Nyhetsbrev
Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
ENG
Swisha ett valfritt belopp till
123 24 060 72Tack för ditt stöd!
För ett år sedan, så väntade vi på kriget – väntade, anade, men ville inte riktigt tro att det skulle hända. Ville tro på fred och skiljedom, på att konflikter skulle kunna lösas i ett förhandlingsrum och inte på slagfältet.
Naivt, så här i efterhand. Särskilt om man följt Ryssland under Putin sedan han tog över makten. Han tog över efter 90-talets vilda år av förhoppningar om ett demokratiskt Ryssland, som saboterades av den pengahungriga sovjetiska nomenklaturan, den politiska överklassen som fördelade jobben mellan sig, och sedan när det blev möjligt landets naturtillgångar och produktionsmedel.
Putin röjde upp, tog tillbaka rikedomarna och delade ut egna förläningar. Från första början har hans styre präglats av ond bråd död och brutal likgiltighet för människoliv. När vi i dag förfasar oss över ”köttkvarnen” vid östfronten i Ukraina, mer än tusen ryska soldater dör där just nu per dag, så ska vi komma ihåg att det började med Kursk (ubåten som sjönk och som Putin ägnade en axelryckning) och Groznyj, de många som dog vid terrorattackerna i Beslan och på Dubrovkateatern i Moskva, anfallet på Georgien, ockupationen av Krym och invasionen i Donbas 2014.
Här följer Putin en gammal rysk tradition, människoliv har aldrig varit något värda i Ryssland. När ryssarna dör i tusental på slagfältet rycker man på axlarna och säger lakoniskt ”Vi är många.” Till och med när barn dör, finns det ett uttryck som säger ungefär ”men brudarna kan föda fler barn..”
I början av kriget skrev jag en artikel om Putin som innehöll en liknelse med Hitler. Nu är liknelsen vedertagen, inte minst efter den där hemska dagen då mördandet och tortyren under ockupationen av Kyjivförorten Bucha. Samma beteende från de ryska truppernas sida har sedan dokumenterats, om och om igen, på alla de orter som befriats från ockupanterna. Gravar, tortyrlokaler, traumatiserade ukrainare, berättar samma sak om och om igen, om den brutalitet som ryssarna visar. Om de ansträngningar man gör att utplåna det ukrainska. Ingen ska längre tala språket, läsa litteraturen, berätta den ukrainska historien. Målet är att Ukraina ska underkasta sig och bli en del av Ryssland. Om det så kräver folkmord.
Samma dag i april som skildringarna från Bucha präglade nyheterna, publicerade den statliga nyhetsbyrån Ria Novosti en artikel om den ”Ryska världen”. Artikeln menade att Ukraina var inget land, inte egentligen. Ukrainarna var inte ett folk. Ukrainska var inte ett språk. Ryssland hade rätt att ta vad som är ”deras”.
Ingen ska inbilla sig att ambitionen stannar vid Ukraina, lika litet som Hitler nöjde sig med Sudetenland, Österrike. Tjeckoslovakien och Polen. Putin och hans anhang i Moskva har stora ambitioner, och talar öppet i sin propaganda-tv om den ryska världen som ska sträcka sig från Portugal till Stilla havet. Det kan verka vara satir och en bisarrt skruvad världsbild, men de menar allvar. De ser sig överlägsna den europeiska demokratiska traditionen och kallar oss för dekadenta satanister. Metropoliten Kirill, den Moskvaortodoxa kyrkans ledare, har sagt att kriget handlar om rätten att förbjuda Pridedemonstrationer. Det skulle man kunna skratta åt men det är ett skrämmande exempel på hur den ryska propagandan utnyttjar en i deras ögon svag, försumbar grupp, för att få med sig det ryska folket i ett kulturkrig som utspelar sig i verkliga livet.
”Är det verkligen fred vi vill ha? Till varje tänkbart pris. Är vi alldeles säkra på det?” Så sjöng Imperiet.
Ja, vi vill förstås ha fred. Men inte till priset av ukrainare som blir ryska slavar. Inte till priset av att ryssarna får andrum att bygga upp sina stridskrafter och försöka igen. Hotet är reellt mot övriga ryska grannländer, som Ryssland inte heller egentligen accepterar som självständiga.
Men kärnvapnen då? Som rullas ut som hot med jämna mellanrum. Eller de inte särskilt subtila hoten mot ukrainska kärnkraftverk, med mera.
Vi kan inte låta dem skrämma oss till underkastelse. Då kommer den ryska terroriststaten snart med nya utpressningskrav. Ryssland är inte den stormakt de trodde sig vara (eller ville att vi skulle tro att de var). Deras armé står på korrupta lerfötter. Deras land är ett fängelse, som hade öppna portar några år på 90-talet, men som stängts igen för att inte invånarna ska fly. (Det gör de som kan ändå.)
Freden kommer. Ryssland kommer att tvingas lämna ukrainskt territorium, och DÅ är det dags att förhandla – om krigsskadestånd, om straff för krigsförbrytelser.
