Nyhetsbrev
Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
ENG
Swisha ett valfritt belopp till
123 24 060 72Tack för ditt stöd!
Idag vet vi att covid-19 har utlöst den värsta ekonomiska krisen i modern tid, och att de som hade det sämst redan innan pandemin – drabbas hårdast. Av två miljarder arbetare i den informella ekonomin stod många, från en dag till en annan, utan levebröd när samhällen stängdes ner.
I Afrika söder om Sahara riskerar 426 barn att dö varje dag resten av året på grund av matbrist som förvärrats av pandemin. I ansträngda sjukvårdssystem blir vård till våldtagna flickor, mödravård och vaccin mot dödliga barnsjukdomar bortprioriterat.
Det här är krisåret då det enligt FN hade behövts fyra gånger mer internationellt bistånd i världen för att möta pandemins katastrofala konsekvenser för människor i fattigdom. Detta samtidigt som ekonomin går dåligt även i höginkomstländerna, vilket riskerar att leda till minskat internationellt stöd.
De ekonomiska behoven i Sverige är stora och de personliga tragedierna i pandemin många. Här finns samhällsproblem som kräver mer resurser. Dem måste vi klara av att ta oss an.
Samtidigt är en värld med större ojämlikhet, mer hunger och konflikter en osäkrare värld för oss alla. Internationellt bistånd är inte ensamt lösningen, många olika resurser kommer att krävas för en hållbar återhämtning. Men bistånd är ett avgörande bidrag till att långsiktigt bygga upp samhällen med fungerande institutioner, tillgång till mat, utbildning och sjukvård.
Det finns de som vill ta från det internationella biståndet för att täcka ökade kostnader i Sverige. Men vi som är ett av världens rikaste länder bör alltid kunna avsätta en hundradel av BNI till de som har det sämre. En minskning skulle dessutom bryta mot riksdagens åtagande om biståndets nivå. Om Sverige minskar sin insats är det stor risk att andra länder följer efter. Vi sätter i sådana fall en negativ trend som kommer att allvarligt hota världens möjligheter att bekämpa fattigdomen.
Ska vi inte göra tvärtom istället? Kan vi få blicka tillbaka på krisen och vara stolta över att vi orkade och förmådde hjälpa andra även när det blåste kallt? Att vi sa ”nu är det tufft för oss, men oändligt mycket svårare för andra”. Att vi visste att Sveriges internationella engagemang inspirerar och ökar hoppet om en hållbar framtid för alla efter coronakrisen.
Låt dina folkvalda som är tillbaka i riksdagen den här veckan veta att du är stolt över ett Sverige som inte lämnar de svagaste i sticket. Ett Sverige som fortsätter att vara en stark röst för en mer jämlik och hållbar värld.
Anna Sundström, Palmecentrets generalsekreterare med 40 andra organisationer representerade av Concord.
Sverige måste våga stå upp mot kärnvapen”När jag tänker på Hiroshima är den första bilden som jag ser framför mig min fyra år gamla brorson som förvandlats till ett oigenkännligt, svärtat, svullet och smält köttstycke. Han fortsatte att be om vatten med svag röst tills döden befriade honom från lidandet. Bilden av denna lilla pojke har för mig kommit att representera alla oskyldiga barn i världen, hotade som de är just i detta ögonblick av kärnvapen. Genom ett enda ljussken ödelades mitt älskade Hiroshima, staden fylldes med högar av skelett och förkolnande kroppar. Av de 360 000 invånarna, mestadels civila – kvinnor, barn och gamla – föll de flesta offer för den urskillningslösa massakern. Det har nu gått 75 år sedan bomberna förintade Hiroshima och Nagasaki, och än i dag dör människor av strålningens långtidseffekter.”
Detta vittnesmål av Setsuko Thurlow, som var 13 år när atombomben tillintetgjorde hennes hemstad Hiroshima i dag för 75 år sedan, är ett av många atombombsöverlevares vittnesmål i kampen för att detta aldrig ska hända igen.
Ett halvår senare, i det nybildade FN:s första generalförsamlingsresolution, beslutade alla medlemsstater att upprätta en kommission som skulle ge förslag på hur kärnvapen ska elimineras. I dag har vi levt med hotet om atombombens fasor i 75 år, och styrkan i moderna vapen är många gånger starkare än de bomber som fälldes över Hiroshima och Nagasaki. De nio kärnvapenstaterna visar inga tecken på att verka för en värld utan kärnvapen och spenderade under 2019 nästan 720 miljarder kronor på att modernisera, upprusta och underhålla sina massförstörelsevapen. Miljarder som hade kunnat användas för att stärka hälso- och sjukvård, utbildning och forskning.
