Nyhetsbrev
Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
ENG
Swisha ett valfritt belopp till
123 24 060 72Tack för ditt stöd!
Oppositionens kandidat Svetlana Tichanouskaya har enligt vallokalsundersökningar och röstningsprotokoll som vissa vallokaler delat med sig av i själva verket fått en stor majoritet av rösterna.
-Repressionen måste få ett slut. Vi måste tillsammans kräva ett stopp för president Lukasjenkos illegitima framfart och visa vårt stöd för motkrafterna i landet, säger Anna Sundström, generalsekreterare Olof Palmes Internationella Center.
Flertalet oppositionella politiker – däribland en av presidentvalskandidaterna, aktivister och journalister har frihetsberövats eller dömts till böter redan innan valet och polisen har slagit ner mot demonstranter med oacceptabelt våld under och efter valdagen.
-Vi får rapporter från våra partners i Belarus om arresteringar och ickedemokratiska metoder med vilka man försöker tysta oppositionen. Vissa tvingas hålla sig gömda eller söka tillflykt till andra länder nu. Bland annat ska ett antal anställda på ABF Belarus vara anhållna, säger Anna Sundström.
De demokratiska krafterna i Belarus har idag samlats kring följande uttalande:
ALEXANDER LUKASJENKO ÄR INTE PRESIDENT I BELARUS!
Gemensamt uttalande av företrädare för demokratiska politiska partier och organisationer den 11 augusti 2020.
Vi, företrädare för de demokratiska krafterna, anser att Alexander Lukasjenko inte valdes till president, eftersom ett fritt och demokratiskt val inte genomfördes i Belarus.
Detta faktum är orsaken till gatuprotesterna, eftersom Belarus folk inte tror på Alexander Lukasjenkos seger.
Vi anser att ansvaret för händelserna efter presidentvalet personligen ligger hos Alexander Lukasjenko och personligen hos var och en av medlemmarna i regeringen.
Vi uppmanar Alexander Lukasjenko att avstå från att utlysa undantagstillstånd och ytterligare trappa upp konflikten. Vi uppmanar de brottsbekämpande organen att avstå från att utföra olagliga order, använda våld, använda skadeverkande vapen, misshandel och mord mot sitt eget folk.
Vi uppmanar militären att återvända till sina förläggningar. Vi uppmanar myndigheterna att åter ge fri tillgång till internet, oberoende informationsresurser, upphöra med förföljelsen av journalister, sociala och politiska aktivister och vanliga medborgare.
Vi kräver att alla fängslade medborgare omedelbart friges, att alla brottmål som rör deltagande i massevenemang omedelbart ska annulleras, att alla politiska fångar friges.
Vi anser att Svetlana Tikhanovskaya är segrare i presidentvalet då hon fick stöd av en absolut majoritet av Belarus befolkning.
Belarus myndigheter är medvetna om detta och döljer bevisen för Svetlana Tikhanovskayas obestridda seger genom att förfalska de slutliga protokollen från vallokalerna. Belarus folk övervann sin rädsla och visade att de kunde försvara sitt val.
För BSDP Hramada – Belarus Socialdemokrater, Ihar Barysau
För Belarusian Congress of Democratic Trade Unions, Aliaksandar Yarashuk
För United Civic Party of Belarus, Mikalai Kazlau
För Belarusian Popular Front, Grigorij Kostusev
För organisationskommittén för Belarusian Liberal Party of Freedom and Progress, Uladzimir Novasyad
För organisationskommittén för Belarus Kristdemokratiska Parti, Vital Rymasjeuski
Enligt David R Marples, historiker och ledande Belaruskännare, skulle inte Lukasjenko vinna ett val som är fritt och demokratiskt. De belarusiska väljarnas krav på förändring är starkare än någonsin och den demokratiska oppositionen lär inte acceptera att Lukasjenko fuskar sig till ännu en valseger. Det gör att dagarna efter valet kommer att bli avgörande för Belarus närmsta framtid. Förhoppningarna om en fredlig övergång är små – mycket talar därför för omfattande demonstrationer och risk för att regimen möter dessa med våld.
Alexander Lukasjenko segrade i presidentvalet 1994 med ett resultat på 80 procent i den andra valomgången och blev då landets första president. Sedan dess har han inget av hans redovisade valresultat varit lägre än 75 procent. Oberoende opinionsundersökningar har däremot pekat på helt andra resultat och det råder inget tvivel om att valmyndigheten riggat valen och kraftigt friserat siffrorna. Internationella valobservatörer har kritiserat valen och observatörer har inte getts möjlighet att övervaka valproceduren på ett rimligt sätt, bland annat har de tvingats se räkningen av rösterna från tiotalet meters avstånd. Oppositionens egna bedömningar av resultaten i olika valkretsar har markant skiljt sig från de som senare redovisats. Ibland har ”resultat” till och med redovisats innan vallokalerna har stängt, enligt uppgifter från oppositionen.
