Nyhetsbrev
Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
ENG
Swisha ett valfritt belopp till
123 24 060 72Tack för ditt stöd!
– Idag är ingen bra dag. Jag blev väckt klockan fyra på morgonen av en raketattack. Målet var en byggnad nära min lägenhet, så flyglarmet var väldigt högljutt under morgonen.
Det berättar Ivanna Khrapko som är ledare för ett fackligt ungdomsnätverk i Ukraina. Sedan det ryska invasionskriget startade i februari 2022 har hon arbetat med att mobilisera såväl nödhjälp som normal facklig verksamhet.
– Du vänjer dig vid att leva i dessa förhållanden. Och när du har en aktiv position och vill göra något har du inte tid att gråta.
Behoven nu i vinter handlar till stor del om att samla in och ge ut varma kläder, filtar och powerbanks till behövande.
Men det blickas också framåt. Ungdomsnätverket organiserar fortsatt fackliga möten med medlemmar. Samma vecka som Palmecentret pratar med Ivanna i december 2023 ska ett regionalt ungdomsforum organiseras. Fokus ligger då på återuppbyggnad efter kriget.
Men trots att Kiev kanske är den plats i Ukraina som har bäst skydd för närvarande, vågar många medlemmar inte att resa dit för träffar och utbildningar. Det är en risk att vara på resande fot, då exempelvis järnvägar kan vara en måltavla.
– Nästa år kommer vi resa direkt till medlemmarna i deras specifika regioner, säger Ivanna.
Vanliga fackliga frågor står också i fokus för nätverket, trots pågående krig. Som exempelvis en kommande lönereform och risk för uppsägningar för statsanställda. Det är brännande ämnen eftersom facket förlorar många medlemmar på grund av att människor inte längre har råd att stanna kvar i Ukraina, utan i stället tvingas lämna landet.
Men solidariteten från omvärlden fortsätter att vara viktigt för att orka hålla igång arbetet under svåra omständigheter.
– Det är jätteviktigt med support i form av pengar, men ibland är det emotionella stödet ännu viktigare, att veta att vi står tillsammans, säger Ivanna.
***
Under krigets första år följde Palmecentret Ivanna och ungdomsnätverkets arbete med återkommande artiklar.
Fortsätt att stödja folkrörelserna i Ukraina som organiserar hjälp och som kämpar för demokrati och fred.
Det ryska anfallskriget i Ukraina fortsätter och i slutet av 2023 och början på 2024 har ryska drönarattacker intensifierats. FN rapporterade att 592 civila dödats under december månad och ytterligare hundratal dödades i januari som ett direkt resultat. Enligt SVT rapporterar den ukrainska polisen att minst 9700 civila har dödats sedan krigets start.
Bland annat den 28 januari rapporterades flera attacker mot kritisk infrastruktur i stora delar av Ukraina. I dag, den 7 februari, rapporteras återigen flertalet attacker på olika platser – bland annat mot Kiev där EU:s utrikeschef Joseph Borell befann sig. Ett höghus träffades i attacken och minst fyra personer ska ha dödats och ett trettiotal skadats. Huvudstaden drabbades också av ett omfattande strömavbrott som en konsekvens av attacken.
Lördag den 24 februari kl. 15:00. På Sergels torg i Stockholm.
Israel/Palestina: Upprop för fred grundat i internationell rättInför helgens utrikesministermöte i Bryssel har 100 framstående personer – tidigare ministrar, diplomater, advokater, akademiker och fredspristagare – skrivit under ett öppet brev till EU och det belgiska ordförandeskapet, med uppmaning till unionen att göra mer för att upprätthålla internationell rätt i Gaza och för att skapa fred i Palestina och Israel. Uppropet inkluderar nio rekommendationer som EU bör implementera för att bidra till att lägga grunden för hållbar fred och rättvisa. Bland annat genom att alla medlemsstater avbryter vapenleveranser till stridande parter, mobiliserar för att öka det humanitära stödet, samt erkänner staten Palestina.
