Nyhetsbrev
Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
ENG
Swisha ett valfritt belopp till
123 24 060 72Tack för ditt stöd!
Rättsprocessen mot, den mycket kända och hyllade människorättsjuristen Eren Keskin, återupptas den 15 februari. Åtalet gäller hennes solidaritetsaktion till stöd för tidningen Özgür Gündem, då hon gick in som tillfällig chefredaktör. Tidningen grundades i början av 90-talet, den har bevakat den kurdisk-turkiska konflikten och har stängts ned flera gånger av myndigheterna. Åklagaren har rubricerat åtalet mot Eren Keskin som stöd till en terroristorganisation och om hon fälls riskerar hon ett långt fängelsestraff.
Sedan 1990-talet har de turkiska myndigheterna, med alla medel, försökt tysta Eren Keskin på grund av hennes arbete för mänskliga rättigheter och yttrandefrihet. Första fängelsedomen kom 1995, sedan dess har drygt 140 åtal väckts mot henne. Hon har trakasserats, mordhotats och utsatts för attentat. Hennes oförtröttliga och modiga kamp har belönats med flera priser och utmärkelser; Orhan Doğan Peace Award, Hrant Dink Award, Anna Dahlbäcksstipendiet, Anna Lindh-priset och Martin Ennals Award.
Fem organisationer; Palmecentret, Svenska PEN, Advokater utan gränser, Amnesty International och Anna Lindhs minnesfond skriver idag den 18 januari 2021 till Turkiets justitieminister och kräver att åtalet mot Eren Keskin läggs ned och att hoten och trakasserierna mot henne upphör.
Läs brevet nedan!
Minister of Justice, Abdulhamit Gül
Ministry of Justice
Adalet Bakanliği
06659 Ankara
Turkey
Stockholm, 18 January 2021
Dear Minister,
We, the undersigned are gravely concerned about Eren Keskin. She is an internationally renowned and much acclaimed lawyer, human rights activist and writer who has devoted her life to defending human rights and freedom of expression. Eren Keskin is the recipient of several international awards, including the Martin Ennals Award, The Anna Lindh Award, The Civil Society Award and The Orhan Doğan Peace Award.
The persecution and harassment of Eren Keskin is unprecedented. For decades the Turkish authorities have tried to silence her. She has received several death threats and has also been physically attacked. More than 140 separate criminal charges have been brought against her for her outspoken stand against human rights violations. She has spent time in prison, been banned from travelling abroad and has had her lawyer’s licence withdrawn once.
On 15 February 2021 there will be a new hearing in the Özgür Gündem Main Trial, at the Istanbul High Criminal Court number 23. Eren Keskin is charged with membership of a terrorist organisation, for acting as a “solidarity editor” of the Özgür Gündem newspaper.
It is our strong belief that there are absolutely no grounds to the allegations of Eren Keskin being a member of a terrorist organisation. These allegations are clearly fabricated and yet another attempt to stop her from doing her legitimate human rights work and from peacefully exercising her fundamental right to freedom of expression.
We call for the charges against Eren Keskin to be immediately dropped and that she be allowed to carry out her human rights work free from reprisals and judicial harassment.
Furthermore, we call on the Turkish government to repeal Article 301 and other articles in the penal code that unfairly limit the right to freedom of expression.
Yours sincerely,
Jesper Bengtsson, president, Swedish PEN
Anna Johansson, acting Secretary General, Amnesty International, Sweden
Louise Gunvén, president, Lawyers without Borders, Sweden
Lena Hjelm-Wallén, chairman, Anna Lindh Memorial Fund
Anna Sundström, Secretary General, Olof Palme International Center
Tv-bilder som visar en hjärtlig kram mellan Belarus diktator Lukasjenko och ordförande för det internationella ishockeyförbundet René Fasel upprör. Den sänder också signaler om att det inom delar av idrottsrörelsen finns en likgiltighet inför att allt fler länder i världen styrs av auktoritära ledare.
Det internationella ishockeyförbundets ordförande René Fasel befann sig alltså i Belarus för att diskutera frågeställningar inför Ishockey VM, som är tänkt att senare i vår spelas i Belarus och Lettland. Att öppet och obehindrat omfamna en icke-demokratisk ledare medan ishockeyvärlden håller andan, skapar osäkerhet om vad ordföranden och diktatorn har för planer.