Det är högst troligt att valmyndigheten även den här gången kommer att göra allt för att ge Lukasjenko segern. Förutsättningarna och möjligheterna att fuska är bättre än någonsin. Den europeiska säkerhetsorganisationen, OSSE, sänder i år inga observatörer eftersom man inte fick någon inbjudan i rimlig tid. Dessutom har valmyndigheten beslutat att bara tre observatörer mot vanligtvis fem har tillträde till respektive vallokal. I många regionala valkommissioner ges det inte plats för oppositionens företrädare och bara 15 procent av samtliga observatörer kommer från oppositionen. Demokratiska krafter berövas därmed möjligheter att övervaka valproceduren, vilket har skapat stor besvikelse och underbyggt misstankarna om att regimen återigen tar till alla tillgängliga grepp för att rigga valet.
När Valerij Tsepkalo och Viktor Babariko, de två starkaste oppositionella motkandidaterna till Lukasjenko, ogiltigförklarades av valmyndigheten gav oppositionella krafter inte upp, istället enades man om stöd till Svetalana Tsikanovskaja, hustru till bloggaren Siarhej Tsikanovskij som inte heller tilläts kandidera. Tillsammans med Veronika Tsepkalo, hustru till Valerij Tsepkalo, och Maria Kalesnikava, Viktor Babarikos kampanjledare, utgör hon den trio som nu frontar oppositionen. Tillsammans har de genomfört de största mötena sedan protesterna på 1990-talet, inte bara i Minsk utan också i andra städer runt om i landet, vilket är ovanlig och visar att kraften inom oppositionen är starkare än på länge. I Bangaloreparken i Minsks utkanter deltog nyligen enligt beräkningarna drygt 60 000 människor.
För att förhindra ytterligare en stor manifestation har staden beslutat att istället arrangera konserter med klassisk musik i parken. Under tisdagen tvingades Svetlana Tsikanovskaja ställa in två valmöten i städerna Slutsk och Soligorsk efter att myndigheterna börjat gripa människor som skulle delta och påbörjat olika arbeten på de platser där mötena skulle äga rum.
Det är uppenbart att regimen inte hade räknat med stora folksamlingar och kraftfulla manifestationer och att man påverkas av dem. Under det senaste decenniet har offentliga protester lockat ett begränsat antal människor, bilder från dessa valmöten blir därför genom sin spridning en tydlig signal om den kraftigt ökade styrkan i protesterna. Det ökar i sin tur mobiliseringen och känslan hos många människor av att tillhöra en våg av förändring och utmanar Lukasjenkos känsla över att ha kontroll över situationen på landets gator och parker.
Trots att oppositionen under så många år haft ett gemensamt intresse av att få bort Lukasjenko har de inför och under valen haft svårt att agera gemensamt och framstå som enade och starka. Den här gången kan man i princip tala om en opposition. Många partier och organisationer – bland annat Palmecenters samarbetspartner BSDP, Belarus socialdemokratiska parti – har anslutit sig till Tsikanovskajas kampanj. Att hon egentligen inte har någon ideologisk agenda mer än att få bort Lukasjenko och att hon enats med bankmannen Babarikos och diplomaten och IT-företagsledaren Tsepkalos kampanjer kan tyckas vara en svaghet, men i Belarus är det precis vad som behövdes för att ena oppositionen. Frågor kring relationer med Ryssland och Europa och hemvist på höger-vänsterskalan har tidigare försvagat oppositionen och försvårat möjligheten att enas om ett gemensamt manifest, nu spelar de en liten eller ingen roll.
Det som nu sker är också ett resultat av kraften i sociala medier. Det är inte bara så att valmyndigheten fuskar med valprocedurerna, medierna är statskontrollerade och står till Lukasjenkos tjänst. Inför valen ges kandidaterna bara möjlighet att under en halvtimme berätta om sitt program och om vem man är. Den här gången är det tydligt att tv-mediet förlorat i betydelse, istället har oberoende och regimkritiska medier på internet spelat en viktig roll. Kommunikationstjänsten Telegram har blivit en arena där enskilda spridit såväl bilder som information som varit viktigt för att organisera oppositionen.
Nu ser många med spänning på söndagens val. Men den stora frågan är också vad som händer efteråt, när resultatet har presenterats? Att Lukasjenko skulle erkänna sig besegrad är inte rimligt att tro men inte heller att oppositionen accepterar ett valresultat i paritet med de som Lukasjenko tidigare har erhållit. En förhoppning är en situation utan våld med en lösning om en fredlig övergång från diktatur till demokrati. Det kräver förhandlingar mellan regimen och oppositionen om hur det skulle gå till, men med tanke på hur regimen har agerat under sommaren finns det väldigt lite som pekar på ett sådant scenario. Istället finns en oro att Lukasjenko och säkerhetstjänsten möter demonstrationer på samma sätt som man gjorde i december 2019.