“Vi är djupt besvikna över bristen på ledarskap från Europa och förskräckta över den svaga reaktionen från det internationella samfundet gällande det extrema våldet i Gaza och Israel”.
“Vi fördömer Hamas horribla attacker mot Israel den 7 oktober och efterföljande tagande av gisslan som fortfarande hålls i dag, såväl som de israeliska styrkornas oproportionerliga militära attacker, vilka har orsakat massförstörelse i Gaza och ett dödande av civila palestinier som saknar motstycke. EU kan inte vänta med att agera.”
Professorn Olivier De Schutter, medinitiativtagare, säger i ett pressmeddelande:
“Europa har ett unikt historiskt ansvar gentemot både israeler och palestinier. Trots detta sviker vi dom. Européer måste kliva fram och uppmana parterna att avsluta konflikten för att rädda liv, och ta uti med uppenbara och systematiska brott mot internationell humanitär rätt.”
Palmecentrets ordförande Margot Wallström och generalsekreterare Anna Sundström finns bland de 100 personer som har undertecknat initiativet. Bland de svenska undertecknarna finns även:
1. Officiellt och offentligt begära att Schweiz brådskande kallar till en konferens för de höga fördragsslutande parterna av den fjärde Genèvekonventionen gällande skydd av civila i tider av krig.
2. Mobilisera för att garantera en omedelbar ökning av humanitärt bistånd som faktiskt levereras på marken, säkert och utan restriktioner, samt att effektivt skydda humanitära biståndsarbetare och deras insatser i Gaza.
3. Omedelbart avbryta försändelser av vapen från medlemsstater till parter i konflikten, som är ett brott mot den fjärde Genèvekonventionen.
4. Omedelbart frysa handeln av israeliska produkter från ockuperade områden i Palestina. Israels bosättningspolitik bryter mot internationell lag enligt artikel 49 i den fjärde Genèvekonventionen, som förbjuder en ockupationsmakt att ”tvångsförflytta eller överlåta delar av sin egen befolkning till det territorium som den ockuperar”.
5. Stärka en kärngrupp av EU-medlemmar aktiva inom ett fredsinitiativ – med Spanien, Irland och andra stater som delar en liknande vision – för att tillsammans med arabländerna bidra till att lägga grunden för ett hållbart fredsinitiativ. Till en början med civila grupper som är villiga att diskutera fred.
6. Stärka de diplomatiska insatserna för ett ovillkorligt frigivande av alla 129 kvarvarande israeliska gisslan som hålls av Hamas och andra väpnade grupper, liksom för frigivningen av de runt 2000 palestinier som är olagligt frihetsberövade i Israel.
7. Erkänna Palestina som en stat i linje med FN:s resolution från 1947.
8. Finansiera Internationella brottmålsdomstolen (ICC) och försäkra ansvarsutkrävande för att de som är ansvariga för allvarliga internationella brott, vilket nödvändiggör utfärdande av arresteringsorder mot ansvariga som står anklagade för internationella brott under och efter den 7:e oktober.
9. Investera i kultur och initiativ som främjar fred och internationellt samarbete, givet de akuta behov att bekämpa antisemitism, islamofobi och främlingsfientlighet i Europa.
Vad har ni emot oss som jobbar för fred?
Regeringen stoppar stödet till fredsorganisationer som IKFF, Kristna fredsrörelsen och Svenska freds. Det handlar knappast om pengarna utan om något annat.
I nära hundra år har Sverige stöttat svenska folkets engagemang och organisering för fred. Det var i en riksdagsmotion år 1929 som det första stödet beviljades med motiveringen; ”Ingen medborgare bör lämnas oberörd av upplysningen för fred. Likasåväl som det hittills inom olika länder bedrivits ett aktivt arbete för försvaret, bör ett omfattande arbete för freden försiggå.”
Men nu är den svenska traditionen över och ett 95-årigt statligt stöd till svenska fredsorganisationer går i graven.
Sammanlagt rör det sig om drygt 20 miljoner kronor årligen. En droppe i budgethavet jämfört med till exempel försvarsanslagen som på kort tid nästan har fördubblats till 119 miljarder.