För vad finns egentligen att diskutera? Det måste väl i betraktas som självklart att i det läge som nu råder i Belarus kan inte ett VM spelas där. Och jag är glad över att Svenska Ishockeyförbundet delar den uppfattningen.
Men hur har det kunnat gå så långt? Varför har inte Ishockey VM i Belarus avblåst för länge sedan? Vi upprörs över bilderna från Washington som visar vad ett auktoritärt och oberäkneligt styre kan få för konsekvenser. Bara några dagar senare möts det internationella ishockeyförbundet och en av världens värsta diktatorer i ett kramkalas.
I november misshandlades den 31-årige konstnären och regimkritikern Raman Bandarenka till döds i Belarus huvudstad Minsk. Maskerade män överföll honom på gården i den bostadsrättsförening han bodde i. Videoklipp från händelsen visar att en av de maskerade personerna kan ha varit Dmitry Baskov, ordförande i Belarus ishockeyförbund. Han deltog inte själva misshandeln, men stod bredvid och tittade på. Redan där borde den internationella ishockeyvärlden ha sagt stopp – inget VM i Belarus!
Svenska Ishockeyförbundet behöver gå längre och tydligt deklarera att Sverige inte kommer att delta i ett VM i Belarus. Eller varför inte en samlad aktion från de fyra nordiska länderna som kvalificerat sig till VM. Om fyra nationer säger nej till Lukasjenkos VM så borde det inte längre finnas mycket att diskutera.
Genom historien har vi sett många bevis på auktoritära ledare som använt idrotten för att stärka sin makt. Och naiva idrottare och idrottsledare som låter sig utnyttjas. Frågan är förstås inte helt svart eller vit, och inte ens jag tror att Sverige i alla sammanhang ska utebli från idrottsarrangemang i odemokratiska stater.
Men när det gäller Belarus finns ingen tvekan.
Där har folket visat att man tröttnat på diktaturen och gett sig ut i jättelika fredliga demonstrationer, men som tyvärr för var dag bemöts allt mer brutalt. Allt fler fängslas, torteras och tvingas i exil. När det gäller Belarus måste man välja sida – demokrati eller diktatur.
Låt oss hoppas på att den internationella idrottsrörelsen väljer rätt.
Anna Sundström, Olof Palmes Internationella Center
Artikeln publicerades 16/1 – 2020 i Aftonbladet.
Studio Solidaritet: Kontroll, hets & censur – Frihet i faraÅrets första dagar har varit minst sagt händelserika. 6 januari utfördes massarrester mot oppositionsaktiva i Hongkong där bland annat LOs systerorganisation HKCTUs ordförande greps. Bara några dagar senare uppmanar Donald Trump till mobilisering i Washington som leder till stormning av Capitol Hill. Dessa händelser är dock endast toppen på ett isberg av händelser som skakar demokratins grundvalar.
Vad är det som gör att detta sker? Vilka metoder använder dessa ledare för att härska och söndra? Varför ges det idag större utrymme att tänja på demokratiska principer?
I ett samtal lett av Linn Svansbo får vi höra Annika Strandhäll, riksdagsledamot i utrikesutskottet för Socialdemokraterna och Palmecentrets generalsekreterare Anna Sundström diskutera hur det egentligen står till med demokratin i världen och vilka effekter tillbakagången kan komma att få.
Palmecentret har därför sammanställt en lista med elva saker som kännetecknar ett land med auktoritära tendenser. Det här är tecken att hålla utkik efter och agera på:
1. Fristående skribenter, författare, lärare och forskare tystas. Det kan handla om hot, uppsägningar och indragna ekonomiska medel.
2. Skolans och kulturens innehåll kontrolleras. Det händer i Brasilien. Det händer i Indien. Och det händer i Ungern.
3. Oberoende folkrörelser och NGO:s försvinner. Organisationer får stänga sina kontor, ledare fängslas och medlemskap i vissa organisationer bestraffas. Det händer dagligen i länder som Kina och Ryssland.
4. Etniska och religiösa minoriteter och hbtq-personer uppfattas som ett hot. Inte sällan övergår de auktoritära tendenserna till uttalad rasism.
5. Självständiga medier stoppas. I Ungern har den politiska makten tagit kontroll över det offentliga tv-bolaget. I Polen har regeringspartiet Lag och Rättvisa bytt ut cheferna inom public service samtidigt som oberoende publikationer utsätts för smutskastning.