Då hade oppositionen upplevt ett växande utrymme för oppositionella åsikter och det stora antalet presidentkandidater hade argumenterat för regimskifte och känt av att stämningarna bland väljarna pekade på att det var möjligt. När resultatet presenterades på valkvällen hade Lukasjenko fått nästan 80 procent av rösterna i den första omgången då han ställdes mot tiotalet andra kandidater. När dessa kandidater och tiotusentals andra samlades på Självständighetstorget möttes de av det hårdaste möjliga våld och flera av kandidaterna misshandlades svårt. Sju av kandidaterna greps och flera av dem dömdes till långa fängelsestraff, längst straff fick socialdemokraten Mikola Statkevitj, som även den här gången har gripits och nu sitter frihetsberövad.
Valet 2010 upplevdes på förhand som en möjlighet till ökad demokratisering och öppenhet. I slutändan blev det starten till ökad repression och det blev allt svårare för oppositionen att verka och möjligheten för människor att uttrycka en regimkritisk åsikt. Det blir därför en viktig påminnelse om ett möjligt scenario för Belarus och en varning om vad regimen är kapabel till.
Frågan är dock om Lukasjenko på samma sätt som tidigare har full kontroll över statsapparaten och framförallt säkerhetstjänsten? När diktatorer faller gör de det när de tappar känslan av vad som pågår på gatorna och kring köksborden. Runt dessa köksbord och på valmöten finns familjemedlemmar och anhöriga till de som ska verkställa regimens hårda tag – och när de ställs ansikte mot ansikte med sina egna familjemedlemmar så prövas lojaliteterna. Kanske är lojaliteten med en president som är på väg att förlora fotfästet försvagad även inom statsapparaten och att det finns en opposition inom staten som kan bidra till en förändring? Det är något som är värt att hoppas på, men inte att kunna lite på.
Ta striden mot de auktoritära ledarna!Grovt sett kan man dela in de auktoritära ledarna i två grupper. Dels de som härskar i länder som sedan lång tid varit odemokratiska. Till exempel Xi Jinping, under vars styre Kina blivit allt mer auktoritärt och där kontrollen över Hongkong skärpts. Dels en grupp av ledare till vilka man kan räkna Trump, Bolsonaro, Orbán, Erdogan och Duterte, som segrat i förhållandevis demokratiska val, men som väl vid makten genast driver samhället i en mindre demokratisk riktning.
För den senare gruppen pekar flera forskare på nyliberalismen som en fundamental faktor. Klyftorna har ökat, tryggheten och välfärden minskat. Samtidigt har arbetarrörelsen försvagats. Färre röstar på socialdemokratiska och andra partier till vänster. Antalet medlemmar i fackföreningarna har sjunkit. Arbetarrörelsen har inte förmått att tydligt formulera ett politiskt alternativ. I detta vakuum har främlingsfientliga, nationalistiska och auktoritära rörelser kunna växa sig starka.
De auktoritära ledare som står för en högernationalistisk linje karaktäriseras av främlingsfientlighet och en politik för stängda gränser. Minoriteter, hbtq-personer eller feminister pekas ut som ett hot mot samhället. De är också negativt inställda till globalt samarbete. Tydliga exempel på det är hur Trump dragit sig ur Parisavtalet och mitt under brinnande pandemi avbrutit samarbetet med WHO.
I olika grad karaktäriseras de auktoritära ledarnas styre av att de angriper oberoende medier, försöker ta kontroll över läroplaner, universitet och kulturinstitutioner. De vill kontrollera forskning, och har en tendens att anse att det är oväsentligt om det de själva säger är sant eller inte. De strävar efter att kontrollera domstolsväsendet och har i många fall ändrat konstitutionen på ett sätt som gör det möjligt för dem att under lång tid hålla sig kvar vid makten.
Putin är den senaste i raden av de ledare som skrivit om konstitutionen för att garantera sin framtida maktposition. Ett annat exempel på hur man får domstolar och skolor att bli lojala mot makten är Turkiet där president Erdogan utnyttjade situationen efter försöket till statskupp 2016 för att direkt avsätta mer än 2 700 domare, dra in licensen för 21 000 lärare, samtidigt som mängder med journalister och statstjänstemän har blivit avskedade.
Auktoritära ledare, även de som kommit till makten genom val, vägrar att acceptera att det finns en legitim politisk opposition och stryper civilsamhällesorganisationers möjlighet att verka. Enligt den globala organisationens Civicus årliga granskning lever nu bara tre procent av jordens befolkning i länder med frihet för det civila samhället, i andra länder råder allt från mindre inskränkningar till totalt förbud för folkliga organisationer.
