare är bedrövlig. Industriområden i städerna lyder fortfarande under så kallade krigslagar, där militären när som helst kan stoppa, visitera eller arrestera förbipasserande. Militärens metod blir också allt mer sofistikerade. Många vittnar om hur dom grundligt söker genom mobiltelefoner efter tecken på stöd för motståndet mot juntan. Vi hör också om arbetsgivare som säger upp all personal utan ersättning för att sedan ta dom tillbaka som ”dagarbetare” till en mindre lön. Fackliga aktivister som står upp för arbetarnas rättigheter blir systematiskt avskedade.
– Det blev tydligt bara veckor efter kuppen att fackföreningsrörelsen betraktades som ett hot av juntan när 16 fackliga organisationer förbjöds. Det var när en grupp kvinnliga industriarbetare anordnade den första demonstrationen som blev startskottet på den landsomfattande proteströrelsen som växte fram. Facklig verksamhet är i princip förbjuden idag eftersom juntan slår hårt ner på föreningsfrihet och organisationsrätt.
21-23 april arresterades 21 fackliga ledare och aktivister i Belarus. Ytterligare ett steg i den illegitima regimen Lukasjenkas förtryck av landets demokratiska krafter. Organisationer som omfattas är Belarus Kongress för Demokratiska Fackföreningar (BKDP), Metallarbetarnas Fria Fackförening(SPM), Belarus fackförening för arbetare inom radioelektronikindustrin (REP).
Bland de arresterade finns ordföranden för BKDP Alexander Jarosjuk, Sergei Antusevitj, Irina Bud-Gusaim, Mikolai Sjarach, Gennadij Fedynich, Jana Malash, Vitali Chichmarov, Michail Gromov, Vasili Beresnev, Dmitri Borodko, Alexander Jevdokimtjik, Miroslav Sobtjik. Den 80-årige ledaren för metallfacket, Aliaksandar Bukhvostov ligger på sjukhus med en hjärtattack efter att också ha blivit gripen.
Igor Komlik, Jelena Jeskova, Anna Dus, Mikolai Gerasimenko, Vadim Pajvin och Yuri Beljakov släpptes efter förhör, ytterligare några efter förhör och en dag i ett häkte, och omfattas av yppandeförbud. Bland dessa finns fackliga jurister och journalister.
Den 23 april frihetsberövades och förhördes också Liza Merljak, internationell sekreterare för BKDP. Hon släpptes efter förhör.
Den fackliga rörelsen har sedan 2020 haft en viktig roll i protesterna mot Lukasjenkas illegitima regim. Strejker, maskningsaktioner och demonstrationer vid de stora företagen och arbetsplatserna har visat på det starka stöd som finns för ett fritt och demokratiskt Belarus.
Under 2021 likviderade Lukasjenka de flesta existerande civilsamhällesorganisationerna i Belarus. Nu verkar det vara även fackföreningarnas tur. De fria fackföreningarna i Belarus har lyckats överleva trots många år av förtryck från regimen. Starka fackföreningar är en viktig del av ett fritt och demokratiskt samhälle.
Vi protesterar mot gripandena av fackliga aktivister och ledare i Belarus. Alla politiska fångar måste släppas!
Anna Sundström, generalsekreterare Olof Palmes Internationella Center
Maria Nyberg, generalsekreterare Union to Union
För mer information och för kommentar:
Inga Näslund, expert Östeuropa Olof Palmes Internationella Center
inga.naslund@palmcenter.se, tel 070-618 57 76
Anna Sundström, generalsekreterare Olof Palmes Internationella Center
anna.sundstrom@palmecenter.se, tel 070-220 05 55
Colombia är ett av få länder i Latinamerika som aldrig haft en vänsterorienterad regering vid makten. Konflikten mellan FARC, landets regering och paramilitära grupper har pågått i över 50 år. Misslyckade fredsprocesser har avlöst varandra samtidigt som ledare som utmanat status quo många gånger tystats eller till och med mördats.