6. Konstitutionen ändras för att säkra makt. I Ryssland har Putin ändrat i konstitutionen för att sitta kvar vid makten. I Turkiet har redan konstitutionen skrivits om för att säkra Erdogans makt. I Kina har president Xi Jinping drivit igenom en ändrad konstitution som gör att han kan sitta kvar som president efter 2022.
7. Domstolsväsendet kontrolleras. Polen har fått hård kritik från EU för att landet genom politiska beslut styrt tillsättningarna av nya domare. I Kina har regimen stärkt greppet om domstolsväsendet.
8. Den politiska oppositionen ses inte som legitim. Oppositionella smutskastas och tystas och det pågår dagligen i länder som Brasiliien, Ungern och Kina.
9. Ledare i andra auktoritära länder stödjs. Enligt en ny rapport Från Human Rights Watch har auktoritära ledare fått ett uppsving och en av förklaringarna till att det gått snett är Trump. Trump har inte bara inspirerat Bolsonaro utan också förbättrat relationerna med Putin, Saudiarabiens kronprins Mohammed bin Salman och Egyptens militärdiktator al-Sisi.
10. Internationella samarbeten och avtal sägs upp. Detta underminerar det globala arbetet mot klimathot och kärnvapennedrustning. Ett annat tecken är tendensen att dra tillbaka eller minska det ekonomiska stödet till internationella organ.
11. Demokratins försvarare slås ned med våld och fängslas. Då har det auktoritära styret tagit ett steg till och förvandlats till diktatur, fascism eller kommunistiskt envälde. I Thailand tog militären över makten efter en kupp i maj 2014. Regeringen som avsattes var korrupt, men den var ändå folkvald. Enligt de bestämmelser som militären antagit är det numera förbjudet att arrangera politiska möten i landet.
Vill du veta mer om de auktoritära tendenserna? Ladda ner hela rapporten Frihet i fara här.
Frihet för HongkongVi organisationer som undertecknar detta tar avstånd från och fördömer gripandet av ett femtiotal personer i Hongkong för ett par dagar sedan. Massgripandet riktades mot personer inom den demokratiska oppositionen i Hongkong.
En av de som greps av polisen var Carol Ng, ordföranden för Hongkongs fria fackliga centralorganisation. Brottet hon anklagas för är att deltagit i det pro-demokratiska aktivisternas planering för att få majoritet i parlamentet för att rösta ner budgeten. En aktivitet som skulle anses normal i ett demokratiskt system, men som nu klassas som samhällsomstörtande verksamhet.
Carol Ng har nu släppts fri mot borgen, i väntan på rättegång. Vi kräver att Carol Ng och samtliga andra som gripits ska släppas fria och att åtalen läggs ner.
Olof Palmes Internationella Center
Landsorganisationen, Sverige
Livsmedelsarbetarförbundet
2020 blev ett annorlunda år för de allra flesta, inte minst för utrikesminister Ann Linde. Världen har, märkligt nog, sedan Corona-pandemins utbrott känts både långt borta och brännande nära. Internationella samarbeten har ställts på sin spets. Demokratiutveckling, val, mänskliga rättigheter. Hur går det för oss?
Dagligen rapporteras dystra nyheter och händelser, håller världen på att falla samman? Och vad är vägen framåt för Sverige i världen? Generalsekreterare Anna Sundström besöker utrikesminister Ann Linde på Arvfurstens palats i Stockholm för ett intimt samtal om det märkliga år som varit 2020. Och vad vi har att vänta oss 2021?
Nu åtalas mediemogulen Jimmy Lai, ägare till en frispråkig tidning i Hongkong. Han greps i somras när över hundra poliser vällde in på redaktionen. Några dagar före åtalet greps 16 demokratiaktivister, tre av dem misstänkta för brott mot säkerhetslagen. Och i veckan innan fängslades den kanske mest kände demokratiaktivisten, Joshua Wong, tillsammans med ytterligare två personer.
Vi nås nära nog dagligen av nyheter om gripanden i Hongkong av personer som står upp för demokrati och mänskliga rättigheter. Farhågorna att den säkerhetslag som infördes i juni skulle användas för att kväsa demokratirörelsen har besannats. Omvärldens tystnad är oroväckande.