När 122 stater i FN i New York sommaren 2017 röstade igenom FN:s konvention om förbud mot kärnvapen utbrast den då 85-åriga Setsuko Thurlow som befann sig i FN-skrapan: ”Jag har väntat på denna dag i sju decennier. Jag är översvallande glad att den här dagen äntligen har kommit. Detta är början på slutet för kärnvapen!”. Känslan var att historia hade skapats genom detta FN-avtal som slutligen placerar kärnvapen på samma rättsliga grund som övriga massförstörelsevapen och förpassar dem till historiens skamvrå.
Sverige har ännu varken signerat eller ratificerat kärnvapenkonventionen. Det är första gången i historien som Sverige inte skyndsamt ansluter sig till ett multilateralt nedrustningsavtal, och när FN:s konvention om förbud mot kärnvapen når 50 ratificeringar kan det bli första gången Sverige inte är statspart när ett nedrustningsavtal träder i kraft.
Sveriges regering säger sig vara ledande i kärnvapennedrustningen men är i själva verket en del av problemet genom att inte våga ta ställning mot kärnvapenstaterna. Vi vill att Sverige ska våga stå upp för nedrustning och sina ambitioner om en kärnvapenfri värld, även när det blir obekvämt. Vem bestämmer egentligen över svensk säkerhetspolitik?
“Vi lovade våra älskade att deras död inte skulle vara i onödan. Ungefär 250 000 människor har omkommit enbart i Hiroshima – många vars dröm var total avrustning av kärnvapen under deras livstid.”
Låt oss vara en del av Setsuko Thurlows löfte och se till att Sverige är en del av lösningen. Det är vi skyldiga kommande generationer. Låt inte de som dog i Hiroshima och Nagasaki ha dött förgäves. Låt inte fyraåriga Eijis lidande och död försvinna i historien. Skriv under FN:s konvention om förbud mot kärnvapen och var på rätt sida av historien.
I dag minns vi den humanitära katastrofen efter atombombningen av Hiroshima, kl 08.15 den 6 augusti 1945.
Anna Sundström, generalsekreterare Olof Palmes internationella center
Åsa Lindström, ordförande Svenska Läkare mot Kärnvapen
Elin Liss, tf generalsekreterare Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet
Agnes Hellström, ordförande Svenska Freds och Skiljedomsföreningen
Isadora Wronski, chef Greenpeace Sverige
Lotta Sjöström Becker, generalsekreterare Kristna Fredsrörelsen
Petra Tötterman Andorff, generalsekreterare Kvinna till Kvinna
Annelie Börjesson, ordförande Svenska FN-förbundet
Thomas Jonter, ordförande svenska Pugwash
Anna Lindenfors, generalsekreterare Amnesty International Sverige
Susanne Gerstenberg, för styrgruppen i Kvinnor för Fred
Klara Knapp, ordförande Latinamerikagrupperna
Staffan Wikell, ordförande Jurister mot Kärnvapen
Karin Wiborn, generalsekreterare Sveriges kristna råd
Ann Stödberg, ordförande i Operation 1325
Tove Lönneborg, ordförande Fältbiologerna
Beatrice Fihn, generalsekreterare International Campaign to Abolish Nuclear Weapons, ICAN
Gunilla Hallonsten, chef avdelningen för kyrkoliv, Svenska kyrkan
Helena Thybell, generalsekreterare Rädda Barnen
Max Tegmark, professor, MIT & ordförande i Future of Life Institute
Artikeln publicerades i Aftonbladet 6/8 2020
Grovt sett kan man dela in de auktoritära ledarna i två grupper. Dels de som härskar i länder som sedan lång tid varit odemokratiska. Till exempel Xi Jinping, under vars styre Kina blivit allt mer auktoritärt och där kontrollen över Hongkong skärpts. Dels en grupp av ledare till vilka man kan räkna Trump, Bolsonaro, Orbán, Erdogan och Duterte, som segrat i förhållandevis demokratiska val, men som väl vid makten genast driver samhället i en mindre demokratisk riktning.
För den senare gruppen pekar flera forskare på nyliberalismen som en fundamental faktor. Klyftorna har ökat, tryggheten och välfärden minskat. Samtidigt har arbetarrörelsen försvagats. Färre röstar på socialdemokratiska och andra partier till vänster. Antalet medlemmar i fackföreningarna har sjunkit. Arbetarrörelsen har inte förmått att tydligt formulera ett politiskt alternativ. I detta vakuum har främlingsfientliga, nationalistiska och auktoritära rörelser kunna växa sig starka.