Det kan knappast vara pengarna det handlar om. Det framstår därför tyvärr som att det är just de svenska fredsorganisationerna man vill försvaga. Eller kanske fredsarbetet i största allmänhet. Även FN:s fond för fredsbyggande arbete får sitt bidrag halverat av regeringen.
Företrädare för regeringen och försvarsmakten försäkrar gång på gång att det sista de vill är att Sverige ska dras in i krig. De vill bevara freden. Vad kan då vara bättre än att ha starka fredsorganisationer med på tåget?
Organisationer som tidigare har drivit på Sverige att ansluta sig till konventionerna som förbjuder personminor och klustervapen och verkat för att ett demokratikriterium införs vid vapenexport.
Anser regeringen att det var dåliga beslut?
Få av världens konflikter efter andra världskriget har haft militära lösningar. Det är förhandling och klassiskt fredsbyggande arbete som har fått slut på vidriga, destruktiva krig.
”Sverige är fredsskadat” får vi höra gång på gång av de som verkar ha glömt bort Sveriges ihärdiga och vid flera tillfällen framgångsrika insatser i konflikter sedan slutet av 40-talet. Då har vapnen varit just diplomati, medling och fredsförhandling.
Även den nuvarande regeringen har uttalat en ambition att lösa internationella tvister på fredlig väg. I reformagendan för ett nytt bistånd betonas också vikten av kvinnors deltagande i fredsprocesser.
Hur går det ihop med indragen finansiering till organisationer som arbetar med just det?
Starka fredsorganisationer utgör inget hot i ett samhälle med en fri och spänstig debatt kring försvarsfrågor. Om fredsarbete och fredsbyggande börjar ses som fula ord är vi som demokratiskt samhälle illa ute.
Fred är mer än frånvaron av krig vilket alla som sysslar med frågan mycket väl vet om. Fred förutsätter ett samhälle där alla individer kan känna sig säkra. Ett samhälle utan våld och förtryck, där ordet är fritt och demokratin livskraftig. Det brukar kallas mänsklig säkerhet till skillnad från staters dito.
Fred är också en grundförutsättning för utveckling av hållbara samhällen. De globala målen i Agenda 2030 som regeringen har förbundit sig till, pekar ut fred som ett absolut grundkrav för att dessa ska kunna uppnås.
Stödet till svensk fredsrörelse har omfamnats av samtliga regeringar oavsett politisk färg fram tills nu. Kan vi hoppas på att dagens regeringsföreträdare i ljuset av detta tänker om och ändrar vad som framstår som ett historielöst beslut?
Att beröva fredsorganisationerna deras stöd äventyrar det demokratiska samtalet och deras granskande roll riskerar att försvagas.
Vi kräver att regeringen snarast ser till att den svenska fredsrörelsen får en stabil och långsiktig ekonomisk grund att stå på. Något annat är inte värdigt ett fritt och demokratiskt samhälle som Sverige.
Det har redan gått tre år sedan militärkuppen i Burma (Myanmar) den 1 februari 2021. Massdemonstrationerna som bröt ut svarades på med brutalt våld och systematiska övergrepp mot demokratirörelsen, fackföreningar, människorättsaktivister och oberoende media.
Trots militärens våld har motståndet vuxit sig starkare och tagit olika former. Bland annat har en civil olydnadsrörelse växt fram. Hur ser utvecklingen och situationen ut när krisen nu går in på sitt fjärde år?
På tre år har mer än 4400 människor dödats och över 25 000 frihetsberövats av juntan. Hundratusentals har förlorat sina hem på grund av flygattacker och bombningar mot ett stort antal byar. FN beräknade i slutet av 2023 att det finns omkring 2.6 miljoner internflyktingar i landet.
