Nyhetsbrev
Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
ENG
Swisha ett valfritt belopp till
123 24 060 72Tack för ditt stöd!
Drygt två månader har nu gått sedan Putin inledde det ryska angreppskriget mot Ukraina. Den humanitära katastrofen är ett faktum. Sönderbombade städer, massgravar och miljontals människor på flykt.
Den solidaritet som länderna i Europa och omvärlden visat sedan den 24 februari inger hopp. Återigen mobiliserar hela Sverige för att ta emot människor på flykt och det svenska folkets vilja att bistå visar tydligt – Ukrainas sak är vår!
Det folkrättsvidriga kriget är inte bara en tragedi för Ukraina. Det påverkar en hel värld. Redan nu bidrar ökade drivmedelspriser och ökade livsmedelspriser till ökad fattigdom och hunger. I Europa, men också i Etiopien, Jemen, i Zimbabwe. Sårbara stater där läget snabbt kan försämras ytterligare. Många länder i Nordafrika och Mellanöstern har stor import av spannmål från Ukraina. Ukraina är världens största givare till FN:s livsmedelsprogram. Eller rättare sagt, var världens största givare till FN:s livsmedelsprogram.
Vi minns gnistan som tände inbördeskriget i Syrien. Risken för ökade spänningar som utvecklas till konflikter och nya krig är uppenbar, vilket oundvikligen leder till nya migrationskostnader. I detta läge minskar Europa sitt bistånd, fokuserar på den egna säkerheten och omfördelar medel till flyktingmottagande. Det är kortsiktigt, kontraproduktivt och riskerar att öka spänningarna i världen.
Tyvärr agerar den svenska regeringen på samma sätt. I förslaget till vår ändringsbudget avräknas 9,2 miljarder från biståndet under 2022. Pengarna ska täcka kostnader för mottagandet av människor som flyr från Ukraina. Det är nästan en femtedel av hela biståndet och motsvarar mer pengar än det sammanlagda biståndet till Sveriges tio största samarbetsländer. När nu migrationsverket dessutom meddelat att antalet flyktingar från Ukraina blir färre än förväntat måste biståndet återställas.
Att Sverige visar solidaritet med människor på flykt från Ukraina är självklart, men att vi lämnar världens fattiga med notan är oförsvarligt. Ett minskat bistånd kommer ytterligare öka fattigdom och hunger. Försämra möjligheterna att förebygga kriser och konflikter som driver fler människor på flykt och minska stödet till de demokratiska krafter som idag behövs mer än någonsin. Den del av det svenska biståndet som riktas till att värna mänskliga rättigheter, rättsstatens principer och rätten att organisera sig fackligt minskar exempelvis med 42 procent. Detta i en tid när 68 procent av världens befolkning lever i ett land som utvecklas i auktoritär riktning.
Expertgruppen för biståndsanalys har varnat för de negativa konsekvenser plötsliga förändringar av biståndsbudgeten medför, FN:s generalsekreterare Antonio Guterres har vädjat till världens rika länder att inte minska biståndet eftersom det kommer att försämra möjligheten att förebygga nya kriser.
Världsbanken, Internationella valutafonden, Världshandelsorganisationen och många biståndsorganisationer har tydligt förmedlat det allvarliga världsläget.
Sverige kan bättre. Vi har råd att visa solidaritet med Ukraina och stå upp för biståndet till världens fattigaste. I en sammankopplad värld är solidaritet i vårt egenintresse.
Genom att ta ansvar för världen – tar vi ansvar för Sverige.
Anna Sundström, generalsekreterare Olof Palmes Internationella Center
Oscar Ernerot, internationell chef LO Sverige
Publicerad i Tidningen Rörelsen den 3/5-2022.
Burma: Första maj firas i det dolda i årDet finns stora brister med rättssäkerheten i Burma sedan militärkuppen i februari 2021. Det är en oerhört känslig situation för arbetare och den allmänna befolkningen när det kommer till yttrandefrihet. Många fackliga ledare har sparkats från sina jobb eller arresterats av militärjuntan på grund av deras protester och engagemang för arbetares rättigheter.
