Nyhetsbrev
Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
ENG
Swisha ett valfritt belopp till
123 24 060 72Tack för ditt stöd!
Inflationen är 400 procent. Det saknas elektricitet, vatten, mediciner och bensin. Lärare och sjuksköterskor arbetar bara två dagar i veckan, eftersom de inte har råd att åka till jobbet fler dagar. Läkarna har strejkat i månader. De som vågar protestera behandlas hårdhänt. Fackliga protester slås ned brutalt och fackliga ledare grips.
Mitt i detta elände turnerar en teatergrupp runt på olika arbetsplatser i och nära huvudstaden Harare, för att spela och bjuda in till diskussion om känsliga frågor som till exempel sexuella trakasserier, könssjukdomar eller korruption. Men även bildande ämnen som exempelvis hur man sköter sin ekonomi. Man kan förstås ställa sig frågan vad teater kan göra för nytta mitt i krisen.
– Kunskap är makt. När man får tillfälle att lära sig tala och diskutera så utvecklas man, och får större möjligheter att ställa makthavarna till svars, säger Jasen Mphepo, som är chef på Patsime, som är den organisation som får stöd av Palmecentret och ABF för att genomföra teaterprojektet.
Jasen Mphepo tillägger att kunskap som gör att man kan ta hand om sin hälsa hjälper människor att hålla sig friska och därmed kunna tjäna pengar. Teaterföreställningarna blir ett glädjefyllt avbrott i en annars besvärlig livssituation.
– Jag hoppas verkligen att ni från Sverige fortsätter att stödja den här verksamheten. Människor här känner sig hjälplösa, och teaterprojektet är ett sätt att utveckla kunskap och medvetenhet.
Palmecentret och dess medlemsorganisationer har en omfattande verksamhet i Zimbabwe, med i huvudsak till stöd till fackföreningar, kvinno- och ungdomsorganisationer.
Kommunal Öst stöttar kvinnors organiseringI byn där Mevlida bor finns ingen kollektivtrafik, inget TV-nät eller någon telefonlinje. Mevlida har tre mobiltelefoner med olika SIM-kort, men oftast måste hon åka till en grannby för att kunna lita på täckningen. Hon återvände hit, till Daljegošta i Bosnien och Hercegovina, med sin krigsskadade man för fem år sedan.
Under kriget isolerades byn, och den är än i dag avskild från resten av omgivningen. Enligt ett bosniskt talesätt befinner man sig ”varken på jorden eller i himlen” när man lever isolerat.
– Kvinnorna i de isolerade byarna är inte inkluderade i samhället. Jag och några grannkvinnor bestämde oss för att starta en förening. Vårt mål var framför allt att få kvinnorna här att börja samlas och umgås utanför hemmet, berättar Mevlida.
Genom projektet, som genomförs av organisationen Vive Žene, har Mevlidas förening träffat andra kvinnoföreningar i närområdet.
– Vi var alla isolerade i våra hem och uppdelade på etniska grunder, serbiska kvinnor och bosniakiska för sig. Nu umgås vi och samarbetar jättebra. För mig är det viktigt att kvinnorna här lämnar hemmet då och då och förstår vikten av sitt egna värde. Nu lär vi oss att producera och sälja varor, så som sylt och saft, och ger råd till varandra, berättar Mevlida.
– Detta är ett land förstört av krig. Många av de som återvände tvingades bo år i tält när de kom tillbaka. De som bor här har överlevt koncentrationsläger och lider av trauman från kriget. Livet i de isolerade byarna präglas av patriarkala strukturer och aggressivitet, förklarar Mima Dahić, som är koordinator för projektet.
Många av kvinnorna som lever i byarna ses inte som en del av familjens försörjning. De lever av småskaligt jordbruk och producerar varor typiska för regionen. Genom nätverksprojektet har de fått utbildning i ekonomi, produktion och försäljning. Många av kvinnorna var tidigare återförsäljare av råvaror, men producerar nu i stället slutprodukterna. Varje år arrangeras en marknad i Tuzla där produkterna säljs. Och den goda kvaliteten har lett till att fler vill ta del av varorna.
Mevlida berättar att en väninna och medlem i föreningen utsattes för våld i hemmet. Genom stöd från projektet kunde hon få bättre insikt om sin situation.
– Men vad hjälpte det när hon inte var ekonomiskt självständig och därför måste gå tillbaka till förövaren? Jag förstod då att vi inte hade löst någonting och därför började vi arbeta med att stärka kvinnorna ekonomiskt också.