Även Hongkongs arbetarrörelse drabbas. Tidigt i höstas greps Lee Cheuk-yan från HKCTU, Hongkongs motsvarighet till LO. Han släpptes fri mot borgen och inväntar en rättegång som förmodligen inleds i februari. Hongkongs parlament är nu tomt på oppositionella ledamöter. I november klassades fyra parlamentariker som säkerhetsrisker och kastades ut från parlamentet, övriga oppositionella parlamentariker bestämde sig då för att lämna parlamentet.
Snart avgår Donald Trump och stora delar av världen drar en lättnadens suck, då han under sina fyra år vid makten varit det tydligaste uttrycket för den typ av auktoritära ledare som vi under senare år sett allt fler av. Politiska ledare som väljs genom demokratiska val för att sedan angripa demokratins grundvalar. Trump har haft en hård ton mot Kina, även när det gällt situationen i Hongkong. Att han samtidigt varit bästa vän med bland andra Mohammed bin Salman i Saudiarabien visar att det knappast är demokrati och mänskliga rättigheter som Trump velat värna. Snarare handlar det om hans inhemska nationalistiska agenda.
Men Trumps ständiga attacker mot Kina har haft det goda med sig att den kinesiska repressionen hamnat i fokus. Andra mer seriösa aktörer måste ta vid och tydligt ta ställning mot förtrycket i Kina och svara på angreppen mot demokratin i Hongkong. Det är dags för en tydligare hållning från EU. Handelsintressen får inte innebära tystnad på det politiska området.
EU måste kräva att Kina står fast vid löftet om ett land två system, och därmed fortsätter respektera ett demokratiskt styre i Hongkong. Från EU:s sida behöver man ha en beredskap att sätta handling bakom orden.
Det är inte en slump att Hongkongs fackliga centralorganisation har sänt ett stöduttalande till fackföreningsrörelsen i Belarus. Båda organisationerna har drabbats hårt av den globala trenden med ökande angrepp mot civilsamhällets organisationer och begränsningar av demokratiska rättigheter. Allt fler auktoritära ledare utnyttjar pandemin som en förevändning att minska det demokratiska utrymmet.
Faktum är att om vi inte lyckas vända den globala trenden så är allas vår frihet i fara. Så låt 2021 bli ett år då vi tar strid för demokrati och rättvisa i Hongkong, och i resten av världen.
Anna Sundström, Olof Palmes Internationella Center
Artikeln publicerades 15/12 – 2020 i Dagens Arena
”Genom ungdomarna når vi framtiden”Landet har genomgått en dramatisk förändring på kort tid. Det är bara 35 år sedan Hoxha var landets envåldshärskare. Idag står Albanien inför ett potentiellt EU-medlemskap, vilket är en stor möjlighet att bidra till en positiv utveckling, menar Olle Thorell. Denna nybyggaranda var fröet till vad som skulle komma att bli ett fruktbart samarbete mellan Socialdemokraterna i Västmanland och systerpartiet i Albanien.
Engagemanget fanns där. Likaså tanken om vad projektet skulle handla om. Med stöd av Olof Palmes Internationella Center, åkte Thorell och Pirraku till Albanien för att skapa relationer med landets socialdemokratiska parti, fackföreningsrörelse och civilsamhälle. Både Pirraku och Thorell insåg ganska snart att de behövde tänka om. Partiet hade kommit långt. SSU:s motsvarighet i Albanien hade 64 000 medlemmar. Systerpartiet hade en utarbetad engagemangstrappa vid valrörelser.
Däremot upptäckte de att det albanska samhället präglas av korrupta strukturer och starka hierarkier, vilket sätter käppar i hjulet för att kunna arbeta enligt demokratiska principer. Ett arbete som inte görs i en handvändning. Efter dialog landade projektet istället i att stärka partiets demokrati, ideologi och grundläggande värderingar. Så föddes akademin för framtidens ledare för unga socialdemokrater. Genom ungdomarna når vi framtiden, konstaterar Pirraku.
Med denna ambition är projektet långsiktigt. Tanken är att det ska bära frukt om tio år. Och att det ska få ringar på vattnet. Deltagarna i akademin har varit på besök i Sverige och träffat både statsministern och olika delar av arbetarrörelsen. Samarbetet mellan dessa olika grenar var otänkbart för de albanska Socialdemokraterna. Insikterna från hur den svenska arbetarrörelsen organiserar sig öppnade nya vägar på hemmaplan. Idag sitter partiet och facket vid samma bord i Albanien.
