Nyhetsbrev
Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
ENG
Swisha ett valfritt belopp till
123 24 060 72Tack för ditt stöd!
Sameer Amro är ensam på Palmecentrets partnerorganisation Old City Youth Associations (OYCA) kontor i Jerusalem när vi når honom via WhatsApp. Gatorna är tomma, butikerna är stängda. De enda som syns ute på gatan är israelisk polis som patrullerar i området. Det har gått cirka två veckor sedan oroligheterna blossade upp i östra Jerusalem efter att israelisk domstol beslutat att tvångsevakuera närmare ett hundratal palestinier från deras bostäder i Sheik Jarrah.
Sameer i ett folktomt Jerusalem
– Det är strejk idag i Jerusalem. Vi går inte till jobbet för att med de medel vi har protestera mot våldet, ockupationen, tvångsevakueringarna, säger Sameer som jobbar som verksamhetsledare på OCYA.
I vanliga fall, innan corona och våldseskaleringen, möts palestinska ungdomar i OCYA:s lokaler som organiserar kulturevents, föreläsningar och fritidsaktiviteter. Organisationen fungerar som en träffpunkt för unga som ofta bor trångt i det överbefolkade östra Jerusalem. I lokalerna kan de mötas, lära sig om sina rättigheter och utbyta erfarenheter. Många av dem har tunga sådana, och har blivit utsatta för våld och trakasserier av israelisk militär, bosättare och polis.
Ungdomar dansar på OCYA
Men idag ekar lokalen tom. Sameer har skrivit till ungdomarna via organisationens Facebooksida och sagt att de inte ska komma dit. Skolorna är också stängda. Ute på gatorna är man som inte säker, speciellt inte som ung kille, menar Sameer.
– Våldet är alltid närvarande här, men nu är det på en ny nivå. Människor blir misshandlade och trakasserade av både polis och bosättare utan någon som helst anledning. Det finns ingen rörelsefrihet.
Att omvärlden nu har sin blick riktade mot Palestina är bra, men mer krävs menar Sameer. Han tror att oroligheterna i Jerusalem nog kommer lägga sig om några dagar, men då är det viktigt att fokuset blir kvar.
– Omvärlden och EU måste sätta press på Israel för att få slut på ockupationen, även efter när det mest akuta våldet lagt sig.
Palmecentret stödjer Old City Youth Association och 12 andra organisationer i Palestina som verkar för långsiktigt fredsbyggande, ungas deltagande, kvinnors rättigheter och fackliga rättigheter. Stöd vårt arbete i Palestina – swisha 123 240 60 72. Läs mer om vårt arbete här.
Unga i Zimbabwe längtar efter frihetCaroline Magenga arbetar på den ideella organisationen Patsime Trust som får stöd av Unga Örnar via Palmecentret. Med organisationen reser hon vanligtvis runt i landet, till skolor, föreningar och arbetsplatser, för att spela teater. Och för att prata om sociala och politiska utmaningar. Det är enligt henne en perfekt kombination.
– Med hjälp av teatern kan vi gestalta sociala, ekonomiska och politiska problem på ett sätt som alla kan relatera till, säger Caroline.
Teatern är också ett sätt att ingjuta hopp och engagemang. Caroline ser att frustrationen och hopplösheten är stor bland landets unga befolkning. Få har ett jobb att gå till, och de flesta hankar sig fram på småjobb som ger lite pengar för dagen. Många lider också av missbruksproblematik, stressen är så påtaglig.
– Unga människor i Zimbabwe har tappat förtroendet för politikerna. Vi har inget inflytande. Det finns i princip inga unga representerade i maktens korridorer, våra intressen prioriteras ständigt ner.
Ändå är Caroline försiktigt positiv. Hon tror att saker och ting kan förändras, men då måste också människor ändra sin inställning. Anpassa sig till ”det nya normala”.
– Man kan i dagens läge inte förvänta sig att till exempel få ett jobb efter man har gått ut skolan. Då får man ta till andra metoder. Kanske starta upp ett eget företag?
Men tydligast av allt det är en sak, enligt Caroline. Att politikerna slutar basunera ut tomma löften om att förbättra ungas liv – utan att driva faktisk politik för det. Det är bara när löften om förbättringar också följs upp med riktig politik som saker och ting kan bli bättre. Och Caroline, och andra unga engagerade zimbabwier kommer inte vända bort blicken förrän det sker.
Arbetarrörelsen, folkrörelser och barnrättskämpar jobbar gemensamt för att stärka demokratin, öka barns inflytande och se till att barns rättigheter efterlevs. Genom Palmecentret stödjer Unga Örnar organisationer ute i världen som ger barn och unga möjligheter till delaktighet och inflytande. Tillsammans tar vi friheten i försvar.
Den 17-21 maj arrangerar Unga Örnar konferensen Jämlik Barndom där du kan lära dig mer om barns rättigheter, levnadsvillkor och förutsättningar. Vi erbjuder över 25 föreläsningar, panelsamtal och lunchsamtal. Läs mer om konferensen här.