Mekanismen för att hantera klagomål i fabrikerna fungerar inte längre. Sedan kuppen har många arbetare dessutom förlorat sina jobb på grund av att fabriker har stängt ner och att investerare har lämnat landet.
Det är inte lätt att hitta positiva exemplen i rådande situation i Burma. Vid starten av militärkuppen var fackföreningar aktivt involverade i protesterna mot den. Men efter brutala nedslag av militärjuntan har fackföreningsrörelsen behövt gå under jorden, eller fortsatt med kampanjer på digitala plattformar.
Under normala omständigheter firar vi första maj genom att organisera kampanjer, marschera och hålla tal i offentliga parker. Men på grund av militärkuppen och den känsliga situationen kommer vi fira första maj 2022 genom att publicera ett uttalande om arbetares situation, och sinsemellan fackföreningsmedlemmar och alliansen planerar vi att organisera en online-kampanj.
– Situationen för Burmas industriarbetare är bedrövlig. Industriområden i städerna lyder fortfarande under så kallade krigslagar, där militären när som helst kan stoppa, visitera eller arrestera förbipasserande. Militärens metod blir också allt mer sofistikerade. Många vittnar om hur dom grundligt söker genom mobiltelefoner efter tecken på stöd för motståndet mot juntan. Vi hör också om arbetsgivare som säger upp all personal utan ersättning för att sedan ta dom tillbaka som ”dagarbetare” till en mindre lön. Fackliga aktivister som står upp för arbetarnas rättigheter blir systematiskt avskedade.
– Det blev tydligt bara veckor efter kuppen att fackföreningsrörelsen betraktades som ett hot av juntan när 16 fackliga organisationer förbjöds. Det var när en grupp kvinnliga industriarbetare anordnade den första demonstrationen som blev startskottet på den landsomfattande proteströrelsen som växte fram. Facklig verksamhet är i princip förbjuden idag eftersom juntan slår hårt ner på föreningsfrihet och organisationsrätt.
In this webinar Kate Mackintosh and Lisa Oldring will argue that an international crime of ecocide that is informed by human rights law and practice in its application, holds the potential to enhance accountability for serious environmental harm and prevent further damage, protect human rights as well as deliver on climate justice.
The purpose of international criminal law is to contribute to ending impunity for the perpetrators of the most serious crimes of international concern, and in so doing, help to prevent such crimes from occurring. To date, however, there is no international crime prohibiting acts of mass destruction of the environment, in spite of the catastrophic consequences that such acts have on the natural systems on which human life depends. The addition of ecocide as the fifth crime under the jurisdiction of the International Criminal Court would help to fill this accountability gap.
Lisa Oldring is an independent law and policy advisor with specialization in international human rights and humanitarian law. As a senior advisor with the United Nations Human Rights Office, Lisa was the principal author of UN reports on global surveillance practices; human rights and counter-terrorism; the use of force within and outside armed conflict; among other issues. Currently Lisa is a PhD candidate at Leiden University’s Grotius Centre for International Legal Studies, focusing on ecocide as a crime under international law.
Kate Mackintosh is the Executive Director of the Promise Institute for Human Rights at UCLA School of Law. She served as the deputy chair of the independent legal panel which presented a legal definition of ecocide as a crime in 2021. Kate has worked in the fields of human rights, international criminal justice, and the protection of civilians for over two decades. She was involved in the development of international criminal law in its fledgling years. She also contributed to defining many elements of this new area of law, such as the elements of rape as an international crime, the definition of protected persons, and the scope of complicity for international crimes.
Susanne Sweet, Associate Professor at Stockholm School of Economics and a Research Director at Center for Sustainability Research, CSR. Susanne is engaging in research, education and stakeholder activities on a broad range of topics relating to corporate social and environmental sustainability.
Johan Hall, research officer at LO-Sweden responsible for policy regarding climate, environment and energy issues. Member of the Sustainability committee of the European Trade Union Confederation (ETUC).
Martin Lindström, End Ecocide Sweden.
