Nyhetsbrev
Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
ENG
Swisha ett valfritt belopp till
123 24 060 72Tack för ditt stöd!
I en krönika i Altinget går Claes Arvidsson hårt mot fredsrörelsen och Olof Palmes Internationella Center. Jag har svårt att förstå vad han egentligen vill åstadkomma med sin kritik. Vad får vi för värld om varje aktör som på något sätt agerar för fred och internationell samverkan stämplas som Putinkramare?
Vi kan inte ha en global ordning där den starkaste makten kan göra precis som den behagar. Världsordningen måste bygga på spelregler som gäller för alla stater. Att Ryssland genom sin invasion bryter mot FN-stadgan är det som gör det legitimt att stödja Ukraina, även militärt.
Claes Arvidsson säger att det är bra att vi från Palmecentret har samlat in pengar och genomfört konkreta humanitära projekt i Ukraina, men insinuerar att vi borde köpt vapen för pengarna. Men det är väl knappast vapenhandel som Palmecentret har specialkunskaper om. Däremot är vi duktiga på att stödja folkrörelser som gör viktiga insatser i ett krigshärjat land.
Lite smickrande är det att Claes Arvidsson noga verkar ha följt det arbete som Palmecentret gjort för att åter lyfta fram begreppet gemensam säkerhet. Begreppet blev etablerat genom en internationell kommission, ledd av Olof Palme, som i början av 1980-talet lanserade tanken om att säkerhetspolitiken måste bygga på insikten att i ett kärnvapenkrig finns inga vinnare. Bara ömsesidig förintelse. Således har båda sidor ett gemensamt problem att hantera.
Då, i början av 1980-talet, ökade spänningarna mellan de båda militärallianserna. Ett fullskaligt krig skulle ha förvandlat Europa, Sovjetunionen och USA till radioaktiva grushögar. Men insikten växte om behovet av nedrustning och gemensam säkerhet. Reagan och Gorbatjov möttes för fredssamtal, som ledde till avspänning och en minskning av kärnvapenarsenalerna.
Men nu ökar krigshotet, kärnvapenmakterna rustar upp och vi ser fler väpnade konflikter. Risken ökar för krig som skulle betyda slutet för den mänskliga civilisationen. Det ryska ledarskapet hotar öppet med att ta till kärnvapen.
En kärnvapenkonflikt kan utlösas oavsiktligt när automatiserade system varnar för vad de tror är ett angrepp. FN:s generalsekreterare har uttryckt det som att mänskligheten bara är ett misstag bort från nukleär förintelse.
Därför är behovet nu större än på länge av en aktiv fredsrörelse, internationellt samarbete och förståelse för behovet av gemensam säkerhet. Inte för att ursäkta Putins invasion, utan för att skapa hopp för mänskligheten; det finns alternativ till krig och inskränkt nationalism.
Sammantaget 92 stater har tagit ställning och skrivit under FN:s konvention om ett förbud mot kärnvapen. Dessa länder går före och sänder en tydlig signal till kärnvapenstaterna att det nu är dags att helt skrota kärnvapnen. Den norska Nobelkommittén uppmärksammade kampen för att förbjuda kärnvapnen genom att tilldela 2017 års fredspris till organisationen International Campaign to Abolish Nuclear Weapons (ICAN).
Mänskligheten måste vara mogen att ta steget att avskaffa vapen som är ett hot mot vår existens. Som om det inte räckte med klimatkris och hotet mot den biologiska mångfalden. Det är inte naivt, utan tvärtom att ta ansvar för vår gemensamma överlevnad.
Sverige har stolta traditioner när det gäller att agera för fred och nedrustning. Det förpliktigar också som medlem i Nato. Vi borde givetvis ställa oss bakom och ta ledningen i kampen för ett globalt förbud mot kärnvapen.
Debattartikeln publicerades i Altinget den 16/8-2023.
Palmecentret på Global Festival
Situationen för palestinierna blir allt värre, samtidigt som världens fokus ligger på det som händer i Ukraina. Varför bryr vi oss inte mer? Är idén om en tvåstatslösning nu helt körd?
Despite being banned and having several members and activist jailed, the Russian youth organisation Vesna continues fighting for freedom and democracy.
How do they fight the Putin regime with non-violence, what has happened to the jailed activists and what can we in Sweden do to support those who continue the struggle for democracy inside Russia?
Festivalen arrangeras av Global Bar Magazine i samarbete med Olof Palmes Internationella Center, Globala Fonden, Läkarmissionen, ActionAid och Studio SN7.
Fler evenemang är bland annat ”Hur ska EU möta Kina och Ryssland?”, där Evin Incir, socialdemokratisk EU-parlamentariker, deltar. Seminariet äger rum den 25/8 kl. 8.30-9.30.
Hela programmet hittar du här.