I det fria samtalets försvar
– Regimens strategi är att utestänga alla nya krafter från politiken. Alla som är kritiska skräms till tystnad. Vi försöker uppmuntra medborgarna att vara aktiva.
Tamara Tripić berättar ingående och engagerat om hur Serbien, 20 år efter Slobodan Miloševićs fall, inte längre sällar sig till gruppen demokratiska stater.
– Juridiken missbrukas, media kontrolleras, oppositionen stängs ute från parlamentet och kritiska röster tystas.
Som motreaktion till detta grundade Tripić forumet Democratic dialogue network. Sedan 2018 anordnar nätverket seminarier och möten i ett upplägg som syftar till att bygga allianser, öka delaktigheten och medborgarnas förtroende för politikerna. Initiativet som startade i Belgrad har sedan dess vuxit och når nu utanför huvudstaden.
Tripić berättar om hur Palmecentret i ett tidigt skede såg likheter mellan deras arbete och det klassiska folkrörelsearbetet som gjorts av den svenska arbetarrörelsen. Ett samarbete som burit frukt och som gjort att de nu når ut på serbiska landsbygden.
Serbien leds idag av Aleksandar Vučić, som med järnhand styrt landet de senaste åtta åren. Nu har han hittat nya allianser. Målet är nu EU men inte nödvändigtvis för värderingarna kopplade till liberala demokratier. Från att ha tillhört en klassisk högerextremism menar Tripić att de iklätt sig fina kostymer och hittat nya förebilder i exempelvis Viktor Orbáns Ungern.
– Oppositionspartierna har systematiskt tryckts ner. Deras finansiering stryps och deras finansiärer hotas och förföljs, förklarar hon.
Tripić var själv partipolitiskt aktiv tidigare, i det Serbiska demokratiska partiet. Men lämnade politiken då hon kände att systemet i grunden inte fungerade, och det fanns ingen väg till förbättring inom de rådande ramarna. Bristerna i de demokratiska och politiska strukturerna var så pass stora att det inte fanns annat alternativ än att börja om från början och utifrån det som allt bygger på; samtal och organisering.
De som deltar i samtalen är både politiker, intellektuella, aktivister och vanliga medborgare. Samtalsämnena kan vara till exempel yttrandefrihet, lag och rätt, lokala frågor eller miljön. Målet är att ingjuta hopp, mod och framtidstro. Friheten ska försvaras. Enligt Tamara Tripić är enda sättet att göra det på att göra jobbet från grunden.
Lee Cheuk-yan är avslappnad och vid gott mod. Han pratar och får det att låta som om han berättar om sommarens semesterplaner Men i själva verket handlar det om hans fängelsestraff på ett och halvt år, som han snart ska börja avtjäna för att han som fackföreningsledare stått upp för friheten i Hongkong.
-Det är varmt, massa myggor och dålig mat. Men man får tid att läsa och reflektera över livet, säger Lee Cheuk-yan när han beskriver den fängelsetillvaro som väntar.
Lee Cheuk-yan är generalsekreterare i den fackliga centralorganisationen HKCTU, och har en lång historia av facklig och politisk kamp bakom sig. Fram till 2016 satt han i den lagstiftande församlingen, ungefär motsvarande ett parlament. Han har sin politiska hemvist i Arbetarpartiet.
Den fängelsedom han nu fått gäller bland annat han deltagit i ”olagliga protester” mot den lag som gör det möjligt att utlämnas personer från Hongkong till Kina för att dömas i domstol där. I myndigheternas ögon har Lee Cheuk-yan begått fler brott. Ytterligare rättegångar väntar, och fängelsestraffet kan bli ännu längre.
Friheten och demokratin i Hongkong stryps undan för undan. Den första juli började den nya säkerhetslagen gälla, vilken innebär att nästan vad som helst kan bedömas som ett hot mot den nationella säkerheten och därmed är olagligt. Nyligen infördes ny lagstiftning som innebar att det blir färre platser i den lagstiftande församlingen som tillsätts genom direkta val, och alla kandidater ska granskas så att bara ”patrioter” tar plats i församlingen.
Även HKCTU:s ordförande Carol Ng väntar på rättegång, efter att hon begått ”brottet” att uppmana parlamentariker att rösta mot budgeten. Så frågan är förstås om förföljelsen gör det möjligt att bedriva facklig verksamhet i Hongkong.
-Vi har möjlighet att bedriva viss facklig verksamhet ute på arbetsplatserna. Men till exempel statligt anställda är rädda att uppfattas som att de inte är lojala mot regimen, och att de därmed kan förlora jobbet, säger Lee Cheuk-yan.
Andelen av arbetskraften som är fackligt ansluten i Hongkong är låg, men de senaste åren har en yngre generation börjat upptäcka facket, som ett sätt att skapa en organisation kring en spretig proteströrelse byggd på ilska och en känsla av hopplöshet. Det är anställda i it-företag, hotell, turistguider, statsanställda med flera som börjat organisera sig. Flera nya fackliga organisationer har bildats.
