Nyhetsbrev
Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
ENG
Swisha ett valfritt belopp till
123 24 060 72Tack för ditt stöd!
Tidigt på morgonen, bara timmar innan det nyvalda parlamentet skulle samlas och ha sitt första möte, arresterades flera av Burmas folkvalda ledare, bland andra Aung San Suu Kyi. Ännu en gång hade militären kört över folket och tagit makten i Burma.
– Första tecknet på att något inte stämde den morgonen var att varken telefon eller internet fungerade, men det gick att skicka sms. Mina kollegor och jag upprättade snabbt kontakt via sms och bestämde att alla skulle stanna hemma de första dagarna, berättar Michael Hauer, chef för Palmecentrets arbete i Asien och vid tidpunkten för kuppen bosatt i Rangoon med sin familj.
Efter ett par dagars tyst chock började människor protestera. En massrörelse växte snabbt, där folk över hela landet varje kväll klockan åtta högljutt bankade på kastruller och byttor, som ett sätt att visa sitt missnöje. Fem dagar efter kuppen gav sig tusentals modiga människor ut på gatorna i ett av Rangoons industridistrikt. De flesta var unga kvinnliga textilarbetare som fått nog och valde att öppet visa sin avsky mot militärkuppen. Demonstrationen blev startskottet på den massiva demonstrationsvåg vi sett skölja över Burma sedan dess. Rangoon och många andra städer paralyserades helt av demonstrationer och strejker.
– Känslan var att vi befann oss i händelsernas centrum, och att militären skulle ge vika för motståndsrörelsens enorma stöd. Den första tiden uppvisade militären ett visst tålamod med demonstrationerna, säger Michael Hauer.
Men när folket inte reagerade på militärens kommunikéer tog man som så många gånger förr i historien till brutalt våld mot civila. Snart förbjöds fackförbund och oberoende media. Ett år efter kuppen har runt 1600 människor dödats av militären. 12 500 personer har fängslats eller förts bort utan formella anklagelser.
Palmecentret samarbetar sedan många år med fackföreningsrörelsen, kvinnorörelsen och andra civilsamhällesorganisationer som arbetar för demokrati och mänskliga rättigheter i Burma. Partnerorganisationerna var i ett tidigt skede delaktiga i att organisera motståndet.
– Flera av våra partners uppfattas som ett direkt hot av juntan, och de har förbjudits. Därför var det viktigaste för oss att prioritera säkerheten för våra burmesiska kamrater. Men vi arbetade också för att försöka skapa så bra förutsättningar som möjligt för dem att vara en del av den folkrörelse som växte fram, berättar Michael.
Trots att militärens våld fortsatte att eskalera på gatorna så växte sig motståndet starkare, men i andra former. En parallell ”skuggregering” bildades. En civil olydnadsrörelse växte fram. Statsanställda vägrade arbeta under juntan. Medborgare vägrade betala skatt och el.
Utmärkande för Burmas framväxande demokratirörelse var att kvinnor klev fram och till stor del utgjorde den drivande kraften i motståndet. Bilder på kvinnor som använde saronger för att hindra soldaters frammarsch kablades ut i världsmedia.
– Lite tillspetsat kan man säga generalernas kupp oavsiktligt har bidragit till något ingen tidigare lyckats uppnå, nämligen en bred politisk enighet bland Burmas minoriteter och majoritetsbefolkning. En samlad opposition kämpar tillsammans, och våra partnerorganisationer är en del av det arbetet, säger Michael.
För Palmecentret ställde den nya situationen krav på helt förändrade arbetssätt. Militären kontrollerade nästan alla kommunikationsvägar, och banksektorn kollapsade. Michael och hans familj lämnade Burma.
– Det svåraste har varit att anpassa verksamheten till en situation i förfall. Ingen hade full inblick i vad som hände och det var svårt att hålla sig uppdaterad. Rutiner som etablerades en vecka kunde vara helt utdaterade nästa. Självklart begicks det misstag, men över lag tycker jag att vi som team hanterade situationen bra.
– Jag är mest stolt över hur våra partners agerat. Under hela den här krisen har de varit drivande inom motståndsrörelsen och aktivt bidragit till förutsättningar för ett nytt demokratiskt Burma.
Michael Hauer är Palmecentrets regionchef för Asien och Latinamerika.
