Växla språk / Change language ENG
Stöd oss  

Stöd oss

Swisha ett valfritt belopp till

123 24 060 72

Fler sätt att stöjda oss »

Tack för ditt stöd!

Filippinerna: Motkraften Risa Hontiveros – ”Vi har inget val: att hoppas, organisera oss och kämpa!”

– Vi har inget val: att hoppas, organisera oss och kämpa. Vi är fortfarande ett väldigt aktivt block i senaten. Vi samarbetar och försöker tillsammans vara en motvikt och kontrollera presidenten, säger Risa Hontiveros.

Den senaste tiden har presidenten återigen börjat tala om en ”revolutionär regering”, vilket historiskt betytt att genomföra en kupp och enväldigt ta makten.

– Det är en del av presidentens taktik: han släpper ifrån sig många idéer samtidigt, han tänker högt. Det skapar osäkerhet. Det är ett sätt att hålla allmänheten och kanske framför allt oppositionen ur balans. Det är omöjligt att veta vilka idéer han menar allvar med och vi måste försöka släcka flera bränder samtidigt.

Dödspatruller och fängelsestraff

Det är farligt att vara oppositionell i president Rodrigo Dutertes Filippinerna. En av Risa Hontiveros tidigare kollegor i senaten, Leia de Lima, sitter i fängelse för narkotikabrott efter att ha utrett Dutertes kopplingar till en dödspatrull. Att bara vara fattig har också blivit farligt för i Dutertes ”krig mot drogerna” krävs bara en misstanke för att bli nästa offer för dödspatruller. Det utomrättsliga mördandet var ett av Dutertes främsta vallöften och det fortsätter – trots att både FN:s människorättsråd och Internationella brottsmålsdomstolen ICC har inlett utredningar av övergreppen.

– Vi måste fortsätta organisera oss, informera oss, mobilisera oss. Och lära oss av det katastrofala mellanvalet. Vi måste vara smartare, bättre, effektivare så att vi kan vinna valet 2022, säger Risa Hontiveros.

Hopp om enade allianser och internationellt samarbete

Och så handlar det om att bygga allianser. Risa Hontiveros berättar att det pågår diskussioner om att bilda en enad oppositionsfront inför nästa val.

– Jag är inspirerad av vad vårt systerparti i Malaysia gjorde. De bildade en ”hoppets koalition” med andra partier som enades i ett gemensamt mål utmana och besegra den korrupta administrationen, säger hon.

Hon tänker sig en koalition av oppositionspartier som samarbetar med politiker som varit, eller fortfarande är, med i regeringen men som har gått emot Duterte vad gäller viktiga frågor och som har attackerats av honom.

– Vi måste göra vad vi kan innan vattnet stiger oss över huvudet. Fortsatt internationell närvaro och påtryckningar är avgörande för oss. Vi insisterar på att vara en del av det internationella samfundet. Jag hoppas att internationella och regionala organ och individuella regeringar kommer fortsätta att tala om vår situation för det får oss att känna att vi inte är ensamma, att vi fortfarande ingår i sammanhang där våra värderingar delas, säger Risa Hontiveros och fortsätter:

– Fortsätt prata med oss, om oss, för oss, ert systerparti. En öppen kommunikation – i yttrandefrihetens tjänst – trots vår auktoritära regim här. Jag hoppas er regering fortsätter prata med vår och att ni pratar med oss, era kamrater. Vi verkar helt öppet och lagligt här. Kontakten kommer med säkerhet att avlyssnas och censureras av administrationen men den blir hörd och läst.

Hon säger att internationella kontakter tvingar regeringen att se att Akbayans motståndare är demokratiska aktörer, vars socialdemokratiska politiska idéer delas av andra. Att det får dem att förstå att Akbayan har kamrater ute i världen – som vet vad som händer och som bryr sig om det.

