Nyhetsbrev
Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
Filmklippet min kollega skickar visar en mörk och tom gata i Burmas största stad Rangoon. Men ljudet är ögonbedövande. Från öppna fönster och dörrar visar människor sin avsky mot militärkuppen genom att slå på grytor och kastruller. Vi känner igen protestaktionen. Den har använts av allt från Stockholms krögare som är missnöjda med hur Coronarestriktionerna påverkar restaurangbranschen till demonstrationer mot president Salvador Allende i diktaturens Chile. I Burma har protestaktionen en mycket symbolisk betydelse då metoden sedan urminnestider använts för att skrämma bort onda andar.
Växande krav på en ny konstitution, inte minst efter NLD:s storseger i valet i november 2020, tros vara en av anledningarna till den statskupp som nu kastat Burma tillbaka till militärdiktatur. I ett slag har årtionden av kamp för demokrati och mänskliga rättigheter i landet raderats ut. Men människor låter sig inte nedslås. De bankar på kastruller nattetid. De samlas på gatorna och demonstrerar dagtid. I nattliga räder grips demonstranter. En ny cybersäkerhetslag förbereds som kommer göra det möjligt för militärjuntan att åtala alla som kritiserar kuppmakarna och visar stöd för Aung San Suu Kyi. Minst 23 000 fångar har släppts ur landets överfulla fängelser vilket tolkats som ett sätt att skapa plats för massgripanden.
Också på gatorna i Belarus har demonstranterna slagit på kastruller och grytor för att visa sitt missnöje med Alexander Lukasjenkos regim. Fler än 30 000 har gripits i de omfattande protester som pågått i landet sedan det förfuskade valet i augusti förra året. Även om kylan och pandemin gör att allt färre protesterar öppet i Belarus samlas människor fortfarande för att demonstrera.
Burma och Belarus två länder som just nu förenas i folkens kamp för frihet och demokrati. Två länder där repressiva regimer kontrollerar både ekonomin och politiken. Två länder där kraven på sanktioner växer men också på utländska företag att sätta handling bakom fina policyer om socialt ansvarstagande.
I Belarus planerar IKEA just nu att utöka verksamheten. Trots vetskapen om att företagets inköp av virke ger regimen stora intäkter. Sedan förra året kan du köpa belarusiskt mousserande vin på Systembolaget. Lanseringen ägde ironiskt nog rum i augusti, nästan samtidigt som det val som utlöst protesterna. H&M var ett av de första svenska företagen på plats efter att sanktionerna mot den tidigare militärregimen i Burma lyftes 2013 och som nu kommer tvingas samarbeta med militärjuntan. Redan förra året kritiserades Ericsson för sitt samarbete med ett telekombolag kopplat till Burmas militär.
Ska diktaturens onda andar kunna drivas bort krävs mer än kastrullprotester. Världssamfundet måste agera tillsammans till stöd för demonstranterna och företagen sluta fylla förtryckande regimers fickor med pengar.
Krönikan publicerades i februari 2021 i Aktuellt i Politiken.
Sverige och EU måste omedelbart agera mot militären i Burma.Tiotusentals människor demonstrerar dagligen mot militärjuntan i Burma (även kallat Myanmar). Det råder inga tvivel om att befolkningen motsätter sig militärens brutala maktövertagande.
Nu måste omvärlden snabbt visa handlingskraft och vidta konkreta åtgärder som biter på militären. Riktade sanktioner mot militärens ekonomiska intressen skulle kunna vara avgörande.
De senaste veckorna har nyheter kablats ut från Burma som vi hoppades var förpassade till historien. Än en gång har militären gripit makten i landet och avsatt den folkvalda regeringen. Men som så många gånger tidigare har folket gått ut på gatorna med sin säkerhet som insats. De vägrar acceptera en återgång till diktatur.
Den 1 februari, samma dag som det nyvalda parlamentet i Burma skulle tillträda, genomförde militären sin statskupp. Ett års undantagstillstånd utlystes, de folkvalda politikerna avsattes och militären tog över styrningen av landet. Fler än 500 aktivister, journalister och politiker har hittills gripits, däribland landets civila ledare, fredspristagaren Aung San Suu Kyi. Istället styrs landet av överbefälhavare Min Aung Hlaing. Samme man som FN-utredare pekar ut som ansvarig för brott mot mänskligheten och fördrivningen av folkgruppen rohingya.
Redan samma dag som militären grep makten började människor öppet visa sitt motstånd. Protesterna växte snabbt och nu sker dagliga massdemonstrationer i hela landet. Enbart den största staden Rangoon har enligt flera olika lokala medier fler än 100 000 människor slutit upp i de största folkliga demonstrationerna sedan de stora demonstrationerna mot diktaturen 1988.