Till: Biståndsminister Matilda Ernkrans
Kopia: Finansminister Mikael Damberg, Justitie- och inrikesminister Morgan Johansson
Regeringen har beslutat att stoppa utbetalningarna till Sveriges internationella bistånd, för att finansiera kommunernas flyktingmottagande. Självklart ska Sverige ta emot människor på flykt, men vi har råd att göra detta utan att ta resurser från världens mest utsatta. Inte minst som Riksgäldens senaste prognos pekar på ett oväntat stort budgetöverskott och att regeringen säger att statens finanser är starka.
Regeringens fokusområden i biståndspolitiken är bland annat demokrati och mänskliga rättigheter, klimat och jämställdhet. Det är viktiga förutsättningar för att skapa en tryggare värld för oss alla. Arbetet för att nå dessa mål sker till stor del inom det internationella biståndet och beslutet att kraftigt dra ner på detta motverkar regeringens egen agenda. Samtidigt hör vi regeringen upprepa att de ”stolt” står upp för sina biståndsåtaganden. Vi vill dock hävda att utnyttjandet av en tvivelaktig beräkningsmodell inte friskriver regeringen från vare sig åtaganden eller ansvar.
Hunger och fattigdom ökar i världen. Enligt FN:s livsmedelsprogram WFP är utvecklingen alarmerande. Att i detta läge göra den största nedskärningen någonsin och minska det internationella biståndet med 9,2 miljarder kronor är uppseendeväckande.
Möjligheterna att motverka klimatförändringarnas konsekvenser minskar för varje dag. Att i detta läge minska stödet till tre stora klimatfonder med sammanlagt 1 miljard kronor är minst sagt obetänksamt.
Demokratin i världen är i kris. Att i det läget minska stödet till demokratiska civilsamhällesorganisationer som kämpar för grundläggande mänskliga rättigheter är närmast tanklöst.
Det finns fortfarande möjlighet för regeringen att göra ett stort fel avsevärt mindre.
Migrationsverkets senaste prognos (2022-04-27) ger ett planeringsantagande på 6,4 miljarder kronor, vilket är hela 4 miljarder kronor lägre än det scenario som de aviserade nedskärningarna bygger på. Att pausa biståndet till efter Migrationsverkets nästa prognos skulle allvarligt försämra situationen för människor som lever i fattigdom och förtryck.
– Litar inte regeringen längre på prognoserna från Migrationsverket som underlag för beslut om avräkningar från det internationella biståndet?
– Varför ändrar regeringen inte utbetalningstaket på biståndsanslaget snarast möjligt när det nu finns en formell prognos från Migrationsverket som visar att kostnaderna för flyktingmottagandet beräknas bli fyra miljarder kronor lägre?
– Om beslutet att skära ner det internationella biståndet med totalt 9,2 miljarder kronor de facto byggde på marsscenariot från Migrationsverket, vilket beslutsunderlag ligger då bakom regeringens underlåtenhet att ändra beslutet baserat på den färska ordinarie prognosen?
Med vänlig hälsning och hopp om skyndsamt svar på våra frågor,
Anders L Pettersson, executive director, Civil Rights Defenders
Andreas Stefansson, generalsekreterare, Svenska Afghanistankommittén
Anna Stenvinkel, generalsekreterare, Forum Civ
Anna Sundström, generalsekreterare, Olof Palmes Internationella Center
Anna Tibblin, generalsekreterare, We Effect
Annelie Börjesson, ordförande, Svenska FN-förbundet
Charlotta Norrby, generalsekreterare, Svenska Missionsrådet
Erik Lysén, internationell chef, ACT Svenska Kyrkan
Gustaf Lind, generalsekreterare WWF
Helena Thybell, generalsekreterare, Rädda Barnen
Ingela Holmertz, generalsekreterare, RFSU
Karin Lexén, generalsekreterare, Naturskyddsföreningen
Lena Ingelstam, generalsekreterare, Diakonia
Louise Lindfors, generalsekreterare, Afrikagrupperna
Maria Nyberg, generalsekreterare, Union to Union
Mariann Eriksson, generalsekreterare, Plan International Sverige
Martin Nihlgård, generalsekreterare, IM Individuell Människohjälp
Niclas Lindgren, direktor, PMU
Petra Tötterman Andorff, generalsekreterare, Kvinna till Kvinna
Brevet publicerades först på IM:s hemsida 11/5-2022.