Stödet för Duterte starkt – men läget är inte hopplöst

Risa Hontiveros menar att presidenten – även om han inte erkänner det – påverkas av den internationella kritiken och hon hoppas att det påverkar även de som röstar på honom. Men både senaste valet och olika opinionsmätningar visar fortsatt starkt stöd för Duterte även om det har vacklat några gånger, exempelvis då 17-årige Kian Loyd delos Santos mördades av polis eller när den förre diktatorn Ferdinand Marcos begravdes på hjältekyrkogården.

Risa Hontiveros tar fasta på den osäkerhet som finns i vissa mätningar. Väljare kan säga att de är rädda för att bli nästa offer i kriget mot drogerna, att de vill att narkotikabrottslingar ska gripas, inte dödas, och att undantagstillstånd inte är lösningen på landets problem.

– Jag kommer fortsätta att känna hopp för de mätningar som visar misstro och jag måste fortsätta göra min plikt som oppositionspolitiker, som människa, som aktivist, säger Risa Hontiveros.


Fler människor lever i ofria länder än i demokratier  - och utvecklingen går åt fel håll.  Palmecentret har tagit fram rapporten Frihet i fara! som beskriver på den oroande auktoritära utvecklingen. Läs mer här.

Viktigt val väntar i Dutertes Filippinerna

Motståndare till president Rodrigo Dutertes regim i Filippinerna utsätts för hot om våld, och personer som opponerar sig har också mördats inom ramen för ”kriget mot droger”. Det utomrättsliga mördandet som sker systematiskt och som varit Dutertes främsta vallöfte. Journalister och politiker som inte allierar sig med presidenten skräms till tystnad om de granskar eller undersöker makten.

Anna Sundström, generalsekreterare Olof Palmes internationella centerFoto: Ylva Säfvelin/AiBild

Den 13 maj är det val i Filippinerna. Och de många politiker som redan allierat sig med presidenten ser ut att bli ännu fler. Men de som vägrar ansluta sig till Duterte finns också, i senaten och högsta domstolen och bland gräsrotsaktivister och i fackföreningsrörelsen. Olof Palmes Internationella Center samarbetar sedan länge med filippinska motkrafter på alla dessa nivåer, men de vittnar om en allt svårare kamp.

I Filippinerna har man precis som i USA mellanårsval, där den demokratiskt valda församlingen – kongressen, med representanthus och senat – väljs mitt i presidentperioden. Hälften av senatens 24 stolar ska tillsättas och många av representanthusets stolar är valbara i mellanårsvalet. En annan likhet är att båda länderna sedan presidentvalen 2016 styrs av auktoritära populistiska ledare. President Donald Trump och president Duterte är hårdföra och impulsiva på samma skrämmande vis.

De senaste opinionsmätningarna förutspår att oppositionens samtliga åtta senatorskandidater riskerar att inte bli valda till en av de tolv platserna i senaten som ska tillsättas. För presidenten skulle övertaget i senaten betyda att vägen ligger öppen för att ytterligare kunna toppstyra Filippinerna och ändra i landets konstitution.

I senaten har nämligen vissa av Dutertes idéer och förslag kunnat stoppas hittills, genom en viss majoritet av oppositionella senatorer. En av dessa senatorer är Risa Hontiveros, som tillhör svenska Socialdemokraternas systerparti Akbayan, hon sitter lyckligtvis säkert på en av de tolv ickevalbara stolarna. I kongressens representanthus har det lilla socialdemokratiska partiet Akbayan som bäst chans till en stol – vilket är vad man i dagsläget innehar – och förlorar man den också försvinner många års viktig kamp.

Inom oppositionen är man nu också rädda för vad Duterte kan åstadkomma när det blir dags för honom att ersätta ytterligare domare i högsta domstolen. I slutet av året kan då så många som tolv av de totalt femton domarna i högsta domstolen vara utsedda av honom.

Filippinerna demonstration

Att Duterte får ytterligare makt i Filippinerna, på grund av men kanske också trots sin hårdföra populism – där galenskapen i hans utomrättsliga mördande genom sitt ”krig mot droger” blivit vida känt – är djupt oroande. Han har förbjudit Internationella brottsmålsdomstolen (ICC) att verka i landet och han har slagit ner på alla försök som gjorts att undersöka de överträdelser av mänskliga rättigheter som begåtts under hans tid som president. Även de som undersökt tvivelaktiga kopplingar till honom och hans familj, som till exempel att hans son misstänks ha kopplingar till storskalig narkotikasmuggling, utsätts för munkavle genom olika uppseendeväckande rättspiruetter.

