Nyhetsbrev

Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.

Jag vill få nyhetsbrev
Jag vill få seminarieinbjudningar

ENG

• Vad vi gör
• Vad vi tycker
• Engagera dig
• Om Palmecentret
• Palme Resource Center

Stöd oss  

Stöd oss

Swisha ett valfritt belopp till

123 24 060 72

Fler sätt att stöjda oss »

Tack för ditt stöd!

Civila som tvingas fly krigets vanvett, vara rädda, skadas eller dödas. Människor som inte ser eller kan finna någon annan utväg än att ta till vapen för att försvara sig och varandra. Putin sällar sig nu definitivt till historiens satans mördare.

• Vi fördömer Putins folkrättsvidriga invasion.
• Vi ser med tillförsikt på hur omvärlden, Sverige och Europa, sluter upp gemensamt mot Putins krig.
• Vi ser med förakt på hur Belarus illegitima regering och diktator Lukasjenko tvingar med sin befolkning i detta krig mot sitt broderfolk.
• Vi fylls med rörelse och hopp av hur befolkningen i Belarus och Ryssland säger ifrån. Hur de på gator och torg trotsar förbud och våldsamt motstånd och skanderar НЕТ ВОЙНЕ — Nej till kriget!

Innan kriget kom kunde människor i Ukraina engagera sig politiskt, i en organisation eller vara fackligt aktiva. Utan att se sig över axeln. Luften gick att andas i Kiev. Så är inte fallet i Moskva eller Minsk. Därför är demokratibiståndet Sverige beviljar varje år till dessa och andra länder av oerhörd vikt. Syrgas till det civila samhället.

Putins och Lukasjenkos oönskade och huvudlösa krig och det mänskliga lidande det för med sig måste få ett snabbt slut. Palmecentret står i solidaritet med Ukrainas folk.

Anna Sundström, generalsekreterare Olof Palmes Internationella Center
Marita Ulvskog, ordförande Olof Palmes Internationella Center

Blodiga etniska konflikter håller på att slita isär Rakhinestaten i västra Burma. I ett samhälle plågat av hat, rasism och misstänksamhet mellan grupper försöker aktivister skapa förändring från gräsrotsnivå.

Rakhinestaten i västra Burma har blivit skådeplats för en av de största folkfördrivningarna i modern tid. Över 700 000 människor från den muslimska folkgruppen rohingya flydde härifrån till Bangladesh åren 2017 och 2018, i vad som beskrivits som etnisk rensning. Internationella domstolen i Haag utreder nu om militärens och polisens operationer till och med kan klassas som folkmord.

De rohingyer som finns kvar i Rakhine lever segregerade i ghetton med begränsad rörelsefrihet och utan tillgång till högre utbildning. Bristen på framtidshopp har tidigare drivit hundratusentals unga rohingyer i händerna på hänsynslösa människosmugglare. Ingen vet exakt hur många rohingyer som drunknat eller mördats i smugglarnas händer.

Vi träffar en lärare på en av få eftergymnasiala utbildningar för rohingyer, som drivs av en ideell organisation. De lär ut engelska, datorkunskaper, samhällsvetenskap, fredsstudier och egenföretagande.

Engelskaundervisning 

– Många av våra studenter visste inte vad de skulle göra med sina liv eftersom de inte hade några möjligheter att studera vidare. Av dom som tagit examen hos oss jobbar nu uppemot 90 procent för olika internationella organisationer, säger han.

En av hans elever som ursprungligen från norra Rakhinestaten, är särskilt intresserad av samhällsvetenskap.

– Som rohingyer kan jag inte läsa vidare på universitet i Burma, så det här är min enda chans, säger han.

Etniska motsättningar präglar Rakhine

Organisationen som stöds av Palmecentret, erbjuder även utbildning för ungdomar från andra folkgrupper i delstaten, såsom rakhine och chin. Motsättningarna mellan de här folkgrupperna har flera gånger under de senaste decennierna spillt över i sekteristiskt våld och våldsamma upplopp i Rakhine.

Under 2020 har konflikten intensifierats mellan militären och den väpnade gruppen Arakan Army, som strider för ett självständigt Rakhine. Striderna har drivit omkring 200 000 människor på flykt inom delstaten. Med trångboddhet och bristande tillgång till hygien och vård bedöms internflyktingarna här vara särskilt sårbara för coronaviruset, som drabbat Rakhinestaten hårt.