Landet är också i en ekonomisk kris, och osäker livsmedelsförsörjning och arbetslöshet är utbrett. Mer än 70 procent av Burmas befolkning bor på landsbygden och är beroende av jordbruk för överlevnad. Men en stor del av landsbygdsbefolkningen lever numera som internflyktingar och har inte längre tillgång till sin åkermark. Bönder kan inte odla på grund av strider och minor. Samtidigt lämnar många industrier och företag på grund av ekonomiska sanktioner och instabilitet.
Under hösten 2023 har det väpnade motståndet intensifierats och stridigheter eskalerat, och många ungdomar har tagit upp vapen för att slåss mot juntan. Väpnade grupper har slagits mot juntan i mer än 60 år, men sällan tidigare har de arbetat tillsammans eller skapat allianser sinsemellan. De har lyckats trycka tillbaka militären på många håll i landet under det senaste halvåret.
Juntan har dock svarat på den inledda motståndsoffensiven med att attackera civilbefolkningen i allt högre utsträckning. I slutet av november rapporterades minst 244 riktade attacker mot civila i fem regioner och FN rapporterade i början av december att en halv miljon människor fördrivits sedan striderna intensifierats i oktober.
Samtidigt är fredliga protester minst lika viktigt för motståndet. Efter statskuppen 2021 initierades en civil motståndsrörelse av ungdoms- och arbetarrörelser i landet. Efter ett par dagars tyst chock började människor protestera. En massrörelse växte snabbt och det blev startskottet på den massiva demonstrationsvågen i landet, där Rangoon och många andra städer helt paralyserades av demonstrationer och strejker. Utmärkande var också att kvinnor klev fram och till stor del utgjorde den drivande kraften.
En central metod för demokratirörelsen är civil olydnad och på årsdagen arrangeras exempelvis en tyst strejk – den femte i sitt slag. Gatorna gapar tomma under dagen eftersom människor runt om i landet stannar inomhus i sina hem och på sina arbetsplatser.
Ytterligare exempel på protestaktioner är den så kallade ”White Campaign”. Människor protesterar mot militärdiktaturen genom att klä sig i vitt – ett vitt armband, en vit t-shirt eller annat plagg. Det kan även människor runt om i världen göra som vill stötta Burmas demokratirörelse och uttrycka sin solidaritet genom att dela på sociala medier. Kampanjen är inte enbart begränsad till årsdagen utan sker varje måndag.
Ett annat exempel är att höja upp tre fingrar i luften. Gesten började användas av demonstranter i Thailand efter militärkuppen 2014 och spred sig bland demonstranter i Burma efter kuppen 2021. Symbolen är inspirerad av bok- och filmserien Hungerspelen där den används som ett motstånd mot makthavarna. Gesten är ett ytterligare sätt att visa solidaritet med Burmas demokratikämpar.
Palmecentret har samverkat med folkrörelser i Burma under många år som arbetar för demokrati och mänskliga rättigheter. De var tidigt involverade i att organisera motståndet efter kuppen.
Stötta demokratikämpar i Burma och runt om i världen. Swisha en gåva till 123 24 060 72.
Hör journalisten Axel Kronholm rapportera om nuvarande situation i Burma i P1 Morgon:
Burma: Fackliga ledare måste gömma sig (2022)
Gränsöverskridande bistånd krävs för att hindra humanitär katastrof i Burma (2022)
Palmecentrets partners centrala i Burmas demokratirörelse (2022)
Ljusmanifestation för en omedelbar vapenvila i Gaza
Vi ses den 1 februari kl. 17:00-17.30 på Norra Bantorget i Stockholm på en ljusmanifestation för omedelbar vapenvila i Gaza!
Med på manifestationen finns Morgan Johansson, Sara Kukka-Salam, Nina Ünesi, Daniel Vencu Velasquez Castro och Otto Widmark som håller korta appeller.
Manifestationen arrangeras tillsammans med S-kvinnor, Tro & Solidaritet, S-studenter, SSU och Socialdemokraterna i Stockholmsregionen.
How to Run and Represent a Party – new introductory coursePolitical parties play a significant role in viable democracies. They act as key actors in the struggle for democratic, free, and equitable societies.
