Demokrati & Mänskliga Rättigheter-arkiv

Stöd oss

Swisha ett valfritt belopp till

123 24 060 72

Fler sätt att stöjda oss »

Tack för ditt stöd!

Motståndare till president Rodrigo Dutertes regim i Filippinerna utsätts för hot om våld, och personer som opponerar sig har också mördats inom ramen för ”kriget mot droger”. Det utomrättsliga mördandet som sker systematiskt och som varit Dutertes främsta vallöfte. Journalister och politiker som inte allierar sig med presidenten skräms till tystnad om de granskar eller undersöker makten.

Den 13 maj är det val i Filippinerna. Och de många politiker som redan allierat sig med presidenten ser ut att bli ännu fler. Men de som vägrar ansluta sig till Duterte finns också, i senaten och högsta domstolen och bland gräsrotsaktivister och i fackföreningsrörelsen. Olof Palmes Internationella Center samarbetar sedan länge med filippinska motkrafter på alla dessa nivåer, men de vittnar om en allt svårare kamp.

I Filippinerna har man precis som i USA mellanårsval, där den demokratiskt valda församlingen – kongressen, med representanthus och senat – väljs mitt i presidentperioden. Hälften av senatens 24 stolar ska tillsättas och många av representanthusets stolar är valbara i mellanårsvalet. En annan likhet är att båda länderna sedan presidentvalen 2016 styrs av auktoritära populistiska ledare. President Donald Trump och president Duterte är hårdföra och impulsiva på samma skrämmande vis.

De senaste opinionsmätningarna förutspår att oppositionens samtliga åtta senatorskandidater riskerar att inte bli valda till en av de tolv platserna i senaten som ska tillsättas. För presidenten skulle övertaget i senaten betyda att vägen ligger öppen för att ytterligare kunna toppstyra Filippinerna och ändra i landets konstitution.

I senaten har nämligen vissa av Dutertes idéer och förslag kunnat stoppas hittills, genom en viss majoritet av oppositionella senatorer. En av dessa senatorer är Risa Hontiveros, som tillhör svenska Socialdemokraternas systerparti Akbayan, hon sitter lyckligtvis säkert på en av de tolv ickevalbara stolarna. I kongressens representanthus har det lilla socialdemokratiska partiet Akbayan som bäst chans till en stol – vilket är vad man i dagsläget innehar – och förlorar man den också försvinner många års viktig kamp.

Inom oppositionen är man nu också rädda för vad Duterte kan åstadkomma när det blir dags för honom att ersätta ytterligare domare i högsta domstolen. I slutet av året kan då så många som tolv av de totalt femton domarna i högsta domstolen vara utsedda av honom.

Att Duterte får ytterligare makt i Filippinerna, på grund av men kanske också trots sin hårdföra populism – där galenskapen i hans utomrättsliga mördande genom sitt ”krig mot droger” blivit vida känt – är djupt oroande. Han har förbjudit Internationella brottsmålsdomstolen (ICC) att verka i landet och han har slagit ner på alla försök som gjorts att undersöka de överträdelser av mänskliga rättigheter som begåtts under hans tid som president. Även de som undersökt tvivelaktiga kopplingar till honom och hans familj, som till exempel att hans son misstänks ha kopplingar till storskalig narkotikasmuggling, utsätts för munkavle genom olika uppseendeväckande rättspiruetter.

Olof Palmes Internationella Center har länge varit verksamma i Filippinerna. Tillsammans med våra medlemsorganisationer i Sverige som stöttar de projekt vi bedriver i Filippinerna, bland annat Kommunal, Livs och Seko, ser vi hur utrymmet för civilsamhällesorganisationer och gräsrotsarbete krymper i Dutertes våldsamma grepp om landet.

Vi måste stå upp för alla dessa personer som orkar fortsätta kämpa i Filippinerna, och vi får hoppas att oppositionen lyckas bättre än vad opinionsmätningarna förutspår i morgon.

Här finns bland annat texter om människor i Nordmakedonien, Zimbabwe, Filippinerna och Belarus som kämpar för en bättre värld. Ladda ner tidningen eller beställ den här.

Arbetarrörelsens internationella solidaritet är för många förknippat med namnet Olof Palme.

Men redan i arbetarrörelsens barndom fanns en insikt om det ömsesidiga beroendet mellan människor, inte bara i vårt närområde, utan över hela världen. Hjalmar Branting, Sveriges första socialdemokratiska statsminister, fick Nobels fredspris 1921, bland annat för sitt arbete inom Nationernas Förbund (föregångaren till FN).

Sedan fanns förstås alla gräsrötterna: människorna som studerade internationella frågor på sin fritid, som byggde fackliga samarbeten över gränserna, hjälpte politiska flyktingar och protesterade mot förföljelser av oppositionella i Tsar-Ryssland.

Samma typ av människor, arbetarrörelsens gräsrötter, bar under 1900-talet upp kampen mot apartheid i Sydafrika och för demokrati i Chile.