Olof Palmes Internationella Center har länge varit verksamma i Filippinerna. Tillsammans med våra medlemsorganisationer i Sverige som stöttar de projekt vi bedriver i Filippinerna, bland annat Kommunal, Livs och Seko, ser vi hur utrymmet för civilsamhällesorganisationer och gräsrotsarbete krymper i Dutertes våldsamma grepp om landet.

Vi måste stå upp för alla dessa personer som orkar fortsätta kämpa i Filippinerna, och vi får hoppas att oppositionen lyckas bättre än vad opinionsmätningarna förutspår i morgon.

Text: Anna Sundström

Texten har även publicerats på Dagens Arena.

Filippinerna: Från slavarbete till facklig ledare

Himaya Montenegro och Novelita Palisoc, som oftast kallar sig för Maia och Novy, är nära vänner, med många år bakom sig som hushållsarbetare. Maia fick sitt första jobb hos en familj när hon var 11 år gammal.

Båda är ledande personer inom United, det filippinska facket för hushållsarbetare. Facket organiserar endast omkring 2 000 av landets cirka 1,8 miljoner hushållsarbetare. Men bara att det finns en organisation som ger röst åt hushållsarbetare i media och i förhandlingar med myndigheterna är av betydelse.

– I morgon reser jag till Sydafrika för att vara med på kongress med det internationella facket för hushållsarbetare, säger Novy, den dag jag träffar dem i Manila. En resa som ledde till att hon valdes in i styrelsen för den internationella organisationen.

Novy har som många andra filippinska kvinnor erfarenhet av att arbeta i familjer utomlands. Tiden i Qatar beskriver hon som två års helvete, under förhållanden som påminde mer om slaveri än ett anständigt arbete.

Familjen hon arbetade för hyrde ut henne som tvätterska och la beslag på halva hennes lön. Hon fick sätta sig i skuld för att få visum och om hon inte arbetade av skulden hotade arbetsgivaren med att inte lämna tillbaka hennes pass. På lediga dagar var hon instängd på ett härbärge där de inte fick tillräckligt att äta.

– Det fanns mat, men den hade föreståndaren på sitt rum, berättar hon.

Men även i dag har hon en tuff arbetssituation. Mannen i familjen där Novy arbetar in dag har drabbats av en stroke och behöver mycket stöd. Varje natt sover Novy på en madrass på golvet bredvid sin arbetsgivare. Dock arbetar hon inte längre heltid i familjen, som har fått ta in ytterligare en anställd som stöd.

Både Maia och Novy har haft turen att efter en tid hamna i familjer där de fått chansen att utbilda sig vid sidan av arbetet. Framför allt har det varit män och manliga släktingar till familjerna som visat välvilja och ställt upp.

– Jag tog hand om tre hus på dagarna, och studerade om kvällarna. Mannens brorson köpte skolböcker åt mig, berättar Maia.

Hushållsarbetarnas fackförening är ansluten till Learn, som är en organisation som närmast liknar ABF, och inte en facklig centralorganisation. I Filippinerna stämplas facket som radikala bråkmakare, och det skrämmer vissa från att ansluta sig.

– När medvetenheten ökar är förhoppningen att hushållsarbetarna ansluter sig till den fackliga organisationen Sentro, säger Jennifer Albano, generalsekreterare i Learn.

Palmecentret och en rad svenska medlemsorganisationer samarbetar med Learn och Sentro. Det internationella facket International Domestic Workers Federation stöds genom ett projekt som Kommunal driver genom Palmecentret.

Text och foto: Björn Lindh

 

Filippinerna: Framsteg i arbetet mot psykisk ohälsa

Manila, november 2018. Duggregnet, som gör att vi flyttar till ett bord under tak, kommer som en lättnad i den tryckande värmen som råder här i mitten av november.