Frihet under attack– Putin ser inga gränser i sin enfald att trycka tillbaka demokratisk och frihetlig längtan. Och vi kommer inte att kunna försvara vår frihet genom att stänga våra gränser, säger Anna Sundström generalsekreterare för Olof Palmes Internationella Center
Palmecentret har tidigare lyft den globala auktoritära utvecklingen och det krympande utrymmet för civilsamhället i länder där demokratin är på tillbakagång. Fram till valet i höst fortsätter vi att prata om Frihet under attack, och attackerna mot demokratin är många.
– Den 11 september är det val i Sverige. Ta snacket. På jobbet, med grannen och vid middagsbordet. Välj rätt sida av historien och försvara tillgången till oberoende medier, ett fungerande rättsväsende, fria kulturyttringar och din egen och andras rätt att organisera sig, säger Anna Sundström.
Först ut i Frihet under attack är en artikel av journalisten Mats Wingborg om Sverigedemokraternas kopplingar till och sympatier för Putin. Den kommer sedan att följas upp av en rapport som vi gör tillsammans med LO och Tiden, och slutligen en fördjupning i europeiska och svenska högerextrema rörelser och partier och deras kopplingar till Putin och Ryssland.
Olof Palmes Internationella Center fördömer fängelsedomarna i TurkietI veckan dömde Turkiet den turkiska filantropen och affärsmannen Osman Kavala till livstidsfängelse, och sju kända människorättsförsvarare, akademiker och journalister till 18 års fängelsestraff. Samtliga anklagas för ”omstörtande verksamhet” där Kavala pekas ut som den som planerat massprotesterna i Turkiet under 2013, känd som Gezi-protesterna.
Osman Kavala har suttit häktad sedan 2017 i högriskfängelset i Silivri. Han har i flera år gett stöd till flertal civilsamhällesorganisationer runtom i Turkiet, ett par av dem även samarbetsorganisationer till den svenska arbetarrörelsen. Rättegången beskrivs som en fars av Human Rights Association i Turkiet, som Palmecentret stödjer. Att domen är tydligt politiskt motiverad är sedan tidigare känd. En av domarna i rätten har dessutom kandiderat till parlamentet för regeringspartiet AKP.
Turkiet är medlem i Europeiska rådet, Nato och OSSE och en kandidat för medlemskap i Europeiska unionen. Men AKP-MHP-regeringen bryter ständigt mot de internationella konventionerna som landet har åtagit sig att följa genom sitt medlemskap. Dessa organisationer har tvingats krishantera och försökt vidta åtgärder, men dessa har ignorerats av Erdoğan och hans regering. Ett exempel är den Europeiska domstolen för mänskliga rättigheters (ECHR) beslut om frigivning av både människorättsaktivisten Osman Kavala och politikern Selahattin Demirtas. Turkiet är ålagt att implementera domstolsbeslutet från Europakonventionen, men vägrar.
Turkiets auktoritära regim har befäst sin makt sedan 2017. Den är koncentrerad till president Erdoğan som har makt att utse viktiga domare, får utfärda undantagstillstånd och styra via dekret.
Samtidigt som EU och USA är upptagna med Rysslands krig i Ukraina har parlamentets makt försvagats och dess ledamöter får begränsade möjligheter att ställa frågor till och granska presidenten. Förtrycket ökar mot regimkritiker i landet och dessa får höga straff. Palmecentrets partnerorganisationer i Turkiet rapporterar också att tortyrfall i fängelser, särskilt mot kvinnor, har ökat markant och att de har fått in fler anmälningar under den senaste tiden. 2021 lämnade Turkiet Europarådets konvention om förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor och av våld i hemmet (Istanbulkonventionen).
Burma: Första maj firas i det dolda i årDet finns stora brister med rättssäkerheten i Burma sedan militärkuppen i februari 2021. Det är en oerhört känslig situation för arbetare och den allmänna befolkningen när det kommer till yttrandefrihet. Många fackliga ledare har sparkats från sina jobb eller arresterats av militärjuntan på grund av deras protester och engagemang för arbetares rättigheter.
Mekanismen för att hantera klagomål i fabrikerna fungerar inte längre. Sedan kuppen har många arbetare dessutom förlorat sina jobb på grund av att fabriker har stängt ner och att investerare har lämnat landet.