Regeringen offrar barns framtid med kortsiktiga biståndsnedskärningar
I över femtio år har vi haft parlamentarisk enighet i Sverige om att vi har råd att avsätta en hundradel av landets inkomster (BNI) till bistånd till människor som lever i fattigdom och förtryck. En krona av hundra. I år beslutade dock regeringen att enprocentmålet skulle skrotas och att biståndspolitiken ska läggas om. Det kommer att påverka miljontals människor som lever i stor utsatthet på grund av krig, förtryck, våld och extrem fattigdom. Inte minst barn och unga.
Regeringen har börjat med att skära ner biståndsbudgeten till en fast summa om 56 miljarder kronor per år under de närmaste tre åren. En nivå som inte tar hänsyn till vår ekonomiska tillväxt eller de ökade behoven i världen. Det innebär att vi ger mindre bistånd i förhållande till vår ekonomi än vad vi gjort på flera decennier. Samtidigt har regeringen aviserat en historiskt stor omläggning av biståndet. Det ska i högre grad fokusera på Sveriges närområde och Ukraina. Behoven i Ukraina är betydande. Men att låta barn och unga som lever i fattigdom och konflikt stå för notan är oetiskt.
Regeringens nedskärningar har också mött stark kritik från forskare, civilsamhället, oppositionen, och internationella aktörer. Många har påpekat att dessa kommer att få allvarliga konsekvenser för de barn som lever i utsatthet liksom försvåra arbetet att nå de globala målen för en hållbar utveckling. Särskilt allvarligt är situationen för barn i Mellanöstern och Afrika, där Sverige har ett långvarigt utvecklingssamarbete. Dessa regioner är hårt drabbade av konflikter, våld, fattigdom och brist på demokrati. Många barn lever här under svåra förhållanden utan tillgång till grundläggande rättigheter som utbildning, hälso- och sjukvård, rent vatten och sanitet. Många är också utsatta för övergrepp, diskriminering, tvångsarbete och rekrytering till väpnade grupper.
Sveriges bistånd gör skillnad för dessa barn genom att stödja organisationer som arbetar för att skydda dem från våld, ge dem möjlighet att gå i skola och främja deras deltagande i samhället. Regeringens nedskärningar hotar nu dessa framsteg och riskerar att försätta många barn i ännu större utsatthet.
Sverige måste därför snarast återgå till enprocentmålet och visa solidaritet med världens mest utsatta. Det är inte bara en moralisk skyldighet, utan också en nödvändig strategi för att bidra till en mer fredlig, rättvis och hållbar framtid. En framtid som också påverkar oss i Sverige då ökad fattigdom och förtryck inte bara orsakar stort mänskligt lidande, utan också leder till konflikter, flyktingströmmar och ökad miljöförstöring. Biståndet är en nödvändig investering i vår gemensamma framtid.
Mänskligheten står idag inför sina största utmaningar någonsin. Sveriges utveckling och säkerhet är helt beroende av att andra länders utveckling går i positiv riktning. Vi ska vara med och ta ansvar för vår gemensamma framtid utifrån vår förmåga, inte ett land som offrar barns framtid med kortsiktiga biståndsnedskärningar.
Anna Sundström, Generalsekreterare Olof Palmes Internationella Center
Tomas Aronson Ylipää, Förbundssekreterare Unga Örnars Riksförbund
Christian Kaddik, Internationell ledare Unga Örnars Riksförbund
Mr. Orlando Ramón Ortegano Quevedo,
Ambassador of Norway, Iceland, Denmark, Finland and Sweden
Your Excellency,
The Swedish Trade Union Confederation, representing 1,4 million workers, together with the Olof Palme International Center express our solidarity with Gabriel Blanco, communications director of the Caracas branch of the ASI Venezuela trade union centre, along with a group of trade union leaders from various sectors who were being prosecuted for different reasons and have been condemned to 16 years in prison following a sentence issued on 1 August 2023.
This sentence affects the right to freedom of association, which is very closely integrated within the body of fundamental civil and political rights and is expressly recognised in the most important international and regional treaties, such as the international covenants on civil and political rights, and economic, social and cultural rights adopted by the United Nations or the American Convention on Human Rights and its Additional Protocol, in the inter-American sphere.
[…]
We urge the executive branch, within the framework of the separation of powers, to act to safeguard civil and political rights and the right to freedom of association in Venezuela, to respond with urgency to the judicial measure taken against trade union leaders, to ensure the widest possible exercise of trade union activity in the country, in accordance with ratified international conventions (C87 and C98) and not to jeopardise the process of social dialogue.
Yours sincerely,
Oscar Ernerot,
Head of International Department, LO
Anna Sundström,
Secretary General, Olof Palme International Center
Anna Lindh-pris till belarusiska oppositionsledaren
Den belarusiska oppositionsledaren och tidigare presidentkandidaten Sviatlana Tsikhanouskaya har utsetts till 2023 års Anna Lindh-pristagare.