Jag sitter med ett par kollegor och några svenska journalister och lyssnar på Youth for Mental Health Coalition, en lobbyorganisation som består av unga förespråkare och aktivister i Filippinerna, som bildades för att driva frågan om psykisk ohälsa bland unga i landet.

Med kring bordet är också Alvin Quintans, chef för Active Citizenship Foundation (ACF). ACF är en av de organisationer som Olof Palmes Internationella Centersamarbetar med i Filippinerna, och de i sin tur stödjer det arbete Youth for Mental Health Coalition bedriver. ACF arbetar för att öka människors politiska deltagande och lokalbefolkningens inflytande över lokal politik och samhällsutveckling i hela landet.

Raymond John Aguit, eller RJ som han kallas, är ordförande för Youth for Mental Health Coalition och aktivist samtidigt som han studerar till läkare. Han visar ett cirkeldiagram på sin bärbara dator, från en stor studie som Världshälsoorganisationen (WHO) har gjort kring antalet diagnostiserade depressioner per region i världen. Sydostasien har det största antalet av de regioner FN-organet kartlagt, med sina dryga 85 miljoner diagnoser.

Tillsammans med RJ beskriver Alyannah Lagasca och en annan ung aktivist som heter Wilfred Malabanan hur de arbetar med frågan. Alyannah har, precis som flera som engagerat sig i Youth for Mental Health Coalition, själv en neuropsykiatrisk diagnos. De berättar att stigmat är enormt kring psykisk ohälsa i Filippinerna.

För att kunna få relevant hjälp att klara sina universitetsstudier, till exempel, krävs dels förändrad lagstiftning och riktlinjer som ger unga som lider av psykisk ohälsa rättigheter och stöd, men också kunskap. Att lätta upp samtalsklimatet kring frågan, att våga prata om det och på sikt bryta stigmat.

RJ, Alyannah, Wilfred och alla deras aktivistkollegor lobbar nu för att man i Filippinerna ska uppdatera sin lagstiftning på området, berättar de. Man har fått hjälp av politiker som drivit frågan på olika nivåer, och en Mental Health Act har arbetats fram. Ett paket av riktlinjer och förslag som skulle göra livet lättare för Filippinernas unga och deras psykiska hälsa. Som ska motverka diskriminering och bryta stigmat.

Stockholm, januari 2019. Nu i veckan nås jag av nyheten att Filippinerna undertecknat och ska börja implementera de förslag vi fick höra om i regnet i Manila för två månader sedan. Att de riktlinjer som Youth for Mental Health Coalition skapat uppmärksamhet och byggt kunskap kring så länge nu alltså ska ingå i den vidare lagstiftningen som omgärdar hälso- och sjukvårdsområdet i Filippinerna.

Man har insett vidden av detta stora och alarmerande problem; för folkhälsan, för samhällsekonomin, men framför allt för vad det gör med unga människor om det förblir underprioriterat och förbisett.

I Sverige är ungas psykiska ohälsa också ett jätteproblem. Flera svenska rapporter vittnar på sistone om att unga i Sverige mår sämre och sämre (Tankesmedjan Tiden, Folkhälsomyndigheten, Mind). För lite för sent, brukar det heta, men ett gott tecken är i alla fall att statsminister Stefan Löfven tog upp frågan i regeringsförklaringen nu i veckan.

Ökad stress, prestationsångest och en ständigt uppkopplad tillvaro är alla faktorer som unga i Sverige delar med unga i Filippinerna. Något som kan kännas igen av unga människor i båda länderna är även den upplevda känslan av sämre levnadsvillkor och framtidsutsikter, på arbets- och bostadsmarknaden.

Lägg därtill att den politiska osäkerheten och oroligheten är enorm i Filippinerna efter president Dutertes tillträde 2016. Att det nästan dagligen sker utomrättsliga avrättningar genom hans krig mot droger och att så många som tiotusentals unga har skjutits till döds av polisen, något som välkomnats av inte bara presidenten utan av flera högt uppsatta politiker.