21-23 april arresterades 21 fackliga ledare och aktivister i Belarus. Ytterligare ett steg i den illegitima regimen Lukasjenkas förtryck av landets demokratiska krafter. Organisationer som omfattas är Belarus Kongress för Demokratiska Fackföreningar (BKDP), Metallarbetarnas Fria Fackförening(SPM), Belarus fackförening för arbetare inom radioelektronikindustrin (REP).
Bland de arresterade finns ordföranden för BKDP Alexander Jarosjuk, Sergei Antusevitj, Irina Bud-Gusaim, Mikolai Sjarach, Gennadij Fedynich, Jana Malash, Vitali Chichmarov, Michail Gromov, Vasili Beresnev, Dmitri Borodko, Alexander Jevdokimtjik, Miroslav Sobtjik. Den 80-årige ledaren för metallfacket, Aliaksandar Bukhvostov ligger på sjukhus med en hjärtattack efter att också ha blivit gripen.
Igor Komlik, Jelena Jeskova, Anna Dus, Mikolai Gerasimenko, Vadim Pajvin och Yuri Beljakov släpptes efter förhör, ytterligare några efter förhör och en dag i ett häkte, och omfattas av yppandeförbud. Bland dessa finns fackliga jurister och journalister.
Den 23 april frihetsberövades och förhördes också Liza Merljak, internationell sekreterare för BKDP. Hon släpptes efter förhör.
Den fackliga rörelsen har sedan 2020 haft en viktig roll i protesterna mot Lukasjenkas illegitima regim. Strejker, maskningsaktioner och demonstrationer vid de stora företagen och arbetsplatserna har visat på det starka stöd som finns för ett fritt och demokratiskt Belarus.
Under 2021 likviderade Lukasjenka de flesta existerande civilsamhällesorganisationerna i Belarus. Nu verkar det vara även fackföreningarnas tur. De fria fackföreningarna i Belarus har lyckats överleva trots många år av förtryck från regimen. Starka fackföreningar är en viktig del av ett fritt och demokratiskt samhälle.
Vi protesterar mot gripandena av fackliga aktivister och ledare i Belarus. Alla politiska fångar måste släppas!
Anna Sundström, generalsekreterare Olof Palmes Internationella Center
Maria Nyberg, generalsekreterare Union to Union
För mer information och för kommentar:
Inga Näslund, expert Östeuropa Olof Palmes Internationella Center
inga.naslund@palmcenter.se, tel 070-618 57 76
Anna Sundström, generalsekreterare Olof Palmes Internationella Center
anna.sundstrom@palmecenter.se, tel 070-220 05 55
Regeringen tar bort tio miljarder från biståndsbudgeten för att använda till mottagande här i landet. Anna Sundström, generalsekreterare för Olof Palmes Internationella Center, gästar Samhällsvetarpodden och förklarar hur det hänger ihop med kriget i Ukraina. Intervjuar gör Akademikerförbundet SSR:s samhällspolitiska chef Ursula Berge.
– Det är både kortsiktigt och dumt att minska på biståndsbudgeten. Dessutom har Ukraina varit världens största givare till FNs livsmedelsprogram, vilket de inte kommer att vara framöver. Att då minska biståndet skapar en massa nya problem. Nu blir Sverige, Sveriges största biståndsland. Det borde inte vara världens fattiga som lämnas med notan.
Vår värld står inför svåra utmaningar: kärnvapenhot, klimatförändringar och pandemier. De gemensamma globala systemen och strukturerna – som behövs för att skapa säkerhet, bekämpa fattigdom och ojämlikhet, samt förhindra mänskligt lidande – är otillräckliga, och ofta kränks eller ignoreras. Mänsklighetens framtid bygger på att vi löser vår sviktande världsordning.
I år är det 40 år sedan en internationell kommission under ledning av Olof Palme presenterade rapporten ”Gemensam säkerhet”. Nu, 2022, är den ryska aggressionen mot Ukraina en påminnelse om vad som kan hända när världsordningen misslyckas. Det är dags att åter lyfta fram Palmekommissionen slutsatser, för att leda mänskligheten bort från randen av den katastrof där vi i dag befinner oss.
Publicerad av Olof Palmes Internationella Center, International Peace Bureau (IPB) och ITUC.