Lena Hjelm-Wallén, ordförande i Anna Lindhs Minnesfond som delar ut priset, motiverar:
– Sviatlana Tsikhanouskaya tog ett ojämförligt stort ansvar när hon, med fara för sin egen säkerhet, efter det förfuskade presidentvalet i Belarus 2020, ledde de folkliga protesterna för demokrati efter att hennes man fängslats.
– Sedan dess har hon oförtröttligt fortsatt kampen. Sviatlana Tsikhanouskaya är en symbol för ett fritt och demokratiskt Belarus. För detta får hon Anna Lindhs pris 2023.
– Priset offentliggörs idag den 9 augusti på den Internationella dagen för solidaritet med Belarus, tre år efter det förfuskade presidentvalet i Belarus 9 augusti 2020.
Direkt efter det förfuskade valet blev Sviatlana Tsikhanouskaya en av ledarna för de enorma folkliga protesterna i Belarus, där folket krävde frihet, demokrati, respekt för rättsstatens principer och fred. Regimen svar blev brutalt. Tsikhanouskaya tvingades till exil i Litauen, människor fängslades och torterades och idag finns mer än 1500 politiska fångar i Belarus.
Tsikhanouskaya fortsatte sin kamp genom att resa världen runt och uppmana regeringar och internationella organisationer som FN, OSSE och EU att ta tydlig ställning för ett demokratiskt Belarus.
Inga Näslund, Palmecentrets Östeuropaexpert, kommenterar utnämningen:
– Sviatlana Tsikhanouskaya är Belarus rättmätiga ledare som skulle ha varit landets president om valresultatet inte manipulerats av Lukasjenkaregimen. I exil leder hon kampen för ett demokratiskt Belarus.
– Idag är det också precis tre år sedan presidentvalet i Belarus – startskottet för de stora demonstrationer och protester som följde. Även om diktaturregimen fängslat tusentals belaruser för att de visat sitt stöd för demokrati och frihet, och hundratusentals drivits i landsflykt, så är folket fortfarande emot diktaturen.
– Det är endast genom hårt förtryck, och stöd från Moskva, som diktatorn kan sitta kvar vid makten.
Priset kommer att delas ut vid en minnesceremoni i Katarina kyrka i Stockholm den 11 september, 20 år efter Anna Lindhs bortgång. I kyrkan kommer Anna Lindhs liv och politiska arbete i Sverige och världen att belysas genom olika samtal med bland andra Göran Persson, Carl Bildt, Margot Wallström med flera.
Ann Linde, fd utrikesminister och styrelseledamot i Anna Lindhs minnesfond, kommer att föra ett samtal med Sviatlana Tsikhanouskaya om dagens situation i Belarus och vad som kan göras för att stödja de demokratiska krafterna. Ceremonin är öppen för allmänheten.
Den smala trappan upp till Eren Keskins advokatkontor i Istanbul ger en känsla av déjà-vu. Om jag inte missminner mig satt hon i samma lokaler när jag intervjuade henne redan för två decennier sedan. Det lilla skrivbordet, högarna med dokument på hyllorna, den låga takhöjden och advokatens engagemang – allt känns bekant. Det gäller även hennes skarpa hållning. Nyheten i denna miljö är en kattlåda och en skål med mat på golvet, avsedd för en tilltufsad gatukatt som Eren Keskin förbarmat sig över.
Lika osentimental som förr om åren – jag stötte på henne en första gång redan på 1990-talet – konstaterar hon att hennes roll som tillfällig ansvarig utgivare för den prokurdiska tidningen Özgür Gündem år 2016 kan kosta henne sammanlagt 26 år och nio månaders fängelse. Domstolens utslag, som hon överklagat, rör bland annat att hon skulle ha propagerat för en terroristorganisation och varit medlem i en väpnad terroristorganisation. Mellan raderna avses PKK.
– Jag delar inte statens uppfattning. Jag har agerat för att försvara yttrandefriheten, kommenterar Eren Keskin, som var förhindrad att komma till Stockholm i februari för att ta emot Palmepriset. Ett utreseförbud är kopplat till hennes tillfälliga publicistiska gärning.
Hennes försvar drivs av andra advokater medan hon själv ägnar sig åt mål som främst gäller våldsutsatta flickor och kvinnor. Men även hbtqi-personer.
– Och så driver jag mål rörande de ”försvunna”, varav de flesta fallen är från 1990-talet. Men det förekommer också nutida försvinnanden.
Eren brukar delta i en tyst protest som går under benämningen Lördagsmödrarna, Cumartesi Anneleri. Utanför Galatasaray, en legendarisk gymnasieskola i Istanbul, har flanörer i många år kunnat se anhöriga till spårlöst försvunna sitta samlade med porträtt av sina saknade i famnen. Deras tysta protest påminner om de statligt organiserade dödspatruller, Jitem, som tros ha mördat kurdiska aktivister på 1990-talet och röjt undan kropparna på hemlig plats.