Coronapandemin har skapat ett guldläge för de auktoritära ledarna. Det finns gott om exempel på länder där restriktioner och inskränkningar av demokratiska rättigheter har gått längre än vad som motiveras av bekämpningen av viruset. I till exempel i Japan, Thailand och Kambodja har undantagslagar införts som begränsar pressfriheten. I Turkmenistan har myndigheterna till och med förbjudit användningen av ordet corona. I Bangladesh har restriktionerna använts för att gripa vårdpersonal, studenter och aktivister som kritiserat landets coronapolitik. I Bolivia har staten öppnat för att MR-aktivister ska kunna åtalas. I Uganda har polisen slagit till mot hbtq-personer som anklagats för att sprida viruset
Samtidigt blottlägger coronakrisen de auktoritära ledarnas oförmåga, vilket skulle kunna leda till att till exempel både Trump och Bolsonaro förlorar makten.
Olof Palmes Internationella Center kommer den närmaste tiden lyfta fram de auktoritära ledarna och de rörelser som står bakom dem. Den nya faktarapporten Varning! Frihet i fara, visar på den oroande utveckling som måste brytas. Men än viktigare än att förfasas av en krympande global demokrati är att ge ökat stöd till motkrafterna; fackföreningar, demokratiaktivister, progressiva politiska partier, antirasistiska rörelser, miljögrupper etc. Där finns de, som ibland med risk för eget liv, tar striden för demokrati och rättvisa.
Här är det viktigt att alla de svenska civilsamhällesorganisationer som arbetar med en global agenda fortsätter att stödja sina partners runt om i världen. Svensk arbetarrörelse, som varit närmast världsmästare på internationell solidaritet, behöver nu utöka sitt internationella engagemang. Den extra satsning som regeringen gör för att använda biståndsmedel för demokratiutveckling är viktig, och förtjänar ett brett stöd. Men regeringens ambitioner behöver understödjas av en höjd nivå på biståndet, för att ge ytterligare kraft åt insatserna.
Olof Palmes internationella gärning karaktäriserades av ett rakryggat förhållningsätt. Han vägrade till skillnad från många andra ledare under hans tid att kritisera förtryck och orättvisor på ett håll, men samtidigt blunda när mer närstående regimer förde samma politik. Denna rakryggade hållning behövs i dag mer än någonsin.
Anna Sundström, generalsekreterare Olof Palmes Internationella Center
Mats Wingborg, frilansare och författare till rapporten Varning! Frihet i fara – en rapport om de auktoritära ledarna
Artikeln publicerades i Dagens Arena 6/7 2020
Sverige ska vara en humanitär stormaktEnligt direktiven till migrationskommittén ska migrationspolitiken: ”i en föränderlig omvärld minska behovet av tillfälliga lösningar och säkerställa en permanent ordning med ett brett stöd i den svenska riksdagen. Migrationspolitiken ska vara human, rättssäker och effektiv”. Det har hänt mycket under det år som har gått sedan direktiven sattes. Att de borgerliga partierna har flyttat sina positioner är uppenbart.
KD var först ut med sin hårdare politik, men Moderaterna kom snart efter. M och KD har i retorik och politik närmat sig Sverigedemokraterna och vill till exempel minska den svenska asylmottagningen med 80 procent, från nuvarande cirka 20 000 människor om året som söker asyl till 4 000 till 5 000. Den offentliga debatten är med andra ord en helt annan i dag än då. Sverige måste fortsätta att stå upp för en human flyktingpolitik. En volymsättning av asylinvandring strider både mot EU-rätten och mot de internationella konventioner som Sverige förbundit sig till.
Flyktingkonventionen ålägger stater att ta emot asylansökningar och pröva asylskälen i varje enskilt fall. Asylrätten är en individuell rättighet. Ett tak, eller volymmål är därför inte förenlig med denna rättighet. Hur många som kommer att behöva en fristad beror på vad som händer i omvärlden och kan därför inte bestämmas i förväg.
Klassisk socialdemokratisk politik innebär en solidarisk flyktingpolitik som står upp för de internationella konventionerna. Dessa har till syfte att garantera alla människors lika och okränkbara värde och rättigheter. Denna princip har förenats med en reglerad arbetskraftsinvandring för att inte försämra arbetstagarnas villkor eller exploatera arbetskraft.
Humanismen kräver vidare att de som får stanna också ges möjlighet att bli en del av gemenskapen i Sverige, det nya landet. Möjlighet till familjeåterförening och permanenta uppehållstillstånd bidrar till en framgångsrik integration. Den insikten gjorde också att den socialdemokratiska partikongressen 2017 slog fast att ”permanenta uppehållstillstånd och möjlighet till familjeåterförening ökar tryggheten och främjar en bra etablering”. När det gäller barn är förstås familjeåterförening en självklar rättighet, fastslagen i barnkonventionen.
Det är avgörande att Sverige står upp för asylrätten. Annars ger det en mycket problematisk signal till resten av världen. Det riskerar att bli en dominoeffekt där till sist alla länder stänger sina gränser för flyktingar. Det skulle kunna få ödesdigra konsekvenser i exempelvis länder i närområden till krigszoner som i dag, iallafall tillfälligt, skyddar miljoner flyktingar undan förföljelse.