Skolan normaliserar relationerna mellan folkgrupperna

I ett läge med flera pågående konflikter sprids också, vid sidan av coronaviruset, fördomar och rädslan för den andre. Ett av skolans mål är därför att utbilda en ny generation fredsbyggare som kan bidra till att normalisera relationerna mellan folkgrupperna.

– Folk är rädda för det de inte känner till. Om vi kan bygga kulturell förståelse och skapa möten mellan grupperna så kan vi förändra hur vi ser på varandra, säger grundaren och ledaren för organisationen.

Hans samhällsengagemang började tidigt. Under militärdiktaturen verkade han som demokratiaktivist och fängslades år 2000 i fem år för att ha deltagit i demonstrationer mot juntan.

En gammal taktik som många regimer i Burma använt sig av är att utnyttja de etniska spänningar som finns i landet, och spela ut folkgrupper mot varandra. När han grundade organisationen år 2012 var det med insikten att en fortsatt demokratisering av Burma bygger på fred och harmoni mellan landets folkgrupper. Så länge hat och rasism frodas kommer demokratin bara att gynna nationalistiska politiska rörelser.

– Vi måste ändra på hur folk ser varandra och bekämpa hatet, det är en längre och svårare process än att bygga demokrati, säger han.

– Vi försöker skapa möten mellan rohingyer, rakhine, chin och andra folkgrupper. Vi har utbyten mellan våra skolor och ordnar exempelvis gemensamma sport- och kulturaktiviteter.

Fortsätter verksamheten trots pandemin

I nuläget har dock Covid-19 satt stopp för dessa möten. Skolan har ställt in de flesta av sina aktiviteter, men ändå kunnat fortsätta utbildningarna på distans över internet.

– Men det är svårt. Både studenter och lärare är ovana med tekniken och vi kämpar med logistiska utmaningar såsom långsamt internet. Det blir också mindre fokus på varje student och mer stress i och med distansundervisning, säger grundaren.

Att skapa möten mellan ungdomar från olika folkgrupper var i och för sig inte oproblematiskt före Covid-19 kom in i bilden. Reaktionerna från allmänheten på skolans aktiviteter har i bästa fall varit skeptiska, och ibland hotfulla.

– Det är svårt att utmana normer, konstaterar han.

Hat och fördomar mot rohingyer

En 26-årig kvinna jobbar som programdirektör på skolan och berättar om när de för ett par år sedan ordnade en gemensam fotbollsmatch för elever från deras skolor. När foton från matchen sedan spreds, där rohingyakillar syntes sparka boll tillsammans med rakhinetjejer, lät inte kommentarerna på sociala medier vänta på sig.

– En flickas föräldrar tvingade henne att sluta på skolan. Folk var jättearga, hatet riktades främst mot rohingyakillarna som man var rädd skulle våldta flickorna som var rakhine.

Till och med polisen hörde av sig och uppmanade skolan att upphöra med liknande aktiviteter, eftersom de menade att det fanns risk för våldtäkter när man blandade rohingyer med rakhine, berättar grundaren.

Programdirektören gick själv skolans ledarskapsutbildning innan hon började arbeta för organisationen, och har fått offra mycket för att göra det hon tror på.

– Min mamma gillade inte att jag skulle börja arbeta med muslimer, så hon sparkade ut mig ur huset. Det tog åtta månader innan vi blev sams igen och jag fick flytta tillbaka, säger hon.

Men det snackas och skvallras fortfarande i hemtrakten. Hennes mamma får ofta förmaningar från bekanta som reagerar på att hennes dotter umgås med muslimer.

– Det är därför våra försök att skapa möten mellan de här grupperna är så viktigt. Det är klart att man ibland är skeptisk mot främlingar, det är just därför vi behöver mötas så vi slutar vara främlingar för varandra, säger programdirektören.

Föråldrat utbildningssystem i Burma

Den unga studenten som gillar att studera samhällsvetenskap, berättar att han fått flera nya vänner som är rakhine och chin genom utbildningen. Eftersom det är svårt för rohingyer att röra sig fritt i delstaten håller de framför allt kontakt över internet.

Hans lärare beklagar förstås att regeringen inte erkänner deras utbildning och betyg, men menar att det spelar mindre roll eftersom deras studenter är så eftertraktade.

– Utbildningssystemet i Burma är i föråldrat och behöver reformeras. De skulle kunna lära sig mycket av oss, vi sätter studenten i centrum och utbildar ungdomar som kan engelska och är anställningsbara. Vi har många företag och organisationer som vill anställa våra studenter, vilket är det viktigaste för oss, säger han.

