Nyhetsbrev
Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
ENG
Swisha ett valfritt belopp till
123 24 060 72Tack för ditt stöd!
Hur har din sommar varit? För mig har det varit ytterligare en påminnelse om att det helt uppenbart brinner i knutarna. Bokstavligen så när vi talar om klimatet – juli månad var den varmaste som uppmätts för det globala genomsnittet. Enorma skogsbränder har härjat i bland annat Portugal, Grekland och Kanada där tiotusentals människor har tvingats evakuera.
I Sverige har vi i stället drabbats av extremväder i form av översvämningar med bland annat kollapsade vägar och järnvägar som resultat.
Det har också varit en sommar av ovisshet. På Utrikesdepartementet pågår det just nu ett arbete med den så kallade reformagendan för biståndet – en ”historisk förändring” enligt biståndsministern. Det som är uttalat är att högerregeringens utrikes- och biståndspolitik ska fokusera på närområdet och svenska intressen. Mycket mer än så vet vi inte, då det har varit alltför lite öppen dialog med biståndsorganisationer eller i Riksdagen.
Men vi vet att vi gör oss själva en otjänst när vi ställer nationella intressen mot internationell solidaritet. Demokratins kris, krig och kärnvapenhot, ökad migration, klimatkris och pandemier kan inte mötas med murar mot omvärlden. Det är alla händelser som påverkar oss i Sverige och som kräver internationellt samarbete för att lösa.
Trots den vetskapen är det enkelt att sköljas över av uppgivenhet när jag läser den ena dåliga nyheten efter den andra. Men jag påminns om att vi inte får fastna i det tillståndet, för det finns också ljusglimtar.
När forskningsinstitutet V-dem summerade läget för demokratin i världen 2022 lyfte de upp ett antal länder som har ”studsat tillbaka” från att bli alltmer auktoritära och repressiva till att gå i motsatt riktning och i stället stärka demokratin. Faktorer som var avgörande för vändningen är bland annat folklig mobilisering, en enad politisk opposition som samarbetar med civilsamhället och internationellt demokratistöd. Så jag känner hopp och tilltro till vikten av vårt arbete och att vi tillsammans engagerar oss för mer solidaritet, jämlikhet och demokrati.
Det är det hoppet som jag tar med mig in i hösten och Palmecentrets arbete framåt!
OmVärlden sammanfattade i början av augusti vad som har hänt i biståndssvängen under semestern:
OmVärlden: Här är frågorna som togs upp under sommaren
OmVärlden: Läckt dokument oroar biståndsexperter
OmVärlden: Ny syn på jämställdhet då regeringen ändrar sin biståndspolitik
Concord: Biståndsdebatten i media – sommarspecial
Global Bar Magazine: Allt forskningssamarbete stoppas
Aftonbladet: Regeringen stoppar nödvändig forskning (debattartikel av 606 forskare)
Altinget: Det här är din viktigaste agenda, Ulf Kristersson (debattartikel av 38 org.)
Internationell Utblick: Sveriges Palestinapolitik 1948 till 2023
Under den tid som staten Israel existerat har Sveriges Palestinapolitik skiftat. På senare år har Sverige tillhört de mest aktiva i frågan i EU och riktat biståndsmedel till palestinierna. När den nytillträdde högerregeringen nu minskar på biståndet och blir mindre engagerade i frågan finns det därför anledning till en historisk odyssé i ämnet. Måndagen den 18 september bjuder ABF Stockholm, tillsammans med Olof Palmes Internationella Center och Socialdemokrater för Tro och Solidaritet in Mathias Mossberg, Thomas Hammarberg, Evin Incir och Anders Bjurner till ett spännande samtal om Sveriges Palestinapolitik 1948-2023.
NÄR: Måndag 18 september kl 18.00
VAR: ABF-huset, Sveavägen 41, Palmesalen, 1 tr.
Fri entré.
Medverkande:
Arrangeras av: ABF Stockholm, Olof Palmes Internationella Center och Socialdemokrater för Tro och Solidaritet.
