Fred & Dialog-arkiv

1. Vad innebär konventionen?
Den innebär att kärnvapen kommer att totalförbjudas för de länder som har ratificerat* konventionen.

2. Kommer den göra skillnad?
Internationell lag handlar om att förändra normer och sätta gränser för vad som är acceptabelt, och det tar tid. Det går att jämföra med andra förbud mot massförstörelsevapen som klusterbomber, landminor och kemiska vapen. Till slut råder det konsensus om att ett vapen är så pass moraliskt fel att inneha och det påverkar även stater som inte anslutit sig till konventionen.

3. Vilka är kärnvapenmakterna?
De officiella kärnvapenstaterna är USA, Ryssland, Storbritannien, Kina och Frankrike, enligt icke-spridningsavtalet, NPT, från 1968. Efter det har Indien, Israel, Pakistan och Nordkorea också skaffat kärnvapen. Tillsammans har de ca 14 000 kärnvapen, som tillsammans skulle kunna förgöra jorden flera gånger om.

4. Vad händer om en enda kärnvapenbomb detonerar?
Idag är kärnvapnen mycket starkare än de som användes över Hiroshima och Nagasaki. Det går knappt att föreställa sig vilka förödande konsekvenser det skulle få om en bomb släpptes över en stad. Hundratusentals döda och skadade, hem och byggnader som jämnas med marken, klimatförstörelse och livsfarlig strålning och radioaktivitet flera decennier framöver. Kärnvapnen som USA och Ryssland har kan orsaka en atomvinter, vilket innebär att alla livsnödvändiga ekosystem förintas.

Vill du veta mer om kärnvapenhotet?

Hitta svar på tal och argument i vår Q&A!

Läs mer på Palmecentrets sida Stoppa Bomberna.

För 75 år sedan bildades FN med syfte att främja internationellt samarbete, fred och frihet. Man enades om att internationellt samarbete och mänskliga rättigheter var vägen framåt. Sedan dess har detta internationella samfund på många sätt varit en garant för utveckling och främjande av fred och demokrati.

Idag, 75 år senare, står världen inför stora och svåra globala utmaningar. Samtidigt vänder sig allt fler politiska ledare bort från internationell samverkan. Det är dags att sluta stoppa huvudet i sanden. Ska vi lyckas mota brinnande klimatkris och växande ekonomiska klyftor måste FN:s medlemsländer höja sina ambitioner och intensifiera FN-samarbetet för fred, klimaträttvisa och minskad ojämlikhet.

Höj ambitionerna för en rättvis omställning

Klimatkrisen är en jämlikhetskris. Fattiga länder och människor drabbas hårdast. Samtidigt påvisas det gång på gång att de rikaste länderna och den rikaste eliten står för de största utsläppen. FN måste ges möjlighet att påskynda den gröna omställningen.

Det är inte rimligt att klimatnotan landar någon annanstans än hos dem som tjänar på dagens ohållbara exploatering och sliter mest på våra begränsade naturresurser. Vi behöver syna de som tjänar pengar på bekostnad av vår planet och dess befolkning. Kriminalisera miljöbrott och tvinga fram en omställning värd namnet där teknisk utveckling och ambition lönar sig och kräv fler stater på ansvar för sin miljöpåverkan.

Dubbla det globala biståndet och minska de ekonomiska klyftorna

I spåren av Corona-pandemin passar auktoritära och nationalistiska ledare runt om i världen på att inskränka demokratiska rättigheter. Arbetare i den informella sektorn berövas möjligheten att utföra sitt arbete och står helt utan försörjning och sociala rättigheter. Fackliga kämpar sägs upp på lösa grunder och protestaktioner kvävs. Till följd av väpnade konflikter och klimatförändringar har hungern i världen ökat de senaste fem åren och covid-19 har ytterligare förvärrat situationen för miljontals människor. Allt fler länder minskar sitt bistånd i en tid då det behövs mer än någonsin. Sverige bör fortsatt vara en humanitär stormakt som går i bräschen för demokrati, jämlikhet och rätten till en dräglig tillvaro för alla. Men ska ekvationen gå ihop krävs det att fler länder tar ett större ansvar. Det ekonomiska stödet till FN:s olika hjälporganisationer måste öka, såväl som det bistånd i syfte att stötta och bygga upp demokratiska strukturer med folklig förankring.