Arbetet med rapporten pågick under nära ett års tid. Ett antal kvalificerade webinarer bidrog med värdefull kunskap. En högnivåkommission med 18 kunniga personer från jordens alla kontinenter ställde sin erfarenhet till förfogande. Bland dem Jan Eliasson, tidigare vice generalsekreterare i FN; Helen Clark, tidigare premiärminister i Nya Zeeland; Sharan Burrow, generalsekreterare för den internationella fackliga organisationen ITUC; Kumi Naidoo, tidigare chef för Greenpeace och den österrikiske diplomaten och nedrustningsexperten Alexander Kmentt.
Läs mer om initiativet på commonsecurity.org.
Rapportens principer:
1. Alla människor har rätt till mänsklig säkerhet: frihet från rädsla och frihet från nöd
2. Att bygga tillit mellan nationer och människor är fundamentalt för en fredlig och hållbar mänsklig existens
3. Vi kan inte skapa gemensam säkerhet utan kärnvapennedrustning, starka begräsningar på konventionella vapen och reducerade militära utgifter
4. Globalt och regionalt samarbete, multilateralism och rättsstatsprincipen är grundläggande för att tackla många av världens utmaningar
5. Dialog, konfliktförebyggande och förtroendebyggande insatser måste ersätta aggression och militära krafter som medel för att lösa konflikter
6. Bättre reglering, internationell rätt och ansvarsfull styrning behöver även innefatta ny militär teknologi, som exempelvis artificiell intelligens
De senaste dagarna har vi kunnat följa oroligheterna i Jerusalem. Den israeliska militären har oprovocerat attackerat fredliga böner i Al Aqsa moskén under den heliga månaden Ramadan, som en konsekvens av att oroliga aktiviteter skett i samband med stärkt israelisk militär närvaro.
Palestinier har under de senaste dagarna fått bevittna samt utsatts för hot och våld. Majoriteten helt oprovocerat. Så får det inte vara.
Palestinier har rätt att vistas i Jerusalem utan att behöva riskera sina liv. Hot och våld skapar aldrig ökad trygghet, tvärtom.
Det kan vi också nu se, när konsekvensen av attackerna i Jerusalem, har lett till ökad orolighet mellan Gaza och Israel. Världen behöver verkligen inte mer krig. Världen behöver fred, därför måste omvärlden agera för att stoppa oroligheterna som pågår i Palestina.
Källor:
Haaretz: UN Security Council Debates Jerusalem Violence, UAE Summons Israeli Envoy
Al Jazeera: Raid on Jerusalem’s Al-Aqsa Mosque raises fear of new conflict
Haaretz: Palestinians, Arab States Condemn Israel for Ramadan Escalation in Jerusalem
Reuters: Tense Ramadan nights at Jerusalem gate stir escalation worries
Oppositionen kan gå mot valvinst i Colombia
Colombia är ett av få länder i Latinamerika som aldrig haft en vänsterorienterad regering vid makten. Konflikten mellan FARC, landets regering och paramilitära grupper har pågått i över 50 år. Misslyckade fredsprocesser har avlöst varandra samtidigt som ledare som utmanat status quo många gånger tystats eller till och med mördats.
I maj 2022 är det dags för Colombias befolkning att rösta fram en ny regering. För fyra år sedan tog Iván Duque från högerpartiet Centro Democrático över presidentposten efter fredspristagaren Santos. Fredsprocessen efter det historiska fredsavtalet 2016 har under Duques mandatperiod mer eller mindre legat i träda, och befolkningens förtroende för regeringen är rekordlågt. Förra året gick hundratusentals ut i protester mot en skattereform som Duque ville införa, mitt i en pandemi som slagit hårt mot många av landets lägre samhällsklasser. Protesterna slogs brutalt ner av polis och militär och regeringens popularitet dalade ännu mer.
– Alla förutsättningar finns för ett regeringsskifte i Colombia, säger Carolina Corcho Mejía, samordnare för Palmecentrets projekt i Colombia, som är en del av Palmecentrets program i Latinamerika (PAOLA).