Och vi måste hålla ut och stödja Ukraina hela vägen.
Debattartikeln publicerades i Aktuellt i Politiken den 23/2-2023.
Sverige står upp för UkrainaPå ettårsdagen av Rysslands fullskaliga invasionskrig blir det demonstration. Kom med och visa att vi är många som står bakom Ukraina och ukrainare.
+uppträdande av ukrainska sångare SHAYRI, Tymur Vasylyshyn, Alina Bezboroda.
NÄR: Fredag 24 februari, kl. 18:00-19:30.
VAR: Sergels torg, Stockholm.
För uppdaterad information besök Facebook-evenemanget:
Huvudarrangörer: Nordic Ukraine Forum, Måndagsrörelsen och aktionsgruppen ”Ryssland ut ur Ukraina”.
Swisha en gåva till: 123 24 060 72. Märk gåvan med ”Ukraina”
”I Ukraina har inte längre alla familjer ett hem att fira jul i”Det har varit en minst sagt dålig början på dagen för Ivanna Khrapko. Hon har just återvänt hem från staden Kherson, där hon ägnat några dagar åt att distribuera nödhjälp, under ständig beskjutning från ryskt artilleri. Nu skulle det bli en lugn morgon hemma i Kiev. Men tidigt på morgonen utsattes hennes vanligtvis fridfulla bostadsområde för en drönarattack.
– Vårt luftförsvar lyckades skjuta ner alla drönarna, men det var obehagligt att se attacken från fönstren i lägenheten. Jag vaknade halv sex på morgonen av explosionerna. När det var över gick jag till jobbet, utan att ha duschat, eftersom det inte fanns någon elektricitet eller varmvatten, säger Ivanna Khrapko.
Kherson är den stad i söder som de ryska styrkorna dragit sig tillbaka från. Men även om ockupationen är över är förhållandena i staden mycket svåra. De ryska styrkorna finns på andra sidan floden varifrån de hela tiden skjuter med artilleri.
Ivanna och hennes fackliga kollegor var där för att hjälpa medlemmar i facket med varma kläder, mat, madrasser, elgeneratorer och julklappar för barnen. Allt inhandlat med pengar som den svenska arbetarrörelsen och privatpersoner skänkt via Palmecentrets Ukrainainsamling och pengar från fackliga organisationer i världen som solidariskt ställer upp för Ukraina.
– Det är värst för barnen. De ser ut som vilka barn som helst, men de har varit med om hemska saker. Nästa år vill vi starta projekt för att arbeta med barns mentala hälsa, säger Ivanna Khrapko.
När kriget bröt ut var Ivanna Khrapko aktiv i facket för de anställda på järnvägen, och dessutom nyvald ordförande för ett fackligt ungdomsnätverk. I dessa egenskaper har hon varit tvungen att växa både som människa och fackligt aktiv. Kontakterna med den internationella fackföreningsrörelsen har bland annat fört henne till världsfacket ITUC:s kongress i Australien och snart reser hon till Sverige för att planera verksamheter med svensk fackföreningsrörelse.
Frågan man ställer sig är förstås om aktivisterna inom facket kommer att orka fortsätta kämpa. Krig, elavbrott, brist på varmvatten tar på krafterna och gör det svårare att hålla igång nätverket.
– Vi har problem med att internet inte fungerar och mobilnätet delvis är förstört. Det är mycket svårare att hålla kontakten. Och så lever alla med att det från och till inte finns värme och varmvatten. Ärligt talat så är vi tröttkörda, men vi vet att vi förstås att vi måste orka fortsätta, säger Ivanna Khrapko.
– Jag hoppas att ni i Sverige när ni nu ska fira jul med era familjer, i varma upplysta rum, kommer ihåg att i Ukraina får många fira jul i mörkret, om man ens har ett hem kvar. Andra tillbringar julen vid fronten. Och att ni förstås fortsätter att stödja.
Bli månadsgivare eller swisha din julgåva till: 123 24 060 72.
Kateryna är tacksam för stödet från PalmecentretKateryna Izmailova arbetar inom Ukrainas järnvägsbolag och är ordförande i ungdomsrådet i de järnvägsanställdas fackförbund. Det ger henne möjlighet att bidra till att den svenska arbetarrörelsens stöd når de som bäst behöver det.
– Tack vare stödet från Palmecentret har vi kunnat sätta ihop paket med nödhjälp som vi skickat med järnväg till behövande runt om i landet. Vi har också köpt en generator så vi får ström till en järnvägsvagn som gjorts om till en mobil klinik. Den används för att transportera sårade soldater, och även järnvägsanställda som sårats under transporterna. Senast köpte vi vitaminer till de järnvägsanställdas barn, berättar Kateryna Izamilova.
– Nu riktar vi in oss på att stödja soldaterna så att de kan klara vintern. De behöver varma kläder, filtar, gasolbrännare med mera. Pengarna från Palmecentret är nästan slut, så vi litar till andra finansiärer och att järnvägsbolagets anställda är med och bidrar.