Man kan kompromissa om mycket i politiken, men de grundläggande principerna om mänskliga rättigheter måste skyddas.
Anna Sundström, Palmecentret och representanter från 232 andra socialdemokratiskt kopplade förbund, föreningar och organisationer.
Artikeln publicerades 4/7 2020 i Aftonbladet.
Mänskliga rättigheter är inget smörgåsbordSverige är också känt för att vara en stor FN-vän. Vilket är extra viktigt i en tid då allt fler auktoritära politiska ledare drar bort från internationellt samarbete, sätter den egna nationens intressen först, samtidigt som man inskränker det demokratiska utrymmet. Coronapandemin är ett tydligt exempel på hur nödvändigt internationell samverkan är för att lösa globala utmaningar, och där Trumps beslut att bryta med WHO är ett talande exempel på hur en auktoritär ledare försvagar den globala kampen mot viruset.
FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna kan sägas vara själva grunden på vilken internationell samverkan vilar. Efter andra världskriget var vår värld sargad av förintelsen, delad av kolonialismen och plågad av krig och orättvisor. Som ett gemensamt löfte till framtida generationer att aldrig igen utsätta mänskligheten för en sådan ondska och oförrätt formades den första globala texten som slog fast alla människors lika värde oberoende av hudfärg, tro eller ursprung.
Det är rättigheter som är hyllade och normerande men också hotade av krafter som inte erkänner kvinnors och mäns lika rätt, som anser att homosexualitet är ett brott, att minoriteters rättigheter ska underordnas majoritetens. Som ifrågasätter kvinnors rätt till den egna kroppen, vill begränsa yttrandefriheten och inskränka rätten att söka skydd för den som är utsatt för krig eller förtryck.
I dag befinner sig omkring 80 miljoner människor i världen på flykt, omkring 40 procent av dem är barn. Fler än 70 procent av dem finns de i ett grannland, i huvudsak fattiga utvecklingsländer. Individens rätt att i andra länder söka och åtnjuta asyl och ländernas skyldighet att ta emot flyktingar som saknar skydd slås fast i den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna.
Där bör debatten om migrationspolitiken ta sin utgångspunkt. Mänskliga rättigheter är inget smörgåsbord! Man kan inte välja och vraka och bara ta det som passar.
Belarus: Motkraften Ihar Barysau blickar framåtIntresset för valen i Belarus är lågt. De flesta vet att allt är uppgjort på förhand.
– Många av de som röstar gör det för att de känner sig tvingade. Om du exempelvis är i militären, bor på ett studentboende, är polis, eller arbetar för kommunen – då måste du rösta, säger Ilar.
Varken Ihar Barysau eller någon av partiets övriga kandidater valdes in i parlamentet. Det gjorde ingen oppositionell – och valet har underkänts av internationella observatörer. I Belarus står dekret från presidenten över lagar och domstolar. Landet styrs närmast enväldigt och medier kontrolleras hårt. Men motkrafterna har med risk för sin egen säkerhet nått flera framgångar. Förra året vann fackföreningar, oppositionspartier och arga medborgare en seger mot regimen då omfattande protester ledde till att en lag som gjorde det straffbart att vara arbetslös, den så kallade ”parasitlagen”, drogs tillbaka och skrevs om.
– Vårt parti samlade in 10 000 namnunderskrifter och organiserade det första rundabordssamtalet om lagförslaget. Efter protesterna tvingades Lukasjenko ändra lagen. Motståndet blev för stort för i varje familj går det att hitta någon som är arbetslös, säger Ihar Barysau.
Sedan landets självständighet 1991 har inte ett enda val bedömts som fritt eller rättvist. I augusti är det val igen och redan har en ledande oppositionspolitiker och 140 aktivister gripits. Förra veckan straffades Ihar Barysau ännu en gång för att ha protesterat mot regimen med president Lukasjenko i toppen. Den här gången blev det bara böter, inte fängelse.
För trots det till synes hopplösa läget vågar den 37-årige partiledaren blicka framåt. Inför presidentvalet har ett antal oppositionspartier beslutat sig för att samlas kring en gemensam kandidat och genomföra ett primärval. Genom primärvalskampanjen hoppas oppositionen få uppmärksamhet och nå ut. Ihar Barysau kommer dock inte att ställa upp som kandidat den här gången, bland annat för att partiet har väldigt knappa resurser. Politiska partier i Belarus får inte ta emot pengar från utlandet och de får heller inga partibidrag från staten.
– Just nu är vi mer som volontärer än som professionella politiker, säger Ihar Barysau.
Inför framtiden hoppas han kunna bygga allianser med andra partier på vänstersidan, bland annat det gröna partiet. För det är mot 2025 socialdemokratiska BSDP Harmada siktar. Det år som spås bli det sista med Aleksandr Lukasjenko som president.