Många som i dag är aktiva i arbetarrörelsen har berättat att det var internationalismen som fick dem att engagera sig en gång i tiden. Det gäller inte bara för Socialdemokraterna, utan även för våra fackliga medlemsorganisationer, som bedriver en imponerande internationell verksamhet.

Många inom fackförbunden kan vittna om att det globala arbetet kan hjälpa till att värva medlemmar. För en hel del människor, inte minst unga, kan internationella frågor kännas minst lika relevanta som till exempel schyssta arbetsvillkor. Solidariteten är en kraft för att öka friheten i samhället, eftersom ingen är fri förrän alla är fria.

Världen brinner – polariseringen ökar och antidemokratiska krafter vinner terräng. På Olof Palmes Internationella Center brinner vi för världen. Vi stöttar de krafter som bjuder motstånd. Som trots repression fortsätter kampen för demokratiska fri- och rättigheter. Det är både ljus och mörker. I Serbien vädrar oppositionen morgonluft. Folket protesterar mot den högernationalistiska regeringen. I Turkiet förbereder man sig för helgens lokalval samtidigt som tusentals lokalpolitiker från det socialdemokratiska partiet HDP sitter fängslade.

Det finns många sätt att stötta Palmecentrets verksamhet. Bjud gärna in era vänner att gilla oss på Facebook eller prenumerera på vårt nyhetsbrev. En stor del av Palmecentrets projektverksamhet finansieras av Sida men kräver en egeninsats. Vi är därför beroende av de bidrag som kommer in, inte minst från våra månadsgivare.

Många av er som läser detta är säkert redan månadsgivare. Ett stort tack till er – ni är ryggraden i den svenska arbetarrörelsens solidaritetsarbete.

Lars Jederlunds Ödesvalet, som ges ut av Premiss förlag i samarbete med Palmecentret, beskriver partier som befinner sig till höger om den traditionella högern. Boken berättar vad de vill göra med Europa. Och konstaterar att det är klokt att ta dem på orden – de menar vad de säger!

Intervjuer med de företrädare han träffat varvas med fakta i boken, som är nödvändig läsning för att bättre förstå den hotbild som tornar upp sig inför Europaparlamentsvalet den 26 maj.

Beställ boken! 175 kr/st, inklusive porto. 150 kr/st, inklusive porto, vid köp av minst 100 st. Maila catherine.elmlund@arenagruppen.se och uppge antal och leverans- samt fakturaadress.

Det är den fjärde november år 2016. Klockan är 23:30 på kvällen. En tweet ramlar in i sociala medier och sprids som en löpeld.

Det är den kurdiska ledaren Selahattin Demirtas som skriver. Meddelandet är kort: »Den turkiska säkerhetsstyrkan står utanför mitt hem med en order om tvångsarrestering«.

Innan han öppnar dörren för polisen tar han avsked från sin fru och deras två döttrar. Han lugnar ner dem och säger att allt ska gå bra. Kort efter gripandet av honom och ett tiotal andra inom HDP, det tredje största partiet i det turkiska parlamentet, stängs sociala medier och nätverkstjänster som Twitter, Facebook, YouTube och Whatsapp av i Turkiet.

Vid gripandet under natten är gatorna i Diyarbakir tomma. Demirtas förs iväg utan protester. Under natten flygs han i en helikopter till högsäkerhetsfängelset i Edirne i västra Turkiet, 1 240 km ifrån hans hemort Diyarbakir.

Anklagelserna mot honom är allvarliga: att bilda och leda en terrororganisation samt propagera för den. Åklagaren yrkar på mellan 43 och 142 års fängelsestraff.

Månaderna innan får Demirtas indikationer på att han kommer att fängslas. Flera gånger om uppmanas han till att fly landet. Han erbjuds till och med fristad i utländska ambassader i Turkiet i juli 2016 då ett misslyckat statskuppsförsök genomförs. Han vägrar.

Ett par månader innan Demirtas fängslas är han på ett besök i Stockholm i september 2016 för att berätta om det alarmerande läget i Turkiet. Han är bekymrad. Arresteringarna fortsätter i den turkiska statens försök att tysta kurdisk opposition.

Strax efter hans ankomst till Stockholm nås han av nyheten att partiets vice ordförande gripits för att ha deltagit på en begravning av en HDP-medlem. »Det är bara en tidsfråga tills de arresterar mig«, säger han.

Svenska riksdagen där vi befinner oss för möten med politiska partier och svensk media känns plötsligt trång. »Finns det ingen balkong här?« frågar han. Vi tar oss upp till en balkong. Han tänder en cigarett och tittar ut mot Gamla stan. »Vackert«, säger han.

»Varför stannar du inte här om du vet att du kommer att fängslas om du åker tillbaka? Du kan få skydd«, säger någon. »Aldrig«, svarar Demirtas, förnärmad över frågan. »Hellre sitter jag i fängelse i mitt eget hemland på grund av mina åsikter, än att lever i exil här. Och om Sverige vill göra något för att skydda oss är det genom att sätta press på Turkiet som är på väg mot en avgrund«.