De auktoritära ledare som står för en högernationalistisk linje karaktäriseras av främlingsfientlighet och en politik för stängda gränser. Minoriteter, hbtq-personer eller feminister pekas ut som ett hot mot samhället. De är också negativt inställda till globalt samarbete. Tydliga exempel på det är hur Trump dragit sig ur Parisavtalet och mitt under brinnande pandemi avbrutit samarbetet med WHO.
I olika grad karaktäriseras de auktoritära ledarnas styre av att de angriper oberoende medier, försöker ta kontroll över läroplaner, universitet och kulturinstitutioner. De vill kontrollera forskning, och har en tendens att anse att det är oväsentligt om det de själva säger är sant eller inte. De strävar efter att kontrollera domstolsväsendet och har i många fall ändrat konstitutionen på ett sätt som gör det möjligt för dem att under lång tid hålla sig kvar vid makten.
Putin är den senaste i raden av de ledare som skrivit om konstitutionen för att garantera sin framtida maktposition. Ett annat exempel på hur man får domstolar och skolor att bli lojala mot makten är Turkiet där president Erdogan utnyttjade situationen efter försöket till statskupp 2016 för att direkt avsätta mer än 2 700 domare, dra in licensen för 21 000 lärare, samtidigt som mängder med journalister och statstjänstemän har blivit avskedade.
Auktoritära ledare, även de som kommit till makten genom val, vägrar att acceptera att det finns en legitim politisk opposition och stryper civilsamhällesorganisationers möjlighet att verka. Enligt den globala organisationens Civicus årliga granskning lever nu bara tre procent av jordens befolkning i länder med frihet för det civila samhället, i andra länder råder allt från mindre inskränkningar till totalt förbud för folkliga organisationer.
Coronapandemin har skapat ett guldläge för de auktoritära ledarna. Det finns gott om exempel på länder där restriktioner och inskränkningar av demokratiska rättigheter har gått längre än vad som motiveras av bekämpningen av viruset. I till exempel i Japan, Thailand och Kambodja har undantagslagar införts som begränsar pressfriheten. I Turkmenistan har myndigheterna till och med förbjudit användningen av ordet corona. I Bangladesh har restriktionerna använts för att gripa vårdpersonal, studenter och aktivister som kritiserat landets coronapolitik. I Bolivia har staten öppnat för att MR-aktivister ska kunna åtalas. I Uganda har polisen slagit till mot hbtq-personer som anklagats för att sprida viruset
Samtidigt blottlägger coronakrisen de auktoritära ledarnas oförmåga, vilket skulle kunna leda till att till exempel både Trump och Bolsonaro förlorar makten.
Olof Palmes Internationella Center kommer den närmaste tiden lyfta fram de auktoritära ledarna och de rörelser som står bakom dem. Den nya faktarapporten Varning! Frihet i fara, visar på den oroande utveckling som måste brytas. Men än viktigare än att förfasas av en krympande global demokrati är att ge ökat stöd till motkrafterna; fackföreningar, demokratiaktivister, progressiva politiska partier, antirasistiska rörelser, miljögrupper etc. Där finns de, som ibland med risk för eget liv, tar striden för demokrati och rättvisa.
Här är det viktigt att alla de svenska civilsamhällesorganisationer som arbetar med en global agenda fortsätter att stödja sina partners runt om i världen. Svensk arbetarrörelse, som varit närmast världsmästare på internationell solidaritet, behöver nu utöka sitt internationella engagemang. Den extra satsning som regeringen gör för att använda biståndsmedel för demokratiutveckling är viktig, och förtjänar ett brett stöd. Men regeringens ambitioner behöver understödjas av en höjd nivå på biståndet, för att ge ytterligare kraft åt insatserna.
Olof Palmes internationella gärning karaktäriserades av ett rakryggat förhållningsätt. Han vägrade till skillnad från många andra ledare under hans tid att kritisera förtryck och orättvisor på ett håll, men samtidigt blunda när mer närstående regimer förde samma politik. Denna rakryggade hållning behövs i dag mer än någonsin.
Anna Sundström, generalsekreterare Olof Palmes Internationella Center
Mats Wingborg, frilansare och författare till rapporten Varning! Frihet i fara – en rapport om de auktoritära ledarna
Artikeln publicerades i Dagens Arena 6/7 2020
Sverige ska vara en humanitär stormaktEnligt direktiven till migrationskommittén ska migrationspolitiken: ”i en föränderlig omvärld minska behovet av tillfälliga lösningar och säkerställa en permanent ordning med ett brett stöd i den svenska riksdagen. Migrationspolitiken ska vara human, rättssäker och effektiv”. Det har hänt mycket under det år som har gått sedan direktiven sattes. Att de borgerliga partierna har flyttat sina positioner är uppenbart.