Det finns en stor kraft och beslutsamhet i de demonstrationer som nu sker. I tio år har befolkningen fått känna på hur det är att leva i ett mer öppet samhälle. Ekonomin har vuxit och levnadsstandarden har ökat. För dagens unga är kontakt med omvärlden en självklarhet. Aung San Suu Kyi, som länge satt i husarrest, ställde upp och vann två val med stor majoritet. Hennes styre har varit en stor besvikelse för många, inte minst landets minoriteter, men det innebär inte att de vill återgå till militärdiktaturen. Framför allt för landets unga är det en otänkbarhet.
Protesterna har varit fredliga och välorganiserade men har trots det i flera fall mötts av våld från polisen. Tårgas, vattenkanoner och gummikulor har använts mot demonstranter och det finns även rapporter om att poliser skjutit skarpt. De senaste dagarna har soldater och stridsfordon synts på gatorna i städer runt om i landet. Tillslagen mot demonstranterna blir alltmer hårdhänta. Skakande scener har fångats på film när polis skjutit mot folkmassor. Regimens svar kan bli än mer brutalt. Militären har tidigare slagit ner protester utan pardon med tusentals döda som följd.
Omvärlden måste agera snabbt för att sätta press på militären. Konkreta åtgärder måste till. Den burmesiska militären har omfattande ekonomiska intressen. Den kontrollerar flera stora företag, något som ger stora intäkter utanför försvarsbudgeten. Genom att rikta in sig på dessa kan omvärlden sätta press på juntan.
Sverige och EU bör omedelbart införa riktade sanktioner mot den burmesiska militären och företag som ägs och kontrolleras av militären, något som även rekommenderas av FN:s särskilda utredningskommission för Burma. USA har tagit på sig ledartröjan och redan aviserat sanktioner mot tio personer som bär ansvar för statskuppen och tre företag som ägs av militären. Men EU har ännu inte presenterat några konkreta åtgärder som svar på militärkuppen. Sveriges regering måste driva på så att EU omedelbart agerar mot militären.
Tiden att agera är nu. Burma får inte glida tillbaka in i militärens järngrepp. Omvärlden måste stödja de demokratiska krafter i landet som står upp mot militären.
Abul Kalam, ordförande för Swedish Rohingya Association
Anders L Pettersson, executive director vid Civil Rights Defenders
Anna Sundström, generalsekreterare vid Olof Palmes Internationella Center
Eva Ekelund, policychef vid Act Svenska kyrkan
Kristina Jelmin, verksamhetschef för Svenska Burmakommittén
Lina Arvidsson, talesperson för Globala Partnerskap, LSU – Sveriges Ungdomsorganisationer
Måns Molander, Nordenchef vid Human Rights Watch
Ulrika Strand, generalsekreterare vid Fonden för mänskliga rättigheter
Anna Widoff, ordförande för MeSheWe
Artikeln publicerades 19/2 – 2020 i Sydsvenskan.
Såhär utnyttjar de auktoritära ledarna pandeminI Ungern har Viktor Orbán infört lagar som gör att journalister som anses sprida ”fejknyheter” kan få upp till fem års fängelse. I Japan, Thailand och Kambodja har undantagslagar införts som begränsar pressfriheten. I Rumänien har en ny lag stiftats som gör att myndigheter kan censurera webbsidor och i Serbien finns planer på att låta staten få monopol på att informera om covid-19. Allra mest långtgående är undantagslagen i Kambodja som gör det möjligt för regeringen att censurera medier, digitala plattformar och övervaka telefonsamtal.
I flera länder används digital teknik för att övervaka människors rörelser som ett led i bekämpningen av smittan. En del av detta har vällovliga syften, i flera länder har människor frivilligt laddat ner appar för att få uppgifter om smittade personer i närheten. I andra fall är det uppenbart att den digitala kontrollen också haft andra syften. I Armenien har staten beslutat att myndigheterna ska få tillgång till uppgifter från medborgarnas mobiltelefoner. I Iran har inrikesministeriet fått tillgång till digitala uppgifter om hur människor rör sig och i Israel har premiärminister Benjamin Netanyahu öppnat för att myndigheterna i hemlighet ska få spåra uppgifter från medborgarnas mobiltelefoner. Från Ryssland kommer uppgifter om att myndigheterna bygger datasystem för att koppla samman information från appar som anger var människor befinner sig med uppgifter från kameraövervakning, bankkort etc. Kritiker kallar systemet för ”cyber-gulag”.
För att hindra smittan har länder infört bestämmelser för att förhindra folksamlingar. Det har också påverkat möjligheten att hålla politiska möten. Det som dock inte är acceptabelt är när restriktionerna varit specifikt utformade för att hota, tysta och diskriminera den politiska oppositionen. I Bangladesh har restriktionerna använts för att gripa vårdpersonal, studenter och aktivister som kritiserat landets coronapolitik. I Bolivia har staten öppnat för att MR-aktivister ska kunna åtalas. I Uganda har polisen slagit till mot hbtq-personer som anklagats för att sprida viruset. Även i Filippinerna har hbtq-personer attackerats och trakasserats av polis. I andra länder har myndigheterna passat på att gripa personer när det mediala ljuset varit riktat mot smittspridningen. Ett exempel är Hongkong där polisen har gripit flera personer som tillhör den demokratiska oppositionen.