-Vi säger till dem att de gärna får vara politiska, men de måste utgå från arbetsplatserna, säger Lee Cheuk-yan.
Attacken mot demokratin i Hongkong, liksom gripanden av demokratiaktivister, ägare till mediaföretag och fackliga ledare har väckt starka reaktioner i omvärlden och många har förklarat sig beredda att stötta både demokratirörelse och facket. Men Lee Cheuk-yan är försiktig när han uttalar sig om det internationella stödet.
-Visst behövs internationell solidaritet, men den nya säkerhetslagen nämner specifikt att det kan ses som ett brott att ta emot stöd från utlandet, säger Lee Cheuk-yan.
Från Palmecentrets sida är det dock ingen tvekan om att man tänker fortsätta agera kring utvecklingen i Hongkong.
-Vi gör vad vi kan för att stötta och för att påminna Sverige och världen om hur friheten inskränks i Hongkong, och hur de människor som vågar stå emot blir behandlade, säger Anna Sundström, generalsekreterare för Palmecentret.
Pandemin har lett till att fler i Hongkong går arbetslösa och missnöjet växer. Men några stora protestaktioner förekommer för närvarande inte. Enligt Lee Cheuk-yan ser vardagslivet på ytan helt normalt ut. Hongkongborna trängs på gatorna och det är fullt på badstränderna.
-Men inuti bär människor på en ilska som man inte får uttrycka, säger Lee Chuk-yan.
Burma: Kamp på liv och död
På Rangoons gator i Burma ekar varje kväll lätena av pinnar som slås mot kastruller och stekpannor. En gammal sed för att driva ut onda andar används nu av befolkningen för att visa sitt missnöje efter militärkuppen den 1 februari. De folkliga protesterna fortsätter rasa i Burma, men oron för ökat våld är ständigt närvarande. Militären har tidigare visat på att de är kapabla till att brutalt slå ner de som visar motstånd.
Palmecentret stödjer en människorättsorganisation i Burma och får via krypterade mail kontakt med en anställd som vill vara anonym.
– Militär och polis har börjat arrestera organisatörerna och rädslan är stor för att polisen snart kommer börja ta till väpnat våld.
Organisationen är medlemsbaserad och i många städer runt om i landet har representanter initierat protester och demonstrationer. De samlar även in data på arresterade aktivister och sätter ihop dem med juridiska ombud.
– Demonstranterna tvekar inte att fortsätta gå ut på gatorna. De inser att om de inte kämpar för sin frihet nu kommer de leva under militärstyre för resten av sina liv.
Att kommunicera med medlemmar ute i landet blir allt svårare.
– Vi har behövt ändra hela vår strategi för organisering och kommunikation, nu är vi en undergroundrörelse.
Palmecentret har, tillsammans med den svenska arbetarrörelsen decennier av engagemang för Burma i ryggen. Tillsammans med civilsamhällesorganisationer, fackliga organisationer och folkrörelser verkar vi för ett verkligt demokratiskt Burma där fackliga rättigheter, kvinnors rättigheter och minoriteters rättigheter respekteras. Men nu krävs ett ännu större engagemang från omvärlden.
– Det internationella samfundet måste agera mot militärdiktaturen och stoppa alla diplomatiska relationer. Det behövs ett brett fördömande av juntan, och ett bredd stöd och erkännande av demonstranternas kamp, säger den anställda.
Stöd Burmas frihetskamp och bidra med ditt stöd till Palmecentrets insamling.
Burmas textilarbetare låter sig inte tystas”Minimilönen ska höjas!” ropar en kvinna i megafonen, och demonstrationståget svarar: ”Vår kamp, vår kamp!”. Klockan är 9 på morgonen men solljuset är redan skarpt och arbetarna kisar när tåget slingrar sig fram längs sidan av de hårt trafikerade gatorna i industrizonen Shwe Pyi Tar. Längs vägen står åskådare som avbrutit sin söndagsfika för att titta eller heja på de närmare 2000 arbetare som tågar förbi.
Demonstranter
Arbetarna som demonstrerar kommer främst från textilfabrikerna i området, men också från livsmedelsindustrin. Demonstrationen är organiserad av Palmecentrets fackliga partnerorganisationer. Kraven är tydliga: de vill ha höjd minimilön, stopp för trakasserier av fackföreningar och ansvarsfullare företag.
– Arbetsgivarna måste följa lagen, i dag är det alldeles för slappt, de kan strunta i reglerna som finns utan större risk, säger en 29-årig kvinna som är facklig ledare på en textilfabrik i området.
Före coronapandemin anställde textilindustrin i Burma omkring 380 000 arbetare, varav 90 procent kvinnor, i över 400 fabriker. Men sedan utbrottet av Covid-19 har tusentals fackligt anslutna textilarbetare sparkats från sina fabriker, ofta utan ersättning, enligt tidningen The Guardian.