I ett samhälle genomsyrat av den rädsla som detta skapar, och som många jag träffade i Filippinerna vittnade om, finns en grogrund för ytterligare stress och hopplöshet inför framtiden för unga personer. Men det är också en grogrund för samhällsengagemang, medbestämmande och motkraft. Att om man organiserar sig på gräsrotsnivå kan man göra skillnad – som Youth for Mental Health Coalition gör.

Text: Dan Wergelius

Texten har även publicerats på Dagens Arena.

Filippinerna: Busschaufförer kämpar för sina jobb

På gatorna i den filippinska huvudstaden Manila är ”jeepneys” det mest karaktäristiska inslaget. De rikt dekorerade små bussarna finns överallt, även i souvenirbutiken där det säljs jeepnymodeller och kylskåpsmagneter med jeepneys.

Ursprunget till jeepneys är de jeepar som den amerikanska armén lämnade kvar efter andra världskriget. Någon kom på idén att förlänga jeepen, sätta på ett tak och installera två tvärgående bänkar. På så sätt skapades ett slags minibuss.

Men även om jeepneys är kulturhistoria finns goda skäl till att låta dem gå i pension. De gamla motorerna spyr ut förorenande avgaser, säkerheten är dålig både för passagerare och förare och det är svårt för en person med rörelsehinder att ta sig på och av. I några filippinska städer rullar redan moderna eldrivna minibussar, som ett alternativ.

Men som vid varje förändring finns vinnare och förlorare. För Arnulfos kan det handla om att behöva ta ett lån på motsvarande cirka 300 000 kronor för att köpa en ny buss. En enorm summa för den som tjänar omkring 140 kronor om dagen.

Det är inte ens säkert att det i framtiden kommer vara tillåtet att äga sin egen buss. Regeringen verkar vara inställd på att det bara är företag som äger flera bussar som ska få licens för att bedriva kollektivtrafik. Och det finns fler frågetecken. Hur ska det vara möjligt att på bara några år producera en stor mängd minibussar, hur ska man kunna sätta upp alla de laddningsstolpar som behövs?

Arnulfo och många av de andra förarna tror att kinesiska företag blir vinnarna. Den auktoritäre presidenten Duterte har visat tydliga ambitioner att närma sig Kina.

– Vi ska inte låta kinesiska kapitalister komma in och ta över. Det är inte acceptabelt, säger Arnulfo Abril.

Jeepneyförarnas fackliga organisation är rösten som talar för förarnas sak, även om bara en minoritet av förarna är fackligt anslutna. Facket tillhör centralorganisationen Sentro, som är en viktig samarbetspartner för Palmecentret i Filippinerna. I projektet för att stödja jeepneyförarna deltar Kommunal, som organiserar busschaufförer inom kollektivtrafiken i Sverige.

– Det handlar till stor del om utbildning. Grundläggande utbildning för att över huvud taget förstå nyttan med en fackförening, och ledarskapsutbildning, för att stärka de som ska företräda förarna, säger Astrid König, internationell ombudsman på Kommunal.

En målsättning är att förarna ska bilda kooperativa företag som kan sköta busstrafiken. Ett alternativ till storföretag. För att bara säga nej håller inte. Det kommer att ske förändringar, även för Arnulfo, som kört samma jeepny sedan 1983. Ett jobb som gjort att han kunna betala college för tre barn. Men han har ytterligare två barn som ännu inte avslutat sina studier. Så han tänker inte ge sig så lätt.

Text och foto: Björn Lindh

Manar till opposition mot Duterte

Partiet Akbayan i Filippinerna manar nu till ökad opposition mot president Duterte. Presidenten har just hållit sitt tredje så kallade State of the nation-tal inför parlamentet, där han lyft fram det som han menar är en framgångsrik politik.

Partiet Akbayan, som stöds av socialdemokraterna och Palmecentret har en helt annan uppfattning om läget i landet. De talar om en krisartad situation när det gäller mänskliga rättigheter, där 20 000 människor dödats i det så kallade kriget mot drogerna.