Senaste valet i Burma hölls 2015. Då sågs det till stor del som en kraftmätning mellan militären, som under lång tid styrt landet, och oppositionspartiet NLD lett av den kände demokratikämpen Aung San Suu Kyi. NLD vann en jordskredsseger, men för de som hoppas på ökad demokrati och respekt för mänskliga rättigheter har hoppfullhet till stor del övergått i besvikelse. Aung San Suu Kyi har emellertid utvecklats i auktoritär riktning och bland annat har de grymma övergreppen mot minoritetsgruppen rohingya upprört en hel värld.

– Valprocessen har kantats av problem, konflikter och brist på transparens, där mer än en miljon människor har fråntagits sin rätt att rösta. Dessutom är en fjärdedel av parlamentsplatserna inte valbara, utan är reserverade för militären efter en tveksam process 2008. Risken är stor att dagens val inte blir lösningen på Burmas problem, utan tvärtom fördjupar pågående konflikter, säger Michael Hauer, Palmecentrets regionchef för Asien.

Ytterligare ett problem är den ökade spridningen av coronaviruset, som fått oppositionen att kräva att valet skulle skjutas upp då det inte gått att valarbete. Valsystemet ihop med pandemins framfart gör det i praktiken omöjligt för oppositionspartier att mobilisera för förändring.

Att militären inte längre har total makt i landet har lett till att flera av Palmecentrets partners har kunnat flytta tillbaka från exilen och att andra har verkar mer öppet. Palmecentret och våra medlemsorganisationer och partners utbildar och stärker de som arbetar för en genuint demokratisk utveckling i landet: kvinnor, unga, arbetare och företrädare från olika etniska grupper.

Det är idag sex år sedan regeringen med utrikesminister Margot Wallström i spetsen som första land i EU erkände Palestina som stat. Sverige anslöt sig då till den majoritet av världens länder som erkänt Palestina, som idag är 138 av FN:s medlemsstater.

Palmecentrets Palestinaexpert Otto Widmark svarar på tre frågor om erkännandet av Palestina.

Vad betyder ett erkännande?

Det finns kriterier för vad man ska betrakta som en riktig statsbildning. Till exempel ska staten ha kontroll över territoriet, kunna representera en befolkning samt ha relationer med andra stater. Genom ett erkännande visar en regering att man anser att dessa kriterier hos en annan stat är uppfyllda och att staten är legitim. Det behöver inte betyda att man håller med om den politiken som landets regering för.

Varför är erkännandet kontroversiellt?

Palestina är sedan 1967 ockuperat av Israel. Det betyder att de palestinska myndigheterna i själva verket inte har full kontroll över territoriet. I praktiken är det staten Israel som bestämmer villkoren för palestiniernas myndighetsutövning och den palestinska befolkningens förutsättningar och möjligheter.

Varför är det ändå rätt att erkänna staten Palestina?

Israel har aktivt försämrat förutsättningarna för fred och bildandet av en palestinsk stat genom att flytta in sin egen befolkning på den mark de ockuperar, vilket är olagligt enligt folkrätten. Israel har ingen rätt till de områden som skulle utgöras av en palestinsk stat, det vill säga Västbanken inklusive Östra Jerusalem samt Gazaremsan. Många folkrättsexperter menar att eftersom ockupationsmakten är det stora hindret för statsbildningen, kan Sverige och andra länder erkänna Palestina.

Erkännandet av den palestinska staten är alltså starkt förknippad med strävan efter en tvåstatslösning där staterna Israel och Palestina kan leva i säkerhet och fred sida vid sida. Genom erkännandet sökte den svenska regeringen bidra till jämbördighet mellan parterna och trycka på vikten av att återuppta fredsförhandlingar. Det är tyvärr fortfarande lika viktigt och parterna står än längre ifrån varandra idag.

För 75 år sedan bildades FN med syfte att främja internationellt samarbete, fred och frihet. Man enades om att internationellt samarbete och mänskliga rättigheter var vägen framåt. Sedan dess har detta internationella samfund på många sätt varit en garant för utveckling och främjande av fred och demokrati.

Idag, 75 år senare, står världen inför stora och svåra globala utmaningar. Samtidigt vänder sig allt fler politiska ledare bort från internationell samverkan. Det är dags att sluta stoppa huvudet i sanden. Ska vi lyckas mota brinnande klimatkris och växande ekonomiska klyftor måste FN:s medlemsländer höja sina ambitioner och intensifiera FN-samarbetet för fred, klimaträttvisa och minskad ojämlikhet.