Enligt det globala fackliga nätverket IndustriALL utnyttjar fabriker pandemin för att krossa lokala fackförbund på arbetsplatserna, genom att helt enkelt avskeda fackligt aktiva men skylla på minskade beställningar på grund av Covid-19.
Textilier står för en tiondel av Burmas export och när pandemin väl lagt sig väntas industrins omsättning växa med flera miljarder kronor.
De senaste åren har den växande industrin lockat många fattiga människor från landsbygden in till Rangoons industriförorter, men det är en tuff verklighet de möter, berättar programchefen på fackförbundet.
– Osäkra anställningar och övertid är normen. Många jobbar 14 timmar om dagen, även om lagen bara tillåter 11 timmar (8 timmars arbetsdag plus max 3 timmar övertid, reds. anm.). Men trots övertiden räcker lönen sällan särskilt långt.
Minimilönen låg i början av 2020 på 4800 kyat, eller 32 kronor, om dagen. Arbetarna kräver nu att lönen höjs för att hänga med de ökande levnadskostnaderna.
– Det är framför allt mat och elektricitet som blivit dyrare. Ovanpå det betalar många höga hyror för sitt boende, säger programchefen.
I demonstrationståget går en ung kvinna med sin knutna näve i luften och skriker med i ramsorna för full hals. Hon har jobbat i fyra år på en textilfabrik som tillverkar kläder åt amerikanska och tyska klädföretag.
– Varje dag måste jag jobba övertid för att pengarna ska räcka, säger hon med hes röst.
– En bra månad tjänar jag 300 000 kyat (ca. 2000 kronor), men min hyra är på 120 000 kyat (ca 800 kr). Jag har också ansvar att försörja mina föräldrar, så det mesta av det som är kvar går till dem, säger hon.
Kvinnan berättar att hon kom i kontakt med fackförbundet för ungefär två år sedan. Genom dem fick hon lära sig vad lagen säger och vad arbetsrätt är för något.
– Det var häftigt att förstå hur det fungerar och vilka rättigheter jag har, och hur man ska prata med arbetsgivare och myndigheter. Det hjälpte mitt självförtroende att känna att jag har rätten på min sida, säger hon.
Nu har hon själv engagerat sig för att stärka organiseringen på sin fabrik. Det finns mycket att ta strid för där, berättar hon.
– Fabriken blandar fasta arbetare med daglönare som lätt kan sparkas och utnyttjas. Om du blir gravid riskerar du att få sparken utan kompensation. Fabriken trakasserar oss också och försöker få oss att sluta engagera oss. De uppmanar andra arbetare att inte prata med oss.
Efter att demonstrationen genomförts samlas några av aktivisterna på det lokala fackliga kontoret. När alla loggar in på det trådlösa nätverket börjar en mobilorkester spela med notifikationer i olika toner från alla meddelanden som strömmar in. Så gott som alla aktivister jobbar själva på någon fabrik i området. De jobbar vanligtvis sex dagar i veckan, men ser det ändå som självklart att lägga sin enda lediga dag på att demonstrera.
En medlem tycker att det är ett bra tillfälle för arbetare från olika fabriker att träffas och dela erfarenheter.
– Det är sällsynt med demonstrationer där arbetare från olika fabriker och fack deltar. Vanligtvis rör vi oss i våra egna kretsar, men när vi samlas som idag är vi starka. Dels får regeringen ögonen på oss när vi är många, dels får vi umgås och höra hur det ser ut på andra arbetsplatser, säger hon.
En medlem säger att fackföreningsrörelsen i Burma fortfarande är svag och behöver allt stöd den kan få.
– Lagstiftningen är ett hinder, den är både svag och otydlig. Många arbetare kommer dessutom från landsbygden och har låg eller ingen kunskap om arbetsrätt eller vad en fackförening är för något. Många är också rädda för att engagera sig eftersom det innebär risk för trakasserier eller att man får sparken.
FAKTA
Burma fick en lagstadgad minimilön år 2015. Lönenivån bestäms vartannat år av regeringen i samråd med arbetsgivare och fackliga organisationer. I början av 2020 låg den på 4800 kyat (32 kronor) om dagen. Planen var att bestämma en ny lönenivå under våren 2020, men på grund av Covid-19 har förhandlingarna skjutits fram. Fackliga organisationer har krävt att minimilönen sätts till 7700 kyat om dagen.
”När jag började hade vi ingen frihet alls”
– Apartheidtiden lärde mig att försvara mig för att säga min mening om orättvisa förhållanden. Det är vad jag delar med mig av idag.
Hushållsarbetare – personer som mot betalning bland annat städar hem, lagar mat och tar hand om barn – är globalt sett en dåligt erkänd yrkeskategori. Många saknar formellt arbetskontrakt och därmed tillgång till välfärd.