I Kiev känner människor åter stor oro. Efter en tids lugn attackerar Ryssland nu med drönare. Elektriciteten och vattenförsörjningen slås ut i långa perioder. För Katerynas del innebär det att hissen i det höghus hon bor inte fungerar och hon måste gå 14 trappor. När hon väl är hemma så kan hon inte laga mat, eftersom det inte finns ström till spisen.
Hoppas på mer stöd
– För egen del känner jag mig rädd från och till, men jag har vänner omkring mig som ger mig stöd. Kontakten med Palmecentret och andra som stöder oss gör att jag känner att det finns de som vakar över mig. Jag vet var jag kan be om hjälp om det behövs.
Människor i Kiev samlas på restauranger och caféer, inte bara för att ha det trevligt. Utan av nödvändighet. Kan man inte laga mat hemma får man gå ut och äta. Caféerna har dessutom ofta elgeneratorer så där kan man ladda sin telefon och få tillgång till wifi och därmed hålla kontakten med nära och kära.
– Vi hoppas förstås på ytterligare stöd från Palmecentret och Palmecentrets medlemsorganisationer. Tyvärr så är behoven stora. Vi vet också att Palmecentret gör en viktig insats för att sprida information om den situation vi befinner oss i.
Kateryna arbetar inom Ukrainas järnvägsbolag och är ordförande i ungdomsrådet för järnvägsanställdas fackförbund.
”Jag har inte tid att vara rädd”
Efter sex månader av krig och inför den ukrainska självständighetsdagen vet ingen riktigt vad som är på väg att hända. Det ryktas om rysk terrorbombning. USA:s ambassad har uppmanat amerikanska medborgare att lämna landet.
– Jag har så mycket att göra att jag inte har tid att vara rädd, säger Ivanna Khrapko, som leder ett fackligt ungdomsnätverk.
Ivanna sveper med datorns kamera; först ut genom fönstret för att visa hur tomt det är på gatorna i Kiev och så ett svep över kontoret för att visa att där både finns svenska flaggor och en bild på Olof Palme.
Sverige står för en stor del av de donationer med nödhjälp som ungdomsnätverket ända sedan den ryska invasionen inleddes har distribuerat över landet. Under sommaren har de skickat ut hjälpsändningar från Palmecentret, Kommunal och Tyskland. Bland annat till människor som evakuerats från den ockuperade staden Kherson.
Som Ivanna berättat i en tidigare intervju har facket gått från att bara ägna sig åt aktiviteter relaterade till kriget till mer normal facklig verksamhet.
– Vi ska snart ordna en facklig grundkurs för ungdomar och har fått in 54 anmälningar från nästan hela landet, förutom de delar där striderna är som hårdast. Det känns positivt eftersom många är rädda för att resa.
– I juli hade vi en träff för det fackliga nätverket. Vi pratade inte bara fackliga frågor utan också om oss själva och hur vi känner oss. En psykolog deltog som stöttade oss i hur vi kan organisera våra liv.
Facket har också fått en mer ansträngd relation till den ukrainska regeringen som antagit en lag som försvagat fackets inflytande.
– President Zelensky blev uppvaktad, även från utlandet, för att han inte skulle skriva under lagen. Men han gjorde det ändå, säger Ivanna Khrapko.
Deltagare på träff med det fackliga ungdomsnätverket. Foto: Privat
Ivanna pluggar engelska vid sidan av det fackliga jobbet. I vissa delar rullar livet på som vanligt. I det läge som nu råder i Kiev går det att till exempel hänga med vänner på ett kafé.
– Men jag skulle inte gå ut och dansa på en klubb. Det känns inte rätt när andra lever i en situation där deras liv är i fara.
Till sist understryker Ivanna Kharpko hur viktigt det är att solidariteten med Ukraina inte sviktar. Hon vill att det skickas mer vapen till Ukraina och önskar hårdare sanktioner mot Ryssland, och att de organisationer som nu stödjer Ukrainas folk fortsätter sin kamp.
– Tack för det ni gjort och fortsätt med det. Varje gång ni gör en solidaritetsaktivitet så innebär det en påminnelse om att kriget fortfarande pågår och att människor dör varje dag.
Stöd Palmecentrets arbete i världen! Swisha till: 123 240 60 72.
Just den här dagen har det kommit en hjälpsändning från Olof Palmes Internationella Center och Kommunal. Den ska nu packas om och sändas ut till behövande runt om i Ukraina.
– Det finns stora behov i hela landet, men vi klarar just nu inte att leverera till de östligaste delarna av Ukraina där kriget pågår som mest. I stället inriktar vi oss på att stödja flyktingar därifrån, säger Ivanna Khrapko.
Hon leder ett fackligt nätverk av ungdomar som ända sedan Ryssland inledde kriget mot Ukraina har arbetat med att distribuera nödhjälp till krigets offer. Det är mat, blöjor, mediciner och annat som kan behövas i en nödsituation.