When political parties function well, they are not only involved in creating policy in parliaments or in running campaigns. They also help ordinary people to have political and democratic influence. And they function as a link between citizens and the political power – by bringing together voters, making them members, educating them, and mobilizing them to make their voices heard. Parties, in a sense, become a tool for people to exert influence.
The Palme Center cooperates with Social Democratic sister parties around the world. Our aim is to strengthen their ideological and organisational capacity. Because to be a democratic and resilient actor is an important factor in order to become a key driver for progressive change in one’s country and community.
The study material covers key areas that will help you form, organize, develop, and represent a democratic party. It is aimed at leaders and active members of Social democratic parties around the world. And it can be used to design ones own party trainings on the various topics.
– We know that education is crucial in a democracy. The same goes for successful Social democratic political parties that want to effect change within their contexts. We have developed this material in six modules about how to run and represent a party, to give inspiration to our sister parties’ training activities as well as our own, says Sanna Eliasson, grant coordinator for political party support.
– The ambition is that not everyone needs to reinvent the wheel, but that we can share existing experiences among each other.
The modules cover topics such as formulating policy, holding elections, campaigning and so on.
The material is for leaders and active members of Social Democratic parties around the world. You can use it to design your own party trainings on the respective topics. The materials can also be used for several meetings in the form of a study circle, to discuss the questions and ideas in the various modules.
Internationellt upprop: Stoppa överföringen av vapen!16* internationella organisationer – däribland Amnesty, Rädda barnen och Oxfam – gick den 24 januari ut i ett öppet brev med uppmaning till FN:s medlemsstater att agera för vapenvila och omedelbart stoppa vapenleveranser till Israel och palestinska väpnade grupper. Palmecentret har anslutit sig till initiativet.
Uppropet kräver att alla stater omedelbart stoppar överföringen av vapen, vapendelar och ammunition så länge det finns risk för att dessa används för att begå eller underlätta allvarliga brott mot internationell humanitär rätt och de mänskliga rättigheterna.
Israels belägring, bombningar och de pågående striderna berövar civilbefolkningen deras grundläggande förutsättningar för att överleva och gör Gaza obeboeligt.
Omvärlden har ett ansvar att förhindra en ytterligare förvärrad humanitär katastrof! Alla stater har ett ansvar att förhindra illdådsbrott och främja efterlevnad av principer som skyddar civila.
*Den 11 april har över 250 organisationer från runt om i världen sällat sig till uppropet.
Mer än 33 000 palestinier har dödats i Gaza, varav minst 14 500 barn. Tusentals fler är begravda under rasmassorna och förmodas vara döda. Palestinier fortsätter att dödas i områden som de blivit uppmanade att fly till av den israeliska regeringen.
Ett okänt antal palestinska civila har olagligt frihetsberövats.
Över 70 procent av Gazas befolkning, omkring 1,7 miljoner människor, har tvångsförflyttats.
Hälften av Gazas befolkning, omkring 1,1 miljoner palestinier, utsätts för katastrofala nivåer av hungersnöd och svält är överhängande i norra Gaza. Hela befolkningen (omkring 2,2 miljoner människor) lever i akut osäker livsmedelsförsörjning.
Mer än 70 procent av Gazas byggnader och infrastruktur för vatten och sanitet har förstörts eller skadats. Befolkningen har nästan ingen tillgång till rent vatten.
Inget sjukhus i Gaza är i full drift. Över 489 sjukvårdsarbetare och minst 243 hjälparbetare har dödats.
(siffrorna från Gaza fr. den 10 april)
Omkring 1 200 israeler, varav 764 civila, har dödats av Hamas och andra terrorstämplade palestinska grupper.
Dessa beväpnande grupper har fortsatt att avfyra raketer mot civila befolkningscentra i Israel.
Hundratals israeler och utlänningar har tagits som gisslan, inklusive barn. Mer än 130 gisslan hålls fortfarande i Gaza.