Internationell solidaritet är inte en paroll utan praktik, säger Thorell när han pratar om projektets betydelse. Han menar att det är en skyldighet som socialdemokrat att visa stöd och hjälpa andra som precis har börjat på sin demokratiska resa. Det ger även möjlighet till självkritik och granskning. Det har varit viktigt att tänka att vi inte vet bäst, berättar Thorell om utbytet mellan länderna.
Ambitionerna för framtiden är stora. Målbilden är att projektet ska spilla över på länder i närområdet och bidra till en demokratisk utveckling, där den på vissa håll backar. Ett område som ska utvecklas är folkbildningen. Både Thorell och Pirraku talar entusiastiskt om att starta upp en ABF-filial i Albanien. Folkbildningen är demokratins självförsvar och skapar ett alternativ till det auktoritära sättet att bedriva ledarskapsutbildningar.
Om projektet:
Socialdemokraternas partidistrikt i Västmanland tillsammans med Qemal Stafa Foundation driver en akademi för framtidens ledare inom det albanska socialdemokratiska partiet. Projektet finansieras och administreras av Olof Palmes Internationella Center.
Publicerat i Aktuellt i Politiken 8/12 2020
Läs mer om Palmecentrets arbete i Albanien.
Fredagen den 13 november attackerade marockanska soldater civila västsaharier i Guerguerat, vid den sydvästra delen av Västsahara nära gränsen till Mauretanien. Västsaharierna protesterade fredligt mot den passage som Marocko olagligt byggt genom buffertzonen där varken Marockos eller Polisario Fronts väpnade styrkor får befinna sig enligt eldupphöravtalet som signerades 1991. Passagen bryter mot vapenvilans regler och bidrar dessutom till att transportera stölder av Västsaharas rika naturtillgångar.
Den marockanska attacken är den senaste i en lång rad av provokationer och upprepad råvaruplundring från Marockos sida som möjliggjorts av årtionden av ointresse och flathet från FN:s och omvärldens sida. Västsahariernas representation, Polisario Front, förklarade att eldupphör-avtalet inte längre gäller på grund av Marockos brott och har nu under den senaste veckan beskjutit marockanska positioner längs den 270 mil långa mur, som Marocko byggt och som delar Västsahara i två delar, en ockuperad och en befriad.
Vi inom det svenska civilsamhället tar avstånd från alla våldshandlingar och bevittnar med bestörtning hur regionen riskerar att kastas in i en väpnad konflikt som inte minst skulle drabba den västsahariska civilbefolkningen hårt.
Sverige kan göra en viktig insats för att ge de unga västsaharierna nytt hopp genom att kräva att FN skyndsamt genomför den utlovade folkomröstningen.
1991 trädde eldupphöravtalet mellan Marocko och Polisario Front i kraft. Efter det 16 år långa kriget, sedan Marocko ockuperade Västsahara 1975, skulle västsaharierna, i likhet med andra afrikanska kolonier, äntligen genom en folkomröstning få välja sin framtid, självständighet eller integration med Marocko. Avkoloniseringsprocessen skulle ledas av FN-styrkan Minurso under sex månader. Både Marocko och Polisario Front undertecknade denna settlement agreement, FN:s resolution 690.
Dessa sex månader har blivit till 29 år och ingen folkomröstning har genomförts. Marocko vägrar släppa det råvarurika Västsahara. FN och omvärlden tiger still. Stormakterna med vetorätt, med USA och Frankrike i spetsen och med goda relationer till Marocko, styr hanteringen i FN:s säkerhetsråd.
Samtidigt lever uppåt 200 000 västsaharier sedan 40 år tillbaka i flyktingläger i den algeriska öknen i väntan på att få återgå till ett fritt Västsahara. Vi uppmanar Sverige och FN att inse allvaret. Vi manar till aktion innan en storskalig väpnad konflikt i nordvästra Afrika är ett faktum.
Vi kräver att Sveriges regering framför följande till FN:
1. Att den utlovade folkomröstningen snarast genomförs, där västsaharierna får besluta om de vill ha en självständig stat eller tillhöra Marocko
2. Att sanktioner införs mot marockanska ledare om de fortsätter förhindra en västsaharisk folkomröstning om självbestämmande
3. Att FN ingriper mot de övergrepp och mänskliga rättighetsbrott som nu i ännu högre grad sker mot skyddslösa västsaharier i ockuperat område samt mot de politiska fångarna i marockanska fängelser
4. Att det särskilda sändebudet för Västsahara snarast tillsätts
Av Sveriges regering kräver vi dessutom:
1. Ett tydligt ställningstagande mot Marockos ockupation.
2. Att riksdagens beslut från 2012 att erkänna den västsahariska staten SADR. Saharawi Arab Democratic Republic, verkställs.