Öppet brev: Lägg ner åtalet mot Eren Keskin
Rättsprocessen mot, den mycket kända och hyllade människorättsjuristen Eren Keskin, återupptas den 15 februari. Åtalet gäller hennes solidaritetsaktion till stöd för tidningen Özgür Gündem, då hon gick in som tillfällig chefredaktör. Tidningen grundades i början av 90-talet, den har bevakat den kurdisk-turkiska konflikten och har stängts ned flera gånger av myndigheterna. Åklagaren har rubricerat åtalet mot Eren Keskin som stöd till en terroristorganisation och om hon fälls riskerar hon ett långt fängelsestraff.
Sedan 1990-talet har de turkiska myndigheterna, med alla medel, försökt tysta Eren Keskin på grund av hennes arbete för mänskliga rättigheter och yttrandefrihet. Första fängelsedomen kom 1995, sedan dess har drygt 140 åtal väckts mot henne. Hon har trakasserats, mordhotats och utsatts för attentat. Hennes oförtröttliga och modiga kamp har belönats med flera priser och utmärkelser; Orhan Doğan Peace Award, Hrant Dink Award, Anna Dahlbäcksstipendiet, Anna Lindh-priset och Martin Ennals Award.
Fem organisationer; Palmecentret, Svenska PEN, Advokater utan gränser, Amnesty International och Anna Lindhs minnesfond skriver idag den 18 januari 2021 till Turkiets justitieminister och kräver att åtalet mot Eren Keskin läggs ned och att hoten och trakasserierna mot henne upphör.
Läs brevet nedan!
Minister of Justice, Abdulhamit Gül
Ministry of Justice
Adalet Bakanliği
06659 Ankara
Turkey
Stockholm, 18 January 2021
Dear Minister,
We, the undersigned are gravely concerned about Eren Keskin. She is an internationally renowned and much acclaimed lawyer, human rights activist and writer who has devoted her life to defending human rights and freedom of expression. Eren Keskin is the recipient of several international awards, including the Martin Ennals Award, The Anna Lindh Award, The Civil Society Award and The Orhan Doğan Peace Award.
The persecution and harassment of Eren Keskin is unprecedented. For decades the Turkish authorities have tried to silence her. She has received several death threats and has also been physically attacked. More than 140 separate criminal charges have been brought against her for her outspoken stand against human rights violations. She has spent time in prison, been banned from travelling abroad and has had her lawyer’s licence withdrawn once.
On 15 February 2021 there will be a new hearing in the Özgür Gündem Main Trial, at the Istanbul High Criminal Court number 23. Eren Keskin is charged with membership of a terrorist organisation, for acting as a “solidarity editor” of the Özgür Gündem newspaper.
It is our strong belief that there are absolutely no grounds to the allegations of Eren Keskin being a member of a terrorist organisation. These allegations are clearly fabricated and yet another attempt to stop her from doing her legitimate human rights work and from peacefully exercising her fundamental right to freedom of expression.
We call for the charges against Eren Keskin to be immediately dropped and that she be allowed to carry out her human rights work free from reprisals and judicial harassment.
Furthermore, we call on the Turkish government to repeal Article 301 and other articles in the penal code that unfairly limit the right to freedom of expression.
Yours sincerely,
Jesper Bengtsson, president, Swedish PEN
Anna Johansson, acting Secretary General, Amnesty International, Sweden
Louise Gunvén, president, Lawyers without Borders, Sweden
Lena Hjelm-Wallén, chairman, Anna Lindh Memorial Fund
Anna Sundström, Secretary General, Olof Palme International Center
Palmecentret har därför sammanställt en lista med elva saker som kännetecknar ett land med auktoritära tendenser. Det här är tecken att hålla utkik efter och agera på:
1. Fristående skribenter, författare, lärare och forskare tystas. Det kan handla om hot, uppsägningar och indragna ekonomiska medel.
2. Skolans och kulturens innehåll kontrolleras. Det händer i Brasilien. Det händer i Indien. Och det händer i Ungern.
3. Oberoende folkrörelser och NGO:s försvinner. Organisationer får stänga sina kontor, ledare fängslas och medlemskap i vissa organisationer bestraffas. Det händer dagligen i länder som Kina och Ryssland.
4. Etniska och religiösa minoriteter och hbtq-personer uppfattas som ett hot. Inte sällan övergår de auktoritära tendenserna till uttalad rasism.