Få fler länder att hjälpa människor på flykt

De flesta av världens länder har förbundit sig till FN:s flyktingkonvention men väljer i praktiken att inte följa den. Det är ohållbart och borde inte vara möjligt. Den uppskattade migrationen till följd av klimatförändringar beräknas enligt FN:s egen klimatpanel bli 250 miljoner människor år 2050. Vi riskerar, om vi inte tar klimathotet på allvar att hamna i historiens värsta humanitära kris. Asylrätten bör värnas och klimatflyktingar bör ges rätt att hävda den. Men ska vi som värld klara av att erbjuda klimatflyktingar skydd och en dräglig tillvaro behöver också fler stater ta ansvar. FN bör ta på sig ledartröjan och proaktivt initiera detta arbete redan nu.

Vi kan inte låta pandemin bli ett verktyg för en ledande elit att dra ifrån ytterligare, varken politiskt eller ekonomiskt. Det finns resurser nog att utrota fattigdom och intensifiera arbetet för demokrati men i vägen står en ovilja vi inte kan acceptera. Insikten om hur livshotande klimatkrisen och de växande klyftorna är kräver att vi agerar mer kraftfullt för att undvika migrationskris, ökad ojämlikhet och en förstörd planet. FN och det internationella samarbetet är och ska vara motorn i lösningen av de utmaningar vi står inför. Problemen är globala. Konsekvenserna är globala. Därför måste lösningen också vara global.

Anna Sundström, generalsekreterare Palmecentret
Philip Botström, förbundsordförande SSU
Tajma Sisic, internationell ledare SSU

Sätt världen i rörelse

Vill du inspireras, hitta sätt att engagera dig internationellt och sätta världen i rörelse? Läs mer här.

År 2017 röstade Sverige för en konvention som ska förbjuda kärnvapen i FN. Senare samma år tilldelas avskaffandet av kärnvapen Nobels fredspris – då priset ges till ICAN.

Regeringen meddelade underligt nog förra sommaren att man tills vidare avstod från att skriva under FN:s konvention om ett förbud mot kärnvapen (TPNW). Man hänvisade till den försenade utredningen som hade lagts fram tidigare under året. Margot Wallström hade då under hela sin tid som utrikesminister kämpat, med övertygelse, för en värld fri från kärnvapen. Hennes efterträdare på posten Ann Linde har sedan dess arrangerat andra delen av det toppmöte Wallström inledde i Stockholm, där man diskuterat ned- och avrustning tillsammans med andra länders utrikesministerium.

Den 21 september fick FN:s kärnvapenförbud sin 45:e ratificering, när Malta skrev under konventionen. Nu är det slutspurt – det saknas bara fem ratificeringar innan kärnvapenförbudet träder i kraft. Fortfarande saknas Sverige. Idag är det den årliga Internationella dagen för eliminerandet av kärnvapen, den fjärde sedan den svenska FN-delegationen under jubel röstade för konventionen om ett förbud mot kärnvapen. Sverige röstade då för men modet sviker inför ett undertecknande.

Dags att följa den svenska traditionen

Det finns en lång svensk tradition av ned- och avrustningsengagemang, och det är märkligt att just Sverige inte undertecknat detta förbud. Sverige har varit tidiga med att ansluta sig till liknade avtal, mot landminor, mot kemiska vapen och var tongivande inte minst i det arbete som ledde fram till att USA och Sovjet trappade ner anspänningarna under kalla kriget.

Det finns också starkt stöd för ett svenskt undertecknade hos det svenska folket, en överväldigande majoritet – drygt 80 procent – vill att Sverige skriver under enligt de opinionsundersökningar som Olof Palmes Internationella Center givit Sifo i uppdrag att utföra, varje år sedan 2017.

Och konstigt vore väl annars, med en stolt historia av kärnvapenmotstånd hos svenska socialdemokrater som Alva Myrdal, Inga Thorsson, Olof Palme och Maj Britt Theorin. Och vi är många fler inom socialdemokratin och fredsrörelsen som fortfarande väntar på ett tydligare ställningstagande. Risken för en global kärnvapenkatastrof nu i våra dagar är nämligen lika stor som under kalla kriget på 1950-talet. Detta menar experter från Bulletin of the Atomic Scientists, bland annat för att mer ”användbara” kärnvapen utvecklas och sänker tröskeln för kärnvapenkrig.