– Då måste vi ha nått en bättre demokratisk organisering och kunna presentera hållbara förslag för hur vi kan förändra Belarus, säger Ihar Barysau.
Internationella kontakter är avgörande för landets framtid, säger han. Hans parti har vid flera tillfällen varit på utbyten i Sverige, inbjudna av Socialdemokraterna och Palmecentret. Bland annat har de varit med på partikongresser och valseminarium.
– För oss är det avgörande att det finns diskussioner i det svenska parlamentet om Belarus, och att många skaffar sig kunskap om situationen här. Det är väldigt viktigt för oss att bli inbjudna till Sverige, inte bara vårt parti, utan även andra demokratiska belarusiska partier. Det är en solidaritetsgärning att bjuda in oss så att vi kan visa den verkliga situationen i Belarus.
Fler människor lever i ofria länder än i demokratier - och utvecklingen går åt fel håll. Palmecentret har tagit fram rapporten Frihet i fara! som beskriver på den oroande auktoritära utvecklingen. Läs mer här.
Filippinerna: Motkraften Risa Hontiveros – ”Vi har inget val: att hoppas, organisera oss och kämpa!”– Vi har inget val: att hoppas, organisera oss och kämpa. Vi är fortfarande ett väldigt aktivt block i senaten. Vi samarbetar och försöker tillsammans vara en motvikt och kontrollera presidenten, säger Risa Hontiveros.
Den senaste tiden har presidenten återigen börjat tala om en ”revolutionär regering”, vilket historiskt betytt att genomföra en kupp och enväldigt ta makten.
– Det är en del av presidentens taktik: han släpper ifrån sig många idéer samtidigt, han tänker högt. Det skapar osäkerhet. Det är ett sätt att hålla allmänheten och kanske framför allt oppositionen ur balans. Det är omöjligt att veta vilka idéer han menar allvar med och vi måste försöka släcka flera bränder samtidigt.
Det är farligt att vara oppositionell i president Rodrigo Dutertes Filippinerna. En av Risa Hontiveros tidigare kollegor i senaten, Leia de Lima, sitter i fängelse för narkotikabrott efter att ha utrett Dutertes kopplingar till en dödspatrull. Att bara vara fattig har också blivit farligt för i Dutertes ”krig mot drogerna” krävs bara en misstanke för att bli nästa offer för dödspatruller. Det utomrättsliga mördandet var ett av Dutertes främsta vallöften och det fortsätter – trots att både FN:s människorättsråd och Internationella brottsmålsdomstolen ICC har inlett utredningar av övergreppen.
– Vi måste fortsätta organisera oss, informera oss, mobilisera oss. Och lära oss av det katastrofala mellanvalet. Vi måste vara smartare, bättre, effektivare så att vi kan vinna valet 2022, säger Risa Hontiveros.
Och så handlar det om att bygga allianser. Risa Hontiveros berättar att det pågår diskussioner om att bilda en enad oppositionsfront inför nästa val.
– Jag är inspirerad av vad vårt systerparti i Malaysia gjorde. De bildade en ”hoppets koalition” med andra partier som enades i ett gemensamt mål utmana och besegra den korrupta administrationen, säger hon.
Hon tänker sig en koalition av oppositionspartier som samarbetar med politiker som varit, eller fortfarande är, med i regeringen men som har gått emot Duterte vad gäller viktiga frågor och som har attackerats av honom.
– Vi måste göra vad vi kan innan vattnet stiger oss över huvudet. Fortsatt internationell närvaro och påtryckningar är avgörande för oss. Vi insisterar på att vara en del av det internationella samfundet. Jag hoppas att internationella och regionala organ och individuella regeringar kommer fortsätta att tala om vår situation för det får oss att känna att vi inte är ensamma, att vi fortfarande ingår i sammanhang där våra värderingar delas, säger Risa Hontiveros och fortsätter:
– Fortsätt prata med oss, om oss, för oss, ert systerparti. En öppen kommunikation – i yttrandefrihetens tjänst – trots vår auktoritära regim här. Jag hoppas er regering fortsätter prata med vår och att ni pratar med oss, era kamrater. Vi verkar helt öppet och lagligt här. Kontakten kommer med säkerhet att avlyssnas och censureras av administrationen men den blir hörd och läst.
Hon säger att internationella kontakter tvingar regeringen att se att Akbayans motståndare är demokratiska aktörer, vars socialdemokratiska politiska idéer delas av andra. Att det får dem att förstå att Akbayan har kamrater ute i världen – som vet vad som händer och som bryr sig om det.
Risa Hontiveros menar att presidenten – även om han inte erkänner det – påverkas av den internationella kritiken och hon hoppas att det påverkar även de som röstar på honom. Men både senaste valet och olika opinionsmätningar visar fortsatt starkt stöd för Duterte även om det har vacklat några gånger, exempelvis då 17-årige Kian Loyd delos Santos mördades av polis eller när den förre diktatorn Ferdinand Marcos begravdes på hjältekyrkogården.