Höj ambitionerna för en rättvis omställning

Klimatkrisen är en jämlikhetskris. Fattiga länder och människor drabbas hårdast. Samtidigt påvisas det gång på gång att de rikaste länderna och den rikaste eliten står för de största utsläppen. FN måste ges möjlighet att påskynda den gröna omställningen.

Det är inte rimligt att klimatnotan landar någon annanstans än hos dem som tjänar på dagens ohållbara exploatering och sliter mest på våra begränsade naturresurser. Vi behöver syna de som tjänar pengar på bekostnad av vår planet och dess befolkning. Kriminalisera miljöbrott och tvinga fram en omställning värd namnet där teknisk utveckling och ambition lönar sig och kräv fler stater på ansvar för sin miljöpåverkan.

Dubbla det globala biståndet och minska de ekonomiska klyftorna

I spåren av Corona-pandemin passar auktoritära och nationalistiska ledare runt om i världen på att inskränka demokratiska rättigheter. Arbetare i den informella sektorn berövas möjligheten att utföra sitt arbete och står helt utan försörjning och sociala rättigheter. Fackliga kämpar sägs upp på lösa grunder och protestaktioner kvävs. Till följd av väpnade konflikter och klimatförändringar har hungern i världen ökat de senaste fem åren och covid-19 har ytterligare förvärrat situationen för miljontals människor. Allt fler länder minskar sitt bistånd i en tid då det behövs mer än någonsin. Sverige bör fortsatt vara en humanitär stormakt som går i bräschen för demokrati, jämlikhet och rätten till en dräglig tillvaro för alla. Men ska ekvationen gå ihop krävs det att fler länder tar ett större ansvar. Det ekonomiska stödet till FN:s olika hjälporganisationer måste öka, såväl som det bistånd i syfte att stötta och bygga upp demokratiska strukturer med folklig förankring.

Få fler länder att hjälpa människor på flykt

De flesta av världens länder har förbundit sig till FN:s flyktingkonvention men väljer i praktiken att inte följa den. Det är ohållbart och borde inte vara möjligt. Den uppskattade migrationen till följd av klimatförändringar beräknas enligt FN:s egen klimatpanel bli 250 miljoner människor år 2050. Vi riskerar, om vi inte tar klimathotet på allvar att hamna i historiens värsta humanitära kris. Asylrätten bör värnas och klimatflyktingar bör ges rätt att hävda den. Men ska vi som värld klara av att erbjuda klimatflyktingar skydd och en dräglig tillvaro behöver också fler stater ta ansvar. FN bör ta på sig ledartröjan och proaktivt initiera detta arbete redan nu.

Vi kan inte låta pandemin bli ett verktyg för en ledande elit att dra ifrån ytterligare, varken politiskt eller ekonomiskt. Det finns resurser nog att utrota fattigdom och intensifiera arbetet för demokrati men i vägen står en ovilja vi inte kan acceptera. Insikten om hur livshotande klimatkrisen och de växande klyftorna är kräver att vi agerar mer kraftfullt för att undvika migrationskris, ökad ojämlikhet och en förstörd planet. FN och det internationella samarbetet är och ska vara motorn i lösningen av de utmaningar vi står inför. Problemen är globala. Konsekvenserna är globala. Därför måste lösningen också vara global.

Anna Sundström, generalsekreterare Palmecentret
Philip Botström, förbundsordförande SSU
Tajma Sisic, internationell ledare SSU

Artikeln publicerades 24/10 i Dagens Arena

Stater och företag världen över förstör och exploaterar systematiskt våra gemensamma ekosystem. Detta är fullt lagligt, det internationella kan i dagsläget inte göra något åt det. Ett tydligt exempel är hur Brasilien, under president Bolsonaros styre, skövlar regnskogen i Amazonas, ett ekosystem som bäst kan förklaras som jordens lungor, utan några som helst juridiska påföljder.

Med en internationell lagstiftning mot storskalig miljöförstörelse, så kallad ecocid, skulle Bolsonaros framfart kunna stoppas.

På Global Green Deals Forum arrangerade Palmecentret tillsammans med End Ecocide Sweden ett seminarium om hur vägen till en ecocidlagstiftning kan se ut. Med utgångspunkt i både lagstiftningen och politiken diskuterade generalsekreterare Anna Sundström frågan med Pella Thiel från End Ecocide, Eleanor Sharpston, tidigare generaladvokat vid EU-domstolen och Jytte Guteland (S) som nu sitter i det utskott i Europaparlamentet som har ansvar för miljöpolitiken.