50 år sedan militärkuppen i ChileHur kunde det ske? Hur agerade Sverige? Hur fortsätter vi organisera oss för en demokratisk, jämlik och rättvis värld?
Välkomna till en hel eftermiddag för att minnas de som blev dödade, torterade och tvingade till flykt av den hänsynslösa militärdiktaturen i Chile mellan 1973-1990.
Under dagen kommer det vara tal, panelsamtal, filmvisningar och kulturella inslag för att minnas och fortsätta kampen för en rättvis och demokratisk värld.
Boka din plats! Det är först till kvarn som gäller.
Evenemanget görs i samarbete med Chiles ambassad i Sverige, Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Olof Palmes Internationella Center, Olof Palmes Minnesfond, Nordiska Latinamerikainstitutet vid Stockholms universitet, Landsorganisationen i Sverige och ABF Stockholm.
Internationell utblick: Turkiet efter valen
Den 14 maj 2023 gick Turkiet till parlaments- och presidentval. En bred opposition samlades kring en gemensam kandidat som utmanade president Erdogan. Både i och utanför Turkiet kallades detta ännu en gång för ett ödesval. OSSE har i sin eftervalsrapport pekat på att valet inte var rättvist, särskilt vad gäller den mycket ojämlika tillgången till media i valkampanjen.
President Erdogan och hans parti AKP, som styrt landet mer än 20 år, sitter kvar vid makten. Landet är idag mer polariserat än någonsin, vilket speglas i parlamentet: ytterlighetspartier, såsom ultranationalister och islamkonservativa, är representerade. Vad kommer att hända framåt för Turket, politiskt, ekonomiskt och utrikespolitiskt? Vilka utmaningar står president Erdogan och hans nya kabinett inför, och hur är utsikterna för oppositionen, som är än mer splittrat efter valet?
Evenemanget arrangeras av ABF Stockholm och Olof Palmes Internationella Center.
I en krönika i Altinget går Claes Arvidsson hårt mot fredsrörelsen och Olof Palmes Internationella Center. Jag har svårt att förstå vad han egentligen vill åstadkomma med sin kritik. Vad får vi för värld om varje aktör som på något sätt agerar för fred och internationell samverkan stämplas som Putinkramare?
Vi kan inte ha en global ordning där den starkaste makten kan göra precis som den behagar. Världsordningen måste bygga på spelregler som gäller för alla stater. Att Ryssland genom sin invasion bryter mot FN-stadgan är det som gör det legitimt att stödja Ukraina, även militärt.
Claes Arvidsson säger att det är bra att vi från Palmecentret har samlat in pengar och genomfört konkreta humanitära projekt i Ukraina, men insinuerar att vi borde köpt vapen för pengarna. Men det är väl knappast vapenhandel som Palmecentret har specialkunskaper om. Däremot är vi duktiga på att stödja folkrörelser som gör viktiga insatser i ett krigshärjat land.
Lite smickrande är det att Claes Arvidsson noga verkar ha följt det arbete som Palmecentret gjort för att åter lyfta fram begreppet gemensam säkerhet. Begreppet blev etablerat genom en internationell kommission, ledd av Olof Palme, som i början av 1980-talet lanserade tanken om att säkerhetspolitiken måste bygga på insikten att i ett kärnvapenkrig finns inga vinnare. Bara ömsesidig förintelse. Således har båda sidor ett gemensamt problem att hantera.
Då, i början av 1980-talet, ökade spänningarna mellan de båda militärallianserna. Ett fullskaligt krig skulle ha förvandlat Europa, Sovjetunionen och USA till radioaktiva grushögar. Men insikten växte om behovet av nedrustning och gemensam säkerhet. Reagan och Gorbatjov möttes för fredssamtal, som ledde till avspänning och en minskning av kärnvapenarsenalerna.
Men nu ökar krigshotet, kärnvapenmakterna rustar upp och vi ser fler väpnade konflikter. Risken ökar för krig som skulle betyda slutet för den mänskliga civilisationen. Det ryska ledarskapet hotar öppet med att ta till kärnvapen.