Brevet skickades till biståndsminister Johan Forssell, den 16 januari 2024
Regeringens reformagenda avser att bidra till ett starkt civilsamhälle och stödja organisationer, demokratirörelser, aktörer och nätverk som står upp för mänskliga fri- och rättigheter, samt bevakar och slår vakt om demokrati och rättsstatens principer. Regeringen säger sig också vilja öka stödet till människorätts- och demokratiförsvarare. Signaler vi får om kommande beslut kring “Strategin för stöd genom svenska organisationer i det civila samhället” (“CSO-strategin”) påvisar nu motsatsen.
CSO-strategin är den enda strategin som huvudsakligen fokuserar på civilsamhället i sin egen rätt, och som utgår från att långsiktigt bygga ett hållbart och oberoende civilsamhälle som ett fundament för demokratisering och människors förutsättningar att ta sig ur fattigdom och förtryck. Strategin möjliggör ett anpassat och pluralistiskt stärkande av civilsamhället i utsatta kontexter, genom att jobba med, och inte för, civilsamhället utifrån olika perspektiv, kunskaper och erfarenheter. Anslaget utgör en ekonomisk grundsten för de samarbetspartners som utför ett långsiktigt svenskt utvecklingssamarbete, genom lokal förankring och närvaro. Ändringar i CSO-strategin kommer direkt beröra verksamheten och villkoren för ett stort antal civilsamhällsorganisationer, globalt och i Sverige.
I regleringsbrevet 2024 till Sida konstateras att beslut om CSO-strategin ska tas i januari 2024. Enligt de Gemensamma Åtaganden (GÅ) ska regeringen samråda med berörda civilsamhällesorganisationer inför övergripande och principiella beslut om den svenska biståndspolitiken, och inför förestående förändringar i politiken som direkt berör civilsamhällsorganisationernas verksamhet och villkor. Dessutom står det uttryckligen i GÅ att regeringen ska samråda med berörda civilsamhällesorganisationer i ett tidigt skede när strategier ska utarbetas. Konsultationer kring CSO-strategin skedde med den tidigare regeringen under 2021, men sedan den nya regeringen tillträdde med en ny biståndspolitik har inget samråd skett. Detta är ett allvarligt avsteg från den överenskomna arbetsordning som regeringen och civilsamhällets organisationer enats om.
I det samråd som skedde 2021 bidrog civilsamhället med många inspel till förbättring av CSO-strategin. Dessa inspel förblir relevanta och vi hoppas att regeringen tagit del av dessa i framtagandet av en ny strategi. En fråga som inte diskuterades närmare då, och som enligt uppgift diskuteras nu är förändringar i egeninsatsen. I gällande CSO-strategi krävs en egeninsats på 5, respektive 10 procent, som ska utgöras av kontanta medel insamlade i Sverige. Enligt information som vi har fått ta del av, i brist på dialog direkt med regeringen, diskuteras en egeninsats på 20 procent. Utan att ha haft tillgång till regeringens motivering och konsekvensanalys av ett sådant förslag kan vi snabbt konstatera att det skulle få allvarliga konsekvenser för civilsamhällesorganisationers och Sidas arbete, och därmed för genomförandet av strategin.
Insamlingsinsatser är resurskrävande och framgången beror på många faktorer som inte nödvändigtvis kopplar till organisationens resultat i relation till biståndsmålet. Insamlingsinsatser tar lång tid att bygga upp och resultatet är oförutsägbart inte minst i ekonomiskt utmanande tider som dessa. Med varje procent som egeninsatsen ökas, riskerar antalet organisationer som klarar att möta den att krympa. En kraftig höjning av egeninsatsen skulle innebära att många små samarbetspartners slås ut helt, medan större samarbetspartners drastiskt skulle behöva begränsa sin insats inom CSO-strategin. Ju snabbare denna förändring fasas in, desto större blir konsekvenser för demokratiarbetet och den omfattande och viktiga delen av svenskt utvecklingssamarbete som utförs med civilsamhället som aktör.
Med detta brev vill vi härmed understryka vikten av att utreda konsekvenserna av en förändrad egeninsats innan några eventuella förändringar beslutas.