Markering att läget är akut

Alla panelister var överens om att en ecocidlag som gör det möjligt att ställa storföretag och stater inför rätta, dessutom skulle vara en efterlängtad signal från världssamfundet om att klimatet och miljön inte kan vänta.

Att lagstifta om ekocid är ingen ny idé. Olof Palme föreslog det redan på 70-talet. När Romstadgan som ligger till grund för den Internationella Brottmålsdomstolen sedan skrevs 1998 var ekocid på agendan, men kom i det slutgiltiga förslaget inte med. Det gjorde däremot folkmord, brott mot mänskliga rättigheter, krigsbrott och aggressionsbrott.

– Vi vet fortfarande inte helt varför ecocid inte kom med i Romstadgan, men det finns inget som säger att det inte kan läggas till nu, menade Eleanor Sharpston.

Ekologi en fråga om mänskliga rättigheter

Pella Thiel betonade att frågan inte bara är viktig för miljöns skull, det är också en lag som värnar om de mänskliga rättigheterna.

– Vi människor är en del av ekosystemet. När vi förstör det, förstör vi också förutsättningarna för vårt eget liv och utveckling. Mänskliga rättigheter är tätt sammankopplade med ekologiska rättigheter.

Jytte Guteland som den senaste tiden jobbat hårt på EU-nivå med the Green Deal kopplade samman frågan om ecocid med det pågående arbetet med att utforma politik för en rättvis klimatomställning som skyddar och företräder utsatta grupper.

– En stor del av omställningsarbetet måste fokusera på rättviseaspekten. Här kommer facken in som en viktig aktör, menade hon.

Jytte Guteland och Pella Thiel beskrev en försiktig optimism i det faktum att klimatfrågan har tagit en allt mer självklar plats i de politiska samtalen och allt fler länder börjar lyfta frågan om ecocid. Bara häromdagen gick Belgien ut och sa att de överväger att lagstifta mot ekocid.

– Lagar är normerande, och det är just den här typen av normförskjutning vi nu behöver se, säger Eleanor Sharpston.

Det är nu 48 år sedan Sverige och Olof Palme tog initiativ till FN:s första miljökonferens som hölls i Stockholm 1972. Sverige har varit ett föregångsland när det kommer till progressiv klimatlagstiftning och tillhör de länder som har de mest omfattande klimatlagarna i världen. Dock gör vi ännu långtifrån tillräckligt för att klara klimatmålen i Parisavtalet, eller våra egna miljömål. Enligt en ny studie från Uppsala universitet skulle vi i Sverige behöva fördubbla ansträngningarna för att leva upp till två graders målet. Nu har vi chansen att visa framfötterna på nytt och gå i bräschen för att göra ecocid till ett internationellt brott.

”Lär av överlevarna, det är tur”, svarar Bernt Hermele. I ett av sextiotalet seminarier och samtal som genomförts på Globala Torget i samband med årets Bokmässa medverkade journalisten och författaren Bernt Hermele i ett samtal om de över hundra vittnesmål han samlat in från förintelsens överlevare i Sverige.

På frågan hur det kommer sig att just de överlevde svarar nämligen nästintill alla ”tur”. De var inte smartare, rikare eller bättre. De hade tur. Genom att lyssna till överlevarna kan vi förhoppningsvis uppskatta vår egen smala lycka. Turen att tillhöra de 13 procent som lever i vad som rankas en fullvärdig demokrati. Turen att bo i Sverige som trots sin litenhet är världens 15:de rikaste land, med en befolkning som tillhör världens fem procent rikaste.

Populister tävlar i signalpolitiska förslag

I det sammanhanget blir det bara futtigt att som Moderaterna ställa ett fungerande rättsväsende i Sverige mot målet om att använda en procent av Sveriges BNI till internationellt utvecklingssamarbete. Cyniskt att som Kristdemokraterna vilja använda biståndsmedel för att bygga fängelser i andra länder och därmed låta världens allra mest fattiga och utsatta människor stå för notan.

Kanske kommer inspirationen från 1700-talets straffkolonier, när fångar skeppades till Australien för att avlasta trängseln i Storbritanniens överfulla fängelser? Förslaget hör i alla fall hemma i ett annat århundrade, då samspelet mellan världens länder och folk inte reglerades av folkrätt och internationella konventioner.

