Nyhetsbrev

Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.

Jag vill få nyhetsbrev
Jag vill få seminarieinbjudningar

ENG

• Vad vi gör
• Vad vi tycker
• Engagera dig
• Om Palmecentret
• Palme Resource Center

Stöd oss  

Stöd oss

Swisha ett valfritt belopp till

123 24 060 72

Fler sätt att stöjda oss »

Tack för ditt stöd!

Himaya Montenegro och Novelita Palisoc, som oftast kallar sig för Maia och Novy, är nära vänner, båda med många år bakom sig som hushållsarbetare. Maia fick sitt första jobb hos en familj när hon var 11 år gammal.

Båda är ledande inom United, det filippinska facket för hushållsarbetare. Facket organiserar endast omkring 2 000 av landets cirka 1,8 miljoner hushållsarbetare. Men bara att det finns en organisation som ger röst åt hushållsarbetare i media och i förhandlingar med myndigheterna är av betydelse.

– I morgon reser jag till Sydafrika för att vara med på kongress med det internationella facket för hushållsarbetare, säger Novy, den dag Palmecentret träffar dem i Manila.

En resa som ledde till att hon valdes in i styrelsen för den internationella organisationen, IDWF.

Erfarenhet av arbete under slavliknande förhållanden

Novy har som många andra filippinska kvinnor erfarenhet av att arbeta i familjer utomlands. Tiden i Qatar beskriver hon som två års helvete, under förhållanden som påminde mer om slaveri än ett anständigt arbete.

Familjen hon arbetade för hyrde ut henne som tvätterska och la beslag på halva hennes lön. Hon fick sätta sig i skuld för att få visum och om hon inte arbetade av skulden hotade arbetsgivaren med att inte lämna tillbaka hennes pass. På lediga dagar var hon instängd på ett härbärge där de inte fick tillräckligt att äta.

– Det fanns mat, men den hade föreståndaren på sitt rum, berättar Novy.

Men även i dag har hon en tuff arbetssituation. Mannen i familjen som Novy arbetar hos idag har drabbats av en stroke och behöver mycket stöd. Varje natt sover Novy på en madrass på golvet bredvid sin arbetsgivare.

Både Maia och Novy har också haft turen att ha hamnat i familjer där de fått chansen att utbilda sig vid sidan av arbetet.

– Jag tog hand om tre hus på dagarna, och studerade om kvällarna. Mannens brorson köpte skolböcker åt mig, berättar Maia.

***

Det internationella hushållsarbetarfacket, International Domestic Workers Federation (IDWF) stöds via ett projekt som Kommunal driver genom Palmecentret.

Novy och Maia.

GÖR MER DEMOKRATI – STÖD VÅRT ARBETE:

Med 98 procent av rösterna räknade vet vi att Filippinerna, med bred marginal, har röstat fram Ferdinand Marcos Jr till landets nästa president. Den 9 maj gick fler än 67 miljoner väljare till valurnorna i Filippinerna.

Valet har beskrivits som ett ödesval där Filippinerna inte bara röstar på sin framtid, utan även på sin historia.

Huvudkandidater i presidentvalet var liberalen och sittande vicepresidenten Leno Robredo och den tidigare diktatorn Ferdinand Marcos son, Marcos Jr, även kallad Bongbong.

För de flesta av oss ger namnet Marcos dåliga associationer. Ferdinand Marcos styrde landet i 21 år fram till 1986 då familjen tvingades fly till Hawaii efter ett folkligt uppror som krävde demokratiska reformer.

Marcos styre kännetecknades av krigslagar och grova övergrepp mot mänskliga rättigheter och har gett upphov till det tvivelaktiga statskicket, kleptokrati (stöldstyre), för sitt hänsynslösa plundrande av statskassan.

Valresultatet ett misslyckande för landets demokratiska institutioner

Men hur förklarar man att en diktatorson på demokratisk väg kan väljas till president. Jag fick en möjlighet att prata med Ronald Llamas, tidigare politisk rådgivare till president Aquino och tidigare partiordförande för Akbayan Citizens’ Action Party. Han menar att valresultatet är ett misslyckande för landets demokratiska institutioner.

För det första pekar han på att familjen Marcos aldrig lämnade politiken, trots att de tvingades fly 1986. Efter att familjen kom tillbaka till Filippinerna ställde Imelda Marcos upp i presidentvalen 1992 och 1998, men förlorade.

1995 blev Imelda vald till ledamot av Filippinernas representanthus, något hon senare upprepade 2010–19. Trots att hon blivit dömd i domstol för stöld och korruption har hon aldrig avtjänat någon straff.