Risa Hontiveros tar fasta på den osäkerhet som finns i vissa mätningar. Väljare kan säga att de är rädda för att bli nästa offer i kriget mot drogerna, att de vill att narkotikabrottslingar ska gripas, inte dödas, och att undantagstillstånd inte är lösningen på landets problem.
– Jag kommer fortsätta att känna hopp för de mätningar som visar misstro och jag måste fortsätta göra min plikt som oppositionspolitiker, som människa, som aktivist, säger Risa Hontiveros.
Fler människor lever i ofria länder än i demokratier - och utvecklingen går åt fel håll. Palmecentret har tagit fram rapporten Frihet i fara! som beskriver på den oroande auktoritära utvecklingen. Läs mer här.
Motkraften Sakhile i Zimbabwe: Ingen demokrati utan jämställdhetZimbabwe har styrts av samma parti under närmare 40 år, trots att det på papperet är en demokrati. Ett hopp tändes 2017 då den tidigare presidenten Robert Mugabe tvingades bort men året efter vann maktpartiet Zanu Pfs kandidat Emmerson Mnangagwa presidentvalet och partiet fick flest platser i parlamentet. Folket har lovats reformer men livssituationen för vanliga människor har bara förvärrats. Det råder hyperinflation, valutan flyter och arbetslösheten är skyhög. Och dessutom är det allvarlig brist på mat efter långvarig torka och naturkatastrofer.
– Jag är djupt oroad över de zimbabwiska politikernas syn på ledarskap. Om man inte lyssnar på sina medborgare, då styr man inte, då härskar man. Folk frågar – är det bättre efter Mugabe? – men tyvärr har inte kvinnors liv blivit bättre. Man kan inte säga att man lever i ett fredligt land när man inte ser till folkets behov eller gör något åt våldet mot kvinnor.
WiPSU arbetar med stöd av Palmecentret för fler kvinnliga folkvalda på alla nivåer – och med att stärka de kvinnor som har nått en position. För det är stentufft att vara kvinnlig politiker i Zimbabwe. Hela 20 procent av de kvinnor som ställde upp som kandidater för första gången i förra årets val utsattes för sexuella trakasserier, enligt en granskning som WiPSU gjort.
– Sexuella trakasserier inom politiken är en smutsig hemlighet som alla känner till men ingen pratar om. De flesta av de drabbade kvinnorna vill inte gå till sitt parti och rapportera eller anmäla till polisen för att de tror att det skulle slå tillbaka mot dem själva, säger Sakhile Sifelani-Ngoma.
En anledning till att kvinnor inte vågar anmäla är att politiskt aktiva kvinnor i Zimbabwe av vissa ses som ”lösaktiga” som har sig själva att skylla. En annan är att det ofta är framstående personer inom partierna som står för övergreppen och att anmäla dem skulle vara politiskt självmord. WiPSU granskade sju politiska partier och upptäckte allvarliga problem i samtliga.
– Vissa politiska partier accepterade resultatet av undersökningen och vill förändra situationen. Flera partier har bett oss om stöd och vi kan nu vara med och hjälpa partierna att sätta upp strukturer och bygga upp en bättre partikultur, säger Sakhile Sifelani-Ngoma.
Hon säger att den ekonomiska och politiska krisen i Zimbabwe har lett till att flera framgångar vad gäller kvinnors rättigheter har fallit tillbaka. Den konstitution som antogs i landet 2013 – och som flera av Palmecentrets partners var med och påverkade – gav hopp om stora steg i riktning mot ökad demokrati, jämställdhet och respekt för mänskliga rättigheter. Den förbjuder könsrelaterat våld och diskriminering av kvinnor och slår fast att internationella konventioner som Zimbabwe ratificerat, bland andra FN:s kvinnokonvention CEDAW, ska tillämpas av zimbabwiska domstolar. Men den respekteras inte.
– Vårt jobb är att göra pappersrättigheter till verkliga rättigheter, säger Sakhile Sifelani-Ngoma som nyligen var i Genève för delta vid en utvärdering av hur Zimbabwe lever upp till kvinnokonventionen.
– Vår regering har lovat saker på internationell nivå som de inte är öppna med här hemma. Det är information som vi i civilsamhället kan få del av tack vare möten som detta. Det stärker våra möjligheter att arbeta för förändringar och att utkräva ansvar, säger Sakhile Sifelani-Ngoma.
Hon säger att samarbetet med Palmecentret stärker WiPSU:s möjligheter att vara en plattform för att föra fram kvinnors politiska krav. Att Palmecentret arbetar med organisering fördjupar möjligheten till rättighetsutkrävande i Zimbabwe vilket är fundamentalt för att bygga en stat, säger hon.
– Det finns ingen demokrati utan jämställdhet. De som styr Zimbabwe är män över 55 medan den genomsnittliga medborgaren är en 19-årig kvinna, säger hon.