Anna Sundström, generalsekreterare Olof Palmes Internationella Center
Erik Lysén, chef Act Svenska kyrkan
Louise Lindfors, generalsekreterare, Afrikagrupperna
Brian Kelly, generalsekreterare, Artikel2
Martina Hibell, generalsekreterare, Barnfonden
Catherine Isaksson, generalsekreterare, CIS – Centerpartiets Internationella Stiftelse
Farhad Mazi Esfahani, generalsekreterare, Clowner utan Gränser
Mattias Brunander, generalsekreterare, Diakonia
Ulrika Strand, generalsekreterare, Fonden för mänskliga rättigheter
Anna Stenvinkel, generalsekreterare, ForumCiv
Sonja Markovic, ordförande, Framtidsjorden
Malin Nilsson, generalsekreterare, Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet, IKFF
Johanna Davén, generalsekreterare, IOGT-NTO Movement
Alexander Clemenson, generalsekreterare, KFUM Sverige
Lotta Sjöström Becker, generalsekreterare, Kristna Fredsrörelsen
M.fl. Hela listan med undertecknande organisationer hittar du här.
Hur funkar EU – och vad handlar EU-valet om?Den 9 juni är det val till EU-parlamentet. EU:s klimatpolitik blir allt viktigare för den svenska klimatpolitiken. Allians för rättvis klimatomställning vill ge aktiva medlemmar i civilsamhällets organisationer ökad kunskap om EU och våra möjligheter att påverka i riktning mot en ambitiös och rättvis klimatpolitik som uppfyller Parisavtalets mål. Under våren arrangeras därför fyra seminarier på temat.
Plats: Europahuset (Regeringsgatan 65, Stockholm) eller online.
Tid: Tisdag 20 januari kl. 11.30-14.00.
11.30 Registrering och lunchsmörgås.
12.00 Inledning.
Johan Wullt, EU-kommissionens representation i Sverige
Ida Ragnarsson, Concord
13.50 Summering och avslut.
Seminariet kan följas online. Länk skickas ut innan evenemanget till de som anmält sig.
Anmäl dig senast den 23 januari för fysiskt deltagande. För att delta digitalt går det fortfarande bra att anmäla sig.
Palmecentret har varit initiativtagare till en allians med många aktörer för rättvis klimatomställning. Alliansen samlar fackförbund, miljöorganisationer, feministiska organisationer, kulturaktörer, fredsorganisationer m.fl. ARK riktar en kraftfull uppmaning till Sveriges riksdag och regering att under den här mandatperioden agera för en heltäckande och rättvis omställning.
Kanske måste texten ta sin början 1993? På det där skoldiskot som jag aldrig kommer glömma. Inlåst på en toalett med kompisen från en annan skola, som kommit för en fest men i stället jagades av nynazister för att hon var judinna. Tillsammans tog vi skydd. Hon gråtandes, jag i ett tafatt försök att trösta. Båda livrädda där inne på toaletten medan killar med rakade huvuden bankade på dörren. Ett tydligt hatbrott men som i 90-talets Sverige inte fick någon konsekvens. Det var i alla fall min början. Början på mitt engagemang mot rasism och nationalism. Och för alla människors lika värde.
Eller ska jag inleda i vår politiska samtid? På många sätt så lik den tid som formade mitt politiska engagemang. När vänner tvingas känna oro över barnen vars judiska skola nu vaktas av polis, eller för barnens framtid när hatet och misstänksamheten mot muslimer ökar. Intoleransen växer igen, oavsett om du bär hijab eller davidsstjärna.
Är det i mina tankar på de många israeler som jag efter år av samarbete kommit att kalla vänner jag bör ta avstamp? Alla de som nu förenats i en ny kollektiv sorg efter Hamas terrorattack? Eller i den kollektiva rädslan hos de palestinska vänner som dagligen tvingas till underkastelse enligt ockupationspolitikens motbjudande logik? I sorgen hos de vänner som frågar; ”varför är våra palestinska barns liv inte lika mycket värda?”