5. Självständiga medier stoppas. I Ungern har den politiska makten tagit kontroll över det offentliga tv-bolaget. I Polen har regeringspartiet Lag och Rättvisa bytt ut cheferna inom public service samtidigt som oberoende publikationer utsätts för smutskastning.
6. Konstitutionen ändras för att säkra makt. I Ryssland har Putin ändrat i konstitutionen för att sitta kvar vid makten. I Turkiet har redan konstitutionen skrivits om för att säkra Erdogans makt. I Kina har president Xi Jinping drivit igenom en ändrad konstitution som gör att han kan sitta kvar som president efter 2022.
7. Domstolsväsendet kontrolleras. Polen har fått hård kritik från EU för att landet genom politiska beslut styrt tillsättningarna av nya domare. I Kina har regimen stärkt greppet om domstolsväsendet.
8. Den politiska oppositionen ses inte som legitim. Oppositionella smutskastas och tystas och det pågår dagligen i länder som Brasiliien, Ungern och Kina.
9. Ledare i andra auktoritära länder stödjs. Enligt en ny rapport Från Human Rights Watch har auktoritära ledare fått ett uppsving och en av förklaringarna till att det gått snett är Trump. Trump har inte bara inspirerat Bolsonaro utan också förbättrat relationerna med Putin, Saudiarabiens kronprins Mohammed bin Salman och Egyptens militärdiktator al-Sisi.
10. Internationella samarbeten och avtal sägs upp. Detta underminerar det globala arbetet mot klimathot och kärnvapennedrustning. Ett annat tecken är tendensen att dra tillbaka eller minska det ekonomiska stödet till internationella organ.
11. Demokratins försvarare slås ned med våld och fängslas. Då har det auktoritära styret tagit ett steg till och förvandlats till diktatur, fascism eller kommunistiskt envälde. I Thailand tog militären över makten efter en kupp i maj 2014. Regeringen som avsattes var korrupt, men den var ändå folkvald. Enligt de bestämmelser som militären antagit är det numera förbjudet att arrangera politiska möten i landet.
Vill du veta mer om de auktoritära tendenserna? Ladda ner hela rapporten Frihet i fara här.
Våga stå upp mot förtrycket i HongkongNu åtalas mediemogulen Jimmy Lai, ägare till en frispråkig tidning i Hongkong. Han greps i somras när över hundra poliser vällde in på redaktionen. Några dagar före åtalet greps 16 demokratiaktivister, tre av dem misstänkta för brott mot säkerhetslagen. Och i veckan innan fängslades den kanske mest kände demokratiaktivisten, Joshua Wong, tillsammans med ytterligare två personer.
Vi nås nära nog dagligen av nyheter om gripanden i Hongkong av personer som står upp för demokrati och mänskliga rättigheter. Farhågorna att den säkerhetslag som infördes i juni skulle användas för att kväsa demokratirörelsen har besannats. Omvärldens tystnad är oroväckande.
Även Hongkongs arbetarrörelse drabbas. Tidigt i höstas greps Lee Cheuk-yan från HKCTU, Hongkongs motsvarighet till LO. Han släpptes fri mot borgen och inväntar en rättegång som förmodligen inleds i februari. Hongkongs parlament är nu tomt på oppositionella ledamöter. I november klassades fyra parlamentariker som säkerhetsrisker och kastades ut från parlamentet, övriga oppositionella parlamentariker bestämde sig då för att lämna parlamentet.
Snart avgår Donald Trump och stora delar av världen drar en lättnadens suck, då han under sina fyra år vid makten varit det tydligaste uttrycket för den typ av auktoritära ledare som vi under senare år sett allt fler av. Politiska ledare som väljs genom demokratiska val för att sedan angripa demokratins grundvalar. Trump har haft en hård ton mot Kina, även när det gällt situationen i Hongkong. Att han samtidigt varit bästa vän med bland andra Mohammed bin Salman i Saudiarabien visar att det knappast är demokrati och mänskliga rättigheter som Trump velat värna. Snarare handlar det om hans inhemska nationalistiska agenda.
Men Trumps ständiga attacker mot Kina har haft det goda med sig att den kinesiska repressionen hamnat i fokus. Andra mer seriösa aktörer måste ta vid och tydligt ta ställning mot förtrycket i Kina och svara på angreppen mot demokratin i Hongkong. Det är dags för en tydligare hållning från EU. Handelsintressen får inte innebära tystnad på det politiska området.
EU måste kräva att Kina står fast vid löftet om ett land två system, och därmed fortsätter respektera ett demokratiskt styre i Hongkong. Från EU:s sida behöver man ha en beredskap att sätta handling bakom orden.
Det är inte en slump att Hongkongs fackliga centralorganisation har sänt ett stöduttalande till fackföreningsrörelsen i Belarus. Båda organisationerna har drabbats hårt av den globala trenden med ökande angrepp mot civilsamhällets organisationer och begränsningar av demokratiska rättigheter. Allt fler auktoritära ledare utnyttjar pandemin som en förevändning att minska det demokratiska utrymmet.