Vi kan inte vänta

Ett faktum är också att endast en skarp detonation, oavsett om den sker avsiktligt eller av misstag, av ett vår tids kraftfulla moderna kärnvapen skulle orsaka ofattbar massdöd, lidande, förödelse och humanitär katastrof på bara ett par sekunder. Den skulle även kunna orsaka klimatförändringar som inom något år skulle innebära slutet för mänskligt liv på vår planet.

Vi kommer att fortsätta driva på för ett undertecknande av förbudet i vår kamp för en värld fri från kärnvapen. Så vi kräver, med mandat av svenska folket, att Sverige går samma väg som de många länder som redan skrivit under avtalet och att regeringen går samma väg som Göteborg, som nyligen utlyste staden till kärnvapenfri zon efter ett majoritetsbeslut i kommunfullmäktige. Politisk tid är i regel lång, men tiden för detta beslut kan inte tillåtas bli det. Imorgon kanske det är för sent.

Carina Ohlsson, förbundsordförande Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund

Philip Botström, förbundsordförande Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund

Sara Kukka-Salam och Jesper Eneroth, ordförande och vice ordförande Socialdemokrater för tro och solidaritet

Emma Fastesson Lindgren, tf. förbundsordförande Socialdemokratiska studentförbundet

Inbördeskriget som inleddes under arabiska våren fick tidigt militär inblandning av en rad andra länder med USA, Ryssland, Turkiet och Iran i spetsen. Alla medlingsförsök har misslyckats. Mer än 400 000 människor har dödats. Mänskliga skadorna och materiella förstörelsen är enorma. Hoppet om en bättre framtid har släckts för åtskilliga människor. Halva befolkningen befinner sig på flykt, varav ena halvan av dessa inom Syrien, och andra halvan utomlands.

Hur är situationen nu och de närmaste framtidsutsikterna i Syrien? Hur tänker och agerar olika parter? Är internationella samfundet helt handlingsförlamat? Vad gör eller skulle Sverige kunna göra?

Medverkande:
Sofia Andersson, regionhandläggare för Svenska Röda Korset i Mellanöstern
Per Örnéus, utrikesdepartementets Syriensändebud

Samtalsledare:
Somar Al Naher, Kultur- och frilansskribent

”När jag tänker på Hiroshima är den första bilden som jag ser framför mig min fyra år gamla brorson som förvandlats till ett oigenkännligt, svärtat, svullet och smält köttstycke. Han fortsatte att be om vatten med svag röst tills döden befriade honom från lidandet. Bilden av denna lilla pojke har för mig kommit att representera alla oskyldiga barn i världen, hotade som de är just i detta ögonblick av kärnvapen. Genom ett enda ljussken ödelades mitt älskade Hiroshima, staden fylldes med högar av skelett och förkolnande kroppar. Av de 360 000 invånarna, mestadels civila – kvinnor, barn och gamla – föll de flesta offer för den urskillningslösa massakern. Det har nu gått 75 år sedan bomberna förintade Hiroshima och Nagasaki, och än i dag dör människor av strålningens långtidseffekter.”

Detta vittnesmål av Setsuko Thurlow, som var 13 år när atombomben tillintetgjorde hennes hemstad Hiroshima i dag för 75 år sedan, är ett av många atombombsöverlevares vittnesmål i kampen för att detta aldrig ska hända igen.

Ett halvår senare, i det nybildade FN:s första generalförsamlingsresolution, beslutade alla medlemsstater att upprätta en kommission som skulle ge förslag på hur kärnvapen ska elimineras. I dag har vi levt med hotet om atombombens fasor i 75 år, och styrkan i moderna vapen är många gånger starkare än de bomber som fälldes över Hiroshima och Nagasaki. De nio kärnvapenstaterna visar inga tecken på att verka för en värld utan kärnvapen och spenderade under 2019 nästan 720 miljarder kronor på att modernisera, upprusta och underhålla sina massförstörelsevapen. Miljarder som hade kunnat användas för att stärka hälso- och sjukvård, utbildning och forskning.