– I många fall har detta ändrat dynamiken i familjerna. Kvinnorna har en egen inkomst och bidrar till familjens försörjning, vilket såklart leder till en form av frigörelse, säger Mima.
Text: Miriam Limås-Kollberg
Foto: Vedran Kurtes
Bli fadder för ett projekt
Vill du engagera din organisation i Palmecentrets verksamhet? Att bli projektfadder är ett enkelt sätt att bli aktiv. Organisationer närstående Palmecentret kan bli fadder för ett centralt drivet projekt. Det betyder att organisationen blir delaktiga i projektet men att inga krav ställs på genomförande. Läs mer här.
Se även: Bosnien och Hercegovina: Kvinnor på landsbygden organiserar sig
Zimbabwe: Glöm inte det längre perspektivetNär cyklonen Idai drog in över Mocambique, Malawi och Zimbabwe i mitten av mars var förödelsen total i regionen. En talesperson för FN:s metereologiska organisation uppgav att det var en av de värsta cyklonerna på södra halvklotet. Bara i Zimbabwe beräknas över en kvarts miljon människor behöva humanitärt stöd. 90 000 människor (18 000 hushåll) har fått sina hem förstörda och behöver akutboende. 60 000 barn behöver omedelbart skydd och i den värst drabbade provinsen Manicaland är uppskattningsvis 95 procent av vägar och broar förstörda.
Redan innan cyklonen drog in så förväntades första halvåret bli det torraste på länge, med magra skördar och stor hunger som följd. Utöver det råder akut brist på kontanter i landet, inflationen på basvaror har stigit, arbetslösheten har parkerat sig strax över 90 procent och medicinerna i landet har tagit slut. En tredjedel av landets befolkning, fem miljoner människor, uppskattades vara i särskilt behov av livsuppehållande humanitär hjälp.
Det är viktigt att hålla två tankar i huvudet samtidigt. Det humanitära behovet är oerhört stort, men samtidigt som vi hjälper med det akuta måste vi också stötta lokala samarbetspartners i deras arbete som organiserar, utbildar och påverkar. Vi måste stötta de som ifrågasätter och utmanar och de som försöker förändra system och strukturer.
Den 14–16 januari hade fackliga federationen ZCTU – en av Palmecentrets samarbetspartners – uppmanat till generalstrejk. Det fanns flera bakomliggande orsaker men den utlösande faktorn var en drastisk höjning av bensinpriset, som gjorde att priset blev världens högsta. Alla stannade inte hemma, det blev oroligt på gatorna, med plundring av affärer och förstörelse. Militär kallades in, över tusen personer fängslades och 17 personer sköts till döds. Sociala medieplattformar låstes och under en tid stängdes internet ner helt i hela landet.
Förra årets val var menat att signalera att ett nytt system rådde. Zimbabwe skulle bjuda in till investeringar i och med att landets tredje president sedan självständigheten skulle få folkets förtroende. För första gången på femton år tilläts utländska valobservatörsmissioner på plats. Valet var fredligare än på länge, det fanns en uppsjö partier och kandidater som sökte förtroende. Men även om tonen mellan partierna mestadels var god förekom en hel del trakasserier inom partierna under nomineringsprocesserna, främst riktat mot kvinnor. Framförallt våldet efter valet blev lite för mycket för utländska investerare och internationella samfundet.
Palmecentret arbetar, tillsammans med medlemsorganisationers projektgrupper, långsiktigt med våra lokala partners för en hållbar förändring. Det handlar om att ställa myndigheter till svars, att människor gemensamt kräver sin rätt och gör sina röster hörda.
För att få till en riktig förändring behöver förutsättningar och attityder förändras. Lokala politiker och förvaltningar måste vara mer transparenta och faktiskt i större utsträckning hålla sina löften. Det krävs en social dialog som innefattar mer än regim och opposition, det krävs reformer och skyddsmekanismer för de som är aktiva inom den informella sektorn. Arbete krävs för att lösa det mest akuta samtidigt som man också riktar in sig på de bakomliggande orsakerna.
Text: Calle Sundstedt
Filippinerna: Från slavarbete till facklig ledareHimaya Montenegro och Novelita Palisoc, som oftast kallar sig för Maia och Novy, är nära vänner, med många år bakom sig som hushållsarbetare. Maia fick sitt första jobb hos en familj när hon var 11 år gammal.
Båda är ledande personer inom United, det filippinska facket för hushållsarbetare. Facket organiserar endast omkring 2 000 av landets cirka 1,8 miljoner hushållsarbetare. Men bara att det finns en organisation som ger röst åt hushållsarbetare i media och i förhandlingar med myndigheterna är av betydelse.