En kärnvapenkonflikt kan utlösas oavsiktligt när automatiserade system varnar för vad de tror är ett angrepp. FN:s generalsekreterare har uttryckt det som att mänskligheten bara är ett misstag bort från nukleär förintelse.
Därför är behovet nu större än på länge av en aktiv fredsrörelse, internationellt samarbete och förståelse för behovet av gemensam säkerhet. Inte för att ursäkta Putins invasion, utan för att skapa hopp för mänskligheten; det finns alternativ till krig och inskränkt nationalism.
Sammantaget 92 stater har tagit ställning och skrivit under FN:s konvention om ett förbud mot kärnvapen. Dessa länder går före och sänder en tydlig signal till kärnvapenstaterna att det nu är dags att helt skrota kärnvapnen. Den norska Nobelkommittén uppmärksammade kampen för att förbjuda kärnvapnen genom att tilldela 2017 års fredspris till organisationen International Campaign to Abolish Nuclear Weapons (ICAN).
Mänskligheten måste vara mogen att ta steget att avskaffa vapen som är ett hot mot vår existens. Som om det inte räckte med klimatkris och hotet mot den biologiska mångfalden. Det är inte naivt, utan tvärtom att ta ansvar för vår gemensamma överlevnad.
Sverige har stolta traditioner när det gäller att agera för fred och nedrustning. Det förpliktigar också som medlem i Nato. Vi borde givetvis ställa oss bakom och ta ledningen i kampen för ett globalt förbud mot kärnvapen.
Debattartikeln publicerades i Altinget den 16/8-2023.
Palmecentret på Global Festival
Situationen för palestinierna blir allt värre, samtidigt som världens fokus ligger på det som händer i Ukraina. Varför bryr vi oss inte mer? Är idén om en tvåstatslösning nu helt körd?
Despite being banned and having several members and activist jailed, the Russian youth organisation Vesna continues fighting for freedom and democracy.
How do they fight the Putin regime with non-violence, what has happened to the jailed activists and what can we in Sweden do to support those who continue the struggle for democracy inside Russia?
Festivalen arrangeras av Global Bar Magazine i samarbete med Olof Palmes Internationella Center, Globala Fonden, Läkarmissionen, ActionAid och Studio SN7.
Fler evenemang är bland annat ”Hur ska EU möta Kina och Ryssland?”, där Evin Incir, socialdemokratisk EU-parlamentariker, deltar. Seminariet äger rum den 25/8 kl. 8.30-9.30.
Hela programmet hittar du här.
Regeringen offrar barns framtid med kortsiktiga biståndsnedskärningar
I över femtio år har vi haft parlamentarisk enighet i Sverige om att vi har råd att avsätta en hundradel av landets inkomster (BNI) till bistånd till människor som lever i fattigdom och förtryck. En krona av hundra. I år beslutade dock regeringen att enprocentmålet skulle skrotas och att biståndspolitiken ska läggas om. Det kommer att påverka miljontals människor som lever i stor utsatthet på grund av krig, förtryck, våld och extrem fattigdom. Inte minst barn och unga.
Regeringen har börjat med att skära ner biståndsbudgeten till en fast summa om 56 miljarder kronor per år under de närmaste tre åren. En nivå som inte tar hänsyn till vår ekonomiska tillväxt eller de ökade behoven i världen. Det innebär att vi ger mindre bistånd i förhållande till vår ekonomi än vad vi gjort på flera decennier. Samtidigt har regeringen aviserat en historiskt stor omläggning av biståndet. Det ska i högre grad fokusera på Sveriges närområde och Ukraina. Behoven i Ukraina är betydande. Men att låta barn och unga som lever i fattigdom och konflikt stå för notan är oetiskt.
Regeringens nedskärningar har också mött stark kritik från forskare, civilsamhället, oppositionen, och internationella aktörer. Många har påpekat att dessa kommer att få allvarliga konsekvenser för de barn som lever i utsatthet liksom försvåra arbetet att nå de globala målen för en hållbar utveckling. Särskilt allvarligt är situationen för barn i Mellanöstern och Afrika, där Sverige har ett långvarigt utvecklingssamarbete. Dessa regioner är hårt drabbade av konflikter, våld, fattigdom och brist på demokrati. Många barn lever här under svåra förhållanden utan tillgång till grundläggande rättigheter som utbildning, hälso- och sjukvård, rent vatten och sanitet. Många är också utsatta för övergrepp, diskriminering, tvångsarbete och rekrytering till väpnade grupper.