– Enligt turkisk lag kan dessa demonstrationer inte förbjudas. Men de förbjöds ändå 2018. Turkiet är inte en rättsstat, säger Eren Keskin illusionslöst.
Föreningen för mänskliga rättigheter i Turkiet, (İHD-İnsan Hakları Derneği), som hon är en ledande profil av, har överklagat förbudet till Högsta domstolen. När jag träffar henne i maj har Lördagsmödrarnas demonstration varit formellt tillåten i några veckor. Men strax före valet ställdes den in. Uppemot 30 personer brukar delta i manifestationen.
– Trots att det strider mot lagen har vi blivit frihetsberövade. Polisen brukar sätta handfängsel på oss. Poliser har misshandlat deltagare. De har föst in oss i polisbussar där vi hållits kvar i timmar.
Efter Erdogans seger i vårens president- och parlamentsval har han påbörjat sitt tredje decennium som Turkiets starke man och med ett allt hårdare grepp över makten. I ett land där det tidigare hölls årliga Prideparader, tills de totalförbjöds 2015, har presidenten och hans maktparti anammat en hatretorik mot hbtqi-samhället som påminner om högernationalismen i andra länder.
Eren Keskin konstaterar att denna retorik gagnat Erdogan i valrörelsen. När oppositionen utmålades som hbtqi-kramare och familjens förstörare var det en skrämselpropaganda som gick hem i många kretsar.
– Många trodde på Erdogan och det har skapat en farlig atmosfär för hbtqi-personer.
Turkiet är mångårig medlem av Europarådet. Eren Keskin vill att dess Europadomstol tar upp fler turkiska mål och att medlemsstaterna sätter press på Ankara så att domstolens utslag efterlevs. Men i stället tycker hon sig se europeiska stater göra allt för stora eftergifter gentemot Turkiet.
– Om man inte pressar Turkiet att följa Europadomstolen kommer det här landet att bli som Turkmenistan, varnar hon.
– Europeiska länder borde sända fler delegationer till Turkiet, sätta kränkningarna av mänskliga rättigheter högt på agendan, införa embargon av olika slag och uppmärksamma fler rättsfall än Selahattin Demirtaş och Osman Kavala, säger Eren Keskin. Hon syftar på en tidigare kurdisk partiledare, som sitter fängslad sedan 2016, och en affärsman och filantrop som är dömd till livstid. Båda är grundlöst frihetsberövade enligt Europadomstolen som kräver deras villkorslösa frigivning.
Hon menar också att Sverige har böjt sig för utpressning från Ankara under Natoprocessen. Hon tar utvisningen av Mahmut Tat, som i december skickades från Migrationsverkets förvar till turkiskt fängelse, som exempel.
– Han har blivit misshandlad i Turkiet, säger Keskin om den utvisade som sägs vara cancersjuk och avtjänar ett långt straff för påstått samröre med PKK.
Hon påpekar att västerländska ambassader är välinformerade om situationen i Turkiet men ligger lågt. Inte minst av rädsla för att Turkiet ska öppna slussarna för de snart fyra miljoner syriska flyktingar som lever i landet med tillfälliga uppehållstillstånd. Syrierna har blivit slagpåsar i det rådande turkiska samhällsklimatet.
Utgången i det turkiska valet kom som en chock för oppositionen men bekräftade insikten att konservatismen, religiositeten och turknationalismen sitter djup hos många väljare. Eren Keskin fruktar att det kommer att leda till ökad rasism mot de medborgare som inte är sunnimuslimska turkar. Vad tycker hon att oppositionen ska göra i rådande läge?
– Det är mycket svårt, svarar Eren Keskin som dock hoppas på den unga generationen.
– Och så måste europeiska länder sätta press på Turkiet!
Av: Bitte Hammargren, journalist, analytiker och författare, senast av Drama utan slut: Turkiet 100 år (Bokförlaget Atlas).
Ge ditt stöd till människor och folkrörelser som kämpar för demokrati, fred och mänskliga rättigheter. Bli månadsgivare till Palmecentret eller swisha en gåva till 123 24 060 72.
”För många av oss vändes livet upp och ner på morgonen den 24 februari. Livet delades in i ett före och ett efter. Det var den här dagen som många av oss förstod vad förlamande rädsla är och total hjälplöshet för att kunna påverka det som händer runt dig.”
Det skriver ABF:s kvinnogrupp i Ukraina i ett brev till Palmecentret där de tackar för det stöd som svenska folket och svensk arbetarrörelse har visat Ukraina. Genom stödet har de kunnat fortsätta sin verksamhet under riskfyllda och svåra krigsförhållanden.