– I morgon reser jag till Sydafrika för att vara med på kongress med det internationella facket för hushållsarbetare, säger Novy, den dag jag träffar dem i Manila. En resa som ledde till att hon valdes in i styrelsen för den internationella organisationen.
Novy har som många andra filippinska kvinnor erfarenhet av att arbeta i familjer utomlands. Tiden i Qatar beskriver hon som två års helvete, under förhållanden som påminde mer om slaveri än ett anständigt arbete.
Familjen hon arbetade för hyrde ut henne som tvätterska och la beslag på halva hennes lön. Hon fick sätta sig i skuld för att få visum och om hon inte arbetade av skulden hotade arbetsgivaren med att inte lämna tillbaka hennes pass. På lediga dagar var hon instängd på ett härbärge där de inte fick tillräckligt att äta.
– Det fanns mat, men den hade föreståndaren på sitt rum, berättar hon.
Men även i dag har hon en tuff arbetssituation. Mannen i familjen där Novy arbetar in dag har drabbats av en stroke och behöver mycket stöd. Varje natt sover Novy på en madrass på golvet bredvid sin arbetsgivare. Dock arbetar hon inte längre heltid i familjen, som har fått ta in ytterligare en anställd som stöd.
Både Maia och Novy har haft turen att efter en tid hamna i familjer där de fått chansen att utbilda sig vid sidan av arbetet. Framför allt har det varit män och manliga släktingar till familjerna som visat välvilja och ställt upp.
– Jag tog hand om tre hus på dagarna, och studerade om kvällarna. Mannens brorson köpte skolböcker åt mig, berättar Maia.
Hushållsarbetarnas fackförening är ansluten till Learn, som är en organisation som närmast liknar ABF, och inte en facklig centralorganisation. I Filippinerna stämplas facket som radikala bråkmakare, och det skrämmer vissa från att ansluta sig.
– När medvetenheten ökar är förhoppningen att hushållsarbetarna ansluter sig till den fackliga organisationen Sentro, säger Jennifer Albano, generalsekreterare i Learn.
Palmecentret och en rad svenska medlemsorganisationer samarbetar med Learn och Sentro. Det internationella facket International Domestic Workers Federation stöds genom ett projekt som Kommunal driver genom Palmecentret.
Text och foto: Björn Lindh
Bosnien och Hercegovina: Kvinnor på landsbygden organiserar sig
Kvinnorna kommer från olika etniska grupper. Många av dem har varit med om svåra händelser. Men genom Vive Zene kan de få hjälp att organisera sig för att förbättra sin situation.
Se en kortfilm om Nizama som arbetar som lärare och har ett litet stall med kor vid sidan om sitt lärarjobb:
Se en kortfilm om Mevlida som är aktiv i en förening för återvändande kvinnor som ägnar sig åt lantbruk och hantverk.
Läs mer om vårt arbete för fred, demokrati och mänskliga rättigheter i Europa här.
Hongkong: Det viktigaste är att organisera– Vår demokrati är begränsad. Situationen förhindrar arbetet för grundläggande rättigheter, säger Ming Lam från Hong Kong Confederation of Trade Union (HKCTU).
HKTCU, den fria fackliga landsorganisationen i Hongkong, bildades 1990. Precis som i den svenska arbetarrörelsens barndom är kampen för utökad demokrati en viktig fråga.
– Fackföreningsrörelsen måste slåss för mer demokrati. Som det är i dag hindras arbetarklassen från att ta del av politiken, säger Ming Lam.
Hongkong var tidigare brittiskt, men avkoloniserades 1997 och är nu en delvis självstyrande del av Kina. När det gäller demokratiska fri- och rättigheter har Hongkong på flera sätt ett starkare skydd än fastlands-Kina. Men det finns begränsningar.
Hongkong har ett eget parlament, men bara cirka hälften av platserna tillsätts genom val. Resten utses indirekt, bland annat av näringslivet.
Att storföretagen kan välja sina egna representanter till parlamentet missgynnar arbetarna. Ett resultat av det är att det saknas regler för arbetstider, Ming Lam berättar att den genomsnittliga arbetstiden är 55 timmar i veckan.
– Men många arbetar upp till 72 timmar i veckan, det gäller bland annat säkerhetsvakter, städare, anställda i äldreomsorgen och andra med fysiskt tunga arbeten.