Och hon verkar ha rätt. Efter första valomgången, som gick av stapeln i mars 2022, är två av tre kandidater inför andra omgången från oppositionspartier. Gustavo Petro som tillhör Pacto Histórico (Historiska alliansen) där flera vänsterpartier ingår, leder opinionsmätningarna med över 40 procent. Den andra kandidaten, Sergio Fajardo, kommer från samarbetet Coalición Esperanza (Koalition förhoppning) där mitten- och liberala partier ingår.
Dessutom finns det ett visst närmande mellan dessa två koalitioner. Det tack vare en akademi som arrangerades av Palmecentret förra året, där representanter från Pacto Histórico och Partido Verde (Gröna partiet) medverkade. Efter akademin uppmanade flera senatorer till enighet inför valet.
– Palmecentret har haft en fundamental roll i att få oppositionen i Colombia att öppna upp för samarbete. Vi lyckades skapa en akademi och involvera viktiga politiker. Där förstärktes alliansen Pacto Histórico och man kom överens med Partido Verde om hur man skulle stötta varandra inför kommande val, berättar Carolina.
Det var i augusti förra året som akademin, som gick under namnet “Regeringskoalitioner och agendan för en demokratisk transition för Colombia”, hölls i kuststaden Santa Marta i norra Colombia. Inbjudna var också koalitionssamarbeten från Chile, Uruguay och Spanien, som delade med sig av erfarenheten av att skapa majoritetsstyren mellan vänster- och mittenpartier.
– Colombia har aldrig någonsin haft en alternativ regering. Så erfarenheterna från andra delar av Latinamerika och Europa var väldigt viktiga, säger Carolina Corcho Mejía.
Under akademin diskuterades också åtta policydokument som tagits fram med finansiering av Palmecentret. Dokumenten handlade om reformer inom bland annat skatter, sjukvård, utbildning och säkerhet, och godkändes på akademin som den politik som Pacto Histórico går till val på.
– Viktigt att poängtera är att arbetet vi har gjort med Palmecentret varit riktat till partitoppen. Vi pratar inte om seminarier som anordnats för lokala partiföreningar, utan det här är ett arbete direkt med de styrande ledarna och den som kan komma att bli Colombias nästa president, säger Carolina, som själv spås bli hälsominister i en regering ledd av Gustavo Petro.
Något som skapade stor diskussion under akademin var om Pacto Histórico skulle använda sig av öppna eller stängda listor i valet till senaten. Man beslöt sig slutligen om att ha stängda listor med ett av huvudargumenten att det skulle säkra antalet kvinnliga representanter. Listan som var den enda varvade listan med jämn könsfördelning, blev sedan den lista som fick flest röster i valet i mars. Och i senaten ökade den kvinnliga representationen från 22 till 30 procent.
Carolina påpekar också att en viktig del av framgången med PAOLA är att man lyckats involvera civilsamhället. Kvinnoorganisationer, organisationer från bonderörelser med flera har på så vis varit delaktiga i processen med att utveckla politiken inför valet.
Och att Colombias befolkning är sugna på något annat än de högerregeringar som styrt landet i decennier är tydligt. Det visar också den spridning som resultaten av akademin fick på sociala medier, med tiotusentals delningar.
– 73 procent av befolkningen lever just nu i fattigdom eller riskerar att hamna i den. Colombia behöver reformeras i grunden inom många områden, den demokratiska processen är ett av dessa, säger Carolina Corcho Mejía.
Carolina Corcho Mejía, samordnare för Palmecentrets projekt i Colombia, på PAOLA-arrangerat seminarium.
Texten som är skriven av den ryske, regimvänlige filmaren och politiske rådgivaren Timofej Sergejtsev har rubriken ”Vad ska göras med Ukraina?” är inget mindre än en modern version av tyskarnas Wannseeprotokoll, dokumentet som innehöll planen för den slutliga lösningen av judefrågan.
Författaren av artikeln som publicerades av RIA Novosti heter Timofej Sergejtsev, född 1963. Han har en bakgrund som fysiker, men har också ägnat sig åt filosofi.
Han beskrivs som en anhängare av Moskvametodologerna, en filosofisk grupp som startade på 1950-talet, med flera kända fysiker och matematiker. Man vill använda sig av holistiska metoder för att få ordning på samhällsproblem. Särskilt intressant var det att hitta lösningar på ”lömska problem” (eng: wicked problems = olösliga problem).