KD var först ut med sin hårdare politik, men Moderaterna kom snart efter. M och KD har i retorik och politik närmat sig Sverigedemokraterna och vill till exempel minska den svenska asylmottagningen med 80 procent, från nuvarande cirka 20 000 människor om året som söker asyl till 4 000 till 5 000. Den offentliga debatten är med andra ord en helt annan i dag än då. Sverige måste fortsätta att stå upp för en human flyktingpolitik. En volymsättning av asylinvandring strider både mot EU-rätten och mot de internationella konventioner som Sverige förbundit sig till.
Flyktingkonventionen ålägger stater att ta emot asylansökningar och pröva asylskälen i varje enskilt fall. Asylrätten är en individuell rättighet. Ett tak, eller volymmål är därför inte förenlig med denna rättighet. Hur många som kommer att behöva en fristad beror på vad som händer i omvärlden och kan därför inte bestämmas i förväg.
Klassisk socialdemokratisk politik innebär en solidarisk flyktingpolitik som står upp för de internationella konventionerna. Dessa har till syfte att garantera alla människors lika och okränkbara värde och rättigheter. Denna princip har förenats med en reglerad arbetskraftsinvandring för att inte försämra arbetstagarnas villkor eller exploatera arbetskraft.
Humanismen kräver vidare att de som får stanna också ges möjlighet att bli en del av gemenskapen i Sverige, det nya landet. Möjlighet till familjeåterförening och permanenta uppehållstillstånd bidrar till en framgångsrik integration. Den insikten gjorde också att den socialdemokratiska partikongressen 2017 slog fast att ”permanenta uppehållstillstånd och möjlighet till familjeåterförening ökar tryggheten och främjar en bra etablering”. När det gäller barn är förstås familjeåterförening en självklar rättighet, fastslagen i barnkonventionen.
Det är avgörande att Sverige står upp för asylrätten. Annars ger det en mycket problematisk signal till resten av världen. Det riskerar att bli en dominoeffekt där till sist alla länder stänger sina gränser för flyktingar. Det skulle kunna få ödesdigra konsekvenser i exempelvis länder i närområden till krigszoner som i dag, iallafall tillfälligt, skyddar miljoner flyktingar undan förföljelse.
Man kan kompromissa om mycket i politiken, men de grundläggande principerna om mänskliga rättigheter måste skyddas.
Anna Sundström, Palmecentret och representanter från 232 andra socialdemokratiskt kopplade förbund, föreningar och organisationer.
Artikeln publicerades 4/7 2020 i Aftonbladet.
Mänskliga rättigheter är inget smörgåsbordSverige är också känt för att vara en stor FN-vän. Vilket är extra viktigt i en tid då allt fler auktoritära politiska ledare drar bort från internationellt samarbete, sätter den egna nationens intressen först, samtidigt som man inskränker det demokratiska utrymmet. Coronapandemin är ett tydligt exempel på hur nödvändigt internationell samverkan är för att lösa globala utmaningar, och där Trumps beslut att bryta med WHO är ett talande exempel på hur en auktoritär ledare försvagar den globala kampen mot viruset.
FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna kan sägas vara själva grunden på vilken internationell samverkan vilar. Efter andra världskriget var vår värld sargad av förintelsen, delad av kolonialismen och plågad av krig och orättvisor. Som ett gemensamt löfte till framtida generationer att aldrig igen utsätta mänskligheten för en sådan ondska och oförrätt formades den första globala texten som slog fast alla människors lika värde oberoende av hudfärg, tro eller ursprung.
Det är rättigheter som är hyllade och normerande men också hotade av krafter som inte erkänner kvinnors och mäns lika rätt, som anser att homosexualitet är ett brott, att minoriteters rättigheter ska underordnas majoritetens. Som ifrågasätter kvinnors rätt till den egna kroppen, vill begränsa yttrandefriheten och inskränka rätten att söka skydd för den som är utsatt för krig eller förtryck.
I dag befinner sig omkring 80 miljoner människor i världen på flykt, omkring 40 procent av dem är barn. Fler än 70 procent av dem finns de i ett grannland, i huvudsak fattiga utvecklingsländer. Individens rätt att i andra länder söka och åtnjuta asyl och ländernas skyldighet att ta emot flyktingar som saknar skydd slås fast i den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna.
Där bör debatten om migrationspolitiken ta sin utgångspunkt. Mänskliga rättigheter är inget smörgåsbord! Man kan inte välja och vraka och bara ta det som passar.