Under president Rodrigo Duterte har Filippinerna gått i en alltmer auktoritär riktning där det juridiska systemet använts för att tysta meningsmotståndare och systematiskt attackera pressfriheten. I skolsystemet har tiden under krigslagarna (1972–81) tagits bort ur läroplanen, vilket lämnat utrymme för Marcos att lansera en alternativ historia.

För det andra möttes Leni Robrero och Bongbong Marcos i vicepresidentvalet 2016. Då lyckades Leni Robrero vinna valet med en mycket knapp marginal.

”Sedan 2016 har Marcos använt sociala medier, bland annat Facebook, Youtube och Tiktok för att presentera en alternativ historia över pappa Ferdinand Marcos tid vid makten.”

Sociala medier har varit avgörande

Valförlusten blev statskottet för familjen Marcos ”re-branding” som skulle bädda vägen för valvinsten i måndags. Enligt Rappler, den digitala nyhetssidan som drivs av Nobelpristagaren Maria Ressa, kontaktade Marcos det ökända dataanalysföretaget Cambridge Analytica för uppdraget.

Sedan 2016 har Marcos använt sociala medier, bland annat Facebook, Youtube och Tiktok för att presentera en alternativ historia över pappa Ferdinand Marcos tid vid makten.

I välregisserade och tillrättalagda filmer och bilder beskrivs Marcos presidentskap som en gyllene tid av infrastrukursatsningar och fattigdomsbekämpning, men också att det inte skedde några gripanden eller andra övergrepp av oliktänkande. Man har även använt sociala medier för smutskastning av sina motståndare.

Den filippinska demokratin är extra känslig för denna typ av desinfomationskampanjer, dels för att Filippinerna har en av den högsta användartalen för sociala medier per capita i världen och dels för att 60 procent av väljarkåren inte var födda när Marcos den äldre styrde.

Med andra ord har Marcos haft gott om tid att planera och förbereda sin kampanj. Leni Robrero anmälde sin kampanj den sista dagen för registrering, vilket inte gav henne tillräckligt med tid för att ta igen Marcos försprång.

Dynastier förenas

Rolands tredje punkt om demokratiska institutioners misslyckande är den om de två politiska dynastier som gifter sig samman. Bongbongs vicepresidentkandidat är nämligen den sittande diktatorns Rodrigo Duterte dotter, Sara Duterte-Carpio.

Sara Duterte efterträdde sin far som borgmästare i Davao City och har haft högt förtroende bland väljarna redan från kampanjstart. Det var först efter att de två kandidaterna format UniTeam Alliance som Marcos siffror steg i väljarundersökningarna. 2016 ordnade Rodrigo Duterte så Marcos Sr fick en hjältebegravning, motsvarande statsbegravning, i Manila. Detta talar för att valpakten varit planerad en längre tid.

Under hela sin valkampanj har Bongbong konsekvent avstått från att delta i valdebatter och vägrat svara på kritiska frågor från journalister. Han har inte heller presenterat något politiskt program eller reformpaket han vill genomföra.

Han har sagt att han vill återställa Filippinernas glans så som den var under hans fars tid vid makten. Reaktionerna från omvärlden har hittills varit återhållsamma.

Blandat resultat för socialdemokratiskt systerparti

I vissa avseenden är det extraordinära omständigheter som lett fram till Marcos vinst i Filippinerna. Men i grund och botten följer valet samma välorkestrerade taktik som i andra länder där sociala medier utgör en viktig kanal till väljarna och en kanal som inte gör skillnad på sanning och lögn.

För Socialdemokraternas systerparti Akbayan Citizens’ Action Party har valet inneburit ett blandat resultat.

I Filippinerna väljs 20 procent av kongressledamöterna via röster på partier. Glädjande är att Akbayan nu säkrat den plats i representanthuset som man förlorade i förra valet.

– Jag känner mig otroligt stolt över kampanjen och över vad vi har åstadkommit. Partiet har nått ut till nya målgrupper och även återupptagit relationen till tidigare väljargrupper. Vi har stått upp för demokrati och mänskliga rättigheter trots att det politiska landskapet hårdnat, säger Rafaela David, partiordförande Akbayan.

Goda nyheter är också att Risa Hontiveros blivit omvald till senaten som enda oppositionspolitiker. Detta kommer sannolikt innebära att Risa Hontiveros kommer att utsättas för kraftiga påtryckningar.

– Risa Hontiveros kommer att behöva stort internationellt stöd för att kunna stå emot påtryckningarna. Risken är annars att Risa blir nästa Leila de Lima som fängslats på rättlösa grunder, säger Rafaela David.

Fotnot: Leila de Lima är en uttalad kritiker av president Dutertes krig mot narkotika.

Artikeln publicerades i Aktuellt i Politiken 25/5-2022.