Sedan den tidigare intervjun ett par veckor in i kriget har nätverket växt, hittat rutiner för verksamheten och utvecklat den. Som exempel nämner Ivanna att de börjat samarbeta med facket på ett företag som tillverkar läkemedel, så att de kan hjälpa till och kontrollera hjälpsändningarna med mediciner.
Ivanna Khrapko har i någon mån vant sig vid att leva med kriget. Förra gången hon blev intervjuad befann hon sig i en stad nära den rumänska gränsen. Hon var i ett slags chocktillstånd, oroad över de ständiga flyglarmen och kunde inte sova på nätterna. Sedan de ryska trupperna drog sig tillbaka från Kievs omedelbara närhet har hon kunnat återvända hem, till en huvudstad där situationen är någorlunda normal.
– Men jag har gått ner tio kilo under den här tiden, säger hon.
Facket för offentliganställda där Ivanna är aktiv har börjat återuppta normal facklig verksamhet. För facket handlar det inte längre bara om akuta åtgärder i en krigssituation.
– Även om det pågår krig i landet finns det människor som har problem på sina arbetsplatser och behöver stöd. Vi vill kunna hålla i gång vår fackliga organisation. Snart går vi ut med en enkät till medlemmarna för att höra efter vilka behov de har.
I och med att förhållandena i stora delar av Ukraina blivit mer normala kan man ställa sig frågan om det fortsatt finns behov av humanitär nödhjälp. Men enligt Ivanna är behoven fortfarande enorma.
– Bara i regionen Poltava finns 130 000 flyktingar. De behöver mat och har problem med hälsan, och saknar tillgång till mediciner. De är arbetslösa och har inga pengar. Därför måste nödhjälpen fortsätta, säger Ivanna Khrapko.
– Jag vet att vi kommer att vinna det här kriget. Men priset blir högt, med många döda och förstörd infrastruktur. Jag vill verkligen tacka alla i Sverige. Inte från något annat håll får vi lika mycket stöd som från Sverige.
Förutom det fackliga ungdomsnätverket går pengar från Palmecentrets insamling till en barnorganisation som stöd av Unga Örnar, liksom till en socialdemokratisk systerorganisation och ett aktivistnätverk baserat i Litauen, med ukrainare i exil som kanaliserar stöd till hemlandet.
Stöd Palmecentrets arbete i världen! Swisha till: 123 240 60 72.
Vår vid frontenNu är det vår på den ukrainska stäppen. Det har blivit varmare, men det har också regnat mycket. Den berömda svartjorden är mjuk och svår att köra med stridsvagnar i.
Samtidigt pågår i Moskva förberedelserna inför Segerdagen den 9 maj. Plan A – att erövra Ukraina i ett blixtkrig på 2-3 dagar och sätta in en quisling som president, gick inte så bra.
Nu håller även plan B: att erövra landet från öster och sydost, lagom till just segerdagen, på att falla samman. Ryssarna skjuter granater utan avbrott, men lider samtidigt stora förluster.
Det spekuleras nu i att Putin har en plan C – att i stället använda den 9 maj för att proklamera att det som hittills varit en specialoperation istället blir ett krig. Det skulle innebära att Kreml kan inleda en allmän mobilisering för att fylla på de utarmade soldatleden i Ukraina.
Han kan dock få problem med utrustning och vapen till de nymobiliserade. Tidningen Röda Stjärnan (Krasnaja Zvesda), den ryska militärens husorgan, har publicerat översiktliga bilder över vilka fordon som ska delta detta år. De går att jämföra med tidigare parader, och resultatet är att det verkar ha uppstått en diffitsit, en bristsituation för vissa typer av militära fordon.
Enligt ukrainska generalstaben har man lyckats förstöra bl a över 1 000 stridsvagnar, 155 helikoptrar, 2 500 pansarfordon för persontransport och 190 flygplan. Man kan ju inte ordna en riktigt flott parad när fordonen behövs på annat håll, eller hur?
De som ska vara med är dock till exempel maffiga transportvagnar med kärnstridsspetsar, och man planerar flyguppvisning med stridsflyg i Z-formationer. Ett nytt inslag är ett stort Iljusjin-plan som fungerar som stridscentral i luften, även vid kärnvapenattacker.
Självklart är 9 maj-paraderna en del i det storslagna propagandakriget. Tonen i ryska statsmedia har de senaste veckorna skruvats upp ytterligare. Särskilt efter förlusten av Svartahavsflottans flaggskepp Moskva. En neslig förlust som först förklarades bort med att det var en ”olycka”.
Hämndbombningarna mot Kyjiv och andra ukrainska städer som följde kunde inte riktigt förklaras med en ”olycka”, och rätt snart föll de förklaringarna bort – men det var ju omöjligt att erkänna att ukrainarna, de lägre stående ukrainarna, skulle kunnat göra något sådant. Det hela skylldes istället på ”NATO”. Och det konceptet har man utvecklat, och om man ska utgå från rysk propaganda-TV så är det redan nu krig mellan NATO och Ryssland. (Förlåt, jag menar ”specialoperation”.)