Vi lever i en tid när populister tävlar om att lägga signalpolitiska förslag och bryr sig mindre om vad som faktiskt är rimligt och genomförbart. Allt för att signalera handlingskraft.

Att man samtidigt urholkar internationella överenskommelser och ställer svaga grupper mot varandra verkar inte bekomma dem det minsta.

Nu krävs handlingskraft för att nå Agenda 2030

Det har nu gått fem år sedan världens regeringschefer slöt upp bakom Agenda 2030 och de 17 gemensamma globala målen om att avskaffa extrem fattigdom, minska ojämlikheter och orättvisor i världen, främja fred och att lösa klimatkrisen. Med knappt 10 år kvar, behövs det mer handlingskraft. Alltför få länder har genomfört de omställningar som krävs för att hålla sina löften.

I sitt inledningstal till den 75:e sessionen i FN:s generalförsamling vädjade generalsekreterare António Guterres därför till global solidaritet. ”I en sammanlänkad värld är det dags att erkänna en enkel sanning; solidaritet är egenintresse. Om vi ​​inte förstår detta enkla faktum, förlorar alla, sa Guterres.”

Så genom att på allvar lyssna till överlevarna (inte bara låtsas som moderatledaren gjorde under sitt möte med överlevaren Hédi Fried inför valet 2018), visa lite ödmjukhet inför den tur vi haft i livets lotteri och med insikten om solidaritetens egenintresse borde till och med den samlade högern i kommande politiska utspel snarare försöka bräcka varandra i att visa internationell solidaritet istället för nationalistisk oginhet.

PS. Se alla samtal från årets Globala Torget här!

Krönikan publicerades 1/10 i Norrländska Socialdemokraten.

Utvecklingen i Bolivia är dramatisk inför valet, som förhoppningsvis äger rum den 18 oktober. Palmecentret har inte längre någon verksamhet i landet. Men de som varit aktiva i de projekt som arbetarrörelsen i Gävleborg genomfört i samverkan med Palmecentret följer utvecklingen i landet. Och två av dem ger här sin egen personliga syn på händelseutvecklingen.

Bolivia har haft ett 40-tal statskupper och haft såväl militärdiktaturer som andra diktatorer i många perioder. Hösten 2004 inträffade dock sensationen att en president från den förtryckta ursprungsbefolkningen, Evo Morales från aymarafolket, vann en jordskredsseger i presidentvalet. Han företrädde partiet MAS, Movimiento al Socialismo, ett socialistiskt parti som bildades så sent som 1997 men ändå lyckades nå nära 54 procent av rösterna i valet det året.

Evo Morales har sedan omvalts två gånger, och under hans tid vid makten har Bolivia gått från att vara det fattigaste landet i Sydamerika till ett land med ständig tillväxt och en förhållandevis stark ekonomi. Genom en ny konstitution har också ursprungsbefolkningen fått delaktighet i samhällsutvecklingen och många reformer har stärkt de fattigaste.

Motsättningar mellan rika och fattiga, höger och vänster har dock fortlevt och Evo Morales har anklagats för många saker, inte minst för att man genom förändringar i vallagen gjorde det möjligt för honom att bli omvald flera gånger.

Press försatte Morales på landsflykt

Hösten 2019 tog dock historien åter en ny vändning då valresultatet ifrågasattes av oppositionen men också av omvärlden. Det kom anklagelser om valfusk och efter upplopp med gatustrider och tryck från omvärlden tvingades Evo Morales i landsflykt. På ett märkligt sätt kunde sedan en ”interimspresident” utses, stödd av bland annat militären och polisen. Denna president, Jeanine Añez, hade fått fyra procent av rösterna i valet. Men stöttades av andra i oppositionen, och kunde därmed tillträda i ett slags ”statskupp” i november 2019. Därefter har datum för nyval skjutits upp 3 gånger och nu ska val ske den 18 oktober.

Genom tidigare kontakter i utvecklingsprojekt har vi kunnat följa utvecklingen någorlunda och det tydliga är att de som för tillfället har presidentmakten gör allt för att misskreditera Evo Morales och partiet MAS. Det sker många aktioner mot aktiva i form av fängslanden, husarrester, legala processer av olika slag men också direkta våldsamheter i flera sammanhang.

Våld från militär och polis

I exempelvis Evos hemregion Chapare skulle en protestdemonstration genomföras men den stoppades av omfattande tårgasbomber från militären och sedan sköts det skarpt in i folkmassan. 9 personer dog, 115 skadades och några personer saknas därefter.

I en senare protest i staden El Alto dödades också minst 9 personer av militären/polisen och ett 40-tal personer angavs skadade.