ABF Ukraina bedriver studiecirklar i landet, och de har kommit att bli ett viktigt supportsystem sedan krigets start.
De flesta av gruppens cirkel- och gruppledare bodde och befann sig i de mest utsatta områdena i Ukraina. I Charkiv, Kiev, Cherson, Berdjansk eller Zaporozjzjia. Många tvingades lämna allt för att rädda sig själva och sina familjer, för att sedan befinna sig med ingenting, i en främmande stad eller i ett helt främmande land. Ofta utan ID-handlingar, kunskap om språket och i chocktillstånd.
Som Svetlana från Cherson-regionen. När beskjutningarna började fattade hon ett blixtsnabbt beslut att fly med sin dotter och barnbarn. De kastade sig in i bilen och tog sig till Tyskland. Där har hon arbetat med att samordna aktiviteter och självhjälpsgrupper för ukrainska flyktingar.
Eller Inna från Belozerka som inte vågade lämna sin by trots ockupation eftersom hennes föräldrar var där. Hon beskrivs som en hjältinna i brevet, som använde alla möjligheter för kommunikation tillgängliga för att stödja motståndet. Hon fortsatte också sitt arbete som psykolog och organiserade bland annat studiecirklar för kvinnor att få en stund av lugn och för att sitta ner och prata över en kopp kaffe.
Eller Victoria från staden Ukrainsk. Genom sina kontakter bidrog hon till en snabb evakuering av människor och barn från krigszonen, vilket räddade flera liv. Efter att ha flytt till en för henne helt ny region, arbetade hon med ungdomar genom att organisera evenemang, studiecirklar och stödgrupper.
Det finns miljontals sådana berättelser. Men tack vare stöd från bland annat Palmecentrets insamling har ABF Ukraina kunnat ge ekonomisk stöttning till sina cirkel- och gruppledare.
Palmecentret och hela den svenska arbetarrörelsen har samlat in drygt 3,5 miljoner kronor till stöd för Ukraina. Ett varmt tack till alla som har bidragit och för den enorma solidaritet som ni har visat. Vi fortsätter framåt att stödja folkrörelser i Ukraina som organiserar hjälp och som kämpar för demokrati och fred.
Turkiet: Hinder är till för att övervinnasObs! Beskrivning av självskadebeteende förekommer i artikeln.
***
Föreningen för Noll Diskriminering. Så står det på turkiska på det kontor i Istanbul där Elmas Arus har sin bas. Föreningen, som hon leder, har till syfte att förbättra levnadsvillkoren för romer i Turkiet. Republiken tros ha Europas största romska befolkning.
Efter att ha verkat inom civilsamhällsorganisationer i två årtionden ställde Elmas Arus upp i årets val som parlamentskandidat för CHP, det Republikanska folkparti som grundades av Atatürk. Under denna valrörelse stod det klart för henne hur vanligt det är att turkiska väljare lägger sina röster på någon de kan identifiera sig med snarare än ett politiskt budskap. Hon kallar dessa väljarpreferenser för hemşehri, ett uttryck som kan översättas med ”folk som oss”.
– Det gäller för hela Turkiet, också i Istanbul, framhåller hon.
I denna megastad bor inflyttade från hela republiken. De flesta söker sig till sina gelikar, sina hemşehri, när de letar efter en bostad. Samma sak händer i politiken. Elmas Arus, som ofta kampanjade bland småföretagare, beskriver ett möte med en grönsakshandlare. När hon ville ha hans röst höll han fram en lökväxt och förklarade: ”Om du kan säga vad den här växten heter kommer du att få min röst”. Elmas Arus kunde.
– Det kanske verkar som en bagatell. Men det visar att politiker som inte förstår hur människor lever sina liv inte kan få deras röster.
Denna insikt ger också en förklaring till varför president Erdogan och hans maktparti AKP lockade så många konservativa sunnimuslimer, trots landets ekonomiska kris, korruptionen och ett trögt statligt hjälparbete efter jordbävningarna i februari, vilka skördade minst 50 000 dödsoffer.
Läs om Palmecentrets insamling till stöd för drabbade
För att förstå vidden av vad Elmas Arus har åstadkommit måste man ta del av hennes levnadshistoria. Hon växte upp i en stor romsk släktgemenskap som räknar till totalt 1 500 familjer. Hon kallar den inte klan utan använder hellre ordet ”dynasti”, sulale på turkiska. Bland de många tusen i denna ”dynasti” var hon den första flickan som fick börja skolan. Hon växte upp som enda dotter i en fembarnsfamilj. Hon var sin pappas ögonsten och han lärde henne tidigt att läsa. Det bara ökade Elmas aptit på mer kunskap. När hon var sex år rymde hon hemifrån till skolan.