Det är inte lätt att hitta positiva exemplen i rådande situation i Burma. Vid starten av militärkuppen var fackföreningar aktivt involverade i protesterna mot den. Men efter brutala nedslag av militärjuntan har fackföreningsrörelsen behövt gå under jorden, eller fortsatt med kampanjer på digitala plattformar.
Under normala omständigheter firar vi första maj genom att organisera kampanjer, marschera och hålla tal i offentliga parker. Men på grund av militärkuppen och den känsliga situationen kommer vi fira första maj 2022 genom att publicera ett uttalande om arbetares situation, och sinsemellan fackföreningsmedlemmar och alliansen planerar vi att organisera en online-kampanj.
– Situationen för Burmas industriarbetare är bedrövlig. Industriområden i städerna lyder fortfarande under så kallade krigslagar, där militären när som helst kan stoppa, visitera eller arrestera förbipasserande. Militärens metod blir också allt mer sofistikerade. Många vittnar om hur dom grundligt söker genom mobiltelefoner efter tecken på stöd för motståndet mot juntan. Vi hör också om arbetsgivare som säger upp all personal utan ersättning för att sedan ta dom tillbaka som ”dagarbetare” till en mindre lön. Fackliga aktivister som står upp för arbetarnas rättigheter blir systematiskt avskedade.
– Det blev tydligt bara veckor efter kuppen att fackföreningsrörelsen betraktades som ett hot av juntan när 16 fackliga organisationer förbjöds. Det var när en grupp kvinnliga industriarbetare anordnade den första demonstrationen som blev startskottet på den landsomfattande proteströrelsen som växte fram. Facklig verksamhet är i princip förbjuden idag eftersom juntan slår hårt ner på föreningsfrihet och organisationsrätt.
21-23 april arresterades 21 fackliga ledare och aktivister i Belarus. Ytterligare ett steg i den illegitima regimen Lukasjenkas förtryck av landets demokratiska krafter. Organisationer som omfattas är Belarus Kongress för Demokratiska Fackföreningar (BKDP), Metallarbetarnas Fria Fackförening(SPM), Belarus fackförening för arbetare inom radioelektronikindustrin (REP).
Bland de arresterade finns ordföranden för BKDP Alexander Jarosjuk, Sergei Antusevitj, Irina Bud-Gusaim, Mikolai Sjarach, Gennadij Fedynich, Jana Malash, Vitali Chichmarov, Michail Gromov, Vasili Beresnev, Dmitri Borodko, Alexander Jevdokimtjik, Miroslav Sobtjik. Den 80-årige ledaren för metallfacket, Aliaksandar Bukhvostov ligger på sjukhus med en hjärtattack efter att också ha blivit gripen.
Igor Komlik, Jelena Jeskova, Anna Dus, Mikolai Gerasimenko, Vadim Pajvin och Yuri Beljakov släpptes efter förhör, ytterligare några efter förhör och en dag i ett häkte, och omfattas av yppandeförbud. Bland dessa finns fackliga jurister och journalister.
Den 23 april frihetsberövades och förhördes också Liza Merljak, internationell sekreterare för BKDP. Hon släpptes efter förhör.
Den fackliga rörelsen har sedan 2020 haft en viktig roll i protesterna mot Lukasjenkas illegitima regim. Strejker, maskningsaktioner och demonstrationer vid de stora företagen och arbetsplatserna har visat på det starka stöd som finns för ett fritt och demokratiskt Belarus.
Under 2021 likviderade Lukasjenka de flesta existerande civilsamhällesorganisationerna i Belarus. Nu verkar det vara även fackföreningarnas tur. De fria fackföreningarna i Belarus har lyckats överleva trots många år av förtryck från regimen. Starka fackföreningar är en viktig del av ett fritt och demokratiskt samhälle.
Vi protesterar mot gripandena av fackliga aktivister och ledare i Belarus. Alla politiska fångar måste släppas!
Anna Sundström, generalsekreterare Olof Palmes Internationella Center
Maria Nyberg, generalsekreterare Union to Union
För mer information och för kommentar:
Inga Näslund, expert Östeuropa Olof Palmes Internationella Center
inga.naslund@palmcenter.se, tel 070-618 57 76
Anna Sundström, generalsekreterare Olof Palmes Internationella Center
anna.sundstrom@palmecenter.se, tel 070-220 05 55
Colombia är ett av få länder i Latinamerika som aldrig haft en vänsterorienterad regering vid makten. Konflikten mellan FARC, landets regering och paramilitära grupper har pågått i över 50 år. Misslyckade fredsprocesser har avlöst varandra samtidigt som ledare som utmanat status quo många gånger tystats eller till och med mördats.