Akbayan lyfter fram hur Duterte riktar sexistiska attacker mot kvinnor och förolämpar utländska nationer och organisationer, inklusive FN. Akbayan är också oroat för Dutertes undergivna attityd gentemot Kina, och hur Filippinerna nu gör sig beroende av Kina genom att acceptera kinesiska lån med höga räntor.

Den ekonomiska situationen för filippinierna förvärras. Priserna på basvaror ökar, arbetarnas löner stagnerar och arbetslösheten stiger.

Akbayan menar att man måste lära av historien; hur filippinierna i andra skeden stått upp mot tyranner och utländska invasionsmakter, för en framtid i välstånd och frihet.

Läs mer om vad Akbayan säger:  https://akbayan.org.ph/news/32-specials/769-akbayan-resist-now-or-submit-forever

Varför stoppar ingen kriget?

Stort mänskligt lidande i Syrien

Ghouta – en ny plats läggs till listan av syriska ortsnamn vi kanske inte kan placera på kartan men som tillsammans med Aleppo, Homs, Palmyra, Idlib, Afrin etsat sig fast i vårt medvetande. I mars går kriget i Syrien in på sitt sjunde år. Ett krig som hittills krävt mer än en halv miljon människors liv och skapat över fem miljoner flyktingar vid landets gränser. Minst lika många internflyktingar lever under fruktansvärda förhållanden.

Det internationella samfundet står handfallet och FN:s trovärdighet står på spel. Stormakternas direkta involvering skapar ett politiskt dödläge som varje dag ökar det mänskliga lidandet. I flera år har östra Ghouta varit belägrat och i samband med intensifierade stridigheter skickade UNICEF nu i februari ett blankt pressmeddelande – det fanns helt enkelt inga ord att beskriva förödelsen, desperationen, lidandet … När vi läser morgontidningen och ser bilderna på ödeläggelsen frågar min 10-åriga son: Varför är det ingen som stoppar kriget? Svaret smärtar: För att viljan saknas.

Fattiga filippinier dödas av polis

Oppositionen på Filippinerna har länge bett det internationella samfundet att agera mot president Dutertes krig mot drogerna. Minst 7000 människor har dödats och Amnesty visar i rapporten ”If you are poor you are killed: Extrajudical Executions in the Philippines’ War on Drugs” hur polisen systematiskt har riktat in sig på till största delen fattiga och försvarslösa personer över hela landet, hur de planterat ”bevis”, rekryterat personer som mördar för pengar, stulit från dem de dödat och fabricerat rapporter.

Glädjande nog beslöt nyligen Internationella brottmålsdomstolens chefsåklagare Fatou Bensouda att inleda en preliminär undersökning av misstänkta brott mot folkrätten begångna under Filippinernas president Rodrigo Dutertes krig mot drogerna. Någon vecka senare meddelade Inspektionen för strategiska produkter att de ger sitt tillstånd för export av vapensystem till Filippinerna. Ett minst sagt beklagligt besked som du kan läsa mer om här.

Vi har inte glömt Sydafrika

I Sydafrika blåser förändringens vindar. Nu i februari kom beskedet att Jacob Zuma avgår som Sydafrikas president. När jag besökte ANC:s kongress i december var det tydligt att de interna motsättningarna är djupa. Men också att det finns många goda krafter inom partiet.

Cyril Ramaphosa, som lovar kamp mot korruptionen och återbyggnad av ANC, valdes till ny partiledare. Förhoppningsvis kan det bidra till en välbehövlig omstart för partiet. När Zuma avgick och Ramaphosa valdes till landets president drog många sydafrikaner en suck av lättnad. Efter år av skandaler, ekonomisk kräftgång, ökad arbetslöshet och ständiga korruptionshärvor gryr ett hopp om en bättre framtid. Men det är ingen enkel uppgift som väntar Ramaphosa. Förväntningarna på honom är enorma – från omvärlden, landets befolkning och egna partiet.

Nästa år är det val och för första gången sen apartheid avskaffades finns det en reell möjlighet att ANC förlorar den egna majoriteten. Inom den svenska arbetarrörelsens har vi inte glömt Sydafrika. Vi stödjer folkrörelser och gräsrotsorganisationer som arbetar för demokrati och jämlikhet – nu precis som för 30 år sen.