Ett annat problem är bristen på kollektiva förhandlingar. Fackets styrka är solidariteten, insikten om att man är starka tillsammans. Men det kan vara svårt att använda den kraften om få är med i facket. Förbunden inom HKCTU har cirka 190 000 medlemmar, det är bara 5 procent av arbetskraften. Mindre än 1 procent av löntagarna täcks av kollektivavtal.
– Det viktigaste är att organisera. I sektorer där vi är organiserade är villkoren mycket bättre, säger Ming Lam.
Det finns vissa sektorer där facket är starkt. En sådan är skolbranschen – nästan 90 procent av lärarna är anslutna till lärarfacket. Bussförare och flygbolagsanställda har också starka fackföreningar.
– En av våra utmaningar är att många arbetar som frilansare, på deltid, eller byter jobb ofta. Det är viktigt att de också är med i facket, säger Ming Lam.
Nyligen har HKCTU haft ett lyckat organiseringsprojekt för musiklärare, som har fått en egen fackförening.
Musiklärarna som undervisar på olika skolor i Hongkong har formellt setts som egenföretagare, men facket menar att de ska räknas som anställda.
Ming Lam berättar att musiklärarna hade kontakt med varandra genom olika nätverk redan innan fackföreningen bildades.
– Vi tog tillvara på det och hjälpte dem att organisera sig. Musiklärarna hade många problem på sina arbeten, men nu har det blivit bättre.
Läs mer på HKCTU:s hemsida
Haya, 7 år: Jag vill bli läkare när jag blir stor– Jag och min lillebror blir inte så rädda när vi hör hur det smäller, men vi går alltid hem till mamma när det händer, berättar Haya, 7 år.
Hayas pappa Jihad Bandak har bott i huset i hela sitt liv.
– Jag har sett hur den blomstrande huvudgatan som förbinder Betlehem med Jerusalem har stängts ner och hur en mur satts upp. Förut hade vi morgonsol, nu ser vi solen bara en kort stund på eftermiddagen, säger han.
Haya berättar att hon vill bli läkare när hon blir stor. För att kunna hjälpa människor, säger hon.
I somras deltog Haya på ett sommarläger som ordnades av Palmecentrets partner i Palestina. På lägret fick Haya prova på att simma, måla och dansa zumba.
– En bra sak med sommarlägret var att Haya fick träffa andra barn utanför skolan och den vanliga vänskapskretsen. Barn från andra platser, säger Jihad Bandak.
En aktivitet som uppmuntras hemma hos Haya är målning. Hayas mamma, Lisa Muallem, berättar att familjen anser att målning är ett sätt att ventilera stress och kunna uttrycka sig. Hon berättar att när Haya kommer hem från skolan med ett teckning så brukar de prata om den.
– Det är som att jag kan se hennes innersta känslor. Sen när det är sammandrabbningar utanför, och vi inte kan gå ut eller ha fönsterna öppna , så ger vi barnen penna och papper ibland så att de kan kommunicera sina känslor genom tecknandet.
Genom aktiviteterna försöker Lisa Muallem och Jihad Bandak göra livet så normalt som möjligt trots omständigheterna.
– Det viktiga är att försöka överföra sitt hopp till barnen, säger Lisa Muallem.
Se en film om Haya:
Se filmreportaget om barnen i Betlehem:
Ge en julgåva för att hjälpa barnen i Betlehem att våga hoppas på framtiden. Swisha till 123 240 6072, eller ge en gåva med bankkort här. Du kan också bli månadsgivare till Palmecentret.
Läs mer: Barnen i Betlehem behöver ditt stöd
Ayham, 11 år: Karate har gjort mig motiverad och medveten
– Det finns ingen plats att leka på i flyktinglägret, säger Ayham, 11 år.
Han och hans syskon är uppväxta i flyktingläger. De är den tredje generationen på flykt i sitt eget land.
Ayhams pappa Abu Hamzeh liknar livet under ockupation vid att vara fängslad, att aldrig få vila eller veta vad som händer härnäst. Han berättar om hur israeliska styrkor utför räder i flyktinglägret varje natt, och hur det påverkar en att aldrig riktigt få sova, aldrig känna sig trygg.
Men människor i Palestina mobiliserar mot orättvisor och ockupation. På Diyar arbetar man för att bygga upp samhället och för en hållbar ekonomisk utveckling med det palestinska kulturella arvet i åtanke. Palmecentrets partner bedriver ett antal projekt där mycket av verksamheten sker i flyktinglägren för att skapa meningsfull sysselsättning och att bryta isoleringen. Verksamheten har bland annat inriktning på kultur och idrott. Ett sådant program är karate.