I maj 2022 är det dags för Colombias befolkning att rösta fram en ny regering. För fyra år sedan tog Iván Duque från högerpartiet Centro Democrático över presidentposten efter fredspristagaren Santos. Fredsprocessen efter det historiska fredsavtalet 2016 har under Duques mandatperiod mer eller mindre legat i träda, och befolkningens förtroende för regeringen är rekordlågt. Förra året gick hundratusentals ut i protester mot en skattereform som Duque ville införa, mitt i en pandemi som slagit hårt mot många av landets lägre samhällsklasser. Protesterna slogs brutalt ner av polis och militär och regeringens popularitet dalade ännu mer.
– Alla förutsättningar finns för ett regeringsskifte i Colombia, säger Carolina Corcho Mejía, samordnare för Palmecentrets projekt i Colombia, som är en del av Palmecentrets program i Latinamerika (PAOLA).
Och hon verkar ha rätt. Efter första valomgången, som gick av stapeln i mars 2022, är två av tre kandidater inför andra omgången från oppositionspartier. Gustavo Petro som tillhör Pacto Histórico (Historiska alliansen) där flera vänsterpartier ingår, leder opinionsmätningarna med över 40 procent. Den andra kandidaten, Sergio Fajardo, kommer från samarbetet Coalición Esperanza (Koalition förhoppning) där mitten- och liberala partier ingår.
Dessutom finns det ett visst närmande mellan dessa två koalitioner. Det tack vare en akademi som arrangerades av Palmecentret förra året, där representanter från Pacto Histórico och Partido Verde (Gröna partiet) medverkade. Efter akademin uppmanade flera senatorer till enighet inför valet.
– Palmecentret har haft en fundamental roll i att få oppositionen i Colombia att öppna upp för samarbete. Vi lyckades skapa en akademi och involvera viktiga politiker. Där förstärktes alliansen Pacto Histórico och man kom överens med Partido Verde om hur man skulle stötta varandra inför kommande val, berättar Carolina.
Det var i augusti förra året som akademin, som gick under namnet “Regeringskoalitioner och agendan för en demokratisk transition för Colombia”, hölls i kuststaden Santa Marta i norra Colombia. Inbjudna var också koalitionssamarbeten från Chile, Uruguay och Spanien, som delade med sig av erfarenheten av att skapa majoritetsstyren mellan vänster- och mittenpartier.
– Colombia har aldrig någonsin haft en alternativ regering. Så erfarenheterna från andra delar av Latinamerika och Europa var väldigt viktiga, säger Carolina Corcho Mejía.
Under akademin diskuterades också åtta policydokument som tagits fram med finansiering av Palmecentret. Dokumenten handlade om reformer inom bland annat skatter, sjukvård, utbildning och säkerhet, och godkändes på akademin som den politik som Pacto Histórico går till val på.
– Viktigt att poängtera är att arbetet vi har gjort med Palmecentret varit riktat till partitoppen. Vi pratar inte om seminarier som anordnats för lokala partiföreningar, utan det här är ett arbete direkt med de styrande ledarna och den som kan komma att bli Colombias nästa president, säger Carolina, som själv spås bli hälsominister i en regering ledd av Gustavo Petro.
Något som skapade stor diskussion under akademin var om Pacto Histórico skulle använda sig av öppna eller stängda listor i valet till senaten. Man beslöt sig slutligen om att ha stängda listor med ett av huvudargumenten att det skulle säkra antalet kvinnliga representanter. Listan som var den enda varvade listan med jämn könsfördelning, blev sedan den lista som fick flest röster i valet i mars. Och i senaten ökade den kvinnliga representationen från 22 till 30 procent.
Carolina påpekar också att en viktig del av framgången med PAOLA är att man lyckats involvera civilsamhället. Kvinnoorganisationer, organisationer från bonderörelser med flera har på så vis varit delaktiga i processen med att utveckla politiken inför valet.