Faktum är att om vi inte lyckas vända den globala trenden så är allas vår frihet i fara. Så låt 2021 bli ett år då vi tar strid för demokrati och rättvisa i Hongkong, och i resten av världen.
Anna Sundström, Olof Palmes Internationella Center
Artikeln publicerades 15/12 – 2020 i Dagens Arena
”Genom ungdomarna når vi framtiden”Landet har genomgått en dramatisk förändring på kort tid. Det är bara 35 år sedan Hoxha var landets envåldshärskare. Idag står Albanien inför ett potentiellt EU-medlemskap, vilket är en stor möjlighet att bidra till en positiv utveckling, menar Olle Thorell. Denna nybyggaranda var fröet till vad som skulle komma att bli ett fruktbart samarbete mellan Socialdemokraterna i Västmanland och systerpartiet i Albanien.
Engagemanget fanns där. Likaså tanken om vad projektet skulle handla om. Med stöd av Olof Palmes Internationella Center, åkte Thorell och Pirraku till Albanien för att skapa relationer med landets socialdemokratiska parti, fackföreningsrörelse och civilsamhälle. Både Pirraku och Thorell insåg ganska snart att de behövde tänka om. Partiet hade kommit långt. SSU:s motsvarighet i Albanien hade 64 000 medlemmar. Systerpartiet hade en utarbetad engagemangstrappa vid valrörelser.
Däremot upptäckte de att det albanska samhället präglas av korrupta strukturer och starka hierarkier, vilket sätter käppar i hjulet för att kunna arbeta enligt demokratiska principer. Ett arbete som inte görs i en handvändning. Efter dialog landade projektet istället i att stärka partiets demokrati, ideologi och grundläggande värderingar. Så föddes akademin för framtidens ledare för unga socialdemokrater. Genom ungdomarna når vi framtiden, konstaterar Pirraku.
Med denna ambition är projektet långsiktigt. Tanken är att det ska bära frukt om tio år. Och att det ska få ringar på vattnet. Deltagarna i akademin har varit på besök i Sverige och träffat både statsministern och olika delar av arbetarrörelsen. Samarbetet mellan dessa olika grenar var otänkbart för de albanska Socialdemokraterna. Insikterna från hur den svenska arbetarrörelsen organiserar sig öppnade nya vägar på hemmaplan. Idag sitter partiet och facket vid samma bord i Albanien.
Internationell solidaritet är inte en paroll utan praktik, säger Thorell när han pratar om projektets betydelse. Han menar att det är en skyldighet som socialdemokrat att visa stöd och hjälpa andra som precis har börjat på sin demokratiska resa. Det ger även möjlighet till självkritik och granskning. Det har varit viktigt att tänka att vi inte vet bäst, berättar Thorell om utbytet mellan länderna.
Ambitionerna för framtiden är stora. Målbilden är att projektet ska spilla över på länder i närområdet och bidra till en demokratisk utveckling, där den på vissa håll backar. Ett område som ska utvecklas är folkbildningen. Både Thorell och Pirraku talar entusiastiskt om att starta upp en ABF-filial i Albanien. Folkbildningen är demokratins självförsvar och skapar ett alternativ till det auktoritära sättet att bedriva ledarskapsutbildningar.
Om projektet:
Socialdemokraternas partidistrikt i Västmanland tillsammans med Qemal Stafa Foundation driver en akademi för framtidens ledare inom det albanska socialdemokratiska partiet. Projektet finansieras och administreras av Olof Palmes Internationella Center.
Publicerat i Aktuellt i Politiken 8/12 2020
Läs mer om Palmecentrets arbete i Albanien.
Fredagen den 13 november attackerade marockanska soldater civila västsaharier i Guerguerat, vid den sydvästra delen av Västsahara nära gränsen till Mauretanien. Västsaharierna protesterade fredligt mot den passage som Marocko olagligt byggt genom buffertzonen där varken Marockos eller Polisario Fronts väpnade styrkor får befinna sig enligt eldupphöravtalet som signerades 1991. Passagen bryter mot vapenvilans regler och bidrar dessutom till att transportera stölder av Västsaharas rika naturtillgångar.
Den marockanska attacken är den senaste i en lång rad av provokationer och upprepad råvaruplundring från Marockos sida som möjliggjorts av årtionden av ointresse och flathet från FN:s och omvärldens sida. Västsahariernas representation, Polisario Front, förklarade att eldupphör-avtalet inte längre gäller på grund av Marockos brott och har nu under den senaste veckan beskjutit marockanska positioner längs den 270 mil långa mur, som Marocko byggt och som delar Västsahara i två delar, en ockuperad och en befriad.
Vi inom det svenska civilsamhället tar avstånd från alla våldshandlingar och bevittnar med bestörtning hur regionen riskerar att kastas in i en väpnad konflikt som inte minst skulle drabba den västsahariska civilbefolkningen hårt.