En av tio filippinska medborgare jobbar utomlands och skickar hem pengar, remitteringar, som globalt beräknas uppgå till tre gånger biståndet i storlek. En hård tillvaro där arbetsgivarens goda vilja reglerar livsvillkoren. Organisationen Center for Migrant Advocacy arbetar med stöd av Palmecentret med att hjälpa utsatta migrantarbetare. Klockan är 11 på kvällen lokal tid i Qatars huvudstad Doha när jag når den 44- åriga migrantarbetaren Marites Garcia över telefon. Arbetsdagen hos familjen hon bor och jobbar hos är just avslutad. Klockan sju börjar hon igen och jobbar fram till elva på kvällen. Inga lediga dagar.

– Det händer att jag får en timme över när det minsta barnet sover. Och ibland låter frun i huset mig gå till kyrkan, berättar hon.

Marites Garcia tar hand om fyra barn som är sex år och yngre. En annan hushållsarbetare lagar mat och städar. Marites egna söner på Filippinerna är 25, 21 och 11 år men med dem pratar hon sällan. När hon slutar jobba har de sedan länge lagt sig. Ändå beklagar hon inte situationen.

Marites Garcia med barnen hon tar hand om i Qatar.

– Jag har tur som blir så väl behandlad av min arbetsgivare, säger hon.

Hotad, avklädd och misshandlad på jobbet

För Marites Garcia har betydligt värre erfarenheter. När hon först reste ut till Saudiarabiens huvudstad Riyadh år 2016 lånade familjen ut henne till olika släktingar. Arbetsbördan var enorm. Marites fråntogs sina telefoner och i det sista hemmet blev hon hotad, avklädd och misshandlad. Kokhett vatten kastades mot henne. Hon sov i vardagsrummet och lönen såg hon inte till på flera månader.

– De behandlade mig som ett djur, säger hon.

Marites Garcia skickade genom vänner desperata hjälpmeddelanden till den filippinska ambassadens migrantarbetssektion och lyckades lämna familjen. Väl tillbaka i Filippinerna – helt utan pengar – hjälpte organisationen Center for Migrant Advocacy (CMA) henne att starta en juridisk process för att få ut obetalade månadslöner.  CMA har lång erfarenhet av att ge stöd till utsatta migrantarbetare. Organisationen startades 2004 och deras fokus är kvinnor med jobb i arbetsmiljöer som ofta är oreglerade och där inspektörer inte kan göra kontroller.

10 miljoner filippinska migrantarbetare

– Vi arbetar nära filippinska myndigheter och olika föreningar av filippinska migrantarbetare, berättar Ellene Sana, chef för CMA och dess medgrundare.

Det var under Ferdinand Marcos administration på 1980-talet som den filippinska regeringen började skapa en mer systemisk arbetsexportpolitik. Det skedde av främst för att dämpa social oro orsakad av massiv inhemsk arbetslöshet och för att få in utländsk valuta från pengaöverföringar. Idag arbetar över tio av landets 108 miljoner invånare utomlands, vilket gör Filippinerna till ett av de största exportländerna för arbetskraft.

CMA ägnar mycket kraft åt att utbilda och informera i frågor som rör kvinnliga arbetskraftsmigranters situation, tillgång till rättsväsende, etik vid anställningsförfarandena och om den roll som lokala myndigheter kan spela. De bedriver också påverkansarbete gentemot den filippinska regeringen för att de i högre grad ska ta hänsyn till migrantarbetare så att de till exempel kan rösta.

Och behoven av stöd har bara ökat, särskilt som pandemin drastiskt förvärrat situationen för många migrantarbetare. Vissa har förlorat jobb och behöver assistans för att ta sig hem och för till exempel hushållsarbetare har arbetsbördan ökat när alla ständigt är hemma.

CMA stöttar hemvändande migrantarbetare

Även de filippinska familjer som är kvar hemma påverkas förstås. För migranten måste i princip alltid resa själv.

– Regeringen har förhållit sig strikt till det. Att familjen är kvar innebär en garanti för att remitteringar* fortsätter att komma in i landet, säger Ellene Sana.

CMA är en ny samarbetsorganisation till Palmecentret. Tack vare stödet kan CMA hålla utbildningar i mänskliga rättigheter, och stötta hemvändande migrantarbetares återintegrering i landet.

– Stödet vid hemkomsten saknas ofta, också från filippinska myndigheter. De inbjuder människor att resa men bistår dem inte när de kommer tillbaka, säger Ellene Sana.

Vad säger då CMA till de som funderar på att åka som migrantarbetare?

– Vi avråder aldrig någon kategoriskt eftersom vi inte kan erbjuda något alternativ. Men vi säger att om du måste åka så finns det sätt att minska riskerna. Vi ger information, men måste också respektera människors fria val, säger Ellene Sana.

I kontakt med regering och myndigheter lyfter CMA ofta frågan om vikten av att arbeta för att förbättra människors möjligheter att försörja sig i hemlandet.