Och att Colombias befolkning är sugna på något annat än de högerregeringar som styrt landet i decennier är tydligt. Det visar också den spridning som resultaten av akademin fick på sociala medier, med tiotusentals delningar.
– 73 procent av befolkningen lever just nu i fattigdom eller riskerar att hamna i den. Colombia behöver reformeras i grunden inom många områden, den demokratiska processen är ett av dessa, säger Carolina Corcho Mejía.
Carolina Corcho Mejía, samordnare för Palmecentrets projekt i Colombia, på PAOLA-arrangerat seminarium.
Putins orättfärdiga krig mot Ukraina har nu pågått i lite drygt en månad. Lidandet är oerhört. De bilder och berättelser vi får ta del av hur civila drabbas är ofattbara. Ett invasionskrig i Europa skakar oss i grunden.
Vi välkomnar att EU aktiverat sitt massflyktsdirektiv för första gången. Det är bara ett av de många sätt på vilka Ukrainas grannländer och Sverige visar sitt stöd och solidaritet med de drygt 10 miljoner ukrainare som flytt sina hem de senaste veckorna.
Den blixtsnabba och sammansvetsade solidaritetsrespons som länderna i Europa och omvärlden visat prov på sedan 24 februari inger hopp. Återigen mobiliserar hela Sverige för att ta emot människor på flykt och det svenska folkets vilja att bistå visar tydligt – Ukrainas sak är vår!
Sverige och svensk socialdemokrati har en stolt tradition av solidaritet och internationell samverkan. Den svenska biståndsviljan är generellt hög, detta visar Sidas återkommande undersökningar.
Sverige är ett av få rika länder som fortsatt står upp för ett generöst bistånd som sätter fattigdomsbekämpning först.
Vi socialdemokrater är stolta över att vi lägger en hundradel av vårt växande välstånd i Sverige på utveckling i andra delar av världen. Det har vi definitivt råd med och skapar en säkrare värld för alla.
Utspel om att sänka biståndet eller att villkora detsamma med krav på återvandring har kommit från olika partier under lång tid.
Därför var det glädjande att höra utrikesminister Ann Linde i utrikesdeklarationen, bara dagar innan Putin invaderade Ukraina, klargöra att ”svenskt bistånd ska användas till att minska fattigdomen och orättvisorna i världen. Det handlar om solidaritet – men också om en övertygelse om att en bättre värld ger ett tryggare Sverige”.
Vi välkomnar naturligtvis att regeringen nu tillskjuter kommunerna och regionerna medel för att hantera det ökade antal flyktingar som anländer i Sverige.
Dock oroas vi av svaret på frågan från Aftonbladets reporter under regeringens presskonferens som antyder att finansieringen kommer ske genom så kallade avräkningar på Sveriges bistånd. Pengar från biståndsbudgeten som varit avsedda att minska fattigdomen och främja demokratiutveckling i en mängd länder runt om i världen
Vi vill därför påminna den socialdemokratiska regeringen om att på vår partikongress i höstas slog fast att avräkningar från biståndet ska hanteras restriktivt. Vår uppmaning lyder; lämna inte världens fattiga med notan för solidariteten med Ukraina. Sverige kan bättre. Sverige har råd att både ta ansvar för Europa och världen.
I skuggan av Putins krig mot Ukraina pågår fler kriser. Jemen, Syrien och Etiopien är bara tre exempel på andra konfliktsituationer som orsakar stort mänskligt lidande.
I spåren av coronapandemin har fattigdomen ökat och miljontals barn berövats möjligheten till utbildning. Redan utsatta grupper har blivit ännu mer utsatta inte minst barn och unga, kvinnor och hbtq+personer.
Kriget mot Ukraina bidrar till ökade livsmedels- och drivmedelspriser vilket ytterligare ökar utsattheten för världens fattiga.
Klimatförändringarnas effekter accelererar, den biologiska mångfalden minskar med stora konsekvenser för vår gemensamma överlevnad. Värst drabbas världens fattiga.
Ett minskat bistånd kommer ytterligare öka fattigdom och hunger. Minska möjligheterna att förebygga kriser och konflikter som driver fler människor på flykt.
Det primära målet för biståndet är att minska fattigdom och bidra till hållbara och demokratiska samhällen.
Läget för demokratin är allvarligt. I dag lever 87,3 procent av jordens befolkning – 6,4 miljarder människor – i mer eller mindre inskränkta samhällen.