Sveriges bistånd gör skillnad för dessa barn genom att stödja organisationer som arbetar för att skydda dem från våld, ge dem möjlighet att gå i skola och främja deras deltagande i samhället. Regeringens nedskärningar hotar nu dessa framsteg och riskerar att försätta många barn i ännu större utsatthet.
Sverige måste därför snarast återgå till enprocentmålet och visa solidaritet med världens mest utsatta. Det är inte bara en moralisk skyldighet, utan också en nödvändig strategi för att bidra till en mer fredlig, rättvis och hållbar framtid. En framtid som också påverkar oss i Sverige då ökad fattigdom och förtryck inte bara orsakar stort mänskligt lidande, utan också leder till konflikter, flyktingströmmar och ökad miljöförstöring. Biståndet är en nödvändig investering i vår gemensamma framtid.
Mänskligheten står idag inför sina största utmaningar någonsin. Sveriges utveckling och säkerhet är helt beroende av att andra länders utveckling går i positiv riktning. Vi ska vara med och ta ansvar för vår gemensamma framtid utifrån vår förmåga, inte ett land som offrar barns framtid med kortsiktiga biståndsnedskärningar.
Anna Sundström, Generalsekreterare Olof Palmes Internationella Center
Tomas Aronson Ylipää, Förbundssekreterare Unga Örnars Riksförbund
Christian Kaddik, Internationell ledare Unga Örnars Riksförbund
Mr. Orlando Ramón Ortegano Quevedo,
Ambassador of Norway, Iceland, Denmark, Finland and Sweden
Your Excellency,
The Swedish Trade Union Confederation, representing 1,4 million workers, together with the Olof Palme International Center express our solidarity with Gabriel Blanco, communications director of the Caracas branch of the ASI Venezuela trade union centre, along with a group of trade union leaders from various sectors who were being prosecuted for different reasons and have been condemned to 16 years in prison following a sentence issued on 1 August 2023.
This sentence affects the right to freedom of association, which is very closely integrated within the body of fundamental civil and political rights and is expressly recognised in the most important international and regional treaties, such as the international covenants on civil and political rights, and economic, social and cultural rights adopted by the United Nations or the American Convention on Human Rights and its Additional Protocol, in the inter-American sphere.
[…]
We urge the executive branch, within the framework of the separation of powers, to act to safeguard civil and political rights and the right to freedom of association in Venezuela, to respond with urgency to the judicial measure taken against trade union leaders, to ensure the widest possible exercise of trade union activity in the country, in accordance with ratified international conventions (C87 and C98) and not to jeopardise the process of social dialogue.
Yours sincerely,
Oscar Ernerot,
Head of International Department, LO
Anna Sundström,
Secretary General, Olof Palme International Center
Anna Lindh-pris till belarusiska oppositionsledaren
Den belarusiska oppositionsledaren och tidigare presidentkandidaten Sviatlana Tsikhanouskaya har utsetts till 2023 års Anna Lindh-pristagare.
Lena Hjelm-Wallén, ordförande i Anna Lindhs Minnesfond som delar ut priset, motiverar:
– Sviatlana Tsikhanouskaya tog ett ojämförligt stort ansvar när hon, med fara för sin egen säkerhet, efter det förfuskade presidentvalet i Belarus 2020, ledde de folkliga protesterna för demokrati efter att hennes man fängslats.
– Sedan dess har hon oförtröttligt fortsatt kampen. Sviatlana Tsikhanouskaya är en symbol för ett fritt och demokratiskt Belarus. För detta får hon Anna Lindhs pris 2023.
– Priset offentliggörs idag den 9 augusti på den Internationella dagen för solidaritet med Belarus, tre år efter det förfuskade presidentvalet i Belarus 9 augusti 2020.