– Jag gillar karateträningen, den gör att jag blir stark och kan få utlopp för stressen, säger Ayham. Karate har gjort mig motiverad och medveten.
Issa Haroun är Ayhams tränare:
– Karateträningens värderingar handlar om att stärka barnens självförtroende, så att de lättare kan hantera svårigheter och motgångar, och kunna bidra till samhället.
– Det viktigaste tycker jag är att barnen får släppa stress och oro. Att få mer utrymme, och att kunna utforska sig själva. Jag hoppas att karateträningen kan hjälpa dem att utvecklas. Jag hoppas att mina barn en dag ska kunna återvända till vår hemstad. Men det ser mörkt ut. I övrigt så önskar jag att mina barn inte ska behöva leva ett liv på flykt som jag och min far har gjort. Jag önskar att barnen får bättre utbildning, mer utrymme. Ett bättre liv än vad jag har haft, säger Abu Hamzeh.
Ayham visar upp ett hemmagjort fiskespö, en egen uppfinning. Och på frågan om vad han drömmer om svarar han:
– Jag vill bli en maskiningenjör och uppfinna saker som är till nytta för folket.
Se en film om Ayham:
Se filmreportaget om barnen i Betlehem:
Ge en julgåva för att hjälpa barnen i Betlehem att våga hoppas på framtiden. Swisha till 123 240 6072, eller ge en gåva med bankkort här. Du kan också bli månadsgivare till Palmecentret.
Läs mer: Barnen i Betlehem behöver ditt stöd
Filippinerna: Busschaufförer kämpar för sina jobb
På gatorna i den filippinska huvudstaden Manila är ”jeepneys” det mest karaktäristiska inslaget. De rikt dekorerade små bussarna finns överallt, även i souvenirbutiken där det säljs jeepnymodeller och kylskåpsmagneter med jeepneys.
Ursprunget till jeepneys är de jeepar som den amerikanska armén lämnade kvar efter andra världskriget. Någon kom på idén att förlänga jeepen, sätta på ett tak och installera två tvärgående bänkar. På så sätt skapades ett slags minibuss.
Men även om jeepneys är kulturhistoria finns goda skäl till att låta dem gå i pension. De gamla motorerna spyr ut förorenande avgaser, säkerheten är dålig både för passagerare och förare och det är svårt för en person med rörelsehinder att ta sig på och av. I några filippinska städer rullar redan moderna eldrivna minibussar, som ett alternativ.
Men som vid varje förändring finns vinnare och förlorare. För Arnulfos kan det handla om att behöva ta ett lån på motsvarande cirka 300 000 kronor för att köpa en ny buss. En enorm summa för den som tjänar omkring 140 kronor om dagen.
Det är inte ens säkert att det i framtiden kommer vara tillåtet att äga sin egen buss. Regeringen verkar vara inställd på att det bara är företag som äger flera bussar som ska få licens för att bedriva kollektivtrafik. Och det finns fler frågetecken. Hur ska det vara möjligt att på bara några år producera en stor mängd minibussar, hur ska man kunna sätta upp alla de laddningsstolpar som behövs?
Arnulfo och många av de andra förarna tror att kinesiska företag blir vinnarna. Den auktoritäre presidenten Duterte har visat tydliga ambitioner att närma sig Kina.
– Vi ska inte låta kinesiska kapitalister komma in och ta över. Det är inte acceptabelt, säger Arnulfo Abril.
Jeepneyförarnas fackliga organisation är rösten som talar för förarnas sak, även om bara en minoritet av förarna är fackligt anslutna. Facket tillhör centralorganisationen Sentro, som är en viktig samarbetspartner för Palmecentret i Filippinerna. I projektet för att stödja jeepneyförarna deltar Kommunal, som organiserar busschaufförer inom kollektivtrafiken i Sverige.
– Det handlar till stor del om utbildning. Grundläggande utbildning för att över huvud taget förstå nyttan med en fackförening, och ledarskapsutbildning, för att stärka de som ska företräda förarna, säger Astrid König, internationell ombudsman på Kommunal.
En målsättning är att förarna ska bilda kooperativa företag som kan sköta busstrafiken. Ett alternativ till storföretag. För att bara säga nej håller inte. Det kommer att ske förändringar, även för Arnulfo, som kört samma jeepny sedan 1983. Ett jobb som gjort att han kunna betala college för tre barn. Men han har ytterligare två barn som ännu inte avslutat sina studier. Så han tänker inte ge sig så lätt.
Text och foto: Björn Lindh