Autokratiseringen av Ryssland stannar inte där. Indien, Turkiet, Brasilien är exempel på andra länder där demokratiska fri- och rättigheter begränsas. Effekterna av en auktoritär och totalitär samhällsutveckling leder alltför ofta till krig och konflikt.
Genom att bidra till demokratisk utveckling bygger vi världen, och därigenom Sverige, säkrare.
Socialdemokratins svar i ambitionen om en bättre värld kan inte vara att ta pengar för fattigdomsbekämpning till att bistå flyktingar undan ett krig i vårt närområde. Det är både kortsiktigt och dumt.
Vi måste höja blicken och arbeta långsiktigt. Globalt utvecklingssamarbete och bistånd är en investering för framtiden. Genom att ta ansvar för världen, tar vi ansvar för Sverige.
Lisa Nåbo, förbundsordförande SSU
Diyar Cicek, förbundssekreterare SSU
Christopher Lindvall, internationellt ansvarig SSU
Sara Kukka-Salam, förbundsordförande Socialdemokrater för tro och solidaritet
Hélène Sevastik, förbundssekreterare Socialdemokrater för tro och solidaritet
Thomas Hammarberg, styrelseledamot Socialdemokrater för tro och solidaritet
Emma Fastesson Lindgren, förbundsordförande S-studenter
Henrik Svensson, förbundssekreterare S-studenter
Lara Badinson, internationellt ansvarig S-studenter
Daniel Andersson, förbundsordförande HBT-socialdemokrater
Andreas Saleskog, biträdande förbundssekreterare HBT-socialdemokrater
Emelie Stark, internationell ledare HBT-socialdemokrater
David Loveday, ordförande s-föreningen Internationalisterna
Marita Ulvskog, ordförande Olof Palmes Internationella Center
Anna Sundström, generalsekreterare Olof Palmes Internationella Center
Debattartikeln publicerades i Aftonbladet den 1/4-2022.
Fackliga demokratikämpar utmanar Eswatinis kungNär regimen i Eswatini tog bort möjligheten att lämna in medborgarförslag till parlamentet, exploderade missnöjet. Ett upprop för demokrati skickades till parlamentsledamöter, vilket var aktioner som uppmuntrades av bland annat Eswatinis textilarbetarfack, ATUSWA. Men i respons mot de fredliga protesterna exploderade också polisvåldet.
Efter att en student dödats i maj 2021 anordnades stora demonstrationer mot polisens brutala metoder. Ett 70-tal människor dödades, 500 skadades och 800 greps av polis.
– Nu rör sig soldater och polis på gatorna och vi har utegångsförbud nattetid. Det har blivit svårt för vanliga medborgare att göra något för att förbättra sina liv och för arbetare att organisera sig, säger Wander Mkhonza, generalsekreterare och en av grundarna av ATUSWA.
Wander Mkhonza håller tal. Foto: Elijah Chiwota (IndustriALL).
Wander Mkhonza berättar att fackföreningarna i praktiken fungerar som opposition eftersom politiska partier är förbjudna, om än fortsatt verksamma. I november anordnade ATUSWA ett möte med strejkande arbetare när polisen utan förvarning dök upp och kastade tårgas på deltagarna.
– Folk sprang ut i panik sökandes efter syre, berättar Wander.
Polisen förklarade senare sitt agerande med att de trodde att det rörde sig om ett politiskt parti. De bad om att få information om möten i förväg, men agerade ändå på samma sätt vid nästa träff. Sedan dess har ATUSWA inte kunnat anordna fler massmöten.
Wander Mkhonza använder namnet Swaziland – inte Eswatini.
– Problemet är inte namnet, utan hur det kom till. I vår konstitution står fortfarande Swaziland och ingen person borde kunna vakna upp på morgonen och ändra det. Kungen ska inte vara större än nationen.
Konstitutionen från självständigheten från 1968 garanterar politiska rättigheter och politisk pluralism. Men 1973 förbjöd kungen politiska partier och organisering och sedan dess är det svårt för fackföreningar att verka.
– Arbetares frihet är inte på något sätt garanterad, säger Wander Mkhonza som själv tidigare arbetade i en textilfabrik.