Storbritannien och Polen verkar just nu vara de främsta hatobjekten. Belarus ”president” Lukasjenka har påstått att han har bevis för att ”britterna” ligger bakom krigsbrotten, morden och våldtäkterna i Butja. Ni vet de där, som egentligen inte hände, för alla de döda kropparna var ju skådespelare…
Putinrysslands planer måste stoppas. De vill upprätta ett nytt imperium ”från Lissabon till Vladivostok”. En fred nu, om den vore möjlig, skulle inte innebära ett sådant stopp. Det skulle innebära att Ryssland skulle får respit, en möjlighet att bygga upp sina militära resurser igen. Putin måste förlora det här kriget, så tydligt att han inte kan komma undan nesan att ha förlorat inför sina landsmän.
Vid fronten fortsätter striderna och i övriga Ukraina försöker man nu genomföra den viktiga vårsådden. Till och med nära fronten pågår vårbruket, med ukrainska bönder på sina nu berömda amerikanska traktorer. Iklädda skottsäkra västar. Att sådden blir av är viktig för Ukraina, och för världen.
Ukraina är verkligen en kornbod och det är många som riskerar att svälta om vetet inte går att skörda som vanligt. De vanliga exportvägarna är just nu stängda – hamnarna är belägrade eller ockuperade av ryssarna. Hundratals båtar ligger stilla i hamnarna utan att kunna röra sig. Ändå räknar Ukraina med att kunna komma upp i 60 procent eller mer av veteproduktionen genom att exportera vete från grannländer.
I de ockuperade områdena stjäl de ryska trupperna inte bara tvättmaskiner – de fraktar också iväg jordbruksmaskiner och innehållet i veteförråden. Ryska regionen Krasnodar har tagit beslut om att man ska lösa sina livsmedelsproblem genom ”import” från Ukraina – det vill säga ren stöld.
En ukrainsk bonde kunde via GPS se att hans skördetröskor hamnat i Tjetjenien.
En sak är klar: Putin tänker inte nöja sig med något fredsavtal som kanske skulle innehålla eftergifter från bägge sidor. Han ska ha hela kakan, kosta vad det kosta vill, inte minst i människoliv.
Efter de krigsbrott och övergrepp som framkommit när ockuperade områden i Ukraina befriats, så är den ukrainska sidan knappast beredd till några eftergifter heller. Hur ska de någonsin kunna lita på en motståndare som har ljugit om allt, hela tiden?
De som är ansvariga för krigsbrotten måste också ställas till svars. Ukraina måste kompenseras för sina stora förluster, landet måste byggas upp igen.
Det är sant, som de säger: om Ryssland slutar kriga, så tar kriget slut. Om Ukraina slutar kriga, så finns inte Ukraina mer.
Krönikan är en del av en serie för Blankspot, publicerad den 1/5-2022.
Analys: Statlig nyhetsbyrå publicerar den ”ryska lösningen” på det ”lömska problemet Ukraina”Texten som är skriven av den ryske, regimvänlige filmaren och politiske rådgivaren Timofej Sergejtsev har rubriken ”Vad ska göras med Ukraina?” är inget mindre än en modern version av tyskarnas Wannseeprotokoll, dokumentet som innehöll planen för den slutliga lösningen av judefrågan.
Författaren av artikeln som publicerades av RIA Novosti heter Timofej Sergejtsev, född 1963. Han har en bakgrund som fysiker, men har också ägnat sig åt filosofi.
Han beskrivs som en anhängare av Moskvametodologerna, en filosofisk grupp som startade på 1950-talet, med flera kända fysiker och matematiker. Man vill använda sig av holistiska metoder för att få ordning på samhällsproblem. Särskilt intressant var det att hitta lösningar på ”lömska problem” (eng: wicked problems = olösliga problem).
Han är också medlem av Zinovjevklubben. Denna är en grupp av filosofer, uppkallad efter Alexander Zinovjev, en dissident som tvingades i landsflykt 1978 men återvände till Ryssland 1999. Från att ha varit anti-Stalin och kritisk mot sovjetkommunismen, blev Zinovjev senare en av Michail Gorbatjovs skarpaste kritiker, som kallade perestrojkan för ”katastrojka” (för den var en katastrof, ansåg han) och som kallade den misslyckade kuppen mot Gorbatjov 1991 för en tragedi.
Mot slutet av 1990-talet hade Sergejtsev också blivit en ”politisk teknolog”, som ryssarna kallar det. Vi kanske skulle säga politisk strateg i stället. I hans fall handlade det om att bidra med experthjälp i olika valkampanjer – och det gjorde han framgångsrikt. Det började med mindre kampanjer för olika kandidater till politiska församlingar lite varstans i Ryssland. 1998 hjälpte han Leonid Kutjma att vinna presidentvalet i Ukraina. Redan på 00-talet började han skriva om Ukraina som ett problem, och 2012 producerade han en film, som hette Matchen. Den handlar om en fotbollsmatch 1942 i det av tyskarna ockuperade Kyjiv mellan Wehrmacht och Dinamo Kyjiv.