Sverige kan göra en viktig insats för att ge de unga västsaharierna nytt hopp genom att kräva att FN skyndsamt genomför den utlovade folkomröstningen.
1991 trädde eldupphöravtalet mellan Marocko och Polisario Front i kraft. Efter det 16 år långa kriget, sedan Marocko ockuperade Västsahara 1975, skulle västsaharierna, i likhet med andra afrikanska kolonier, äntligen genom en folkomröstning få välja sin framtid, självständighet eller integration med Marocko. Avkoloniseringsprocessen skulle ledas av FN-styrkan Minurso under sex månader. Både Marocko och Polisario Front undertecknade denna settlement agreement, FN:s resolution 690.
Dessa sex månader har blivit till 29 år och ingen folkomröstning har genomförts. Marocko vägrar släppa det råvarurika Västsahara. FN och omvärlden tiger still. Stormakterna med vetorätt, med USA och Frankrike i spetsen och med goda relationer till Marocko, styr hanteringen i FN:s säkerhetsråd.
Samtidigt lever uppåt 200 000 västsaharier sedan 40 år tillbaka i flyktingläger i den algeriska öknen i väntan på att få återgå till ett fritt Västsahara. Vi uppmanar Sverige och FN att inse allvaret. Vi manar till aktion innan en storskalig väpnad konflikt i nordvästra Afrika är ett faktum.
Vi kräver att Sveriges regering framför följande till FN:
1. Att den utlovade folkomröstningen snarast genomförs, där västsaharierna får besluta om de vill ha en självständig stat eller tillhöra Marocko
2. Att sanktioner införs mot marockanska ledare om de fortsätter förhindra en västsaharisk folkomröstning om självbestämmande
3. Att FN ingriper mot de övergrepp och mänskliga rättighetsbrott som nu i ännu högre grad sker mot skyddslösa västsaharier i ockuperat område samt mot de politiska fångarna i marockanska fängelser
4. Att det särskilda sändebudet för Västsahara snarast tillsätts
Av Sveriges regering kräver vi dessutom:
1. Ett tydligt ställningstagande mot Marockos ockupation.
2. Att riksdagens beslut från 2012 att erkänna den västsahariska staten SADR. Saharawi Arab Democratic Republic, verkställs.
3. Att Sverige i EU kräver ett stopp för alla avtal med Marocko som också omfattar Västsahara.
Anna Sundström, Olof Palmes Internationella Center
Benjamin Ladraa, Solidarity Rising
Gabi Björsson, Emmaus Stockholm
Gerardo Lizano, Praktisk Solidaritet, Emmaus/Gävle Biståndsgrupp
Jan Strömdahl, Svenska Västsaharakommittén
Kristin Ivarsson, Björkåfrihet
Louise Lindfors, Afrikagrupperna
Ole von Uexkull, Right Livelihood-stiftelsen
Sonja Gardefjord, Kommittén för Västsaharas Kvinnor
PRO
Artikeln publicerades 30/11 – 2020 i ETC
De jobbar för att ge unga rohingyer en framtidBlodiga etniska konflikter håller på att slita isär Rakhinestaten i västra Burma. I ett samhälle plågat av hat, rasism och misstänksamhet mellan grupper försöker aktivister skapa förändring från gräsrotsnivå.
Rakhinestaten i västra Burma har blivit skådeplats för en av de största folkfördrivningarna i modern tid. Över 700 000 människor från den muslimska folkgruppen rohingya flydde härifrån till Bangladesh åren 2017 och 2018, i vad som beskrivits som etnisk rensning. Internationella domstolen i Haag utreder nu om militärens och polisens operationer till och med kan klassas som folkmord.
De rohingyer som finns kvar i Rakhine lever segregerade i ghetton med begränsad rörelsefrihet och utan tillgång till högre utbildning. Bristen på framtidshopp har tidigare drivit hundratusentals unga rohingyer i händerna på hänsynslösa människosmugglare. Ingen vet exakt hur många rohingyer som drunknat eller mördats i smugglarnas händer.
Vi träffar en lärare på en av få eftergymnasiala utbildningar för rohingyer, som drivs av en ideell organisation. De lär ut engelska, datorkunskaper, samhällsvetenskap, fredsstudier och egenföretagande.
Engelskaundervisning
– Många av våra studenter visste inte vad de skulle göra med sina liv eftersom de inte hade några möjligheter att studera vidare. Av dom som tagit examen hos oss jobbar nu uppemot 90 procent för olika internationella organisationer, säger han.
En av hans elever som ursprungligen från norra Rakhinestaten, är särskilt intresserad av samhällsvetenskap.
– Som rohingyer kan jag inte läsa vidare på universitet i Burma, så det här är min enda chans, säger han.