– Arbetsmigration kan aldrig vara en permanent utvecklingsstrategi, säger Ellene Sana.

Migrantarbetaren Marites Garcia fick aldrig tillbaka några pengar på grund av ett dokument på arabiska som hon hade uppmanats att skriva på av den saudiska samarbetsagenturen. Annars skulle hon enligt dem inte få resa hem, trots de traumatiska upplevelserna i Saudiarabien. När jag frågar Marites Garcia om betydelsen av de pengar hon skickat hem från Qatar börjar hon gråta.

– Tidigare skickade jag hela lönen till familjen men nu går pengarna bara till barnen, säger hon.

Sedan en tid har hon nämligen fått veta att hennes man har flyttat ihop med en annan kvinna. Marites har på grund av pandemin själv inte kunnat återvända till Filippinerna sedan hon började arbeta i Qatar för två år och tre månader sedan.

– Jag behöver jobbet och har tur som har det så bra. När jag har betalat mina söners studier färdigt tänker jag spara för att starta en affärsverksamhet på Filippinerna. Och till ett eget hus. Det har jag aldrig haft.

Handelsanställdas förbund och Palmecentret går i täten för en rättvis omställning

Handels engagerar sig i miljö- och klimatfrågan – vår tids största ödesfråga. Förbundet vill ta en aktiv roll för att bidra till en rättvis omställning som tar hänsyn till både jorden och människan. Handels har presenterat ett miljö- och klimatpolitiskt program med förslag på åtgärder som kan göra handeln mer miljövänlig, och är en Fair Union som arbetar för mänskliga och fackliga rättigheter och ett hållbart samhälle med mindre påverkan på klimatet.

Handeln är en av våra mest globala branscher, och står inför en omfattande förändring för att vi ska nå klimat- och miljömålen.

9 av 10 av Handels medlemmar tycker att branschen måste bli mer hållbar. Och de flesta vill vara med och bidra till det på sin arbetsplats.

Därför är det extra kul att Handelsanställdas förbund tillsammans med Palmecentret nu ökar sitt arbete för en rättvis och grön omställning i världen.

Rättvis omställning handlar om att ta kampen för klimatet och miljön, utan att någon lämnas efter. För att möta klimat- och miljökrisen måste hela branscher ställa om på kort tid. I det arbetet spelar facket en nyckelroll för att säkra jobben, trygga villkoren och värna medlemmarnas intressen. Alla jobb ska vara gröna och bra!

Fadderskap: Stötta kamrater på Filippinerna

Nu kan er avdelning vara med i ett nytt fadderskap som Palmecentret tagit fram tillsammans med Handelsanställdas förbund för en rättvis grön omställning. Fadderskapet riktar in sig på Filippinerna, där klimatkrisen redan drabbar landets mest utsatta. Demokratin i landet är på tillbakagång och civilsamhället och våra fackliga kamrater behöver allt stöd de kan få i arbetet framåt.

Inom ramen för fadderskapet finns:

• Fackförbundet POWER, som organiserar medlemmar i energisektorn. De leder vägen för en övergång till förnybar energi och är en föregångare i facklig klimatkamp.
• SIM-CARRD, som utbildar unga miljökämpar och hjälper människor att rusta sig mot klimatkatastrofer.
• National Confederation of Transportworkers, som framgångsrikt förhandlat för att deras medlemmar i transportsektorn ska ha trygghet i övergången till gröna transporter, och…
• Fackförbundet MARINO, som representerar arbetare i fiskeindustrin. De jobbar för att skydda sina vatten från farliga utsläpp från gruvor, och för ett hållbart fiske.

Kontakta oss och anmäl din avdelnings intresse!

1. Full lön till albanska oljearbetare

Till följd av coronakrisen sänkte oljebolaget Albetrol arbetarnas löner med 60 procent. Med stöd från Center for Labour Rights vann oljearbetarnas fackförening tvisten mot arbetsgivaren som tvingades betala ut full lön.

2. Bidrag till arbetslösa fabriksarbetare i Burma

Nedstängningar inom industrin har försatt tusentals fabriksarbetare i djup fattigdom. Med en sammanslutning av fackföreningar lyckades påverka lokala myndigheter att införa ett bidrag till fabriksarbetarna motsvarande 40 procent av deras lön för de dagar fabrikerna stod stängda.

3. Avtal som säkrar lönerna för bussförare i Filippinerna

Jeepney- och bussförare tjänar mer ju fler resenärer de har. Under pandemin har de behövt halvera antalet resenärer på sina bussar. Men tack vare stöd från det filippinska transportarbetarfacket NTCU har ett avtal omvandlats till en lag som säkrar inkomsten för förarna under pandemin.