När 122 stater i FN i New York sommaren 2017 röstade igenom FN:s konvention om förbud mot kärnvapen utbrast den då 85-åriga Setsuko Thurlow som befann sig i FN-skrapan: ”Jag har väntat på denna dag i sju decennier. Jag är översvallande glad att den här dagen äntligen har kommit. Detta är början på slutet för kärnvapen!”. Känslan var att historia hade skapats genom detta FN-avtal som slutligen placerar kärnvapen på samma rättsliga grund som övriga massförstörelsevapen och förpassar dem till historiens skamvrå.

Sverige har ännu varken signerat eller ratificerat kärnvapenkonventionen. Det är första gången i historien som Sverige inte skyndsamt ansluter sig till ett multilateralt nedrustningsavtal, och när FN:s konvention om förbud mot kärnvapen når 50 ratificeringar kan det bli första gången Sverige inte är statspart när ett nedrustningsavtal träder i kraft.

Sveriges regering säger sig vara ledande i kärnvapennedrustningen men är i själva verket en del av problemet genom att inte våga ta ställning mot kärnvapenstaterna. Vi vill att Sverige ska våga stå upp för nedrustning och sina ambitioner om en kärnvapenfri värld, även när det blir obekvämt. Vem bestämmer egentligen över svensk säkerhetspolitik?

“Vi lovade våra älskade att deras död inte skulle vara i onödan. Ungefär 250 000 människor har omkommit enbart i Hiroshima – många vars dröm var total avrustning av kärnvapen under deras livstid.”

Låt oss vara en del av Setsuko Thurlows löfte och se till att Sverige är en del av lösningen. Det är vi skyldiga kommande generationer. Låt inte de som dog i Hiroshima och Nagasaki ha dött förgäves. Låt inte fyraåriga Eijis lidande och död försvinna i historien. Skriv under FN:s konvention om förbud mot kärnvapen och var på rätt sida av historien.

I dag minns vi den humanitära katastrofen efter atombombningen av Hiroshima, kl 08.15 den 6 augusti 1945.

Anna Sundström, generalsekreterare Olof Palmes internationella center
Åsa Lindström, ordförande Svenska Läkare mot Kärnvapen
Elin Liss, tf generalsekreterare Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet
Agnes Hellström, ordförande Svenska Freds och Skiljedomsföreningen
Isadora Wronski, chef Greenpeace Sverige
Lotta Sjöström Becker, generalsekreterare Kristna Fredsrörelsen
Petra Tötterman Andorff, generalsekreterare Kvinna till Kvinna
Annelie Börjesson, ordförande Svenska FN-förbundet
Thomas Jonter, ordförande svenska Pugwash
Anna Lindenfors, generalsekreterare Amnesty International Sverige
Susanne Gerstenberg, för styrgruppen i Kvinnor för Fred
Klara Knapp, ordförande Latinamerikagrupperna
Staffan Wikell, ordförande Jurister mot Kärnvapen
Karin Wiborn, generalsekreterare Sveriges kristna råd
Ann Stödberg, ordförande i Operation 1325
Tove Lönneborg, ordförande Fältbiologerna
Beatrice Fihn, generalsekreterare International Campaign to Abolish Nuclear Weapons, ICAN
Gunilla Hallonsten, chef avdelningen för kyrkoliv, Svenska kyrkan
Helena Thybell, generalsekreterare Rädda Barnen
Max Tegmark, professor, MIT & ordförande i Future of Life Institute

En överväldigande majoritet av svenska folket är fortfarande för att Sverige ska skriva under FN:s avtal om ett förbud mot kärnvapen. Olof Palmes Internationella Center har för tredje året i rad kartlagt svenska folkets åsikt i frågan om huruvida Sverige bör underteckna förbudet. Hela 78 procent anser att Sverige ska skriva under visar Sifos opinionsundersökning. Detta trots att regeringen meddelat att man inte skriver under.

– Ett ställningstagande som avvek från Sveriges långa tradition av att ta tydlig ställning i ned- och avrustningsfrågor och som strider mot svenska folkets vilja, säger Anna Sundström, Olof Palmes Internationella Center.