– Det orsakade skandal i släkten. Andra familjer trodde att jag skulle få dåligt inflytande på deras flickor, som ofta blir bortgifta när de är 13–14 år.
Pappan lät henne gå klart de första årskurserna på villkor att hon skulle sluta skolan när hon kom upp i puberteten. När hon med tiden togs ur skolan fick hon först lära sig ett hantverk, broderi. Som trettonåring tilldelades hon också en häst och en kärra som hon använde för att samla in skrot för återvinning.
– Jag var duktig på att brodera, laga mat och dra in pengar. Jag lärde mig också att bli en skicklig dansare och det har hög status bland romer.
Friarna stöd snart i kö. Hon sågs som en idealisk äktenskapspartner. Men Elmas Arus ville inte fastna i romska kvinnors traditionella livsstil.
– Jag ville inte spilla bort mitt liv och leva som min mamma, förklarar hon.
I dag är Elmas stolt trebarnsmor. På bilden är döttrarna Lal och Asya. Foto: Bitte Hammargren
Elmas ville ta jobb på en fabrik, men hennes pappa lät inte dottern arbeta utanför släkten. I hemlighet skrev hon dock in sig i en fortsättningsskola där elever fick plugga på egen hand fram till examen. Hon tvingades smussla med sina läroböcker, vilket var svårt i en familj där alla sov i samma rum. När hennes pappa hittade henne sovande med en skolbok på magen tog han boken och brände upp den i vredesmod. Elmas Arus blev desperat. Hon ville till varje pris läsa till sin examen – eller göra slut på sitt liv.
– Så jag skar mig i handleden, säger hon och visar ett ärr under armbandet.
Självmordsförsöket slutade med att pappan lät henne gå ytterligare tre år i skolan. Men därefter skulle det vara slut på studierna. Sen måste hon gifta sig. Men efter grundskolan skrev hon in sig på gymnasiet utan föräldrarnas vetskap. Hon började klä sig i skoluniform. Andra romska flickor retade henne för att hon började se ut som en gajé, ett romskt uttryck för majoritetssamhället.
– Men jag brydde mig inte. Jag räckte ut tungan åt dem.
Elmas gick ut gymnasiet som en av skolans bästa elever och skaffade sig därefter en akademisk journalistutbildning. Men hon nöjde sig inte med den. Varje gång hon gick förbi Istanbuls universitet brukade hon tänka att ”en dag ska jag gå in genom den porten också”. Även den drömmen blev med tiden verklighet. Nu har hon två universitetsexamina, är gift med en man av egen fri vilja och stolt trebarnsmor.
– Ändå betraktas jag ofta som ”bara en zigenare”.
Men hinder i livet är till för att övervinna. Hennes nästa projekt blev att tillsammans med sin man göra en dokumentärfilm om romer runt om i Turkiet, den prisbelönta filmen Buçuk. Filmens titel, som betyder ”halva”, bygger på ett talesätt där det brukar heta att Turkiet består av ”72 och en halv” nationaliteter. Halvan syftar på romerna.
”Föreningen för Noll Diskriminering” står det på en skylt på turkiska på Elmas kontor. Foto: Bitte Hammargren
År 2010 lanserade Recep Tayyip Erdogan, då premiärminister, ett turkiskt roma-initiativ. Elmas Arus var en av talarna under invigningsceremonin.
– Men Erdogans utlovade satsningar på romerna har aldrig förverkligats, konstaterar hon.
Utöver hennes engagemang i Föreningen Noll Diskriminering, som stöds av Palmecentret, leder hon också nätverket Roda, i vilket 45 romska civilsamhällesorganisationer ingår.
Framför sig ser hon fler stängda dörrar som hon vill ta sig in genom.
– En dag ska jag gå in genom porten till det turkiska parlamentet som folkvald, säger hon beslutsam.
***
Av: Bitte Hammargren, journalist, analytiker och författare av bland annat ”Drama utan slut: Turkiet 100 år”.
Ge ditt stöd till människor och folkrörelser som kämpar för demokrati, fred och mänskliga rättigheter. Bli månadsgivare till Palmecentret eller swisha en gåva till 123 24 060 72.
Det här är din viktigaste agenda, Ulf Kristersson
I en tid av extrem osäkerhet för samtiden och framtiden blir de internationella överenskommelserna än viktigare. Världens länder har antagit Agenda 2030 som en färdplan för att en hållbar global utveckling. Men vilken agenda har den svenska regeringen? Vi 38 organisationer i civilsamhället efterlyser tydliga besked från regeringen inför årets avgörande FN-möten.
I en orolig värld, med konflikter, ökande hunger, bristande jämställdhet, demokrati- och klimatkris, är de internationella överenskommelserna det vi har att hålla oss i. Världens länder kom 2015 överens om Agenda 2030, som pekar ut gemensamma mål och prioriteringar i alla länders arbete för en hållbar utveckling fram till år 2030. Dess styrka ligger i att den visar hur olika delar av samhällsutvecklingen hänger samman, något som är avgörande i denna tid av flera parallella och överlappande kriser.