Läs om fler positiva effekter Palmecentrets partners bidragit till 2020 i vår verksamhetsberättelse!

– Vi har inget val: att hoppas, organisera oss och kämpa. Vi är fortfarande ett väldigt aktivt block i senaten. Vi samarbetar och försöker tillsammans vara en motvikt och kontrollera presidenten, säger Risa Hontiveros.

Den senaste tiden har presidenten återigen börjat tala om en ”revolutionär regering”, vilket historiskt betytt att genomföra en kupp och enväldigt ta makten.

– Det är en del av presidentens taktik: han släpper ifrån sig många idéer samtidigt, han tänker högt. Det skapar osäkerhet. Det är ett sätt att hålla allmänheten och kanske framför allt oppositionen ur balans. Det är omöjligt att veta vilka idéer han menar allvar med och vi måste försöka släcka flera bränder samtidigt.

Dödspatruller och fängelsestraff

Det är farligt att vara oppositionell i president Rodrigo Dutertes Filippinerna. En av Risa Hontiveros tidigare kollegor i senaten, Leia de Lima, sitter i fängelse för narkotikabrott efter att ha utrett Dutertes kopplingar till en dödspatrull. Att bara vara fattig har också blivit farligt för i Dutertes ”krig mot drogerna” krävs bara en misstanke för att bli nästa offer för dödspatruller. Det utomrättsliga mördandet var ett av Dutertes främsta vallöften och det fortsätter – trots att både FN:s människorättsråd och Internationella brottsmålsdomstolen ICC har inlett utredningar av övergreppen.

– Vi måste fortsätta organisera oss, informera oss, mobilisera oss. Och lära oss av det katastrofala mellanvalet. Vi måste vara smartare, bättre, effektivare så att vi kan vinna valet 2022, säger Risa Hontiveros.

Hopp om enade allianser och internationellt samarbete

Och så handlar det om att bygga allianser. Risa Hontiveros berättar att det pågår diskussioner om att bilda en enad oppositionsfront inför nästa val.

– Jag är inspirerad av vad vårt systerparti i Malaysia gjorde. De bildade en ”hoppets koalition” med andra partier som enades i ett gemensamt mål utmana och besegra den korrupta administrationen, säger hon.

Hon tänker sig en koalition av oppositionspartier som samarbetar med politiker som varit, eller fortfarande är, med i regeringen men som har gått emot Duterte vad gäller viktiga frågor och som har attackerats av honom.

– Vi måste göra vad vi kan innan vattnet stiger oss över huvudet. Fortsatt internationell närvaro och påtryckningar är avgörande för oss. Vi insisterar på att vara en del av det internationella samfundet. Jag hoppas att internationella och regionala organ och individuella regeringar kommer fortsätta att tala om vår situation för det får oss att känna att vi inte är ensamma, att vi fortfarande ingår i sammanhang där våra värderingar delas, säger Risa Hontiveros och fortsätter:

– Fortsätt prata med oss, om oss, för oss, ert systerparti. En öppen kommunikation – i yttrandefrihetens tjänst – trots vår auktoritära regim här. Jag hoppas er regering fortsätter prata med vår och att ni pratar med oss, era kamrater. Vi verkar helt öppet och lagligt här. Kontakten kommer med säkerhet att avlyssnas och censureras av administrationen men den blir hörd och läst.

Hon säger att internationella kontakter tvingar regeringen att se att Akbayans motståndare är demokratiska aktörer, vars socialdemokratiska politiska idéer delas av andra. Att det får dem att förstå att Akbayan har kamrater ute i världen – som vet vad som händer och som bryr sig om det.

Stödet för Duterte starkt – men läget är inte hopplöst

Risa Hontiveros menar att presidenten – även om han inte erkänner det – påverkas av den internationella kritiken och hon hoppas att det påverkar även de som röstar på honom. Men både senaste valet och olika opinionsmätningar visar fortsatt starkt stöd för Duterte även om det har vacklat några gånger, exempelvis då 17-årige Kian Loyd delos Santos mördades av polis eller när den förre diktatorn Ferdinand Marcos begravdes på hjältekyrkogården.

Risa Hontiveros tar fasta på den osäkerhet som finns i vissa mätningar. Väljare kan säga att de är rädda för att bli nästa offer i kriget mot drogerna, att de vill att narkotikabrottslingar ska gripas, inte dödas, och att undantagstillstånd inte är lösningen på landets problem.

– Jag kommer fortsätta att känna hopp för de mätningar som visar misstro och jag måste fortsätta göra min plikt som oppositionspolitiker, som människa, som aktivist, säger Risa Hontiveros.

Fler människor lever i ofria länder än i demokratier  - och utvecklingen går åt fel håll.  Palmecentret har tagit fram rapporten Frihet i fara! som beskriver på den oroande auktoritära utvecklingen. Läs mer här.