Text: Anna Sundström

Oacceptabelt med vapenexport till Filippinerna

Olof Palmes internationella center tar avstånd från planerna på svensk vapenexport till Filippinerna.

– Det är synnerligen olämpligt att exportera vapen till en regering som begår allvarliga brott mot de mänskliga rättigheterna, säger Anna Sundström, generalsekreterare på Palmecentret

Enligt uppgifter i media ska Inspektionen för strategiska produkter ha gett sitt tillstånd för export av vapensystem till Filippinerna. Detta trots en omfattande kritik mot den filippinska regimens brott mot mänskliga rättigheter. På ön Mindanao pågår en väpnad konflikt, och det råder undantagstillstånd.

– Kriget mot droger, där människor avrättas utan någon som helst rättslig prövning, och president Dutertes ständiga hotfulla utfall, inte minst mot kvinnor, visar på en regim som helt saknar respekt för människovärdet, säger Anna Sundström

– De organisationer vi från Palmecentret samarbetar med i Filippinerna känner ett ökat hot. De har krisplaner i beredskap för en fortsatt upptrappning och man fruktar en situation där regimen griper alla som de uppfattar som motståndare, fortsätter Anna Sundström

Kanadas pågående helikopteraffärer med Filippinerna har ifrågasatts av människorättsorganisationer och regeringen Trudeau har nu tillsatt en utredning av affären då man misstänkt att militärhelikoptrarna skulle kunna komma att användas mot den egna befolkningen i Filippinerna.

Lagstiftningen för svensk vapenexport är på väg att skärpas, och den demokratiska statusen i de länder som vill köpa svenska vapen ska vara central vid prövning av tillstånd. Men även den nya lagen innehåller oklara formuleringar.

– Därför behövs nu en tydlig politisk signal om att svensk vapenexport till odemokratiska och förtryckande regimer inte ska få förekomma. Att exportera vapen till Filippinerna signalerar det motsatta, säger Anna Sundström.

Filippinerna: Längtar efter mormor varje dag

Sofia bläddrar vidare i fotoalbumet och visar ett kort på sin mamma.

– Mamma har blivit en ängel, förklarar Sofia innan hon brister i gråt. Hennes mamma insjuknade för knappt två år sedan i cancer.  Mormor Sheilla Estrada som är hushållsarbetare i Hongkong satsade allt hon sparat ihop under många års arbete på att dottern skulle få en bra behandling. Men allt var förgäves. Sofias mamma avled efter en tid på sjukhuset.

Sheilas förhoppning att hon skulle kunna komma hem och följa barnbarnens uppväxt, något hon aldrig kunde göra med sina egna barn, grusades eftersom pengarna var slut.

Flera miljoner splittrade familjer

Sheila Estrada på fackmöte i HongkongSofia är bara en av flera miljoner filippinier med anhöriga som tvingas arbeta som migrantarbetare långt från hemlandet. I Filippinerna är det ont om jobb och de som finns är dåligt betalda och svåra att försörja en familj på. Resultatet har blivit att en stor del av landets välutbildade arbetskraft är migrantarbetare utomlands.

Sheilla Estrada har en examen i ekonomi men arbetar för en familj i Hongkong. Utöver arbetet sex dagar i veckan är hon ordförande för PLU, en fackförening för filippinska hushållsarbetare.

– Filippinerna är ett land där familjen spelar en stor roll. Därför är det djupt tragiskt att våra korrupta politiker struntar i sin egen befolkning och att flera miljoner människor tvingas bli migrantarbetare, säger Shiella Estrada.

 Längtar efter mormor

När Sofia lagt ifrån sig fotoalbumet börjar hon berätta om sitt liv.

– I dag bor jag hos farmor och farfar men varje dag längtar jag efter mormor, förklarar hon.  Jag älskar när vi skypar med varandra en gång i veckan men när vi slutat prata saknar jag henne ännu mer. När jag tjänar egna pengar ska jag köpa ett hus där mormor också kan bo.