Gränslös solidaritet måste vara arbetarrörelsens verklighetFörsta maj är den internationella arbetarrörelsens högtidsdag. Vanligtvis ger sig miljoner människor världen över ut på gator och torg för att manifestera och demonstrera mot orättvisor, för det jämlika samhället. Ilska och frustration blir till slagord och kampsång och är en nödvändig energiinjektion i den internationella frihetskampen. I år hindrar en global pandemi oss från att samlas men behovet av att mobilisera motkraften är större än någonsin. Vi befinner oss i en världsomspännande hälsokris som ger nästintill oöverblickbara socioekonomiska effekter.
I Sverige skyddas de flesta av de sociala trygghetssystem som den fackliga rörelsen kämpat för i över 100 år. Så ser det tyvärr inte ut i större delen av världen. De redan mest utsatta drabbas hårdast – både ekonomiskt och socialt. ILO, International Labour Organisation, varnar för runt 195 miljoner människor världen över kan komma att förlora sina jobb som ett resultat av Coronaviruset. Det är löntagare, vanligt folk som drabbas av virusets framfart runt om i världen. Men krisen påverkar också våra demokratiska fri och rättigheter.
I land efter land ser vi hur auktoritära ledare utnyttjar krisläget för att förtrycka oliktänkande, minska utrymmet för civilsamhället och för att kväva oppositionen. De organisationer runtom i världen Palmecentret stöder är fackliga kämpar och aktivister i över 20 länder behovet av stöd är stort. Vi når ut till de som nu allra mest behöver det. Hushållsarbetare, migrantarbetare, textilarbetare och andra hårt utsatta grupper som på löpande band blir av med sina jobb när världsekonomin knakar. De som arbetar utan skyddskläder, som saknar sjukförsäkring och som riskerar sitt arbete om de blir sjuka. Där det saknas sociala trygghetssystem och där de som blir av med jobbet riskerar att hamna på gatan.
Våra insatser är skillnaden mellan demokrati och diktatur, mellan bostad och gatan och mellan arbete eller fattigdom och svält. För där det inte finns demokratiska strukturer och trygghetssystem behövs lokal aktivism. När arbetsgivare försöker göra sig av med äldre, sjuka eller fackligt aktiva med viruset som ursäkt behövs kollegor som kan stå upp för det anständiga. Krisen har drabbat dem hårt.
Vi, den svenska arbetarrörelsen, kan fortsatt vara motkraften om vi alla hjälps åt.
För vårt ansvar tar inte slut vid Sveriges gränser. Vår rörelse är global.
Kärnan i socialdemokratin är solidariteten – insikten om vårt ömsesidiga beroende av varandra och ansvar för varandra. Det är coronakrisen ett tydligt exempel på.
Låt inte nationalistiska tankeströmningar skärma av oss från resten av världen. På årets första maj tvingas vi stanna inne, men vår kamp stannar inte upp. Vi fortsätter stötta våra kamrater världen över som kämpar för sina rättigheter, och som riskerar att förlora allt i krisens spår- Gränslös solidaritet måste vara arbetarrörelsens verklighet. Nu är tiden att visa praktisk och gränslös solidaritet!
Artikeln publicerades 30/4 på Arbetet.
Coronakrisens eftermäle får inte bli extrem nationalismVi befinner oss mitt i den globala kris som coronapandemin skapat. Ändå måste vi orka blicka framåt och agera för att den värld vi har i morgon blir bättre rustad för att bekämpa såväl framtida pandemier, som att ta oss an de globala utmaningar som vi bara kan lösa genom internationellt samarbete.
Den dag vi lämnar corona bakom oss återstår globala utmaningar som klimatet, migrationen, kärnvapnen, regler för världshandeln, väpnade konflikter, svält och förtryck som alla kräver att vi hittar former för global samverkan.
Den situation vi just nu befinner oss är en världsomspännande hälsokris, men i lika hög grad en socioekonomisk kris och ett stresstest för demokratin. En kris som rimligen borde få världens ledare att inse att i längden vinner vi alla på att agera gemensamt.
Men mycket av det vi hittills har sett under coronakrisen har varit steg i fel riktning, med återgång till en extrem nationalism. Ett allas krig mot alla istället för nödvändigt internationellt samarbete.
FN:s säkerhetsråd har inte kunnat ena sig kring ett gemensamt agerande mot pandemin. EU-samarbetet har fått stå tillbaka, när länderna i Europa handlar utan samordning. Misstron och spänningarna mellan Kina och USA är farliga i en tid när samverkan behövs mer än någonsin. Trumps beslut att avbryta finansieringen till Världshälsoorganisationen (WHO) innebär ett sabotage mot insatserna mot coronaviruset.