– I de flesta länder har hushållsarbetare varken pensionsfonder eller tillgång till hälsovård, sjuklön eller föräldraförsäkring. Många ser sig därför tvungna att jobba långt efter 70 år, säger Myrtle Witbooi, själv 73 år, på telefon från Kapstaden.
Hon är ordförande för den internationella federationen för hushållsarbetare (IDWF) och för det sydafrikanska fackförbundet (Sadsawu). Själv började Myrtle arbeta hos en familj på 60-talet till en månadslön av två dollar.
Det fanns inga lagar som reglerade hushållsarbete, minns hon. Vi hade ingen frihet och arbetade sju dagar i veckan. Vi kunde inte vara ute efter klockan sex.
När en nedsättande artikel publicerades i en dagstidning skickade hon in ett svar.
– Journalisten som skrivit artikeln hörde av sig och sa ”om du har allt det här i ditt huvud, varför gör du inte något med det? Det födde känslan av att kunna mobilisera och organisera.
Myrtle Witbooi började kontakta hushållsarbetare. 1982 blev hon fackligt engagerad på heltid. Men det var inte lätt att få gehör till en början.
– Att arbeta för arbetsrättslagar under apartheid var som att knacka på en dörr som de hade kastat bort nycklarna till.
Kampen för frihet och stödet till ANC var därför del av den fackliga kampen när Myrtle Witbooi var med och skapade ett nationellt förbund för hushållsarbetare. I gengäld lovade ANC att förbättra deras situation när de kom till makten – ett löfte de inte höll.
Efter starka påtryckningar fick Sadsawu tillslut igenom en höjning av minimilönen från 110 (60 kr) till 800 rand (430 kr), 45 timmars arbetstid och lediga söndagar.
– Vi krävde också a-kassa ett år senare, men det ansågs kosta för mycket. Då kedjade vi fast oss vid grindarna till parlamentet och vägrade lämna.
Nästa dag fick Myrtle Witbooi hålla tal i parlamentet.
– När jag tittade ut över de som hade kämpat för frihet med mig glömde jag mitt manuskript. Jag talade från hjärtat om deras löften och om de lagar vi så mycket behövde. Där och då insåg jag min kraft som människa.
Idag leder Myrtle Witbooi det fackliga arbetet för hushållsarbetares arbetsvillkor. Den internationella federationen IDWF, som bland annat får bidrag av Palmecentret, arbetar för att stärka fackliga ledare och stödja kampanjarbete, inte minst gällande konventionerna 189 och 190. IDWF arbetar också för migranter – en särskilt utsatt grupp hushållsarbetare.
ILOs konvention 189 antogs 2011 och innebar ett avgörande steg för erkännande. Konventionen definierar och skyddar hushållsarbetares rättigheter och har hittills ratificerats av 30 länder, däribland Sydafrika (2013) och Sverige (2019).
Sydafrika har enligt Myrtle bra lagar för hushållsarbetare, även om det krävs ständiga påminnelser för att se till att de efterföljs. Det sydafrikanska fackförbundet (Sadsawu) arbetar idag intensivt för att hushållsarbetare ska garanteras samma minimilön som andra arbetare. I våras fastställdes den till 3500 rand (1900 kr) – men bara 75% av den summan för hushållsarbetare.
Den andra kampen är kompensation för skador på jobbet.
– En av de största kampanjerna i södra Afrika är att få ministern att skriva under en ny lagstiftning. Vi behöver den verkligen. Många skadar sig, till exempel när de putsar fönster.
Ett annat stort problem för hushållsarbetare – i Sydafrika och globalt – är sexuella övergrepp. Sadsawu driver för närvarande två rättsfall i den här kategorin. Men många vågar inte tala öppet om händelserna utan är rädda för att gå till jobbet.
– Därför är konvention 190 så viktig, säger Myrtle.
Den berör våld och trakasserier på arbetsplatser och antogs förra året. Men hittills har bara två länder ratificerat. Myrtle Witbooi tror att svårigheterna att bedriva kampanjarbete under pandemin spelar in.
Covid har också haft en mer direkt effekt – uppemot en fjärdedel av landets en miljon hushållsarbetare har enligt Myrtle förlorat sina jobb. Men bara 19 000 av de drabbade har kunnat få ut pengar från den solidaritetsfond som inrättats. För det krävs inskrivning i a-kassan – och registrering online.
– Vägen framåt är utbildning för att få dem att förstå teknologin. Men det är en enorm uppgift så parallellt hjälper vi till att registrera.
Sadsawu organiserar 40 000 arbetare och håller vanligtvis utbildningar varannan torsdag och söndag. Då får hushållsarbetarna också lära sig om bland annat rättigheter och konventioner.
– Arbetsrättslagar ger makt men förändrar inte mycket om hushållsarbetare inte förstår dem. De behöver veta att de är del av ekonomin och känna att de kontrollerar sina liv. Därför lägger vi så mycket fokus på utbildning.
Myrtle Witboois egen drivkraft kommer ur erfarenheterna som hushållsarbetare under apartheidåren.