Han är också medlem av Zinovjevklubben. Denna är en grupp av filosofer, uppkallad efter Alexander Zinovjev, en dissident som tvingades i landsflykt 1978 men återvände till Ryssland 1999. Från att ha varit anti-Stalin och kritisk mot sovjetkommunismen, blev Zinovjev senare en av Michail Gorbatjovs skarpaste kritiker, som kallade perestrojkan för ”katastrojka” (för den var en katastrof, ansåg han) och som kallade den misslyckade kuppen mot Gorbatjov 1991 för en tragedi.
Mot slutet av 1990-talet hade Sergejtsev också blivit en ”politisk teknolog”, som ryssarna kallar det. Vi kanske skulle säga politisk strateg i stället. I hans fall handlade det om att bidra med experthjälp i olika valkampanjer – och det gjorde han framgångsrikt. Det började med mindre kampanjer för olika kandidater till politiska församlingar lite varstans i Ryssland. 1998 hjälpte han Leonid Kutjma att vinna presidentvalet i Ukraina. Redan på 00-talet började han skriva om Ukraina som ett problem, och 2012 producerade han en film, som hette Matchen. Den handlar om en fotbollsmatch 1942 i det av tyskarna ockuperade Kyjiv mellan Wehrmacht och Dinamo Kyjiv.
De sovjetiska spelarna fick veta att de inte fick vinna matchen, men de vann med 5-3. Sedan odlades myten att de alla blivit avrättade efteråt, men det har sedan visat sig vara fel. Filmen från 2012 förbjöds i Ukraina eftersom den ansågs underblåsa motsättningar mellan ukrainare och ryssar – filmen är fylld med nazistiska symboler och de ukrainska spelarna skildras som kollaboratörer, medan de ryska är hjältemodiga antinazister.
I ljuset av det som hänt sedan dess är det inte svårt att se filmen som en föregångare till den kampanj som Putins Ryssland drog igång vid samma tid om att de ukrainare som ville ha ett självständigt Ukraina som närmade sig Europa, i själva verket var antiryssar och ”nazister”.
Observera: nazism, som den alltid beskrivits i Sovjet och även i nutidens Ryssland, är en ideologi som har Sovjetunionen/Ryssland som huvudfiende. Koncentrationslägren är enligt den gängse ryska historieskrivningen läger som var till för att utrota sovjetiska krigsfångar och kommunister. I uppslagsverket Sovjetskaja Entsiklopedia finns det inte ett ord om judar t ex i artikeln om Auschwitz.
Vad innehåller då artikeln från Ria Novosti? Hur ska den ”ukrainska frågan” (ett lömskt problem?) lösas? Här är huvudpunkterna:
– alla som tillhör eller tillhört stridande grupper på den ukrainska sidan ska likvideras, även värnpliktiga.
– alla som tillhört någon ”nazistisk” gruppering – till dessa räknas alla politiska grupperingar som stött de senaste två folkvalda presidenterna – ska också likvideras.
– skulle några bli kvar efter detta, ska de ”omprogrammeras”.
– all undervisningslitteratur på alla nivåer med ”nynazistiskt” innehåll – dvs allt som inte överensstämmer med den ryska synen på Ukraina som ett ”icke-land” – ska rensas bort.
– Ryssland måste ha total kontroll över hela det tidigare ukrainska territoriet medan den sk ”avnazifieringen” pågår, detta kommer att ta minst en generation eller 25 år.
– området ska avukrainiseras. Ukrainare ska bli ryssar. Själva namnet ska utplånas, södra/östra Ukraina får namnet Novorossija (Nyryssland), mellersta Ukraina ska heta Malorossija (Lillryssland) och de västligaste katolska regionerna kan man räkna bort helt, men de ska också avmilitariseras och avnazifieras. Putin har tydligen tidigare erbjudit dem till Polen, kanske någon bit till Ungern?
– Alla som under de senaste 30 åren velat ha en självständig ukrainsk stat är ”nazister” och skall ställas inför rätta.