Vi ser allt fler exempel på auktoritära ledare som utnyttjar pandemin som en ursäkt för att inskränka demokrati och mänskliga rättigheter, på ett mer långtgående sätt än vad kampen mot coronaviruset kräver. Restriktioner och hot mot media som sprider en ”felaktig” bild av läget är skrämmande.
Sverige har en tradition som aktör på den globala arenan, med hög trovärdighet genom vad vi gjort för att stärka internationella organisationer, genom viktiga insatser mot fattigdom, och genom att främja utveckling och bidra till fred och demokrati.
Nu kan Sverige visa vägen framåt genom att:
Biståndet utgör en procent av vår bruttonationalinkomst. I coronakrisens spår sjunker nationalinkomsten. För att möta de akuta behoven kan det vara nödvändigt att biståndet stiger över enprocentsnivån.
De förtryckande ledarnas sätt att agera, ytterligare stärkta av demokratiska inskränkningar under coronakrisen, får inte bli det nya normala. Sverige måste våga utmana de auktoritära ledarna och ta debatten om demokratin.
Anna Sundström, generalsekreterare Olof Palmes Internationella Center och Jan Eliasson, tidigare utrikesminister och vice generalsekreterare för FN
Bild: Zoltan Mathe
Artikeln publicerades 28/4 i Göteborgs-Posten.
Kriminalisera storskalig miljöförstörelseGemensamt står vi inför mänsklighetens största utmaning. Klimatet och ekosystemen befinner sig under en oerhörd press med mänskligt lidande och oöverskådliga ekonomiska konsekvenser som följd. De våldsamma brändernas framfart, den utbredda och mångåriga torkan, de återkommande orkanernas massiva förödelse och översvämningarnas katastrofala följder. Det är vårt samhälles, vår demokratis och vårt ekonomiska systems akuta kris. Samtidigt ser vi hur ett antal stater och en samling storföretag aktivt motarbetar den omställning som är nödvändig. Därför kräver LO och Palmecentret att storskalig miljöförstörelse bör kriminaliseras.
Vi ser allt mer hur vissa stater och storföretag investerar ofantliga summor i desinformationskampanjer, driver på för ökad rovdrift och ytterligare exploatering av människa och natur. Utsläppen, miljöförstörelsen, ojämlikheten och lidandet fortsätter också att öka. Kostnaderna för sådant beteende är i dag minimala, både ekonomiskt och juridiskt. De är tvärtom direkt lönsamma och uppmuntras av ett system som designats för att tillvarata dessa intressen.
En genomgripande omställning av det ekonomiska systemet är nödvändig och behöver ske mycket snabbt. De offentliga systemen och de ekonomiska styrmedlen måste förändras i grunden så att det blir lätt att göra rätt för både konsument, arbetare, kommuner och företag. Alla de företag och individer som vill göra omställningen möjlig ska ha de bästa förutsättningarna att göra det. Offentliga investeringar, upphandlingsregler, skatter och subventioner måste tydligt riktas mot de branscher och verksamheter som bidrar positivt till omställningen med omsorg om arbetare och miljö. Den internationella fackliga rörelsen ställer sig helhjärtat bakom en sådan utveckling. Där finns de anständiga jobben, möjligheterna till ökad jämlikhet och ett gott liv.
Vi är också övertygade om nödvändigheten att öka de juridiska möjligheterna att utkräva ansvar. Straffriheten är i dag omfattande för miljöbrott och förstörelse av livsmiljöer. Det saknas globala verktyg med tillräcklig jurisdiktion för att hantera dessa frågor och med möjlighet att utkräva ansvar av individer i relation till konsekvenserna av deras handlingar och beslut. Det är snart fyrtio år sedan Olof Palme stod värd för världens första internationella miljökonferens. I sitt inledningsanförande poängterade han att ”i relation till mänsklig livsmiljö finns det ingen individuell framtid, inte för människor och inte heller för nationer. Vår framtid är gemensam. Vi måste dela den tillsammans. Vi bör forma den tillsammans.” Vi ställer oss därför bakom den växande världsopinion som kräver att storskalig miljöförstörelse bör kriminaliseras. Sverige bör gå i täten för att ekocid (från engelskans ecocide), ska läggas till Romstadgan som ett femte brott i fredstid. Och därmed på ett avgörande sätt bidra till ett nytt förhållningssätt till investeringar, exploatering och tillväxt.