Organisationen som stöds av Palmecentret, erbjuder även utbildning för ungdomar från andra folkgrupper i delstaten, såsom rakhine och chin. Motsättningarna mellan de här folkgrupperna har flera gånger under de senaste decennierna spillt över i sekteristiskt våld och våldsamma upplopp i Rakhine.
Under 2020 har konflikten intensifierats mellan militären och den väpnade gruppen Arakan Army, som strider för ett självständigt Rakhine. Striderna har drivit omkring 200 000 människor på flykt inom delstaten. Med trångboddhet och bristande tillgång till hygien och vård bedöms internflyktingarna här vara särskilt sårbara för coronaviruset, som drabbat Rakhinestaten hårt.
I ett läge med flera pågående konflikter sprids också, vid sidan av coronaviruset, fördomar och rädslan för den andre. Ett av skolans mål är därför att utbilda en ny generation fredsbyggare som kan bidra till att normalisera relationerna mellan folkgrupperna.
– Folk är rädda för det de inte känner till. Om vi kan bygga kulturell förståelse och skapa möten mellan grupperna så kan vi förändra hur vi ser på varandra, säger grundaren och ledaren för organisationen.
Hans samhällsengagemang började tidigt. Under militärdiktaturen verkade han som demokratiaktivist och fängslades år 2000 i fem år för att ha deltagit i demonstrationer mot juntan.
En gammal taktik som många regimer i Burma använt sig av är att utnyttja de etniska spänningar som finns i landet, och spela ut folkgrupper mot varandra. När han grundade organisationen år 2012 var det med insikten att en fortsatt demokratisering av Burma bygger på fred och harmoni mellan landets folkgrupper. Så länge hat och rasism frodas kommer demokratin bara att gynna nationalistiska politiska rörelser.
– Vi måste ändra på hur folk ser varandra och bekämpa hatet, det är en längre och svårare process än att bygga demokrati, säger han.
– Vi försöker skapa möten mellan rohingyer, rakhine, chin och andra folkgrupper. Vi har utbyten mellan våra skolor och ordnar exempelvis gemensamma sport- och kulturaktiviteter.
I nuläget har dock Covid-19 satt stopp för dessa möten. Skolan har ställt in de flesta av sina aktiviteter, men ändå kunnat fortsätta utbildningarna på distans över internet.
– Men det är svårt. Både studenter och lärare är ovana med tekniken och vi kämpar med logistiska utmaningar såsom långsamt internet. Det blir också mindre fokus på varje student och mer stress i och med distansundervisning, säger grundaren.
Att skapa möten mellan ungdomar från olika folkgrupper var i och för sig inte oproblematiskt före Covid-19 kom in i bilden. Reaktionerna från allmänheten på skolans aktiviteter har i bästa fall varit skeptiska, och ibland hotfulla.
– Det är svårt att utmana normer, konstaterar han.
En 26-årig kvinna jobbar som programdirektör på skolan och berättar om när de för ett par år sedan ordnade en gemensam fotbollsmatch för elever från deras skolor. När foton från matchen sedan spreds, där rohingyakillar syntes sparka boll tillsammans med rakhinetjejer, lät inte kommentarerna på sociala medier vänta på sig.
– En flickas föräldrar tvingade henne att sluta på skolan. Folk var jättearga, hatet riktades främst mot rohingyakillarna som man var rädd skulle våldta flickorna som var rakhine.
Till och med polisen hörde av sig och uppmanade skolan att upphöra med liknande aktiviteter, eftersom de menade att det fanns risk för våldtäkter när man blandade rohingyer med rakhine, berättar grundaren.
Programdirektören gick själv skolans ledarskapsutbildning innan hon började arbeta för organisationen, och har fått offra mycket för att göra det hon tror på.
– Min mamma gillade inte att jag skulle börja arbeta med muslimer, så hon sparkade ut mig ur huset. Det tog åtta månader innan vi blev sams igen och jag fick flytta tillbaka, säger hon.
Men det snackas och skvallras fortfarande i hemtrakten. Hennes mamma får ofta förmaningar från bekanta som reagerar på att hennes dotter umgås med muslimer.
– Det är därför våra försök att skapa möten mellan de här grupperna är så viktigt. Det är klart att man ibland är skeptisk mot främlingar, det är just därför vi behöver mötas så vi slutar vara främlingar för varandra, säger programdirektören.
Den unga studenten som gillar att studera samhällsvetenskap, berättar att han fått flera nya vänner som är rakhine och chin genom utbildningen. Eftersom det är svårt för rohingyer att röra sig fritt i delstaten håller de framför allt kontakt över internet.
Hans lärare beklagar förstås att regeringen inte erkänner deras utbildning och betyg, men menar att det spelar mindre roll eftersom deras studenter är så eftertraktade.