Motståndare till president Rodrigo Dutertes regim i Filippinerna utsätts för hot om våld, och personer som opponerar sig har också mördats inom ramen för ”kriget mot droger”. Det utomrättsliga mördandet som sker systematiskt och som varit Dutertes främsta vallöfte. Journalister och politiker som inte allierar sig med presidenten skräms till tystnad om de granskar eller undersöker makten.

Den 13 maj är det val i Filippinerna. Och de många politiker som redan allierat sig med presidenten ser ut att bli ännu fler. Men de som vägrar ansluta sig till Duterte finns också, i senaten och högsta domstolen och bland gräsrotsaktivister och i fackföreningsrörelsen. Olof Palmes Internationella Center samarbetar sedan länge med filippinska motkrafter på alla dessa nivåer, men de vittnar om en allt svårare kamp.

I Filippinerna har man precis som i USA mellanårsval, där den demokratiskt valda församlingen – kongressen, med representanthus och senat – väljs mitt i presidentperioden. Hälften av senatens 24 stolar ska tillsättas och många av representanthusets stolar är valbara i mellanårsvalet. En annan likhet är att båda länderna sedan presidentvalen 2016 styrs av auktoritära populistiska ledare. President Donald Trump och president Duterte är hårdföra och impulsiva på samma skrämmande vis.

De senaste opinionsmätningarna förutspår att oppositionens samtliga åtta senatorskandidater riskerar att inte bli valda till en av de tolv platserna i senaten som ska tillsättas. För presidenten skulle övertaget i senaten betyda att vägen ligger öppen för att ytterligare kunna toppstyra Filippinerna och ändra i landets konstitution.

I senaten har nämligen vissa av Dutertes idéer och förslag kunnat stoppas hittills, genom en viss majoritet av oppositionella senatorer. En av dessa senatorer är Risa Hontiveros, som tillhör svenska Socialdemokraternas systerparti Akbayan, hon sitter lyckligtvis säkert på en av de tolv ickevalbara stolarna. I kongressens representanthus har det lilla socialdemokratiska partiet Akbayan som bäst chans till en stol – vilket är vad man i dagsläget innehar – och förlorar man den också försvinner många års viktig kamp.

Inom oppositionen är man nu också rädda för vad Duterte kan åstadkomma när det blir dags för honom att ersätta ytterligare domare i högsta domstolen. I slutet av året kan då så många som tolv av de totalt femton domarna i högsta domstolen vara utsedda av honom.

Att Duterte får ytterligare makt i Filippinerna, på grund av men kanske också trots sin hårdföra populism – där galenskapen i hans utomrättsliga mördande genom sitt ”krig mot droger” blivit vida känt – är djupt oroande. Han har förbjudit Internationella brottsmålsdomstolen (ICC) att verka i landet och han har slagit ner på alla försök som gjorts att undersöka de överträdelser av mänskliga rättigheter som begåtts under hans tid som president. Även de som undersökt tvivelaktiga kopplingar till honom och hans familj, som till exempel att hans son misstänks ha kopplingar till storskalig narkotikasmuggling, utsätts för munkavle genom olika uppseendeväckande rättspiruetter.

Olof Palmes Internationella Center har länge varit verksamma i Filippinerna. Tillsammans med våra medlemsorganisationer i Sverige som stöttar de projekt vi bedriver i Filippinerna, bland annat Kommunal, Livs och Seko, ser vi hur utrymmet för civilsamhällesorganisationer och gräsrotsarbete krymper i Dutertes våldsamma grepp om landet.

Vi måste stå upp för alla dessa personer som orkar fortsätta kämpa i Filippinerna, och vi får hoppas att oppositionen lyckas bättre än vad opinionsmätningarna förutspår i morgon.

Text: Anna Sundström

Texten har även publicerats på Dagens Arena.

Himaya Montenegro och Novelita Palisoc, som oftast kallar sig för Maia och Novy, är nära vänner, med många år bakom sig som hushållsarbetare. Maia fick sitt första jobb hos en familj när hon var 11 år gammal.

Båda är ledande personer inom United, det filippinska facket för hushållsarbetare. Facket organiserar endast omkring 2 000 av landets cirka 1,8 miljoner hushållsarbetare. Men bara att det finns en organisation som ger röst åt hushållsarbetare i media och i förhandlingar med myndigheterna är av betydelse.

– I morgon reser jag till Sydafrika för att vara med på kongress med det internationella facket för hushållsarbetare, säger Novy, den dag jag träffar dem i Manila. En resa som ledde till att hon valdes in i styrelsen för den internationella organisationen.