Såväl interamerikanska kommissionen för mänskliga rättigheter som FN:s kommissionär för mänskliga rättigheter, Michelle Bachelet (fd president i Chile) har fördömt militärens/regimens våldsagerande.

Som annat exempel kan nämnas att Evos 25-åriga dotter Evaliz Morales är i landsflykt i Argentina anklagad för terrorism och för att ha berikat sig personligen under tidigare styre.

Evaliz mor, Francisca Alvarado Pinto, tidigare ledare för den politiska rörelsen Eje Pachakuti, och hennes man Felix Cardenas, som bland annat varit ansvarig för den nya konstitution som antogs 2008, har utsatts för förföljelse av myndigheterna men de befinner sig idag i Bolivia mitt i kampen för det kommande valet.

På besök i Sverige

Evaliz och Fransisca besökte ABF Gävleborg och Palmecentret 2015 och kunde då berätta om många framgångar för ursprungsbefolkning och inte minst för kvinnor i Bolivia och de hade då stort hopp om ytterligare förbättringar, något som nu kan kännas avlägset.

Flera andra som varit aktiva i de projekt som tidigare genomförts av ABF Gävleborg och IF Metall Gävleborg har anklagats för terrorism och trycket är nu mycket hårt på aktiva inom vänstern. Just nu pågår också processer för att ta ifrån partiet MAS deras legala status, vilket i så fall praktiken innebär att partiets kulle förbjudas, och att förbjuda deras presidentkandidat Lucho Acre att ställa upp i valet. Men för närvarande leder partiet i opinionsmätningarna.

En händelse som nu kom oss verkligt nära var att en av de tidigare projektledarna, Willy Flores, anklagades för terrorism, fängslades för att sedan hamna i husarrest i december förra året. Willy var en betydelsefull person då han var ledargestalt för en känd amatörteatergrupp, ALBOR  i El Alto. De har fört en kamp för ursprungsbefolkningen med kulturen som vapen. De har också gjort stora insatser för ungdomar och uppmärksammats runtom i Bolivia för detta. Willy var ”motorn” i detta arbete för demokrati och delaktighet och han var hyllad i många kulturkretsar i Bolivia. Utöver den typen av teater så har Albor också gjort spanska versioner av Astrid Lindgren-figurer som t ex Emil i Lönneberga. De har turnerat några gånger i Sverige med sina pjäser, senast 2017. Tyvärr avled Willy mycket tragiskt vid endast 41 års ålder i sviterna av covid -19 i sin husarrest den 19 juli 2020.

Anklagelser om korruption

Många ministrar i den tidigare regeringen anklagas för olika saker som korruption och terrorism och flera av dem har suttit i skydd på Méxicos ambassad i uppemot 9 månader.

Det finns ett fall med Evo Morales stabschef Patricia Hermosa. Hon drabbades av frihetsberövande, abort och trakasserier i fängelse. Arresteringsordern på henne utfärdades när hon skulle registrera Evo Morales som kandidat till parlamentsvalet.

Situationen politiskt är mycket märklig då MAS fortfarande har majoritet i parlamentet eftersom inget nytt val genomförts. Till exempel har MAS nuvarande presidentkandidat lagt ett förslag på ett bidrag på 1 000 bolivianos, motsvarande cirka 4 000 kronor till alla fattiga familjer som drabbats av ekonomiska effekter av covid-pandemin. Interimspresidenten avslog förslaget men efter prövning så är det nu beslutat. Även flera andra lagar för att stödja folket i den ekonomiska krisen har antagits av riksdagen, frågan är dock om de blir genomförda av regeringen.

Hoppet står nu till att valet 18 oktober kan genomföras på rätt sätt och att ursprungs-befolkningen kan rädda den goda utvecklingen som pågick 2005 till 2019. Risk för fortsatta våldsamma konflikter är dock mycket stor i det polariserade Bolivia.

Åke Söderman och Markus Kristiansson, före detta projektledare för Palmecentrets Boliviaprojekt

År 2017 röstade Sverige för en konvention som ska förbjuda kärnvapen i FN. Senare samma år tilldelas avskaffandet av kärnvapen Nobels fredspris – då priset ges till ICAN.