3. Att Sverige i EU kräver ett stopp för alla avtal med Marocko som också omfattar Västsahara.
Anna Sundström, Olof Palmes Internationella Center
Benjamin Ladraa, Solidarity Rising
Gabi Björsson, Emmaus Stockholm
Gerardo Lizano, Praktisk Solidaritet, Emmaus/Gävle Biståndsgrupp
Jan Strömdahl, Svenska Västsaharakommittén
Kristin Ivarsson, Björkåfrihet
Louise Lindfors, Afrikagrupperna
Ole von Uexkull, Right Livelihood-stiftelsen
Sonja Gardefjord, Kommittén för Västsaharas Kvinnor
PRO
Artikeln publicerades 30/11 – 2020 i ETC
De jobbar för att ge unga rohingyer en framtidBlodiga etniska konflikter håller på att slita isär Rakhinestaten i västra Burma. I ett samhälle plågat av hat, rasism och misstänksamhet mellan grupper försöker aktivister skapa förändring från gräsrotsnivå.
Rakhinestaten i västra Burma har blivit skådeplats för en av de största folkfördrivningarna i modern tid. Över 700 000 människor från den muslimska folkgruppen rohingya flydde härifrån till Bangladesh åren 2017 och 2018, i vad som beskrivits som etnisk rensning. Internationella domstolen i Haag utreder nu om militärens och polisens operationer till och med kan klassas som folkmord.
De rohingyer som finns kvar i Rakhine lever segregerade i ghetton med begränsad rörelsefrihet och utan tillgång till högre utbildning. Bristen på framtidshopp har tidigare drivit hundratusentals unga rohingyer i händerna på hänsynslösa människosmugglare. Ingen vet exakt hur många rohingyer som drunknat eller mördats i smugglarnas händer.
Vi träffar en lärare på en av få eftergymnasiala utbildningar för rohingyer, som drivs av en ideell organisation. De lär ut engelska, datorkunskaper, samhällsvetenskap, fredsstudier och egenföretagande.
Engelskaundervisning
– Många av våra studenter visste inte vad de skulle göra med sina liv eftersom de inte hade några möjligheter att studera vidare. Av dom som tagit examen hos oss jobbar nu uppemot 90 procent för olika internationella organisationer, säger han.
En av hans elever som ursprungligen från norra Rakhinestaten, är särskilt intresserad av samhällsvetenskap.
– Som rohingyer kan jag inte läsa vidare på universitet i Burma, så det här är min enda chans, säger han.
Organisationen som stöds av Palmecentret, erbjuder även utbildning för ungdomar från andra folkgrupper i delstaten, såsom rakhine och chin. Motsättningarna mellan de här folkgrupperna har flera gånger under de senaste decennierna spillt över i sekteristiskt våld och våldsamma upplopp i Rakhine.
Under 2020 har konflikten intensifierats mellan militären och den väpnade gruppen Arakan Army, som strider för ett självständigt Rakhine. Striderna har drivit omkring 200 000 människor på flykt inom delstaten. Med trångboddhet och bristande tillgång till hygien och vård bedöms internflyktingarna här vara särskilt sårbara för coronaviruset, som drabbat Rakhinestaten hårt.
I ett läge med flera pågående konflikter sprids också, vid sidan av coronaviruset, fördomar och rädslan för den andre. Ett av skolans mål är därför att utbilda en ny generation fredsbyggare som kan bidra till att normalisera relationerna mellan folkgrupperna.
– Folk är rädda för det de inte känner till. Om vi kan bygga kulturell förståelse och skapa möten mellan grupperna så kan vi förändra hur vi ser på varandra, säger grundaren och ledaren för organisationen.
Hans samhällsengagemang började tidigt. Under militärdiktaturen verkade han som demokratiaktivist och fängslades år 2000 i fem år för att ha deltagit i demonstrationer mot juntan.