Sedan Demirtas fängslats passerar det 434 dagar innan en första rättegång hålls. Varje vecka åker hans fru Basak Demirtas de 1 240 kilometrarna för att träffa sin man i högsäkerhetsfängelset i Edirne.

Från fängelset har Demirtas drivit en valrörelse under våren 2018 inför presidentvalet i juni samma år. Han var en av kandidaterna och fick närmare nio procent av alla röster.

Turkiet har formaliserat ett auktoritärt presidentstyre. Läget i landet försämras i rasande fart. All opposition tystas. Medier stängs ner, endast regeringstrogna tillåts verka. Det civila samhällets utrymme krymper. Men Demirtas fortsätter med sin politiska aktivism från fängelset.

Under sin tid som partiordförande har han konsekvent arbetat för en fredlig lösning på den mångåriga och blodiga konflikten mellan den turkiska staten och PKK. Under konfliktresolutionsprocessen mellan parterna som startade 2011 medlade Demirtas direkt i konflikten mellan parterna. I dag åtalas han för sina insatser i den fallerade fredsprocessen.

Demirtas är en fortsatt stark röst för fred och demokrati i Turkiet. Han har förmågan att mobilisera miljoner människor, samla dem kring demokratiska värderingar och minska polariseringen i landet. Hans novellsamling Seher som han skrev från fängelset sålde över 100 000 exemplar på 20 dagar.

Turkiets förtryck mot oppositionen och det civila samhället måste upphöra. Selahattin Demirtas, en stark röst för freden och demokratin i landet, måste släppas fri och tillåtas fortsätta sin politiska aktivism i frihet.

Den utrikespolitiska hållning som genom decennier gällt för Socialdemokraterna utgår från att respekten för mänskliga rättigheter, demokrati och den grundläggande folkrätten gäller för alla, utan undantag.

Det kanske tydligaste exemplet är den hållning som Olof Palme företrädde. Palme var hård i sin kritik av de kommunistiska diktaturerna i öst. Men till skillnad från de flesta andra västliga ledare höll han inte tyst om apartheidpolitiken i Sydafrika och vågade kritisera USA:s krigföring i Vietnam. Denna rakryggade hållning väckte beundran och respekt i omvärlden.

Svenska socialdemokrater har alltid tagit tydligt avstånd från antisemitism, både på Olof Palmes tid och i dag. När den israeliske ambassadören i en intervju i Kvällsposten säger att den socialdemokratiska utrikespolitiken, med början under Olof Palmes ledning, skapat grogrund för dagens antisemitism så visar han inte bara att han är okunnig om historien. Han kommer dessutom med ett helt osant påstående.

Olof Palme var ständigt tydlig med Israels rätt till en egen stat inom säkra och erkända gränser och det israeliska folkets rätt att leva i fred. Han hävdade alltid alla människors lika värde och fördömde alla former av antisemitism. Genom historien har Socialdemokraterna strävat efter att ha en god relation till Israel, men det innebär inte att man därmed avsagt sig möjligheten att framföra kritik.

Sverige tar, i bred politisk enighet, avstånd från den israeliska ockupationen av palestinskt territorium. Men socialdemokratiska regeringar har inte nöjt sig med att kritisera, utan har aktivt försökt bidra till att hitta lösningar på konflikten.

Israel är präglat av ett långt socialdemokratiskt regeringsinnehav. Vänskapen mellan Tage Erlander och David Ben-Gurion i början av 1960-talet, den socialistiska kibbutzrörelsen och Göran Perssons starka engagemang för staten Israel och för hågkomsten av Förintelsen visar exempel på den goda relationen mellan våra båda länder och folk.

Som vänner till Israel är vi därför djupt bekymrade över i vilken riktning det israeliska samhället utvecklas. Den högernationalistiska politiken försvagar landets demokratiska grundvalar, ökar polariseringen och försvårar freden.

Ambassadör Ilan Ben-Dov betonar att han inte ser Israelkritik som antisemitism. Ändå är det snarare regel än undantag att var och en som framför någon form av kritik mot Israel stämplas som antisemit. Det är djupt olyckligt att polariseringen av debattklimatet gått så långt att kritiska synpunkter på staten Israel, vare sig de kommer från den egna befolkningen eller från vänner i omvärlden, bemöts på just det sättet. Det för oss längre bort från en lösning på konflikten i Mellanöstern, samtidigt som samhällsklimatet förgiftas.

Text: Ingvar Carlsson, före detta statsminister, Lena Hjelm-Wallén, före detta utrikesminister, Jan Eliasson, före detta utrikesminister, Pierre Schori, före detta biträdande utrikesminister och ordförande Olof Palmes Minnesfond, Anna Sundström, generalsekreterare Olof Palmes Internationella Center

Texten har även publicerats i Expressen

Nyhetsbrev

Stöd oss