Regeringen meddelade underligt nog förra sommaren att man tills vidare avstod från att skriva under FN:s konvention om ett förbud mot kärnvapen (TPNW). Man hänvisade till den försenade utredningen som hade lagts fram tidigare under året. Margot Wallström hade då under hela sin tid som utrikesminister kämpat, med övertygelse, för en värld fri från kärnvapen. Hennes efterträdare på posten Ann Linde har sedan dess arrangerat andra delen av det toppmöte Wallström inledde i Stockholm, där man diskuterat ned- och avrustning tillsammans med andra länders utrikesministerium.

Den 21 september fick FN:s kärnvapenförbud sin 45:e ratificering, när Malta skrev under konventionen. Nu är det slutspurt – det saknas bara fem ratificeringar innan kärnvapenförbudet träder i kraft. Fortfarande saknas Sverige. Idag är det den årliga Internationella dagen för eliminerandet av kärnvapen, den fjärde sedan den svenska FN-delegationen under jubel röstade för konventionen om ett förbud mot kärnvapen. Sverige röstade då för men modet sviker inför ett undertecknande.

Dags att följa den svenska traditionen

Det finns en lång svensk tradition av ned- och avrustningsengagemang, och det är märkligt att just Sverige inte undertecknat detta förbud. Sverige har varit tidiga med att ansluta sig till liknade avtal, mot landminor, mot kemiska vapen och var tongivande inte minst i det arbete som ledde fram till att USA och Sovjet trappade ner anspänningarna under kalla kriget.

Det finns också starkt stöd för ett svenskt undertecknade hos det svenska folket, en överväldigande majoritet – drygt 80 procent – vill att Sverige skriver under enligt de opinionsundersökningar som Olof Palmes Internationella Center givit Sifo i uppdrag att utföra, varje år sedan 2017.

Och konstigt vore väl annars, med en stolt historia av kärnvapenmotstånd hos svenska socialdemokrater som Alva Myrdal, Inga Thorsson, Olof Palme och Maj Britt Theorin. Och vi är många fler inom socialdemokratin och fredsrörelsen som fortfarande väntar på ett tydligare ställningstagande. Risken för en global kärnvapenkatastrof nu i våra dagar är nämligen lika stor som under kalla kriget på 1950-talet. Detta menar experter från Bulletin of the Atomic Scientists, bland annat för att mer ”användbara” kärnvapen utvecklas och sänker tröskeln för kärnvapenkrig.

Vi kan inte vänta

Ett faktum är också att endast en skarp detonation, oavsett om den sker avsiktligt eller av misstag, av ett vår tids kraftfulla moderna kärnvapen skulle orsaka ofattbar massdöd, lidande, förödelse och humanitär katastrof på bara ett par sekunder. Den skulle även kunna orsaka klimatförändringar som inom något år skulle innebära slutet för mänskligt liv på vår planet.

Vi kommer att fortsätta driva på för ett undertecknande av förbudet i vår kamp för en värld fri från kärnvapen. Så vi kräver, med mandat av svenska folket, att Sverige går samma väg som de många länder som redan skrivit under avtalet och att regeringen går samma väg som Göteborg, som nyligen utlyste staden till kärnvapenfri zon efter ett majoritetsbeslut i kommunfullmäktige. Politisk tid är i regel lång, men tiden för detta beslut kan inte tillåtas bli det. Imorgon kanske det är för sent.

Anna Sundström, generalsekreterare Olof Palmes Internationella Center

Carina Ohlsson, förbundsordförande Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund

Philip Botström, förbundsordförande Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund

Sara Kukka-Salam och Jesper Eneroth, ordförande och vice ordförande Socialdemokrater för tro och solidaritet

Emma Fastesson Lindgren, tf. förbundsordförande Socialdemokratiska studentförbundet

Daniel Andersson, förbundsordförande HBT-Socialdemokrater Sverige

Artikeln publicerades 25/9 2020 på Dagens Arena

Forskning visar att en grön omställning kan skapa 24 miljoner nya jobb. Å andra sidan riskerar sex miljoner arbetstillfällen samtidigt att försvinna. För att skydda de som påverkas av omställningen krävs insatser för att skapa fler jobb i en klimatvänlig och hållbar ekonomi.

Hur kombinerar vi schysta jobb, social rättvisa med hållbar ekonomi – och hur skapas ett ramverk som möjliggör ökat engagemang för klimatet samtidigt som arbetstagares rättigheter inte äventyras?

Vid seminariet medverkar Ann Pettifor, ekonom och författare till The case for the new Green Deal. Sofia Östmark, kanslichef på Union to Union, som tagit fram rapporten Just Transition in the development cooperation context. Moderator är Cajsa Unnbom, Palmecentret.

Seminariet hålls på engelska