– Utbildningssystemet i Burma är i föråldrat och behöver reformeras. De skulle kunna lära sig mycket av oss, vi sätter studenten i centrum och utbildar ungdomar som kan engelska och är anställningsbara. Vi har många företag och organisationer som vill anställa våra studenter, vilket är det viktigaste för oss, säger han.
Fakta: Rakhinestaten
Hette tidigare ”Arakan” och var ett självständigt kungadöme fram till att de burmanska kungarna erövrade området 1784-1785. Efter det första anglo-burmesiska kriget blev Arakan en del av Brittiska Indien. När Burma, som också koloniserades av britterna, blev självständigt 1948 så blev Arakan en del av Burma.
I hundratals år har muslimer och buddhister levt på båda sidor om Naf-floden, i det som idag är Bangladesh och Burma. Ordet ”rohingya” kommer från det ord som muslimer i norra Arakan själva använde för att beskriva sig, och betyder kort och gott ”från Rohang”, vilket var deras ord för Arakan. Det finns även andra muslimska folkgrupper i Rakhine, såsom Kaman.
Julia i Belarus: Fängelsetiden gjorde vår solidaritet starkare
– Fängelsetiden är en form av tortyr. Ljuset är på hela tiden och det finns ingen riktig toalett. Deras idé är var att ingen därefter skulle våga protestera, men tvärtom så har människor här i Belarus blivit än mer övertygade om hur viktigt det är med demokrati och frihet.
Julia Mickiewicz är förbundssekreterare för ABF i Belarus. Hösten 2020 dömdes hon till 15 dagars fängelse för deltagande i ”olagliga massmöten”. Trots det har varken hon eller någon annan av de som suttit fängslade några planer på att ge upp:
– Fängelsetiden gjorde vår solidaritet starkare. Tiden i fängelset blev som en enda studiecirkel – vi skapade ett kvinnligt systerskap och vi har fortfarande kontakt med varandra, efter att vi släppts. Vi är helt enkelt trötta på att vara rädda!
Under mer än 20 år har Belarus styrts av Lukasjenkas regim. Till skillnad från grannländerna Polen och Ukraina finns ingen tidigare erfarenhet av att protesterat mot makten. Och rädslan var stor. Men så började något hända. Stegen var små, men med tiden blev de många.
– I början var många vilsna, de var inte vana vid att göra saker själva. Men med tiden blev våra studiecirklar allt mer populära. Människor har lärt sig engelska och polska, pratat filosofi, arbetat med hantverk. Vi har skapat en säker plats baserad på värderingar om solidaritet, demokrati och tolerans och jämställdhet. Alla ska känna sig välkomna, alla delar kunskap med varandra och alla har något att bidra med. På så sätt bryter vi igenom rädslan, fortsätter Julia Mickiewicz.
En annan viktig del har varit arbetet för jämställdhet och ömsesidig respekt mellan män och kvinnor.
– Belarus är ett väldigt patriarkalt samhälle. Lukasjenka respekterar inte kvinnor. Därför blev det en chock för honom att vi var så eniga mot honom. Och den slutliga förnedringen för honom var nog när en kvinna vann presidentvalet. Han hade nog aldrig tänk sig att hon, som var en stand-in för sin man, skulle kunna bli ett hot mot honom.
När människor började protestera slog regimen tillbaka med våld. Och ännu mer våld.
– Många chockades över det som hänt. Men våldet fick också många att engagera sig. För första gången gav sig vanliga människor ut på gatorna – fabriksarbetare, äldre kvinnor, lärare, tusentals människor som aldrig tidigare deltagit i en demonstration. Dessutom så är vi ett litet land och vid det här laget finns det nog inte en enda familj som inte har någon medlem som misshandlats eller fängslats, konstaterar Julia Mickiewicz.
Själv fördes Julia bort när hon var på väg in för ett möte på ABF:s kontor. På polisstationen var det kaosartat och hon fick känslan av att de som förhörde henne hela tiden behövde rapportera till en person som satt i ett annat rum. Julia flyttas sedan till ett fängelse utanför huvudstaden Minsk där hon delade cell med en filosof, en poet och en kvinnlig barägare.
– Fängelsetiden gjorde vår solidaritet starkare. Vi ordnade seminarier och tiden i fängelset blev som en enda studiecirkel och alla de drygt tjugo kvinnor som suttit där tillsammans med oss fick ett certifikat på att de varit med om kursen. Idag är Belarus är som enda stor studiecirkel. Människor börjar ta ansvar för sina egna liv och de gör det utan ledare – i det som nu sker är vi alla ledare.
Hur länge protesterna kommer att fortsätta och vad som i slutänden kommer att krävas för att Belarus ska bli ett demokratiskt land, vet varken Julia eller någon annan. Men hon är säker på att protesterna inte kommer att upphöra:
– Folk har den styrka som krävs för att fortsätta. Belarus kan aldrig gå tillbaka och bli det land det var innan protesterna började. Människor vill leva ett annat sorts land, ett demokratiskt land.