Men om jag börjar med konflikten vilket årtal ska jag i så fall välja?
Kanske måste min text ändå börja med konflikten? Ockupationen, bosättarvåldet, förnedringen som palestinierna lever med varje dag. Politiska ledare som använder konflikten för egna politiska syften, och högerextrema ministrars tal om fördrivning av palestinier. Kvar är människorna med otryggheten, berövade sina grundläggande rättigheter och sin framtid.
På TV och radio talar man om många år av status-quo. Men det enda som varit konstant är omvärldens ovilja att agera. Trots mer våld, fler bosättningar, ökad repression och en alltmer negativ demokratisk utveckling.
Men om jag börjar med konflikten vilket årtal ska jag i så fall välja? År 722 före vår tideräkning när kungariket Israel erövrades av assyrierna? Romarrikets övertagande? Det turkiska imperiets? Det brittiska? Eller 1917 då Storbritannien lovade bistå den sionistiska rörelsen med att upprätta ett judiskt nationalhem? Är den naturliga startpunkten kanske november 1947 när FN:s generalförsamling beslutade att dela området i två delar, en arabisk och en judisk del? Kanske i maj 1948 när staten Israel utropades, i fördrivningen av palestinierna och de olika krig som därefter följt och utvidgat Israels gränser? Eller bör utgångspunkten vara fredsavtalet 1993 som aldrig kom att förverkligas? Allt detta reducerar dock människors lidande till årtal, gränser och politiska misslyckanden.
Ja, det är nog ändå om människorna texten ska handla om. Alla de palestinier och israeler jag mött genom åren. Haya som bor med sin familj i Bethlehem. ”Jag och min lillebror blir inte så rädda när vi hör hur det smäller, berättade hon, men vi går alltid hem till mamma när det händer”. Ayham, som drömmer om att spela fotboll på en riktig gräsplan, men i flyktinglägret där han bor finns bara dammiga gator och gränder. Den gamle mannen i byn Beit Mirsim som hört att det var svenskar i byn och kom för att tacka. Byn som totalförstördes av israelisk militär 1967 byggdes upp igen med stöd från Sverige. Dov, den israeliska politikern som lämnat Knesset då han inte längre ville legitimera vad han kallar ”Israels så kallade demokrati” och i stället engagerar sig i civilsamhället. Den före detta soldaten Avner som blivit fredsaktivist och nu guidar på ockuperad mark. Och alla de många representanterna för israeliska progressiva partier och organisationer som under många år vädjat till omvärlden att öppna ögonen och se vad Netanyahu och högern gör med deras land.
Men jag tvekar, min text kommer inte kunna inrymma alla de levnadsöden jag mött. Kanske måste jag ändå börja i det sönderbombade Gaza?
På drygt två månader har Gaza förvandlats till helvetet på jorden. En kyrkogård. Som svar på ett fruktansvärt terrordåd mot civila israeler har Israels urskillningslösa bombningar förvandlat städer och byar till småsten. Över 20 000 människor har enligt de senaste uppgifterna dödats. Utan att räkna alla de som ej återfunnits under husruinerna. Den absoluta majoriteten är civila. 40 procent är barn. Står vi på randen till ett folkmord? Inte sedan Vietnam-kriget har så tunga bomber använts i tätbefolkade områden.
Olof Palmes ord från det berömda jultalet 1972 känns otäckt aktuella; “Man bör kalla saker och ting vid deras rätta namn. Det som nu pågår i Vietnam är en form av tortyr. Det man gör är att plåga människor, plåga en nation för att förödmjuka den, tvinga den till underkastelse inför maktspråk. Och därför är bombningarna ett illdåd. Och av det har vi många exempel i den moderna historien. Och de är i allmänhet förbundna med ett namn: Guernica, Oradour, Babij Jar, Katyń, Lidice, Sharpeville, Treblinka. Där har våldet triumferat. Men eftervärldens dom har fallit hård över dem som burit ansvaret.”
Nu fogas ett nytt namn till raden: Gaza, julen 2023.