Denna artikel har alltså publicerats på den ryska statliga nyhetsbyrån Ria Novosti. När man läser den blir man lätt illamående. Det enda som saknas är prydliga ritningar på dödsläger.
En vecka senare ligger artikeln fortfarande kvar, och den har följts upp med ett förvirrat tal av före detta ryske presidenten/premiärministern Medvedev, som i veckan sade att ”ukrainarna i vackra broderade skjortor odlar rysshat” och skriver ”pseudohistoria om den ukrainska staten sedan 1991”.
Han menar att ”den passionerade delen av det ukrainska folket har bett böner om ett Tredje Rike under de senaste 30 åren” och att ”Ukraina kommer att möta sitt öde”.
Kremls ledande TV-propagandist, Vladimir Solovyev, har under den gångna veckan fortsatt på samma tema, och dessutom kallat ukrainarna för ”satanister”. Hans uppmaning till de ryska trupperna? ”Gör ert jobb!”
Och så har vi den uppsnappade inspelningen av ryska soldater i Butja som talar med sin officerare. ”Ska vi döda dem? De är civila.” Svar: ”Döda dem allihop.”
Krönikan är en del av en serie för Blankspot, publicerad den 7/4-2022.
”Nu avslöjas övergreppen vi fruktat”Rysslands anfallskrig i Ukraina har gått in i en ny fas. Ukrainska trupper trycker tillbaka ryssarna på marken i norr (Kyiv, Chernigiv och Sumy-regionerna), och delvis också i söder (söder om Krivyg Rih och runt Cherzon). I de flesta fall efter strider, i några fall har ryssarna övergivit dessa orter och retirerat.
Vartefter ukrainarna tar tillbaka kontrollen, avslöjas fruktansvärda övergrepp. Bilder från Bucha, Irpin, med flera platser visar döda kroppar, civila som verkar har skjutits utan urskillning. Även bilder på bakbundna offer som verkar ha avrättats. Berättelser om våldtäkter och mord. Till det kommer berättelser och bildbevis om plundring och en omfattande förstörelse.
Den ryska armén har tyvärr en lång historia fylld med sådana ”insatser”. Inte bara från i tiden närliggande krig som Syrien eller Tjetjenien, utan också från Afghanistan, andra världskriget, och även ännu längre tillbaka.
Redan Tolstoj skrev om detta bland annat i ”Krig och Fred”. Peter den store hämnades på Ivan Mazepa, den ukrainske kosacken som lierade sig med Karl XII. Mazepas stad Baturyn, som låg öster om Kyiv, jämnades med marken och hela befolkningen utplånades.
Krig i sig är givetvis en helt onormal situation där det lätt går överstyr – men om man ska granska den ryska arméns organisation så hittar man också andra orsaker.
Det finns ingen prestige i att tjänstgöra i armén i Ryssland. Ingen alls. Alla som kan, undviker att bli inkallade eller att ta värvning. De som studerar på högskolor och universitet kan lätt göra det – det är sedan gammalt. Antingen helt och hållet, eller så gör de en kortare värnplikt i någon specialroll, och kommer undan med lite sommarkurser. De som blir inkallade som värnpliktiga (”srotjnye”, tidsbegränsad tjänstgöring) är därför de 18-19-åringar som inte har något val.
De som bor på landsbygden. I mindre städer i den ryska periferin, där arbetslösheten är hög och värnplikten innebär en väg bort. Det finns också många vittnesmål om hur de sedan mer eller mindre tvingas skriva på och ta värvning, bli ”kontraktnye”, yrkesmilitärer.
Pennalismen och korruptionen är utbredd och går hand i hand. Det har skrivits en del i ryska medier om hur unga värnpliktiga tvingats till prostitution av sina befäl. Officerare och chefer som säljer utrustning och teknik och berikar sig på alla tänkbara sätt. Det är också en av anledningarna till att trupperna som skickats till Ukraina har utgångna fältransoner med sig. De senare leveranserna har helt enkelt sålts.
Så beteendet i fält förvånar egentligen inte.