Direkt efter det förfuskade valet blev Sviatlana Tsikhanouskaya en av ledarna för de enorma folkliga protesterna i Belarus, där folket krävde frihet, demokrati, respekt för rättsstatens principer och fred. Regimen svar blev brutalt. Tsikhanouskaya tvingades till exil i Litauen, människor fängslades och torterades och idag finns mer än 1500 politiska fångar i Belarus.
Tsikhanouskaya fortsatte sin kamp genom att resa världen runt och uppmana regeringar och internationella organisationer som FN, OSSE och EU att ta tydlig ställning för ett demokratiskt Belarus.
Inga Näslund, Palmecentrets Östeuropaexpert, kommenterar utnämningen:
– Sviatlana Tsikhanouskaya är Belarus rättmätiga ledare som skulle ha varit landets president om valresultatet inte manipulerats av Lukasjenkaregimen. I exil leder hon kampen för ett demokratiskt Belarus.
– Idag är det också precis tre år sedan presidentvalet i Belarus – startskottet för de stora demonstrationer och protester som följde. Även om diktaturregimen fängslat tusentals belaruser för att de visat sitt stöd för demokrati och frihet, och hundratusentals drivits i landsflykt, så är folket fortfarande emot diktaturen.
– Det är endast genom hårt förtryck, och stöd från Moskva, som diktatorn kan sitta kvar vid makten.
Priset kommer att delas ut vid en minnesceremoni i Katarina kyrka i Stockholm den 11 september, 20 år efter Anna Lindhs bortgång. I kyrkan kommer Anna Lindhs liv och politiska arbete i Sverige och världen att belysas genom olika samtal med bland andra Göran Persson, Carl Bildt, Margot Wallström med flera.
Ann Linde, fd utrikesminister och styrelseledamot i Anna Lindhs minnesfond, kommer att föra ett samtal med Sviatlana Tsikhanouskaya om dagens situation i Belarus och vad som kan göras för att stödja de demokratiska krafterna. Ceremonin är öppen för allmänheten.
Den smala trappan upp till Eren Keskins advokatkontor i Istanbul ger en känsla av déjà-vu. Om jag inte missminner mig satt hon i samma lokaler när jag intervjuade henne redan för två decennier sedan. Det lilla skrivbordet, högarna med dokument på hyllorna, den låga takhöjden och advokatens engagemang – allt känns bekant. Det gäller även hennes skarpa hållning. Nyheten i denna miljö är en kattlåda och en skål med mat på golvet, avsedd för en tilltufsad gatukatt som Eren Keskin förbarmat sig över.
Lika osentimental som förr om åren – jag stötte på henne en första gång redan på 1990-talet – konstaterar hon att hennes roll som tillfällig ansvarig utgivare för den prokurdiska tidningen Özgür Gündem år 2016 kan kosta henne sammanlagt 26 år och nio månaders fängelse. Domstolens utslag, som hon överklagat, rör bland annat att hon skulle ha propagerat för en terroristorganisation och varit medlem i en väpnad terroristorganisation. Mellan raderna avses PKK.
– Jag delar inte statens uppfattning. Jag har agerat för att försvara yttrandefriheten, kommenterar Eren Keskin, som var förhindrad att komma till Stockholm i februari för att ta emot Palmepriset. Ett utreseförbud är kopplat till hennes tillfälliga publicistiska gärning.
Hennes försvar drivs av andra advokater medan hon själv ägnar sig åt mål som främst gäller våldsutsatta flickor och kvinnor. Men även hbtqi-personer.
– Och så driver jag mål rörande de ”försvunna”, varav de flesta fallen är från 1990-talet. Men det förekommer också nutida försvinnanden.
Eren brukar delta i en tyst protest som går under benämningen Lördagsmödrarna, Cumartesi Anneleri. Utanför Galatasaray, en legendarisk gymnasieskola i Istanbul, har flanörer i många år kunnat se anhöriga till spårlöst försvunna sitta samlade med porträtt av sina saknade i famnen. Deras tysta protest påminner om de statligt organiserade dödspatruller, Jitem, som tros ha mördat kurdiska aktivister på 1990-talet och röjt undan kropparna på hemlig plats.