– Jag tvingades lära mig att försvara mig för att säga min mening om orättvisa förhållanden och diskriminering. Det har gjort mig till den jag är och det är vad jag delar med mig av till andra. Vi är starka kvinnor.
Landet har genomgått en dramatisk förändring på kort tid. Det är bara 35 år sedan Hoxha var landets envåldshärskare. Idag står Albanien inför ett potentiellt EU-medlemskap, vilket är en stor möjlighet att bidra till en positiv utveckling, menar Olle Thorell. Denna nybyggaranda var fröet till vad som skulle komma att bli ett fruktbart samarbete mellan Socialdemokraterna i Västmanland och systerpartiet i Albanien.
Engagemanget fanns där. Likaså tanken om vad projektet skulle handla om. Med stöd av Olof Palmes Internationella Center, åkte Thorell och Pirraku till Albanien för att skapa relationer med landets socialdemokratiska parti, fackföreningsrörelse och civilsamhälle. Både Pirraku och Thorell insåg ganska snart att de behövde tänka om. Partiet hade kommit långt. SSU:s motsvarighet i Albanien hade 64 000 medlemmar. Systerpartiet hade en utarbetad engagemangstrappa vid valrörelser.
Däremot upptäckte de att det albanska samhället präglas av korrupta strukturer och starka hierarkier, vilket sätter käppar i hjulet för att kunna arbeta enligt demokratiska principer. Ett arbete som inte görs i en handvändning. Efter dialog landade projektet istället i att stärka partiets demokrati, ideologi och grundläggande värderingar. Så föddes akademin för framtidens ledare för unga socialdemokrater. Genom ungdomarna når vi framtiden, konstaterar Pirraku.
Med denna ambition är projektet långsiktigt. Tanken är att det ska bära frukt om tio år. Och att det ska få ringar på vattnet. Deltagarna i akademin har varit på besök i Sverige och träffat både statsministern och olika delar av arbetarrörelsen. Samarbetet mellan dessa olika grenar var otänkbart för de albanska Socialdemokraterna. Insikterna från hur den svenska arbetarrörelsen organiserar sig öppnade nya vägar på hemmaplan. Idag sitter partiet och facket vid samma bord i Albanien.
Internationell solidaritet är inte en paroll utan praktik, säger Thorell när han pratar om projektets betydelse. Han menar att det är en skyldighet som socialdemokrat att visa stöd och hjälpa andra som precis har börjat på sin demokratiska resa. Det ger även möjlighet till självkritik och granskning. Det har varit viktigt att tänka att vi inte vet bäst, berättar Thorell om utbytet mellan länderna.
Ambitionerna för framtiden är stora. Målbilden är att projektet ska spilla över på länder i närområdet och bidra till en demokratisk utveckling, där den på vissa håll backar. Ett område som ska utvecklas är folkbildningen. Både Thorell och Pirraku talar entusiastiskt om att starta upp en ABF-filial i Albanien. Folkbildningen är demokratins självförsvar och skapar ett alternativ till det auktoritära sättet att bedriva ledarskapsutbildningar.
Om projektet:
Socialdemokraternas partidistrikt i Västmanland tillsammans med Qemal Stafa Foundation driver en akademi för framtidens ledare inom det albanska socialdemokratiska partiet. Projektet finansieras och administreras av Olof Palmes Internationella Center.
Publicerat i Aktuellt i Politiken 8/12 2020
Läs mer om Palmecentrets arbete i Albanien.
Blodiga etniska konflikter håller på att slita isär Rakhinestaten i västra Burma. I ett samhälle plågat av hat, rasism och misstänksamhet mellan grupper försöker aktivister skapa förändring från gräsrotsnivå.
Rakhinestaten i västra Burma har blivit skådeplats för en av de största folkfördrivningarna i modern tid. Över 700 000 människor från den muslimska folkgruppen rohingya flydde härifrån till Bangladesh åren 2017 och 2018, i vad som beskrivits som etnisk rensning. Internationella domstolen i Haag utreder nu om militärens och polisens operationer till och med kan klassas som folkmord.
De rohingyer som finns kvar i Rakhine lever segregerade i ghetton med begränsad rörelsefrihet och utan tillgång till högre utbildning. Bristen på framtidshopp har tidigare drivit hundratusentals unga rohingyer i händerna på hänsynslösa människosmugglare. Ingen vet exakt hur många rohingyer som drunknat eller mördats i smugglarnas händer.
Vi träffar en lärare på en av få eftergymnasiala utbildningar för rohingyer, som drivs av en ideell organisation. De lär ut engelska, datorkunskaper, samhällsvetenskap, fredsstudier och egenföretagande.
Engelskaundervisning
– Många av våra studenter visste inte vad de skulle göra med sina liv eftersom de inte hade några möjligheter att studera vidare. Av dom som tagit examen hos oss jobbar nu uppemot 90 procent för olika internationella organisationer, säger han.
En av hans elever som ursprungligen från norra Rakhinestaten, är särskilt intresserad av samhällsvetenskap.