Trots att samtliga borgerliga partier tagit kraftig ställning mot kärnvapenförbudet, att flera röster som motsatt sig att skriva under förekommit i debatten sedan dess och att den av regeringen tillsatta utredningen landade i rekommendationen att Sverige skulle avvakta ett undertecknande i början av året är fortsatt stödet hos svenska folket mycket starkt. Närmare 4 av 5 svenskar vill nämligen att Sverige ska skriva under kärnvapenförbudet.

Risken för kärnvapenkrig är större än på decennier. Men katastrofen kan undvikas. Under kalla kriget mellan Sovjetunionen och USA väckte kapprustningen sådan skräck att länderna lyckades enas om nedrustning. Nu måste vi måste göra det igen.

Palmecentret lanserar denna vecka sajten https://www.stoppabomberna.nu för att fler ska kunna ta en informerad ställning i kärnvapenfrågor och engagera sig.

I dag den 30 januari tilldelas Daniel Ellsberg från USA Palmepriset, för ”sin djupa humanism och sitt storartade mod” (som det heter i prismotiveringen). Palmepriset delas ut av Olof Palmes minnesfond för internationell förståelse och gemensam säkerhet, en organisation som vi på Palmecentret ofta samarbetar med.

Priset delas ut samma dag som Olof Palme skulle ha fyllt 92 år. Grattis Daniel Ellsberg!

Daniel Ellsberg är mest känd för att ha avslöjat hemliga dokument om Vietnamkriget 1971. Det var länge kontroversiellt att kritisera USA:s krigföring. Olof Palmes kritik mot kriget ledde till exempel till att USA frös de diplomatiska förbindelserna med Sverige. Men Daniel Ellsbergs avslöjande bidrog till att vända opinionen mot kriget i USA.

Daniel Ellsberg är ett exempel på hur enskilda modiga människor kan göra skillnad. Det är extra viktigt att lyfta fram hans insats nu när vi ser på många håll i världen hur de som kritiserar makten hotas och utrymmet för fri debatt krymper.

Daniel Ellsberg har också varit en viktig röst för kärnvapennedrustning, till exempel med boken The Doomsday machine som kom ut 2017.

Nu i januari blev utredningen om kärnvapenförbud, som tillsatts av regeringen, färdig. Det är en utredning utan visioner, och utan förståelse för hur människor tidigare i historien lyckats skapa opinioner som fått utvecklingen att gå i en annan riktning.

Utredningen rekommenderar att Sverige inte undertecknar FN:s konvention om kärnvapenförbud. En beklaglig och felaktig slutsats som är bristfälligt underbyggd, det visar organisationen ICAN som tilldelades Nobels fredspris 2017. Läs rapporten här.

Enligt en opinionsundersökning som Sifo gjort på uppdrag av Palmecentret finns det en överväldigande majoritet (85 procent!) bland svenska folket för att underteckna konventionen. I en tid när världens ledare återigen skramlar med hot om kärnvapenkrig behöver Sverige gå före. Politikerna borde lyssna på väljarna och underteckna konventionen.

Enligt en undersökning som Palmecentret nyligen låtit Sifo göra anser 85 procent av svenskarna att Sverige ska skriva under konventionen om ett kärnvapenförbud. Konventionen röstades igenom i FN under sommaren 2017. Som en konsekvens av det fick ICAN, den globala kampanjen mot kärnvapen, Nobels fredspris förra året. Palmecentret är en av medlemmarna i ICAN.

Bland samtliga riksdagspartiers sympatisörer finns en klar majoritet för ett kärnvapenförbud. Det betyder att de borgerliga partierna inte alls går i takt med sina väljare. Partierna i Alliansen har redan sagt nej till ett svenskt undertecknande, utan att invänta den utredning som pågår kring vilka konsekvenser ett undertecknande kan få. Till exempel säger hela 93 procent av Centerpartiets sympatisörer att de vill att Sverige ska skriva under avtalet om ett kärnvapenförbud.

Opinionen för att Sverige ska ställa sig bakom kärnvapenförbudet är starkast bland kvinnorna. Bland kvinnor i åldrarna 15–29 år vill 94 procent se att Sverige skriver under. Regionalt har kärnvapenförbudet sina starkaste förespråkare i Malmöområdet, 93 procent, och Göteborgsområdet med 91 procent.