Arbetarrörelsen visade under efterkrigstiden att en snabb och genomgripande samhällsomställning är möjlig. Med ansiktet vänt mot framtiden skyggade vi inte den nödvändiga förändringen. Om två år bjuder Sverige återigen in världen till en miljökonferens. Vi har då möjlighet att visa världen att det är möjligt att kombinera ett välfärdssamhälle, ökad jämlikhet och en radikal omställning. Tillsammans med de stater som hotas av utplåning med stigande havsnivåer bör Sverige gå i täten för att minska straffriheten och göra det kostsamt att förstöra människans livsbetingelser. Vi antar denna nödvändiga utmaning och uppmanar regering och riksdag att göra detsamma. Sverige har alla förutsättningar att återigen visa världen att vi är ett föregångsland.
Karl-Petter Thorwaldsson
ordförande för LO
Anna Sundström
generalsekreterare Olof Palmes internationella center
Vi har redan sett tusentals bevis på människors förmåga till solidaritet i svåra tider. Nu drar vi alla vårt strå till stacken för att skydda de mest utsatta i samhället.
Samtidigt kan vi i Sverige också förlita oss på en välfärd som trots allt står stadigt; akutsjukvård, sjukförsäkringssystem för anställda, stöd till företag, myndigheter som håller oss informerade. Dessa resurser är inte alla förunnade. Vi vet av erfarenhet att de redan utsatta drabbas värst av katastrofer och kriser, i alla samhällen världen över.
Människor i flyktingläger kan inte isolera sig. För fattiga i tättbefolkade kåkstäder med begränsad tillgång till vatten är social distansering och att tvätta händerna en omöjlighet. I redan auktoritära länder koncentreras makten än mer när begränsningar av sammankomster används för att ytterligare minska grundläggande friheter. Miljontals människor världen över riskerar att förlora sin försörjning.
Det arbete som vi svenska organisationer gör riktar sig till just dessa människor. Och precis som lokala krafter i kommuner, föreningar, församlingar, fackförbund och företag i Sverige spelar en stor roll för utsatta grupper, så är det samma typer av lokala aktörer i fattigare länder som tar stort samhällsansvar. Internationellt bistånd handlar alltid om hjälp till självhjälp.
Tillsammans stödjer vi, 38 svenska organisationer, arbete som tusentals organisationer gör i länder i Afrika, Asien, Latinamerika, Mellanöstern och östra Europa. Det är de som kommer att vara med och stoppa coronaviruset från att rasera tidigare framsteg med att bekämpa fattigdom.
Det är de som kommer att arbeta för demokrati och jämställdhet som begränsas ytterligare i coronakrisen. Det är de som kommer att bidra till lösningar, även i den ytterst allvarliga situation som hotar om coronaviruset sprids okontrollerat i regioner med extrem fattigdom.
Det finns mycket att lära av tidigare arbete med att förebygga kriser och skydda från smitta. Under de massiva insatser som gjordes för att hantera Ebolaepidemin i Västafrika såg man att flickor som tas ur skolan löper större risk att utsättas för sexuellt våld och att bli gravida.
Mödrahälsovård riskerar att nedprioriteras när krisen kräver de knappa sjukvårdsresurser som finns. Isolering sätter barn som lever i svåra sociala miljöer i en än mer utsatt situation. Kvinnor som lever med våldsamma män får inte längre något andrum. Ebolakrisen lärde oss hur viktigt arbete för kvinnors och flickors rättigheter är under en epidemi.
Hur vi tar oss igenom krisen är beroende av hur mycket medmänsklighet vi förmår visa varandra i en svår tid – också på global nivå. Och på vår förmåga att ha ett långsiktigt perspektiv samtidigt som vi hanterar en akut kris.
De inskränkningar av mötesfrihet och rörlighet som nu införs måste vara tillfälliga, och de försök till mer maktkoncentration som vi ser i auktoritära länder måste utmanas. Världen efter coronapandemin kommer till stor del att definieras av hur väl de mänskliga rättigheterna skyddas nu.
Vi tror på Sveriges förmåga att möta krisen här och samtidigt inte glömma bort människor med sämre förutsättningar – i och utanför Sverige. Internationellt samarbete är vägen till en värld post corona där vi kan vara stolta över hur vi tillsammans mötte krisen utan att låta de mest utsatta ta den värsta smällen.