– Som rohingyer kan jag inte läsa vidare på universitet i Burma, så det här är min enda chans, säger han.
Organisationen som stöds av Palmecentret, erbjuder även utbildning för ungdomar från andra folkgrupper i delstaten, såsom rakhine och chin. Motsättningarna mellan de här folkgrupperna har flera gånger under de senaste decennierna spillt över i sekteristiskt våld och våldsamma upplopp i Rakhine.
Under 2020 har konflikten intensifierats mellan militären och den väpnade gruppen Arakan Army, som strider för ett självständigt Rakhine. Striderna har drivit omkring 200 000 människor på flykt inom delstaten. Med trångboddhet och bristande tillgång till hygien och vård bedöms internflyktingarna här vara särskilt sårbara för coronaviruset, som drabbat Rakhinestaten hårt.
I ett läge med flera pågående konflikter sprids också, vid sidan av coronaviruset, fördomar och rädslan för den andre. Ett av skolans mål är därför att utbilda en ny generation fredsbyggare som kan bidra till att normalisera relationerna mellan folkgrupperna.
– Folk är rädda för det de inte känner till. Om vi kan bygga kulturell förståelse och skapa möten mellan grupperna så kan vi förändra hur vi ser på varandra, säger grundaren och ledaren för organisationen.
Hans samhällsengagemang började tidigt. Under militärdiktaturen verkade han som demokratiaktivist och fängslades år 2000 i fem år för att ha deltagit i demonstrationer mot juntan.
En gammal taktik som många regimer i Burma använt sig av är att utnyttja de etniska spänningar som finns i landet, och spela ut folkgrupper mot varandra. När han grundade organisationen år 2012 var det med insikten att en fortsatt demokratisering av Burma bygger på fred och harmoni mellan landets folkgrupper. Så länge hat och rasism frodas kommer demokratin bara att gynna nationalistiska politiska rörelser.
– Vi måste ändra på hur folk ser varandra och bekämpa hatet, det är en längre och svårare process än att bygga demokrati, säger han.
– Vi försöker skapa möten mellan rohingyer, rakhine, chin och andra folkgrupper. Vi har utbyten mellan våra skolor och ordnar exempelvis gemensamma sport- och kulturaktiviteter.
I nuläget har dock Covid-19 satt stopp för dessa möten. Skolan har ställt in de flesta av sina aktiviteter, men ändå kunnat fortsätta utbildningarna på distans över internet.
– Men det är svårt. Både studenter och lärare är ovana med tekniken och vi kämpar med logistiska utmaningar såsom långsamt internet. Det blir också mindre fokus på varje student och mer stress i och med distansundervisning, säger grundaren.
Att skapa möten mellan ungdomar från olika folkgrupper var i och för sig inte oproblematiskt före Covid-19 kom in i bilden. Reaktionerna från allmänheten på skolans aktiviteter har i bästa fall varit skeptiska, och ibland hotfulla.
– Det är svårt att utmana normer, konstaterar han.
En 26-årig kvinna jobbar som programdirektör på skolan och berättar om när de för ett par år sedan ordnade en gemensam fotbollsmatch för elever från deras skolor. När foton från matchen sedan spreds, där rohingyakillar syntes sparka boll tillsammans med rakhinetjejer, lät inte kommentarerna på sociala medier vänta på sig.
– En flickas föräldrar tvingade henne att sluta på skolan. Folk var jättearga, hatet riktades främst mot rohingyakillarna som man var rädd skulle våldta flickorna som var rakhine.
Till och med polisen hörde av sig och uppmanade skolan att upphöra med liknande aktiviteter, eftersom de menade att det fanns risk för våldtäkter när man blandade rohingyer med rakhine, berättar grundaren.
Programdirektören gick själv skolans ledarskapsutbildning innan hon började arbeta för organisationen, och har fått offra mycket för att göra det hon tror på.
– Min mamma gillade inte att jag skulle börja arbeta med muslimer, så hon sparkade ut mig ur huset. Det tog åtta månader innan vi blev sams igen och jag fick flytta tillbaka, säger hon.
Men det snackas och skvallras fortfarande i hemtrakten. Hennes mamma får ofta förmaningar från bekanta som reagerar på att hennes dotter umgås med muslimer.
– Det är därför våra försök att skapa möten mellan de här grupperna är så viktigt. Det är klart att man ibland är skeptisk mot främlingar, det är just därför vi behöver mötas så vi slutar vara främlingar för varandra, säger programdirektören.
Den unga studenten som gillar att studera samhällsvetenskap, berättar att han fått flera nya vänner som är rakhine och chin genom utbildningen. Eftersom det är svårt för rohingyer att röra sig fritt i delstaten håller de framför allt kontakt över internet.
Hans lärare beklagar förstås att regeringen inte erkänner deras utbildning och betyg, men menar att det spelar mindre roll eftersom deras studenter är så eftertraktade.