FN:s senaste rapport visar en oroande tillbakagång för flera av de 17 målen, och att de pågående kriserna har bidragit till ökad fattigdom, ökad global uppvärmning och förlust av biologisk mångfald, samt försämrad tillgång till hälsovård och utbildning, och ett ökat antal människor som lever i konfliktsituationer. Det vilar ett enormt ansvar på oss alla just nu. Vi är den första generationen som kan utrota fattigdomen och den sista som kan rädda klimatet, har FN:s förre generalsekreterare Ban Ki-moon sagt. Det förpliktigar.
Ändå har det varit tyst om de Globala målen från den nya regeringen. De nämns till exempel varken i regerings- eller utrikesdeklarationen, trots kriserna i världen som vi beskriver ovan. 2023 markerar halvtid för agendan och det sker stora internationella FN-möten där arbetet ska redovisas, utvärderas och där nya åtaganden behöver göras. Dessutom ska EU för första gången rapportera om unionens genomförande av agendan på FN:s högnivåmöte. Budskapet från FN är att världens länder måste accelerera arbetet med att nå de Globala målen. Vi undrar hur regeringens plan ser ut?
Civilsamhället har vid flera tillfällen gjort åtaganden om att arbeta för agendan, bland annat i avsiktsförklaringen som skrevs under av drygt 100 organisationer och överlämnades till dåvarande civilminister Ardalan Shekarabi. Inspirationen kom från generaldirektörer för ett 60-tal statliga myndigheter som tidigare gjort samma sak. Ett tjugotal av Sveriges storföretag har gjort ett gemensamt åtagande om att arbeta utifrån Agenda 2030. Många, många fler företag ställer om, gör investeringar och driver på för lagstiftning om företags ansvar för mänskliga rättigheter och miljö. Men allas vårt arbete blir bara effektivt om det finns ett tydligt och visionärt politiskt ledarskap som pekar ut riktningen.
Vi vill därför att regeringen, med Ulf Kristersson i spetsen, tydligt visar att Agenda 2030 är en prioritering för hela regeringen genom att:
Det behövs också organiserad samverkan där olika aktörer ges möjlighet att mötas och bidra med sin expertis utifrån sina olika roller, och ge arbetet den nödvändiga skjuts som behövs nu när vi nått halvtid. Agenda 2030 är ingen partipolitisk överenskommelse utan den globala färdplanen för hållbar utveckling som världens länder enats om.
Vi förväntar oss nu att regeringen kallar till ett möte med oss olika aktörer, och att det blir startskottet för ett kontinuerligt samråd om hur vi tillsammans kan accelerera våra insatser för att nå de Globala målen till 2030.
Erik Lysén, chef Act Svenska kyrkan
Louise Lindfors, generalsekreterare, Afrikagrupperna
Brian Kelly, generalsekreterare, Artikel2 (tidigare Emmaus Stockholm)
Martina Hibell, generalsekreterare Barnfonden
Mattias Brunander, generalsekreterare, Diakonia
Daniel Grahn, generalsekreterare Erikshjälpen
Ulrika Urey, kanslichef, Fair Action
Amira Malik Miller, policyansvarig, Fairtrade Sverige
Anna Stenvinkel, generalsekreterare, ForumCiv
Tobias Linghag, verksamhetsledare, Framtidsjorden
Malin Flemström, vd, The Hunger Project
Martin Nihlgård, generalsekreterare, IM Individuell Människohjälp
Malin Nilsson, generalsekreterare Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet (IKFF)
Johanna Davén, generalsekreterare IOGT-NTO Movement
Alexander Clemenson, generalsekreterare KFUM Sverige
Petra Tötterman Andorff, generalsekreterare, Kvinna till Kvinna
Dr. Judith McCallum, Executive Director, Life & Peace Institute
Noura Berrouba, ordförande, LSU – Sveriges barn- och ungdomsorganisationer
Karin Lexén, generalsekreterare Naturskyddsföreningen
Anna Sundström, generalsekreterare Olof Palmes Internationella Center
Jan Strömdahl, ordförande Svenska Västsaharakommittén
Pernilla Baralt, generalsekreterare UNICEF Sverige
Ulrika Grandin, verksamhetschef, UN Women Sverige
Maria Nyberg, generalsekreterare Union to Union
m.fl.
Debattartikeln publicerades i Altinget den 19/6-2023.
Regeringen bortser från rättviseperspektivet i sitt klimatarbeteStora delar av civilsamhället, samt röster inom näringslivet och forskningen har kritiserat den nya regeringen för åtgärder som ökar utsläppen och avsaknaden av helhetsgrepp för att få fart på omställningen.