Om kriget överraskat oss på något sätt, så är det med insikten att den ryska armén är en koloss på bokstavliga lerfötter, som snabbt sjunkit ned och fastnat i den ukrainska tjällossnade svartjorden. Stridsvagnar och andra fordon ser ut som om de senast användes vid inmarschen i Tjeckoslovakien, eller för ännu längre sedan.
De första bilderna och berättelserna om plundring handlade om stackars hungriga ryska soldater som stal höns och annan mat. Förvirrade ynglingar som patetiskt tiggde bensin. Nu får vi en annan, mycket mörkare bild: kvinnor som först ser sin man mördas, och sedan våldtas i timmar, inför ögonen på sina barn.
Inspelningar av avlyssnade samtal från soldater som ringer hem till sina fruar och berättar om vad de hittat och sedan får höra vad de ska leta efter: ”Ta en laptop också!”.
Plundringståg i butiker men också i privata hem, övergivna eller inte. Nu när Kyivregionen är befriad, så möts ukrainarna som kommer tillbaka inte bara av sönderskjutna hus, utan också av vandaliserade bostäder där man grisat ner så mycket man kunnat.
Gör ryssarna så hemma?
Nej. Visst de kommer från fattiga landsändar och i några av samtalen har de också berättat om hur ”rika” ukrainarna är, de har ju asfalterade vägar och trafikljus. Men det handlar också om ett intensivt hat. De har fått höra att ukrainarna är undermänniskor – att de begått folkmord på ryssar, att de inte förtjänar ett eget land – än mindre egna fina hus och saker. Våldtäkter och vandalism är maktmedel, som i alla krig.
Det finns också otäcka uppgifter om ännu mörkare planer. Det talades vid krigets inledning om dödslistor med ukrainska politiker och journalister. I slutet av förra året beslutade ryska myndigheter om nya regler för massgravar, kompletta med skisser hur de skulle utföras. Tog de med sig de där mobila krematorierna för sina egna soldater, eller för något annat ändamål? I Bucha berättas det att ockupanterna gick från dörr till dörr och frågade vad de som bodde där arbetade med.
Om svaret var lärare så sköts de. Lärare – det är kulturbärare som undervisar i ukrainska och om Ukrainas historia. I ockuperade områden som t ex i Cherson förklarade man snabbt att nu var det ryska som gällde som språk även i skolan och alla böcker skulle brännas och ersättas med ryska. Rubeln skulle ersätta hryvna.
I åtta år har Putinryssland anklagat Ukraina för påhittade folkmord i Donbas. Nu verkar det ju som att det var planen för deras egen invasion: utplåna det ukrainska. Tvinga dem på knä – de skulle nu vara lillryssar och nyryssar (Malorossija, ”Lillryssland”, äldre ryskt namn för Ukraina, Novorossija, ”Nyryssland”, det namn de vill ge hela sydöstra Ukraina, från Odesa till Mariupol.)
Om ni undrar var de plundrande putinryska soldaterna gör av sitt byte, så vet vi nu att de tar med dem tillbaka – i den belarusiska staden Mazyr skickar de sedan paket med plundringsbyte hem till lilla mamma. I Narovlja, en stad i Belarus nära ukrainska gränsen har man öppnat en ”marknad” där man säljer plundrade grejor.
Tvätt- och diskmaskiner, andra hushållsgrejor, kläder, hemteknik, leksaker. Lastbilar kommer in från Ukraina med varor- så det är inte bara enskilda soldater, det är organiserat. Ibland kommer dock bytet inte fram. Det finns bilder på en utbränd rysk lastbil med rester av tvättmaskiner på flaket.
Vi kan inte låta Putinryssland komma undan ansvaret för de här krigsbrotten, för morden, avrättningarna, övergreppen, plundringen och den totala förstörelsen av Ukrainas städer och landsbygd. De ansvariga måste ställas inför rätta. Rysslands frysta utlandstillgångar måste användas som skadestånd för Ukrainas uppbyggnad efter kriget.
Och vi ska alltid minnas.
Putinryssland måste stoppas. Det kommer inte att sluta med Ukraina, om de får vinna det här kriget.
Den här krönikan är en del av en serie för Blankspot, publicerad den 3/4-2022.