– Utbildningssystemet i Burma är i föråldrat och behöver reformeras. De skulle kunna lära sig mycket av oss, vi sätter studenten i centrum och utbildar ungdomar som kan engelska och är anställningsbara. Vi har många företag och organisationer som vill anställa våra studenter, vilket är det viktigaste för oss, säger han.
Fakta: Rakhinestaten
Hette tidigare ”Arakan” och var ett självständigt kungadöme fram till att de burmanska kungarna erövrade området 1784-1785. Efter det första anglo-burmesiska kriget blev Arakan en del av Brittiska Indien. När Burma, som också koloniserades av britterna, blev självständigt 1948 så blev Arakan en del av Burma.
I hundratals år har muslimer och buddhister levt på båda sidor om Naf-floden, i det som idag är Bangladesh och Burma. Ordet ”rohingya” kommer från det ord som muslimer i norra Arakan själva använde för att beskriva sig, och betyder kort och gott ”från Rohang”, vilket var deras ord för Arakan. Det finns även andra muslimska folkgrupper i Rakhine, såsom Kaman.
Julia i Belarus: Fängelsetiden gjorde vår solidaritet starkare
– Fängelsetiden är en form av tortyr. Ljuset är på hela tiden och det finns ingen riktig toalett. Deras idé är var att ingen därefter skulle våga protestera, men tvärtom så har människor här i Belarus blivit än mer övertygade om hur viktigt det är med demokrati och frihet.
Julia Mickiewicz är förbundssekreterare för ABF i Belarus. Hösten 2020 dömdes hon till 15 dagars fängelse för deltagande i ”olagliga massmöten”. Trots det har varken hon eller någon annan av de som suttit fängslade några planer på att ge upp:
– Fängelsetiden gjorde vår solidaritet starkare. Tiden i fängelset blev som en enda studiecirkel – vi skapade ett kvinnligt systerskap och vi har fortfarande kontakt med varandra, efter att vi släppts. Vi är helt enkelt trötta på att vara rädda!
Under mer än 20 år har Belarus styrts av Lukasjenkas regim. Till skillnad från grannländerna Polen och Ukraina finns ingen tidigare erfarenhet av att protesterat mot makten. Och rädslan var stor. Men så började något hända. Stegen var små, men med tiden blev de många.
– I början var många vilsna, de var inte vana vid att göra saker själva. Men med tiden blev våra studiecirklar allt mer populära. Människor har lärt sig engelska och polska, pratat filosofi, arbetat med hantverk. Vi har skapat en säker plats baserad på värderingar om solidaritet, demokrati och tolerans och jämställdhet. Alla ska känna sig välkomna, alla delar kunskap med varandra och alla har något att bidra med. På så sätt bryter vi igenom rädslan, fortsätter Julia Mickiewicz.
En annan viktig del har varit arbetet för jämställdhet och ömsesidig respekt mellan män och kvinnor.
– Belarus är ett väldigt patriarkalt samhälle. Lukasjenka respekterar inte kvinnor. Därför blev det en chock för honom att vi var så eniga mot honom. Och den slutliga förnedringen för honom var nog när en kvinna vann presidentvalet. Han hade nog aldrig tänk sig att hon, som var en stand-in för sin man, skulle kunna bli ett hot mot honom.
När människor började protestera slog regimen tillbaka med våld. Och ännu mer våld.
– Många chockades över det som hänt. Men våldet fick också många att engagera sig. För första gången gav sig vanliga människor ut på gatorna – fabriksarbetare, äldre kvinnor, lärare, tusentals människor som aldrig tidigare deltagit i en demonstration. Dessutom så är vi ett litet land och vid det här laget finns det nog inte en enda familj som inte har någon medlem som misshandlats eller fängslats, konstaterar Julia Mickiewicz.
Själv fördes Julia bort när hon var på väg in för ett möte på ABF:s kontor. På polisstationen var det kaosartat och hon fick känslan av att de som förhörde henne hela tiden behövde rapportera till en person som satt i ett annat rum. Julia flyttas sedan till ett fängelse utanför huvudstaden Minsk där hon delade cell med en filosof, en poet och en kvinnlig barägare.
– Fängelsetiden gjorde vår solidaritet starkare. Vi ordnade seminarier och tiden i fängelset blev som en enda studiecirkel och alla de drygt tjugo kvinnor som suttit där tillsammans med oss fick ett certifikat på att de varit med om kursen. Idag är Belarus är som enda stor studiecirkel. Människor börjar ta ansvar för sina egna liv och de gör det utan ledare – i det som nu sker är vi alla ledare.
Hur länge protesterna kommer att fortsätta och vad som i slutänden kommer att krävas för att Belarus ska bli ett demokratiskt land, vet varken Julia eller någon annan. Men hon är säker på att protesterna inte kommer att upphöra:
– Folk har den styrka som krävs för att fortsätta. Belarus kan aldrig gå tillbaka och bli det land det var innan protesterna började. Människor vill leva ett annat sorts land, ett demokratiskt land.