För regeringen är det inte viktigt att minska utsläppen till 2030 utan de fokuserar på att nå målen till 2045. Men om utsläppen inte minskar kraftfullt under den period som klimathandlingsplanen omfattar, blir temperaturmålet 1,5 grader omöjligt att nå. Enligt samlad forskning kräver det omfattande åtgärder under de närmaste åren.
Oron handlar också om regeringens ointresse för de sociala aspekterna av omställningen. Enligt vår och även FN:s forskarpanel IPCC:s mening är rättvisa lösningar avgörande för att få demokratisk uppslutning bakom de kraftfulla åtgärder som behövs.
Något som är tydligt när regeringens klimatarbete nu summeras är att jämlikhets- och demokratiperspektiven saknas. Civilsamhället och miljörörelsen är gravt underrepresenterade. Regeringen vill bara tala om hur näringslivet ska ges förutsättningar för innovationer, gröna investeringar och stärkt konkurrenskraft.
Inte heller tidigare regeringar har i tillräckligt uppmärksammat rättvisefrågorna i omställningen, men vi ser att avståndet mellan civilsamhället, miljörörelsen och nuvarande regering nu växer sig större.
För att lyfta behovet av rättvisa i omställningen bildades Allians för Rättvis klimatomställning (ARK) med över 40 organisationer som representerar över en miljon människor. Nyligen ordnade ett flertal av organisationerna ett rådslag som enades om 37 viktiga krav med fyra övergripande budskap.
Sverige behöver skärpa klimatmålen och räkna med alla utsläpp för att hålla sig inom det lilla utsläppsutrymme som finns kvar. Samtidigt behöver inbindningen av kol i skog och mark öka.
Staten behöver samordna sitt arbete och visa ledarskap med lagstiftning, gröna investeringar, hållbara ägardirektiv till statliga bolag, samt regler som påskyndar näringslivets omställning och stoppar klimatskadliga subventioner. Vi behöver nya samhällsmål där välbefinnande står i fokus och där finanssystemet ställs om för att främja ekologisk, ekonomisk och social hållbarhet.
Omställningen måste bli en motkraft till de växande orättvisor som klimatkrisen blottar. Ökad ekonomisk jämlikhet bör ingå i mål för minskade konsumtionsutsläpp. Alla åtgärder bör främja jämställdhet, samt barn och ungas delaktighet. Rätten till bostad, försörjning och hälsa, samt motverkande av segregation och rasistiska strukturer behöver ingå i omställningen. Samernas rätt att råda över sina marker måste respekteras, samtidigt som lösningarna främjar landsbygden. Internationellt behövs ökat stöd till de mest utsatta länderna och till civilsamhällets arbete med utsatta målgrupper globalt. Sverige bör verka för ökat hållbarhetsansvar för storföretagen, och för att alla handelsavtal styrs av bindande hållbarhetskrav.
”Vi behöver nya samhällsmål där välbefinnande står i fokus och där finanssystemet ställs om för att främja ekologisk, ekonomisk och social hållbarhet.”
Trygga arbetstagarna i omställningen. Trygghet i omställningen är nödvändig för att den ska lyckas. En nationell jobbplan behövs med grön kompetensutveckling, jobb inom hållbar välfärd och cirkulär ekonomi. Den sociala tryggheten behöver förstärkas. Nya samhällsmål öppnar för att korta arbetstiden där anställda samtidigt ges tillräcklig arbetstid för sin försörjning.
Detta är vårt budskap till regeringens klimatpolitiska handlingsplan. Vi kommer att mobilisera folkligt stöd för en snabb omställning som samtidigt leder till ett bättre, mer jämlikt, inkluderande och hälsosammare samhälle. De visionerna behöver vägleda klimatpolitiken framöver.
Lena Bergström, pastor, Equmeniakyrkan
Erika Bjureby, Sverigechef, Greenpeace
Pia Björstrand, talesperson, Klimataktion
Emily Feijen, generalsekreterare, Artister för miljön
Bo Forsberg, ordförande, Kristen Humanism
Olivia Forsberg, verksamhetsledare, Momentum Fryshuset
Ewa Larsson, ordförande, Gröna Kvinnor
Marie Linder, ordförande, Hyresgästföreningen
Tobias Linghag, verksamhetschef, Framtidsjorden
Tonia Moya, verksamhetschef, Green Cross Sweden
Janine O’Keeffe, samordnare, Nätverket KlimatSverige
Linda Palmetzhofer, ordförande, Handelsanställdas förbund
Sineva Ribeiro, ordförande, Vårdförbundet
Anna Sundström, generalsekreterare, Olof Palmes internationella Center
Torbjörn Vennström, ordförande, Klimatriksdagen.
Nastaran Zargari, ordförande, Jordens Vänner
Artikeln publicerades i Göteborgs-posten den 16 /06-2023.