Artikeln är samordnad av plattformen Concord Sverige:
Anna Sundström, generalsekreterare Olof Palmes Internationella Center
Mariann Eriksson, generalsekreterare Plan International Sverige
Helena Thybell, generalsekreterare Rädda Barnen
Hanna Dahlström, kanslichef FIAN Sverige
Anna Stenvinkel, generalsekreterare Forum Syd
Khalil Zeidan, ordföranden Nordisk Hjälp
Erik Lysén, chef, Act Svenska kyrkan
Martin Nihlgård, generalsekreterare IM
Elin Liss, generalsekreterare Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet
Frida Dunger Johnsson, verksamhetsledare Emmaus Stockholm
Petra Tötterman Andorff, generalsekreterare Kvinna till Kvinna
Malin Flemström, tf vd The Hunger Project
Anna Tibblin, generalsekreterare We Effect och Vi-skogen
Ingela Holmertz, generalsekreterare ActionAid Sverige
Stina Götbrink, generalsekreterare Hand in Hand
Martin Uggla, ordförande Östgruppen
Gerardo Lizano, kansliansvarig Praktisk Solidaritet
Niclas Lindgren, direktor PMU
Alexander Clemenson, generalsekreterare KFUM Sverige
Peter Brune, generalsekreterare War Child Sweden
Louise Lindfors, generalsekreterare Afrikagrupperna
Klas Sellström, verksamhetsledare Svalorna Latinamerika
Anders Malmstigen, generalsekreterare Svenska missionsrådet
Anna Ernestam, generalsekreterare SOS Barnbyar
Deidre Palacios, förbundsordförande RFSL
Johan Romare, tf generalsekreterare Diakonia
Mohamed Ibrahim, generalsekreterare Islamic Relief Sverige
Rosaline Marbinah, ordförande LSU – Sveriges ungdomsorganisationer
Annika Schabbauer, kanslichef Operation 1325
Judy McCallum, Executive Director Life & Peace Institute
Sofia Östmark, kanslichef Union to Union
Alice Blondel, kanslichef Swedwatch
Lars Arrhenius generalsekreterare Läkarmissionen
Ole von Uexkull, Executive Director, Right Livelihood-stiftelsen
Ulrika Strand, generalsekreterare Fonden för mänskliga rättigheter
Andreas Stefansson, generalsekreterare Svenska Afghanistankommittén
Carolina Ehrnrooth, verksamhetsledare Svalorna Indien Bangladesh
Anna Widoff, vice ordförande Svenska Västsaharakommittén
Palmecentret och LO: offensiven mot demokratikämpar måste upphöraLO:s systerorganisation Hong Kong Confederation of Trade Unions generalsekreterare samt vice ordförande i Hongkongs socialdemokratiska parti, Lee Cheuk-yan, greps i morse av polis. Samtidigt grep man demokratiförespråkaren och mediemogulen Jimmy Lai och ett antal andra personer.
Cheuk-yan har sedan sin tid som student under protesterna på Tiananmentorget stridit för demokratiska och fackliga rättigheter, som politiker och fackföreningsledare.
Han var med och bildade den fria fackföreningsfederationen HKCTU 1990, tillsammans med sin fru Elizabeth Tang. Hon, som också är en välkänd demokratiaktivist, besökte i september förra året LO och Olof Palmes Internationella Center i Stockholm med anledning av de omfattande protester som startade i juni 2019 i Hongkong. Då hade ett stort antal demonstranter skadats av polisen och 1100 gripits. Tang kommenterade under sitt besök att:
”Frustrationen är stor och vi kräver en oberoende utredning av polisens agerande”.
I samband med demonstrationerna skickade LO ett brev till kinesiska ambassaden där Kina uppmanades att inte vidta våld mot demonstranter som utförde sina grundläggande mänskliga rättigheter till föreningsfrihet, församlingsfrihet och yttrandefrihet.
Istället så har nu sammanlagt 7 000 personer gripits sedan i juni förra året. Flera av dem riskerar upp till tio år i fängelse.
Corona-viruset har gjort att läget i Hongkong varit lite lugnare på sistone och att mediernas intresse varit ett annat men motståndet mot demokratin står stadigt, vilket morgonens arresteringar visar. Detta samma vecka som den svenska medborgaren Gui Minhai döms till fängelse i Kina.
Lee Cheuk-Yan har släppts mot borgen men väntar nu en rättegång 5 maj. HKCTU har publicerat ett uttalande där man kräver att församlingsfriheten ska respekteras och att Lee Cheuk-yan och de andra arresterade ska frias från alla brottsanklagelser.
Vi står fortsatt upp för våra vänner och för de fria progressiva rörelser som drabbas i Hongkong. För deras rätt att arbeta vidare och tillsammans med Hongkongs medborgare samlas och uttrycka sitt motstånd mot rådande odemokratiska ordning.
Vi uppmanar våra företrädare i Sverige och EU att göra detsamma och verka för ett formellt agerande och tydligt ställningstagande mot den odemokratiska utveckling vi nu ser ske i Hongkong.
För LO, Åsa Törnlund
För Olof Palmes Internationella Center, Anna Sundström