Novy har som många andra filippinska kvinnor erfarenhet av att arbeta i familjer utomlands. Tiden i Qatar beskriver hon som två års helvete, under förhållanden som påminde mer om slaveri än ett anständigt arbete.

Familjen hon arbetade för hyrde ut henne som tvätterska och la beslag på halva hennes lön. Hon fick sätta sig i skuld för att få visum och om hon inte arbetade av skulden hotade arbetsgivaren med att inte lämna tillbaka hennes pass. På lediga dagar var hon instängd på ett härbärge där de inte fick tillräckligt att äta.

– Det fanns mat, men den hade föreståndaren på sitt rum, berättar hon.

Men även i dag har hon en tuff arbetssituation. Mannen i familjen där Novy arbetar in dag har drabbats av en stroke och behöver mycket stöd. Varje natt sover Novy på en madrass på golvet bredvid sin arbetsgivare. Dock arbetar hon inte längre heltid i familjen, som har fått ta in ytterligare en anställd som stöd.

Både Maia och Novy har haft turen att efter en tid hamna i familjer där de fått chansen att utbilda sig vid sidan av arbetet. Framför allt har det varit män och manliga släktingar till familjerna som visat välvilja och ställt upp.

– Jag tog hand om tre hus på dagarna, och studerade om kvällarna. Mannens brorson köpte skolböcker åt mig, berättar Maia.

Hushållsarbetarnas fackförening är ansluten till Learn, som är en organisation som närmast liknar ABF, och inte en facklig centralorganisation. I Filippinerna stämplas facket som radikala bråkmakare, och det skrämmer vissa från att ansluta sig.

– När medvetenheten ökar är förhoppningen att hushållsarbetarna ansluter sig till den fackliga organisationen Sentro, säger Jennifer Albano, generalsekreterare i Learn.

Palmecentret och en rad svenska medlemsorganisationer samarbetar med Learn och Sentro. Det internationella facket International Domestic Workers Federation stöds genom ett projekt som Kommunal driver genom Palmecentret.

Text och foto: Björn Lindh

Manila, november 2018. Duggregnet, som gör att vi flyttar till ett bord under tak, kommer som en lättnad i den tryckande värmen som råder här i mitten av november.

Jag sitter med ett par kollegor och några svenska journalister och lyssnar på Youth for Mental Health Coalition, en lobbyorganisation som består av unga förespråkare och aktivister i Filippinerna, som bildades för att driva frågan om psykisk ohälsa bland unga i landet.

Med kring bordet är också Alvin Quintans, chef för Active Citizenship Foundation (ACF). ACF är en av de organisationer som Olof Palmes Internationella Centersamarbetar med i Filippinerna, och de i sin tur stödjer det arbete Youth for Mental Health Coalition bedriver. ACF arbetar för att öka människors politiska deltagande och lokalbefolkningens inflytande över lokal politik och samhällsutveckling i hela landet.

Raymond John Aguit, eller RJ som han kallas, är ordförande för Youth for Mental Health Coalition och aktivist samtidigt som han studerar till läkare. Han visar ett cirkeldiagram på sin bärbara dator, från en stor studie som Världshälsoorganisationen (WHO) har gjort kring antalet diagnostiserade depressioner per region i världen. Sydostasien har det största antalet av de regioner FN-organet kartlagt, med sina dryga 85 miljoner diagnoser.

Tillsammans med RJ beskriver Alyannah Lagasca och en annan ung aktivist som heter Wilfred Malabanan hur de arbetar med frågan. Alyannah har, precis som flera som engagerat sig i Youth for Mental Health Coalition, själv en neuropsykiatrisk diagnos. De berättar att stigmat är enormt kring psykisk ohälsa i Filippinerna.

För att kunna få relevant hjälp att klara sina universitetsstudier, till exempel, krävs dels förändrad lagstiftning och riktlinjer som ger unga som lider av psykisk ohälsa rättigheter och stöd, men också kunskap. Att lätta upp samtalsklimatet kring frågan, att våga prata om det och på sikt bryta stigmat.

RJ, Alyannah, Wilfred och alla deras aktivistkollegor lobbar nu för att man i Filippinerna ska uppdatera sin lagstiftning på området, berättar de. Man har fått hjälp av politiker som drivit frågan på olika nivåer, och en Mental Health Act har arbetats fram. Ett paket av riktlinjer och förslag som skulle göra livet lättare för Filippinernas unga och deras psykiska hälsa. Som ska motverka diskriminering och bryta stigmat.

Stockholm, januari 2019. Nu i veckan nås jag av nyheten att Filippinerna undertecknat och ska börja implementera de förslag vi fick höra om i regnet i Manila för två månader sedan. Att de riktlinjer som Youth for Mental Health Coalition skapat uppmärksamhet och byggt kunskap kring så länge nu alltså ska ingå i den vidare lagstiftningen som omgärdar hälso- och sjukvårdsområdet i Filippinerna.