Palmecentret arbetar för mänskliga rättigheter och demokrati i Zimbabwe, bland annat genom stöd till kvinnoorganisationer, facklig organisering och utbildning av unga politiker. LO och TCO, ABF Borlänge-Nedansiljan, Unga Örnar Borås, Kommunal Avdelning Mitt, Kommunalarbetareförbundet, Akademikerförbundet SSR samt Socialdemokraterna i Umeå möjliggör verksamheten.
Fler människor lever i ofria länder än i demokratier - och utvecklingen går åt fel håll. Palmecentret har tagit fram rapporten Frihet i fara! som beskriver på den oroande auktoritära utvecklingen. Läs mer här.
Studio Solidaritet: Frihet i fara!Varför styrs allt fler länder av auktoritära ledare?
Ny politisk rörelse ger hopp i Colombia– Jo, jag är rädd. Men jag är ännu mer rädd för att vi ska svika förtroendet från de människor som gav oss stöd i valet.
Det har sitt pris att ta strid mot de familjer som anser sig ha en självklar rätt till makten. Familjer med kopplingar till paramilitärer och narkotikakarteller. Det vittnar Carlos Caicedo om. Han är guvernör i provinsen Magdalena i Colombia. För att kunna sköta sitt uppdrag med livet i behåll krävs livvakt och armerade bilar. Även familjen måste skyddas.
I provinsen Magdalena har en politisk revolution inträffat. Det nybildade politiska partiet Fuerza Ciudadana vann förra året valet i en region som i årtionden har styrts av en handfull traditionella familjer och där högermiliser har härjat. Nu får partiet stöd av Palmecentret och Socialdemokraterna i sin kamp för rättvisa och jämlikhet.
– Vi tog strid mot en korrupt politisk klass som berikat sig genom att lägga beslag på offentliga medel och genom narkotikahandel. Vi ser som vårt uppdrag att förbättra livet för de mest utsatta, säger partiledaren och numera guvernören Carlos Caicedo.
Colombia är ett land med våldsam historia, och med stora orättvisor. År 2016 slöts ett fredsavtal mellan regeringen och gerillagruppen Farc. Men det betyder inte att våldet har upphört. Det finns uppskattningar på att över 700 aktivister mördats sedan fredsavtalet skrevs under; bondeledare, fackföreningsaktiva och ledare för ursprungsbefolkningen. Colombia är det farligaste landet i världen för aktivister. Enligt en rapport från Front Line Defenders inträffade en tredjedel av alla mord på människorättsaktivister i världen 2019 i Colombia.
Carlos Caicedo är advokaten som utsågs till rektor över provinsens vanskötta statliga universitet och som lyckades vända det till ett av landets bästa. Universitetet blev samtidigt en oppositionell enklav där motståndet mot korruption och maktmissbruk samlades. Och där Fuerza Ciudadana bildades. Partiet anser sig höra hemma i den progressiva demokratiskt socialistiska sfären. Fuerza Ciudadana vill nu skapa arbetstillfällen genom en satsning på turism. Carlos Caicedo menar att de har goda förutsättningar med kust mot Karibien och stora naturområden. Partiet vill ge fler människor tillgång till dricksvatten och göra det möjligt för fler ungdomar att studera på högskola.
Nu kommer Fuerza Ciudadana få stöd från Palmecentret och Socialdemokraterna för att stärka sin organisation, bland annat för att få in fler ungdomar och kvinnor i partiet. Man kommer att få ökade möjligheter till utbyte med andra partier i regionen.
– Projektet kommer att göra oss bättre på att styra provinsen. Vi tror också att den erfarenhet som svenska socialdemokrater har av att skapa ett välfärdssamhälle är till nytta för oss, säger Carlos Caicedo.
Guvernörs- och borgmästarvalen blev även på flera andra håll i Colombia en framgång för alternativa kandidater, exempelvis i Bogotá, Medellín och Cali. Många ser resultatet som en protest mot landets president Iván Duque från högerpartiet Demokratisk center och mot de mäktiga politiska familjer som stödjer honom. Sedan i november protesterar fackföreningar, studenter och ursprungsfolk mot presidentens ekonomiska politik, mot arbetslöshet, korruption och narkotikafinansierat våld. Demonstrationerna har flera gånger slagits tillbaka med våld.
Palmecentret och Socialdemokraterna stöder Fuerza Ciudadana och två andra progressiva partier i Colombia för att bland annat stärka dem i deras roll som motvikt till korruption och auktoritära tendenser. Samarbetet ingår i det partiinrikade demokratistödet. Förutom i Colombia har Palmecentret även partners i Brasilien och Paraguay och vår regionala partner är den chilenska politiska akademin Instituto de Igualdad.
Fler människor lever i ofria länder än i demokratier - och utvecklingen går åt fel håll. Palmecentret har tagit fram rapporten Frihet i fara! som beskriver på den oroande auktoritära utvecklingen. Läs mer här.