– Enligt turkisk lag kan dessa demonstrationer inte förbjudas. Men de förbjöds ändå 2018. Turkiet är inte en rättsstat, säger Eren Keskin illusionslöst.
Föreningen för mänskliga rättigheter i Turkiet, (İHD-İnsan Hakları Derneği), som hon är en ledande profil av, har överklagat förbudet till Högsta domstolen. När jag träffar henne i maj har Lördagsmödrarnas demonstration varit formellt tillåten i några veckor. Men strax före valet ställdes den in. Uppemot 30 personer brukar delta i manifestationen.
– Trots att det strider mot lagen har vi blivit frihetsberövade. Polisen brukar sätta handfängsel på oss. Poliser har misshandlat deltagare. De har föst in oss i polisbussar där vi hållits kvar i timmar.
Efter Erdogans seger i vårens president- och parlamentsval har han påbörjat sitt tredje decennium som Turkiets starke man och med ett allt hårdare grepp över makten. I ett land där det tidigare hölls årliga Prideparader, tills de totalförbjöds 2015, har presidenten och hans maktparti anammat en hatretorik mot hbtqi-samhället som påminner om högernationalismen i andra länder.
Eren Keskin konstaterar att denna retorik gagnat Erdogan i valrörelsen. När oppositionen utmålades som hbtqi-kramare och familjens förstörare var det en skrämselpropaganda som gick hem i många kretsar.
– Många trodde på Erdogan och det har skapat en farlig atmosfär för hbtqi-personer.
Turkiet är mångårig medlem av Europarådet. Eren Keskin vill att dess Europadomstol tar upp fler turkiska mål och att medlemsstaterna sätter press på Ankara så att domstolens utslag efterlevs. Men i stället tycker hon sig se europeiska stater göra allt för stora eftergifter gentemot Turkiet.
– Om man inte pressar Turkiet att följa Europadomstolen kommer det här landet att bli som Turkmenistan, varnar hon.
– Europeiska länder borde sända fler delegationer till Turkiet, sätta kränkningarna av mänskliga rättigheter högt på agendan, införa embargon av olika slag och uppmärksamma fler rättsfall än Selahattin Demirtaş och Osman Kavala, säger Eren Keskin. Hon syftar på en tidigare kurdisk partiledare, som sitter fängslad sedan 2016, och en affärsman och filantrop som är dömd till livstid. Båda är grundlöst frihetsberövade enligt Europadomstolen som kräver deras villkorslösa frigivning.
Hon menar också att Sverige har böjt sig för utpressning från Ankara under Natoprocessen. Hon tar utvisningen av Mahmut Tat, som i december skickades från Migrationsverkets förvar till turkiskt fängelse, som exempel.
– Han har blivit misshandlad i Turkiet, säger Keskin om den utvisade som sägs vara cancersjuk och avtjänar ett långt straff för påstått samröre med PKK.
Hon påpekar att västerländska ambassader är välinformerade om situationen i Turkiet men ligger lågt. Inte minst av rädsla för att Turkiet ska öppna slussarna för de snart fyra miljoner syriska flyktingar som lever i landet med tillfälliga uppehållstillstånd. Syrierna har blivit slagpåsar i det rådande turkiska samhällsklimatet.
Utgången i det turkiska valet kom som en chock för oppositionen men bekräftade insikten att konservatismen, religiositeten och turknationalismen sitter djup hos många väljare. Eren Keskin fruktar att det kommer att leda till ökad rasism mot de medborgare som inte är sunnimuslimska turkar. Vad tycker hon att oppositionen ska göra i rådande läge?
– Det är mycket svårt, svarar Eren Keskin som dock hoppas på den unga generationen.
– Och så måste europeiska länder sätta press på Turkiet!
Av: Bitte Hammargren, journalist, analytiker och författare, senast av Drama utan slut: Turkiet 100 år (Bokförlaget Atlas).
Ge ditt stöd till människor och folkrörelser som kämpar för demokrati, fred och mänskliga rättigheter. Bli månadsgivare till Palmecentret eller swisha en gåva till 123 24 060 72.