Man har insett vidden av detta stora och alarmerande problem; för folkhälsan, för samhällsekonomin, men framför allt för vad det gör med unga människor om det förblir underprioriterat och förbisett.

I Sverige är ungas psykiska ohälsa också ett jätteproblem. Flera svenska rapporter vittnar på sistone om att unga i Sverige mår sämre och sämre (Tankesmedjan Tiden, Folkhälsomyndigheten, Mind). För lite för sent, brukar det heta, men ett gott tecken är i alla fall att statsminister Stefan Löfven tog upp frågan i regeringsförklaringen nu i veckan.

Ökad stress, prestationsångest och en ständigt uppkopplad tillvaro är alla faktorer som unga i Sverige delar med unga i Filippinerna. Något som kan kännas igen av unga människor i båda länderna är även den upplevda känslan av sämre levnadsvillkor och framtidsutsikter, på arbets- och bostadsmarknaden.

Lägg därtill att den politiska osäkerheten och oroligheten är enorm i Filippinerna efter president Dutertes tillträde 2016. Att det nästan dagligen sker utomrättsliga avrättningar genom hans krig mot droger och att så många som tiotusentals unga har skjutits till döds av polisen, något som välkomnats av inte bara presidenten utan av flera högt uppsatta politiker.

I ett samhälle genomsyrat av den rädsla som detta skapar, och som många jag träffade i Filippinerna vittnade om, finns en grogrund för ytterligare stress och hopplöshet inför framtiden för unga personer. Men det är också en grogrund för samhällsengagemang, medbestämmande och motkraft. Att om man organiserar sig på gräsrotsnivå kan man göra skillnad – som Youth for Mental Health Coalition gör.

Text: Dan Wergelius

Texten har även publicerats på Dagens Arena.

På gatorna i den filippinska huvudstaden Manila är ”jeepneys” det mest karaktäristiska inslaget. De rikt dekorerade små bussarna finns överallt, även i souvenirbutiken där det säljs jeepnymodeller och kylskåpsmagneter med jeepneys.

Ursprunget till jeepneys är de jeepar som den amerikanska armén lämnade kvar efter andra världskriget. Någon kom på idén att förlänga jeepen, sätta på ett tak och installera två tvärgående bänkar. På så sätt skapades ett slags minibuss.

Men även om jeepneys är kulturhistoria finns goda skäl till att låta dem gå i pension. De gamla motorerna spyr ut förorenande avgaser, säkerheten är dålig både för passagerare och förare och det är svårt för en person med rörelsehinder att ta sig på och av. I några filippinska städer rullar redan moderna eldrivna minibussar, som ett alternativ.

Men som vid varje förändring finns vinnare och förlorare. För Arnulfos kan det handla om att behöva ta ett lån på motsvarande cirka 300 000 kronor för att köpa en ny buss. En enorm summa för den som tjänar omkring 140 kronor om dagen.

Det är inte ens säkert att det i framtiden kommer vara tillåtet att äga sin egen buss. Regeringen verkar vara inställd på att det bara är företag som äger flera bussar som ska få licens för att bedriva kollektivtrafik. Och det finns fler frågetecken. Hur ska det vara möjligt att på bara några år producera en stor mängd minibussar, hur ska man kunna sätta upp alla de laddningsstolpar som behövs?

Arnulfo och många av de andra förarna tror att kinesiska företag blir vinnarna. Den auktoritäre presidenten Duterte har visat tydliga ambitioner att närma sig Kina.

– Vi ska inte låta kinesiska kapitalister komma in och ta över. Det är inte acceptabelt, säger Arnulfo Abril.

Jeepneyförarnas fackliga organisation är rösten som talar för förarnas sak, även om bara en minoritet av förarna är fackligt anslutna. Facket tillhör centralorganisationen Sentro, som är en viktig samarbetspartner för Palmecentret i Filippinerna. I projektet för att stödja jeepneyförarna deltar Kommunal, som organiserar busschaufförer inom kollektivtrafiken i Sverige.

– Det handlar till stor del om utbildning. Grundläggande utbildning för att över huvud taget förstå nyttan med en fackförening, och ledarskapsutbildning, för att stärka de som ska företräda förarna, säger Astrid König, internationell ombudsman på Kommunal.

En målsättning är att förarna ska bilda kooperativa företag som kan sköta busstrafiken. Ett alternativ till storföretag. För att bara säga nej håller inte. Det kommer att ske förändringar, även för Arnulfo, som kört samma jeepny sedan 1983. Ett jobb som gjort att han kunna betala college för tre barn. Men han har ytterligare två barn som ännu inte avslutat sina studier. Så han tänker inte ge sig så lätt.

Text och foto: Björn Lindh