En gammal taktik som många regimer i Burma använt sig av är att utnyttja de etniska spänningar som finns i landet, och spela ut folkgrupper mot varandra. När han grundade organisationen år 2012 var det med insikten att en fortsatt demokratisering av Burma bygger på fred och harmoni mellan landets folkgrupper. Så länge hat och rasism frodas kommer demokratin bara att gynna nationalistiska politiska rörelser.
– Vi måste ändra på hur folk ser varandra och bekämpa hatet, det är en längre och svårare process än att bygga demokrati, säger han.
– Vi försöker skapa möten mellan rohingyer, rakhine, chin och andra folkgrupper. Vi har utbyten mellan våra skolor och ordnar exempelvis gemensamma sport- och kulturaktiviteter.
I nuläget har dock Covid-19 satt stopp för dessa möten. Skolan har ställt in de flesta av sina aktiviteter, men ändå kunnat fortsätta utbildningarna på distans över internet.
– Men det är svårt. Både studenter och lärare är ovana med tekniken och vi kämpar med logistiska utmaningar såsom långsamt internet. Det blir också mindre fokus på varje student och mer stress i och med distansundervisning, säger grundaren.
Att skapa möten mellan ungdomar från olika folkgrupper var i och för sig inte oproblematiskt före Covid-19 kom in i bilden. Reaktionerna från allmänheten på skolans aktiviteter har i bästa fall varit skeptiska, och ibland hotfulla.
– Det är svårt att utmana normer, konstaterar han.
En 26-årig kvinna jobbar som programdirektör på skolan och berättar om när de för ett par år sedan ordnade en gemensam fotbollsmatch för elever från deras skolor. När foton från matchen sedan spreds, där rohingyakillar syntes sparka boll tillsammans med rakhinetjejer, lät inte kommentarerna på sociala medier vänta på sig.
– En flickas föräldrar tvingade henne att sluta på skolan. Folk var jättearga, hatet riktades främst mot rohingyakillarna som man var rädd skulle våldta flickorna som var rakhine.
Till och med polisen hörde av sig och uppmanade skolan att upphöra med liknande aktiviteter, eftersom de menade att det fanns risk för våldtäkter när man blandade rohingyer med rakhine, berättar grundaren.
Programdirektören gick själv skolans ledarskapsutbildning innan hon började arbeta för organisationen, och har fått offra mycket för att göra det hon tror på.
– Min mamma gillade inte att jag skulle börja arbeta med muslimer, så hon sparkade ut mig ur huset. Det tog åtta månader innan vi blev sams igen och jag fick flytta tillbaka, säger hon.
Men det snackas och skvallras fortfarande i hemtrakten. Hennes mamma får ofta förmaningar från bekanta som reagerar på att hennes dotter umgås med muslimer.
– Det är därför våra försök att skapa möten mellan de här grupperna är så viktigt. Det är klart att man ibland är skeptisk mot främlingar, det är just därför vi behöver mötas så vi slutar vara främlingar för varandra, säger programdirektören.
Den unga studenten som gillar att studera samhällsvetenskap, berättar att han fått flera nya vänner som är rakhine och chin genom utbildningen. Eftersom det är svårt för rohingyer att röra sig fritt i delstaten håller de framför allt kontakt över internet.
Hans lärare beklagar förstås att regeringen inte erkänner deras utbildning och betyg, men menar att det spelar mindre roll eftersom deras studenter är så eftertraktade.
– Utbildningssystemet i Burma är i föråldrat och behöver reformeras. De skulle kunna lära sig mycket av oss, vi sätter studenten i centrum och utbildar ungdomar som kan engelska och är anställningsbara. Vi har många företag och organisationer som vill anställa våra studenter, vilket är det viktigaste för oss, säger han.
Fakta: Rakhinestaten
Hette tidigare ”Arakan” och var ett självständigt kungadöme fram till att de burmanska kungarna erövrade området 1784-1785. Efter det första anglo-burmesiska kriget blev Arakan en del av Brittiska Indien. När Burma, som också koloniserades av britterna, blev självständigt 1948 så blev Arakan en del av Burma.
I hundratals år har muslimer och buddhister levt på båda sidor om Naf-floden, i det som idag är Bangladesh och Burma. Ordet ”rohingya” kommer från det ord som muslimer i norra Arakan själva använde för att beskriva sig, och betyder kort och gott ”från Rohang”, vilket var deras ord för Arakan. Det finns även andra muslimska folkgrupper i Rakhine, såsom Kaman.