De sovjetiska spelarna fick veta att de inte fick vinna matchen, men de vann med 5-3. Sedan odlades myten att de alla blivit avrättade efteråt, men det har sedan visat sig vara fel. Filmen från 2012 förbjöds i Ukraina eftersom den ansågs underblåsa motsättningar mellan ukrainare och ryssar – filmen är fylld med nazistiska symboler och de ukrainska spelarna skildras som kollaboratörer, medan de ryska är hjältemodiga antinazister.
I ljuset av det som hänt sedan dess är det inte svårt att se filmen som en föregångare till den kampanj som Putins Ryssland drog igång vid samma tid om att de ukrainare som ville ha ett självständigt Ukraina som närmade sig Europa, i själva verket var antiryssar och ”nazister”.
Observera: nazism, som den alltid beskrivits i Sovjet och även i nutidens Ryssland, är en ideologi som har Sovjetunionen/Ryssland som huvudfiende. Koncentrationslägren är enligt den gängse ryska historieskrivningen läger som var till för att utrota sovjetiska krigsfångar och kommunister. I uppslagsverket Sovjetskaja Entsiklopedia finns det inte ett ord om judar t ex i artikeln om Auschwitz.
Vad innehåller då artikeln från Ria Novosti? Hur ska den ”ukrainska frågan” (ett lömskt problem?) lösas? Här är huvudpunkterna:
– alla som tillhör eller tillhört stridande grupper på den ukrainska sidan ska likvideras, även värnpliktiga.
– alla som tillhört någon ”nazistisk” gruppering – till dessa räknas alla politiska grupperingar som stött de senaste två folkvalda presidenterna – ska också likvideras.
– skulle några bli kvar efter detta, ska de ”omprogrammeras”.
– all undervisningslitteratur på alla nivåer med ”nynazistiskt” innehåll – dvs allt som inte överensstämmer med den ryska synen på Ukraina som ett ”icke-land” – ska rensas bort.
– Ryssland måste ha total kontroll över hela det tidigare ukrainska territoriet medan den sk ”avnazifieringen” pågår, detta kommer att ta minst en generation eller 25 år.
– området ska avukrainiseras. Ukrainare ska bli ryssar. Själva namnet ska utplånas, södra/östra Ukraina får namnet Novorossija (Nyryssland), mellersta Ukraina ska heta Malorossija (Lillryssland) och de västligaste katolska regionerna kan man räkna bort helt, men de ska också avmilitariseras och avnazifieras. Putin har tydligen tidigare erbjudit dem till Polen, kanske någon bit till Ungern?
– Alla som under de senaste 30 åren velat ha en självständig ukrainsk stat är ”nazister” och skall ställas inför rätta.
Denna artikel har alltså publicerats på den ryska statliga nyhetsbyrån Ria Novosti. När man läser den blir man lätt illamående. Det enda som saknas är prydliga ritningar på dödsläger.
En vecka senare ligger artikeln fortfarande kvar, och den har följts upp med ett förvirrat tal av före detta ryske presidenten/premiärministern Medvedev, som i veckan sade att ”ukrainarna i vackra broderade skjortor odlar rysshat” och skriver ”pseudohistoria om den ukrainska staten sedan 1991”.
Han menar att ”den passionerade delen av det ukrainska folket har bett böner om ett Tredje Rike under de senaste 30 åren” och att ”Ukraina kommer att möta sitt öde”.
Kremls ledande TV-propagandist, Vladimir Solovyev, har under den gångna veckan fortsatt på samma tema, och dessutom kallat ukrainarna för ”satanister”. Hans uppmaning till de ryska trupperna? ”Gör ert jobb!”
Och så har vi den uppsnappade inspelningen av ryska soldater i Butja som talar med sin officerare. ”Ska vi döda dem? De är civila.” Svar: ”Döda dem allihop.”
Krönikan är en del av en serie för Blankspot, publicerad den 7/4-2022.
”Nu avslöjas övergreppen vi fruktat”Rysslands anfallskrig i Ukraina har gått in i en ny fas. Ukrainska trupper trycker tillbaka ryssarna på marken i norr (Kyiv, Chernigiv och Sumy-regionerna), och delvis också i söder (söder om Krivyg Rih och runt Cherzon). I de flesta fall efter strider, i några fall har ryssarna övergivit dessa orter och retirerat.
Vartefter ukrainarna tar tillbaka kontrollen, avslöjas fruktansvärda övergrepp. Bilder från Bucha, Irpin, med flera platser visar döda kroppar, civila som verkar har skjutits utan urskillning. Även bilder på bakbundna offer som verkar ha avrättats. Berättelser om våldtäkter och mord. Till det kommer berättelser och bildbevis om plundring och en omfattande förstörelse.