2003 gick han med i och blev senare vice ordförande för det socialdemokratiska partiet PUDEMO, sedan 2008 terroriststämplat av regimen. Idag satsar han främst sin kraft på fackföreningsrörelsen och där ser han en dubbel utmaning: Regeringen motsätter sig fackens existens och arbetsgivarna respekterar inte rätten till organisering och kollektivförhandlingar.
Bara att få ATUSWA registrerad av den statliga instansen Arbetskommissionen innebar tre års kamp. Konflikter tas till domstol av arbetsgivarna och även om ATUSWA nästan alltid vinner, blir det långdragna och därmed kostsamma processer.
Arbetsgivarna är väl medvetna om att det suger ut fackföreningens ekonomiska resurser, säger Wander.
18 000 personer jobbar inom textilindustrin i Eswatini. Alla företag utom ett är utlandsägda, antingen av taiwaneser eller sydafrikaner. Wander Mkhonza vittnar om arbetsvillkoren inom den eswatinska textilindustrin. Produktionsmål som inte nås tvingar arbetare till obetald övertid. En symaskin som går sönder leder till reducerade arbetstimmar. Anslutning till ett fackförbund innebär förlorad möjlighet till lån och risk att avskedas för bagatellartade fel. Som textilarbetare var Wander Mkhonza med om just det senare.
– Men jag gick till rätten och vann. Arbetsgivaren medgav då att jag avskedades för mitt engagemang i fackföreningen.
Ändå ökar ATUSWA:s medlemsantal ständigt. Den viktigaste frågan är minimilöner. Kravet är motsvarande knappt 10 kr i timmen eller drygt 1800 kr i månaden (45 timmars arbetsvecka), 700 kronor mer än dagens genomsnittslön. ATUSWA har bara kollektivavtal med det största sydafrikanska företaget.
– Där är arbetsförhållandena bättre och arbetarna tjänar mer per timme. Med dem sitter vi ned och löser konflikter. Det är ett bra exempel, men det intresserar ingen.
Wander Mkhonza har arresterats två gånger och år 2018 tappade han hörseln i en vecka efter att ha attackerades av säkerhetspersonalen vid Montigny investment, ett textilföretag ägt av finansministern.
– Vi är ständigt bevakade. Visst är jag rädd, ibland hör jag hur någon knackar på dörren till mitt hem. Men jag vet också vad arbetarna går igenom, för jag har varit där med dem. Jag vet att utan kamp kommer situationen inte att förbättras.
Palmecentret stödjer fackföreningsrörelsen i Eswatini
Fackförbundet ATUSWA (The Amalgamated Trade Union of Swaziland) har 4000 medlemmar, de flesta inom textilindustrin. 65 procent är kvinnor. ATUSWA är anslutet till TUCOSWA (Trade Union Congress of Swaziland), som får stöd av Palmecentret tillsammans med svenska LO. I projektet genomförs utbildningar, seminarier och studiecirklar i syfte att öka kunskap om och stärka det gemensamma arbetet för de anslutna fackföreningarnas medlemmars rätt till goda arbetsvillkor, rimlig ersättning och jämställdhet i arbetslivet.
Littfest: Varning! Frihet i fara
I land efter land tar auktoritära krafter över makten och demokratin får stå tillbaka. Folkrörelser över hela världen vittnar om hot och förföljelse. 84 miljoner människor befinner sig på flykt. Adderar vi pandemi och klimatkris till detta befinner världen sig i ett läge där internationellt samarbete och solidaritet är viktigare än någonsin. Ändå minskar det globala biståndet, gränser stängs och rika länder vänder sig inåt som om de vore isolerade öar som inte påverkas av den globala utvecklingen.
Hur ser dagens hot mot demokratin ut – och varför är den så viktig att slå vakt om? Vad betyder egentligen solidaritet – och är den ens möjlig?
Seminariet sänds live på torsdag kl. 14:45 här på hemsidan eller på plats i Umeå.
Deltagare:
Lena Berggren, historiker, verksam vid Institutionen för idé- och samhällsstudier, Umeå universitet. Lena är en av Sveriges mest kunniga experter på fascism och har länge arbetat med demokratifrågor ur ett idéhistoriskt perspektiv.
Hans Lagerberg, författare, aktuell med boken Gå tillsammans (Ordfront förlag).
Anna Sundström, generalsekreterare för Olof Palmes Internationella Center.
Samtalsledare:
Dan Wergelius, Olof Palmes Internationella Center