År 2019 måste bli året då Sverige tar nästa steg mot en värld fri från kärnvapen. Det är budskapet i en debattartikel i Svenska Dagbladet som Palmecentret skriver tillsammans med SSU, S-kvinnor, Socialdemokrater för tro och solidaritet, S-studenter, HBT-Socialdemokrater och Unga Örnar.

Den utredning som regeringen tillsatt för att utreda konsekvenserna av att Sverige undertecknar konventionen om förbud mot kärnvapen ska vara klar senast 21 januari. En skuggutredning gjord av Läkare mot Kärnvapen och Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet slår fast att det inte finns några hinder för Sverige att skriva under konventionen.

Palmecentret gjorde även 2017 en Sifo-undersökning om kärnvapenförbudet. Den undersökningen visade på samma starka folkopinion för att Sverige ska skriva på för ett förbud.

Vill du bidra till att Palmecentret kan fortsätta arbetet för att Sverige ska skriva på kärnvapenförbudet? Ge en gåva eller bli månadsgivare här

I juletid går mångas tankar till ett barn som för två tusen år sedan föddes i Betlehem. Men låt oss även ägna en tanke åt de barn som lever i dagens Betlehem, i Palestina. De lever i en stad som är inringad av den mur som Israel låtit bygga genom Palestina.

Från Olof Palmes Internationella Center har vi inför den här julen valt att lyfta fram två barn från Betlehem, som får symbolisera hur människor tvingas leva i en svår livssituation, som inte orsakats av vare sig torka eller jordbävning, utan av politiska beslut.

Ayham, 11 år, bor i ett trångt flyktingläger där människor levt i generationer, allt sedan Israel bildades. Han drömmer om att få spela fotboll på en riktigt gräsplan, och älskar den karateträning som Palmecentrets samarbetsorganisation arrangerar.

Haya, 7 år, bor granne med den israeliska muren, en mur som för henne alltid funnits där. Men sommarläger med zumba och målning har vidgat hennes vyer.

Palmecentret driver sammanlagt 16 projekt på Västbanken, Gaza och i Jerusalem. Nio organisationer från svensk arbetarrörelse deltar i projekten.

Lika väl som två barn från Palestina kunde vi lyft fram några av de miljoner kvinnliga hushållsarbetare som denna jul liksom alla andra jular arbetar långt hemifrån under slavliknande förhållanden. I stort behov av en stark fackförening. Vi kunde ha valt en politisk ledare från ett progressivt parti, som sitter fängslad efter att ha vågat höja sin röst mot förtrycket. Eller det kunde ha varit romer på Balkan, vars tillvaro präglas av misär och diskriminering.

Alla är exempel på individer och grupper som Palmecentret stöder i samverkan med hela den svenska arbetarrörelsen. Alla har de det gemensamt att det krävs organisering och politisk kamp för att förändra deras situation till det bättre.

Svensk arbetarrörelse har all anledning att ytterligare öka sin ambition att påverka världen utanför Sveriges gränser. Det räcker inte med att vinna slaget på hemmaplan. Det gäller inte minst nästa år då vi har ett val till Europaparlamentet då fascistiska och högerextrema krafter kan nå stora framgångar, om inte de progressiva motkrafterna mobiliserar till hundra procent.

Låt oss gemensamt se till att 2019 blir året då vi tar kliv bort från orättvisor, förtryck och klimatförnekelse. Från arbetarrörelsen är det viktigt att vara tydlig i sitt förhållande till omvärlden. De som förtrycker ska kallas förtryckare.

De högerextrema krafter som växer i Europa ska utmanas genom en tydlig alternativ berättelse, där jämlikhet och rättvisa står i centrum. Och hotet om ett kärnvapenkrig, som kan utrota hela mänskligheten, behöver bemötas med ett entydigt ställningstagande om att Sverige ska skriva under FN:s konvention om ett globalt förbud för kärnvapen.

Nyhetsbrev

Vill du veta mer om kärnvapenhotet?

Höj ambitionerna för en rättvis omställning

Dubbla det globala biståndet och minska de ekonomiska klyftorna

Få fler länder att hjälpa människor på flykt

Dags att följa den svenska traditionen

Vi kan inte vänta