Den ryska armén har tyvärr en lång historia fylld med sådana ”insatser”. Inte bara från i tiden närliggande krig som Syrien eller Tjetjenien, utan också från Afghanistan, andra världskriget, och även ännu längre tillbaka.
Redan Tolstoj skrev om detta bland annat i ”Krig och Fred”. Peter den store hämnades på Ivan Mazepa, den ukrainske kosacken som lierade sig med Karl XII. Mazepas stad Baturyn, som låg öster om Kyiv, jämnades med marken och hela befolkningen utplånades.
Krig i sig är givetvis en helt onormal situation där det lätt går överstyr – men om man ska granska den ryska arméns organisation så hittar man också andra orsaker.
Det finns ingen prestige i att tjänstgöra i armén i Ryssland. Ingen alls. Alla som kan, undviker att bli inkallade eller att ta värvning. De som studerar på högskolor och universitet kan lätt göra det – det är sedan gammalt. Antingen helt och hållet, eller så gör de en kortare värnplikt i någon specialroll, och kommer undan med lite sommarkurser. De som blir inkallade som värnpliktiga (”srotjnye”, tidsbegränsad tjänstgöring) är därför de 18-19-åringar som inte har något val.
De som bor på landsbygden. I mindre städer i den ryska periferin, där arbetslösheten är hög och värnplikten innebär en väg bort. Det finns också många vittnesmål om hur de sedan mer eller mindre tvingas skriva på och ta värvning, bli ”kontraktnye”, yrkesmilitärer.
Pennalismen och korruptionen är utbredd och går hand i hand. Det har skrivits en del i ryska medier om hur unga värnpliktiga tvingats till prostitution av sina befäl. Officerare och chefer som säljer utrustning och teknik och berikar sig på alla tänkbara sätt. Det är också en av anledningarna till att trupperna som skickats till Ukraina har utgångna fältransoner med sig. De senare leveranserna har helt enkelt sålts.
Så beteendet i fält förvånar egentligen inte.
Om kriget överraskat oss på något sätt, så är det med insikten att den ryska armén är en koloss på bokstavliga lerfötter, som snabbt sjunkit ned och fastnat i den ukrainska tjällossnade svartjorden. Stridsvagnar och andra fordon ser ut som om de senast användes vid inmarschen i Tjeckoslovakien, eller för ännu längre sedan.
De första bilderna och berättelserna om plundring handlade om stackars hungriga ryska soldater som stal höns och annan mat. Förvirrade ynglingar som patetiskt tiggde bensin. Nu får vi en annan, mycket mörkare bild: kvinnor som först ser sin man mördas, och sedan våldtas i timmar, inför ögonen på sina barn.
Inspelningar av avlyssnade samtal från soldater som ringer hem till sina fruar och berättar om vad de hittat och sedan får höra vad de ska leta efter: ”Ta en laptop också!”.
Plundringståg i butiker men också i privata hem, övergivna eller inte. Nu när Kyivregionen är befriad, så möts ukrainarna som kommer tillbaka inte bara av sönderskjutna hus, utan också av vandaliserade bostäder där man grisat ner så mycket man kunnat.
Gör ryssarna så hemma?
Nej. Visst de kommer från fattiga landsändar och i några av samtalen har de också berättat om hur ”rika” ukrainarna är, de har ju asfalterade vägar och trafikljus. Men det handlar också om ett intensivt hat. De har fått höra att ukrainarna är undermänniskor – att de begått folkmord på ryssar, att de inte förtjänar ett eget land – än mindre egna fina hus och saker. Våldtäkter och vandalism är maktmedel, som i alla krig.
Det finns också otäcka uppgifter om ännu mörkare planer. Det talades vid krigets inledning om dödslistor med ukrainska politiker och journalister. I slutet av förra året beslutade ryska myndigheter om nya regler för massgravar, kompletta med skisser hur de skulle utföras. Tog de med sig de där mobila krematorierna för sina egna soldater, eller för något annat ändamål? I Bucha berättas det att ockupanterna gick från dörr till dörr och frågade vad de som bodde där arbetade med.
Om svaret var lärare så sköts de. Lärare – det är kulturbärare som undervisar i ukrainska och om Ukrainas historia. I ockuperade områden som t ex i Cherson förklarade man snabbt att nu var det ryska som gällde som språk även i skolan och alla böcker skulle brännas och ersättas med ryska. Rubeln skulle ersätta hryvna.
I åtta år har Putinryssland anklagat Ukraina för påhittade folkmord i Donbas. Nu verkar det ju som att det var planen för deras egen invasion: utplåna det ukrainska. Tvinga dem på knä – de skulle nu vara lillryssar och nyryssar (Malorossija, ”Lillryssland”, äldre ryskt namn för Ukraina, Novorossija, ”Nyryssland”, det namn de vill ge hela sydöstra Ukraina, från Odesa till Mariupol.)