I maj 2022 är det dags för Colombias befolkning att rösta fram en ny regering. För fyra år sedan tog Iván Duque från högerpartiet Centro Democrático över presidentposten efter fredspristagaren Santos. Fredsprocessen efter det historiska fredsavtalet 2016 har under Duques mandatperiod mer eller mindre legat i träda, och befolkningens förtroende för regeringen är rekordlågt. Förra året gick hundratusentals ut i protester mot en skattereform som Duque ville införa, mitt i en pandemi som slagit hårt mot många av landets lägre samhällsklasser. Protesterna slogs brutalt ner av polis och militär och regeringens popularitet dalade ännu mer.
– Alla förutsättningar finns för ett regeringsskifte i Colombia, säger Carolina Corcho Mejía, samordnare för Palmecentrets projekt i Colombia, som är en del av Palmecentrets program i Latinamerika (PAOLA).
Och hon verkar ha rätt. Efter första valomgången, som gick av stapeln i mars 2022, är två av tre kandidater inför andra omgången från oppositionspartier. Gustavo Petro som tillhör Pacto Histórico (Historiska alliansen) där flera vänsterpartier ingår, leder opinionsmätningarna med över 40 procent. Den andra kandidaten, Sergio Fajardo, kommer från samarbetet Coalición Esperanza (Koalition förhoppning) där mitten- och liberala partier ingår.
Dessutom finns det ett visst närmande mellan dessa två koalitioner. Det tack vare en akademi som arrangerades av Palmecentret förra året, där representanter från Pacto Histórico och Partido Verde (Gröna partiet) medverkade. Efter akademin uppmanade flera senatorer till enighet inför valet.
– Palmecentret har haft en fundamental roll i att få oppositionen i Colombia att öppna upp för samarbete. Vi lyckades skapa en akademi och involvera viktiga politiker. Där förstärktes alliansen Pacto Histórico och man kom överens med Partido Verde om hur man skulle stötta varandra inför kommande val, berättar Carolina.
Det var i augusti förra året som akademin, som gick under namnet “Regeringskoalitioner och agendan för en demokratisk transition för Colombia”, hölls i kuststaden Santa Marta i norra Colombia. Inbjudna var också koalitionssamarbeten från Chile, Uruguay och Spanien, som delade med sig av erfarenheten av att skapa majoritetsstyren mellan vänster- och mittenpartier.
– Colombia har aldrig någonsin haft en alternativ regering. Så erfarenheterna från andra delar av Latinamerika och Europa var väldigt viktiga, säger Carolina Corcho Mejía.
Under akademin diskuterades också åtta policydokument som tagits fram med finansiering av Palmecentret. Dokumenten handlade om reformer inom bland annat skatter, sjukvård, utbildning och säkerhet, och godkändes på akademin som den politik som Pacto Histórico går till val på.
– Viktigt att poängtera är att arbetet vi har gjort med Palmecentret varit riktat till partitoppen. Vi pratar inte om seminarier som anordnats för lokala partiföreningar, utan det här är ett arbete direkt med de styrande ledarna och den som kan komma att bli Colombias nästa president, säger Carolina, som själv spås bli hälsominister i en regering ledd av Gustavo Petro.
Något som skapade stor diskussion under akademin var om Pacto Histórico skulle använda sig av öppna eller stängda listor i valet till senaten. Man beslöt sig slutligen om att ha stängda listor med ett av huvudargumenten att det skulle säkra antalet kvinnliga representanter. Listan som var den enda varvade listan med jämn könsfördelning, blev sedan den lista som fick flest röster i valet i mars. Och i senaten ökade den kvinnliga representationen från 22 till 30 procent.
Carolina påpekar också att en viktig del av framgången med PAOLA är att man lyckats involvera civilsamhället. Kvinnoorganisationer, organisationer från bonderörelser med flera har på så vis varit delaktiga i processen med att utveckla politiken inför valet.
Och att Colombias befolkning är sugna på något annat än de högerregeringar som styrt landet i decennier är tydligt. Det visar också den spridning som resultaten av akademin fick på sociala medier, med tiotusentals delningar.
– 73 procent av befolkningen lever just nu i fattigdom eller riskerar att hamna i den. Colombia behöver reformeras i grunden inom många områden, den demokratiska processen är ett av dessa, säger Carolina Corcho Mejía.
Carolina Corcho Mejía, samordnare för Palmecentrets projekt i Colombia, på PAOLA-arrangerat seminarium.