Nästa dag berättar jag för Sheilla Estrada om vårt möte med Sofia. Det hörs på hennes röst hur jobbigt det känns för henne.

– Nyligen förnyade jag  kontraktet med min arbetsgivare i Hongkong i ytterligare några år, säger hon. Det var mitt enda val eftersom alla mina besparingar försvann när jag betalade för min dotters sjukhusvård. Om det inte hade varit för mitt fackliga engagemang vet jag inte hur jag skulle orka gå vidare. Jag brinner för att hjälpa mina medsystrar och fackföreningar är ett av de få effektiva vapen vi arbetare har för att hävda våra rättigheter.

Text: Lennart Johnsson
Foto: Stefan F Lindberg

[factbox]

Globalt organiserar sig hushållsarbetare i den fackliga organisationen International Domestic Workes federation, IDWF. IDWF har för närvarande 59 medlemsorganisationer i 47 länder; organisationer som tillsammans har över en halv miljon medlemmar. Huvudkontoret finns i Hongkong. Kommunal och Palmecentret stödjer IDWF:s arbete för organisering, utbildning och påverkan i Indien, Malawi, Namibia, Filippinerna, Mexiko och Hongkong. [/factbox]

 

Filippinerna: Viktiga framgångar för facket

Konflikten mellan Citra Minas arbetare och företagsledningen har pågått i över tre år. Ändå är de strejkande arbetarna vid förvånansvärt gott mod.

Foto: Stefan F Lindberg– Under den långa striden har vi nått flera viktiga framgångar. Bland annat driver vårt fack tre fiskebåtar, vilket ger arbete till ett 40-tal fackligt organiserade fiskare som tidigare arbetade för Citra Mina, säger Romulo Dumalag

De strejkande arbetarna har fått stöd av stora delar av Filippinernas fackföreningsrörelse, av progressiva delar av den katolska kyrkan och av de globala facken för hotell- och livsmedelsarbetare IUF/IUL och transportarbetare ITF.

–Solidariteten bidrar till att vi orkar vi fortsätta, säger Dumalag och visar en mindre fiskebåt i hamnen.

–Denna fiskebåt och två till har vi byggt själva.

Bygget har varit möjligt tack var ekonomiska bidrag från bland annat den filippinska fackliga centralorganisationen Sentro och den katolska kyrkan lokalt.

Båtens kapten Ninolito Yares har arbetat som fiskare i 15 år, varav tio för Citra Mina. Han är van vid hårt arbete under svåra förhållanden och tyckte att det var självklart att gå med i facket när det bildades.

– Bara om vi arbetare går samman kan vi förändra och förbättra våra villkor. Citra Minas superrika ägarfamilj borde skämmas när de vägrar godkänna våra blygsamma krav på förbättringar.

Han har sex barn i åldrarna 8 till 17 år.

– Genom mitt slit hoppas jag att mina barn inte ska få ett lika hårt liv som jag och min hustru har haft, att de ska kunna slutföra sina studier, säger han.

Frigivna fiskare och fortsatt organisering

En viktig framgång för facket på Citra Mina och Sentro under 2016 var frigivandet av 220 fiskare som arbetade för företaget Fiskarna hade beordrats att fiska på indonesiskt vatten då tillgången på tonfisk är bättre där. När de hade fängslats i Indonesien ”glömdes” de helt av Citra Mina.

Konflikten har också bidragit till att villkoren för de anställda på flera av tonfiskföretagen i staden har förbättrats.

–Företagen är livrädda för att det ska bildas fackföreningar också hos dem, säger Josua Mata, generalsekreterare i Sentro.

Och arbetarnas kamp på Citra Mina har redan fått spridningseffekter.

–Vi har bildat Tuna Workers’ Solidarity, en organisation som i dag har över 1 700 medlemmar och som växer hela tiden, berättar Josua Mata.

Han menar att den största effekten av konflikten är att arbetsmarknadsdepartement har beslutat om minimilöner för de som arbetar i kommersiellt fiske och att det sociala skyddet för fiskare ska förbättras.

Text: Lennart Johnsson

Foto: Stefan F Lindberg