Om ni undrar var de plundrande putinryska soldaterna gör av sitt byte, så vet vi nu att de tar med dem tillbaka – i den belarusiska staden Mazyr skickar de sedan paket med plundringsbyte hem till lilla mamma. I Narovlja, en stad i Belarus nära ukrainska gränsen har man öppnat en ”marknad” där man säljer plundrade grejor.
Tvätt- och diskmaskiner, andra hushållsgrejor, kläder, hemteknik, leksaker. Lastbilar kommer in från Ukraina med varor- så det är inte bara enskilda soldater, det är organiserat. Ibland kommer dock bytet inte fram. Det finns bilder på en utbränd rysk lastbil med rester av tvättmaskiner på flaket.
Vi kan inte låta Putinryssland komma undan ansvaret för de här krigsbrotten, för morden, avrättningarna, övergreppen, plundringen och den totala förstörelsen av Ukrainas städer och landsbygd. De ansvariga måste ställas inför rätta. Rysslands frysta utlandstillgångar måste användas som skadestånd för Ukrainas uppbyggnad efter kriget.
Och vi ska alltid minnas.
Putinryssland måste stoppas. Det kommer inte att sluta med Ukraina, om de får vinna det här kriget.
Den här krönikan är en del av en serie för Blankspot, publicerad den 3/4-2022.
Ukraina behöver oss nu – men ännu mer efter krigetPutinrysslands krig i Ukraina är nu inne på sin femte vecka. Den snabba promenaden till Kiev med 190 000 soldater som Putin tänkt sig, blev dock inte av.
Ett Ukraina, mer enat än någonsin, kämpar målmedvetet för sin frihet, självständighet och sin demokrati. De vet att ett nederlag skulle betyda en ny mörk tid i landet, med en diktatur med Belarus, Krim och för den delen dagens Ryssland som mönster. Ett land utan yttrandefrihet, utan fria och demokratiska val, där förmodligen en marionettledare blir Putins förlängda arm.
Om ens landet blir kvar på kartan. Putin har redan ritat upp ett nytt land: Novorossija, Nya Ryssland. Dit skulle städer som Odesa, Mykolajiv, Cherzon och Mariupol höra.
På dagen fyra veckor efter att kriget startade den där mörka februarinatten, talade Volodymyr Zelenskyj till Sveriges riksdag.
Han inledde talet med att påminna om det som binder samman Sverige och Ukraina – inte bara våra gula och blå fanor, men också arbetet för frihet och demokrati. Mycket av talet ägnades åt att tacka Sverige för vårt engagemang i Ukraina, även före kriget – och givetvis också för det historiska beslutet att stötta Ukraina inte bara humanitärt utan också militärt.
Vad gäller sanktioner så vill Ukraina att vi ständigt ska utvärdera och justera sanktionerna så att de blir så effektiva och kännbara som möjligt.
Zelenskyj orkade också, imponerande nog, lyfta blicken mot framtiden. Efter kriget kommer vårt stöd att behövas mer än någonsin, både för att bygga upp de hus, byar och städer som Putinryssland bombat sönder, men också det civilsamhälle som kommer att behövas mer än någonsin.
Sverige har ända sedan 2014 gjort Ukraina till vår största mottagare av bistånd i Östeuropa. Vi är de som bidragit mest, efter EU. Under kriget har vi nu också blivit en av de största givarna, både av militärt och humanitärt stöd.
Om vi dessutom ska räkna – och det är klart vi ska! – all insamling och allt stöd som allmänheten ger så slår vi alla rekord. Alla de stora insamlingsorganisationerna har nått rekordsummor, på mycket kort tid – jämförbara med insamlingarna efter tsunamin. Palmecentrets insamlingsresultat ligger nu på 1,8 miljoner kronor.
Vi använder pengarna för att stötta politiska och fackliga nätverk i Ukraina, som i nuläget också ägnar sig åt humanitär hjälp i första hand.
Vi ser också framåt: kriget kommer att ta slut en dag, och då ska landet byggas upp igen. Det materiella, men också organisationer och civila strukturer. Då ska vi vara med och stötta.
Och förutom pengar, ska vi förstås bidra med det vi är riktigt bra på, i svensk arbetarrörelse – utbildning, nätverkande, vi ska bygga starka band för att bidra till ett fritt, självständigt och demokratiskt Ukraina.
– Tillsammans jobbar vi utifrån behoven vi ser hos våra fackliga medlemmar runt om i Ukraina, och hjälper dem. Tack vare våra nätverk har vi möjligheten att hjälpa väldigt många människor, säger Ivanna Khrapko, som är en av ledarna för ett fackligt ungdomsnätverk.
Förra veckan fick de med hjälp av Yulia Misikevych från ABF Belarus en försändelse från Palmecentret, som innehöll bland annat mediciner, mat, hygienartiklar och nödvändigheter för barn.
– Varje dag, genom vår kontinuerliga kontakt med olika fackliga ledare, får vi hjälpförfrågningar och en bild av behoven som finns, säger Ivanna Khrapko.